30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/40

1.1

Att upprätta det amerikanska frihandelsområdet (Free Trade Area of the Americas, FTAA), som USA har tagit initiativ till, är ett stort företag som syftar till att omvandla hela den amerikanska kontinenten till ett av världens största handelsområden med över 800 miljoner personer, en sammanlagd BNP på över 11 000 miljarder euro och en handelsvolym på 3 500 miljarder euro.

1.2

Trots invändningar mot förfarandet, och trots de tvivel som somliga uttryckt när det gäller tidsgränserna, är januari 2005 fortfarande slutdatum för förhandlingarna, och målsättningen är att det amerikanska frihandelsområdet skall träda i kraft i december samma år. Det faktum att Världshandelsorganisationens ministermöten i Cancún den 10–14 september 2003 strandade gav en ny impuls åt det amerikanska frihandelsprojektet, och nästa extra toppmöte har just fastställts till januari 2004. Vid ministertoppmötet om frihandelsområdet i mitten av november 2003 i Miami lyckades man bryta dödläget i förhandlingarna så att ett datum för det officiella ikraftträdandet kunde fastställas (december 2005). Det frihandelsavtal man enades om vid detta möte har dock en begränsad omfattning.

1.3

Något som utmärker frihandelsområdet, och som också ligger grund för den kritik som framförs av många sektorer i de latinamerikanska samhället, är att det endast omfattar handeln, vilket kommer att öka de obalanser som redans finns i denna del av världen där USA står för 77 % av de amerikanska ländernas sammanlagda BNP och för 62 % av hela den amerikanska kontinentens totala export.

1.4

I det civila samhället i Latinamerika och Västindien skiljer sig åsikterna om projektet kraftigt åt. Å ena sidan ser näringslivet frihandelsområdet som en möjlighet att få tillträde till den stora amerikanska marknaden, även om vissa företag fruktar den amerikanska och kanadensiska konkurrensen. Å andra sidan finns det ett antal sektorer anslutna till The Hemispheric Social Alliance (fackförbund, icke-statliga organisationer, universitet och högskolor) som sätter sig emot projektet, särskilt som det tar alltför liten – eller ingen – hänsyn till de områden som de fokuserar på, dvs. respekt för miljön, arbetstagares rättigheter, social utslagning, statsskuld, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna, utnyttjande av barn samt respekt för ursprungsbefolkningar.

1.5

Det är angeläget att EU visar en större politisk vilja i kontakterna med Latinamerika och Västindien. Detta är särskilt viktigt eftersom det gäller unionens ekonomiska intressen och handelsintressen. EU får inte glömma att Nafta (Nordamerikanska frihandelsavtalet) fick stora negativa effekter för de europeiska företagen, som förlorade hälften av den mexikanska marknaden när det trädde i kraft. EU har, trots det associeringsavtal som på mycket kort tid förhandlats fram med Mexiko, inte lyckats återvinna alla de marknadsandelar som gått förlorade.

1.6

Den aktuella politiska och sociala situationen i Latinamerika är gynnsam för att EU med framgång skall kunna sluta avtal med sina partner i Latinamerika och Västindien, och särskilt med Mercosur (Sydamerikanska gemensamma marknaden).

1.6.1

Att Luis Inácio Lula da Silva valdes till president i Brasilien och Néstor Kirchner till president i Argentina är tecken på att det finns behov av förändring i denna del av världen. Förutom att de har ett stort gemensamt intresse av att Mercosur utvecklas redan innan det amerikanska frihandelsområdet upprättas, vill de även främja kontakterna med EU.

1.6.2

Behovet av Europa är i dag påtagligare än någonsin mot bakgrund av den kris som råder i Latinamerika och Västindien. EU betraktas alltjämnt som en social och politisk förebild. Den stora utmaningen som Latinamerika och Västindien just nu står inför är att hitta en alternativ ekonomisk och social modell till ”Washingtonöverenskommelsen” och till integrationsprojektet med USA, som betraktas som alltför dominerande.

1.7

Även om denna önskan om ”mer Europa” i det latinamerikanska samhället - särskilt bland eliten - förefaller självklar, måste EU trots allt göra en kraftfull insats för att i högre grad inbegripa det civila samhället i sin strategi. Endast ett målmedvetet politiskt åtagande åtföljt av adekvat och effektiv information samt deltagande av det civila samhället kan visa att det rör sig om ett projekt som är gynnsamt för alla parter. EU får inte begå de misstag som FTAA-projektet kritiseras för.

1.8

EU bör ha de misslyckade multilaterala förhandlingarna i Cancún i åtanke och överväga att dess internationella partner, i likhet med USA, har beslutat att använda sig av andra kanaler, som bilateralism eller samarbete mellan olika grupperingar av länder för att utveckla den internationella handeln. Misslyckandet i Cancún utgör enligt USA:s synsätt ett nytt argument för att föra förhandlingarna om ett amerikanskt frihandelsområde framåt. I sammanhanget anser EESK att EU och Mercosur måste visa prov på en mycket större politisk vilja att sluta ett associeringsavtal genom att övervinna den tvekan och de hinder som varje förhandling inbegriper. För att nå samma mål när det gäller å ena sidan Andinska gemenskapen, och å andra sidan Centralamerikanska gemensamma marknaden (CACM), måste Europeiska unionens råd ge Europeiska kommissionen mandat att inleda förhandlingarna. Annars kommer EU:s målsättning att bli en strategisk samarbetspartner till Latinamerika att gå om intet, vilket riskerar att försvaga unionens roll när nya regler för handeln och styrelseformer på det internationella planet skall utformas. Länderna i Latinamerika och Västindien är av kulturella, politiska och ekonomiska orsaker naturliga bundsförvanter som kan bidra till att omdefiniera Europas roll i världspolitiken.

1.9

Följaktligen får EU inte föra en reaktiv politik i förhållande till sina parter i Latinamerika och Västindien. Man får inte invänta att det görs framsteg inom ramen för förhandlingarna om ett amerikanskt frihandelsområde innan man agerar i det strategiska partnerskapet EU/Latinamerika och Västindien. EU bör inta en ledarroll i denna fråga som rör den internationella politiken och handeln.

1.10

I stället krävs det att man ger en ny politisk impuls i kontakterna med denna del av världen och att man ökar insatserna för att förverkliga åtagandena från toppmötena i Rio 1999 och i Madrid 2002. EU bör omdefiniera sin strategi med följande utgångspunkter:

2.1.1

Tanken att förena samtliga länder på hela den amerikanska kontinenten är mycket gammal, men har aldrig kunnat förverkligas på grund av bristande samförstånd mellan länderna. Det amerikanska frihandelsområdet (FTAA), som det för närvarande förhandlas om, är ett viktigt steg i denna riktning. Förfarandet har i själva verket nått sin slutfas.

2.1.2

Projektet bygger på ett nordamerikanskt initiativ som bör ses mot bakgrund av den situation som rådde på åttiotalet. Reaganregeringen lanserade i maj 1982 ett initiativ med avseende på Västindien som syftade till att upprätta ett ekonomiskt partnerskapsprogram med fokus på en öppning av handeln och på privata initiativ. I januari 1998 skrev Ronald Reagan under ett frihandelsavtal med Kanada. Underhandlingar om att utvidga detta avtal till att även omfatta Mexiko fördes på initiativ av George Bush (den äldre) och förverkligades under Clintonregeringen. Resultatet blev Nordamerikanska frihandelsavtalet (Nafta).

2.1.3

År 1990 presenterade George Bush sitt projekt ”Enterprise for the Americas Initiative”, vars målsättning var att skapa ett frihandelsområde i den delen av världen och att inrätta investeringsfonder i syfte att uppmuntra till ytterligare ekonomiska reformer, dra till sig internationella investerare och minska de latinamerikanska ländernas skulder.

2.1.4

Regeringarna i Latinamerika och Västindien mottog å sin sida projektet, som syftade till en bred ekonomisk allians, med stor entusiasm.

2.1.5

Så snart Clintonadministrationen kom till makten övertog den tanken att förena hela Amerika genom ett frihandelsavtal. Det första amerikanska toppmötet hölls i december 1994 i Miami. I mötet deltog 34 stats- och regeringschefer från hela den amerikanska kontinenten med undantag för Kuba (1).

2.2.1

Under Miamitoppmötet antog parterna en handlingsplan och en principförklaring i vilka projektets riktlinjer och huvudprinciper återfinns. Den centrala målsättningen är att inrätta ett frihandelsområde genom att stegvis avlägsna handels- och investeringshinder.

2.2.2

Handlingsplanen syftar till att öka välståndet genom ekonomisk integration och fri handel. Den innehåller tre kapitel som handlar om att bevara och stärka demokratin, att bekämpa fattigdom och diskriminering samt om hållbar utveckling och miljöskydd.

