MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET enligt artikel 251.2 andra stycket i EG-fördraget angående rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar

2002/0090 (COD)

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET enligt artikel 251.2 andra stycket i EG-fördraget angående rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar

1. BAKGRUND

Datum för översändande av förslaget till Europaparlamentet och rådet (dokument KOM(2002)159 slutlig - 2002/0090 (COD): // 18.4.2002

Datum för Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande: // 11.12.2002

Datum för Europaparlamentets yttrande, första behandlingen: // 8.4.2003

Datum för översändande av det ändrade förslaget: // 12.6.2003

Datum för antagande av den gemensamma ståndpunkten: // 6.2.2004

2. SYFTET MED KOMMISSIONENS FÖRSLAG

Syftet med förslaget är att en borgenär som har erhållit ett verkställbart avgörande avseende en penningfordran som gäldenären inte har bestritt skall kunna få avgörandet verkställt direkt i en annan medlemsstat, så att den fria rörligheten för rättsliga avgöranden säkerställs. I samband med avgöranden om obestridda fordringar är syftet att avskaffa de mellanliggande åtgärder som för närvarande är nödvändiga för att få avgörandet verkställt i en annan medlemsstat (så kallat exekvaturförfarande) och att ta bort möjligheten att invända mot erkännandet. Genom kommissionens förslag genomförs således för första gången principen att medlemsstaterna skall behandla avgöranden som meddelats av domstolar i andra medlemsstater som om de hade meddelats av deras egna domstolar. Förslaget ger borgenärer ytterligare en valmöjlighet, som de dock inte är skyldiga att använda.

Förslaget innehåller miniminormer för delgivning av handlingar. Det är fråga om normer för vilka delgivningsmetoder som är tillåtna och vilken information som skall lämnas till gäldenären för att denne skall kunna förbereda sitt svaromål och för att garantera ett rättvist förfarande. Endast om dessa miniminormer är uppfyllda, vilket kontrolleras av domstolen i ursprungsmedlemsstaten under det förfarande som leder fram till intyget om en europeisk exekutionstitel, är det berättigat att avskaffa kontrollen i den medlemsstat där avgörandet skall verkställas av att rätten att gå i svaromål har iakttagits.

3. KOMMENTARER TILL DEN GEMENSAMMA STÅNDPUNKTEN

3.1. Allmänna kommentarer

De allmänna riktlinjer som rådet enhälligt kom överens om den 27 november 2003 ledde fram till att en gemensam ståndpunkt antogs genom skriftligt förfarande den 6 februari 2004.

I rådets gemensamma ståndpunkt behålls huvuddragen i kommissionens ursprungliga förslag, i dess ändrade lydelse.

De huvudsakliga ändringar som har gjorts i den gemensamma ståndpunkten rör följande två frågor:

- I den gemensamma ståndpunkten krävs det inte längre att en dom skall ha vunnit laga kraft för att kunna intygas vara en europeisk exekutionstitel, utan det räcker med att domen är verkställbar, även om den fortfarande kan överklagas. Om domen överklagas eller ifrågasätts på annat sätt är det beslut som följer av detta verkställbart i andra medlemsstater på samma villkor, dvs. utan exekvatur, även om den bakomliggande fordran inte längre är obestridd, eftersom det i en sådan situation vore oacceptabelt att ogiltigförklara den europeiska exekutionstiteln och ålägga borgenären att börja om från början igen med ett exekvaturförfarande. Vid en sådan lösning skulle ju gäldenären kunna förhala verkställigheten av en dom genom att lämna in ett överklagande, även ett uppenbart ogrundat överklagande, i ursprungslandet och därmed går fördelarna med att använda den europeiska exekutionstiteln förlorade. Det skulle undergräva eller till och med motverka själva syftet med förordningen, nämligen att förenkla och påskynda gränsöverskridande verkställighet av domar. Gäldenärens rättmätiga intressen vid ett överklagande som ges in efter det att ett intyg om en europeisk exekutionstitel har utfärdats skyddas i tillräcklig grad genom artiklarna 8y och 23 om vilandeförklaring eller begränsning av verkställighet.

- I den gemensamma ståndpunkten behålls principen att beslutet att utfärda ett intyg om en europeisk exekutionstitel inte kan överklagas. En ny möjlighet införs emellertid, nämligen att gäldenären kan ansöka om rättelse av sakfel i intyget (t.ex. skrivfel) och om återkallelse av intyget om det är uppenbart att det har beviljats på oriktiga grunder.

