22.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 234/41

1.1

välkomnar kommissionens meddelande om globaliseringens sociala dimension, KOM(2004) 383 slutlig – EU:s politiska bidrag om att fördelarna skall komma alla till del – som beskriver den särskilda roll unionen kan spela för att globaliseringen skall bli en rättvis utvecklingsprocess för alla.

1.2

Kommittén anser att unionen kan bidra verksamt till att forma globaliseringens sociala dimension på grund av sin egen historia och sin erfarenhet av en omfattande och lyckad regional integration. Samtidigt vill vi inte hävda att detta är en modell som kan tillämpas till alla delar överallt i världen.

1.3

Kommittén har beaktat resultaten av en särskild hearing som genomfördes den 17 december 2004. Experter från ILO, Världsbanken och IMF gav sin syn på sina respektive organisationers roll i förhållande till globaliseringens sociala dimension (1). EESK kommer att lägga fram en rapport från mötet och de enskilda talarnas framställningar.

1.4

Kommittén betonar vikten av en värdebaserad syn på globaliseringen baserad på grundprinciperna för en social marknadsekonomi. Sådana principer är: individuellt ansvar, rättssamhälle, respekt för individen och för egendom, öppenhet, integritet, mänsklig värdighet, jämlikhet och frihet, grundläggande rättigheter för fackföreningar och arbetstagare, fungerande relationer mellan arbetsmarknadens parter, allmänt tillträde till utbildning oavsett kön samt en hög nivå på det sociala skyddet. De centrala aspekterna i EU:s syn på globaliseringen bygger på följande:

1.5

Vi är överens med kommissionen om att den globala marknadsekonomin har haft många positiva effekter, har en stor produktiv potential för ekonomisk, politisk och social utveckling och har skapat fler och bättre arbetstillfällen. Vi instämmer också i de slutsatser som dras av Världskommissionen för globaliseringens sociala dimension (World Commission on the Social Dimension of Globalisation, WCSDG): Åtgärder för öppnande av marknader och finansiella och ekonomiska överväganden har dominerat och man har hittills bortsett från deras sociala konsekvenser. Dessa regler och denna politik har skapats av ett system för global styrning som inte är tillräckligt lyhört för de svagare aktörernas intressen och behov.

1.6

Kommittén vill hänvisa till en färsk undersökning från Världsbanken (2) som visar att marknadsöppning och ekonomisk integration har bidragit till påtagliga ekonomiska framsteg för de utvecklingsländer som lyckats ta sig in på de globala industri- och tjänstemarknaderna. I likhet med en annan undersökning från Världsbanken publicerad i februari 2003 – som sätter minskade inkomstklyftor och minskad lönediskriminering samt bättre ekonomiska prestationer i relation till hög facklig organisationsgrad och sunda arbetsmarknadsrelationer (3) – betonar denna undersökning vikten av en balans mellan ekonomiska och sociala värden, som WCSDG pekar på när man behandlar frågan om fattigdomen i en alltmer globaliserad värld.

1.7

EESK konstaterar att fattigdom som direkt kan kopplas till den växande informella ekonomin, både som en orsak till och som en konsekvens av denna, är en av de viktigaste utmaningarna i världen trots att globaliseringen har haft många positiva effekter.

1.8

Kommittén konstaterar att fattigdomsproblematiken är särskilt svår i länder som är utestängda från globaliseringen. De två miljarder människor i världen som lever under fattigdomsgränsen bor till största delen i länder som inte deltar aktivt i globaliseringen och som riskerar att fortsätta att stå utanför världsekonomin.

1.9

Kommittén menar att även utvecklingsländer som kan beskrivas som begynnande marknadsekonomier med hög ekonomisk tillväxt har problem, och att fattigdomen endast kan bekämpas om ojämlikheterna minskas och man introducerar en konkurrenskraftig formell ekonomi och effektiv socialpolitik.

1.10

Vi instämmer i ett av de centrala budskapen i WCSDG-rapporten: Förändringar måste starta på den nationella nivån. Social utveckling måste ske nedifrån och upp, och alla institutioner – nationella och lokala – har en ytterst viktig funktion för att underlätta integrationen och se till att fler människor kan ta del av globaliseringens positiva effekter och skyddas från dess negativa konsekvenser. En avgörande faktor för att globaliseringens frukter skall fördelas rättvist är att en dialog mellan arbetsmarknadens parter och i det civila samhället utvecklas i alla länder och regioner och baseras på starka, representativa, oberoende och ansvariga aktörer.