2.2.3

Vid det andra amerikanska toppmötet i Santiago i april 1988 omarbetades handlingsplanen, men huvudriktlinjernas behölls. Följande fyra kapitel utarbetades: utbildning, demokrati, rättvisa och mänskliga rättigheter, ekonomisk integration och frihandel samt utrotning av fattigdom och diskriminering. Även om de ekonomiska frågorna dominerade projektet fäste man bland annat på Brasiliens begäran stor vikt vid den sociala frågan genom att man lyfte fram utbildning och utrotning av fattigdom.

2.2.4

Handlingsplanen blev föremål för ytterligare ändringar. Utbildningskapitlet försvann eftersom det inte gav något resultat vid förhandlingarna. På Kanadas initiativ togs emellertid ett nytt tema upp vid det tredje amerikanska toppmötet i Québec i april 2001. Till kapitlen om en stärkt demokrati, ekonomisk välfärd och förverkligande av den mänskliga potentialen fogades temat om konnektivitet (tillgång till ny informationsteknik).

2.3.1

Stats- och regeringschefernas olika toppmöten ingår i den mycket komplexa struktur som utgör ramen för förhandlingarna. De sammanträder tre till fyra gånger per år och deras uppgift är att stödja projektets huvudlinjer, som utarbetas på lägre förhandlingsnivåer, och att presentera sina länders politiska önskemål. Handelsministrarna intar en central plats i förhandlingsstrukturen. De sammanträder ungefär var artonde månad för att fastställa de allmänna riktlinjerna för det amerikanska frihandelsområdet.

2.3.2

Det finns en administrativ nivå där de biträdande handelsministrarna deltar inom ramen för en förhandlingskommitté för handeln. Denna spelar en nyckelroll så till vida att den ställer upp riktlinjerna för arbetet inom de nio förhandlingsgrupperna, beslutar om den allmänna strukturen för det framtida frihandelsavtalet och om de institutionella frågorna samt säkerställer att förfarandet är öppet för insyn.

2.3.3

Det återstår en hörnsten av teknisk art, nämligen de förhandlare och sakkunniga som sammanträder inom de nio förhandlingsgrupperna, vilka skall behandla följande områden: 1) tillträde till marknaderna, 2) investeringar, 3) tjänster, 4) offentlig upphandling, 5) konfliktlösning, 6) jordbruk, 7) immaterialrättigheter; 8) subventioner, antidumpningstullar och utjämningsåtgärder, 9) konkurrenspolitik.

2.3.4

Dessa olika grupper får tekniskt och analytiskt stöd av en trepartskommitté bestående av Amerikanska samarbetsorganisationen (OAS), FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika och Karibien (ECLAC) och Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB).

2.4.1.1

Sedan toppmötet i Miami har planerna på ett frihandelsområde genomgått flera förhandlingsfaser. Den första fasen (1994–1998) var en förberedande etapp då projektets grundstruktur fastställdes. Fyra ministersammanträden ägde rum (i Denver i juni 1995, i Cartagena i mars 1996, i Belo Horizonte i maj 1997 och i San José i mars 1998).

2.4.1.2

Under denna första förhandlingsfas antogs huvudprinciperna för förhandlingarna om det amerikanska frihandelsområdet. Det bestämdes att beslut skulle fattas med konsensus, att det amerikanska frihandelsområdet skulle utgöra ett unikt åtagande samt att det skulle följa WTO:s regler och principer. Dessutom beslutade man det på begäran av Mercosur och särskilt Brasilien – men tvärtemot amerikanska önskemål – att det amerikanska frihandelsavtalet skulle vara förenligt med andra avtal mellan olika grupper av länder eller bilaterala avtal, och att länderna skulle kunna ansluta sig till avtalet antingen individuellt eller i form av regionala block. Efter det talade flera ländergrupperingar med en stämma inom FTAA:s förhandlingsinstanser såsom Andinska gemenskapen, Mercosur, Karibiska gemenskapen och senare fyra (2) länder inom den Centralamerikanska gemensamma marknaden (de s.k. CA-4).

2.4.1.3

Under denna första förhandlingsfas ägnade också de olika parterna sina krafter åt att samla in information och kunskap samt åt att fastställa grunderna för de kommande förhandlingarna.

2.4.2.1

Vid toppmötet i Santiago gav stats- och regeringscheferna uttryck för sin vilja att driva det amerikanska projektet framåt. Under denna andra förhandlingsfas meddelade ministrarna, som sammanträdde vid två tillfällen (i Toronto i november 1999 och i Buenos Aires i april 2000), att åtgärder för att förenkla handeln skulle träda i kraft i januari 2001. Dessutom presenterade förhandlingsgrupperna ett preliminärt förslag till frihandelsavtal.

2.4.2.2

Under påtryckningar från det civila samhället beslutade man att göra det preliminära förslaget tillgängligt för allmänheten i syfte att öka insynen. Ministrarna bekräftade att de ville att projektet skulle vara färdigbehandlat i januari 2005 så att det kunde träda i kraft i december 2005.

2.4.3.1

Den tredje förhandlingsfasen inleddes med det tredje amerikanska toppmötet som hölls i Québec i april 2001. Då lade stats- och regeringscheferna fram en förklaring som innehöll omfattande sociala och ekonomiska åtaganden. En demokratisk klausul antogs: Man kom överens om att hålla samråd ifall ett deltagarland ger avkall på sina demokratiska principer. Inga sanktioner föreskrevs.

2.4.3.2

Målsättningen med denna tredje fas var att förbereda en ny, mer genomarbetad version av det framtida avtalet. Vid det sjunde ministermötet i Quito i november 2002 kunde man lägga fram ett nytt förslag till avtal, och man fastställde riktlinjerna för förhandlingarna för de 18 kommande månaderna. Ministrarna inrättade även ett samarbetsprogram (Hemispheric Cooperation Programme) som syftade till att öka möjligheterna till ett aktivt deltagande av de minsta ekonomierna i den del av världen som skulle omfattas av det amerikanska frihandelsavtalet. Med mötet i Quito inleddes slutfasen av förhandlingarna, som leds av USA och Brasilien.

3.1

Det amerikanska frihandelsområdet skulle utgöra ett av de största frihandelsområdena i världen med en marknad med över 800 miljoner personer, en sammanlagd BNP på över 11 000 miljarder euro och en handelsvolym på 3 500 miljarder euro.

3.2

Integrationsprocessen utmärker sig dock på grund av sin asymmetri och sin fokusering på USA. Det är i själva verket få amerikanska länder som inte har USA som främsta handelsparter. Endast Argentina, Paraguay och Uruguay utgör undantag eftersom Brasilien är deras första handelspartner när det gäller utrikeshandeln.

3.3

År 2000 stod den nordamerikanska ekonomin ensam för 77 % av Amerikas BNP och för 62 % av hela kontinentens export. Brasilien, Kanada och Mexiko svarade för 6 %, 5 % respektive 4 % av Amerikas BNP. De 30 övriga länderna svarade för 8 %. De mindre länderna, som Nicaragua och Honduras svarar för en tvåtusendel. Nafta och Mercosur svarade för 87 % respektive 9 % av den sammanlagda BNP:n, och för 90 % respektive 6 % av handeln i den delen av världen.

3.4

När det gäller BNP per capita bekräftar uppgifterna denna asymmetri: USA kommer på första plats med 34 400 euro per invånare, åtföljt av Kanada (21 930 €), Argentina (6 950 €), Uruguay (6 000 €), Brasilien (3 060 €) och Mexiko (5 560 €).I andra änden av skalan återfinns Nicaragua och Haiti med 745 respektive 480 euro per invånare. Det handlar alltså om ett projekt med ekonomier som skiljer sig kraftigt åt och som har mycket olika utvecklingsnivåer (3).

3.5

Dessa asymmetrier och ojämlikheter har gett upphov till frågan om vilka eventuella effekter en djupgående ekonomisk integration kommer att få för de så kallade små ekonomierna för vilka det inte finns några utvecklingsfonder eller säkerhetsnät. Dessa ekonomiers integration i FTAA-processen har blivit en stor utmaning. Det rör sig om 25 länder (4) som står inför betydande svårigheter vid deltagandet i förhandlingarna. Frågan huruvida de ekonomiska och mänskliga resurserna är tillräckliga för att fullfölja förhandlingarna utgör ett viktigt hinder. Den enda kompensationsåtgärd som hittills vidtagits för att motverka asymmetrierna är att man har infört längre övergångsperioder för avregleringen av de små ländernas handel.

3.6

Det finns risk för att avsaknaden av en social klausul blir märkbar, särskilt som strukturanpassningspolitikens traditionellt ortodoxa syn under de senaste tio åren har lett till att arbetslösheten och fattigdomen i Latinamerika och Västindien har ökat och enligt ECLAC år 2002 berörde mer än 220 miljoner människor, vilket motsvarar 43,4 % av befolkningen. (5) De sociala, ekonomiska och politiska problem som denna del av världen erfar har alltså inte underlättat utvecklingen av diskussionerna efter toppmötet i Québec.

3.7

Trots att grundliga reformer genomförts de senaste 20 åren har de latinamerikanska och västindiska ekonomierna fortfarande samma problem att få till stånd en stringent, stadig och konkurrenskraftig ekonomisk tillväxt. En studie utförd av ECLA påvisar för andra året i rad en negativ BNP-tillväxt (1,9 % år 2002). Perioden betraktas som ett halvt förlorat decennium.