- Konsumenter ges särskilt skydd, som går utöver en kontroll av att bestämmelserna om behörig domstol i rådets förordning (EG) nr 44/2001 ("Bryssel I") har iakttagits. En dom som meddelas mot en konsument som inte uttryckligen har medgett fordran i fråga kan endast intygas vara en europeisk exekutionstitel om konsumenten har hemvist i ursprungsmedlemsstaten.

- I stället för en hierarkisk struktur för delgivningsmetoder, dvs. att man måste försöka delge gäldenären personligen innan man kan tillgripa andra delgivningsmetoder, har rådet enats om att tillåta en möjlighet att utan inskränkning välja någon av de tillåtna metoder som räknas upp uttömmande i förslaget. Rådet har också lagt till en möjlighet att under vissa omständigheter använda delgivning per post utan mottagningsbevis.

- Å andra sidan gäller för alla delgivningsmetoder som ger en hög grad av sannolikhet men inte full bevisning för att den handling som har delgivits verkligen har nått mottagaren, att de endast är tillåtna på villkor att gäldenären enligt ursprungsmedlemsstatens lag har rätt att ansöka om en fullständig prövning av domen i sådana undantagsfall där gäldenären trots att delgivningen skett i enlighet med förordningen inte har fått kännedom om handlingen i tillräckligt god tid för att kunna förbereda sitt svaromål.

Kommissionen kan godta den gemensamma ståndpunkten som även om den ändrar vissa av inslagen i kommissionens ursprungliga förslag, i dess lydelse efter Europaparlamentets yttrande, bibehåller det ambitiösa målet att avskaffa exekvaturförfarandet, inbegripet all eventuell kontroll från det allmännas sida, och innebär en lämplig avvägning mellan en avsevärd förenkling av gränsöverskridande verkställighet och ett lämpligt skydd för gäldenärens rättigheter.

3.2. Införlivandet av parlamentets ändringar med det ändrade förslaget och den gemensamma ståndpunkten

3.2.1. Ändringar som helt eller delvis har införlivats med det ändrade förslaget och den gemensamma ståndpunkten

3.2.1.1 Skälen

Ändring 1 (skäl 3a), som är ett påpekande av att medbeslutandeförfarandet är tillämpligt sedan Nicefördraget trädde i kraft, har införlivats med en något förkortad ordalydelse men utan ändringar i sak.

3.2.1.2 Artiklarna

Ändring 2 (artikel 3.4 b i det ursprungliga förslaget, nu artikel 2a.1 b) kombinerade två ändringar avseende definitionen av en undergrupp av begreppet "obestridda fordringar". Den första syftade till att klargöra att ett bestridande för att vara giltigt förutsätter att de åtgärder som gäldenären vidtar överensstämmer med de processuella kraven i ursprungsmedlemsstaten. Kommissionen godtog denna avsikt, men valde en ordalydelse utan hänvisning till ett "formellt yrkande", vilket kanske inte passar alla medlemsstater och alla typer av förfaranden och inte heller täcker alla situationer som borde täckas (till exempel att en gäldenär själv framställer ett sådant yrkande trots att advokatbiträde är obligatoriskt). Hänvisningen "i enlighet med gällande processuella krav i ursprungsmedlemsstaten" i det ändrade förslaget har införlivats med den gemensamma ståndpunkten. Rådet har dock beslutat att stryka den del av punkt b som föreskriver att ett påstående om faktiska svårigheter att infria en skuld inte kan betraktas som ett bestridande.

Den andra ändringen, som skulle innebära att en invändning under förhandlingar före det rättsliga förfarandet inte kan betraktas som ett giltigt bestridande, om förhandlingarna automatiskt leder till rättegång avvisades av kommissionen och har inte godtagits av rådet heller. Den är onödig och vilseledande. Vad gäller förhandlingar före det rättsliga förfarandet framgår det klart redan av den nuvarande ordalydelsen att en fordran måste bestridas "under domstolsförfarandet". Ändringen förefaller dock i första hand att ta sikte på bestridanden av betalningsförelägganden (injonction de payer, Mahnverfahren), eftersom endast sådana bestridanden automatiskt kan leda till kontradiktoriska förfaranden. För sådana förfaranden är formuleringen "förhandlingar före det rättsliga förfarandet" missvisande, eftersom det redan i detta skede är fråga om domstolsförfaranden. Vidare omfattas situationen att en gäldenär först bestrider en fordran men därefter avstår från att gå vidare, redan av den efterföljande punkten i samma artikel.

