31.1.2006

Europeiska unionens officiella tidning

C 24/95

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Kvinnofattigdom i Europa

(2006/C 24/18)

Den 28 april 2005 beslutade Europaparlamentet att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Kvinnofattigdom i Europa”.

Facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 5 september 2005. Föredragande var Brenda King.

Vid sin 420:e plenarsession den 28–29 september 2005 (sammanträdet den 29 september 2005) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 79 röster för och två nedlagda röster.

1. Bakgrund

1.1 Internationella dagen för utrotning av fattigdom

FN:s generalförsamling har utsett den 17 oktober till den internationella dagen för utrotning av fattigdom, i syfte att öka medvetenheten om behovet av att utrota fattigdomen i världens samtliga länder.

1.2 Kvinnor och fattigdom i EU

Regionkommittén, EESK och Europaparlamentet utarbetar var för sig ett dokument om kvinnor och fattigdom i EU och offentliggörandet planeras sammanfalla med denna dag, i syfte att bidra till en bredare debatt om hur fattigdomen inom EU ser ut i dag. Det har skett en långtgående samordning mellan dessa EU-institutioner, även om varje institution har författat sitt dokument ur sitt eget perspektiv.

1.3 Definition av begreppet ”riskzon för fattigdom”

Detta begrepp definieras som andelen personer med en inkomst under 60 % av den nationella medianinkomsten. Inkomst definieras som hushållets totala disponibla inkomst dividerat med och fördelat mellan samtliga hushållsmedlemmar.

1.4 Ramen för kampen mot fattigdom och utanförskap i EU

År 2000 beslutade medlemsstaterna att införa en EU-strategi för kampen mot fattigdom och utanförskap genom att tillämpa den öppna samordningsmetoden. Strategin omfattar ett antal mål och ett krav att varje medlemsstat skall utarbeta en nationell handlingsplan vartannat år i enlighet med dessa mål. Man tar fasta på fyra dimensioner i fråga om social integration – ekonomisk fattigdom, sysselsättning, hälsa och utbildning. Jämlikhet mellan kvinnor och män anges inte som ett övergripande mål för denna EU-strategi.

År 1999 antog rådet en strategi för att modernisera de sociala välfärdssystemen. De sociala trygghetssystemen är viktiga när det gäller att bekämpa fattigdom och utanförskap i EU:s medlemsstater. Strategin fokuserar på tre teman – åtgärder för social integration, översyn av pensionssystemen och översyn av sjukvårdssystemen. Frågan om jämställdhet mellan könen ingår inte.

Med hänsyn till resultaten av den senaste tidens folkomröstningar om EU:s konstitution har det brittiska ordförandeskapet aviserat ett meddelande om de sociala trygghetssystemen i oktober 2005.

1.5 Lagstiftning

Ansvaret för den största delen av den politik som skall motverka fattigdom och socialt utanförskap ligger hos respektive medlemsstat. Enligt artikel 136 och 137 i fördraget spelar EU en viktig roll för att stödja och komplettera medlemsstaterna i deras bekämpning av socialt utanförskap.

Enligt artikel 13 i fördraget kan EU vidta åtgärder, inklusive stifta lagar, i syfte att bekämpa diskriminering på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.

1.6 Utbredningen av fattigdom i EU

År 2001 var fortfarande ett mycket stort antal människor drabbade av relativ inkomstfattigdom. Mer än 55 miljoner människor eller 15 % av EU:s befolkning befann sig i riskzonen för fattigdom (1). Mer än hälften av dem levde ständigt på låga relativa inkomster. Det råder stora skillnader mellan medlemsstaterna. Andelen av befolkningen som befann sig i riskzonen för fattigdom varierade från 9 % i Sverige till 21 % i Irland. Generellt drabbas kvinnor av detta i avsevärt högre grad.

1.7 Utanförskapets omfattning

Ju längre tid en person tvingas leva på en låg inkomst, desto större blir risken att han eller hon berövas möjligheter, utestängs från sociala, kulturella och ekonomiska aktiviteter. I alla medlemsstater har hälften eller mer av dem som befann sig i riskzonen för fattigdom år 2001 levt på låga inkomster under en längre tid, vilket innebär att de hade en ekvivalerad inkomst som understeg 60-procentgränsen innevarande år och minst två av de närmast föregående tre åren (dvs. 1998–2000). I genomsnitt hade 9 % av invånarna i EU år 2001 levt i fattigdom under en längre tid. Även här drabbas kvinnor av detta i avsevärt högre grad.

1.8 Demografisk och samhällelig situation i EU

Den demografiska situationen i EU genomgår en dramatisk förändring. Snart kommer den ökning av antalet invånare i Europa i arbetsför ålder som har pågått i ungefär ett sekel att upphöra. Personer i åldern 65 och däröver utgör 16 % av den totala befolkningen medan de som är under 15 år utgör 17 % och livslängden ökar. Antalet invånare över 80 år kommer att stiga med nästan 50 % de närmaste 15 åren (2).