3.8

Det är bland annat fallet när det gäller Argentina, som sedan december 2001 befinner sig i en krissituation utan dess like. Sedan krisen bröt ut har Argentina föredragit att närma sig sina partner i Mercosur för att stärka integrationen i den delen av världen och utveckla starkare band till Europa samt för att avlägsna sig från den strategi som går ut på att automatiskt anpassa sig till Washington. Brasiliens president Luiz Inácio Lula da Silva ser det som en prioriterad fråga att fördjupa kontakterna med Mercosur och EU.

3.9

Brasilien har emellertid inte för avsikt att göra helt om när det gäller landets ståndpunkt i fråga om det amerikanska frihandelsområdet. Brasiliens strategi är framför allt att utveckla diskussioner mellan Mercosur, Andinska gemenskapen, Chile, länderna i Västindien samt Guyana och Surinam för att upprätta ett sydamerikanskt frihandelsavtal (FTASA), som skulle göra det möjligt för länderna i Latinamerika och Västindien att stärka sin ställning i förhandlingarna om det amerikanska frihandelsområdet. I december 2002 kom parterna överens om en tidsplan som innebär att tullhindren skall avskaffas före slutet av 2003 och projektet träda i kraft 2005. I linje med idén om att hela Sydamerika skall ansluta sig till Mercosur före slutet av 2003 har Lula-administrationen lyckats få Peru att underteckna ett associeringsavtal med Mercosur (augusti 2003) som i hög grad liknar de avtal som slöts med Bolivia i december 1995 och med Chili i juni 1996. Mercosur hoppas också att man skall kunna få till stånd ett associeringsavtal med Venezuela och även inleda ett samarbete med Colombia. Detta projekt erbjuder – både vad gäller målsättningen och tidsplanen – ett alternativ till FTAA-processen.

3.10

USA har å sin sida inte tvekat när det gäller att utnyttja ett bilateralt samarbete – vilket det avtal som undertecknades med Chile i december 2002 visar – för att driva det amerikanska frihandelsområdet framåt, i synnerhet inte sedan fast track eller TPA (6) antogs i juli 2002. Det finns risk att denna bilaterala trend utvecklas efter WTO:s ministerkonferens i Cancún.

3.11

Åtgärden påverkas dock av USA:s protektionistiska åtgärder. Efter att ha höjt de avgifter som skyddar den amerikanska stål- och virkessektorn, har USA infört ett jordbruksstöd, farm bill, som innebär att 180 miljarder dollar avsätts till jordbrukarna i form av subventioner under en tioårsperiod. Dessa protektionistiska åtgärder ökar spänningarna mellan USA och vissa länder i Latinamerika, främst Brasilien.

3.12

Exportstödet har blivit ett av de främsta hindren för att förverkliga det amerikanska frihandelsområdet. Många latinamerikanska länder utövar påtryckningar för att USA skall sänka sitt jordbruksstöd. Men Bushadministrationen vill att frågorna om jordbruksstöd och utnyttjande av antidumpningstullar och utjämningsåtgärder skall diskuteras i WTO. De strandade multilaterala förhandlingarna i Cancún visar emellertid vilka svårigheter de rika länderna – exempelvis USA och EU – möter när bland annat jordbruksfrågorna skall tas upp inom ramen för internationella förhandlingar.

3.13

Med hänsyn till de strandade förhandlingarna uttryckte USA vid Cancúntoppmötets avslutande presskonferens sin vilja att delta i bilateralt samarbete och samarbete mellan olika ländergrupperingar. Om dessa önskemål omsätts i handling kommer de amerikanska förhandlarna förmodligen åter att ta plats vid förhandlingsbordet för jordbruksförhandlingarna inom ramen för planerna på det amerikanska frihandelsområdet. En sådan situation skulle göra det möjligt att avlägsna ett av det panamerikanska integrationsprojektets mest svårövervinnerliga hinder och följaktligen åstadkomma betydliga framsteg.

3.14

Trots snabbspårsbefogenheten begränsas emellertid presidentens förhandlingsbefogenheter av kongressen. Trade Act (som beviljas av TPA) innefattar granskningsförfaranden som kan komma att visa sig vara arbetsamma, framför allt när det gäller sådant som rör subventioner, antidumpningstullar och utjämningsåtgärder. Den inbegriper även ett samrådsförfarande som ger kongressen en betydelsefull kontrollrätt.

4.1.1

Förhandlingarna om att upprätta ett avtal om ett amerikanskt frihandelsområde följs upp av medborgarorganisationer vars deltagande är inskrivet i avtalet. Utöver detta deltagande sammanträder dessa organisationer i samband med ministermöten och stats- och regeringschefsmöten, för att påverka förhandlingarnas utveckling.

4.1.2

Det civila samhällets mekanismer för delaktighet omfattar både initiativ som härrör från instanser som är inblandade i FTAA-processen och initiativ från sociala organisationer. Inom ramen för upprättandet av FTAA har kommittén för regeringsrepresentanter infört en mekanism avseende det civila samhällets deltagande, för att förmedla förslag från arbetsgivare, arbetstagare, miljöorganisationer och den akademiska världen. Detta deltagande är indirekt. Berörda aktörer kan skriftligen vända sig till kommittén, som i sin tur framför deras rekommendationer till Förhandlingskommittén för handeln (CNC) inom FTAA eller en lämplig förhandlingsgrupp.

4.1.3

I syfte att främja det civila samhällets deltagande organiserade ansvariga personer inom administrationen för det amerikanska projektet en regional konferens om FTAA i juli 2002 i Mérida, Mexiko. Detta första regionala forum för offentlig diskussion samlade 100 personer. Målet bestod också i att sprida information om avtalsarbetet som sådant.

4.1.4

Ett andra initiativ togs i samband med ministermötet i Quito i november 2002 då handelsministrarna träffade dels företrädare för den privata sektorn, dels för det civila samhället (miljöorganisationer, fackföreningar, parlamentariker och representanter för ursprungsbefolkningar). För första gången kunde företrädare för det civila samhället vända sig direkt till berörda ministrar.

4.2.1

Inom amerikanskt näringsliv intresserade man sig tidigt för ett upprättande av ett amerikanskt frihandelsområde. Sedan det första ministermötet i Denver 1995 har man försökt organisera möten i samband med de officiella förhandlingsmötena för att främja den privata sektorns intressen. Fler än 1500 näringslivsrepresentanter har deltagit i dessa möten genom Americas Business Forum (ABF) som indelar näringslivet sektors- och nationsvis.

4.2.2

Americas Business Forum som ställer sig positivt till det amerikanska integrationsprojektet försöker bidra till debatten genom tekniska analyser och informationsanalys vad gäller den privata sektorns strategiska mål och ambitioner. Forumet bidrar också till arbetet med att sprida information om förhandlingsprocessen och upprätta personliga och institutionella kontakter mellan företagsledare och amerikanska organisationer.

4.2.3

Under forumets årliga sammanträden organiseras konferenser och seminarier om nyckelfrågor i anslutning till integrationen på västra halvklotet. Även om de årliga möten som planeras av forumet inte är officiellt inskrivna i förhandlingsprocessen har det arbete som utförs av forumet objektivt sett ett stort inflytande på projektets utveckling. Alla förhandlingsgrupper har tagit hänsyn till de rekommendationer som lagts fram av den privata sektorn. En av rekommendationerna rör ett snabbt införande av åtgärder för att underlätta handel, och beslutsfattarna har kommit överens om att dessa åtgärder skall träda i kraft innan förhandlingarna avslutas.

4.2.4

När det gäller andra sektorer inom det civila samhället - som fackföreningsrörelser, icke-statliga organisationer och akademiska forskningscentrum - är effekterna av deras medverkan inte alls lika tydlig. Sociala organisationer har vidtagit egna åtgärder för att göra sig hörda i integrationsprocessen. Bland de initiativtagande organisationerna finner man The Hemispheric Social Alliance (HSA) som utgör ett viktigt nätverk för interamerikanska sociala organisationer och rörelser. Inom denna organisation finns också en mängd olika ståndpunkter som omfattar allt från en omarbetning till ett avvisande av FTAA-projektet. Även om detta initiativ förverkligades först 1997, hade det civila samhället mobiliserat sig långt tidigare.

4.2.5

Fackföreningar och arbetsgivarföreningar intresserade sig mycket tidigt för FTAA-projektet. Dessa deltog också vid ministermötet i Denver. Fackföreningsrörelsen genomförde, med stöd från Inter-American Regional Labor Organization - en kontinental gren av Fria fackföreningsinternationalen (FFI) - en parallell konferens under vilken en deklaration utarbetades som tog hänsyn till deltagarnas farhågor och krav.