Ändring 5 (artikel 4) innebar att beskrivningen av rättsverkningarna av att en dom intygas vara en europeisk exekutionstitel, nämligen avskaffandet av exekvatur, skulle omformuleras så att en sådan dom uttryckligen jämställs med en "nationell exekutionstitel". Kommissionen föredrog att mer direkt hänvisa till de praktiska verkningarna av ett sådant intygande genom att bringa ordalydelsen i överensstämmelse med den text som rådet har enats om när det gäller avskaffande av exekvatur för vissa domar om föräldraansvar. Det bör alltså anges att en dom som intygats vara en europeisk exekutionstitel "skall erkännas och verkställas i andra medlemsstater utan att det krävs en verkställighetsförklaring och utan möjlighet att invända mot erkännandet". Rådet har inte gjort några ändringar i det ändrade förslaget i detta hänseende.

Ändring 9 (artikel 11.1 b) gick ut på att om en gäldenär vägrar att ta emot en handling, och detta intygas av den behöriga tjänsteman som utför delgivningen, skall detta jämställas med att gäldenären faktiskt har delgivits. Ändringen godtogs av kommissionen och har tagits med i den gemensamma ståndpunkten med det klargörandet att vägran endast kan betraktas som jämställd med en delgivning om gäldenären saknar laga skäl för sitt agerande, t.ex. sådana skäl som anges i artikel 8 i rådets förordning (EG) nr 1348/2000 av den 29 maj 2000 om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur.

Ändring 14 (Artikel 16 d) var avsedd att klargöra att den mycket korta beskrivningen av de omständigheter som åberopas som grund för fordran som vanligtvis är tillräcklig vid betalningsföreläggande (injonction de payer, Mahnverfahren) också uppfyller kraven för intyg om en europeisk exekutionstitel. I stället för att lägga till ytterligare juridisk terminologi till den som redan finns och göra bestämmelsen mer svårbegriplig, föreslog kommissionen att man skulle förkorta, förenkla och bredda ordalydelsen på ett sätt som skulle undanröja alla tvivel i det avseendet. I det ändrade förslaget hänvisas till "skälen för fordran". Denna ordalydelse har tagits med i den gemensamma ståndpunkten utan ändringar.

3.2.2. Ändringar som införlivats med det ändrade förslaget men inte med den gemensamma ståndpunkten

Ändring 4 rörde ett klargörande av definitionen av begreppet "ordinärt rättsmedel" i artikel 3.6. Till följd av att man avskaffar kravet på att domen skall ha vunnit laga kraft, dvs. att den inte längre kan överklagas med ett ordinärt rättsmedel, har definitionen blivit obsolet. Hela artikel 3.6 har därmed strukits.

Ändring 6 (artikel 7.1, om att intyget kan utfärdas först när beslutet med anledning av ansökan har vunnit laga kraft), ändring 7 (artikel 7.4, om delgivning med gäldenären av beslutet om att utfärda intyget), ändring 8 (artikel 8, om överklagande av intyget om en europeisk exekutionstitel) och ändring 16 (som syftade till att återspegla ändringarna 6, 7 och 8 i standardformuläret för en europeisk exekutionstitel) behandlas gemensamt, eftersom de samtliga behandlar frågan om införande av en möjlighet att överklaga beslutet att utfärda ett intyg om en europeisk exekutionstitel. Kommissionen införde i sitt ändrade förslag en ny artikel 6a, som inte är en överklagandemöjlighet, utan en bestämmelse som syftar till att stärka svarandesidans rättigheter i intygsförfarandet. Enligt artikel 6a skall ansökan om ett intyg om en europeisk exekutionstitel delges gäldenären. Syftet är att ge denne en möjlighet att för den domstol som har meddelat domen lägga fram sin syn på frågan om huruvida villkoren för att utfärda ett intyg är uppfyllda, redan innan denna domstol fattar beslut om ansökan. I den gemensamma ståndpunkten används ett annat angreppssätt, som innebär att målsättningarna med parlamentets ändringar uppnås, dock på ett något annorlunda sätt. I artikel 8.4 behålls principen att beslutet om att utfärda ett intyg om en europeisk exekutionstitel inte kan överklagas. Frågan om överklagande av ett avslag på en ansökan om intyg tas dock inte upp någonstans och regleras därmed av nationell rätt. De nya punkter som har införts i artikel 8 ger gäldenären möjlighet att begära att sakfel i intyget rättas och att intyget återkallas om det är uppenbart att det har beviljats på oriktiga grunder med hänsyn till kraven i förordningen. Kommissionen stödjer rådets hållning, som fullt ut garanterar gäldenärens rättigheter utan att stå i vägen för en effektivare gränsöverskridande verkställighet.

