30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/77

1.1.1

År 2002 fanns det 441 kraftreaktorer i bruk i världen, vilket motsvarade en installerad kapacitet på 359 GWe, och 32 nya reaktorer höll på att byggas. Reaktorerna i bruk svarade för en produktion på 2 574 TWh, dvs. cirka 17 % av den totala elproduktionen i världen. Kärnkraften svarar i EU för 35 % av elproduktionen.

1.1.2

Det totala behovet av primärenergi var 9 963 Mtoe år 2000, och kärnkraften svarade för 6,7 %, de förnybara energikällorna för 13,8 % (biomassa och kommunalt avfall 11 %, vattenkraft 2,3 %, geotermisk energi, solenergi och vindkraft 0,5 %) och de fossila bränslena för 79,5 % (olja 34,9 %, kol 23,5 % och gas 21,1 %).

1.1.3

Kärnkraft används i elproduktionen i 32 länder. Andelen kärnkraft i den totala elproduktionen uppgick år 2002 till 80 % i Litauen, 77 % i Frankrike och 1,4 % i Kina. 32 nya reaktorer håller på att byggas, vilket visar att kärnkraften globalt sett är en industrisektor i utveckling. Detta kan EU inte bortse från, vare sig i diskussionerna om energin eller industrin. I Finland, erhöll företaget TVO i januari 2002 regeringens ”principgodkännande” för att bygga ett femte kärnkraftverk, ett beslut som bekräftades vid parlamentets omröstning i maj 2002.

1.1.4

Däremot visade folkomröstningen i Sverige 1980 att svenskarna ville stänga sina tolv reaktorer före 2010. År 1997 tvingades dock den svenska riksdagen och regeringen konstatera att målsättningen att ersätta reaktorerna med andra energikällor inte gick att uppfylla. Under 2003 kunde man endast stänga reaktorn Barsebäck 1 (som producerade 600 MW). För närvarande diskuterar man framtiden för Barsebäck 2, som inte kan stängas under 2003. Man överväger att liksom i Tyskland förhandla med de företag som äger kärnkraftverken om att stegvis avveckla kärnkraften. En nyligen genomförd opinionsundersökning visar att allmänhetens åsikter har ändrats. För närvarande förefaller medborgarna ställa sig positiva till att behålla kärnkraften.

1.1.5

I Belgien fattade regeringen i mars 2002 beslut om att avskaffa kärnkraften från och med 2015, och beslutet godkändes av parlamentet i början av 2003. Enligt lagen fastställs anläggningarnas drifttid till högst 40 år, vilket torde innebära att kärnkraften kommer att avskaffas mellan 2015 och 2025 och att inga nya kärnkraftsanläggningar kan byggas eller tas i bruk. Lagen tillåter emellertid en fortsatt användning av kärnkraft om det uppstår elförsörjningsproblem.

1.1.6

I Tyskland har koalitionsregeringen mellan socialdemokraterna (SPD) och de gröna beslutat att stegvis avveckla kärnkraften, och man har slutit en frivillig överenskommelse med kärnkraftsindustrin om detta. Efter besvärliga förhandlingar slöts ett avtal med de 19 tyska kärnkraftverkens ägare. Enligt avtalet skall driftstiden för anläggningarna begränsas till i genomsnitt 32 år från och med det datum de togs i drift. Den första anläggningen har redan stängts. De flesta anläggningar kommer att stängas under perioden 2012 – 2022.

1.1.7

Utanför EU, men mitt ibland oss geografiskt sett, avslog de schweiziska medborgarna i maj 2003 två förslag mot kärnkraften, ”Förlängt moratorium” och ”El utan kärnkraft”. Det första förslaget syftade till att förlänga det nuvarande tioåriga moratoriet avseende nya kärnkraftverk med ytterligare tio år. Det avslogs med 58,4 % av rösterna. Det andra förslaget, som syftade till att stegvis avveckla kärnkraften – utan att för den skull ersätta den med fossila bränslen – och till att stoppa upparbetningen av använt kärnbränsle, avslogs med 66,3 % av rösterna.

1.1.8

Använd teknik

Nedanstående schema visar vilken teknik som används:

1.1.9

De länder som svarar för den stora andelen kärnkraftsbaserad elproduktion är USA – 780 TWh (20,3 % av landets totala produktion), Frankrike – 416 TWh (78 %), Japan – 313 TWh (34,5 %), Tyskland – 162 TWh (30 %), Ryssland – 129 TWh (16 %), Sydkorea – 113 TWh (38,6 %) och Storbritannien – 81,1 TWh (22 %) (anm: siffror från 2002).

1.1.10

Andra länder som har en ansenlig andel kärnkraftsbaserad elproduktion är Armenien (40,5 %), Belgien (57 %), Finland (30 %), Litauen (80 %), Schweiz (40 %), Slovakien (73 %), Sverige (46 %), Ukraina (46 %) och Ungern (36 %) (anm: siffror från 2000).

1.1.11

EU-15 producerade 855,6 TWh kärnkraftsbaserad el år 2002, dvs. 35 % av den totala elproduktionen. Denna andel kommer inte att ändras märkbart när de tio nya medlemsstaterna ansluter sig till EU 2004. Kärnkraften är alltså den främsta energikällan när det gäller elproduktion, och eftersom den svarar för 15 % av EU:s primärenergiförbrukning är den en viktig faktor för en trygg energiförsörjning i EU.