4.2.6

Vid påföljande ministermöte i Cartagena begränsade fackföreningsrörelsen inte sitt arbete till att enbart utarbeta ett nytt diskussionsunderlag, utan de strävade också efter att utöva påtryckningar på regeringsföreträdarna. De sistnämnda framhöll för övrigt i sina slutsatser hur viktigt det är att uppmuntra ett större erkännande och främjande av arbetstagarnas rättigheter samt att utforma lämpliga åtgärder från respektive regeringars sida.

4.2.7

Rörelsen utökades senare med andra sociala grupperingar. Vid det tredje ministermötet i Belo Horizonte i maj 1997 deltog således delegater från oppositionskoalitionerna mot frihandel (icke-statliga organisationer, några forskningscentrum, miljösammanslutningar, feministiska organisationer och organisationer för ursprungsbefolkningar) i ett möte som hölls av företrädare för fackföreningsrörelsen på den amerikanska kontinenten. Detta ledde till upprättandet av HSA, som uppmärksammades året därpå i samband med att det andra amerikanska toppmötet hölls.

4.2.8

Vid samma tillfälle organiserade HSA det första toppmötet för de amerikanska befolkningarna vilket ledde till att ett dokument utarbetades under titeln ”Alternativ för Amerika”. Ett andra folkets toppmöte hölls i samband med det tredje amerikanska toppmötet i Quebec i april 2001, som samlade fler än 2000 representanter för olika rörelser och organisationer från hela Amerika, inbegripet Kuba.

4.2.9

Väl medveten om näringslivets objektiva inflytande inom ramen för FTAA-förhandlingarna, strävar man inom The Hemispheric Social Alliance efter att främja en annan typ av projekt genom att föreslå ett införande av sociala och miljöinriktade åtgärder i det framtida avtalet. HSA önskar på så sätt garantera sysselsättning av hög kvalitet och undvika ”ekologisk dumpning”, genom att ta hänsyn till exportens konsekvenser för miljön. I Latinamerika och Västindien motsätter sig dock många regeringar denna typ av åtgärder eftersom de anser att sådana åtgärder bara är en förevändning för protektionism. Dessutom gynnar den amerikanska ståndpunkten, som antogs 2001, inte framsteg på dessa områden. Till skillnad mot det som åstadkommits inom ramen för Nafta, har USA:s planer på att införa klausuler avseende sysselsättning och miljö förlorat sin betydelse i de officiella förhandlingarna om FTAA. USA har vid upprepade tillfällen uttryckt en ovillighet när det gäller att inbegripa dessa frågor i diskussionerna.

4.2.10

The Hemispheric Social Alliance har också visat att de motsätter sig en systematisk liberalisering av offentlig upphandling, sjukvård, utbildning och investeringar.

4.2.11

HSA har också pekat på bristen på insyn i förfarandet. För närvarande arbetar HSA med att organisera ett samråd om FTAA-projektet som planeras äga rum någon gång under 2003-2004 och på panamerikansk nivå.

4.2.12

Inom denna oppositionsrörelse mot upprättandet av ett amerikanskt frihandelsområde, som avtalsläget ser ut i dag, har också några amerikanska parlamentsledamöter försökt att framföra sin syn på projektet. Parlamentsledamöter från fler än 164 provinsparlament - eller nationella parlament, liksom delegater från regionala parlament från 34 länder som förhandlar om FTAA, samt Kuba, har träffats vid upprepade tillfällen inom ramen för ett forum kallat Parliamentary Conference of the Americas, för att framföra sina farhågor vad gäller detta amerikanska frihandelsprojekt.

4.2.13

Detta forum uppmanade i sin deklaration, som antogs vid dess andra årsmöte i juli 2000, stats- och regeringscheferna att ta hänsyn till utvecklingsnivån i de länder som deltar i FTAA-projektet, och att säkerställa att parlamentariker från alla berörda håll deltar på ett sätt som främjar öppenhet.

4.2.14

Parallellt med ministermötet i Quito ägde ett möte rum mellan de parlamentsledamöter som hade lagt fram en resolution i vilken de avvisade FTAA och föreslog regeringarna att i stället verka för en förstärkning av latinamerikanska och västindiska integrationsavtal, såsom Mercosur, Andinska gemenskapen, Caricom, Centralamerikas gemensamma marknad etc.

4.3.1

Inom det civila samhället i Latinamerika och Västindien har man olika syn på det amerikanska frihandelsprojektet. De sektorer som motsätter sig FTAA-projektet beklagar att det inte är möjligt för en stor del av samhället, såsom fackföreningar och icke-statliga organisationer, att delta effektivt i beslutsprocessen, och att de enda som kan få direkt tillträde till förhandlingarna och utöva ett visst inflytande på de utkast till text som utarbetas under förhandlingarna är medlemmarna i Forum d'affaires des Amériques, som själva ställer sig positiva till FTAA-projektet.

4.3.2

Framför allt befarar man att processen fortsätter att gå framåt utan öppenhet och att man ställs inför fullbordat faktum genom att resultaten från förhandlingarna presenteras för det civila samhället först när förhandlingarna är avslutade, så att dess representanter inte kan vara med och påverka.

4.3.3

Fackföreningar liksom andra sociala aktörer som är verksamma kring HSA beklagar att politiska myndigheter och den privata storföretagsvärlden fortsätter att definiera det framtida amerikanska integrationsavtalet utan att ta hänsyn till deras viktigaste frågor: miljö, arbetstagarnas rättigheter, lönemässig instabilitet, arbetslöshet, fattigdom, social marginalisering, en ökande obalans mellan kontinentens ekonomier, jordbruksprotektionism och amerikanska exportsubventioner som påverkar länderna i Latinamerika och Västindien, statsskuld, demokrati (det framförs krav på att regeringarna skall organisera ett samråd om FTAA), liksom respekt för de mänskliga rättigheterna, utnyttjande av barn och respekt för ursprungsbefolkningar.

4.3.4

Även om majoriteten av de sociala aktörerna (icke-statliga organisationer, fackföreningar, forskningsinstitut m.fl.) säger sig vara positiv till integrationsprocessen, har kraftiga invändningar uttalats mot integrationsavtal som FTAA. I deras ögon är integrationsprocesser som Mercosur potentiella referensmodeller för den amerikanska integrationen eftersom de inbegriper politiska, sociala, kulturella och strategiska aspekter, medan FTAA, som förhandlingarna ser ut i dagsläget, bara förstärker asymmetrin mellan USA och Latinamerika/Västindien, framför allt med tanke på att USA för en protektionistisk politik som påverkar den internationella konkurrenskraften hos Latinamerika/Västindien.

4.3.5

Dessa sociala aktörer ställer sig positiva till en integration som inte begränsas till bara handel, men motsätter sig - i motsats till den stora majoriteten av Latinamerikas och Västindiens regeringar - ett avtal som inte ger några som helst garantier på det sociala och miljömässiga planet. De vill också att respekten för de mänskliga rättigheterna tas på mycket stort allvar. I enlighet med deras deklaration är dessa aktörer mindre benägna att stöda ett avtal mellan USA och Latinamerika/Västindien än ett avtal mellan Latinamerika/Västindien och EU. De uppskattar inte bara den uppmärksamhet som EU ägnar åt sociala frågor och frågor som rör miljön och respekten för de mänskliga rättigheterna, såväl på nationell som på internationell nivå, utan också den samstämmighet som råder när det gäller att respektera dessa åtgärder. Dessa sociala aktörer beklagar emellertid EU:s brist på energi och vilja när det gäller dess latinamerikanska strategi.

4.3.6

HSA vill också att regeringarna skall göra förhandlingsförfarandet öppet för insyn och organisera en öppen debatt om FTAA med alla grupperingar i det civila samhället, i syfte att analysera den hållbarhet och de konsekvenser som ett sådant avtal kan tänkas få för de amerikanska länderna.

4.3.7

Vad gäller företagens ståndpunkt anses FTAA av ett stort antal av de företag som är knutna till Latinamerika/Västindien vara ett medel för att ta sig in på den stora amerikanska marknaden, inom vilken jordbruksindustrin har en ledande ställning. De anser att FTAA utgör ett viktigt medel för att ta sig ur 1980-talets onda cirkel vad gäller skulder, konsolidera liberaliseringsreformerna och ta sig ur en internationell isolering. Några företag är dock mindre entusiastiska. Så är till exempel fallet med den petrokemiska industrin i Latinamerika som vid sitt senaste sammanträde (den 11 november 2003), som hölls inom ramen för den latinamerikanska kemiska och petrokemiska sammanslutningen (APLA), upprepade att den motsätter sig FTAA.

4.3.8

I Latinamerika, och särskilt i Brasilien, är man inom vissa näringslivskretsar betänksam mot att driva förhandlingarna om FTAA framåt. Det rör sig framför allt om några företag som starkt befarar att den amerikanska och kanadensiska konkurrensen kommer att resultera i ett undertecknande av FTAA. Ett stort antal företag inom sekundärsektorn och den tertiära sektorn i USA och i Kanada ser däremot FTAA som en möjlighet att tränga in på den latinamerikanska och, framför allt, den brasilianska marknaden.