Samtidigt håller hushållens struktur på att förändras. Giftermålen blir färre och sker senare, allt fler äktenskap spricker och antalet par som skaffar barn minskar. Denna utveckling skapar en trend som leder till mindre hushåll oberoende av ålder. Ekonomen och nobelpristagaren Gary Becker och hans kollega, domaren Richard Posner, hävdar att dessa förändringar i stor utsträckning kan förklaras av ekonomiska faktorer (3). De hävdar att kvinnors ökade ekonomiska oberoende genom att arbeta utanför hemmet innebär att utvecklingen går från ”patriarkaliska äktenskap” – där mannen ansvarar för att tjäna pengar och kvinnan är beroende av mannen – till ”äktenskap mellan jämbördiga parter”. Alternativkostnaden för att föda barn har också ökat. Ju högre kvinnans inkomst och jobbstatus är, desto mer måste hon avstå från i fråga om karriär och inkomst om hon lämnar arbetsmarknaden, både tillfälligt och permanent, för att föda barn.

Den andra stora förändringen är den mycket stora ökningen av antalet barn som bor med en förälder. År 2000 levde 10 % av barnen i åldern 0-14 år med bara en vuxen jämfört med 6 % år 1990. Detta är resultatet av att allt fler äktenskap och förhållanden spricker och oplanerade graviditeter.

2. Allmänna kommentarer

2.1

EESK välkomnar möjligheten att redogöra för kommitténs synpunkter avseende denna fråga, men anser att fokus borde ha legat vid ”Kön och fattigdom” och inte ”Kvinnor och fattigdom”, eftersom detta skulle ha inneburit att förhållandena och skillnaderna mellan män och kvinnor i fattigdomshänseende hade uppmärksammats.

Kommittén anser det vara ytterst angeläget att kommissionen ser över definitionen av begreppet ”fattigdom”, eftersom man endast belyser de uppenbara orsakerna till fattigdom och underskattar kvinnors fattigdom och konsekvenserna av den typen av fattigdom. Definitionen låter antyda att hushållens resurser fördelas lika inom familjen. Det kan dock hävdas att fattigdom upplevs på individnivå och att fattigdomen därför bör analyseras på den nivån, om vi vill förstå skillnaderna mellan den fattigdom som drabbar män och den som drabbar kvinnor.

2.2

EESK välkomnar det brittiska ordförandeskapets avsikt att inleda en förnyad debatt om de sociala trygghetssystemen. Kommittén anser det vara ytterst angeläget att genomföra en konsekvensanalys med avseende på kön, så att trygghetssystemen utformas på ett sätt som tar hänsyn till kvinnors och mäns behov. Det görs underförstått ett antagande att kvinnor kan falla tillbaka på en mans inkomst. Detta antagande, som helt saknar verklighetsförankring i dagens samhälle, är en viktig anledning till varför kvinnor löper större risk att drabbas av fattigdom.

3. Särskilda kommentarer

3.1 I vilken omfattning riskerar kvinnor att drabbas av fattigdom?

Kvinnor löper i allmänhet större risk att leva i ett fattigt hushåll: år 2001 hade 16 % av de vuxna kvinnorna (16 år eller äldre) en inkomst under fattigdomsgränsen, jämfört med 13 % av männen i samma åldersgrupp (4). Detta mönster går igen i alla medlemsstater. Fattigdomsrisken är störst för hushåll med ensamstående föräldrar (35 % av EU-genomsnittet), vilket i 85 % av fallen är kvinnor. Hushåll med ensamstående kvinnor som är 18 år eller yngre löper särskilt stor risk att drabbas av fattigdom.

Personer i åldern 65 år och äldre löper en relativt hög fattigdomsrisk. Två tredjedelar av befolkningen över 65 år är kvinnor. Ensamstående kvinnliga pensionärer, särskilt personer som är äldre än 80 år eller som saknar tjänstepension, lever i fattigdom i mycket högre grad. Den främsta orsaken till detta är att en pensionärs utgifter ökar i takt med åldern, vilket i första hand beror på ökade sjukvårdskostnader i samband med funktionshinder och faciliteter för rörlighet.

Olika forskningsresultat visar att kvinnor som diskrimineras i flera hänseenden, t.ex. äldre kvinnor, kvinnor som tillhör en etnisk minoritet eller invandrargrupp, kvinnor med funktionshinder och lesbiska, löper ännu större risk att drabbas av socialt utanförskap och fattigdom.