1.2.1

År 1990 uppgick det totala växthusgasutsläppet till motsvarande 4 208 miljoner ton (Mt) koldioxid.

1.2.2

Enligt Europeiska miljöbyråns rapport 2002 uppgick växthusgasutsläppet år 2000 till totalt 4 059 Mt, vilket innebär en ökning med 0,3 % jämfört med 1999, men en minskning med 3,5 % jämfört med 1990.

1.2.3

I förhållande till målet att 2008–2012 minska det totala växthusgasutsläppet med 8 % ligger resultatet för år 2000 (4 059 Mt) över denna målsättning. Det innebär alltså en linjär minskning av utsläppen mellan 1990 och 2010 (4 208 minus 4 %, dvs. 4 039 Mt).

1.2.4

Energisektorn (industrier, raffinaderier, elproduktion, uppvärmning av lokaler och transportdrivmedel) står för huvudparten av dessa utsläpp. År 2000 uppgick utsläppen till 3 210 Mt; energiproduktion svarade för 1 098 Mt och elproduktionen för nätanvändning för endast 836 Mt.

1.2.5

Enbart koldioxidutsläppen, som utgör 82 % av växthusgasutsläppen, uppgick till 3 325 Mt år 2000. Det innebär en minskning med endast 0,5 % jämfört med 1990 (3 342 Mt).

1.2.6

Samtliga dessa siffror visar att det kommer att bli svårt att uppfylla målsättningarna från Kyoto. Dessutom täcker de en period med låg tillväxt; resultatet skulle ha varit ännu sämre om EU hade uppnått sitt tillväxtmål på 3 %.

1.2.7

Siffrorna tyder på att EU genom kärnkraften har kunnat undvika en koldioxidproduktion på mellan 300 och 500 Mt (1) per år beroende på vilka uppgifter man baserar sig på. Till storleksordningen motsvarar det koldioxidutsläppen från samtliga persontransportfordon i EU under 1995, dvs. 430 Mt (2).

1.2.8

I en ”nedifrån-och-upp” rapport från 2001 (3) som en grupp sakkunniga inom energisektorn utförde för kommissionens räkning, anges att koldioxidutsläppen från energisektorn (förutom transportsektorn) år 1990 uppgick till 1 327 Mt, och enligt beräkningar skulle de år 2010 uppgå till 1 943 Mt om samma teknik används. Med hänsyn till denna ökning skulle man genom användningen av nya produktionsnät för ånga och elektricitet som baserar sig på fyra hypoteser kunna undvika utsläpp av koldioxid i följande storleksordning:

Det är genom att dra nytta av dessa möjligheter i kombination med en kraftfull politik för hantering av energiefterfrågan som man kan förbättra energieffektiviteten med 1,4 % per år (se punkt 2.4.2.2 i föreliggande yttrande).

1.2.9

Om man verkligen lyckas uppnå alla dessa potentiella produktivitetsvinster, förefaller det som om Kyotomålsättningarna kan uppfyllas. Det finns dock ett par förbehåll:

Att avstå från kärnkraftsbaserad elproduktion skulle innebära ytterligare 300 Mt koldioxidutsläpp från energisektorn varje år.

1.3.1

I dag svarar kärnkraftverken för den största produktionen av radioaktivt avfall, därefter kommer medicinska institutioner, industrianläggningar och forskningslaboratorier som använder radioaktiva strålkällor för prov och mätningar.

1.3.2

Två parametrar är viktiga vid klassificeringen av avfall: strålningsintensiteten (aktiviteten) och livslängden. Man talar därför om lågaktivt, medelaktivt och högaktivt avfall samt om avfall med kort eller lång livslängd. Märk väl att de produkter som har längst livslängd inte är de mest radioaktiva. Tvärtom innebär en lång livslängd snarast ett svagt sönderfall och svag radioaktivitet.

1.3.3

Det finns redan tekniska lösningar avseende hanteringen av kärnavfall. För lågaktivt avfall med kort livslängd kan en lösning vara ytförvaring, och vissa medlemsstater har redan officiellt fattat beslut om och genomfört denna lösning. För högaktivt avfall med lång livslängd betraktar internationell expertis geologisk djupförvaring som den bästa tekniska lösningen, men förvaring ovan jord är en övergångslösning i väntan på att de berörda medlemsstaterna beslutar demokratiskt om vilket hanteringsalternativ de skall välja. Det bör påpekas att konditionering och lagring ovan jord motsvarar de legitima säkerhetskrav som ställs och att denna preliminära lösning används i väntan på definitiva lösningar. Det ”kärnkraftspaket” som kommissionen har föreslagit inom ramen för Euratomfördraget syftar till att påskynda beslutsförfarandet när det gäller geologisk lagring.

1.3.4

Eftersom det finns ett direkt samband mellan mängden använt bränsle och mängden producerad elektricitet, är det främst de medlemsstater som producerar mest kärnkraft som berörs. För högaktivt avfall eller avfall med lång livslängd varierar situationen i de olika medlemsstaterna:

När det gäller övrigt avfall, dvs. lågaktivt avfall med kort livslängd, har de flesta medlemsstaterna valt lagring ovan jord. Detta kan anses vara en godtagbar lösning.

