Ändrat förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om erkännande av yrkeskvalifikationer (framlagt av kommissionen enligt artikel 250.2 i EG-fördraget)

2002/0061 (COD)

Ändrat förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om erkännande av yrkeskvalifikationer

1. BAKGRUND

Förslaget överlämnades till Europaparlamentet och rådet den 7 mars 2002 med beteckningen KOM(2002) 119 slutlig - 2002/0061 (COD) i enlighet med artikel 40, artikel 47.1-2 och artikel 55 i EG-fördraget.

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén: 18 september 2002 - SOC/113 - CES 724/2002 slutlig, EUT C 61, 14.3.2003, s. 67.

Europaparlamentets yttrande vid den första behandlingen: 11 februari 2004 - C5-0113/2002

2. SYFTE MED KOMMISSIONENS FÖRSLAG

Konsolidering av de befintliga direktiven om erkännande av yrkeskvalifikationer. Femton direktiv om erkännande av yrkeskvalifikationer har konsoliderats: tre direktiv i den generella ordningen (89/48/EEG, 92/51/EEG och 1999/42/EG; det sistnämnda rör vissa verksamheter inom hantverk, industri och handel) och tolv sektorsdirektiv för yrkena läkare, sjuksköterska i allmänvård, tandläkare, veterinär, barnmorska, farmaceut och arkitekt.

Ökad flexibilitet på arbetsmarknaden, särskilt genom enklare tillhandahållande av tjänster. Det skall enligt förslaget bli enklare att tillhandahålla tjänster, vilket är ett led i Lissabonstrategin för att göra EU till en mer dynamisk och konkurrenskraftig ekonomi. Det är ett stort framsteg att de berörda yrkesutövare som lagligen får bedriva sitt yrke i urpsrungsmedlemsstaten direkt kan få börja utöva sitt yrke i den nya medlemsstaten. Detta motsvaras av ett krav på ökat informations utbyte mellan medlemsstaternas myndigheter och bättre information till allmänheten.

Enklare bestämmelser för erkännande av yrkeskvalifikationer och enklare förvaltning av ordningen för erkännande. Vissa bestämmelser på området har förenklats, både språkligt och i sak, så att de är bättre anpassade till bl.a. utvidgningen. Det är fråga om exempelvis bestämmelser om kvalifikationsnivåer inom den generella ordningen, begränsning av erkännande av medicinska specialiseringar som finns i alla medlemsstater samt tillämpning av den generella ordningen i vissa lägen som för närvarande inte omfattas av vare sig den generella ordningen eller sektorsdirektivens bestämmelser om automatiskt erkännande. Dessutom införs genom förslaget gemensamma plattformar som kan bidra till ett mer automatiskt erkännande av kvalifikationer inom den generella ordningen. Slutligen bidrar gemensamma processuella bestämmelser till en enklare handläggning av ordningen på nationell nivå.

Enklare administration, bättre information och rådgivning till allmänheten. Med ett utbyggt förvaltningssamarbete och bättre information och hjälp till allmänheten skall systemet bli enklare att hantera. Dessutom skall en kommitté inrättas för att uppdatera några av direktivets tekniska bestämmelser. Vidare skall kommissionen i anslutning till direktivet inrätta en expertgrupp som skall hjälpa till och ersätta de nuvarande två kommittéerna. Yrkesorganisationerna på EU-nivå och de berörda utbildningsinstitutionerna skall också medverka genom ett flexibelt samråd så att systemet blir enklare att förvalta. Med detta system blir det alltså möjligt att avskaffa de nuvarande elva kommittéerna och grupperna.

3. KOMMISSIONENS INSTÄLLNING TILL PARLAMENTETS ÄNDRINGAR

3.1. Ändringar som kommissionen godtar, antingen fullständigt eller omformulerade av rent språkliga skäl, eller omformulerade delvis eller substantiellt (Ändringarna 31, 34, 39, 139, 55, 5, 141, 189, 87, 143, 52, 146, 136, 53, 8, 62, 63, 9, 58, 192, 193, 216, 217, 151, 12, 185, 70, 68, 207, 152, 80, 88, 90, 93, 95, 97, 161, 154, 96, 162, 102, 94, 81, 86, 159, 160, 101, 32, 89, 110, 114, 116, 26, 181, 29)

Kommissionen godtar fullständigt eller omformulerade av rent språkliga skäl, eller delvis, i väsentliga delar eller ändrade 55 av Europaparlamentets 125 ändringar.

3.1.1. Allmänna bestämmelser

Genom ändring 31 anges att direktivet inte omfattar yrken som ständigt eller ibland innebär offentlig maktutövning. Ett undantag från principen om etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster anges i artikel 45 i EG-fördraget, som det hänvisas till i skäl 31, för tjänster som direkt och särskilt innebär offentlig maktutövning. Formuleringen måste dock inrymmas inom de begränsningar som anges i fördraget: "(31) Detta direktiv påverkar varken tillämpningen av artikel 39.4 och artikel 45 i fördraget eller av de åtgärder som är nödvändiga för att garantera en hög hälso- och konsumentskyddsnivå. I synnerhet är medlemsstaterna inte skyldiga att tillämpa bestämmelserna i detta direktiv på verksamhet som på deras territorium i sig, om än endast tillfälligt, direkt och särskilt är förenad med utövandet av offentlig makt".

***

Genom ändring 34 anges i artikel 2.2 att det förhållandet att en medlemsstat enligt nationell lagstiftning erkänner ett examensbevis som förvärvats i ett land utanför EU inte medför rätt att utöva yrket i en annan medlemsstat.

Denna ändring stämmer överens med artikel 3.3 i förslaget enligt vilken den som har ett examensbevis från ett land utanför EU och som fått det erkänt av en medlemsstat inte får utnyttja direktivet förrän han eller hon utövat yrket i tre år i den medlemsstaten. Kommissionen godtar därför ändringen.

"Artikel 2 Räckvidd

1. Oförändrad.

2. Varje medlemsstat kan inom sitt territorium, enligt sin egen lagstiftning, tillåta innehavare av utbildningsbevis som inte erhållits i en medlemsstat att utöva reglerad yrkesverksamhet. Detta tillstånd ger emellertid inte rätt att utöva en reglerad yrkesverksamhet i en annan medlemsstat. För de yrken som omfattas av avdelning III, kapitel III, skall detta första erkännande ske i överensstämmelse med de minimikrav på utbildning som anges i det kapitlet."

***

Syftet med ändring 39, som rör artikel 4.1, och med delar av ändringarna 141 och 189, som rör artiklel 5a respektive artikel 6, är att migrerande yrkesutövare skall ha samma skyldigheter som medborgarna i värdmedlemsstaten. Detta antyds redan i skäl 3, samtidigt som det sägs att skyldigheterna bara får gälla den migrerande om de uppfyller domstolens krav (motiverade av ett allmänintresse, ändamålsenliga med avseende på det eftersträvade målet samt proportionerliga). Ändringens formulering skulle kunna medge oproportionerliga begränsningar, i synnerhet när det gäller tillhandahållande av tjänster. För att undvika en konflikt med fördraget i domstolens tolkning är det lämpligt att använda den befintliga terminologin i direktiven 89/48/EEG och 92/51/EEG.

I ändring 139 sägs att om en sökande bara har rätt att delvis utöva ett yrke i värdmedlemsstaten skall detta markeras på lämpligt sätt i samband med användning av yrkestiteln så att konsumenterna inte vilseleds. Kommissionen håller med. Det finns emellertid redan en sådan bestämmelse i artikel 48.1 andra stycket i förslaget (jfr kommissionens inställning till ändring 112 nedan), varför det inte är nödvändigt att ändra artikel 4.3.

Därför beaktar kommissionen ändringarna 39 och 139, samt motsvarande delar av ändringarna 141 och 189, och omformulerar artikel 4.1 i förslaget på följande sätt:

"Artikel 4 Verkan av erkännandet

1. Värdmedlemsstatens erkännande av yrkeskvalifikationer ger förmånstagaren samma rättigheter som värdmedlemsstatens egna medborgare att på samma villkor i denna medlemsstat utöva det yrke som personen i fråga är kvalificerad för i ursprungsmedlemsstaten.

2. och 3. Oförändrade."

***

3.1.2. Frihet att tillhandahålla tjänster

Ändring 5 rör de regler som gäller när tjänsteleverantören beger sig till värdmedlemsstaten: informationsutbyte mellan medlemsstaterna, formell registrering hos det behöriga yrkesorganet, tillfällig registrering hos värdmedlemsstatens socialförsäkringsinstitution. Det föreslagna systemet uppfyller inte målet att underlätta tillhandahållande av tjänster på tillfällig basis. Det är endast möjligt att godta hänvisningarna till informationsutbyte mellan medlemsstaterna och formell registrering hos det behöriga yrkesorganet under förutsättning att det sistnämnda kravet endast rör vårdyrken: "(5a) När det gäller friheten att tillhandahålla tjänster bör det, för de fall då tjänsteleverantören reser till en annan medlemsstats territorium, införas ett system som bygger på att medlemsstaterna utbyter information samt, för yrken inom hälso- och sjukvård, att tjänsteleverantören underrättar värdmedlemsstatens behöriga organ och gör en formell registrering hos den yrkesorganisation eller liknande organ som är behörig på värdmedlemsstatens territorium."

Genom ändring 55 införs en ny artikel 9a varigenom lagstadgad revision undantas från avdelning II om frihet att tillhandahålla tjänster. Verksamhet inom lagstadgad revision regleras i direktiv 84/253/EG, enligt vilket värdmedlemsstatens myndigheter skall godkänna sådana yrkesutövare. Härigenom utesluts alltså tillhandahållande av tjänster utan föregående kontroll av kvalifikationerna. Kommissionen godtar denna ändring med förbehåll för en mer generell utformning av artikel 5 som skulle göra det möjligt att täcka in alla särreglerade yrken och den juridiska utvecklingen i framtiden.

Meningen med ändring 141 är att genom en ny artikel 5a skärpa kraven på tjänsteleverantören. För det första skall leverantören ha erforderlig kompetens för att garantera tryggheten i sin yrkesutövning. Detta är inte godtagbart då det öppnar vägen för en kontroll av kvalifikationer som inte stämmer överens med det eftersträvade målet att göra det enklare att tillhandahålla tjänster under den ursprungliga titeln. Genom ändringen införs också ett krav på formell registrering vid ett yrkesorgan i värdmedlemsstaten så att dess disciplinregler kan efterlevas när det gäller de yrken vars minimivillkor för utbildningskrav har samordnats. Detta krav kan endast godtas för yrken inom hälso- och sjukvård, med tanke på hur känsliga de yrkena är.

Genom ändring 189 införs i artikel 6 kravet för alla yrken som i värdmedlemsstaten lyder under särskilda ansvarsregler att leverantören automatiskt och tillfälligt skall registrera sig eller skaffa sig formellt medlemskap i en yrkesorganisation i värdmedlemsstaten, för att följa den medlemsstatens yrkesmässiga och administrativa regler. Kommissionen kan bara godta ett sådant krav för vårdyrken, och då endast om tjänsteleverantören flyttar. Enligt ändringen skall leverantören även registrera sig fullständigt hos en "behörig myndighet" när yrket är lagreglerat i värdmedlemsstaten men inte i etableringsmedlemsstaten. Denna del av ändringen går utöver vad som krävs för att säkerställa efterlevnaden av värdmedlemsstatens yrkesmässiga och administrativa regler och den understöder inte heller målet att underlätta tillhandahållandet av tjänster.

Genom ändring 87 införs i artikel 28a i den avdelning av direktivet som rör etableringsfrihet särskilda bestämmelser för verksamhet som läkare. Kommissionen är medveten om vårdsektorns särdrag och kan därför godta det väsentliga i ändring 87. Samma bestämmelser är dock motiverade för alla vårdyrken. Därför går kommissionen med på att införa särskilda bestämmelser för tillhandahållande av tjänster för alla vårdyrken, vilket lämpligen görs i avdelningen om tjänster.

Vidare sägs genom ändring 143 i artikel 6 att tillhandahållandet av upplysningar beträffande tillhandahållande av tjänster skall kunna ske på ett enkelt sätt och utan byråkratiska komplikationer. Det kan kommissionen godta.

Kommissionen godtar således ändringarna 55 och 143, ändringarna 141 och 189 delvis, samt det väsentliga i ändring 87, varför artiklarna 5 och 6 i förslaget omformuleras enligt följande:

"Artikel 5 Principen om friheten att tillhandahålla tjänster

1. Utan att det påverkar tillämpningen av särskilda bestämmelser i gemenskapsrätten eller av artiklarna 6 och 7 i detta direktiv får medlemsstaterna inte av skäl som rör de yrkesmässiga kvalifikationerna inskränka friheten att tillhandahålla tjänster i en annan medlemsstat

a) om tjänsteleverantören är lagligen etablerad i en medlemsstat för att där utöva samma yrkesverksamhet, och

b) om tjänsteleverantören då denne reser till en annan medlemsstat, har utövat verksamheten under minst två år i etableringsmedlemsstaten, om yrket inte är reglerat där.

2. och 3. Oförändrade.

4. Om tjänsteleverantören reser till en annan medlemsstat och är verksam inom hälsoområdet skall han eller hon följa de yrkesrelaterade eller administrativa etiska regler i fråga om yrkeskvalifikationer som är tillämpliga i värdmedlemsstaten".

"Artikel 6 Dispens

I enlighet med artikel 5.1 skall värdmedlemsstaten ge tjänsteleverantörer som är etablerade i en annan medlemsstat dispens bl.a. i fråga om följande krav som ställs på yrkesmän som är etablerade inom värdmedlemsstatens territorium:

a) Tillstånd, registrering eller medlemskap i en yrkesorganisation eller motsvarande organ. För att möjliggöra tillämpning av gällande etiska regler i enlighet med artikel 5.4 i detta direktiv får medlemsstaterna kräva antingen en tillfällig registrering som träder i kraft automatiskt eller ett formellt medlemskap i en yrkesorganisation eller motsvarande organ, förutsatt att en sådan åtgärd inte på något sätt försenar eller försvårar tillhandahållande av tjänster och inte medför ytterligare utgifter för tjänsteleverantören.

b) Anslutning till socialförsäkringssystemet, i syfte att med ett försäkringsorgan göra avräkningar för tjänster som tillhandahållits personer som är försäkrade inom ramen för ett socialförsäkringssystem.

Tjänsteleverantören skall emellertid på förhand eller, i brådskande fall, efteråt lämna upplysningar till det organ som avses i första stycket b om de tjänster som tillhandahålls. Dessa upplysningar skall tillhandahållas på ett enkelt sätt och utan byråkratiska komplikationer."

***

Kommissionen har också sagt sig vara benägen att införa en bestämmelse om att för vårdyrken ersätta kravet på att underrätta kontaktpunkten i etableringsmedlemsstaten med ett krav på att underrätta den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten. Därför omformuleras artikel 7 i förslaget på följande sätt:

"Artikel 7 Uppgifter som på förhand skall lämnas om tjänsteleverantören reser till annan medlemsstat

Om tjänsteleverantören reser till en annan medlemsstat för att tillhandahålla tjänsten, skall denne på förhand underrätta den kontaktpunkt i värdmedlemsstaten som avses i artikel 53. Om tjänsteleverantören utövar ett yrke på hälso- och sjukvårdsområdet kan värdmedlemsstaten dock kräva att vederbörande på förhand underrättar det behöriga organet för det aktuella yrket i värdmedlemsstaten. I brådskande fall kan dessa uppgifter lämnas så snart som möjligt efter det att tjänsten har tillhandahållits."