1.11

Goda styresformer på lokal, regional, nationell och global nivå baserade på den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter, ILO:s grundläggande arbetsnormer och ILO:s deklaration om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet har en avgörande betydelse för liberalisering av handeln, global tillväxt och utveckling. EESK stöder EU:s ansträngningar att få till stånd en diskussion på internationell nivå om att skapa en grund för globala miljönormer.

2.1

Kommittén är övertygad om att EU kan spela en ledande roll för att stödja och främja globaliseringens sociala dimension. Unionen kan driva en aktiv politik för att övertyga regeringar om hur viktigt det är att det finns rättvisa juridiska och rättsliga ramar, skydd för äganderätt, kostnadseffektiv tvistlösning och kontroll av att avtal följs, tillgång till utbildning, finansiella institutioner under tillräcklig kontroll och tillgång till dessa, ett rättvist skattesystem och en insikt om den centrala roll som måste ges åt mänsklig utveckling. Strävan att uppnå dessa mål får emellertid inte leda till att handeln ökar utan inverkan (eller till och med en negativ inverkan) på en hållbar utveckling, till att finansmarknaderna avregleras utan att detta åtföljs av balanserade skatteregler och social reglering, till att orättvisa villkor styr strukturanpassningar och strukturomvandling i sysselsättning, utbildning och hälsovård eller till ökade orättvisor i alla länder, även industriländerna. Om EU vill spela denna roll effektivt måste emellertid både kommissionen och medlemsstaterna se till att deras politik är konsekvent på relevanta områden.

2.2

Kommissionen har utvecklat ett antal instrument som EESK anser vara lämpliga för att främja globaliseringens sociala dimension. Sådana instrument är bilaterala och regionala avtal, utveckling och externt samarbete, handelspolitik, marknadstillträde för utvecklingsländer, stöd till privata initiativ för social utveckling samt främjande av globala styresformer. Kommittén hänvisar till sina senaste yttranden om dessa instrument (se bilaga 2). Samtidigt som vi delar kommissionens uppfattning om dessa instruments potential vill vi framhålla våra preferenser för multilaterala avtal. Vi vill understryka att EU bör fortsätta sina stimulansåtgärder för att stödja handeln syd-syd.

2.3

Bilaterala och regionala avtal kan hjälpa till att driva på utvecklingen mot goda styresformer, rättssamhälle, mänskliga rättigheter och demokratisering. Kommittén stöder förhandlingar om bilaterala/regionala avtal mellan EU och dess handelspartner, förutsatt att de är baserade på politiska och ekonomiska, sociala och miljöinriktade överväganden och att de bygger på eller kompletterar det multilaterala handelssystemet. Man bör prioritera avtal som är möjliga att nå fram till, och som utlovar stora handelsvolymer och betydande fördelar i samband med marknadstillträdet (varor, tjänster och investeringar). Alla sådana avtal måste uppfylla WTO:s krav helt och hållet. Kommittén betonar vikten av att diskutera och övervaka dessa avtal med hänsyn till deras konsekvenser för den sociala dimensionen, och välkomnar tanken att bjuda in internationella organisationer som ILO för att delta i en sådan process.

2.3.1

I detta sammanhang noterar kommittén med intresse kommissionens avsikt att inrätta nya gemensamma mekanismer inom de bilaterala avtalen för att diskutera och övervaka olika aspekter av globaliseringens sociala dimension, dit andra internationella organisationer kan bjudas in (gemensamma ”bilaterala observatorier”). Sådana instrument kan effektivt demonstrera den ansvariga roll som kan spelas av fria och oberoende arbetsmarknadsparter, liksom av andra relevanta organisationer i det civila samhället, såsom lantbrukarorganisationer, konsumentorganisationer, miljöorganisationer m.m. EESK, som samlar alla dessa, ser en roll för sig själv där kommittén kan utnyttja sin erfarenhet vad gäller att bygga upp gränsöverskridande partnerskap mellan det civila samhällets parter, även i utvecklingsländerna, vilket framför allt skett inom ramen för Mercosur, AVS och Euromed (4).

2.4

Kommittén anser att man bör lägga särskild vikt vid den europeiska grannskapspolitiken. Vi är övertygade om att detta sätt att förbättra relationerna med grannländerna i öster och söder kan ge ett kraftfullt bidrag till den sociala utvecklingen i dessa länder, om regional utveckling, sysselsättning och socialpolitik ingår i samarbetet. Erfarenheter från samarbetet med kandidatländerna före utvidgningen pekar på vissa positiva effekter i anslutningsländerna.