1.3.5

Situationen i kandidatländerna: (5)

”I de kandidatländer som har ryskbyggda kärnkraftverk och forskningsreaktorer har kärnbränslehanteringen blivit en fråga av central betydelse under det senaste årtiondet eftersom det inte längre är möjligt att transportera tillbaka det använda kärnbränslet till Ryssland för upparbetning eller lagring. Dessa länder har varit tvungna att snabbt bygga tillfälliga lagringsanläggningar för sitt använda kärnbränsle. Små eller inga framsteg har gjorts för att införa program för långsiktig hantering och slutförvar av detta använda kärnbränsle.

När det gäller det minst farliga driftavfallet från kärnkraftverk har endast Tjeckien och Slovakien slutförvaringsanläggningar som är i bruk. Flera länder har ryskinspirerade förvar för institutionellt radioaktivt avfall (dvs. avfall som inte härrör från bränslecykeln). Dessa anläggningar uppfyller emellertid inte dagens säkerhetsnormer. I vissa fall kan det vara nödvändigt att återta avfallet och slutförvara det på något annat ställe.”

1.3.6

I EU har man redan eliminerat 2 000 000 m3 lågaktivt avfall och avfall med kort livslängd. Detta avfall, som volymmässigt utgör en betydligt större mängd än de farligaste kategorierna, innebär inte någon större teknisk utmaning när det gäller slutförvaret, men det kräver likväl noggrann tillsyn under mellanlagringen (KOM(2003) 32 slutlig).

2.1

Det är inte lätt att anlägga ett långtidsperspektiv på utvecklingen av energikonsumtionen, eftersom det finns en mängd osäkerhetsfaktorer. Vi vet att den ökade energikonsumtionen har utgjort en förutsättning för alla framsteg på senare tid, oavsett om det handlar om teknologi, levnadsvillkor och levnadsstandard, hygien och hälsa, ekonomi eller kultur, osv. Vi kan emellertid också konstatera att energiintensiteten i den ekonomiska verksamheten (förbrukad energi per producerad vara) minskar i takt med strukturomvandlingen av ekonomin (tjänstesektorns tillväxt) och med effektiviseringen av de energiförbrukande processerna. Vi får inte underskatta det energibehov som de miljardtals invånarna i utvecklingsländerna har. Slutligen måste vi vara medvetna om energikonsumtionens effekter på miljön och klimatet.

2.2

Vid behandlingen av dessa frågor har vi använt oss av två studier som har utförts för kommissionens räkning: ”European energy outlook” av P. Capros och L. Mantzos vid Atens universitet (6), och ”Strategier för energi, teknik och klimat – globala utsikter för 2030” WETO-undersökningen) från GD Forskning (7). Vi har valt dessa två studier eftersom man i båda försöker klargöra utvecklingen fram till 2030. Den ena handlar om utsikterna för Europa och förutsätter att kärnkraften avskaffas, medan den andra anlägger ett globalt perspektiv och utgår från att den teknologi som finns tillgänglig i dag kommer att användas även i fortsättningen.

2.3

Gemensamt för dem båda är att de använder extrapoleringsmodeller som bygger på en utsträckning av tidigare trender, bland annat när det gäller förbättrade anläggningar och tekniska framsteg. De beaktar dock inte nya politiska åtgärder som innebär ett brott med det förflutna. Detta är emellertid bara ett mindre problem, eftersom ingen på allvar kan förutse några trendbrott. Vi betraktar dessa studier som underlag för en bedömning av vilka svårigheter som måste lösas och inte som några prognoser.

2.4

Nedan anges de viktigaste inslagen i de båda studierna.

—

Gasalternativet förutsätter att det finns ett överflöd av gasresurser och att det sker betydande framsteg när det gäller gasturbinverk med kombicykel och bränsleceller. Alternativet innebär att gaskonsumtionen är 21,6 % större än i huvudscenariot och att koldioxidutsläppen är 1,6 % mindre.

—

Kolalternativet förutsätter att stora framsteg görs när det gäller avancerad teknologi för koleldade kraftverk, integrerad förgasning med kombicykel och värmepannor med direktförbränning. Alternativet innebär att kolkonsumtionen är 15 % större än i huvudscenariot och att koldioxidutsläppen är oförändrade.

—

Kärnkraftsalternativet förutsätter att betydande innovationer görs för att sänka kostnaderna och öka säkerheten för lättvattenreaktorer och framför allt för den nya generationen kraftreaktorer. Alternativet innebär att andelen kärnkraftsproducerad el uppgår till 77,5 % och att koldioxidutsläppen minskar med 2,8 %.

—

Alternativet ”förnybara energikällor” förutsätter att betydande framsteg görs, särskilt när det gäller vindkraft, solkraftverk, småskalig vattenkraft och solceller. Alternativet innebär att den andel el som produceras med dessa kraftkällor ökar med 132 % och att koldioxidutsläppen minskar med 3 %.

2.5

Av det som sägs ovan kan man dra slutsatsen att det kommer att bli mycket svårt att stabilisera utsläppen av växthusgaser både på global nivå och i EU efter utvidgningen, om teknologin och reglerna från år 2000 (de båda studiernas referensår) inte förändras.

Av dessa båda studier framgår att inom ramen för dagens teknik har kärnkraften samma betydelse som de förnybara energikällorna när det gäller att komma till rätta med klimatproblemen.