***

Meningen med ändring 52 är att i artikel 8.2 ersätta uttrycket "behöriga myndigheter" med "behöriga organ" när det gäller informationsutbyte med anknytning till tillhandahållande av tjänster. Genom ändringen blir det möjligt för andra inrättningar än nationella myndigheter i egentlig bemärkelse (till exempel för yrkesorganisationer som fått viss behörighet delegerad till sig) att fullgöra denna uppgift, något som kommissionen godtar då det överensstämmer med inställningen till ändring 116 (se nedan).

I ändring 146 anges att uppvisande av bevis i enlighet med artikel 8 inte får försena utförandet av tjänsterna. Detta tillägg bidrar till enklare villkor för tillhandahållande av tjänster, varför kommissionen godtar det.

Syftet med ändring 136 är att förbättra informationsutbytet mellan medlemsstaterna om tjänsteleverantörens lagenliga etablering, dels genom att den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten skall bli skyldig att fråga efter dessa upplysningar, dels genom att samma upplysningar skall lämnas så snart som möjligt av yrkesorganisationen eller ett liknande yrkesorgan om det inte finns någon behörig myndighet. Kommissionen godtar denna del av ändringen eftersom den stärker konsumentskyddet utan att medföra ytterligare hinder för friheten att tillhandahålla tjänster. Däremot bör bestämmelsen omformuleras för att stämma överens med ändring 52, i vilken uttrycket "behöriga myndigheter" ersätts med "behöriga organ". Genom ändringen införs också ett krav på yrkesorganisationen eller motsvarande att styrka tjänsteleverantörens behörighet. Denna del av ändringen kan inte godtas, eftersom den öppnar en möjlighet till kontroll av kvalifikationer och därigenom motverkar målet att underlätta tillfälligt tillhandahållande av tjänster, något som bygger på att tjänsterna tillhandahålls under den ursprungliga titeln utan kontroll av yrkeskvalifikationer. Därför godtar kommissionen ändring 146 och ändringarna 52 och 136 delvis. Artikel 8 i förslaget omformuleras på följande sätt:

"Artikel 8 Administrativt samarbete

De behöriga organen i värdmedlemsstaten får av de behöriga organen i etableringsmedlemsstaten begära ett intyg om tjänsteleverantörens medborgarskap samt ett intyg som visar att denne lagligen utövar verksamheten i fråga i denna medlemsstat. De behöriga organen i etableringsmedlemsstaten skall vidarebefordra dessa uppgifter snarast möjligt i enlighet med artikel 52.

I de fall som avses i artikel 5.1 b får de behöriga organen i värdmedlemsstaten av det behöriga organet i etableringsmedlemsstaten kräva ett bevis på att tjänsteleverantören har utövat verksamheten i fråga under minst två år i etableringsmedlemsstaten. Detta bevis kan läggas fram på olika sätt.

Uppvisandet av bevis i enlighet med denna artikel skall inte försena utförandet av tjänsterna."

***

Genom ändring 53 skärps kraven på tjänsteleverantören att informera tjänstemottagarna. Kommissionen godtar dessa ändringar då de är proportionerliga och främjar konsumentskyddet. Godtagbara är ändringarna som går ut på att uppgifterna skall vara väl läsliga och begripliga för alla konsumenter, att konsumenten skall informeras om att yrket inte är lagreglerat i etableringsmedlemsstaten samt att tjänsteleverantören skall visa att han eller hon är försäkrad mot ekonomiska risker i händelse av yrkesmässigt skadeståndsansvar och att värdmedlemsstaten får kräva detta. Däremot anser kommissionen att kravet på att tjänsteleverantören skall ge konsumenten en hänvisning till bestämmelser för yrket både i etableringsmedlemsstaten och i värdmedlemsstaten är oproportionerligt, eftersom det leder till en rad krav på den migrerande tjänsteleverantören och eftersom konsumenten enkelt kan hitta denna information själv. Kommissionen godtar alltså ändring 53 delvis och formulerar om artikel 9 i förslaget enligt följande:

"Artikel 9 Uppgifter som skall lämnas till tjänstemottagarna

Medlemsstaterna skall sörja för att tjänsteleverantören, utöver andra informationskrav som fastställs i gemenskapsrätten, meddelar tjänstemottagaren, på ett sätt som är väl läsligt och begripligt för varje konsument, följande uppgifter:

a) Om tjänsteleverantören är upptagen i ett handelsregister eller annat liknande offentligt register, vilket register det gäller samt registreringsnummer eller motsvarande identifikationsuppgifter som finns i detta register.

b) Om verksamheten omfattas av ett tillståndssystem i etableringsmedlemsstaten, namn och adress till den behöriga övervakningsmyndigheten.

c) Yrkesorganisation eller liknande sammanslutning i vilken tjänsteleverantören är medlem.

d) Yrkestiteln och medlemsstaten i vilken tjänsteleverantören tilldelades denna titel.

e) En hänvisning till bestämmelser som gäller för yrket i etaberingsmedlemsstaten och hur man får tillgång till dessa.

f) Om tjänsteleverantören utövar en momspliktig verksamhet, det registreringsnummer som avses i artikel 22.1 i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG [1].

[1] EGT L 145, 13.6.1977, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv 1999/85/EG (EGT L 277, 28.10.1999, s. 34).

fa) Om yrket inte är reglerat i etableringsmedlemsstaten, uppgifter om detta till tjänstemottagaren.

fb) Intyg att han är försäkrad mot ekonomiska risker i händelse av yrkesmässigt skadeståndsansvar, såvida detta krav gäller i etableringsmedlemsstaten".

***

3.1.3. Etableringsfrihet Den generella ordningen för erkännande av utbildningsbevis

Genom ändring 8 införs ett nytt skäl 7a om att hänsyn bör tas till utbildningssystemens utveckling och de studerandes ökande rörlighet. Ändringen hänger ihop med ändring 63 om erkännande av utbildningsbevis från utbildningar som drivs enligt franchiseavtal. Genom ändringen betonas sammanhanget mellan förslaget och de politiska insatserna för studerandes rörlighet på ett bra sätt.

Genom ändring 62 införs den nya artikel 13.2a om att värdmedlemsstaten inte får kräva någon annan form av intyg än utbildningsbevis av en migrant. En av tankarna bakom ändringen är att förbjuda att värdmedlemsstaten kräver intyg på att utbildningen faktiskt ägt rum på sätet för den inrättning som utfärdat utbildningsbeviset. Även om ändringen i sak är godtagbar, är den onödig eftersom bilaga VII till förslaget innehåller en uttömmande förteckning över vilka handlingar som skall uppvisas.

Genom ändring 63 införs den nya artikel 13.2b där det sägs att direktivet även gäller utbildningsbevis som utfärdats efter en utbildning i en annan medlemsstat i enlighet med ett franchiseavtal med en skola i ursprungsmedlemsstaten. Kommissionen delar denna inställning och kan stödja ändringen i sak. Det bör påpekas att domstolen nyligen avkunnat en dom enligt vilken vägra att erkänna ett utbildningsbevis för att utbildningen ägt rum utanför den inrättning som utfärdat beviset strider mot artikel 43 i EG-fördraget [2]. Det är dock lämpligare att framhålla detta i ett skäl.

[2] Dom av den 13 november 2003 i mål C-153/02, ännu inte tryckt.

Därför godtar kommissionen ändringarna 62 och 63 i väsentliga delar, samt ändring 8 med förbehåll för några omformuleringar för att möjliggöra kontroll i ursprungsmedlemsstaten av utbildningsbevis som erhållits efter utbildning utanför den inrättning som utfärdar bevisen och på så sätt minska risken för bedrägeri.

"(7a) Det är nödvändigt att ta hänsyn till utbildningsmetodernas och studieprogrammens utveckling i flera medlemsstater, särskilt i enlighet med franchiseavtal. När ett utbildningsbevis utfärdas av en medlemsstat efter en utbildning som helt eller delvis ägt rum på en annan medlemsstats territorium får värdmedlemsstaten hos det behöriga organet i ursprungs medlemsstaten kontrollera om utbildningsbeviset på ursprungsmedlemsstatens territorium medför samma rättigheter som utbildningsbevis som utfärdas på grundval av en utbildning som ägt rum i ursprungsmedlemsstaten".

***

Syftet med ändring 9, om ett nytt skäl 7b, och ändring 58, om en ny artikel 12.2a-2b, är att ange att en migrerande yrkesutövare inte kan göra anspråk på erkännande av ett beslut om erkännande som meddelats av en annan medlemsstat utan att där ha erhållit sina yrkeskvalifikationer i syfte att åtnjuta mer omfattande rättigheter i sitt ursprungsland. Förbud mot sådana metoder för att kringgå lagstiftningen stämmer överens med kommissionens tolkning av de befintliga direktiven, och det kan vara lämpligt att framhålla det i det nya direktivet. Det räcker dock med ett skäl som utgör en omformulering av ändring 9: "(7b) En person vars yrkeskvalifikationer erkänts i enlighet med detta direktiv kan inte utnyttja detta erkännande för att i en annan medlemsstat åtnjuta andra rättigheter än de som följer av de yrkeskvalifikationer som erhållits i denna medlemsstat".

***

Syftet med ändring 192 är att i artikel 11.2 ange vilken slags utbildning som skall ligga till grund för kompetensbevis i nivå 1 enligt definitionen för den generella ordningen. Detta förtydligande är lämpligt och stämmer överens med den övriga gemenskapsrätten, varför kommissionen godtar det.

Genom ändring 193 förtydligas i artikel 11.3 begreppet bevis samtidigt som begreppet reglerad utbildning förs till denna nivå. Ändringen är godtagbar då den gör texten tydligare. Dessutom stämmer återinförandet av begreppet reglerad utbildning på denna nivå överens med den övriga gemenskapsrätten. Eftersom bilaga III till förslaget inte behöver uppdateras längre och eftersom den bara innehåller reglerade utbildningar på nivå 3 bör dock hänvisningen till denna bilaga utgå ur artikel 11.3. Skillnaden mellan reglerade utbildningar på nivå 2 och nivå 3 bör också framhållas. Kommissionen godtar därför ändring 193 i omformulerat skick.

I ändringarna 216 och 217 tydliggörs vad som avses med examensbevis på nivå 4 respektive nivå 5 i artikel 11.5 första stycket och 11.6 första stycket, bl.a. när det gäller utbildning på halvtid. För att det skall stämma med resten av gemenskapsrätten måste det dock göras en mindre justering av artikel 11.5 första och andra stycket och av artikel 11.6 första och andra stycket i fråga om längden på den utbildning som avses i styckena.

För enhetlighetens skull anser kommissionen det lämpligt att även utforma definitionen av utbildningar på nivå 3 i artikel 11.4 på detta sätt.

"Artikel 11 Kvalifikationsnivåer

1. Oförändrad.

2. Nivå 1 motsvarar ett kompetensbevis utfärdat av behörigt organ i ursprungsmedlemsstaten,

a) antingen för en utbildning som inte täcks av ett utbildnings- eller examensbevis i den mening som avses i punkterna 3, 4, 5 eller 6, eller ett särskilt prov som inte föregås av någon utbildning, eller efter det att sökanden utövat yrket på heltid under tre år i följd eller på deltid under motsvarande längd under de senaste tio åren,

b) eller för en allmän utbildning på grundskole- eller gymnasienivå som visar att innehavaren besitter allmänna kunskaper.

3. Nivå 2 motsvarar bevis på gymnasieutbildning

a) antingen en allmän gymnasieutbildning, kompletterad med utbildning eller yrkesutbildning utöver de utbildningar som avses i punkt 4 i denna artikel och/eller praktiktjänstgöring eller yrkespraktik som krävs utöver denna utbildning,

b) eller en teknisk eller yrkesinriktad gymnasieutbildning, vid behov kompletterad av en sådan utbildning eller yrkesutbildning som avses i led a och/eller av praktiktjänstgöring eller yrkespraktik som krävs utöver denna utbildning.

Med utbildningar på nivå 2 i den mening som avses i första stycket jämställs reglerade utbildningar som ger innehavaren en jämförbar nivå av yrkesutbildning och en liknande nivå av ansvar och uppgifter, som direkt utformats för ett bestämt yrke och omfattar fullständig utbildning som vid behov kan kompletteras med en yrkesutbildning, praktiktjänstgöring eller yrkespraktik, och som har den utformning och nivå som fastställts i medlemsstatens lagar och andra författningar, eller som övervakas eller godkänns av det för ändamålet utsedda organet.

4. Nivå 3 motsvarar examensbevis för

a) antingen en annan utbildning på postgymnasial nivå än sådana som avses i punkterna 5 och 6 i denna artikel med en längd på minst ett år eller motsvarande period på deltid, för vilken ett behörighetsvillkor i regel är avklarad sådan gymnasieutbildning som krävs för tillträde till universitetsutbildning eller högre utbildning, samt den yrkesutbildning som eventuellt krävs utöver denna postgymnasiala utbildning,

b) eller en utbildning med särskild utformning som ger en jämförbar yrkesmässig nivå och förbereder för en jämförbar nivå på ansvar och uppgifter. Som sådana betraktas särskilt de utbildningar som avses i bilaga II.

Med utbildningar på nivå 3 i den mening som avses i första stycket jämställs reglerade utbildningar som ger innehavaren en jämförbar nivå av yrkesutbildning och en liknande nivå av ansvar och uppgifter, som direkt utformats för ett bestämt yrke och omfattar fullständig utbildning som vid behov kan kompletteras med en yrkesutbildning, praktiktjänstgöring eller yrkespraktik, och som har den utformning och nivå som fastställts i medlemsstatens lagar och andra författningar, eller som övervakas eller godkänns av det för ändamålet utsedda organet. Som sådana betraktas särskilt de reglerade utbildningar som avses i bilaga III.

5. Nivå 4 motsvarar ett examensbevis för en postgymnasial utbildning om minst tre och högst fyra år eller motsvarande tidsperiod på deltid, vid universitet eller högskola eller vid en annan utbildningsanstalt på samma utbildningsnivå samt den yrkesutbildning som eventuellt krävs utöver den postgymnasiala utbildningen.

Med utbildningar på nivå 4 jämställs reglerade utbildningar som direkt utformats för ett bestämt yrke och omfattar en fullständig postgymnasial utbildning om tre år och högst fyra år eller motsvarande tidsperiod på deltid, som ges vid universitet eller högskola eller vid en annan utbildningsanstalt på samma utbildningsnivå samt den yrkesutbildning, praktiktjänstgöring eller yrkespraktik som eventuellt krävs utöver den postgymnasiala utbildningen.

Utformningen och nivån hos yrkesutbildningen, praktiktjänstgöringen eller yrkespraktiken skall fastställas i medlemsstatens lagar och andra författningar, eller övervakas eller godkännas av det för ändamålet utsedda organet.

6. Nivå 5 motsvarar ett examensbevis för postgymnasial utbildning om mer än fyra år eller motsvarande tidsperiod på deltid vid universitet eller högskola eller vid en annan utbildningsanstalt på samma utbildningsnivå samt den yrkesutbildning som eventuellt krävs utöver den postgymnasiala utbildningen.

Med utbildningar på nivå 5 jämställs reglerade utbildningar som direkt utformats för ett bestämt yrke och omfattar en fullständig postgymnasial utbildning om mer än fyra år eller motsvarande tidsperiod på deltid, som ges vid universitet eller högskola eller vid en annan utbildningsanstalt på samma utbildningsnivå samt den yrkesutbildning, praktiktjänstgöring eller yrkespraktik som eventuellt krävs utöver den postgymnasiala utbildningen.

Utformningen och nivån hos yrkesutbildningen, praktiktjänstgöringen eller yrkespraktiken skall fastställas i medlemsstatens lagar och andra författningar, eller övervakas eller godkännas av det för ändamålet utsedda organet".