Ändring 10 (artikel 11.2) införde en hänvisning tillbaka till nationell rätt i fråga om möjligheten att låta handlingar delges gäldenärens ställföreträdare eller rättsliga ombud i stället för gäldenären själv. Diskussionerna i rådet har visat att det är mycket komplicerat att fastställa vilken lag som är tillämplig (lagen i ursprungsmedlemsstaten eller lagen i det land där delgivningen ägde rum) på olika aspekter av delgivning via företrädare. I den gemensamma ståndpunkten har man därför gått tillbaka till kommissionens ursprungliga förslag, med en smärre ändring i den nya artikel 12a, och strukit alla hänvisningar till nationell rätt. Kommissionen kan godta denna ändring, särskilt mot bakgrund av att medlemsstaternas domstolar automatiskt kommer att pröva om deras nationella rätt har iakttagits i de förfaranden som leder fram till avgörandet (inbegripet internationell privaträtt och i förekommande fall lagen i det land där delgivningen ägde rum).

Ändring 11 (artikel 12.1) var avsedd att klargöra att ett enda misslyckat försök till personlig delgivning med gäldenären är tillräckligt för att man skall kunna tillgripa indirekt delgivning. Detta klargörande behövs inte längre eftersom den gemensamma ståndpunkten har tagit bort hierarkin mellan artiklarna 11 och 12.

I samma ändringsförslag angavs också att indirekt delgivning får ske "företrädesvis" på ett av de i artikeln angivna sätten. Denna ordalydelse skulle göra förteckningen icke-uttömmande. Artikeln skulle i så fall inte längre innebära några begränsningar av tillåtna delgivningsmetoder, vilket skulle undergräva syftet att skapa tillförlitliga miniminormer. Den delen av ändringen har därför varken tagits med i det ändrade förslaget eller i den gemensamma ståndpunkten.

Genom ändring 15 (artikel 19.2) föreslogs att man skulle ta bort möjligheten att intyga att en dom är en europeisk exekutionstitel trots att miniminormerna för delgivning inte har iakttagits, om det är fastställt att gäldenären har mottagit den handling som skall delges personligen och i tillräckligt god tid för att kunna förbereda sitt svaromål. Rådet ansåg att denna bestämmelse kan ha ett praktiskt värde. Rådet bemötte också kritiken att den vaga bestämmelsen innebär vissa risker genom att införa ett ytterligare konkret villkor om att det måste vara gäldenären själv som uttryckligen eller underförstått genom sitt eget handlande i domstolsförfarandet bekräftar att dessa krav är uppfyllda. Kommissionen kan godta denna ändring.

3.2.3. Ändringar som förkastats av kommissionen och ej införlivats med den gemensamma ståndpunkten

Ändring 3 (artikel 3.4 c) gick ut på att införa ett krav på "egen förskyllan" för att en gäldenärs utevaro från en domstolsförhandling skall kunna tolkas som att en fordran står obestridd. Ett sådant villkor skulle nästan alltid förhindra utfärdandet av ett intyg om en europeisk exekutionstitel, eftersom den domstol som meddelade domen i normala fall endast har möjlighet att bedöma huruvida gäldenären har blivit korrekt kallad till en förhandling. Om så varit fallet och gäldenären ändå inte dyker upp, kan domstolen inte utesluta att denne har haft något godtagbart skäl för sin utevaro (till exempel en trafikolycka på väg till domstolen). I sådana särskilda undantagsfall som avses i artikel 19a, är gäldenärens utevaro på egen förskyllan ett villkor för prövning.

Ändring 12 (artikel 12.3) gick ut på att till villkoren för att få använda indirekt delgivning lägga efterlevnad av ursprungsmedlemsstatens inhemska lagstiftning. Ett sådant krav skulle dock te sig nytt och främmande i förslaget. Domstolarna i ursprungsmedlemsstaten blir ändå tvungna att i samband med rättegången kontrollera att bestämmelserna om delgivning av handlingar har följts. Att upprepa kravet på efterlevnad av ursprungsmedlemsstatens lagstiftning i samband med förfaranden om intyg skulle innebära dubbelt arbete för domstolarna i ursprungsmedlemsstaten. Det skulle även innebära ett steg tillbaka jämfört med rådets förordning (EG) nr 44/2001. I förordningens artikel 34.2 slopades detta krav, som fanns med i artikel 27.2 i 1968 års Brysselkonvention.