3.1.1

Kärnkraften är utan tvivel det energislag där de mest intensiva satsningarna görs på forskning och teknisk utveckling. Genom Euratomfördraget, som antogs 1957, har EU uppmuntrat forskningen och kunskapsspridningen på kärnkraftsområdet långt innan bestämmelser om en allmän forskningspolitik skrevs in i EG-fördraget. Forskningen har handlat om tekniska utvecklingsalternativ och om säkerhetsfrågor samt om skyddet av arbetstagare, människor och miljö.

3.1.2

De konkreta resultaten av den civila kärnkraftsforskningen i länder där elproduktionen delvis bygger på kärnkraft är sänkta energikostnader för hushåll och företag, tryggare energiförsörjning och ett påtagligt bidrag till minskade utsläpp av växthusgaser.

3.2.1

I kommissionens grönbok ”Mot en europeisk strategi för trygg energiförsörjning” (2001) behandlas den största utmaningen för EU: Hur skall unionen, som har begränsade energiresurser och till 50 % är beroende av import huvudsakligen av fossil energi från ofta instabila länder, kunna bibehålla sin konkurrenskraft, uppfylla sina åtaganden från Kyoto och trygga medborgarnas välstånd? Denna ekvation kompliceras avsevärt av den beräknade ökningen av importberoendet fram till 2020-2030 och av att man skyndsamt måste vidta åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna.

3.2.2

Ett av förslagen i grönboken är att ”Europeiska unionen måste bevara sin ledande ställning inom civil kärnteknik i syfte att bibehålla det kunnande som krävs samt utveckla effektivare fissionsreaktorer…”. Målet är att skapa en hållbar utveckling som på en och samma gång beaktar den ekonomiska utvecklingen, den sociala jämlikheten och respekten för miljön. I sitt svar på grönboken konstaterar Europaparlamentet att dessa utmaningar är reella. Vi skall dock vara medvetna om att vi måste ha kvar de kärnkraftverk som nu är i drift om vi skall kunna bibehålla detta kunnande.

3.3.1

Forskningen på kärnkraftsområdet har samma mål som på andra teknikområden: att höja prestandan på de olika berörda områdena. I enlighet med 6:e FoTU-ramprogrammet (Euratom) skall forskningen handla om kärnavfallsproblemet och om effekterna av låga strålningsdoser.

3.3.2

Forskningen om hantering av radioaktivt avfall syftar till att utforma en så välfungerande hantering av radioaktivt avfall som möjligt. I dag finns säkra industriella lösningar för slutförvaring av lågaktivt kärnavfall och för inkapsling (s.k. förglasning eller vitrifiering) och mellanlagring av högaktivt eller långlivat kärnavfall.

3.3.2.1

När det gäller högaktivt eller långlivat avfall utreds också möjligheterna till lagring ovan jord eller nära jordytan (några tiotal meter under jordytan). Sådan lagring skulle gör det möjligt att förvara avfallskollin intakta i flera hundra år. Annan forskning ägnas åt förvaring i geologisk formation och direktförvaring av använt kärnbränsle.

3.3.2.2

Man studerar även möjligheten att förbättra procedurerna för upparbetning av använt kärnbränsle för att avskilja och därefter ”transmutera” (dvs. omvandla till mer kortlivat radioaktivt material) det mest radioaktiva, långlivade avfall som i dag finns kvar i slutavfallet. ”Transmutation” kan göras antingen i dagens kärnreaktorer eller i sådana reaktorer som nu projekteras (jfr. innovativa metoder).

3.3.3

Forskningen om innovativa metoder sammanhänger med strävan efter hållbar utveckling. Den globala strävan efter att säkerställa energiförsörjningen för kommande generationer kräver på lång sikt att man använder all teknik som utnyttjar bränsleresurser.

3.3.4

I industriella termer förbereder sig kärnkraften för att kunna uppfylla denna strävan genom att man kring år 2010 inför nydanande teknik, ”generation III+”, som bygger på existerande lättvattenreaktorer och att det därefter, omkring 2035-2040, skapas nya alternativ, ”generation IV”, som bygger på annan teknik (t.ex. med gas eller flytande metall som kylmedel).

3.3.5

Forskningen om dessa nya alternativ har flera syften: att stärka kärnkraftens konkurrenskraft (bland annat genom en förkortning av investeringarnas avskrivningstid) och öka reaktorernas säkerhet, att minimera avfallsproduktionen och återvinna material som kan upparbetas samt att främja mångsidig produktion genom alstring av andra produkter än el, t.ex. väte. Man förväntar sig också att framsteg kommer att göras när det gäller avsaltning av havsvatten.

3.3.6

HTR-proceduren (High Temperature Reactor), reaktorer sammansatta av moduler som kyls med hjälp av helium vid mycket hög temperatur, utrustade med ett omvandlingssystem som består av en gasturbin med direktcykel: Denna procedur ligger mellan generationerna 3+ och 4. Metoden är välkänd, och dess teknologiska överläge över traditionella högtemperaturcykler bör göra det lättare att ge den användbar utformning, men det finns fortfarande vissa tekniska problem som hindrar att den tas i industriellt bruk.