***

I ändring 151 sägs att värdmedlemsstaten endast får förvägra invandraren dennes val mellan anpassningstid eller lämplighetsprov av väl motiverade och nödvändiga skäl. Dessutom vill parlamentet infoga ett nytt stycke i artikel 14 i förslaget om att medlemsstaterna i möjligaste mån skall försöka beakta invandrarens preferenser i fråga om någotdera alternativet, även om kommissionen har godtagit undantaget från invandrarens fria val. Kommissionen kan godta ändringen på dessa bägge punkter, eftersom de förtydligar när avvikelsen får göras och ger invandraren en viss flexibilitet utan att medlemsstaterna åläggs nya skyldigheter. När det slutligen gäller det förfarande där kommissionen uttalar sig om en medlemsstats begäran om avvikelse vill parlamentet stryka mekanismen med tigande samtycke. Kommissionen godtar inte denna del av ändringen, eftersom kommissionens möjlighet att tigande samtycka till en avvikelse utgör en förenkling av förfaranden. Kommissionen godtar alltså ändring 151 delvis och ändrar artikel 14 på följande sätt:

"Artikel 14 Kompletteringsåtgärder

1. Oförändrad.

2. Om värdmedlemsstaten använder sig av möjligheten som avses i punkt 1, måste den ge den sökande rätt att välja mellan en anpassningstid eller ett lämplighetsprov.

Om en medlemsstat anser att det för ett bestämt yrke är nödvändigt att avvika från kravet på att ge invandraren rätt att välja mellan anpassningstid eller lämplighetsprov enligt första stycket, får detta endast ske av väl motiverade och nödvändiga skäl. I så fall skall den berörda medlemsstaten i förväg underrätta de andra medlemsstaterna och kommissionen om detta och lägga fram dokument som visar att detta undantag är berättigat.

Om kommissionen efter att ha mottagit alla nödvändiga uppgifter anser att avvikelsen som avses i andra stycket inte är berättigad eller att den strider mot gemenskapslagstiftningen, skall den inom tre månader anmoda medlemsstaten att inte vidta den planerade åtgärden. Har kommissionen inte reagerat inom denna tidsfrist får avvikelsen tillämpas.

Om denna avvikelse godkänns av kommissionen skall medlemsstaterna ändå försöka beakta invandrarens preferenser i fråga om anpassningsprov eller lämplighetsprov.

3. och 4. Oförändrade."

***

I ändring 12, som rör skäl 9, anges att europeiska sammanslutningar för yrkessammanslutningar och yrkesorganisationer är behöriga att lägga fram gemensamma plattformar. Det bör anges att det är dessa sammanslutningar som kan lägga fram gemensamma plattformar enligt direktivet, men parlamentets ändring måste omformuleras eftersom de berörda organisationerna och sammanslutningarna inte har "till uppgift" att lägga fram gemensamma plattformar utan "får" göra det. Det är enbart fråga om en frivillig syssla.

Genom ändring 185 införs ett nytt skäl 9a där det sägs att de yrkessammanslutningar och yrkesorganisationer som medverkar i en gemensam plattform skall ha demokratisk legitimitet enligt nationella bestämmelser. Ändringen måste omformuleras i detta avseende så att begreppet "demokratiskt legitima" ersätts med "representativa". För övrigt anges i ändringen att sammanslutningarna inte har några lagstiftningsbefogenheter, vilket kan vara lämpligt att framhålla.

Därför slår kommissionen samman ändringarna 12 och 185 i ett enda skäl: "(9) För att gynna den fria rörligheten för arbetstagare, etableringsfriheten och fritt tillhandahållande av tjänster och samtidigt garantera en tillräcklig kvalifikationsnivå har yrkesorganisationer och yrkessammanslutningar skapat gemensamma europeiska plattformar, enligt vilka de yrkesutövare som uppfyller ett antal kriterier i fråga om yrkeskvalifikationer ges rätt att använda den yrkestitel som dessa sammanslutningar och organisationer har utställt. Det finns anledning att på vissa villkor och med beaktande av gemenskapsrätten, i synnerhet gemenskapens konkurrensrätt, ta hänsyn till sådana initiativ i direktivet och härvid främja att erkännandena under den generella ordningen sker mer med automatik. De yrkesorganisationer och yrkessammanslutningar som får lägga fram en plattform måste vara representativa för sina yrken. Därvid har yrkes organisationerna och yrkessammanslutningarna dock inga lagstiftningsbefogenheter".

Genom ändring 70 anges att artikel 15 inte påverkar medlemsstaternas behörighet i fråga om utbildning. Kommissionen godtar ändringen, med förbehåll för en smärre omformulering så att texten blir mer enhetlig och stämmer överens med ändring 68.

Meningen med ändring 68 är att ersätta begreppet "yrkesorganisationer" med "europeiska yrkesorganisationer" som beteckning på de organ som får lägga fram en gemensam plattform i enlighet med artikel 15 i direktivet. Europeiska yrkesorganisationer definieras som "organ som företräder yrkesorganisationer eller liknande sammanslutningar i medlemsstaterna, för ett bestämt yrke". Kommissionen kan godta denna del av ändringen om den omformuleras. Definitionen av yrkesorganisationer bör i själva verket utvidgas till alla organisationer som representerar ett visst yrke, både offentliga och privata, så att privaträttsliga sammanslutningar från de medlemsstater där det aktuella yrket inte är reglerat också kan delta. Dessutom bör inte möjligheten enligt artikel 15 att lägga fram gemensamma plattformar inskränkas till yrkesorganisationer på europeisk nivå utan även omfatta nationella organisationer som ingår multilaterala avtal om detta.

Genom ändringen ersätts också formuleringen "skall den underrätta medlemsstaterna om detta" med "skall den översända plattformen till medlemsstaterna". Denna alternativa skrivning ändrar inte bestämmelsen i sak och innebär inga rättsliga problem, varför den godtas.

Slutligen undantas enligt ändringen från artikelns tillämpningsområde nationella bestämmelser om fastställande av kriterier i fråga om yrkeskvalifikationer för utövandet av ett yrke. Meningen med denna del av ändringen är att ange att bestämmelsen inte påverkar medlemsstaternas behörighet att relgera yrken på sina territorier. Kommissionen godtar denna del av ändringen i omformulerat skick.

Därför ändrar kommissionen artikel 15 enligt följande:

"Artikel 15 Befrielse från kompletteringsåtgärder på grundval av gemensamma plattformar

1. Europeiska eller nationella yrkesorganisationer eller yrkessammanslutningar, offentliga eller privata, som företräder ett yrke får till kommissionen översända gemensamma plattformar som de fastställt på europeisk nivå. I denna artikel avses med gemensam plattform ett antal kriterier i fråga om bestämda yrkeskvalifikationer som garanterar tillräcklig kompetensnivå för utövandet av ett bestämt yrke och som dessa organisationer och sammanslutningar grundar sig på när de utvärderar kvalifikationer som förvärvats i medlemsstaterna.

Om kommissionen anser att en bestämd plattform kan underlätta ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer skall den översända plattformen till medlemsstaterna och fatta beslut enligt det förfarande som avses i artikel 54.2.

2. och 3. Oförändrade.

4. Denna artikel påverkar inte medlemsstaternas behörighet att fastställa de kvalifikationer som krävs för att utöva ett yrke på deras territorium eller innehållet i och utformningen av deras system för utbildning och yrkesutbildning".

***

3.1.4. Etableringsfrihet Erkännande av yrkeserfarenhet

Syftet med ändring 207 är att i artikel 17.1 a-d ändra längden på den erforderliga yrkeserfarenheten i samband med automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer för de verksamheter som anges i förteckning I i bilaga IV till förslaget till direktiv. Bl.a. förlängs den minimitid som krävs för utövande av verksamhet som egen företagare eller företagsledare (från fem till sex år). I syfte att bevara rättsläget sådant det framgår av direktiv 1999/42/EG godtas denna del av ändringen enbart för de verksamheter som för närvarande är föremål för detta krav. Ändringen innebär en mer omfattande omarbetning med en ny artikel och en ny förteckning över verksamheter i bilaga IV. Dessutom införs i ändringen ett alternativ som består i erfarenhet under åtta på varandra följande år som tjänsteman i chefsställning på ett företag. Denna del av ändringen kan inte godtas eftersom den inte uppfyller kravet på att reglerna skall förenklas.

Kommissionen godtar därför delvis ändring 207 omarbetad på följande sätt:

"Artikel 17 Verksamhetsformer som nämns i förteckning Ia i bilaga IV

1. När det gäller de verksamhetsformer som finns i förteckning Ia i bilaga IV skall det tidigare utövandet av verksamheten ha skett

a) antingen under sex på varandra följande år i oberoende eller företagsledande ställning,

b) eller under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga har genomgått en utbildning på minst tre år som styrks i ett nationellt erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation,

c) eller under fyra år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning på minst två år som styrks i ett nationellt erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation,

d) eller under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han utövat verksamheten i fråga som anställd under minst fem år,

e) eller under fem år i följd i chefsställning, varav minst tre år med tekniska uppgifter som inneburit ansvar för åtminstone en del av företaget, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning på minst tre år och som styrks i ett nationellt erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation.

2. I de fall som avses i a och d får verksamheten inte ha upphört tidigare än tio år före den dag då den kompletta ansökan lämnades in hos det behöriga organ som avses i artikel 52.

3. Punkt 1 e är inte tillämplig på verksamhet enligt grupp 855 i ISIC-nomenklaturen, "Frisersalonger".

Artikel 17a Verksamhetsformer som nämns i förteckning Ib i bilaga IV

1. När det gäller de verksamhetsformer som finns i förteckning Ib i bilaga IV skall det tidigare utövandet av verksamheten ha skett

a) antingen under fem på varandra följande år i oberoende eller företagsledande ställning,

b) eller under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga har genomgått en utbildning på minst tre år som styrks i ett nationellt erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation,

c) eller under fyra år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning på minst två år som styrks i ett nationellt erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation,

d) eller under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han utövat verksamheten i fråga som anställd under minst fem år,

e) eller under fem år i följd som anställd, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning på minst tre år som styrks i ett nationellt erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation,

f) eller under sex år i följd som anställd, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning på minst två år som styrks i ett nationellt erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation.

2. I de fall som avses i a och d får verksamheten inte ha upphört tidigare än tio år före den dag då den kompletta ansökan lämnades in hos det behöriga organ som avses i artikel 52."

"BILAGA IV Verksamheter med anknytning till de slag av yrkeserfarenhet som avses i artiklarna 17, 17a och 18

Förteckning Ia

Huvudgrupperna omfattas av direktiv 64/427/EEG, ändrat genom direktiv 69/77/EEG, och av direktiven

68/366/EEG, 75/368/EEG, 75/369/EEG, 82/470/EEG och 82/489/EEG

1

Direktiv 64/427/EEG

(Liberaliseringsdirektiv: 64/429/EEG)

NICE-nomenklaturen (motsvarande ISIC-nomenklaturens huvudgrupper 23-40)

Huvudgrupp 23 Tillverkning av textilier

232 Tillverkning och beredning av textila material på maskiner för ull

233 Tillverkning och bearbetning av textila material på maskiner för bomull

234 Tillverkning och bearbetning av textila material på maskiner för silke

235 Tillverkning och bearbetning av textila material på maskiner för lin och hampa

236 Andra textilfibrer (jute, hårda fibrer m.m.), repslagning

237 Tillverkning av stickade och virkade varor

238 Slutbehandling av textilier

239 Andra textilindustrier

Huvudgrupp 24 Tillverkning av fotbeklädnad och annan beklädnad samt bäddutrustning

241 Maskintillverkning av fotbeklädnad (utom av gummi eller trä)

242 Handtillverkning av skor och skoreparationer

243 Tillverkning av klädesplagg (utom pälsverk)

244 Tillverkning av madrasser och bäddutrustning

245 Skinn- och pälsindustri

Huvudgrupp 25 Trä- och korkindustri (utom möbeltillverkning)

251 Sågning och övrig träindustri

252 Tillverkning av halvfabrikat av trä

253 Serietillverkning av byggnadsdelar av trä inklusive golvbeklädnad

254 Tillverkning av träbehållare

255 Tillverkning av andra produkter av trä (utom möbler)

259 Tillverkning av strå, kork, korgarbeten, flätverk och rottingartiklar; borsttillverkning

Huvudgrupp 26 260 Tillverkning av trämöbler

Huvudgrupp 27 Pappersindustri och tillverkning av pappersprodukter

271 Tillverkning av pappersmassa, papper och papp

272 Bearbetning av papper och papp och tillverkning av pappersmasseprodukter

Huvudgrupp 28 280 Tryckerier, förlagsverksamhet och liknande verksamhet

Huvudgrupp 29 Läderindustri

291 Färgning och garvning

292 Tillverkning av lädervaror

Ex huvudgrupp 30 Tillverkning av gummi-, plast-, konstfiber- och stärkelseprodukter

301 Bearbetning av gummi och asbest

302 Bearbetning av plast

303 Tillverkning av konstfibrer

Ex huvudgrupp 31 Kemisk industri

311 Tillverkning av kemiska basämnen och vidarebearbetning av sådana ämnen

312 Specialiserad tillverkning av kemiska produkter huvudsakligen för industriella ändamål och jordbruksändamål (gäller även tillverkning av vegetabiliska och animaliska industriella fetter och oljor som ingår i ISIC-grupp 312)

313 Specialiserad tillverkning av kemiska produkter huvudsakligen för privat konsumtion och förvaltning [här utgår tillverkning av läkemedel (ex ISIC-grupp 319)]

Huvudgrupp 32 320 Petroleumindustri

Huvudgrupp 33 Tillverkning av icke-metalliska mineraliska produkter

331 Tillverkning av byggnadssten

332 Tillverkning av glas och glasprodukter

333 Tillverkning av keramik, porslin, stengods och eldfasta keramiska produkter

334 Tillverkning av cement, kalk och puts

335 Tillverkning av byggnadsmaterial av betong, cement och puts

339 Stenbearbetning och tillverkning av andra icke-metalliska mineraliska produkter

Huvudgrupp 34 Produktion och primärreduktion av järnhaltig och icke-järnhaltig metall

341 Järn- och stålindustrin (såsom den anges i EKSG-avtalet, inklusive integrerade stålverksägda koksverk)

342 Tillverkning av stålrör

343 Tråddragning, kalldragning, kallvalsning av band, kallformning

344 Produktion och primäromvandling av icke-järnmetaller

345 Gjuterier för järn och icke-järnmetaller

Huvudgrupp 35 Tillverkning av metallvaror utom maskiner och transportutrustning

351 Smide, hejarsmide och excenterpressning

352 Tungt smide, sänksmide och hejarsmide; excenterpressning och dragning, sekundärreduktion och ytbehandling

353 Tillverkning och montering av konstruktioner av järn eller metall

354 Panntillverkning, tillverkning av rör för industrin

355 Tillverkning av verktyg och utrustning och färdiga föremål av järn och metall (utom elektrisk installationsmateriel)

359 Binäringar till mekaniska verkstäder

Huvudgrupp 36 Tillverkning av maskiner utom elektriska maskiner

361 Tillverkning av jordbruksmaskiner och traktorer

362 Tillverkning av kontorsmaskiner

363 Tillverkning av metallbearbetningsmaskiner och andra maskinverktyg och tillbehör och tillsatser till sådana och till andra kraftverktyg

364 Tillverkning av textilmaskiner och tillbehör; tillverkning av symaskiner

365 Tillverkning av maskiner och utrustning för livsmedelsindustrin och för kemisk och liknande industri

366 Tillverkning av anläggningar och utrustning för gruvor, järn- och stålverk och gjuterier och för byggnadsindustrin

367 Tillverkning av kraftöverföringsutrustning

368 Tillverkning av maskiner för annat angivet industriellt ändamål

369 Tillverkning av andra icke-elektriska maskiner och utrustningar

Huvudgrupp 37 Elektrisk utrustning

371 Tillverkning av elektrisk ledning och kabel

372 Tillverkning av motorer, generatorer, transformatorer, omkopplare och annan liknande utrustning för att tillhandahålla elektrisk kraft