3.2 Arbetsmarknadsdimensionen av fattigdom och utanförskap bland kvinnor

Sysselsättning anses vara en viktig faktor för integration och bedöms vara den i särklass mest effektiva vägen bort från fattigdom, inte bara för att ett arbete ger en inkomst utan också för att det kan främja samhällsdeltagande och personlig utveckling. Detta återspeglas i Lissabonsstrategins målsättning att EU skall bli ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning.” Kvinnor måste därför delta på arbetsmarknaden och en konkret målsättning är att andelen kvinnor skall överstiga 60 % år 2010. Även om kvinnors deltagande på arbetsmarknaden närmar sig samma nivå som männens löper lönearbetande kvinnor ändå viss risk att drabbas av fattigdom. Detta beror på att kvinnors deltagande på arbetsmarknaden präglas av olika svårigheter i form av hög arbetslöshet bland kvinnor i EU:s 25 medlemsstater (5) samt problem att hitta en balans mellan lönearbete och hemarbete. Det finns också en trend mot segregering och sektorsuppdelning i fråga om kvinnors sysselsättning, utbredd förekomst av prekära anställningsformer med svag social trygghet och en löneklyfta mellan män och kvinnor finns i EU:s samtliga medlemsstater.

3.2.1 Löneklyftor

Trettio år efter 1975 års direktiv om lika lön för kvinnor och män tjänar kvinnor fortfarande bara 85 % av männens löner i EU-genomsnitt (6). I många länder är differensen mycket större och kan uppgå till 33 %. EESK delar den indignation som Europaparlamentets kvinnoutskott gett uttryck för med anledning av att dessa löneklyftor fortfarande existerar och ställer sig bakom utskottets rekommendation att rådet och kommissionen bör vidta lämpliga åtgärder för att komma till rätta med denna orättvisa.

3.2.1.1 Alternativkostnader för att föda barn

Många studier har tagit fasta på det faktum att kvinnor föder barn och ägnar oproportionerligt mycket mer tid åt att ta hand om dessa barn än vad män gör. De flesta kvinnor lämnar arbetsmarknaden under åtminstone en del av sitt liv. Mönstret för män har däremot varit att heltidsstudier följs av heltidsarbete fram till pensionen. Att bryta upp från arbetsmarknaden kan få mycket negativa inkomsteffekter. Barnledighet innebär kortare perioder av yrkesarbete, mindre samlad yrkeserfarenhet och sämre fortbildningsmöjligheter. Detta beror på att löneförhöjningar ofta ges till dem som är kontinuerligt sysselsatta under många år. Ju längre tid man stannar borta från arbetsmarknaden, desto mer straffas man i lönehänseende.

3.2.2 Mödrars utbildningsnivå

Sysselsättningsprofilen där kvinnan är borta från arbetsmarknaden under en lång period samtidigt som hon tar hand om små barn är mer sannolik för kvinnor med låg utbildning. Mödrar med universitetsexamen stannar borta från arbetsmarknaden under en kortare period. Sannolikheten är större att mödrar utan särskilda kvalifikationer stannar hemma fram till dess att barnet börjar skolan. Kvinnor med universitetsexamen stannar sannolikt bara hemma under föräldraledigheten och betalar därefter någon annan för barnpassningen.

Kvinnor med lägre utbildning, som oftare gör längre uppehåll från arbetsmarknaden (och som har den lägsta lönepotentialen innan de föder barn), är därför den grupp som drabbas hårdast ekonomiskt.

3.2.3 Ensamstående föräldrar

Såsom nämns i punkt 1.8 har antalet ensamstående föräldrar ökat och uppgifter visar på att ensamstående föräldrar löper särskilt stor risk att drabbas av fattigdom. Eftersom 85 % av de ensamstående föräldrarna är kvinnor kan fattigdomsrisken sägas vara könsrelaterad. Risken beror i stor utsträckning på att ensamstående kvinnor förvärvsarbetar i relativt låg grad: endast 50 % arbetar jämfört med 68 % av de gifta kvinnorna (7). I motsats till mödrarnas ökade sysselsättning har de ensamstående mödrarnas sysselsättning knappast förändrats.

Vissa forskningsresultat tyder på att bristen på barnomsorg till rimliga priser inte är det enda hindret för att ensamstående föräldrar skall förvärvsarbeta. Andra hinder är bl.a. följande:

—

Ensamstående föräldrar saknar ofta kvalifikationer som är efterfrågade på arbetsmarknaden (8). Ju sämre kvalifikationer, desto sämre chanser att hålla sig kvar på arbetsmarknaden. Detta har ett avgörande samband med tillgängliga och överkomliga möjligheter till fortbildning under föräldraledigheten.

—	Ensamstående föräldrar tycks vara koncentrerade till geografiska områdena där efterfrågan på arbetskraft är låg.