4.3.9

Den privata sektorn i Brasilien verkar dock vara på väg att ändra sin ståndpunkt. Trots att man inom den nationella affärsvärlden och vid den brasilianska diplomatins säte (Palais d'Itamaraty) under lång tid hade en negativ syn på FTAA-projektet, börjar den förstnämnda ställa sig positiv till en större öppning av handeln och förklarar sig, från och med nu, beredd att konfronteras med konkurrens utifrån. Den nationella privata sektorn har börjat sätta press på Lula-regeringen för att denna skall ge efter vad gäller dess ståndpunkt i FTAA-förhandlingarna, och för att avtalet skall kunna slutas inom den planerade tidsramen.

4.4.1

Det civila samhällets syn på hur vägen till förverkligandet av en amerikansk integration skall se ut skiljer sig rejält från regeringarnas syn på frågan. Regeringarna i Latinamerika/Västindien som i första hand är intresserade av ett öppnande av ekonomin, och framför allt av att ta sig in på den stora amerikanska marknaden, försöker, genom att förhandla om ett kontinentalt handelsavtal, att utöva tryck på USA för att de skall sätta stopp för sin protektionistiska jordbrukspolitik.

4.4.2

De anser, i likhet med medlemmarna i Mercosur, att FTAA skulle kunna uppmuntra EU att gå vidare i förhandlingarna med länderna i Latinamerika/Västindien och föra de multilaterala förhandlingarna inom ramen för WTO framåt. Enligt FTAA utgör förhandlingarna med EU och WTO ”tre processer som är förbundna med och beroende av varandra”. Den fasta ståndpunkt som antogs av utvecklingsländerna, genom ”G21-gruppen” (även kallad G20-plus), beträffande rika länders tvekan till att göra eftergifter på jordbruksområdet under ministerkonferensen i Cancún och misslyckandet med dessa förhandlingar, kan i viss mån tolkas som en tillbakagång för multilateralismen. De multilaterala förhandlingar som avbrutits ser ut att bana väg för regionala, bilaterala och biregionala strategier. Som redan tidigare understrukits uppvisar USA en stor vilja att påskynda sådana avtal. De framväxande makterna har, i likhet med Kina och Brasilien, också framfört sin vilja att agera på samma områden.

4.4.3

De sydamerikanska länderna anser att EU:s position på jordbruksområdet är långt ifrån tydligt, till skillnad från USA:s inom samma område. De anser att det är otillräckligt med en enkel förhandling om jordbruksprodukter. Man måste också förhandla om exportsubventioner. När det gäller dessa frågor verkar ett amerikanskt frihandelsavtal vara mer hoppfullt för de sydamerikanska länderna än förhandlingarna med EU. Ändå verkar förhandlingarna med EU vara lättare att föra än de som förs inom ramen för FTAA, eftersom diskussionerna med Europa rör biregionala förhandlingar medan förhandlingarna som förs inom ramen för FTAA inbegriper ett betydande antal aktörer och förslag som ibland är mycket olika. I de förhandlingar som förs inom ramen för associeringsavtalet EU-Mercosur, har Europeiska unionen, vars gemensamma ståndpunkt stöds av kommissionen, alltid och inte utan framgång uppmuntrat medlemsländerna i Mercosur att komma fram till en gemensam ståndpunkt. Vid biregionala förhandlingar är förhandlingsparternas anbud begränsade till två, vilket underlättar förhandlingarna.

5.1.1

Med anledning av olika historiska faktorer har vissa europeiska länder, framför allt Spanien, Frankrike, Storbritannien, Portugal och Nederländerna, alltid haft mer eller mindre nära bilaterala kontakter med länder i Latinamerika/Västindien. Den kulturella identiteten i detta område är i hög grad präglad av de värderingar som har format Europas historia och särart. Denviktiga spridningen av upplysningstidens filosofiska ideal, såsom demokrati, rättsstat, frihet och mänskliga rättigheter i denna del av världen underlättar närmandet mellan EU och Latinamerika/Västindien.

5.1.2

Ändå är en institutionalisering av de europeisk-latinamerikanska förbindelserna en ny företeelse, eftersom Latinamerika sedan början av 1900-talet utvecklat diplomatiska förbindelser med USA som varit både oregelbundna och kvasi-exklusiva. Europa har dock alltid haft institutionaliserade förbindelser med västindiska länder inom ramen för AVS-avtalen, med undantag av Kuba.

5.1.3

Även om Europas återkomst på den latinamerikanska marknaden ägde rum redan för nära 30 år sedan, var det 1990-talet som, huvudsakligen tack vare den impuls som uppstod efter Spaniens och Portugals anslutning till unionen, gav upphov till en strategi för EG/EU (7) för att upprätta förbindelser med hela det latinamerikanska och västindiska området. Till följd av Europas önskan att etablera kontakter med i första hand länder i Latinamerika underteckande EEG från och med 1960-talet en serie sektoriella avtal, de s.k. första generationens avtal, och senare, under 1970-talet, de s.k. andra generationens avtal som omfattade fler sektorer.

5.1.4

De väpnade konflikter som ägde rum i Centralamerika på 1980-talet och utformningen av det politiska samarbetet i Europa ledde till att EEG fick en viktig politisk roll som medlare. De samtal som i september 1984 sammanförde utrikesministrarna från EEG och från Spanien och Portugal i San José (Costa Rica) med företrädare för länder i Centralamerika, för att åter ”sluta fred” och diskutera åtgärder för en demokratisering på kontinenten, utgjorde en ny start för förbindelserna mellan Latinamerika och EEG (som resulterade i ”San José-processen”).

5.1.5

I och med Spaniens och Portugals anslutning till gemenskapen kom denna politiska dialog att göra sig hörd i resten av regionen, där samtalspartnern blev ”Riogruppen”. Riogruppen bildades 1986 av Argentina, Bolivia, Brasilien, Chile, Colombia, Costa Rica, Ecuador, Guatemala, Honduras, Mexiko, Paraguay, Peru, Uruguay och Venezuela i syfte att diskutera politiska problem, utveckla yttre förbindelser och behandla frågor om regional integration. Andra latinamerikanska länder anslöt sig senare till denna grupp. Riogruppen blev inom området för politisk dialog en erkänd samtalspartner till EG/EU i Latinamerika. Denna biregionala dialog påbörjades 1987 och institutionaliserades 1990.

5.1.6

Den avvecklade bipolariseringen, den europeiska viljan att göra gemenskapen till en internationell aktör liksom den politiska stabiliteten, demokratiseringsprocessen och utvecklingen av en utåtriktad ekonomi i Latinamerika kommer att fortsätta ge ny kraft till förbindelserna mellan de två kontinenterna. Historiska och kulturella faktorer liksom en gemensam ståndpunkt vad gäller principer och filosofiska och rättsliga värderingar kommer också att bidra till att underlätta närmandet mellan de två kontinenterna.

5.2.1

Medan USA inrättade det nordamerikanska frihandelsavtalet (Nafta) och startade FTAA-projektet 1994, sökte Europa föreslå en annan typ av partnerskap med de latinamerikanska länderna. Medveten om Latinamerikas olikhet har EU försökt att utveckla en strategi som bygger på differentierade tillvägagångssätt som fastställs på basis av hur den nationella och regionala verkligheten ser ut, det vill säga genom att ta hänsyn till kontinentens heterogenitet, något som det amerikanska frihandelsavtalet försummat. Därför kommer EU att föreslå ett partnerskap som grundar sig på en dialog mellan olika regionala undergrupperingar och på ett antal instrument som anpassats efter den politiska och socioekonomiska verkligheten i var och en av dessa grupperingar.

5.2.2

Med den nya europeiska strategin, som utarbetades av kommissionsledamot Manuel Marín i Santer-kommissionen och som godkändes av rådet i oktober 1994, ville man etablera en ”förbindelse” som grundade sig på tredje generationens avtal och på de nya ”fjärde generationens” avtal med Latinamerika. Tredje generationens avtal, som skiljer sig från de andra avtalen genom att de inbegriper frågor som rör integration och regionalt samarbete, innehåller en ”utvecklingsklausul” som gör det möjligt för avtalsparterna att komplettera och höja samarbetsnivån samt en ”klausuldemokrati” som gör det möjligt att garantera att grundprinciperna följs och motsvarar de gemensamma värderingarna. Fjärde generationens avtal inbegriper också dessa regelverk och avser, bland annat, undertecknande av avtal på handelsområdet.

5.2.3

Den svångremspolitik och privatiseringspolitik som tillämpades i början på 1990-talet i de latinamerikanska länderna uppmuntrade till europeiska privata investeringar och främjade på så sätt ett närmande mellan de båda regionerna. Mellan 1996 och 1999 blev EU Latinamerikas viktigaste investeringskälla och Latinamerika blev det första investeringsmålet för europeiska investerare på de ”framväxande marknaderna”. Summan av europeiska investeringar ökade under denna period från 13 289 till 42 226 miljoner US-dollar. Dessutom fördubblades den biregionala handeln mellan 1990 och år 2000: EU:s export till Latinamerika ökade från 17 miljarder euro till lite mer än 54 miljarder euro och Latinamerikas export till EU från 27 miljarder euro till 49 miljarder euro. Europeiska unionen blev således Latinamerikas näst största investerare och handelspartner, och den största för Mercosur och Chile.