2.5

Främjande av mänskliga rättigheter (inklusive arbetsgivares, arbetstagares och fackföreningars rättigheter i enlighet med ILO-konventionerna 87 och 98) och demokratisering i tredjeländer är en grundförutsättning för utveckling och demokrati. Det finns en stark koppling mellan goda styresformer, korruptionsbekämpning, rättssamhälle, skydd av mänskliga fri- och rättigheter och kvalitet i rättssystemet. I detta sammanhang vill EESK påminna om att konventioner om mänskliga rättigheter är avtal mellan stater. De förpliktelser de ger upphov till åligger i första hand staterna. Kommissionen bör uppmuntra medlemsstaterna att respektera dessa krav fullt ut och engagera sig i den internationella dialogen för att öka medvetenheten om staternas åligganden och påminna dem om deras respektive ansvar för den sociala utvecklingen. När internationella normer väl har förts in i den nationella lagstiftningen eller andra relevanta nationella regler blir de bindande för fysiska och juridiska personer, dvs. för medborgare och företag.

2.6

Dessa prioriteringar bör också gälla för externt samarbete och utvecklingshjälp: Att förändringen startar på nationell nivå är ett av de centrala budskapen från WCSDG. EESK anser att det är viktigt att fokusera på separata frågor inom en sammanhängande, övergripande utvecklingspolitik.

2.6.1

Sådana prioriteringar kan vara t.ex. meningsfullt arbete (5), vilket bör inkludera utveckling av en integrerad arbetsmarknadspolitik för att skapa produktiv, hållbar sysselsättning, för att anpassa människors färdigheter till arbetets nuvarande och kommande krav och för att förbättra arbetsvillkoren och höja levnadsstandarden. En sådan politik skall leda till mer produktiva och bättre arbeten i ekonomin, hjälpa de arbetslösa till att få arbete, koncentrera offentliga och privata investeringar samt internationellt stöd till de mest produktiva områdena.

2.6.2

Utbildningen måste vara en annan prioritering: att anpassa den till arbetsmarknadens behov och att ge människor de grundläggande kunskaper och färdigheter som krävs. Näringslivet har en viktig roll att spela för att – i samarbete med arbetsmarknadens parter och regeringarna – bidra till att forma politiken och bidra med inblickar i de troliga kunskapskraven i arbetslivet på kort, medellång och lång sikt.

2.6.3

Slutligen: Skyddet för den sociala ekonomin, organisationer som t.ex. kooperativ, som kombinerar marknadsinriktning med sociala hänsynstaganden och som skapar både ekonomiskt och socialt kapital, bör vara prioriterat i samarbetet med och stödet till utvecklingsländer.

2.7

En migrationspolitik som är anpassad till arbetsmarknadens föränderliga mönster och nuvarande realiteter måste skapas inom multilaterala rättighetsbaserade ramar som beaktar FN:s konvention om skydd av migrerande arbetare och deras familjers rättigheter liksom kopplingarna mellan ekonomiska, sociala och politiska aspekter, handels-, arbetslivs- och hälsovårdsaspekter, kultur- och säkerhetsaspekter samt utrikespolitiska aspekter och utvecklingsaspekter. EESK instämmer i FN:s generalsekreterares uttalande i Europaparlamentet i januari 2004 att ”det bara är genom bilateralt, regionalt och globalt samarbete som vi kan skapa partnerskap mellan invandrar- och utvandrarländer och göra migrationen till en motor för utveckling, effektivt bekämpa människohandel, och utforma gemensamma normer för behandling av invandrare och hantering av invandringen”.

2.8

Internationell handel blir allt viktigare för alla ekonomier och kan vara en nyckel för att lindra fattigdomen. Lärdomarna från vissa av de utvecklingsländer som har utvecklat sin konkurrenskraft inom tillverkningsindustrin är att en proaktiv, exportstyrd strategi, där man utvecklar komparativa fördelar genom att satsa på kvalitet och inte på låga löner, är av vital betydelse för att bygga upp ny exportkapacitet. För att lyckas måste man emellertid också parallellt satsa på en strategisk integration i den globala ekonomin inriktad på att stödja prioriterade nationella utvecklingsmål, inklusive lokala utvecklingsinitiativ som är särskilt viktiga och som därför måste få stöd. Denna process måste ha en social dimension. Särskild uppmärksamhet måste i detta sammanhang ägnas åt fall där utnyttjande av (kvinnlig) arbetskraft förekommer i majoriteten av exportproduktionszonerna. EESK anser att en samordnad satsning bör göras av berörda internationella organisationer för att få slut på åsidosättandet av arbetstagarnas rättigheter i dessa exportproduktionszoner. Kommissionen måste, liksom medlemsstaterna, aktivt stödja en sådan satsning.