—	Ohälsotalen för ensamstående arbetslösa föräldrar är högre och sannolikheten är större att de har ett barn eller någon annan närstående vars sjukdom eller funktionshinder begränsar möjligheterna att arbeta (en av tio arbetslösa ensamstående föräldrar).

—	Ensamstående föräldrar i en mycket utsatt situation har oftare sämre självförtroende, vilket i sin tur kan hindra att vederbörande får ett arbete.

Många ensamstående föräldrar måste också själva ta hand om sina barn till största delen och letar efter arbeten med arbetstider som gör det möjligt för dem att tillbringa så mycket tid som möjligt med barnen och som kan förenas med yrkesverksamhet. Det leder till att många tvingas övergå till prekära, otryggare och sämre betalda jobb.

3.2.3.1 Tonårsgraviditeter

Hushåll med ensamstående kvinnor som är 18 år eller yngre löper särskilt stor risk att drabbas av fattigdom. I EU blev 6 % av tonårsflickorna föräldrar vid 18 års ålder. Denna siffra varierar dock från 3 % i Italien, Nederländerna, Spanien och Sverige till 12 % i Ungern och Slovakien och 13 % i Storbritannien (9).

Det är mer sannolikt att tonårsföräldrar lever i fattigdom och är arbetslösa än övriga tonåringar och de har också svårare att ta sig ur detta eftersom de saknar utbildning och på grund av övriga skäl som anges ovan. Exempelvis lever 45 % av de kvinnor i EU-15 som blivit tonårsmödrar i hushåll som kan räknas in i de 20 % av hushållen som har lägst inkomst, medan endast 21 % av de kvinnor som fick sitt första barn efter det att de hade fyllt 20 år hör till denna grupp. 90 % av tonårsföräldrarna får socialhjälp, och tonårsmödrar lever i större utsträckning än andra ensamstående mödrar uteslutande av bidrag och behöver också bidrag under en längre period.

Medlemsstaterna har gjort en minskning av förekomsten av tonårsföräldraskap till en prioritering eftersom detta erbjuder en möjlighet att minska sannolikheten för fattigdom och för att fattigdomen överförs från en generation till en annan. Det har förts många diskussioner om hur tonårsfödslarna skall kunna minskas och ett stort antal lösningar har föreslagits, allt från mer till mindre sexualundervisning, från information om avhållsamhet till kostnadsfria preventivmedel i skolorna och från att dela ut akut-p-piller till att gå igenom de sociala förmånerna för att uppmuntra till samboende och giftermål bland tonårsföräldrar.

De fyra EU-medlemsländer som har det lägsta antalet tonårsfödslar skulle kunna användas som modell för andra medlemsstater som försöker lösa detta problem.

3.2.4 Fattigdom bland förvärvsarbetande

Kvinnors ökade förvärvsarbetande är ett resultat av att olika arbetsformer som skiljer sig från normen har ökat, t.ex. deltidsarbete, flextidsarbete och skiftarbete. I genomsnitt 27 % av kvinnorna deltidsarbetar, jämfört med 4 % av männen (10). Den löneklyfta mellan könen som beror på deltidsarbete är större än löneklyftan mellan heltidsarbetande kvinnor och män. Den genomsnittliga timlönen för deltidsarbetande kvinnor är cirka 60 % av männens heltidslön, jämfört med 82 % för heltidsarbetande kvinnors timlön.

Kvinnor med låg utbildning, kvinnor som arbetar svart, minoriteter eller invandrare med begränsad eller ingen självständig rättslig ställning löper störst risk att drabbas av fattigdom, eftersom de arbeten som står till buds är lågavlönade och saknar anställningstrygghet. Forskning visar att kvinnor i extrema fall löper risk att drabbas av kvinnohandel, prostitution och våld.

3.2.5 Obetalt arbete

Kvinnor utför fortfarande obetalt arbete i hemmen. Även det oerhört stora antal kvinnor som förvärvsarbetar får ta hand om omvårdnad av barn och gamla och inköp, eftersom män utför mindre än 40 % av allt hushållsarbete och bara 25–35 % av barntillsynen (11). Det obetalda arbetet tas inte upp systematiskt i nationell statistik vilket betyder att det inte syns för beslutsfattarna.

Att förena familjeliv och arbetsliv är en verklig utmaning för kvinnor och män. Av kvinnor med barn under 12 år är 15 % färre anställda än kvinnor utan barn, dvs. 60 % i jämförelse med 75 %. För män med barn under 12 år är dock sysselsättningsgraden 91 %, fem procentenheter högre än för män utan barn.