5.2.4

Till följd av dessa gynnsamma förhållanden, en beslutsam politisk vilja från båda håll och ett tydligt ekonomiskt närmande uppstod idéen om en kvalitativ utveckling av förbindelserna: ett toppmöte i Rio de Janeiro i juni 1999 som samlade 48 stats- och regeringschefer från EU och Latinamerika/Västindien, inbegripet Kuba.

5.2.5

Detta toppmöte blev en historisk händelse. Det gjorde det möjligt att uppvisa EU:s växande mognad som aktör i världen och det ökande intresse som Latinamerika och Västindien riktade mot i-länderna. Detta toppmöte, som även var tänkt att vara ett svar på den ”unipolarism” som rådde efter det kalla kriget, lyfte fram regionalismen som en ny styrka i de internationella förbindelserna. Det är ingen tvekan om att ett första steg på vägen mot målet att bygga upp en multipolär värld som inte domineras av USA togs i och med detta toppmöte

5.2.6

Toppmötet resulterade i två dokument: en deklaration och en handelsplan som kom att utgöra grunden till en ”ny strategisk förbindelse” mellan Atlantens båda kuster. I deklarationen, som innehöll 69 punkter, fanns krav om att utveckla förbindelser på områdena politik, ekonomi, vetenskap, kultur, utbildning och sociala frågor för att etablera ett strategiskt samarbete. Handlingsplanen innehöll 55 prioriteringar.

5.2.7

Med anledning av det stora antalet områden och prioriteringar lyckades man inte fastställa några konkreta handlingslinjer i dessa dokument. En biregional uppföljningskommitté, bestående av högre tjänstemän, begränsade antalet prioriteringar vid sitt första sammanträde som ägde rum i Tusby (i Finland, november 1999). (8) Vissa framsteg har gjorts inom ramen för denna uppföljningskommittés prioriteringar 5, 7 och 8. Vad gäller prioritering 5 inrättades en ”biregional samordningsmekanism” för bekämpning av droger. De framsteg som gjorts inom ramen för prioritering 7 berodde på att associeringsavtal hade undertecknats med Mexiko och Chile. Prioritering 8 resulterade i att en särskild biregional dialog inrättades om vetenskap och teknologi, vilket ledde till ministerkonferensen i Brasilia (i mars år 2000). Vid denna ministerkonferens antogs ”Brasilia-deklarationen” och en handlingsplan EU-Latinamerika/Västindien om vetenskap och teknologi, som senare lades fram vid toppmötet i Madrid och vars prioriteringar var hälsa och livskvalitet, hållbar utveckling och urbanisering samt kulturarvet och informationssamhället.

5.2.8

Ändå, trots utarbetandet av ”Tusby-listan” med syftet att begränsa antalet prioriteringar och förverkliga vissa mål, bekräftades vid det andra toppmötet EU-Latinamerika/Västindien, som hölls i Madrid i maj 2002, att en tydlig vägledning för den biregionala dialogen saknades.

5.2.9

Kommissionen avsätter i genomsnitt 323 miljoner euro för perioden 2000-2006 (9) för hela Latinamerika, vilket uppenbarligen är en otillräcklig summa med tanke på projektets betydelse och på allt som står på spel. Latinamerika fortsätter på så sätt att vara en av de regioner som får minst gemenskapsstöd.

5.2.10

Vad gäller själva förhandlingarna gav toppmötet i Madrid, som hölls i det politiska sammanhanget ”efter den 11 september”, få konkreta resultat. På europeiskt initiativ dominerade frågor som rörde säkerhet och terrorism på dagordningarna, medan Latinamerika/Västindien-länderna var betydligt mer intresserade av ekonomiska och handelsmässiga aspekter. Denna skillnad i prioriteringshierarkin hade redan visat sig vid toppmötet i Rio, under vilket européerna hade prioriterat frågor rörande styresformer och fattigdom, till skillnad från Latinamerika/Västindien som visade ett mer bestämt intresse för ekonomiska förbindelser och deras återverkan på sysselsättningen. För det tredje toppmötet som kommer att äga rum i Mexiko i maj 2004 är det nödvändigt att fastställa en dagordning som grundar sig på en verklig gemensam nämnare.

5.3.1

Den stora framgången i Rio var utan tvivel en avgörande faktor för att handelsförhandlingarna mellan EU och Mercosur skulle ta fart. Under år 2000 trädde ett avtal i kraft som undertecknats av Mexiko och EU, medan Chile lyckades sluta ett avtal med EU vid toppmötet i Madrid (2002). Dessa avtal innehåller tre pelare för Europas strategi för Latinamerika: politisk dialog, samarbete och integration vad gäller ekonomi och handel. Förutom det avtal som undertecknades med Chile är det svårt att sätta fingret på vad som åstadkoms i Madrid när det gäller detta nya strategiska samarbete.

5.3.2

Paradoxalt nog har Latinamerikas regionala processer, som av EU anses så viktiga, ännu inte lett till några associeringsavtal med Europa. Vid toppmötet i Madrid föreslog EU för Andinska gemenskapen och Centralamerikanska gemensamma marknaden att man skulle påbörja förhandlingarna genom att återuppta den politiska dialog och det samarbete som avbröts i oktober 2003. När det gäller att starta förhandlingar på handelsområdet, måste man invänta den sista fasen i ”Doharundan”, som är planerad till slutet av 2004, och utvecklingen inom hos Andinska gemenskapen och Centralamerikas gemensamma marknad.

5.3.3

Mercosur som har flest politiska och ekonomiska förbindelser med Europa har ännu inte tillkännagjort sitt övergripande förslag till förhandlingar om sänkta tullar, särskilt för jordbruksprodukter. Om förhandlingarna stupar på t.ex. jordbruksfrågorna, åligger det EU att försäkra sig om att inga associeringsavtal står i strid med EU:s politiska mål, såsom hälsoskydd, immaterialrätt och hållbar utveckling.

5.3.4

När det gäller den europeiska strategin för förhandlingar med regionala grupperingar är det förvånande att EU prioriterar länder som Mexiko och Chile, som är de länder som minst uppfyller integrationsidealen och som i stället står närmast Washingtons integrationsprojekt för västra halvklotet. På så sätt, och tvärtemot det som krävdes i den deklaration och handelsplan som godkändes vid toppmötet i Rio och som styrde förbindelserna EU-Latinamerika/Västindien mot en ny strategisk reaktion, har EU:s hållning hittills kännetecknats av en bakåtsträvande inställning till FTAA-projektet.

5.3.5

De flesta regionala grupperingar i Latinamerika önskar, utöver sina förbindelser med Förenta staterna utveckla handelsförbindelser med andra aktörer på det internationella ”schackbrädet”, framför allt med EU. Genom att diversifiera sina yttre förbindelser och utveckla, framför allt, sina politiska och ekonomiska kontakter med EU, hoppas aktörerna i Latinamerika och Västindien att, i likhet med Mercosur, kunna dra fördel av en ställning som är betydligt mindre perifer på internationell nivå. I detta sammanhang skulle ett aktivare förhållningssätt från EU:s sida kunna utgöra ett betydande bidrag till en förlängning och konsolidering av dessa regionala grupperingars existens, liksom till en ändring av alliansskapandet och Latinamerika/Västindien-ländernas inflytande inom ramen för FTAA-förhandlingarna. Dessutom skulle detta nya strategiska partnerskap kunna ge parterna möjlighet att, i de multilaterala instanserna, framhålla sina gemensamma synpunkter och intresseområden.

5.3.6

EESK anser i alla fall att de förmånsavtal som EU sluter med Mercosur, Andinska gemenskapen och Centralamerikas gemensamma marknad måste vara förenliga med artikel 24 i GATT/WTO-avtalet (10).

5.3.7

I dessa framtida avtal måste också hänsyn tas till såväl stora som små jordbruksföretags intressen i både Europa och Latinamerika och Västindien samt till respekten för den sociala jämvikten i landsbygdsområden.

5.4.1

EESK noterar EU:s strategiska vilja att stärka förbindelserna med Latinamerika och Västindien och följer därför mycket uppmärksamt utvecklingen av dessa förbindelser. EU har också vid upprepade tillfällen betonat nödvändigheten av att i större utsträckning involvera det organiserade civila samhället i alla förhandlingsfaser.

5.4.2

I EESK:s olika yttranden om Latinamerika (11) betonar EESK att man, vad gäller de frågor som rör politik och handel, måste förstärka den sociala aspekten av förbindelserna mellan EU och de latinamerikanska och västindiska regionerna, såväl av hänsyn till respekten för de mänskliga rättigheterna som arbetstagarnas rättigheter och för att stärka den sociala sammanhållningen.