373 Tillverkning av elektrisk utrustning för direkt nyttjande i industrin

374 Tillverkning av telekommunikationsutrustning, mätare, annan mätutrustning och elektromedicinsk utrustning

375 Tillverkning av elektronisk utrustning, ljudutrustning, radio- och televisionsmottagare

376 Tillverkning av elektriska hushållsapparater

377 Tillverkning av lampor och belysningsutrustning

378 Tillverkning av batterier och ackumulatorer

379 Reparation, montering och specialinstallation av elektrisk utrustning

Ex huvudgrupp 38 Tillverkning av transportutrustning

383 Tillverkning av motorfordon och reservdelar

384 Reparation av motorfordon, motorcyklar eller cyklar

385 Tillverkning av cyklar och motorcyklar och delar till dessa

389 Tillverkning av transportutrustning som inte hänförs till annat ställe

Huvudgrupp 39 Diverse tillverkningsindustri

391 Tillverkning av precisionsinstrument samt mät- och kontrollinstrument

392 Tillverkning av medicinsk utrustning och instrument och ortopediska apparater (utom ortopediska fotbeklädnader)

393 Tillverkning av fotografisk och optisk utrustning

394 Tillverkning och reparation av klockor och ur

395 Guldsmeder och ädelmetalltillverkning

396 Tillverkning och reparation av musikinstrument

397 Tillverkning av spel, leksaker samt sport- och idrottsartiklar

399 Annan tillverkningsindustri

Huvudgrupp 40 Byggande

400 Byggande (ej specialiserat); rivning

401 Uppförande av byggnader (bostäder eller andra hus)

402 Anläggningsarbete; väg-, bro- och järnvägsbyggande m.m.

403 Installationsarbete

404 Utsmyckning och slutförande

2

Direktiv 68/366/EEG

(Liberaliseringsdirektiv: 68/365/EEG)

NICE-nomenklaturen

Huvudgrupp 20A 200 Industri för produktion av animaliska och vegetabiliska oljor och fetter

20B Livsmedelsindustri (förutom dryckesvaruindustrin)

201 Slaktberedning och köttkonservering

202 Mjölk- och mjölkproduktindustri

203 Inläggning och konservering av frukt och grönsaker

204 Inläggning och konservering av fisk och andra havsprodukter

205 Tillverkning av kvarnprodukter

206 Tillverkning av bageriprodukter, kakor, skorpor och kex

207 Sockerindustri

208 Tillverkning av kakao, choklad och sockerkonfektyr

209 Tillverkning av diverse livsmedel

Huvudgrupp 21 Dryckesvaruindustri

211 Produktion av etylalkohol genom jäsning, produktion av jäst och sprit

212 Tillverkning av vin och andra omältade alkoholdrycker

213 Bryggning och mältning

214 Tillverkning av hälsodrycker och källvatten

Ex 30 Tillverkning av gummi-, plast-, konstfiber- och stärkelseprodukter

304 Tillverkning av stärkelseprodukter

3

Direktiv 75/368/EEG (verksamheter som avses i artikel 5.1)

ISIC-nomenklaturen

Ex 04 Fiske

043 Inlandsfiske

Ex 38 Tillverkning av transportutrustning

381 Skeppsbyggnad, reparation och underhåll av fartyg

382 Tillverkning av järnvägsutrustning

386 Tillverkning och reparation av luftfartyg

Ex 71 Verksamhet relaterad till transporter och andra verksamheter än transporter inom följande grupper

Ex 711 Drift av sovvagnar och restaurangvagnar; underhåll av järnvägsutrustning i reparationsverkstad; rengöring av järnvägsvagnar

Ex 712 Underhåll av utrustning för stads-, linje- och turisttrafik

Ex 713 Underhåll av övrig utrustning för vägtransporter (såsom bilar, bussar och taxibilar)

Ex 714 Drift och underhåll av tillhörande anläggningar i samband med vägtransporter (såsom vägar, tunnlar och avgiftsbelagda vägbroar, busstationer, parkeringsplatser, buss- och spårvagnsgarage)

Ex 716 Övrig verksamhet i samband med inlandssjöfart (såsom drift och underhåll av vattenvägar, hamnar och andra redskap för inlandssjöfart; bogsering och lotsning i hamnar, utsättning av sjömärken, lastning och lossning av fartyg och övriga liknande verksamheter, såsom räddning av fartyg, bogsering, drift av förvaringsplatser för båtar)

73 Kommunikation: post och telekommunikation

Ex 85 Servicetjänster

854 Tvätt, kemtvätt, strykning och färgning

Ex 856 Fotograftjänster: porträttfotografi och kommersiell fotografi, utom nyhetsfotografi

Ex 859 Servicetjänster som inte hänförs till annat ställe (endast underhållning och städning av byggnader eller lokaler)

4

Direktiv 75/369/EEG (artikel 6: om verksamheten betraktas som industriell verksamhet eller hantverksrörelse)

ISIC-nomenklaturen

Följande former av ambulerande verksamhet:

a) Köp och försäljning av varor

- genom handelsresande och hemförsäljare (ex ISIC-grupp 612), samt

- på övertäckta marknadsplatser utan fasta stånd och på utomhusmarknader.

b) De verksamhetsformer som omfattas av redan vidtagna övergångsåtgärder i vilka utövandet av dessa former av verksamhet som handelsresande och hemförsäljare uttryckligen undantas eller inte omnämns.

5

Direktiv 82/470/EEG (artikel 6.3)

Grupperna 718 och 720 i ISIC-nomenklaturen.

Dessa verksamheter omfattar särskilt

- att direkt eller i egenskap av ombud arrangera, saluföra och sälja en resa eller en vistelse i form av paket eller i delar (transport, inkvartering, uppehälle, utflykter etc.) oavsett orsak bakom förflyttningen (artikel 2 B a).

6

Direktiv 82/489/EEG

ISIC-nomenklaturen

Ex 855 Frisersalonger (utom pedikyrverksamhet och yrkesskolor för skönhetsvård)

Förteckning Ib

Huvudgrupper som omfattas av direktiv 82/470/EEG (artikel 6.1)

Grupperna 718 och 720 i ISIC-nomenklaturen.

Dessa verksamheter omfattar särskilt följande:

- Förmedling mellan olika typer av transportföretag och människor som expedierar eller mottar varor och som utövar följande former av därmed besläktad verksamhet:

aa) Att för uppdragsgivarens räkning sluta avtal med transportföretag.

bb) Att åt uppdragsgivaren göra en bedömning av och välja bäst lämpade transportslag, transportföretag och färdväg.

cc) Att organisera transporten ur praktisk synvinkel (exempelvis nödvändig transportförpackning); att vidta olika åtgärder som hänger samman med transporten (exempelvis leverera is till kylvagnarna).

dd) Att ta ansvar för formaliteter förbundna med transporten, exempelvis upprätta fraktsedlar; att gruppera och dela upp sändningar.

ee) Att samordna olika delar av en transport genom att sörja för transitering, vidarebefordran, omlastning och andra åtgärder när varorna når slutlig destination.

ff) Att dels förse transportföretagen med frakt, dels människor som expedierar eller mottar varor med transportmöjligheter.

- Beräkning av transportkostnaden och kontroll av räkningen.

- Utförande av vissa uppgifter tillfälligt eller permanent i en redares eller en befraktares namn eller för dennes räkning (gentemot hamnmyndigheten, företag som utrustar fartyg etc.).

(Verksamheter i artikel 2 A a, 2 A b och 2 A d).

Förteckning II

Oförändrad."

***

3.1.5. Etableringsfrihet Erkännande på grundval av samordning av minimikraven för utbildning

Syftet med ändring 152 är att förtydliga sambandet mellan artikel 20.1, som handlar om automatiskt erkännande på grundval av samordning av minimikraven för utbildning, och de bilagor som hör dit, utan att förslaget ändras i sak. Kommissionen betonar att ändringen bör utformas på följande sätt för att passa ihop med resten av förslaget och den övriga gemenskapsrätten:

"Artikel 20 Principen om automatiskt erkännande

1. Varje medlemsstat skall erkänna de utbildningsbevis för

a) läkare som ger tillgång till yrkesverksamhet som allmänpraktiserande läkare, som avses i bilaga V, punkt 5.1.2,

b) läkare som ger tillgång till yrkesverksamhet som specialistläkare, som avses i bilaga V, punkt 5.1.3,

c) sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, som avses i bilaga V, punkt 5.2.3,

d) tandläkare, som avses i bilaga V, punkt 5.3.3,

e) veterinärer, som avses i bilaga V, punkt 5.4.3,

f) farmaceuter, som avses i bilaga V, punkt 5.6.4, och

g) arkitekter, som avses i bilaga V, punkt 5.7.2,

och som uppfyller minimikraven för utbildning som avses i artiklarna 22, 23, 29, 32, 35, 40 och 42, genom att ge innehavarna av dessa utbildningsbevis samma rätt att utöva yrket som innehavare av utbildningsbevis som utfärdats i denna medlemsstat.

Utbildningsbevisen skall vara utfärdade av medlemsstaternas behöriga organ och vid behov skall man bifoga de bevis som avses i

a) bilaga V, punkt 5.1.2, för grundläggande läkarutbildning,

b) bilaga V, punkt 5.1.3, för specialistutbildning,

c) bilaga V, punkt 5.2.3, för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård,

d) bilaga V, punkt 5.3.3, för tandläkare,

e) bilaga V, punkt 5.4.3, för veterinärer,

f) bilaga V, punkt 5.6.4, för farmaceuter, och

g) bilaga V, punkt 5.7.2, för arkitekter.

Bestämmelserna i första och andra stycket berör inte de rättigheter som avses i artiklarna 21, 25, 31, 34 och 45.

2-4. Oförändrade

5. Se nedan

6. Oförändrad."

***

Meningen med ändringarna 80, 88, 90, 93, 95, 97 och 161 är att flytta förteckningarna med kunskaper och färdigheter för läkare med grundläggande läkarutbildning, sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinärer, barnmorskor och farmaceuter till bestämmelserna i själva förslaget från bilagorna. Detta kan godtas så länge som förteckningen över kunskaper och färdigheter inte ändras. Det förefaller i alla fall inte nödvändigt att skapa nya artiklar, utan det räcker med ett nytt stycke i var och en av artiklarna om utbildningen för det aktuella yrket. Vidare innebär den här förändringen att bilaga V, punkterna 5.1.1, 5.2.1, 5.3.1, 5.4.1, 5.5.1 och 5.6.1 utgår. Slutligen bör för enhetlighetens skull artikel 42.1-2 också ändras så att förteckningen över kunskaper och färdigheter flyttas dit från bilaga V, punkt 5.7.1 som utgår.

Meningen med ändring 154 är att på ett enhetligt sätt ändra hänvisningarna från artikel 20.5 till förteckningarna över kunskaper och färdigheter. Ändringen kan godtas, men hänvisningarna till artiklarna bör göras tydligare för rättssäkerhetens skull. Dessutom vill parlamentet stryka hänvisningen till det föreskrivande kommittéförfarandet för uppdateringen av förteckningarna över kunskaper och färdigheter för de olika yrkena. Detta är inte godtagbart, eftersom det föreskrivande förfarandet innebär en enklare och flexiblare uppdatering av förteckningarna. Denna delegering av befogenheter är tillräckligt väl avgränsad, och att avskaffa den skulle strida mot ett av de viktigaste målen för förslaget.

Därför ändrar kommissionen artiklarna på följande sätt:

"Artikel 20 Principen om automatiskt erkännande

1. Se ovan.

2-4. Oförändrade.

5. Varje medlemsstat skall ge rätt att utöva verksamhet som läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinär, barnmorska och farmaceut till personer som har något av de utbildningsbevis som avses i bilaga V punkterna 5.1.2, 5.1.3, 5.1.5, 5.2.3, 5.3.3, 5.4.3, 5.5.4 och 5.6.4 och som garanterar att personen i fråga under hela sin utbildning har förvärvat de kunskaper och färdigheter som avses i artiklarna 22.2b, 29.5a, 32.2b, 35.2b, 36.3a och 40.2b.

De kunskaper och färdigheter som avses i artiklarna 22.2b, 29.5a, 32.2b, 35.2b, 36.3a och 40.2b får ändras enligt det förfarande som avses i artikel 54.2, i syfte att anpassa dem till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.

Denna uppdatering får inte medföra att någon medlemsstat måste ändra gällande principer inom yrkeslagstiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer.

6. Oförändrad."

"Artikel 22 Medicinsk grundutbildning

1-2a. Oförändrade.

2b. Den grundläggande läkarutbildningen skall garantera att den blivande läkaren har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:

a) Nöjaktiga kunskaper om de vetenskaper som medicinen bygger på och god insikt i vetenskapliga metoder inklusive principerna för värdering av biologiska funktioner, utvärdering av vetenskapligt vedertagna fakta och analys av data.

b) Nöjaktiga kunskaper om friska och sjuka människors anatomi, funktioner och beteende samt sambandet mellan människans hälsotillstånd och hennes fysiska och sociala miljö.

c) Nöjaktiga kunskaper om kliniska ämnen och behandlingar, som ger en sammanhängande bild av de psykiska och fysiska sjukdomarna, medicinen sedd ur förebyggande, diagnostisk och terapeutisk synvinkel samt människans fortplantning.

d) Lämplig klinisk erfarenhet på sjukhus under lämplig handledning.

3. Oförändrad."

"Artikel 29 Utbildning till sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård

1. och 2. Oförändrade.

3. Se nedan.

4. och 5. Oförändrade.

5a. Utbildningen av sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård skall garantera att den blivande sjuksköterskan har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:

a) Nöjaktiga kunskaper om de vetenskaper som den allmänna hälso- och sjukvården bygger på inklusive tillräcklig insikt i friska och sjuka människors anatomi, fysiologiska funktioner och beteende samt sambandet mellan människans hälsotillstånd och hennes fysiska och sociala miljö.

b) Nöjaktiga kunskaper om yrkets beskaffenhet och etik samt de allmänna principerna för hälso- och sjukvård.

c) Nöjaktig klinisk erfarenhet; denna erfarenhet, som bör väljas med avseende på dess utbildningsvärde, skall förvärvas under tillsyn av yrkesutbildad personal och där det finns tillräckligt med personal och utrustning som uppfyller kraven på omvårdnad av patienterna.

d) Förmåga att ta del i den praktiska utbildningen av vårdpersonal och erfarenhet av samarbete med sådan personal.

e) Erfarenhet av samarbete med företrädare för andra yrken inom vårdsektorn.

5b. Se nedan"

"Artikel 32 Tandläkarutbildning

1. och 2. Oförändrade.

2a. Se nedan.

2b. Utbildningen skall garantera att den blivande tandläkaren har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:

a) Nöjaktiga kunskaper om de vetenskaper som tandläkarverksamheten bygger på och god insikt i vetenskapliga metoder inklusive principerna för värdering av biologiska funktioner, utvärdering av vetenskapligt vedertagna fakta och analys av data.

b) Nöjaktiga kunskaper om friska och sjuka människors kroppskonstitution, fysiologi och beteende samt den fysiska och sociala miljöns påverkan på människans hälsotillstånd, i den mån dessa faktorer påverkar tandläkarverksamheten.

c) Nöjaktiga kunskaper om tändernas, munnens, käkarnas och omkringliggande vävnaders anatomi och funktioner, i såväl friskt som sjukt tillstånd, och deras förhållande till patientens allmänna hälsotillstånd samt fysiska och sociala välbefinnande.

d) Nöjaktiga kunskaper om kliniska vetenskapsgrenar och metoder som ger tandläkaren en sammanhängande bild av anomalier, skador och sjukdomar i tänderna, munnen, käkarna och omkringliggande vävnader och av förebyggande, diagnostisk och terapeutisk tandläkarverksamhet.

e) Nöjaktig klinisk erfarenhet under lämplig handledning.