3.2.6 Långtidsarbetslöshet

Långtidsarbetslöshet är mycket nära förknippad med social misär, eftersom människor som har varit utan arbete länge tenderar att förlora sina kunskaper och den självkänsla som är nödvändig för att återfå fotfästet på arbetsmarknaden, såvida de inte snabbt får lämpligt stöd. För EU som helhet är långtidsarbetslösheten mer utbredd bland kvinnor (4,5 %) än bland män (3,6 %) (12). Trots detta tenderar program som syftar till att få långtidsarbetslösa att återgå till förvärvsarbete att gynna män. Kvinnor erbjuds mer begränsad och könsstereotyp yrkesutbildning och därmed lägre betalda arbeten.

3.2.7 Pensioner

3.2.7.1

Kvinnors missgynnade ställning på arbetsmarknaden och den löneklyfta som blir följden varar ända upp i pensionsåldern. Detta beror på att pensionsmodellen i många medlemsstater utarbetats ur ett manligt perspektiv. Systemen diskriminerar kvinnor som ofta gör uppehåll i karriären, arbetar inom sektorer som skiljer sig från normen eller utför obetalt arbete under vissa perioder. Många kvinnor är därför missgynnade när det gäller att skaffa sig de pensionsrättigheter och besparingar som är nödvändiga för ett tryggt och säkert liv när de blir äldre. Två tredjedelar av pensionärerna är kvinnor. Deras genomsnittliga inkomst ligger på 53 % av männens vilket kan inverka på hälsa, bostadsförhållanden och livskvalitet. 75 % av de pensionärer som erhåller inkomstrelaterade bidrag är kvinnor. Följden blir att äldre kvinnor, inklusive änkor och frånskilda, hör till de fattigaste pensionärerna och med en långsiktigt åldrande befolkning i EU kommer denna utveckling att fortgå om inga åtgärder vidtas.

I ett tidigare yttrande (13) rekommenderar EESK att pensionssystemen anpassas så att de garanterar jämlikhet mellan könen vid sidan av det långsiktiga målet att pensionerna skall vara individuella. EESK rekommenderar också att medlemsstaterna delar med sig av sina erfarenheter så att vissa kvinnor, nämligen de som gör uppehåll i karriären, inte drabbas av otillräckliga pensioner.

I yttrandet noterar också kommittén att man i vissa medlemsländer stöder äldre människor på andra sätt än genom direkt ekonomisk ersättning. Detta stöd omfattar exempelvis skatteförmåner, gratis elektricitet, gratis eller billigare kollektivtrafik och skattelättnader för hyresintäkter. Denna rekommendation är mycket välkommen eftersom kvinnor sannolikt blir äldre (ökad genomsnittlig livslängd) och kommer att leva längre (längre än sina partner) än män, vilket innebär att sannolikheten är större att de drabbas av de problem som äldre pensionärer möter. Rent generellt är äldre pensionärers inkomster från sparande och investeringar lägre, samtidigt som deras utgifter kan vara högre på grund av handikapp, behov av transporthjälp och en depreciering av tillgångarnas värde.

3.2.7.2

Kvinnor, framför allt minoriteter och invandrare med eller utan uppehållstillstånd, som är sysselsatta i arbetsformer som skiljer sig från normen missgynnas ännu mer, eftersom sannolikheten är lägre att dessa kvinnor deltar i tjänstepensionssparande. Eftersom män tjänar mer än kvinnor under hela arbetslivet kommer den slutliga pensionen att blir högre för män än för kvinnor. Pensionstillgångarna har tidigare kopplats till den huvudsakliga lönearbetande personen, den person som har störst spartillgångar, och detta är oftast mannen. En ökad skilsmässofrekvens har inneburit att denna princip ifrågasatts, eftersom kvinnorna oftast missgynnas när ett äktenskap spricker. Ett antal medlemsstater har dock infört lagstiftning som innebär att domstolarna nu kan dela upp egendom vid skilsmässa på det sätt som de anser vara lämpligt.

3.3 Utbildningsaspekter på fattigdom och utanförskap bland kvinnor

3.3.1

Möjligheten att välja arbete och komma in på arbetsmarknaden avgörs av vederbörandes kvalifikationer. Olika uppgifter visar att detta framför allt är fallet för kvinnor. Kvinnor med högre utbildning (dvs. har en utbildningsnivå som motsvarar ISCED 5 och 6) har oftare arbete än de som har lägre utbildning (dvs. har en utbildningsnivå som är lägre än ISCED 2) (14). I EU-25 har 49 % av kvinnor i åldern 20-49 med lägre utbildning arbete jämfört med 84 % av högre utbildade kvinnor. Det skall framhållas att denna skillnad på 30 % bland kvinnor är bara 10 % (83 % jämfört med 93 %) bland män. Högre utbildade kvinnor med barn stannar i regel kvar i arbetslivet. I EU-25 är jämförelsen mellan dessa två grupper av kvinnor följande: Inga barn (88 % mot 57 %), 1 eller 2 barn (80 % mot 43 %), 3 eller fler barn (63 % mot 22 %).