2.9

EU:s handels-, investerings- och utvecklingspolitik måste helt och fullt stödja unionens globala politiska mål och vara en integrerad del av dessa. Kommittén stöder målen för EU:s allmänna preferenssystem (GSP), men undrar om de stimulansordningar som finns i systemet (för miljöskydd, sociala frågor och mot narkotikahandel) lägger för tunga byråkratiska krav på importören och därför inte används i någon större utsträckning av de fattiga länder och små företag som i första hand skulle dra nytta av dem. Kommittén uppmanar kommissionen att främst satsa på att förmånsländerna ratificerar och i lagstiftningen och i praktiken genomför ILO:s grundläggande arbetsnormer, och att i översynen under 2005 inkludera åtgärder för hur fördelarna av detta skall maximeras för mottagarna. I översynen skall arbetsmarknadens parter och andra berörda organisationer i det civila samhället delta fullt ut.

2.10

Kommittén rekommenderar att kommissionen startar en kampanj för att göra OECD:s riktlinjer för multinationella företag, som är ett viktigt och användbart instrument, mer känt för företagen och deras Europeiska företagsråd. Riktlinjerna bör behålla sin icke-bindande karaktär, men berörda regeringar bör fortsätta att ge sitt stöd till dem och till att multinationella företag ansluter sig till dem. Man måste försöka undvika att en koppling till handelsavtal med tredje land kan tolkas som en ny form av protektionism. Kommissionen måste stödja OECD:s arbete för att länder som inte är medlemmar i OECD skall respektera riktlinjerna. Detsamma gäller ILO:s trepartsförklaring om multinationella företag och socialpolitik.

2.11

Vad gäller frågan om stöd till privata och frivilliga initiativ för social utveckling anser EESK att näringslivet kan spela en stödjande roll för att driva den sociala utvecklingen framåt. Företagens sociala ansvar är ett begrepp som beskriver hur nationella och multinationella företag omsätter hållbarheten i sin kommersiella verksamhet. I detta sammanhang vill vi hänvisa till kommitténs yttrande om grönboken ”Främjande av en europeisk ram för företagens sociala ansvar” (CES 355/2002). Företagens sociala ansvar handlar inte bara om att skapa och behålla arbetstillfällen. Det handlar om att utveckla bättre arbeten med adekvat hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, att ta hänsyn till de behov som funktionshindrade har och att främja en kultur av livslångt lärande. Ett socialt ansvarsfullt handlande innebär att företag tillämpar existerande sociala regler med engagemang och strävar efter att skapa en anda av partnerskap med berörda aktörer.

2.12

Ett annat centralt budskap i WCSDG-rapporten är att styresformerna på nationell och global nivå måste förbättras. EESK instämmer i att det är av avgörande betydelse att internationella institutioners multilaterala system på global nivå förstärks. Större och mer politisk samordning mellan organisationerna är nyckeln till de globala styresformerna. De måste bli effektivare, få bättre resurser, kunna reagera snabbare och undvika dubbelarbete och misskötsel. Inom de internationella organisationernas beslutsfattande organ bör EU:s medlemsstater insistera bestämt på att denna process skall drivas framåt. Det bör observeras att när det gäller samordning och konsekvens i agerandet är medlemsstaternas roll minst lika viktig som kommissionens. Vi skulle ha välkomnat mer rekommendationer i detta avseende i meddelandet. Samspelet mellan kommissionen och medlemsstaterna måste ges tillräcklig uppmärksamhet när politiken utvecklas i berörda internationella forum. Det är viktigt att EU går in med hela sin styrka i internationella styresformer. Medlemsstaterna måste förstärka sitt samarbete, förbereda sina förslag och verksamheter i internationella organisationer bättre och samordna sina ställningstaganden.

3.1

EESK anser att det finns en intern och en extern dimension där EU kan driva globaliseringens sociala dimension.