Utbildningen skall ge den blivande tandläkaren de färdigheter som är nödvändiga för att utöva all verksamhet som innebär förebyggande, diagnos och behandling av anomalier och sjukdomar i tänder, mun, käkar och omkringliggande vävnader.

2c. Se nedan."

"Artikel 35 Veterinärutbildning

1. och 2. Oförändrade.

2a. Se nedan.

2b. Utbildningen skall garantera att den blivande veterinären har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:

a) Nöjaktiga kunskaper om de vetenskaper som veterinärernas verksamhet bygger på.

b) Nöjaktiga kunskaper om friska djurs anatomi och funktioner, deras uppfödning och fortplantning, deras hygien i allmänhet samt deras utfodring inklusive framställnings- och lagringsmetoder för foder som svarar mot deras behov.

c) Nöjaktiga kunskaper om djurs beteende och djurskydd.

d) Nöjaktiga kunskaper om orsaker, art, förlopp, följder, diagnos och behandling av sjukdomar hos djur, vare sig det gäller enskilda djur eller besättningar, inklusive särskilda kunskaper om de sjukdomar som kan överföras på människan.

e) Nöjaktiga kunskaper om förebyggande medicin.

f) Nöjaktiga kunskaper om hygien och metoder vid produktion och framställning av samt handel med animaliska livsmedel eller livsmedel av animaliskt ursprung avsedda för människoföda.

g) Nöjaktiga kunskaper om lagar och andra författningar som rör de områden som finns uppräknade ovan.

h) Nöjaktig klinisk och praktisk erfarenhet under lämplig handledning.

2c. Se nedan."

"Artikel 36 Barnmorskeutbildning

1. och 2. Oförändrade.

3. Se nedan.

3a. Utbildningen skall garantera att den blivande barnmorskan har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:

a) Nöjaktiga kunskaper om de vetenskaper som barnmorskeverksamheten bygger på, särskilt obstetrik och gynekologi som rör yrket.

b) Nöjaktiga kunskaper om yrkesetik och lagstiftning som rör yrket.

c) Ingående kunskaper om biologiska funktioner, obstetrisk och neonatal anatomi och fysiologi samt kunskaper om sambandet mellan människans hälsotillstånd, hennes fysiska och sociala miljö och hennes beteende.

d) Nöjaktig klinisk erfarenhet som förvärvats på godkända institutioner under handledning av personal med behörighet inom förlossningsvårdens och obstetrikens område.

e) Nöjaktig insikt i utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal och erfarenhet av samarbete med sådan personal.

3b. Se nedan."

"Artikel 40 Farmaceututbildning

1. och 2. Oförändrade.

2a. Se nedan.

2b. Utbildningen skall garantera att den blivande farmaceuten har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:

a) Nöjaktiga kunskaper om läkemedel och de substanser som används vid läkemedelstillverkning.

b) Nöjaktiga kunskaper om farmaceutisk teknologi samt fysisk, kemisk, biologisk och mikrobiologisk kontroll av läkemedel.

c) Nöjaktiga kunskaper om läkemedels nedbrytning (metabolism) och verkningar, giftiga ämnens verkningssätt och användningen av läkemedel.

d) Nöjaktiga kunskaper om att utvärdera vetenskapliga data om läkemedel för att på denna grund kunna ge upplysningar.

e) Nöjaktiga kunskaper om gällande föreskrifter och andra villkor för att kunna utöva farmaceutisk verksamhet.

2c. Se nedan."

"Artikel 42 Arkitektutbildning

1. Arkitektutbildningen skall omfatta antingen minst fyra års studier på heltid, eller sex års studier, varav minst tre år på heltid vid ett universitet eller jämförlig läroanstalt. Denna utbildning skall avslutas med en godkänd examen på universitetsnivå.

Undervisningen, som skall ges på universitetsnivå och i huvudsak omfatta arkitektur, skall i lämpligt mått bestå av teoretisk och praktisk arkitektutbildning och skall säkerställa att de studerande tillägnar sig följande kunskaper och färdigheter:

a) Förmåga att utforma arkitektoniska projekt som uppfyller både estetiska och tekniska krav.

b) Nöjaktig kunskap om arkitekturens historia och teorier och de besläktade konstarterna, teknologierna och humaniora.

c) Kunskap om de sköna konsternas inflytande på arkitektonisk formgivning.

d) Nöjaktig kunskap om stadsplanering, planläggning och den teknik som används i planläggningsprocessen.

e) Förståelse för förhållandet mellan människor och byggnader och mellan byggnader och deras omgivning, och för behovet av att anpassa byggnaderna och ytorna mellan dem efter mänskliga behov och ge dem rätta proportioner.

f) Förståelse för arkitektyrket och arkitektens uppgift i samhället, i synnerhet vid utarbetandet av projektunderlag, som tar hänsyn till sociala faktorer.

g) Förståelse för utrednings- och förberedelsemetoderna för underlagen i ett konstruktionsprojekt.

h) Förståelse för de strukturella och byggnadstekniska problem som är förbundna med byggnadskonstruktion.

i) Nöjaktig kunskap om fysiska problem och teknologi och byggnaders funktion, så att dessa inomhus blir bekväma och ger skydd mot klimatet.

j) De färdigheter i byggnadsutformning som behövs för att uppfylla de boendes krav inom ramen för begränsningar på grund av kostnadsfaktorer och byggnormer.

k) Nöjaktig kunskap om de industrier, organisationer, bestämmelser och metoder som är förbundna med att omvandla ritningar till byggnader och att detaljplanera hela projektet.

2. Oförändrad.

2a och 2b. Se nedan."

I bilaga V skall alltså punkterna 5.1.1, 5.2.1, 5.3.1, 5.4.1, 5.5.1, 5.6.1 och 5.7.1 utgå. Hela bilaga V måste omnumreras och hänvisningarna till dessa punkter i själva direktivet ändras därefter.

***

Syftet med ändringarna 96 och 162 är att flytta över förteckningen över barnmorskors och farmaceuters yrkesverksamhet till artiklarna 38 respektive 41 och att därmed låta motsvarande punkter i bilagan utgå samt ändra respektive hänvisningar. Kommissionen kan godta detta eftersom innehållet i förteckningarna inte ändras. För farmaceuter torde det inte behövas någon ny punkt eftersom förteckningen kan läggas in i artikel 41.2. I bilaga V utgår punkterna 5.5.3 och 5.6.3. Hela bilaga V måste numreras om och de hänvisningar till dessa punkter som förekommer i texten bör följaktligen ändras.

Genom ändring 102 ändras hänvisningen för utbildningsbevisen för farmaceuter. Detta kan godtas i princip, men hänvisningen till punkt 2 är felaktig och bör därför ändras så att den stämmer överens med bilagornas nya numrering. Genom ändring 162 återinförs dessutom det nu gällande undantaget från automatiskt erkännande av farmaceuters utbildningsbevis när det inrättas nya apotek. Detta kan inte godtas med tanke på att syftet med förslaget är att underlätta den fria rörligheten för farmaceuter och att det undantag som existerar idag är tänkt att försvinna. Denna punkt behandlas närmare i samband med ändringarna 18, 104 och 163 (se nedan).

"Artikel 38 Utövande av yrkesverksamhet som barnmorska

1. Oförändrad.

2. Medlemsstaterna skall se till att barnmorskorna åtminstone är berättigade att påbörja och utöva följande verksamheter:

a) Ge tillfredsställande upplysningar och råd om familjeplanering.

b) Diagnostisera graviditet och övervaka en normal graviditet; utföra de undersökningar som är nödvändiga för att övervaka den normala graviditetens utveckling.

c) Föreskriva eller rekommendera de undersökningar som är nödvändiga för att så tidigt som möjligt diagnostisera riskfyllda graviditeter.

d) Utarbeta ett program för de blivande föräldrarnas förberedelse inför sin roll och fullständig förberedelse inför barnets födelse samt ge dem råd om hygien och uppfödning.

e) Sköta om och bistå modern under förlossningsarbetet och övervaka fostrets tillstånd i livmodern genom lämpliga kliniska och tekniska medel.

f) Leda spontanförlossningar och vid behov utföra episiotomi samt i brådskande fall utföra en sätesförlossning.

g) Känna igen varningssignaler om onormala tillstånd hos modern eller barnet, som gör det nödvändigt att en läkare ingriper, och bistå denne i händelse av ingripande; vidta nödvändiga krisåtgärder när läkaren inte finns till hands, särskilt manuellt avlägsnande av placenta, eventuellt följt av en manuell undersökning av uterus.

h) Undersöka och ta hand om det nyfödda barnet; ta alla de initiativ som är nödvändiga och eventuellt genomföra omedelbar återupplivning.

i) Ta hand om och övervaka moderns återhämtning under perioden efter förlossningen och ge modern all nödvändig information om spädbarnsvård för att göra det möjligt för henne att ge det nyfödda barnet bästa möjliga utveckling.

j) Utföra behandling som ordinerats av läkare.

k) Föra de journaler som behövs.

[...] "

I bilaga V skall punkt 5.5.3 följaktligen utgå.

"Artikel 41 Utövande av yrkesverksamhet som farmaceut

1. Oförändrad (med förbehåll för den ändrade hänvisningen till bilaga V).

2. Medlemsstaterna skall se till att innehavare av ett utbildningsbevis i farmaci som utfärdats av ett universitet eller motsvarande institution och som uppfyller villkoren i artikel 40 får rätt att åtminstone få påbörja och utöva den verksamhet som anges nedan, förutsatt att ett eventuellt krav på kompletterande yrkeserfarenhet är uppfyllt.

a) Galenisk utveckling av läkemedel.

b) Framställning och kontroll av läkemedel.

c) Laboratoriekontroll av läkemedel.

d) Lagring, förvaring och distribution av läkemedel i partihandelsledet.

e) Beredning, kontroll, lagring och utlämning av läkemedel på apotek som är öppna för allmänheten.

f) Beredning, kontroll, lagring och utlämning av läkemedel på sjukhus.

g) Information och rådgivning om läkemedel.

3. och 4. Oförändrade."

I bilaga V skall punkt 5.6.3 följaktligen utgå.

***

Syftet med ändring 94 är att den deltidsutbildning för barnmorskor som avses i artikel 36.3 inte längre skall anses som ett undantagsfall. Kommissionen kan godta denna ändring.

Eftersom specialistutbildning på deltid är ett undantagsfall omformuleras principen i förslagets artikel 23.4 genom ändring 81. Samma tankegång återkommer för allmänpraktiserande läkare i ändring 86, som innebär att villkoren för utbildning på deltid enligt artikel 26.4 ändras. Däremot är meningen med ändringarna 159 och 160, som avser artikel 29, att deltidsutbildning inte längre skall ses som ett undantag för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård. Genom dessa ändringar införs även kravet att ge skälig ersättning under utbildningen, precis som för allmänpraktiserande läkare i ändring 86. Genom ändring 159 införs villkor för när utbildning får ske på deltid.

Kommissionen kan gå med på att ta bort hänvisningen till deltidsutbildning som ett undantag och att införa en enkel och enhetlig formulering för alla yrken där det ställs minimikrav på utbildning, som stämmer överens med gällande lagstiftning för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård och barnmorskor.

Skälig ersättning under utbildningen till allmänpraktiserande läkare och sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård skulle få en uppenbar inverkan på budgeten i medlemsstaterna, och skulle kunna medföra att utbildningssystemet ändrades. För detta skulle man i förväg ha behövt göra en konsekvensbedömning, vilket inte varit fallet inför denna konsolidering. Kommissionen kan därför inte godta den delen av ändringen.

"Artikel 22 Medicinsk grundutbildning

1. och 2. Oförändrade.

2a Medlemsstaterna får tillåta utbildning på deltid på de villkor som godkänts av de behöriga nationella organen. Den samlade utbildningen på deltid får inte vara kortare än utbildningen på heltid, och utbildningsnivån får inte vara lägre på grund av att den sker på deltid.

2b. Se ovan.

3. Oförändrad."

"Artikel 23 Specialistutbildning

1.-3. Oförändrade.

4. Medlemsstaterna får tillåta utbildning på deltid på de villkor som godkänts av de behöriga nationella organen. Den samlade utbildningen på deltid får inte vara kortare än utbildningen på heltid, och utbildningsnivån får inte vara lägre på grund av att den sker på deltid.

4a. Se nedan.

5. och 6. Oförändrade."

"Artikel 26 Utbildning till allmänpraktiserande läkare

1.-3. Oförändrade.

4. Medlemsstaterna får tillåta utbildning på deltid på de villkor som godkänts av de behöriga nationella organen. Den samlade utbildningen på deltid får inte vara kortare än utbildningen på heltid, och utbildningsnivån får inte vara lägre på grund av att den sker på deltid.

4a. Se nedan.

5. och 6. Oförändrade."

"Artikel 29 Utbildning till sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård

1. och 2. Oförändrade.

3. Utbildningen till sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård skall omfatta minst tre års utbildning eller 4 600 timmars teoretisk och praktisk undervisning, varav den teoretiska undervisningen skall utgöra minst en tredjedel och den kliniska undervisningen minst hälften av den föreskrivna minimitiden för utbildningen. Medlemsstaterna får ge delvis dispens för personer som genomgått en del av denna utbildning inom ramen för annan utbildning på minst motsvarande nivå.

Medlemsstaterna skall se till att den institution som utbildar sjuksköterskor är ansvarig för samordningen av den teoretiska och kliniska undervisningen under hela utbildningen.

Medlemsstaterna får tillåta utbildning på deltid på de villkor som godkänts av de behöriga nationella organen. Den samlade utbildningen på deltid får inte vara kortare än utbildningen på heltid, och utbildningsnivån får inte vara lägre på grund av att den sker på deltid.

4. och 5. Oförändrade.

5a. Se ovan.

5b. Se nedan."

"Artikel 32 Tandläkarutbildning

1. och 2. Oförändrade.

2a. Medlemsstaterna får tillåta utbildning på deltid på de villkor som godkänts av de behöriga nationella organen. Den samlade utbildningen på deltid får inte vara kortare än utbildningen på heltid, och utbildningsnivån får inte vara lägre på grund av att den sker på deltid.

2b. Se ovan.

2c. Se nedan."

"Artikel 35 Veterinärutbildning

1. och 2. Oförändrade.

2a. Medlemsstaterna får tillåta utbildning på deltid på de villkor som godkänts av de behöriga nationella organen. Den samlade utbildningen på deltid får inte vara kortare än utbildningen på heltid, och utbildningsnivån får inte vara lägre på grund av att den sker på deltid.

2b. Se ovan.

2c. Se nedan."

"Artikel 36 Barnmorskeutbildning

1. och 2. Oförändrade.

3. Medlemsstaterna får tillåta utbildning på deltid på de villkor som godkänts av de behöriga nationella organen. Den samlade utbildningen på deltid får inte vara kortare än utbildningen på heltid, och utbildningsnivån får inte vara lägre på grund av att den sker på deltid.

3a. Se ovan.

3c. Se nedan."

"Artikel 40 Farmaceututbildning

1. och 2. Oförändrade.

2a. Medlemsstaterna får tillåta utbildning på deltid på de villkor som godkänts av de behöriga nationella organen. Den samlade utbildningen på deltid får inte vara kortare än utbildningen på heltid, och utbildningsnivån får inte vara lägre på grund av att den sker på deltid.

2b. Se ovan.

2c. Se nedan."