3.3.2

Valet av utbildning är i hög utsträckning könsrelaterat. Flickor väljer utbildning och yrken som är lågavlönade och lärare och yrkesvägledare har inte utbildning i att beakta och inse betydelsen av jämställdhetsfrågor. De som löper störst risk att drabbas av denna segregering är flickor i hushåll som redan löper fattigdomsrisk (15) eftersom denna grupp är oproportionerligt överrepresenterad i lågstatusyrken på grund av deras bristfälliga utbildning. Kvinnor som arbetar deltid med manuella arbetsuppgifter är den grupp som är mest utsatt i förhållande till övriga deltidsarbetare och andra grupper som arbetar heltid med manuella arbetsuppgifter – eftersom dessa kvinnors utbildningsnivå är mycket låg. Dessa kvinnor fastnar i sitt yrkesval på grund av samspelet mellan fattigdom och kön under hela utbildningstiden, vilket inte bara får konsekvenser för kvinnornas yrkesliv och pension utan också kan leda till att fattigdomen går i arv.

3.3.3

EESK välkomnar fokuseringen på sysselsättning, framför allt kvinnors sysselsättning, i Lissabonstrategin, men konstaterar att detta inte är tillräckligt för kvinnor som löper risk att drabbas av fattigdom. Medlemsstaterna kan samarbeta med det civila samhället och olika frivilligorganisationer, framför allt organisationer som arbetar med jämställdhetsfrågor och kampen mot fattigdom, för att komma till rätta med denna fattigdom som drabbar kvinnor under hela livet och som dessutom går i arv, genom att inrikta sig på skolornas slentrianmässiga inställning när det gäller flickors och pojkars yrkesval och genom att utforma en effektiv vuxenutbildning som är tillgänglig för alla, utveckla färdigheter som är efterfrågade på arbetsmarknaden och tillgodose dessa kvinnors behov.

3.4 Den straffrättsliga aspekten på fattigdom och social utestängning bland kvinnor

3.4.1

Kvinnorna utgör en minoritet av de personer som anklagas eller döms för brott. Ungefär var femte lagöverträdare är kvinna och kvinnorna utgör endast 6 % av fängelseinternerna. Under det senaste decenniet har antalet kvinnliga interner dock ökat kraftigt även om en motsvarande ökning av antalet brott som begås av kvinnor inte har kunnat konstateras (16). De flesta kvinnor döms till fängelse för icke våldsrelaterade brott och för en period på mindre än ett år. Nästan en fjärdedel av de fängslade kvinnorna sitter häktade, utan att vara dömda för något brott.

3.4.2

Samma forskningsresultat pekar på att en stor andel kvinnor som döms till fängelse inte har någon ekonomisk grundtrygghet före fängelsestraffet. De har antingen aldrig arbetat eller bara arbetat inom lågbetalda yrken utan anställningstrygghet, har ingen egen bostad, mycket låg utbildning och har utsatts för antingen fysiskt eller sexuellt våld av familjemedlemmar eller våldsamma män som inte tillhör familjen. När kvinnor döms till fängelse ökar utanförskapet för dem som redan står utanför samhället.

3.4.3

Den kraftiga ökningen av antalet kvinnor i fängelse skulle kunna förklaras av de studier som gjorts av domarna i vissa av de medlemsstater som omfattas av undersökningen. Dessa uppgifter pekar mot att kvinnor ofta döms till fängelse därför att de redan är socialt utslagna (t.ex. hemlösa, arbetslösa, missbrukare), och därför att domare tror att dessa kvinnor löper större risk att begå brott i framtiden eftersom de redan är socialt utslagna och att en fängelsedom genom kriminalvårdens rehabiliteringsprogram kan och kommer att minska sannolikheten att kvinnor som redan står utanför samhället återvänder till brottslighet (eller missbruk) när straffet är avtjänat.

3.4.4

Forskningsresultaten avslöjar dock att det är omöjligt att rehabilitera och återintegrera kvinnliga interner, eftersom dessa kvinnor har en så negativ bakgrund vad gäller yrkesliv och utbildning. En stor andel (50 % i England och Wales) (17) av dessa kvinnor är psykiskt sjuka, och de flesta kvinnliga interners fängelsestraff är också relativt korta. Frågan om huruvida fängelser är rehabiliteringsinstanser kan diskuteras, men även om så vore fallet, är det svårt att se hur enbart fängelser kan förväntas ge majoriteten av internerna effektiv fortbildning, god missbruksrehabilitering som fungerar även på sikt, emotionellt stöd och färdigheter som är efterfrågade på arbetsmarknaden efter avtjänat straff. Forskningsresultaten stöder denna tes.