3.2

Den interna dimensionen utgörs av EU:s förmåga att hantera strukturreformer: Det är EESK:s uppfattning att framgång med Lissabonstrategin är nyckeln till att lyckas med ett specifikt EU-politiskt bidrag till globaliseringens sociala dimension. Det är först när medlemsstaterna klarar av att genomföra de nödvändiga strukturreformerna – genom att ömsesidigt förstärka den ekonomiska utvecklingen, sysselsättningen och socialpolitiken samt genom att realisera den ekonomiska och sociala sammanhållningen – som Europeiska unionen kan fungera som rättesnöre på global nivå. EU måste fortsätta ansträngningarna för att åtgärda tendenserna till protektionism i dagens EU-politik på handelsområdet, särskilt (men inte uteslutande) när det gäller jordbruket och i synnerhet bearbetade produkter. Man bör generellt bereda vägen för en handelspolitik utan exportstöd. Europeiska unionen och dess medlemsstater måste också inta en aktiv hållning med fasta reformer för att möta utmaningarna när det gäller det demografiska åldrandet och den fortsatt höga arbetslösheten. För att stimulera till en hållbart ökad sysselsättningsnivå är det direkt avgörande med reformer inom den sociala tryggheten och försäkringssystemen med målet att förstärka incitamentet att arbeta och för att reducera icke-lönekomponenterna i arbetskraftskostnaden. Flexibel uppläggning av arbetet är lika viktigt som adekvat skydd för människor som arbetar under dessa villkor och som investeringar i mänskligt kapital. Det behövs även nya kraftfulla politiska insatser i fråga om ekonomisk migration i enlighet med vad Europeiska rådet fastslog vid toppmötet i Thessaloniki. Kommissionen och EESK har lagt fram en rad förslag i denna fråga. Alla dessa reformer måste utarbetas omsorgsfullt i samverkan med arbetsgivarna och fackförbunden.

3.3

EESK hänvisar till World Economic Forums nyligen publicerade konkurrenskraftsrapport för 2003–2004, där man kan konstatera att de skandinaviska länderna har nått goda resultat. Det är länder som har en stark tradition av social marknadsekonomi men som samtidigt har lyckats genomföra strukturreformerna. Dessa är direkt avgörande för att den sociala marknadsekonomins grundläggande principer skall kunna vidmakthållas. Det är ett belägg för att den europeiska sociala modellen kan utgöra grundval för framgångsrika strukturella reformer.

3.4

Den externa dimensionen består i att EU bör inta en ledande roll när det gäller att lyfta fram betydelsen av multilaterala modeller och styresformer på världsnivå. De centrala uppgifterna blir att förstärka systemet av internationella organisationer inom FN-apparaten och vara pådrivande för en mer konsekvent policy dem emellan samt i relation till Bretton Woods-institutionerna och WTO. EU bör speciellt engagera sig i att stärka befintliga standarder för den sociala utvecklingen, exempelvis ILO:s centrala arbetsnormer, anständiga arbetsvillkor som ett globalt mål och FN:s människorättsfördrag, och verka för att dessa standarder tillämpas i FN:s medlemsstater, både i lagstiftning och i praktiken. Det gäller att åstadkomma en bättre integrering av den sociala dimensionen och anständiga arbetsvillkor i EU:s program för externt samarbete. Medlemsstaterna bör öka sitt utvecklingsbistånd.

3.5

Här kan EU spela en roll i internationella finans- och handelssammanslutningar som IMF, Världsbanken och WTO när det gäller att verka för olika former för formell representation av och samråd med arbetsgivarorganisationer, fackförbund och andra organisationer i det civila samhället. OECD kan erbjuda en förebild för dessa institutioner som har visat sig användbar i många år.

3.6

Kommissionen och medlemsstaterna bör i nära samarbete göra en seriös genomgång av WCSDG:s förslag om att inrätta en rådskonstellation för ekonomisk och social trygghet. Det är ett av de viktigaste förslagen från detta håll när det gäller att åstadkomma ett reellt ledarskap på global nivå. Man bedömer att den ekonomiska politiken och socialpolitiken behöver vägas samman på ett konsekvent sätt för att de överenskomna målen skall uppnås. De bör också uppmärksamma alla seriösa ansträngningar att förstärka Ecosocs potential och den roll som ännu inte konkretiserats inom den världsomspännande politiska samordningen på det ekonomiska och sociala området. Om man lyckas förbättra Ecosocs position kommer EESK att undersöka hur det europeiska organiserade civila samhället kan göra sin röst hörd på ett bättre sätt via Ecosoc inom FN-systemet.