Ändring 13 (ny artikel 14a) som innebär införande av en ny bestämmelse enligt vilken varje hänvisning till en muntlig domstolsförhandling i förslaget skall förstås som en hänvisning även till andra förfaranden som genomförs i stället för muntliga domstolsförhandlingar. Syftet är att beakta förfaranden som inte innefattar en muntlig förhandling. En sådan ny artikel är överflödig, eftersom bestämmelser som hänvisar till en muntlig domstolsförhandling helt enkelt förlorar sin relevans och inte kan tillämpas om ingen muntlig förhandling har ägt rum. I det fallet behövs endast de processuella miniminormer som inte förutsätter att en muntlig förhandling har ägt rum. Det förblir oklart vad som skulle kunna ersätta den muntliga förhandlingen som referenspunkt, och vilket syfte en sådan ändrad hänvisning skulle fylla i praktiken.

3.3. Nya bestämmelser och strukna eller ändrade bestämmelser utöver rådets smärre justeringar

3.3.1 Skäl

Skäl 5a har införts för att bättra illustrera de två fall av icke-deltagande i domstolsförfarandet som anses innebära att gäldenären inte bestrider fordran, dvs. antingen då gäldenären inte inställer sig vid en muntlig domstolsförhandling eller då denne inte svarar på uppmaningen att försvara sig vid en skriftlig handläggning.

Skäl 5b syftar till att klargöra att, som en följd av att det räcker med att ett avgörande är verkställbart för att kunna vara en europeisk exekutionstitel (se punkt 3.1), förordningen skall tillämpas inte bara på domar avseende en obestridd fordran i strikt mening, utan även på de beslut som delges efter överklaganden av sådana domar, även om fordran har blivit en bestridd sådan.

Skäl 6 innehåller nu en ytterligare förklaring av vad avskaffandet av exekvatur innebär för Förenade kungariket och för registreringen av utländska domar. Registrering kommer att krävas även i fortsättningen, men det kommer inte att finnas utrymme för någon prövning i sak som i exekvaturförfarandet.

I skäl 11a anges sambandet mellan villkoren för att få använda indirekt delgivning enligt artikel 12, som trots sin höga grad av tillförlitlighet inte är någon garanti för att gäldenären personligen fått kännedom om de handlingar som delgivits honom, och prövningsförfarandet i överensstämmelse med artikel 19a i de mycket få fall där miniminormerna i artikel 12 har uppfyllts, men handlingen i fråga ändå inte har bringats till gäldenärens kännedom.

Till skillnad mot artikel 11.1 b, som tar upp samma situation, fastställs i skäl 11b att om exempelvis gäldenärens sambo eller anställde vägrar acceptera delgivningen kan detta inte betraktas som att gäldenären faktiskt har delgivits handlingen.

I skäl 11c klargörs att termen "ombud" som den används i artikel 12a omfattar såväl ställföreträdaren för en gäldenär som inte själv kan inställa sig vid domstol som det juridiska ombud som gäldenären själv har valt.

Skäl 15a tar upp frågan om gränsöverskridande delgivning. Där anges att förordningen inte skall ersätta förordning (EG) nr 1348/2000 om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. De två förordningarna skall snarare tillämpas tillsammans. I förordning nr 1348/2000 föreskrivs hur delgivning kan verkställas vid gränsöverskridande tvister. Den dom som följer av dessa förfaranden kan dock endast intygas vara en europeisk exekutionstitel om miniminormerna i kapitel III där de är tillämpliga också har uppfyllts.

3.3.2 Artiklar

Artikel 2 har ändrats för att klargöra att i fråga om statens ansvar för handlande och underlåtenhet vid utövandet av dess befogenheter (acta iure imperii) inte tillhör civilrätten och därför inte omfattas av förordningen.

Artikel 2a har införts för att framhålla betydelsen av definitionen av begreppet "obestridd" i artikel 3.4 och för att i punkt 2 klargöra att när en dom har intygats vara en europeisk exekutionstitel på grund av att den bakomliggande fordringen är obestridd skall förordningen fortsätta att tillämpas på efterföljande domar även om fordran senare bestrids.