"Artikel 42 Arkitektutbildning

1. Se ovan.

2a. Medlemsstaterna får tillåta utbildning på deltid på de villkor som godkänts av de behöriga nationella organen. Den samlade utbildningen på deltid får inte vara kortare än utbildningen på heltid, och utbildningsnivån får inte vara lägre på grund av att den sker på deltid.

2b. Se nedan."

***

Genom ändring 101 införs i artikel 40.2a en hänvisning till fortbildning för farmaceuter enligt varje medlemsstats egna bestämmelser. Kommissionen kan godta denna ändring hämtad från gällande lagstiftning för allmänpraktiserande läkare, under förutsättning att hänvisningen görs för alla de yrken där minimikraven för utbildning har samordnats.

"Artikel 23 Specialistutbildning

1.-3. Oförändrade.

4. Se ovan.

4a. Med hjälp av fortbildning skall man i enlighet med de olika medlemsstaternas bestämmelser se till att de som avslutat sin utbildning kan hålla sig à jour med utvecklingen inom det medicinska specialområdet.

5. och 6. Oförändrade."

"Artikel 26 Utbildning till allmänpraktiserande läkare

1.-3. Oförändrade.

4. Se ovan.

4a. Med hjälp av fortbildning skall man i enlighet med de olika medlemsstaternas bestämmelser se till att de som avslutat sin utbildning kan hålla sig à jour med utvecklingen inom allmänmedicin.

5. och 6. Oförändrade."

"Artikel 29 Utbildning till sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård

1. och 2. Oförändrade.

3. Se ovan.

4. och 5. Oförändrade.

5a. Se ovan.

5b. Med hjälp av fortbildning skall man i enlighet med de olika medlemsstaternas bestämmelser se till att de som avslutat sin utbildning kan hålla sig à jour med utvecklingen inom allmän hälso- och sjukvård."

"Artikel 32 Tandläkarutbildning

1. och 2. Oförändrade.

2a och 2b. Se ovan.

2c. Med hjälp av fortbildning skall man i enlighet med de olika medlemsstaternas bestämmelser se till att de som avslutat sin utbildning kan hålla sig à jour med utvecklingen inom tandvård."

"Artikel 35 Veterinärutbildning

1. och 2. Oförändrade.

2a och 2b. Se ovan.

2c. Med hjälp av fortbildning skall man i enlighet med de olika medlemsstaternas bestämmelser se till att de som avslutat sin utbildning kan hålla sig à jour med den veterinärmedicinska utvecklingen."

"Artikel 36 Barnmorskeutbildning

1. och 2. Oförändrade.

3. och 3a. Se ovan.

3b. Med hjälp av fortbildning skall man i enlighet med de olika medlemsstaternas bestämmelser se till att de som avslutat sin utbildning kan hålla sig à jour med utvecklingen inom barnmorskeyrket."

"Artikel 40 Farmaceututbildning

1. och 2. Oförändrade.

2a och 2b. Se ovan.

2c. Med hjälp av fortbildning skall man i enlighet med de olika medlemsstaternas bestämmelser se till att de som avslutat sin utbildning kan hålla sig à jour med den farmaceutiska utvecklingen."

"Artikel 42 Arkitektutbildning

1. Se ovan.

2. Oförändrad.

2a. Se ovan.

2b. Med hjälp av fortbildning skall man i enlighet med de olika medlemsstaternas bestämmelser se till att de som avslutat sin utbildning kan hålla sig à jour med utvecklingen inom arkitektur."

***

3.1.6. Etableringsfrihet Gemensamma bestämmelser om etablering

Syftet med ändringarna 32, 89 och 110 är att i skäl 31a, artikel 31a respektive artikel 46.2 ta upp ett förbättrat informationsutbyte mellan medlemsstaterna om handlingar som påverkar yrkesutövandet vid migrering. Därför uppmanas kommissionen genom ändringarna 32 och 89 att undersöka om man kan inrätta en databas som gör det möjligt att utbyta information om yrkesverksamma inom vården som fått yrkesförbud eller vars yrkesutövning begränsats, genom att ändring 89 införts i avsnittet om sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård. Kommissionen godtar tillvägagångssättet i ändring 110, som innebär att det i artikel 46 för alla berörda yrken införs en allmän bestämmelse om informationsutbyte mellan medlemsstaterna om allvarliga förhållanden då vederbörande var etablerad på deras respektive territorier och som kan få konsekvenser för utövandet av yrkesverksamheten. Under alla omständigheter bör informationsutbytet ske med hänsyn till gällande dataskyddslagstiftning.

Därför bör skäl 23 ändras enligt följande: "Det är lämpligt att medlemsstaterna samarbetar sinsemellan och med kommissionen för att underlätta genomförandet av detta direktiv och uppfyllandet av de skyldigheter det medför. Närmare bestämmelser bör fastställas för ett sådant samarbete. I synnerhet bör informationsutbytet mellan behöriga myndigheter om allvarliga och konkreta förhållanden som kan få konsekvenser för utövandet av yrkesverksamheten ske med hänsyn tagen till gemenskapsrättens bestämmelser om skydd av personuppgifter."

"Artikel 46 Handlingar och formföreskrifter

1. Oförändrad.

2. Vid tillämpningen av detta direktiv skall medlemsstaternas behöriga organ utbyta information om allvarliga och konkreta förhållanden som kan få konsekvenser för utövandet av yrkesverksamheten, med hänsyn tagen till dataskyddsbestämmelserna i direktiv 95/46/EG och 2002/58/EG.

3. Oförändrad."

***

Genom ändring 114 införs i artikel 49 möjligheten för medlemsstaterna att kräva att en invandrare ska visa prov på sina språkkunskaper innan han eller hon får lov att utöva yrket. Kommissionen godtar denna ändring om bestämmelsen tillämpas med måtta, dvs. att medlemsstaterna inte systematiskt får kräva att man skall genomgå ett språktest för att få lov att utöva ett yrke. Detta bör klart framgå i texten. Dessutom har hänvisningen till medlemsstaternas roll när det gäller språkkunskaper tagits bort genom ändringen. Denna bestämmelse i förslaget återspeglar sektorsdirektivens regler och är en nödvändig motvikt till det kravet på språkkunskaper med beaktande av proportionalitetsprincipen. Bestämmelsen bör följaktligen behållas.

"Artikel 49 Språkkunskaper

1. De som får sina yrkeskvalifikationer erkända skall ha nödvändiga språkkunskaper för att utöva yrkesverksamheten i värdmedlemsstaten. De behöriga organen får begära att den sökande genomgår ett språkprov med beaktande av proportionalitetsprincipen, vilket bland annat innebär att systematiska språkprov inte får förekomma.

2. Oförändrad."

***

3.1.7. Administrativt samarbete och genomförandebefogenheter

Ändring 116 medför att termen "behöriga myndigheter" i artikel 52 ersätts med "behöriga organ". Denna termändring kan godtas om man med "organ" även menar alla instanser som har behörighet i fråga om utbildning och/eller erkännande av yrkeskvalifikationer. Detta bör preciseras i ett nytt skäl 23a med följande lydelse: "(23a) I detta direktiv avses med "behörigt organ" varje instans som har rätt att bland annat utfärda eller ta emot utbildningsbevis och andra handlingar eller upplysningar, samt ta emot ansökningarna och fatta de beslut som avses i detta direktiv."

För konsekvensens skull bör denna ändring återfinnas i alla relevanta bestämmelser i förslaget.

De behörighetsområden som föreslås för kontaktpunkterna (information och stöd till medborgarna) överförs dessutom till de "behöriga organen". Syftet med kontaktpunkterna är att göra det lättare för medborgarna att få tillgång till information om erkännande av yrkeskvalifikationer, och de bör därför vara lätta att känna igen i alla medlemsstater. Att flytta över deras ansvarsområden till de "behöriga organen" motsvarar inte denna strävan efter tydlighet, och den föreslagna bestämmelsens ändamålsenlighet skulle därmed gå förlorad. Kommissionen kan därför inte godta denna ändring.

"Artikel 52 Behöriga organ

1. De behöriga organen i värdmedlemsstaten och ursprungsmedlemsstaten skall ha ett nära samarbete och ge varandra ömsesidigt bistånd för att underlätta tillämpningen av detta direktiv. De skall garantera att de upplysningar som utväxlas behandlas konfidentiellt.

2. Inom den tidsfrist som fastställs i artikel 58 skall varje medlemsstat utse de behöriga organ som är bemyndigade att utfärda eller ta emot utbildningsbevis och andra handlingar eller upplysningar, samt de behöriga organ som är bemyndigade att ta emot ansökningarna och fatta de beslut som avses i detta direktiv, och de skall genast underrätta övriga medlemsstater och kommissionen om detta.

3. Varje medlemsstat skall utse en samordnare för verksamheten för de organ som avses i punkt 1 och underrätta övriga medlemsstater och kommissionen om detta.

Samordnarna skall ha följande uppgifter:

a) Att främja enhetlig tillämpning av det här direktivet.

b) Att inhämta alla uppgifter av betydelse för tillämpningen av direktivet, bl.a. uppgifter om tillträdesvillkor för reglerade yrken i medlemsstaterna.

För att utföra det som avses i led b i andra stycket kan samordnarna vända sig till de kontaktpunkter som avses i artikel 53."

***

Genom ändring 26 införs ett skäl där det anges att adresserna till kontaktpunkterna bör kunna nås via kommissionens webbplats för att göra systemet så öppet som möjligt. Faktum är att öppenheten förbättras i och med denna ändring. Kommissionen vill gärna medverka till att sprida de upplysningar som den har tillgång till, men kommissionen kan inte garantera att adresserna uppdateras eftersom denna uppdatering beror på de uppgifter medlemsstaterna sänder in. En mer allmänt hållen formulering där öppenheten betonas skulle följaktligen vara önskvärd. "(23b) Genom att det inrättas ett nätverk med kontaktpunkter vars uppgift är att ge information till och bistå medborgarna säkras öppenheten i ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer. Dessa kontaktpunkter skall på begäran förse medborgarna och kommissionen med alla upplysningar och adresser som behövs för att begära erkännande."

***

I ändring 181 behandlas yrkessammanslutningarnas roll vid direktivets genomförande för de yrken som omfattas av en minimisamordning av utbildningarna. Kommissionen överväger mer generellt att inrätta en flexibel metod för samråd med berörda yrkesorganisationer och akademiska organisationer inom ramen för genomförandet av ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer. Detta hör inte direkt hemma i direktivet, men kommissionen är redo att avge en förklaring om detta.

***

3.1.8. Andra bestämmelser

I ändring 29 klargörs att administrativa brister hos en medlemsstat inte är något giltigt skäl för att skjuta upp införlivande av direktivet. Genom detta tillägg åberopas en av grundprinciperna inom gemenskapsrätten som det kan vara på sin plats att precisera i skälet. "(27) Det bör föreskrivas ett lämpligt förfarande för att anta tillfälliga åtgärder, om tillämpningen av bestämmelserna i detta direktiv skulle innebära större svårigheter i en medlemsstat. Administrativa brister hos en medlemsstat är inget giltigt skäl för ett försenat införlivande av direktivet med nationell rätt."

3.2. Ändringar som kommissionen inte kan godta (Ändringarna 1, 2, 14, 30, 35, 37, 38, 41, 6, 4, 45, 50, 36, 145, 13, 218, 57, 59, 60, 7, 10, 214, 64, 126, 153, 128, 75, 77, 155, 15, 16, 179,156, 127, 132, 178/rev. 2, 133, 215, 158, 157, 134, 135, 92, 19, 98, 18, 104, 163, 212, 112, 113, 115, 117, 118, 119, 120, 27, 180, 182, 83, 183, 122, 23, 188, 186, 187, 25, 168, 123, 124)

Kommissionen kan inte godta 70 av de 125 ändringar som Europaparlamentet antagit.

3.2.1. Allmänt

Genom ändring 1 införs i en beaktandemening en hänvisning till artikel 152 i EG-fördraget och till en hög hälsoskyddsnivå för människor. Ändring 2 innebär att det i ett av skälen införs en hänvisning till artiklarna 152 och 153 i EG-fördraget enligt vilka en hög folkhälso- och konsumentskyddsnivå skall säkerställas. Hänvisningarna till artiklarna 152 och 153 är i sig olämpliga ur juridisk synvinkel eftersom artiklarna 47 och 152 i fördraget har olika syften. I skäl 31 talas redan om åtgärder som är nödvändiga för att garantera en hög hälso- och konsumentskyddsnivå.

Ändring 14 innebär att det i ett av skälen införs en hänvisning till de initiativ som tagits för att föra de olika medlemsstaternas lagstiftningar på utbildningsområdet närmare varandra (Bologna- och Bryggeprocesserna) och syftar till att uppmuntra till fortsatta åtgärder i denna riktning. Kommissionen godtar inte denna ändring eftersom den inte har något samband med själva texten i direktivet.

Genom ändring 30 anges i ett av skälen att det är viktigt att främja språkinlärningen i unga år för att öka rörligheten i Europa. Kommissionen delar visserligen denna åsikt, men anser att detta inte har något direkt samband med frågan om erkännande av yrkeskvalifikationer.

***

Syftet med ändring 35 är att genom en artikel 2.2a undanta notarius publicus från direktivets tillämpningsområde. Kommissionen kan inte godta denna ändring. I EG-fördragets artikel 45, vilken det hänvisas till i skäl 31, föreskrivs ett undantag från principen om etableringsfrihet och friheten att tillhandahålla tjänster för verksamhet som är förenad med offentlig myndighetsutövning. Enligt fast rättspraxis gäller detta undantag viss specifik verksamhet och inte hela yrkeskårer. För övrigt vore det inte ändamålsenligt att låsa tolkningen av fördraget genom att föreskriva undantag för vissa specifika verksamheter, vars utformning dessutom kan komma att ändras i de olika medlemsstaterna.

Genom ändring 36 införs en ny artikel 2a som syftar till att utvidga direktivets tillämpningsområde till att omfatta tredjelandsmedborgare. Denna ändring kan inte godtas av rättsliga skäl. EG-fördragets avsnitt om fri rörlighet för personer, som utgör den rättsliga grunden för förslaget till direktiv, medger inte att tredjelandsmedborgare omfattas. För att direktivet skall kunna gälla även för dem krävs en särskild rättsakt som grundar sig på fördragets avsnitt om rättsliga och inrikes frågor, vilket följer ett annat lagstiftningsförfarande. För vissa tredjelandsmedborgare har man funnit en lösning, och kommissionen håller för närvarande på att undersöka hur direktivet skulle kunna utvidgas till att omfatta tredjelandsmedborgare överlag.

***

Avsikten med ändring 37 är att i förslagets artikel 3 införa en definition av "fria yrken". Kommissionen kan inte godta denna ändring eftersom det definierade begreppet inte har någon koppling till tillämpningen av direktivet och inte återfinns i någon av de efterföljande bestämmelserna. Att begränsa direktivets tillämpning till enbart fria yrken skulle för övrigt innebära att man uteslöt ett stort antal yrken från sekundärrätten, vilket vore ett stort steg tillbaka i förhållande till gällande bestämmelser.

***

I ändring 38 klargörs att det faktum att utbildningsbevis som utfärdats i tredje land betraktas som utbildningsbevis från EU om innehavaren har tre års yrkeserfarenhet i den medlemsstat som först erkände utbildningsbeviset, inte påverkar värdmedlemsstatens möjlighet att kontrollera att examensbeviset är "likvärdigt" och att tillämpa kompletteringsåtgärder. Tanken är att en person som innehar ett utbildningsbevis från ett tredje land och som uppfyller villkoren i artikel 3.3 skall kunna omfattas av direktivets bestämmelser. Ändringen är således överflödig, eftersom värdmedlemsstaten enligt direktivet kan kräva kompletteringsåtgärder. Syftet med denna ändring är alltså redan uppnått genom förslagets bestämmelser.