3.3.7

Forskningen om framtidens system sker i en internationell kontext, i första hand i det internationella kärnkraftsprojektet Generation IV, som lanserades av USA och där tio länder medverkar. Ett hundratal förslag har lagts fram. Av dessa har 19 grupper av idéer utvärderats, och 6 förslag som ofta innehåller flera reaktorprojekt har valts ut. Man har kommit olika långt i utvecklingen av de utvalda projekten, som kan få industriell tillämpning från och med 2035-2040. Vissa av dem är inriktade mot de ”energimarknader” som också omfattar värme- och väteproduktion.

3.3.8

”Generation IV”-reaktorerna kommer, i den mån de är tillgängliga, att utnyttja uranets energipotential på ett bättre sätt och dessutom använda andra bränslen (plutonium och torium). De kommer själva att bränna upp det avfall de producerar, samtidigt som de är mycket ekonomiska och säkra och tillfredsställer kraven på hållbar utveckling. Alla de projekt som valts ut ser mycket lovande ut när det gäller att uppfylla målen inom ”Generation IV”-programmet, nämligen hållbarhet (användning av bränsleresurser och minimering av avfallet), säkerhet och ekonomi. Precis som dagens reaktorer uppfyller de kraven på icke-spridning av kärnmaterial för militärt bruk. När det gäller elproducerande reaktorer används alltid slutna förbränningscykler.

3.3.9

Ett prioriterat inslag i Euratom-programmen för forskning och teknisk utveckling är strålskydd, som är föremål för en mängd olika forskningsinsatser: studier av låga doser (ur såväl cell- och molekylärbiologiska som epidemiologiska perspektiv), exponering i samband med medicinska ingrepp (i första hand utveckling av en strålbehandling som anpassas till den enskilda patientens känslighet för strålning) och naturliga strålningskällor; miljöskydd, radioekologi; risk- och katastrofhantering; arbetsplatsskydd, osv. Inom all denna forskning används i dag den allra modernaste tekniken, t.ex. genomik och bioteknik. Forskningsresultaten används och kommer att användas för att utveckla metoder till skydd för människor och miljö och för att utforma passande normer.

3.3.10

Säkerheten vid kärnanläggningar är givetvis en av de viktigaste frågorna inom kärnforskningen. Även här har det i Euratom-programmen för forskning och teknisk utveckling (9) tydligt angetts vad som skall prioriteras på området på europeisk nivå handlar det framför allt om att höja säkerheten i befintliga kärnanläggningar i medlemsstaterna, de anslutande länderna och kandidatländerna. Forskningsverksamheten inriktas på förvaltning av anläggningar (inbegripet ålderseffekter och bränslemodellering). Den omfattar också hanteringen av allvarliga olyckor, framför allt utveckling av avancerade koder för digital simulering. Det vore också bra om aktörer på Europanivå delade med sig av sin kompetens och sina kunskaper när det gäller avveckling i praktiken. De skulle tillsammans kunna ta fram en vetenskaplig grundval för ökad säkerhet och utbyte av god praxis på europeisk nivå.

3.3.11

Avslutningsvis skall nämnas att man hoppas nå goda resultat på längre sikt när det gäller forskningen om kontrollerad termonukleär fusion, om vilken EESK håller på att utarbeta ett initiativyttrande.

4.1.1

Joniserande strålning fungerar genom att slå ut elektroner från de atomer som utgör levande materia. Joniserande strålning kan utgöras av partikelstrålning (alfa eller beta) eller elektromagnetisk strålning (röntgenstrålning och gammastrålning).

4.1.2

Joniserande strålning mäts genom sin ”aktivitet”, dvs. antalet sönderfall per sekund. Måttenheten som används är becquerel (Bq) som motsvarar ett sönderfall per sekund (curie (Ci) är en enhet som motsvarar aktiviteten hos 1 gram radium, dvs. 37 miljarder becquerel).

4.1.3

Levande organismer är sedan födseln utsatta för joniserande strålning, som de i viss utsträckning har sin utveckling att tacka för. För närvarande utsätts vi ständigt för joniserande strålning från vår egen kropp (6 000–8 000 Bq), från miljön, från marken som innehåller uran (650 000 Bq per kubikmeter mark), från luften med sin kosmiska strålning och från så välbekanta ämnen som havsvatten (10 Bq/liter) eller mjölk (50 Bq/liter).

4.1.4

Effekterna av joniserande strålning mäts i ”absorberad dos”, för vilken enheten är gray (1 joule energi per kilo kroppsvävnad) och i ”effektiv dos”, för vilken enheten är sievert (summan av absorberade doser för varje organ, med koefficienter som tar hänsyn till typ av strålning (mer eller mindre farlig) och typ av kroppsvävnad (mer eller mindre känslig)).

4.1.5

Uttryckt i effektiv dos ligger den naturliga och medicinska bestrålningen (utgör 30 % av den sammanlagda strålningen) för en person bosatt i Paris eller Bryssel på ungefär 2,5 mSv/år (millisievert = en tusendels sievert). Bestrålningen uppgår till ungefär 5 mSv/år i områden med mycket granit, som Centralmassivet i Frankrike, och överskrider 20 mSv/år i vissa regioner i världen (Iran och Kerala). I jämförelse med dessa siffror motsvarar den strålning som är kopplad till den kärnkraftsindustrin ungefär 0,015 mSv/år för en europé.