3.4.5

Fängelsernas främsta uppgift är att straffa. Forskning har visat att fängelser leder till utanförskap hos kvinnor som inte stod utanför samhället innan de dömdes till fängelse. Fängelsevistelsen leder också till ett ännu större utanförskap för dem som redan står utanför samhället. Ett fängelsestraff är ännu mer påfrestande för kvinnor än för män med tanke på den skada som barn utsätts för när deras mödrar döms till fängelse. I Storbritannien uppgavs t.ex. 25 % av de kvinnliga internerna att barnens far, deras make eller partner tog hand om deras barn. För män i fängelse stiger denna andel till 92 %. Detta väger tyngre än alla de fördelar som man tror att kriminalvården innebär i avskräckningssyfte eller för att minska risken för brottslighet.

3.4.6

Utländska kvinnor och kvinnor från minoritetsgrupper är dubbelt diskriminerade och en oproportionerligt hög andel av kvinnor från dessa grupper återfinns inom kriminalvården.

3.4.7

EESK ställer sig bakom rekommendationerna i rapporten om att åtgärder bör vidtas för att kraftigt minska antalet kvinnor i fängelse, framför allt eftersom många sitter i häkte och inte har dömts för något brott. När brott har begåtts är det vanligtvis ett icke-våldsrelaterat brott. Vissa medlemsstater har infört mindre skadliga alternativ i stället för fängelse. Med hjälp av rätt slags omsorg och stöd kan kvinnliga lagöverträdare med många problem rehabiliteras och integreras i samhället.

3.5 Kampen mot handel med kvinnor och barn

Handeln med kvinnor och barn är frukten av en systematisk brist på jämställdhet mellan kvinnor och män och är en form av våld. Människohandeln frodas där det råder fattigdom, och offren utsätts för flera olika former av fattigdom som leder till tvångsarbete, sexslaveri, fysiska och psykiska problem, social utslagning etc. Förebyggande strategier i ursprungsländerna måste återspegla och återspeglas av strategier för att minska fattigdomen och främja den sociala utvecklingen, särskilt med hänvisning till ekonomiska möjligheter för kvinnor. Långsiktiga förebyggande strategier måste inriktas på grundorsakerna till människohandel vilka innefattar fattigdom, diskriminering, rasism, patriarkaliska strukturer, våld mot kvinnor, fundamentalism, bristande jämställdhet, brist på sociala trygghetsnät, penningtvätt, korruption, politisk instabilitet, konflikter och okontrollerade områden samt barriärer och olikheter mellan länder. Alla regeringar måste lägga fram förslag som utgår från de ojämlika maktförhållandena mellan kvinnor och män samt införa positiva åtgärder som kan leda till att kvinnor får större inflytande på alla livets områden.

4. Rekommendationer

4.1

EESK välkomnar kommissionens och rådets gemensamma rapport om social integration av den 5 mars 2004. Kommittén gläder sig över de sex politiska nyckelprioriteringar som medlemsstaterna i rapporten uppmanas att fästa särskild uppmärksamhet vid i sina nationella handlingsplaner (se bilagan). EESK anser dock att det finns en uppenbar brist i rapporten, nämligen avsaknaden av fastställandet och övervakningen av könsspecifika indikatorer. EESK rekommenderar att dessa indikatorer inkluderas i rapporten, eftersom det finns avgörande skillnader mellan kvinnor och män i fråga om fattigdom. Om man inte tar hänsyn till könsspecifika faktorer som orsakar fattigdom eller analyserar hur samhällets politik får olika konsekvenser för kvinnor och män, är det möjligt att många av de åtgärder som utformats för att minska fattigdomen endast kommer att lyckas till viss del. Att ta hänsyn till könsspecifika faktorer som orsakar fattigdom är i linje med det åtagande att utrota fattigdomen som gjordes vid världstoppmötet om social utveckling i Köpenhamn 1995. Där kom man överens om att särskilt prioritera barns och kvinnors behov och rättigheter, eftersom dessa grupper ofta drabbas värst av fattigdom.

4.2

Många medlemsstater har avsevärt förstärkt de administrativa rutinerna i syfte att integrera fattigdom och social integration i den nationella politiken. Ytterligare ansträngningar bör dock göras genom att på lokal, regional och nationell nivå inkludera arbetsmarknadsparterna och olika frivilligorganisationer i arbetet med att utarbeta och genomföra politiken, särskilt på områdena utbildning, sysselsättning och pensioner.

4.3

EESK rekommenderar att Lissabonstrategins mål om ökad sysselsättning bland kvinnor åtföljs av strategier som syftar till se till att kvinnor som löper risk att drabbas av fattigdom ges färdigheter som är efterfrågade på arbetsmarknaden, vilket i sin tur leder till ekonomiskt oberoende. Dessutom krävs det förstärkta initiativ och åtgärder för att säkerställa existensmöjligheter för kvinnor under alla faser i livet. Ansträngningarna måste inriktas på att höja sysselsättningskvaliteten och stänga inkomstklyftan. I detta sammanhang har EESK – i ett yttrande om de integrerade riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning nyligen – uttryckt förvåning över att det inte finns någon uttrycklig riktlinje om kvinnors sysselsättning i det aktuella paketet med sysselsättningspolitiska riktlinjer.