En extra hänvisning till nationell lagstiftning har införts i punkt 1 c för att säkerställa att en domstol i en medlemsstat, under de särskilda omständigheter som anges, inte behöver intyga att en dom är en europeisk exekutionstitel i de fall då fordran fortfarande anses bestridd enligt nationell processlagstiftning, trots att gäldenären inte inställer sig

I artikel 3 har punkterna 5 och 6 blivit obsoleta som en följd av att kravet om en lagakraftvunnen dom har tagits bort. Punkt 3 har ändrats för att göra det möjligt att utfärda intyg för domar om fordringar som ännu inte har förfallit till betalning, men vars förfallodag anges i domen, inklusive återkommande periodiska betalningar såsom underhållsskyldighet.

Artikel 5 återspeglar en övergripande ändring i hela förordningen. I stället för att som i kommissionens ändrade förslag ange den domstol som har behörighet att utfärda intyget anges i den gemensamma ståndpunkten den domstol som skall ta emot ansökan. På det sättet får medlemsstaterna en viss frihet i fråga om behörighetsfördelning.

Den nya punkten 1 c första stycket handlar om det särskilda skydd för konsumenter som redan angivits (punkt 3.1). På grund av att man infört en särskild bestämmelse för konsumentfrågor har kravet på överensstämmelse med avsnitt 4 i kapitel II i förordning (EG) nr 44/2001 som handlar om dessa frågor strukits i punkt 1 b.

I punkterna 2 och 3 införs två nya standardformulär; ett för att intyga att en dom som tidigare intygats vara en europeisk exekutionstitel inte längre kan verkställas eller att dess verkställbarhet har begränsats, och ett som används vid beslut som fattas efter ett överklagande av en dom som intygats vara en europeisk exekutionstitel för att ersätta det ursprungliga intyget med ett nytt som baseras på det senare beslutet.

I artikel 5a föreskrivs följande: när en dom om en obestridd fordran innefattar ett verkställbart beslut om ett specifikt kostnadsbelopp är kostnadsbeslutet också fullt verkställbart utan exekvatur om inte gäldenären uttryckligen har bestridit sin skyldighet i detta avseende.

Artikel 6 har förenklats och förkortats betydligt utan att ha ändrats i sak.

Artikel 7.3 (som fastställde hur många bestyrkta kopior av intyget om europeisk exekutionstitel som skulle överlämnas till borgenären) ansågs överflödig och har därför strukits.

Artikel 8 har ändrats för att skapa den möjlighet att korrigera och dra tillbaka intyg om europeisk exekutionstitel som beskrivs i punkt 3.1 och 3.2.2. Detaljerna i dessa förfaranden styrs av nationell lagstiftning.

Artikel 8y ger uttryck för den enkla principen att avskaffandet av exekvaturförfarandet, som syftar till att jämställa domar som meddelats utomlands med domar som meddelats i den medlemsstat där domen skall verkställas, inte får leda till att en dom som intygats vara europeisk exekutionstitel blir lättare att verkställa utomlands än i ursprungsmedlemsstaten. Rådet har även antagit en bestämmelse med samma ordalydelse i fråga om vissa avgöranden om föräldraansvar. Om avgörandet inte längre är verkställbart eller endast går att verkställa på vissa villkor i ursprungsmedlemsstaten kan en europeisk exekutionstitel inte misstolkas som att den ger borgenären rätt till fortsatt (obegränsad) verkställighet i andra medlemsstater. När det är nödvändigt kan gäldenären få ett intyg på att avgörandet inte går att verkställa eller att verkställbarheten är begränsad i enlighet med artikel 5.2.

Artikel 9, som handlade om den särskilda situation då domar om obestridda fordringar är verkställbara men fortfarande går att överklaga, har blivit förlegad eftersom domen inte längre behöver ha vunnit laga kraft för att kunna intygas vara en europeisk exekutionstitel. Artikeln har därför strukits.

I artikel 10 införs en ny punkt 2. Där fastställs villkoren för att tillämpa miniminormerna i kapitel III om utfärdande av intyg i enlighet med artikel 5.3 avseende beslut som fattats efter det att en dom som intygats vara en europeisk exekutionstitel har överklagats. Om förfarandet efter överklagandet har varit ett tvåpartsförfarande behövs inte något särskilt skydd av gäldenären enligt villkoren i kapitel III. Om däremot det beslut som följer på överklagandet grundas på utevaro från en domstolsförhandling eller passivitet i domstolsförfarandet som tolkas som ett tyst medgivande av fordran, och villkoren i artikel 2a.1 b eller 2a.1 c är uppfyllda, skall bestämmelserna i kapitel III också tillämpas på förfaranden som följer efter överklagandet.