4.1.6

Den mänskliga organismen har sina egna system för att reparera skador som orsakats av joniserande strålning i kromosomerna. Detta förklarar varför joniserande strålning i svag dosrat inte är cancerframkallande (man har aldrig kunnat bevisa en sådan effekt), och varför man inte påträffar fler cancerfall i de regioner i världen där bestrålningen uppgår till 20 mSv/år än i andra delar av världen.

4.1.7

Joniserande strålning kan ha två olika typer av effekter:

4.1.7.1

Deterministiska eller icke-stokastiska effekter vid en stråldos som överskrider 700 mSv. Eftersom dessa effekter inte yttrar sig inom angivet tröskelvärde är det relativt lätt att skydda sig mot dem genom att inte utsätta sig för stråldoser som överskrider detta tröskelvärde, med en försiktighetsmarginal.

4.1.7.2

Stokastiska effekter kan delas in i två olika typer. Den första typen är cancerinduktion, vars sannolikhet ökar i takt med stråldosstorleken. Denna typ av effekt har bara påträffats vid fall med stråldoser på över 100-200 mSv hos vuxna personer och 50-100 mSv hos barn. Den andra effekttypen yttrar sig genom utveckling av medfödda ärftliga defekter. Denna effekt som har konstaterats hos råttor har aldrig på vetenskaplig grund kunnat fastställas hos människan, vare sig bland de befolkningar som berördes av atombomberna som fälldes i Hiroshima och Nagasaki, eller av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl.

4.2.1

Politiken för skydd mot joniserande strålning bygger på ett antal led där olika internationella och nationella instanser agerar.

4.2.2

På ”initial” nivå verkar UNSCEAR (10) (kommitté under FN:s generalförsamling vars medlemmar utses av sina respektive regeringar) och särskilt ICRP (Internationella strålskyddskommittén som är en oberoende internationell organisation vars medlemmar väljs in genom ”självkomplettering”) som analyserar vetenskaplig litteratur och utarbetar rekommendationer i form av rapporter. ICRP: s rapport ”ICRP 73” till exempel behandlar bestrålning i samband med medicinsk behandling.

I Europa deltar också Europeiska gemenskapen som anpassar ICRP:s texter genom att utarbeta rekommendationer eller direktiv. Exempelvis resulterade ICRP 73 i direktiv 97/43/Euratom om skydd av människors hälsa mot faror med joniserande strålning i samband med medicinska bestrålningar.

EU:s medlemsstater införlivar europeiska rekommendationer och direktiv i sina respektive nationella lagstiftningar.

4.2.3

De grundläggande säkerhetsnormer (11) som finns för skydd av allmänhetens hälsa mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning är mycket stränga. Genom dessa normer har man infört ett kompletterande gränsvärde på 1 mSv per år och person för exponering för strålning som uppstår i samband med nukleär verksamhet inom industrin. Detta gränsvärde, som inte har någon koppling till de siffror som tas upp i avsnittet om biologiska effekter, har huvudsakligen fastställts med hänsyn till kärnkraftsindustrins tekniska möjligheter.

4.2.4

I de säkerhetsnormer som finns för arbetstagare inom kärnkraftsindustrin fastställs en gräns för erhållen dos på 100 mSv per person för en sammanhängande femårsperiod vilket innebär ett årligt genomsnitt på 20 mSv, under förutsättning att dosen inte överskrider 50 mSv under loppet av ett och samma år.

4.2.5

De företag som utnyttjar kärnkraft har gjort stadiga framsteg. I detta sammanhang kan man nämna den till storleken största anläggningen i EU, där arbetarna utsattes för en årlig genomsnittlig stråldos på 4,6 mSv 1992 och 2,03 mSv 2002.

4.2.6

Dessa resultat kunde uppnås tack vare organiserade interventionsåtgärder inom det strålningsutsatta området, vilka alltid i förväg skall uppfylla principerna för berättigande, optimering och begränsning. För att på industriell väg konkretisera dessa tre principer har ”ALARA-principen” (as low as reasonably achievable) införts av samtliga kärnkraftsanläggningars innehavare.

4.3.1

Den kärnsäkerhet som tillämpas grundar sig på ett antal bestämmelser som finns rörande kärntekniska anläggningars konstruktion, funktion, stängning och avveckling samt transporter av radioaktivt material.

4.3.2

Dessa bestämmelser, som är avsedda att förebygga olyckor och begränsa effekter, bygger på konceptet ”djupgående skydd” som innebär att man systematiskt tillämpar flera skyddsstrategier:

Man skiljer på följande bestämmelser:

4.4.1

En innehavare till en kärnteknisk anläggning är ansvarig för anläggningens kärnsäkerhet. Anläggningsinnehavaren står under kontroll av nationella tillsynsmyndigheter och driver sin verksamhet i enlighet med regler som fastställts av dessa tillsynsmyndigheter. Ett internationellt utbyte mellan nationella säkerhetsmyndigheter och innehavare av kärntekniska anläggningar medför regelbundna rapporter med rättvisande indikatorer beträffande driftskvalitet.

Regelbundna utbyten organiseras genom internationella inspektionsgrupper såsom OSART (Operational Safety Review Team ), under IAEA:s (Internationella atomenergikommissionen) överinseende, eller genom ”peer review”, vilket innebär att säkerhetsexperter granskar varandras arbete under WANO:s (World Association of Nuclear Operators) överinseende, och då anläggningar besöks av en grupp internationella experter.