***

Genom ändring 41 föreskrivs i artikel 4.3 att om invandraren är kvalificerad för ett yrke som i värdmedlemsstaten utgör en självständig verksamhetsdel av ett yrke som täcker ett bredare verksamhetsfält och om denna skillnad inte kan kompenseras genom en kompletteringsåtgärd, får vederbörande endast delvis utöva yrket i värdmedlemsstaten. Enligt kommissionens förslag skall värdmedlemsstaten i ett sådant fall åtminstone ge partiellt tillträde till yrket, utan att det påverkar invandrarens möjlighet att få fullständigt tillträde genom exempelvis en särskild tilläggsutbildning. Att omöjliggöra allt fullständigt utövande av ett yrke i värdmedlemsstaten framstår som en orimlig begränsning, vilket inte kan accepteras.

***

3.2.2. Frihet att tillhandahålla tjänster

Ändring 6 innebär att man i ett skäl anger vilka krav som ställs på tjänsteleverantörerna, till exempel avseende yrkeskvalifikationer, och att kraven bör tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt, motiveras av ett oavvisligt allmänintresse, kunna bidra till att det eftersträvade målet uppfylls och inte gå utöver vad som krävs för att uppnå målet. Hänvisningen till krav på yrkeskvalifikationer är oförenlig med principen att tjänster skall kunna tillhandahållas under hemlandets yrkestitel utan kontroll av yrkeskvalifikationerna. Denna ändring tenderar att jämställa tillhandahållandet av tjänster med etableringsordningen och är inte förenlig med strävan att underlätta tillhandahållandet av tjänster.

***

Genom ändringarna 4 och 45 utgår hänvisningen i skäl 5 och artikel 5.2 till tidskriteriet i definitionen av begreppet tillhandahållande av tjänster. Syftet med det föreslagna tidskriteriet på sexton veckor är att göra det lättare att skilja mellan tillhandahållande av tjänster och etablering. Det bidrar till att förtydliga begreppet tillhandahållande av tjänster. Man bör inte hålla fast vid de nuvarande kriterierna enligt rättspraxis eftersom de sannolikt kommer att utvecklas.

***

Genom ändring 50 ersätts i artikel 7 kravet att underrätta kontaktpunkten i etableringsmedlemsstaten med kravet att underrätta det behöriga organet i etableringsmedlemsstaten och i värdmedlemsstaten. Dessutom införs en skyldighet för det behöriga organet i etableringsmedlemsstaten att systematiskt informera det behöriga organet i värdmedlemsstaten. Kommissionen anser att det är avgörande att kontaktpunkten förblir "enda kontaktpunkt" för att målet att förenkla tillhandahållandet av tjänster skall kunna uppfyllas. För övrigt har invandraren närmast anknytning till kontaktpunkten i etableringsmedlemsstaten, som således utgör den naturliga utgångspunkten. För att systemet inte skall lamslås bör informationsutbytet mellan kontaktpunkterna i olika medlemsstater endast ske på begäran. Eventuellt kan informationsutbytet ske automatiskt vid vissa situationer av särskilt intresse.

***

Ändring 145 följer samma tankegång som ändring 36 (se ovan) genom att kravet på styrkt medborgarskap utgår från artikel 8 första stycket. Denna ändring kan inte godtas av redan nämnda rättsliga skäl.

***

3.2.3. Etableringsfrihet Den generella ordningen för erkännande av utbildningsbevis

Syftet med ändring 13 är att i ett av skälen begränsa utsträckningen av den generella ordningen till att endast omfatta fall där minimikraven för utbildning för sektorsdirektivens yrken inte är uppfyllda. Kommissionen kan inte godta denna ändring eftersom den skulle medföra att det icke-automatiska erkännandet av utbildningsbevis för sådan verksamhet som för närvarande omfattas av direktiv 1999/42/EG skulle utgå, vilket vore en försämring jämfört med det gällande rättsläget (artikel 3 i direktiv 1999/42/EG).

***

Genom ändring 218 läggs i artikel 11 till att kommissionen fem år efter direktivets ikraftträdande skall utvärdera hur det nivåsystem som avses i artikeln fungerar. Om det skulle visa sig att det finns betydande skillnader mellan medlemsstaterna skall kommissionen föreslå ett poängsystem som är förbundet med kvaliteten på och innehållet i utbildningen i de olika medlemsstaterna. Kommittén enligt kommittéförfarandet är tänkt att övervaka tilldelningen av poäng till olika utbildningar. Kommissionen kan inte godta denna ändring. Det föreslagna poängsystemet grundar sig på en tillnärmning av de nationella utbildningssystemen, något som är medlemsstaternas behörighet och behandlas inom andra forum med ansvar för erkännande av akademisk utbildning. Detta utesluter inte att kommissionen inom ramen för sin initiativrätt kan föreslå andra ändringar som förefaller nödvändiga.

***

Ändring 57 avser artikel 11 och fall där den utbildningsnivå som krävs i värdmedlemsstaten är högre än den sökandes utbildningsnivå. Enligt denna ändring har den berörda yrkesutövaren endast rätt till erkännande om ursprungsmedlemsstaten har höjt kraven på utbildningsnivå och yrkesutövaren har haft tillträde till yrket i fråga i denna medlemsstat på grundval av sin äldre utbildning på den lägre nivån. Denna ändring skall ses mot bakgrund av ändring 60 och bygger på ett ifrågasättande av en grundläggande princip i EG-rätten. Denna ändring kan således inte godtas av samma skäl som anges för ändring 60.

***

Genom ändring 59 anges i artikel 12a att när ett examensbevis som styrker en viss utbildningsnivå i en medlemsstat kompletteras med yrkeserfarenhet, vilket rättsligen jämställs med en högre utbildningsnivå, skall denna högre nivå inte beaktas vid erkännandet. Denna ändring kan inte godtas eftersom den inte stämmer överens med den generella ordningen för erkännande. De utbildningsnivåer som anges i artikel 11 i förslaget bygger på yrkesutövarens akademiska utbildning och gör det möjligt att fastställa gränserna för principen om erkännande i den generella ordningen. För närvarande tillämpas inte principen om erkännande om det råder alltför stor skillnad mellan invandrarens utbildning och den som krävs i värdmedlemsstaten. Andra kvalifikationer, t.ex. yrkeserfarenhet, påverkar inte denna bestämmelse, men bör däremot beaktas när man fastställer huruvida det krävs några kompletteringsåtgärder.

***

Genom ändring 60 utgår rätten till erkännande i artikel 13 om invandrarens utbildningsbevis motsvarar en nivå omedelbart under den som värdmedlemsstaten kräver. Denna del av ändringen innebär att man ifrågasätter gällande rätt enligt direktiven 89/48/EEG och 92/51/EEG, där det föreskrivs att man då det inte finns några harmoniserade utbildningskrav skall grunda sig på ömsesidigt erkännande i kombination med olika kompensationsåtgärder när det finns väsentliga skillnader mellan de olika nationella ordningarna. Ändringen skulle medföra att de fullt kvalificerade yrkesutövarnas möjligheter till migrering reducerades avsevärt, och kan följaktligen inte godtas. Dessutom införs genom ändringen en ny bestämmelse om att invandraren måste betala socialförsäkringsavgifter i värdmedlemsstaten. Skyldigheten att uppfylla gällande krav i värdmedlemsstaten behandlas i skäl 3 i förslaget. Förslaget till direktiv om erkännande av yrkeskvalifikationer är inte något lämpligt rättsinstrument för att införa särskilda bestämmelser om vissa skyldigheter som kan åläggas i de olika medlemsstaterna. En sådan bestämmelse skulle för övrigt strida mot gällande EG-rätt om social trygghet.

***

I ändring 7 stryks "alla eller en del av", vilket syftar till att begränsa tillämpningen av skäl 7 till situationer där arbetstagaren har skaffat sig alla sina kvalifikationer i en annan medlemsstat. Detta strider mot gemenskapspolitiken om främjande av rörligheten för studerande. Dessutom är det ett steg tillbaka i förhållande till gällande rätt. Personer som endast har skaffat sig en del av sin utbildning i en annan medlemsstat kan alltså ändå åberopa direktivet, förutsatt att de inte har erhållit sina "slutgiltiga" yrkeskvalifikationer i den medlemsstat där de vill utöva sitt yrke.

Syftet med ändring 10 är att införa ett skäl varigenom direktivets tillämpning begränsas till personer som haft sitt hemvist i den medlemsstat där yrkeskvalifikationen erhållits. Ändringen kan inte godtas eftersom den skulle medföra att direktivet uteslöt alla dem som följt en distansutbildning eller en utlokaliserad utbildning utan att lämna den medlemsstat där de vill utöva yrket. Kommissionen kan inte acceptera denna tolkning eftersom det inte skall ha någon betydelse var personen är bosatt, utan enbart vara kvalifikationens "nationalitet" som är avgörande. Att gå en utbildning av detta slag innebär inte ett missbruk av nationella bestämmelser.

Genom ändring 214 införs en artikel 13.2c, enligt vilken värdmedlemsstaten får rätt att kontrollera kvaliteten på utbildning som är utlokaliserad på territoriet genom franchiseavtal, bland annat genom att sätta upp reglerna för undervisningen så att universitetsutbildningen håller en hög kvalitet. Denna ändring kan inte godtas eftersom medlemsstaterna själva ansvarar för utbildning och det således inte är värdmedlemsstaten som skall fastställa villkoren för utbildningen i den ursprungsmedlemsstat där det kursansvariga universitetet ligger. Däremot är det berättigat att värdmedlemsstaten skall kunna kontrollera att utbildningen i det egna landet ger den studerande samma rättigheter i ursprungsmedlemsstaten som en utbildning som ägt rum i ursprungsmedlemsstaten. Här rör det sig om en helt annan slags kontroll, som det hänvisas till i skäl 7a med de ändringar som gjorts mot bakgrund av ändringarna 8, 62 och 63.

***

Ändring 64 gäller förslagets artikel 14.1 c, där det fastställs att värdmedlemsstaten kan kräva att den invandrade yrkesutövaren skall genomgå ett lämplighetsprov eller en anpassningstid, om yrket i värdmedlemsstaten omfattar ett större verksamhetsområde än motsvarande yrke i ursprungsmedlemsstaten, och om utbildningarna väsentligt skiljer sig åt. Genom ändringen inskränks bestämmelsen till att endast omfatta reglerade yrken i ursprungsmedlemsstaten. En sådan inskränkning går stick i stäv med den generella ordningen för erkännande, som även gäller om yrket inte är reglerat i den sökandes hemland, vilket också uttryckligen anges i förslagets artikel 13.2 (som i detta avseende återspeglar gällande rätt enligt direktiven 89/48/EEG och 92/51/EEG).

***

Syftet med ändring 126 är att införa yrket som turistguide i bilaga II för Grekland. Eftersom förslaget medför en frysning av bilaga II, som inte längre är uttömmande, är det inte nödvändigt att göra något sådant tillägg för att en utbildning på nivå 3 med särskild utformning skall jämställas med en utbildning på nivå 4.

***

3.2.4. Etableringsfrihet Erkännande på grundval av samordningen av minimikrav på utbildning

Ändringarna 153 och 128 går ut på att dels införa principen om automatiskt erkännande för psykoterapeuter i artikel 20, dels införa kunskaper och färdigheter i samband med yrket och minimikraven för utbildning, t.ex. utbildningsplanen, yrkesverksamhet och utbildningsbevis, i en bilaga Va. Att fastställa minimikrav på utbildning till ett yrke underlättar det automatiska erkännandet av utbildningsbevisen i fråga. Villkoren för automatiskt erkännande av psykoterapeuter (enighet bland medlemsstaterna, stöd från yrkeskåren och mervärde i form av fri rörlighet för yrkesutövarna) är emellertid inte uppfyllda. Kommissionen kan följaktligen inte godta dessa ändringar.

***

Enligt ändring 75 skall artikel 20.6 ändras så att de utbildningsbevis som omfattas av automatiskt erkännande skall anmälas till alla medlemsstater, medan det i kommissionens förslag endast krävdes anmälan till kommissionen. I ändringen sägs dessutom att kommissionen skall offentliggöra medlemsstatens anmälan inom tre månader. Dessa ytterligare krav gör direktivet onödigt komplicerat. Den ordning som föreslås inrättades genom direktiv 2001/19/EG och har såvitt kommissionen erfar kunnat tillämpas utan svårighet.

Ändring 77 gäller de tillfällen då kommissionen eller en medlemsstat hyser tvivel om att ett utbildningsbevis som omfattas av automatiskt erkännande uppfyller minimikraven för utbildning. Denna ändring är tänkt att gälla alla berörda yrken utom allmänpraktiserande läkare. Enligt artikel 20.6a skall i sådana fall skall den kommitté som tillsatts genom kommittéförfarandet höras. Om kommittén anser att utbildningsbeviset uppfyller minimikraven för utbildning skall det offentliggöras inom tre månader från det att yttrandet lämnats eller då tidsfristen för lämnande av detta gått ut. Beviset offentliggörs dock inte om den medlemsstat som utfärdar dem ändrar det meddelande som lämnats i enlighet med kommitténs yttrande, om kommittén anser att minimikrav för utbildning inte är uppfyllda eller om ett överträdelseförfarande har inletts. Att införa ett dylikt förfarande skulle medföra onödigt tunga administrativa bördor i ett utvidgat EU. Den föreslagna anmälan räcker för att uppnå detta syfte. För övrigt innehåller fördraget bara ett enda förfarande i artikel 226 för att kontrollera att de nationella bestämmelserna är förenliga med gemenskapsrätten.

***

Ändring 155 går ut på att låta artikel 23.6 utgå, och därmed bruket av kommittéförfarandet för att ändra minimikraven på utbildningens omfattning för specialistutbildningar. Kommittéförfarandet gör att ändringar av minimikraven på utbildningens omfattning för specialistutbildningar förenklas och blir flexiblare. Att låta bestämmelsen utgå skulle strida mot en av förslagets grundläggande syften och vore ett steg tillbaka i förhållande till gällande EG-rätt.

***

Syftet med ändring 15 är att ta bort det skäl där skillnaderna klargörs mellan yrkesverksamhet som läkare som arbetar med grundläggande sjukvård, läkare med specialistkompetens och allmänpraktiserande läkare. Detta skäl är avgörande för tolkningen av de berörda bestämmelserna och främjar en bättre förståelse för förhållandet mellan olika verksamhetsformer för läkare, vilket är nödvändigt i praktiken.

Ändringarna 16, 179 och 156 syftar till att i skälen (de bägge förstnämnda ändringarna) respektive i artikel 24.2 (den sistnämnda ändringen) underlätta det automatiska erkännandet av inte bara specialistkompetenser som är gemensamma och obligatoriska för alla medlemsstater utan även av dem som är gemensamma för ett begränsat antal medlemsstater. Genom ändringarna 127, 132, 178/rev. 2, 133 och 215 införs för övrigt, i enlighet med ändring 156, en förteckning över specialistutbildningar som är gemensamma för somliga medlemsstater i bilaga V, punkt 5.1.4a, om automatiskt erkännande, och samtidigt utgår nämnda förteckning över förvärvade rättigheter från bilagan. Dessa ändringar innebär dessutom att förteckningen över specialistutbildningar som är gemensamma för vissa medlemsstater ändras. Ett av de politiska syftena med förslaget är att begränsa det automatiska erkännandet när det gäller specialistläkare till specialistkompetenser som är gemensamma för alla medlemsstater, medan övriga specialiseringar kan omfattas av den generella ordningen för erkännande. Därför kan kommissionen inte godta de ändringar som medför automatiskt erkännande av specialistutbildningar som är gemensamma för vissa medlemsstater.