3.7

Kommissionen och ministerrådet bör ta till sig WCSDG:s budskap att meningsfullt arbete är ett avgörande verktyg för att utrota fattigdomen. De bör lyfta fram anständiga arbetsvillkor som ett globalt mål, som Förenta nationerna skall ta ställning till i översynen av millenniedeklarationen och utvecklingsmålen.

3.8

Ett av de starkast formulerade budskapen från WCSDG är att man vädjar till regeringarna att snarast samordna och utarbeta en konsekvent policy inom och mellan de internationella finansinstitutionerna (IFI), WTO och ILO. En första förutsättning för ett sådant samarbete och en sådan konsekvent linje är att regeringarna gör samma sak på nationell nivå. De bör upphöra med dagens praxis som innebär att representanterna inom IMF i första hand får sina instruktioner från finansministerierna, inom WTO från handels- eller ekonomiministerierna och inom ILO från arbetsmarknads-, social- och sysselsättningsministerierna. EESK uppmanar kommissionen och ministerrådet att verkligen överväga idén att regeringarna i medlemsstater som har ett ekonomiskt och socialt råd begär yttrande av respektive råd om hur detta samarbete och denna konsekventa policy skall förverkligas på nationsnivån. Regeringarna i medlemsstater utan ekonomiskt och socialt råd skulle kunna inhämta synpunkter från de mest representativa arbetsgivarorganisationerna och fackförbunden i respektive land, eller utnyttja befintliga samrådsmekanismer där det civila samhället deltar i förberedelserna till FN:s sociala toppmöte och projektet ”Socialtoppmötet + 5”.

3.9

I nära samarbete med medlemsstaterna skulle kommissionen kunna gå ett steg längre när det gäller att främja en effektivare dialog mellan ILO och WTO (och för den delen ILO och IMF samt ILO och Världsbanken) än man föreslår i meddelandets punkt 5.5. WTO har hittills gjort starkt motstånd mot tanken på att uppmärksamma den sociala dimensionen av politikområdena under organisationens mandat, men tillsammans med IMF och Världsbanken skulle man med utgångspunkt i ett uppdrag från respektive medlemsstater kunna inrätta samordningsorgan med ILO, för att på så sätt säkerställa att en social dimension inlemmas i verksamheten samtidigt som utvecklingen bevakas. Ett exempel: I och med att WTO:s textil- och beklädnadsuppgörelse löpte ut i slutet av 2004 ställs många textilexporterande länder inför akuta anpassningsproblem och omfattande jobbförluster. Med tanke på att detta är en övergripande fråga är det ett uppenbart område där initiativ bör tas för att bringa konsekvens i politiken. Det bör innefatta alla berörda organ – WTO, Världsbanken, IMF, ILO och andra relevanta FN-organ – och bestå i att föregripa de sociala och ekonomiska återverkningarna och att rekommendera åtgärder som de drabbade regeringarna bör vidta med internationellt stöd.

3.10

EU bör även fortsättningsvis verka för att centrala arbetslivsnormer förs in som referenspunkt i WTO-medlemsstaternas regelbundna handelspolitiska översyn, på basis av det egna exemplet från oktober 2004. EESK anser att det vore på sin plats att kommittén är företrädd i kommissionens delegation i samband med en sådan framtida handelspolitisk översyn. Kommissionen skulle också kunna uppmuntra sina viktigare handelspartner att genomföra denna typ av översyn av handelspolitiken.

3.11

Kommittén anser att det är en intressant idé från WCSDG:s sida att etablera ett FN-forum för globaliseringspolicy, med det multilaterala systemets organ och andra organisationer, grupper och enskilda som berörs av globaliseringens sociala dimension, men att det kan vara för ambitiöst som projekt under rådande omständigheter. När regeringarna på allvar har börjat samordna och bringa mer konsekvens i politiken inom IFI, WTO och ILO, och när samarbetet börjat förbättras mellan dessa internationella institutioner på grund av detta, kommer tiden att vara mogen att seriöst överväga detta förslag.

—

Gerry Rodgers, ansvarig för integrationsfrågor, ILO

—

Dominique Peccoud, särskild rådgivare i fråga om externa relationer och partnerskap, ILO

—

Haleh Bridi, Världsbankens särskilda representant vid de europeiska institutionerna

—

Pierre Dhonte, Internationella valutafondens särskilda representant vid EU