Artikel 11 är oförändrad förutom de ändringar som redan behandlats i punkt 3.2.1.2. och 3.2.2.

I Artikel 12 förenklas och klargörs beskrivningen av de tillåtna metoder för delgivning som redan ingick i kommissionens ändrade förslag, utan några viktiga ändringar i sak. Två nya metoder för delgivning, per post utan mottagningsbevis och elektroniskt med ett automatiskt mottagningsbevis, har lagts till villkoren. Detta innebär en hög grad av sannolikhet för att den handling som har delgivits verkligen har nått mottagaren. Man kan även hänvisa till kommentarerna rörande denna artikel och dess förhållande till artikel 11 i punkt 3.1 och 3.2.2.

Artikel 12a har redan behandlats i punkt 3.2.2 (ändring 10).

Artikel 13 har strukits som enskild bestämmelse eftersom bestämmelser om tillåtna metoder för delgivning har införlivats med artiklarna 11 och 12.

Samma resonemang ligger bakom strykningen av artikel 14. Skälet är rådets beslut att i artiklarna 11 och 12 fastställa uttömmande miniminormer för delgivning av både stämningsansökan och i förekommande fall kallelsen till domstolsförhandling.

Artikel 15 ströks sedan man i rådet enats om att det finns ett totalt ömsesidigt förtroende för att medlemsstaternas inhemska lagstiftning ger gäldenären tillräckligt med tid för att förbereda sitt svaromål efter delgivning av stämningsansökan eller kallelse till domstolsförhandling. Det behövs därför inte några miniminormer i denna fråga.

Artikel 17 och den tidigare artikel 18 har slagits samman för att skapa en övergripande bestämmelse om vederbörlig underrättelse till gäldenären om kallelse till domstolsförhandling och formerna för att svara på stämningsansökan. Bestämmelsen har stramats upp och förenklats betydligt.

Artikel 19.1 har ändrats för att strama upp ordalydelsen och ta bort miniminormen om tidsfristen för att överklaga domen. Skälen är desamma som ledde till strykningen av artikel 15. Återinförandet av en ändrad punkt 2 har redan kommenterats (se punkt 3.2.2).

Artikel 19a ersätter artikel 20 i kommissionens ändrade förslag. I artikeln behandlas två undantagsfall: dels utebliven delgivning som innebär att gäldenären inte kan förbereda sitt svaromål på ett korrekt sätt, trots att artikel 12 har följts (som, till skillnad mot artikel 11, inte innebär full bevisning för att gäldenären har fått kännedom om handlingen), dels oförmåga att bestrida fordran på grund av force majeure eller andra exceptionella situationer utanför gäldenärens kontroll och oberoende av delgivningen av handlingar. Den tidigare artikel 20 täckte båda fallen, men i artikel 19a behandlas de mer konkret i punkterna 1 a och 1 b. I den nya bestämmelsen framgår det också tydligare att det rör sig om en miniminorm eftersom det inte fastställs några villkor för prövningen i undantagsfall. Däremot krävs handläggningsregler som följer artikeln för att en dom skall kunna intygas vara en europeisk exekutionstitel.

I den gemensamma ståndpunkten har flera ändringar gjorts av artikel 21. I en ny mening i punkt 1 fastställs otvetydigt följande princip: en dom som har intygats vara en europeisk exekutionstitel skall i fråga om verkställighet behandlas på exakt samma sätt som en dom som meddelats i verkställighetsmedlemsstaten, på samma sätt som Europaparlamentet föreslog i sitt ändringsförslag nr 5, som dock gällde en annan artikel. Punkt 2 c omfattar uttryckligen, förutom översättning, transkribering från grekiskt till latinskt alfabet och vice versa. Medlemsstaterna ges också möjlighet att ange ett eller flera språk förutom landets officiella språk som de kan godta att intyget fylls i på. Punkt 4 har strukits, eftersom en majoritet av medlemsstaterna motsatte sig en sådan regel.

Artikel 22 har delvis skrivits om något och gjorts tydligare, utan att ha ändrats i sak.

Artikel 22a infördes nyligen med hänsyn till vissa medlemsstaters förpliktelser enligt folkrätten att inte erkänna och verkställa domar mot svarande som har sitt hemvist eller sin vanliga vistelseort i vissa tredje länder under de omständigheter som fastställs i bestämmelsen. Den återger innehållet i artikel 72 i förordning (EG) nr 44/2001, även om ordalydelsen har ändrats något.