Genom ändring 158 ändras hänvisningen till bilagorna om specialistutbildningar som är gemensamma för vissa medlemsstater när det gäller förvärvade rättigheter för läkare med specialistutbildning enligt artikel 25. Denna ändring ligger i linje med ovannämnda ändringar och kan inte godtas. Eftersom kommissionen inte kan godta automatiskt erkännande av specialistutbildningar som är gemensamma för vissa medlemsstater är det inte aktuellt att behålla ändringen av ordningen för förvärvade rättigheter som inte längre omfattas av det automatiska erkännandet. Det vore heller inte tekniskt godtagbart att ändra ordningen enligt förslaget.

Avsikten med ändring 157 är att i artikel 24 föreskriva att kommissionen skall ackreditera det mest representativa europeiska yrkesorganet för läkarkåren. När det gäller att föra upp nya specialiseringar på förteckningen över specialistutbildningar som omfattas av automatiskt erkännande skall det ackrediterade organet ha rätt att ta initiativ till offentliggörandet av specialistutbildningar och hålla kommissionen underrättad. Förslagen från organet skall ingå i kommittéförfarandet. I ändringen fastställs också att de gemensamma plattformarna inte skall tillämpas för de gemensamma specialistutbildningarna. Denna ändring kan inte godtas eftersom den strider mot kommissionens genomförandebefogenheter när det gäller att fastställa och ändra minimikraven på specialistutbildningens omfattning. För övrigt vore det omotiverat att inte tillämpa de gemensamma plattformarna för de specialistutbildningar som inte omfattas av automatiskt erkännande eftersom denna bestämmelse skall tillämpas på hela den generella ordningen utan undantag för något yrke.

***

Ändringarna 134 och 135 syftar till att i bilaga V, punkt 5.3.3a införa en förteckning över specialistutbildningar för tandläkare gemensamma för vissa medlemsstater med avseende på automatiskt erkännande och låta den nuvarande förteckningen i bilagan om förvärvade rättigheter utgå. Syftet är också att ändra förteckningen över specialistkompetenser för tandläkare gemensamma för vissa medlemsstater. Kommissionen kan inte godta dessa ändringar av samma orsak som för de specialistutbildningar för läkare som är gemensamma för vissa medlemsstater. Dessutom innehåller direktivets huvudtext inga materiella bestämmelser om att specialistutbildningar för tandläkare skulle omfattas av automatiskt erkännande.

***

Genom ändring 92 fastställs i artikel 35 att veterinärutbildningen skall genomgå externa utvärderingar för att man skall kunna bedöma om de uppfyller minimikraven för sådan utbildning. Resultaten av utvärderingarna skall vidarebefordras till den kommitté som föreskrivs i artikel 54. Denna ändring kan inte godtas eftersom det bara föreskrivs ett enda förfarande i fördragets artikel 226 för att kontrollera att de nationella bestämmelserna är förenliga med gemenskapsrätten.

***

Ändringarna 19 och 98 innebär att kommissionen i ett skäl respektive i artikel 40.1b åläggs att lägga fram förslag om specialisering inom sjukhusfarmaci. Det politiska syftet med förslaget är att förenkla och förtydliga ordningen med erkännande av specialistkompetenser när det gäller yrken som omfattas av en samordning av minimikraven för utbildningarna. Förslaget innebär att erkännandet av specialistutbildningar för läkare och tandläkare inskränks till att endast omfatta dem som är gemensamma för alla medlemsstater. Ändringen strider mot detta syfte. Dessutom bör kommissionen innan den lägger fram ett sådant förslag inom ramen för sin initiativrätt genomföra en konsekvensbedömning.

Genom ändring 18, liksom genom ändringarna 104, 162 (se ovan) och 163 återinförs i ett skäl respektive i artikel 41 undantag från automatiskt erkännande för farmaceuter vid inrättandet av nya apotek. I ändring 104 hänvisas dessutom till medlemsstaternas befogenhet att bevilja tillstånd att inrätta apotek. Kommissionen kan inte godta dessa ändringar eftersom medlemsstaternas befogenheter inte berörs av direktivet och eftersom syftet är att underlätta den fria rörligheten för farmaceuter. Det är för övrigt meningen att motsvarande bestämmelse som tillämpas för närvarande skall tidsbegränsas.

***

Syftet med ändring 212 är att genom artikel 45a ge kommissionen rätt att lägga fram förslag när en europeisk yrkesorganisation för ett sådant yrke som avses i direktivets artikel 15 (gemensamma plattformar) begär särskilda bestämmelser om erkännande av kvalifikationer på grundval av en samordning av minimikraven för utbildningarna. Att ändra direktivet så att tillämpningen av det automatiska erkännandet utvidgas till att omfatta nya yrken är under alla omständigheter alltid möjligt inom ramen för kommissionens initiativrätt. I sådana fall skall en konsekvensbedömning göras.

***

3.2.5. Etableringsfrihet Gemensamma bestämmelser om etablering

Syftet med ändring 112 är att låta bestämmelserna om yrkestiteln vid partiellt tillträde till yrket utgå från artikel 48. Detta kan inte godtas. Om tillträdet till ett yrke är partiellt måste yrkestiteln åtföljas av ett passande tillägg för att undvika eventuella tvetydigheter.

***

Genom ändring 113 föreskrivs i artikel 48 att medlemsstaterna för de yrken som omfattas av automatiskt erkännande på grundval av en samordning av minimikraven för utbildningarna skall erkänna övriga medlemsstaternas intyg om yrkeserfarenhet om värdmedlemsstaten kräver en viss tids praktik. För arkitekter fastställs att de intyg som utfärdas i samband med de särskilda villkoren för Fachhochschulen skall erkännas. Ändringen kan inte godtas eftersom denna förfarandemässiga precisering strider mot principen om automatiskt erkännande av utbildningsbevis, utom för farmaceuter där detta undantag är uttryckligen erkänt. För de yrken som omfattas av en samordning av minimikraven för utbildningarna fastställs i kommissionens förslag att utbildningsbevisen skall erkännas automatiskt för yrkesutövare som är fullt kvalificerade i ursprungslandet, oberoende av om de har genomgått praktiktjänstgöring eller har yrkeslivserfarenhet, och oberoende av om sådan erfarenhet krävs i värdmedlemsstaten eller inte.

***

3.2.6. Villkor för utövande av yrket

Genom ändring 115 begränsas kravet i artikel 51 på att medlemsstaterna inte får kräva av invandrare att de skall ha gjort praktiktjänstgöring eller ha yrkeserfarenhet för att de skall kunna anslutas till en försäkringskassa, t.ex. barnmorskor och farmaceuter, när det gäller de yrkesverksamheter som avses i direktivet. Detta kan inte godtas eftersom medlemsstaterna själva ansvarar för att reglera yrkena i det egna landet och ge varje yrke ett visst verksamhetsområde. Dessutom utgör förteckningen över de berörda yrkena endast ett minimikrav.

***

3.2.7. Administrativt samarbete och genomförandebefogenheter

Ändring 117 innebär att "de behöriga myndigheterna" i artikel 52 ersätts med "de behöriga yrkesorganisationerna eller liknande behöriga organ". Detta kan inte godtas eftersom yrkesorganisationerna och liknande behöriga organ inte täcker in alla reglerade yrken, och i enlighet med subsidiaritetsprincipen inte heller har samma utformning i alla medlemsstater. Dessutom har de behöriga myndigheterna inte samma roll som yrkesorganisationerna i de flesta medlemsstater. Däremot godtar kommissionen begreppet "behöriga organ" som införs genom ändring 116 (se ovan).

***

Genom ändring 118 utgår artikel 53 om kontaktpunkterna. De befogenheter som föreslagits för kontaktpunkterna, dvs. information och stöd till medborgarna, överförs enligt ändringarna 116 och 117 till de "behöriga organen" respektive "yrkesorganisationerna eller liknande behöriga organ" (se ovan). Syftet med kontaktpunkterna är att göra det lättare för medborgarna att få tillgång till information om erkännandet av yrkeskvalifikationer. Därför måste de vara lätta att känna igen i alla medlemsstater. Att flytta över deras ansvarsområden till de "behöriga organen" eller "yrkesorganisationerna eller liknande behöriga organ" motsvarar inte denna strävan efter tydlighet, och den föreslagna bestämmelsens ändamålsenlighet skulle därmed gå förlorad.

***

Ändringarna 119 och 120 syftar till att ändra artikel 54 om kommittén för erkännande av yrkeskvalifikationer. Meningen är att det skall inrättas två kommittéer - en för yrken inom den generella ordningen och en för de yrken som omfattas av automatiskt erkännande på grundval av samordningen av minimikraven för utbildningarna. Dessutom vill man därigenom säkra att experter från respektive yrkesgrupp deltar som observatörer vid kommittéernas möten för att ledamöterna skall få tillgång till deras sakkunskap. I ändringarna 27 och 180 nämns åter i ett skäl de bägge kommittéerna och hänvisas till att företrädare för yrket och arbetsmarknadens parter bör delta. Avslutningsvis anges genom ändring 182 i ett skäl att man bör inrätta underkommittéer för särskilda frågor. Dessa ändringar kan inte godtas eftersom de gör den föreslagna ordningen mer tungrodd. Kommittén enligt kommittéförfarandet består av företrädare för medlemsstaterna som utses inför varje sammanträde, för att man skall vara säker på att ha sakkunskap på det område som behandlas. Detta är en mycket smidigare lösning än att inrätta två parallella strukturer med begränsad sakkunskap, och det gör att man kan undvika onödig byråkrati samtidigt som man uppnår det eftersträvade syftet. I ändringen tas heller inte hänsyn till befogenheterna enligt kommittéförfarandet i fråga om sådan verksamhet som omfattas av automatiskt erkännande av yrkeserfarenhet, för vilken det inte finns någon kommitté. Huruvida observatörer eller experter skall delta i mötena och huruvida underkommittéer skall inrättas är frågor som bör behandlas i kommitténs arbetsordning och inte i själva direktivet, som endast skall behandla sådana frågor som fastställs i rådets beslut 1999/468/EG.

***

I ändring 83 planeras genom artikel 23a inrättandet av en expertgrupp med företrädare från medlemsstaterna som skall underlätta genomförandet av direktivet. Ändringen syftar även till att upprätta en flexibel metod för samråd med yrkesorganisationer på europeisk nivå och med utbildningsanstalter. Kommissionen stöder dessa bägge mekanismer, men direktivet är inte rätt instrument för att inrätta dem. Expertgruppen bör inrättas genom ett beslut av kommissionen, som i sådana fall i skälen kan hänvisa till den flexibla samrådsmetoden. Under alla omständigheter anges detta tillvägagångssätt redan i det nya skäl 23a.

***

Syftet med ändring 183 är att i ett skäl och i enlighet med Bologna- och Bryggeprocesserna inrätta ett europeiskt yrkesforum. Det skall bestå av företrädare för kommissionen, yrkesorganisationer, arbetsmarknadens parter och andra "institutioner på utbildningsområdet". Den bör ha en rådgivande funktion i förhållande till kommittén enligt kommittéförfarandet och främja utveckling av en gemenskapsram för erkännande av yrkeskvalifikationer för både reglerade och icke-reglerade yrken. En såpass komplex struktur tycks emellertid inte stå i rimlig proportion till de tekniska uppgifter som ålagts den, och som kommissionen redan utför med hjälp av en expertgrupp. Ett offentligt-privat partnerskap av det slag som föreslås i skäl 25a vore en mer flexibel lösning. Dessutom faller frågor som rör icke-reglerade yrken inte inom detta direktivs tillämpningsområde. Avslutningsvis finns ingen motsvarighet till skälet i direktivets huvudtext.

***

3.2.8. Andra bestämmelser

Genom ändring 122 anges i artikel 55 att medlemsstaternas rapport över tillämpningen av direktivet skall innehålla förslag om utvidgning av tillämpningsområdet för direktivet och förslag om tillägg av nya yrkesgrupper. Denna ändring kan inte godtas eftersom detta förslag omfattar alla yrken och dess tillämpningsområde följaktligen inte kan utvidgas. Att ändra direktivet så att tillämpningen av det automatiska erkännandet utvidgas till att omfatta nya yrken är för övrigt alltid möjligt inom ramen för kommissionens initiativrätt. I sådana fall skall en konsekvensbedömning göras.

I ändring 23 behandlas också i ett skäl utvidgningen av det automatiska erkännandet på grundval av en samordning av minimikraven för utbildning till att omfatta andra yrken. Inte heller denna ändring kan godtas av nämnda skäl.

I ändring 188 föreslås i ett skäl att yrkesorganisationer "som inte omfattas av detta direktiv" (dvs. som inte omfattas av något särskilt avsnitt i direktivet) bör införa en gemensam plattform som kan utgöra en grund "då de eventuellt kommer att omfattas av direktivet i framtiden" (dvs. kapitel III i avdelning III i direktivet). Kommissionen kan inte godta detta ändringsförslag. Dels är det så att alla yrken som inte redan omfattas av ett sektorsdirektiv omfattas av förslaget. Dels är det inte gemenskapslagstiftarens sak att uppmana yrkesorganisationerna att inrätta en plattform, utan endast att skapa den rättsliga ram som möjliggör det. Plattformarna medför inte nödvändigtvis att minimikraven för utbildning harmoniseras.

***

Genom ändringarna 186 och 187 åläggs kommissionen i ett skäl respektive i artikel 55 att lägga fram ett förslag till rättsakt om införandet av en europeisk yrkeslicens med uppgifter om yrkesutövarens utbildning och yrkeserfarenhet samt om eventuella straffrättsliga åtgärder som vidtagits mot honom för att gynna den fria rörligheten för yrkesutövare. En sådan åtgärd måste vara förenlig med gemenskapsrättens bestämmelser om skydd av personuppgifter och är alltid möjlig inom ramen för kommissionens initiativrätt. I sådana fall skall en konsekvensbedömning göras.

***

Ändring 25 innebär att det i ett skäl anges att företrädarna för de berörda yrkena skall medverka i samarbetet mellan medlemsstaterna respektive mellan medlemsstaterna och kommissionen för att underlätta genomförandet av direktivet. Detta kan inte godtas eftersom direktivets genomförande är en sak för dels medlemsstaterna, dels kommissionen enligt dess genomförandebefogenheter. Vilken roll yrkesorganisationerna skall ha i genomförandet av direktivet är något som på nationell nivå måste regleras av medlemsstaterna i enlighet med subsidiaritetsprincipen, och inte av kommissionen.

***

Ändringarna 168 och 123 gäller skyddsklausulen i förslagets artikel 56. Där fastställs att denna skyddsklausul endast får tillämpas i samråd med företrädare för det berörda yrket, enligt kommittéförfarandet eller medbeslutandeförfarandet. Om kommissionen anser att svårigheterna inte är avsevärda eller att det inte finns några svårigheter skall den ange skälen till detta. Detta kan inte godtas eftersom direktivets genomförande är en sak för dels medlemsstaterna, dels kommissionen enligt dess genomförandebefogenheter. Dessutom kan kommissionen alltid lägga fram förslag till rättsakter inom ramen för sin initiativrätt. Samråd med berörda yrken är vanligt förekommande inom kommissionen och kan inte utgöra ytterligare ett villkor som ett led i kommittéförfarandet. I ändring 124 anges att kompletteringsåtgärder får krävas om skyddsklausulen åberopas. Detta förtydligande är inte nödvändigt och textens tillämpningsområde framgår inte tydligt. Det eftersträvade syftet kan uppnås på ett enklare sätt med hjälp av den föreslagna skyddsklausulen.

***

3.3. Ändrat förslag

I enlighet med artikel 250.2 i EG-fördraget ändrar kommissionen sitt förslag på det sätt som anges ovan.