5.4.3

När det gäller att förstärka det civila samhällets deltagande, bidrog EESK aktivt i förberedelserna inför de möten mellan det organiserade civila samhället i EU och Latinamerika/Västindien som ägde rum i Rio de Janeiro (1999) och i Madrid (2002) i samband med toppmötena mellan EU:s, Latinamerikas och Västindiens regerings- och statschefer.

5.4.4

I samma syfte förbereder EESK för närvarande ett tredje möte för det organiserade civila samhället som planeras äga rum i Mexiko 2004, i samband med nästa toppmöte för regerings- och statscheferna.

5.4.5

Ett av de fruktbara exemplen från denna strategi är de möten som ägde rum mellan EESK och Mercosurs ekonomiska och sociala rådgivande forum (FCES). Med dessa möten hade man som målsättning att förstärka det organiserade civila samhällets deltagande på alla de områden som omfattas av de biregionala förhandlingarna inom ramen för ett framtida associeringsavtal mellan EU och Mercosur.

5.4.6

Vid det senaste mötet mellan EESK och FCES som hölls den 5-6 maj 2003 uppmanade de båda institutionerna de förhandlande parterna att förstärka den aspekt som rör den sociala dimensionen i det avtal som är under förhandling, genom att hänvisa till Mercosurs ”Declaración socio-laboral” (deklaration om arbetstagares rättigheter), EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna och Internationella arbetsorganisationens (ILO) grundläggande arbetsmarknadsstandarder i den principdeklaration som antogs 1998.

5.4.7

EESK och FCES har också krävt konkreta former för deltagande under själva förhandlingsgången vad gäller associeringsavtalet, eftersom de anser att det för att uppnå framgång i förhandlingsprocessen krävs att det organiserade civila samhället, genom företrädare från båda regionerna, integreras i projektet inom alla de områden som diskuteras.

5.4.8

Inom ramen för andra institutionella möten uppträder sektorsinriktade organisationer som arbetar för att främja den transatlantiska dialogen, i likhet med företagarforum EU-Mercosur och det nya arbetsmarknadsforumet EU-Mercosur, och vill påverka de politiska beslut som berör deras respektive intressen.

6.1.1

För närvarande har många latinamerikanska länder ekonomiska svårigheter och söker till varje pris en ekonomisk utväg. Vissa av dessa länder, som är medlemmar av Andinska gemenskapen eller CACM, står beredda att överge sitt regionala engagemang och godta förslagen från Bush-administrationen om att underteckna bilaterala handelsavtal. Detta är fallet med länder såsom Colombia, Costa Rica, Guatemala, Peru, El Salvador m.fl. Efter Cancún överväger dessa länder denna möjlighet på allvar. Det påstås att dessa länder samt Chile och Mexiko nu försöker att ta avstånd från G21, i likhet med El Salvador, som lämnade gruppen strax innan toppmötet i Cancún avslutades.

6.1.2

Trots att G21 nu för första gången knakar i fogarna, bör det understrykas att de stora handelsmakterna i världen, dvs. USA, Japan och EU, sedan fiaskot i samband med ministerkonferensen i Seattle i december 1999, i de multilaterala överläggningarna numera måste ta hänsyn till de länder som i dag betraktas som framväxande handelsmakter, t.ex. Sydafrika, Brasilien, Kina och Indien, och som kan bilda koalitioner av länder som kan blockera förhandlingarna i likhet med G21. Denna grupp av 21 länder har vid enstaka tillfällen och av olika skäl fått stöd från en front av 90 fattiga, huvudsakligen afrikanska länder. Dessa länder är emellertid inte medlemmar i G21.

6.1.3

Ett av de främsta skälen till att utvecklingsländerna bildar koalitioner av det här slaget är att de har svårt att få tillgång till de rika ländernas jordbruksmarknader. Utvecklingsländerna kräver att USA, EU och Japan sätter stopp för sina jordbrukssubventioner som anses ha en destabiliserande verkan på utvecklingsländernas ekonomier. EU har visat sin vilja att kompromissa genom att föreslå att de enda subventioner som verkligen bevisats vara skadliga för jordbrukarna i utvecklingsländerna avskiljs. Man har dock vägrat att binda sig för ett datum då dessa subventioner skall avskaffas, vilket framgår av det avtal som EU och USA i mitten av augusti 2003 undertecknade inför toppmötet i Cancún.

6.1.4

Till problemet med motsättningarna kring jordbruket kommer de frågor som för första gången togs upp vid ministerkonferensen i Singapore i 1996, nedan kallade ”Singaporefrågorna”. Det handlar om investeringar, konkurrens, öppenhet i samband med offentliga upphandlingar och underlättande av handel. Dessa frågor är av stort intresse för de rika länderna men utgör ett problem för utvecklingsländerna.

6.1.5

I Cancún opponerade sig några utvecklingsländer åter mot en inledning av förhandlingar om Singaporeämnena och en liberalisering av tjänstemarknaden. De allra fattigaste länderna, som på grund av sin ringa tyngd i den internationella handeln – mindre än 1 % – fortfarande är marginaliserade i förhandlingarna, vidhöll sin ståndpunkt gentemot de rika länderna, som insisterade på förhandlingar.

6.1.6

Den dåliga hanteringen av bomullsfrågan stärkte denna allians, som bildats i Genève några månader före toppmötet i Cancún. Sluttexten innehöll ingenting konkret i en fråga som är livsviktig för några av världens fattigaste länder, däribland Sahel-länderna (Mali, Burkina Faso, Benin, Tchad), samtidigt som de förhandlingar som inleddes i Doha på EU:s initiativ kommit att betraktas som en ”utvecklingsrunda”. USA vägrade att dra ned på de subventioner på 4 miljarder US-dollar som deras producenter erhåller varje år. Utvecklingsländerna vägrade därför att ge med sig.

6.1.7

De mycket fasta ståndpunkterna gjorde ett fiasko oundvikligt i de multilaterala förhandlingarna i Cancún.

6.1.8

Misslyckandet i Cancún visar inte bara de sydliga ländernas allt större förmåga att organisera sig för att göra sina intressen gällande utan också den bristande förmågan hos t.ex. EU att uppskatta styrkan hos G21. Detta misslyckande utgör ytterligare en fara för den globala samhällsstyrningen. Sedan andra världskrigets slut bygger de internationella förbindelserna på en stomme av internationella bestämmelser och fördrag. Denna ”spindelväv” av bestämmelser har byggts upp kring FN för att föra världens stater så nära varandra som möjligt. Trots de svagheter och misslyckanden som tillskrivs FN har denna organisation lyckats införa ett visst minimum av internationell ordning. För EU har multilateralismen varit en hörnsten i de yttre förbindelserna från alla första början. Den multilaterala ramen skapar i möjligaste mån förutsättningar för gemensam styrning av planeten.

6.1.9

I dag ifrågasätts det internationella rättsliga systemet, och unilateralismen från bland annat USA:s sida har under den senaste tiden haft en tendens att bli allt starkare, vilket innebär ett allvarligt slag mot den internationella rättsordning som tålmodigt byggts upp under ett femtiotal år.

6.1.10

Misslyckandet i Cancún späder på denna kris i den globala samhällsstyrningen. För närvarande försöker USA att kringgå WTO genom att uppmuntra bilaterala allianser med grannländerna. Bilateralismen är för USA ett sätt bland många andra för att driva planerna på det amerikanska frihandelsområde framåt. Bush-administrationen har för övrigt nyligen låtit meddela att den, trots att kriget i Irak i någon mån avlett dess uppmärksamhet från Latinamerika och Västindien, återigen allvarligt överväger att ta itu med att driva på det panamerikanska frihandelsprojektet, och denna avsiktsförklaring återupprepades efter ministerkonferensen i Cancún. Som nämns under punkt 6.1 står vissa latinamerikanska länder beredda att underteckna bilaterala avtal med USA och därigenom överge sina egna regionala åtaganden, vilket skulle innebära att de latinamerikanska integrationssträvanden som EU i så hög grad stöder rivs upp.

6.2.1

USA ser det amerikanska frihandelsområdet som ett sätt att öka sitt globala ledarskap gentemot de stora internationella handelsmakterna Japan och EU. Det räcker med att se på de många aspekterna på planerna på det amerikanska frihandelsområdet för att man skall inse vidden av det. Enligt planerna skall länderna gå bra mycket längre än att bara skriva under ett frihandelsavtal med målsättningen att stimulera handeln med varor och tjänster genom att tullhinder avvecklas. Planerna sträcker sig även till diskussioner på sådana områden som investeringsskydd och investerarskydd, finansiella marknader, immateriell äganderätt, offentliga upphandlingar, konkurrenspolitik m.m.

6.2.2

Det som håller på att inrättas är i själva verket en institutionell ram som i huvudsak grundar sig på principen om rättsstaten och som främjar en djupgående modell för ekonomisk integrering genom marknaden. Detta innebär att det panamerikanska integrationsprojektet innefattar både ett öppnande av marknaderna och ett införande av en rad nya normer, standarder och bestämmelser för världshandeln. Med tanke på USA:s politiska och ekonomiska tyngd är det mycket möjligt att dessa regler kommer att grunda sig på amerikanska normer och en amerikansk verklighet.