Ordalydelsen i artikel 23 har anpassats till vissa ändringar av innehåll och terminologi, framförallt i fråga om extraordinära överklaganden av intyget om europeisk exekutionstitel (artikel 8) och intyget om att en dom är en europeisk exekutionstitel (artikel 19a). Domstolarna i verkställighetsmedlemsstaten behåller sin allmänna rätt till skönsmässig bedömning i enlighet med denna artikel och får till exempel begränsa verkställighetsförfarandet. Däremot får de endast i undantagsfall förklara verkställighetsförfarandet vilande.

I artikel 25 kombineras de engelska ("approved by a court") och franska ("conclues devant le juge") språkversionerna av artikel 58 i förordning (EG) nr 44/2001. Därmed inkluderas uttryckligen avgöranden utanför domstol som blivit verkställbara genom ett domstolsbeslut ("homologation" på franska). Liksom i artikel 26 måste en ny punkt 2a införas på grund av den begreppsmässiga skillnaden mellan domar å ena sidan och förlikningar inför domstol och officiella handlingar å den andra. Det är därför inte möjligt att hänvisa till "erkännande " av den sistnämnda kategorin.

Artikel 26.3 i kommissionens ändrade förslag har strukits. För att en officiell handling skall kunna intygas vara en europeisk exekutionstitel krävs därmed inte längre att gäldenären underrättas om handlingens direkta verkställbarhet i alla medlemsstater och själv skriver under underrättelsen. Rådet ansåg att denna skyldighet var onödig och ohanterlig.

Artikel 26a motsvarar artikel 24 i kommissionens ändrade förslag. Ordalydelsen har ändrats något, men innebär ingen förändring i sak.

Artiklarna 27 och 28 med bestämmelser om fastställande av gäldenärens hemvist har blivit obsoleta, eftersom begreppet "hemvist" har ersatts med gäldenärens "adress" eller "affärslokaler" i hela förordningen, utom i artikel 5.1.c första stycket. Där har man dock lagt till en uttrycklig hänvisning till artikel 59 i förordning (EG) nr 44/2001, som tidigare återgavs i artikel 27.

Artikel 29 har förenklats. Nu kopplas förordningens tillämpning till datumet för utfärdandet av den dom, förlikning inför domstol eller officiella handling som skall intygas vara en europeisk exekutionstitel, utan att det behövs några ytterligare definitioner.

Artiklarna 30 och 31 om förhållandet till förordning (EG) nr 44/2001 och förordning (EG) nr 1348/2000 har förenklats och koncentrerats till sitt viktigaste innehåll, det vill säga att den här förordningen inte tvingar borgenärer att ansöka om ett intyg om europeisk exekutionstitel, utan ger dem möjlighet att välja exekvaturförfarandet om de så föredrar. Förordningen påverkar inte på något sätt tillämpningen av förordning (EG) nr 1348/2000 då en handling skall delges från en medlemsstat till en annan. Om borgenären i det fallet vill utverka en europeisk exekutionstitel måste villkoren i den här förordningen också uppfyllas. Rådet ansåg inte att de mer ingående reglerna i kommissionens förslag var nödvändiga.

Artikel 31a följer artikel 22 i rådets förordning (EG) nr 1206/2001 där medlemsstaterna uppmanas lämna information om den praktiska tillämpningen av förordningen till kommissionen, som sedan gör informationen tillgänglig för allmänheten. Denna metod innebär större flexibilitet vid förändringar jämfört med att ge samma information i en bilaga till förordningen, eftersom den inte kräver svårhanterliga ändringar av själva förordningen.

Artiklarna 32 och 33 har genomgått smärre förändringar på grund av tillämpningen av medbeslutandeförfarandet, som krävde en extra hänvisning till artikel 8 i beslut 1999/468/EG.

4- SLUTSATS

Kommissionen godtar den gemensamma ståndpunkten, eftersom den innehåller de viktigaste inslagen i det ursprungliga förslaget och de ändringar från parlamentet som införlivats med det ändrade kommissionsförslaget.

Texten utgör en lämplig och välavvägd kompromiss och ett viktigt steg framåt i genomförandet av principen om ömsesidigt erkännande, eftersom en stor andel avgöranden om civilrättsliga fordringar på detta sätt kan cirkulera fritt utan mellanliggande åtgärder i medlemsstaterna, utom i de fall då en dom endast får verkställas i det land där den har meddelats.