4.4.2

Dessa indikatorer visar en stadig förbättring av arbetsresultaten vid kärntekniska anläggningar i Europeiska unionen, och särskilt en minskning av antalet inträffade incidenter som har betydelse för säkerheten (olyckor och andra händelser som klassas som allvarsgrad 1 på den sjugradiga INES-skalan (International Nuclear Event Scale) samt en minskning av de radioaktiva utsläppen i miljön.

4.4.3

Europeiska kommissionen fastställde nyligen (i KOM(2003) 32) en gemensam kontrollfunktion rörande verkningsfullheten hos nationella bestämmelser om kärnsäkerhetskontroll. I anslutning till detta påminde Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om att man på detta område bör tillämpa de europeiska säkerhetsbestämmelser som finns för kärntekniska anläggningar och för kontrollförfarandet för tillämpningen av dessa bestämmelser utan att det påverkar de bestämmelser som gäller för de nationella säkerhetsmyndigheternas nuvarande arbets- och ansvarsområde, och att innehavarna av kärntekniska anläggningar också fortsättningsvis kommer att ha det slutliga ansvaret för säkerheten. Det sistnämnda kravet följer av principen om att förorenaren betalar, en princip som kommittén ser som mycket viktig.

5.1

Kärnkraftsproducerad el kännetecknas av mycket höga kapitalkostnader och av kostnader som i proportion till funktionen är mycket låga och stabila. Det bör påpekas att det i OECD-länderna produceras el vid 362 kärnkraftsanläggningar och att dessa anläggningar i dag generellt sett är konkurrenskraftiga inom sin egen marknad, antingen den är avreglerad eller inte.

5.2

På lång sikt beror kärnkraftens konkurrenskraft i hög grad på hur förutsättningarna för konkurrerande energiformer ser ut, och särskilt för gas, som i dag tycks vara en referens med hänsyn till kraven på att minska koldioxidutsläppen. Med kärnproducerad el har man fortfarande den stora fördelen att kunna sätta stabila priser och ändå vara konkurrenskraftig, medan den inre marknaden för elektricitet i stort däremot börjar känna av en prishöjning så fort balansen mellan tillgång och efterfrågan hotar att brista (Nordelnätet utgjorde ett exempel på detta under vintern 2002-2003).

5.3

Kärnkraftens konkurrenskraft beror på investeringskostnaderna. Med ett kapitalavkastningskrav på 5 % är kärnkraften klart konkurrenskraftig i mer än en fjärdedel av de OECD-länder som 1998 lämnade uppgifter om undersökningar som de genomfört om beräknade investeringar i elproduktionen 2005. Med avkastningskrav på 10 % är kärnkraften inte längre konkurrenskraftig.

5.4

Resultaten av den studie som publicerades 1998 grundade sig dock på ett antagande som hade gjorts av IEA (Internationella energibyrån) rörande priset på gas för de kommande 25 åren, närmare bestämt att prisnivån skulle bli lägre än vad den i själva verket blev år 2000 och att 1980 års pris skulle mer än halveras, beräknat i realvärde. Med tanke på att en kärnteknisk anläggnings driftstid i genomsnitt är mellan 40 och 60 år är det föga troligt att priset på gas inte kommer att öka kraftigt.

5.5

Den huvudsakliga frågan består i den ekonomiska risk som en operatör tar genom att investera i elproduktion på en marknad som blivit starkt konkurrensinriktad. Detta leder till att man inom kärnkraftsindustrin åter ställer sig frågande till produktionsanläggningarnas storlek. Trenden har hittills varit att utöka produktionen för att uppnå stordriftsfördelar. För närvarande måste man pröva olika alternativ som svarar mot de behov som finns av en lägre anläggningskapacitet per produktionsenhet, samtidigt som man tar hänsyn till elmarknadens nya egenskaper. För länder som Finland, Frankrike och Japan är kärnkraften fortfarande den mest ekonomiska formen av elproduktion.

5.6

Konstruktörer av kärntekniska anläggningar (AREVA-Frametome och BNFL/Westinghouse) påstår att man skulle minska kostnaderna för elproduktion med 25 %, jämfört med de kostnader som de reaktorer som för närvarande är i drift medför, genom att utnyttja lättvattenreaktorer. Det samråd som genomförts av TVO i Finland, av den anledningen att detta företag har fått alla de tillstånd som behövs för att investera i en ny kärnteknisk produktionsanläggning, kommer att pröva detta påstående.

5.7

I studier som utförts av GIF (Generation IV International Forum) har en kapitalkostnadsminskning på 50 % eftersträvats liksom en minimering av konstruktionsperioden för att närma sig andra konkurrerande nätverks ekonomiska risknivå.

5.8

På längre sikt kommer kärnkraftens konkurrenskraft också att bero på priserna på förnybara energikällor. Majoriteten av de förnybara energikällorna är intermittenta och kräver alltså kompletterande produktionsanläggningar eller lagringsanläggningar, vilket leder till ännu högre produktionskostnader så länge inga betydande framsteg görs.

5.9

Det bör påpekas att priset på kärnproducerad el inkluderar kostnader för hantering av avfall och avveckling av anläggningar. Avvecklingskostnaden för en anläggning uppskattas i allmänhet utgöra 15 % av initialkostnaden för en anläggning.