4.4

EESK anser att det finns mycket att vinna om medlemsstaterna delar med sig av sina erfarenheter på områden som påverkar kvinnor och fattigdom – pensionsbestämmelser, sociala trygghetssystem, tonårsgraviditeter, åtgärder för att minska våldet mot kvinnor, människohandel och frågan om kvinnor i fängelse.

4.5

Många medlemsstater har undertecknat handlingsplanen från Beijing (september 1995), som uppmanade regeringarna att göra en bedömning av det oavlönade arbetets bidrag till ekonomin. I dag, tio år senare, har medlemsstaterna emellertid fortfarande inte utvecklat de mät- och övervakningssystem som behövs för detta. De bör uppmuntras till detta, och inkludera resultaten i den nationella statistiken.

4.6

Europeiska institutet för jämställdhet mellan könen kommer att inleda sin verksamhet under 2007. Eftersom könsperspektivet inte tas upp i den politik som syftar till att bekämpa fattigdom inom EU kan man dra slutsatsen att man i stor utsträckning bortsett från sambanden mellan kön och fattigdom i forskning och statistisk litteratur. För att ändra på detta behöver institutet budgetresurser som motsvarar uppgiften. I ett eget yttrande om genusinstitutet har EESK redan uttryckt farhågor om att detta inte helt och hållet verkar vara fallet i förslaget till förordning.

4.7	EESK föreslår därför att vissa områden bör prioriteras. Det nya institutet bör genomföra en grundläggande analys av befintlig statistisk ur ett könsperspektiv.

4.8	Ett annat område där kön och fattigdom är av stor betydelse och som bör uppmärksammas är frågan om hur fattigdom inverkar på kvinnors fysiska och mentala hälsa.

4.9	För det tredje tycks det också finnas mycket lite forskning om vad fattiga kvinnor tycker och tänker om fattigdom och om de upplever fattigdom på ett annat sätt än män.

Bryssel den 29 september 2005

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND

(1) Indikatorer på fattigdomsrisker är hämtade från Europeiska gemenskapens hushållsundersökning.

(2) Kommissionens och rådets gemensamma rapport om social integration – 5 mars 2004.

(3) ”The Sexual Revolution” av Gary Becker och Richard Posner, 10 april 2005. Tillgänglig på http://www.becker-posner-blog.com/archives/2005/04/index.html.

(4) Eurostat, 2001. Bortsett från ensamhushåll bör könsskillnader avseende fattigdomsrisk tolkas försiktigt, eftersom dessa utgår från antagandet att inkomsterna fördelas lika inom hushållet.

(5) Eurostat 2004.

(6) Eurostat 2003.

(7) Eurostat 2003.

(8) Finch et al. (1999). New Deal for Lone Parents: Learning From the Prototype Areas. DSS Research Report No 92. Leeds: CDS; Lewis et al. (2000): Lone Parents and Personal Advisers: Roles and Relationships. DSS Research Report No. 122. Leeds: CDS; Dawson et al. (2000): New Deal for Lone Parents: Report on Qualitative Interviews with Individuals. Research and Development Report ESR55. Sheffield: Employment Service; Holtermann et al. (1999): Lone Parents and the Labour Market. Results from the 1997 Labour Force Survey and Review of Research. Employment Service Report 23. London: The Stationary Office.

(9) Innocenti Report Card, nr 3, juli 2001: A League Table of Teenage Births in Rich Nations (UNICEF).

(10) Eurostat European Labour Force Survey 2003.

(11) How Europeans spend their time, Eurostat 1998-2002.

(12) Eurostat European Labour Force Survey 2003.

(13) EESK:s yttrande av den 29 november 2001 om ”Den ekonomiska tillväxten, skattesystemen och hållbarheten i pensionssystemen i Europeiska unionen” (EGT C 48, 21.2.2002). Föredragande: Harry Byrne. Medföredragande: Jan Jacob van Dijk.

(14) EC Statistics in focus – Population and social conditions, 4/2005.

(15) Warren, T: ”Divergent Female Part-time Employment in Britain and Denmark and the Implications for Gender Equality”. Sociological Review 2001, 49(4), s. 548-567.

(16) Jämförande rapport som bygger på National Reports' Fieldwork Findings av Central European University Team. Uppgifterna har hämtats från sex EU-länder: Spanien, Tyskland, England och Wales, Italien, Frankrike och Ungern.

(17) Women National Commission, Storbritannien, mars 2005.