5.10

Inom ramen för de faktorer som är avgörande för val och beslut bör det också nämnas att den civila kärnindustrisektorn i dagens EU har 400 000 anställda på, i de flesta fall, högkvalificerade poster.

5.11

Även om det i sig inte rör sig om en ekonomiskt betydelsefull fråga, bör man överväga vilka effekter en kostnadssänkning, som i allmänhet åtföljs av en liberaliserad och konkurrenskraftig marknad, skulle ha på de bestämmelser som fastställts för att förbättra säkerheten vid anläggningar och för arbetstagarnas och befolkningens säkerhet. Kommittén anser att det är kommissionens uppgift att, inom ramen för de bestämmelser som den föreslår på säkerhetsområdet, särskilt övervaka denna fråga.

6.1

Med utgångspunkt i den information som finns samlad i Europeiska unionens befintliga publikationer, i uppgifter som lämnats från specialiserade byråer, från hearingar med sakkunniga och från industriidkare, dvs. uppgifter som tas upp i detta yttrande, anser Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att man särskilt bör understryka följande punkter som behandlar frågan om kärnkraftens betydelse för elproduktionen.

6.2

Kärnkraften står för en betydande del av EU:s elproduktion (35 %) och utgör 15 % av den primära energikonsumtionen. Kärnkraftens bidrag till energiförsörjningen och till en minskning av unionens energiberoende är av avgörande betydelse.

6.3

Med kärnkraften undviker man årligen ett koldioxidutsläpp på mellan 300 till 500 Mt. Kärnkraftsbaserad energiproduktion utgör alltså ett mycket användbart bidrag bland de olika lösningsalternativ som finns för att göra det möjligt att respektera Kyoto-åtagandena.

6.4

Med kärnkraften säkerställer man ett stabilt produktionspris och därmed bidrar den till prisstabilitet inom unionen och eliminerar, för de ekonomiska aktörerna, osäkerhetsfaktorn med avseende på utvecklingsperspektiven.

6.5

Förnybara energikällor, som unionen eftersträvar och uppmuntrar, är inte tillräckliga för att man skall klara av en avveckling av de befintliga kärnkraftverken och samtidigt möta de stora utmaningar som en ersättning av dessa anläggningar innebär och dessutom tillgodose den ökande efterfrågan på el. Vindkraftsbaserad energi till exempel, finns endast att tillgå under relativt kort del av året och ger, vilket är svårt att kalkylera på förhand, cirka 2 000 – 2 500 timmar per år.

6.6

En kontrollerad energiefterfrågan måste bidra till en minskning av energiintensiteten i den mänskliga verksamheten (både ekonomisk och privat), men den innebär inga avgörande argument som talar för en avveckling av kärnbaserad produktion. Med tanke på den mängd energi som det rör sig om bör denna kontroll i första hand inriktas på andra användningsområden än elektricitet, till exempel transporter.

6.7

Frågetecknen kring kärnkraften gäller säkerheten, skyddet mot fysiologiska effekter av joniserande strålning och hanteringen av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. För de två förstnämnda problemen finns det redan teknik och regler som utvecklas efter hand. Utvecklingen av risken för attacker utifrån som hotar samhället och kärnkraftsindustrin i stort är en fråga som de offentliga myndigheterna och industrin måste beakta i sin säkerhets- och skyddspolitik.

6.8

Vissa av EU:s medlemsstater gör framsteg i frågan om avfall. Två länder (Finland och Sverige) har valt på vilket sätt de skall lösa problemet med kärnavfall och också valt en plats för lagring av avfallet. Andra länder (Frankrike och Spanien) har kommit fram till lösningar för lågaktivt avfall och håller på att undersöka alternativ för högaktivt avfall. Europeiska kommissionen har föreslagit ett ”kärnkraftspaket” inom ramen för Euratomfördraget i syfte att påskynda proceduren. En industriverksamhet för konditionering av högaktivt avfall har inrättats i Frankrike och Storbritannien. Avfallslagring är en legitim preliminär lösning och med tanke på att man fortsätter med andra undersökningar kan man inte tolka situationen som om det råder brist på lösningar.

6.9

Med beaktande av de element som yttrandet innehåller och de ovanstående slutsatserna anser kommittén, vilket också nämns i kommissionens grönbok, att kärnkraften bör utgöra en av de faktorer som kan främja en mångsidig, balanserad och billig hållbar energipolitik i EU. Med hänsyn tagen till de problem som kärnkraften ger upphov till är det inte möjligt att satsa allt på kärnkraft, men kommittén anser ändå att en delvis eller fullständig avveckling av kärnkraften skulle äventyra möjligheterna att uppfylla unionens åtaganden vad gäller klimatfrågan. I enlighet med subsidiaritetsprincipen är det naturligtvis de medlemsstater som kan ta hänsyn till sina nationella särdrag som fastställer den för framtiden möjliga energimixen.

6.10

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén föreslår att man som ett resultat av detta yttrande anstränger sig att informera om vad kärnindustrin verkligen kan bidra med: försörjningssäkerhet, inga koldioxidutsläpp, konkurrenskraftiga priser, säkerhet och hantering av avfallet. Detta skulle göra det möjligt för det organiserade civila samhället att på ett kritiskt sätt analysera innehållet i de debatter som pågår om dessa frågor.