6.2.3

Om ett sådant scenario blev verklighet skulle det bara leda till att EU förlorade ännu mer inflytande och att det blev svårare för företag från EU att bedriva verksamhet på marknaderna i Latinamerika och Västindien.

6.2.4

När Nafta trädde i kraft fick detta starka negativa återverkningar för EU genom att handel avleddes och företag från EU därigenom förlorade hälften av den mexikanska marknaden. EU stod 1990 för 14,3 % av Mexikos import, men 1997 hade marknadsandelen minskat till 8,5 %. Samtidigt tog EU endast emot 3,6 % av den mexikanska exporten, vilket bör jämföras med 12,6 % i början av årtiondet. USA, som numera tar emot 90 % av den mexikanska exporten, har däremot blivit Mexikos främsta handelspartner. EU har, trots det associeringsavtal som på mycket kort tid förhandlats fram med Mexiko, inte lyckats återvinna alla de marknadsandelar som gått förlorade. Mexiko har blivit alltför vant vid handeln med USA och dröjer därför med att vända sig mot EU. Avtalet mellan Mexiko och EU har en stor potential som de båda parterna ännu inte utnyttjat till fullo.

6.2.5

Erfarenheterna av Nafta har visat i vilken utsträckning handelsströmmarna kan ändras genom sådana företaganden. Det amerikanska frihandelsområdet kan mycket väl leda till samma slags situation med avledning av handel och investeringar.

6.2.6

Även om förverkligandet av det amerikanska frihandelsområdet har försenats kan man redan skönja tendenser till regionalisering/kontinentalisering av handeln i Nord- och Sydamerika till följd av de olika frihandelsavtal som förhandlats fram i denna del av världen. I dag går 60 % av den sammanlagda exporten och 50 % av den sammanlagda importen för de 34 länderna till andra länder i Nord- och Sydamerika, vilket bör jämföras med 48 % respektive 41 % för 10 år sedan. Vid sidan om Mercosur, som har EU som första handelspartner, är handeln för resten av länderna Latinamerika och Västindien starkt beroende av Nordamerika. Nästan 50 % av exporten från Andinska gemenskapen, 45 % av exporten från CACM och 41 % av exporten från Karibiska gemenskapen går till Nafta. Det amerikanska frihandelsområdet kommer endast att förstärka denna situation.

6.3.1

EU måste studera USA:s internationella strategi för att skapa en egen sådan. Det handlar inte om att hävda sig som en internationell aktör mot USA utan snarare att följa EU:s väg, dvs. att sprida den egna modellen för regional styrning över alla kontinenter i överensstämmelse med befintliga internationella bestämmelser för att på sikt skapa en multiregional och därigenom mer balanserad värld. Ett undertecknande av förmånsavtal med de olika ländergrupperingar i Latinamerika skulle göra det möjligt att stärka deras inre strukturer och öka deras internationella delaktighet som enskilda aktörer.

6.3.2

EU har inte råd med att försumma denna del av världen som behöver partner för att finna en ny roll i världspolitiken. Länderna i Latinamerika och Västindien utgör bland annat av kulturella, politiska och ekonomiska skäl naturliga bundsförvanter, särskilt som det nu finns en verklig strävan efter förbindelser med EU i denna del av världen. Som föreslås i Europaparlamentets rapport från oktober 2001 bör EU för att ingå handelsavtal med Mercosur inte kräva att WTO-förhandlingarna (12) slutförs, särskilt som det slutdatum som fastställts för Doharundan verkar tveksamt på grund av parternas svårigheter att nå samstämmighet för att driva de multilaterala handelsförhandlingarna framåt, vilket misslyckandet i Cancún visar.

6.3.3

Det är viktigt att Europeiska unionen blir medveten om vidden av det panamerikanska projektet. Om EU vill fortsätta att spela samma roll i denna del av världen och delta i utformningen av de nya reglerna för den internationella handeln, är det angeläget att man skaffar sig en politisk vilja och finansiella medel som står i proportion till de internationella ambitionerna och att EU talar med en röst i de internationella ekonomiska institutionerna (IMF, Världsbanken m.fl.) för att få inflytande.

6.3.4

I dag är behovet av EU dessutom tydligare än någonsin i ett Latinamerika och Västindien i kris. EU betraktas alltjämnt som en social och politisk förebild. EU får inte glömma att den stora utmaning som länderna i Latinamerika och Västindien just nu står inför är att hitta en alternativ ekonomisk och social modell till Washingtonöverenskommelsen och till integrationsprojektet med USA.

6.3.5

Det är tydligt att de multilaterala förhandlingarna, östutvidgningen och utvecklingen i världen efter den 11 september 2001 samt den kris som Latinamerika befinner sig i är faktorer som hämmat förbindelserna mellan parterna på vardera sidan Atlanten. Men unionen har inte bara ekonomiska intressen i området utan utgör en global aktör. EU kan därför inte vara utan en heltäckande och samstämmig politik gentemot denna region.

6.3.6

Det finns i Latinamerika en stark önskan om förändring. Detta framgår av de många protestdemonstrationer som under de senaste åren ägt rum i länderna vid Anderna och i Sydamerika samt av valet av Luis Inácio Lula da Silva i Brasilien och Néstor Kirchner i Argentina. De senare har visat sin vilja att stärka sin region innan det amerikanska frihandelsavtalet ingås och att främja förbindelserna med EU, vilket framgår av de besök som de gjorde i olika europeiska huvudstäder under juli 2003.

6.3.7

Denna strävan efter förbindelser med EU är ännu inte tillgodosedd. Det är av denna anledning som det i EU höjs kritiska röster mot denna situation. Vissa ledamöter av Europaparlamentet tvekar nämligen inte att framhäva att det råder brist på politisk vilja, trots att EU har de instrument som krävs för att erbjuda länderna i Latinamerika och Västindien ett alternativ till det amerikanska frihandelsområdet. Denna uppfattning kom återigen till uttryck vid den sextonde mellanparlamentariska konferensen mellan EU och Latinamerika i maj 2003.

6.3.8

Det måste fästas större vikt vid de sociala och miljömässiga aspekterna av förbindelserna. EESK stöder kommissionsledamot Chris Pattens förslag att social sammanhållning (13) görs till ett centralt tema i överläggningarna vid nästa toppmöte mellan EU och länderna i Latinamerika och Västindien som hålls i Mexiko 2004.

6.3.9

Med tanke på utvecklingen de senaste tio åren, dvs. att arbetslösheten ökar, att samhällena allt snabbare blir fattigare och de sociala orättvisor som råder i länderna i Latinamerika och Västindien, bör det i det strategiska partnerskapet införas en social klausul och en miljöklausul, så att handelsavtalen med EU kan bidra till att minska fattigdomen och den extrema brist på jämlikhet som kännetecknar denna del av världen och mildra eventuella negativa bieffekter av handelns liberalisering. Syftet med denna socialklausul skulle vara att få regeringarna i länderna i Latinamerika och Västindien att använda EU-medel för en omfördelning av inkomsterna. Detta skulle göra det möjligt att bekämpa de sociala klyftor som plågar denna del av världen.

6.3.10

Som nämnts tidigare har EU och länderna i Latinamerika och Västindien för övrigt hittills haft svårigheter med att fastställa en riktigt gemensam dagordning. Det finns en risk för att denna asymmetri i dagordningen kvarstår vid toppmötet i Mexiko mellan EU och länderna i Latinamerika och Västindien. Medan kommissionsledamot Chris Patten önskar göra detta tredje toppmöte till ett toppmöte för social sammanhållning för att bidra till att utplåna sociala orättvisor och fattigdomen i Latinamerikas länder, anser de senare att bättre tillgång till den internationella handeln är nyckeln till ökad tillväxt och fattigdomsbekämpning. Så länge som EU och Latinamerika inte lyckas finna en riktigt gemensam dagordning eller åtminstone minska meningsskiljaktigheterna om vilka frågor som bör prioriteras, kommer de att ha stora svårigheter med att driva det ambitiösa strategiska partnerskap som föreslogs i Rio framåt. Även om EESK kraftigt stöder initiativet för social sammanhållning måste EU också ta hänsyn till sina partners prioriteringar så att toppmötet i Mexiko blir en framgång. Med tanke på situationen efter toppmötet i Cancún bör EU inte bara fästa vikt vid de sociala frågor som gör att EU kan utmärka sig på världsarenan, utan också svara mot förväntningarna hos de länder i Latinamerika och Västindien som önskar ingå förmånsavtal. Toppmötet i Mexiko är ett tillfälle för EU att ge det strategiska partnerskapet mellan EU och länderna i Latinamerika och Västindien den knuff framåt som det verkligen behöver, och detta några månader innan förhandlingarna om det amerikanska frihandelsområdet slutförs.

7.1

Enligt Cotonouavtalet, som undertecknades i juni 2000 mellan EU och länderna i Afrika, Stillahavsområdet och Västindien, skall det föras en dialog mellan institutionerna och de icke-statliga aktörerna så att staten och det civila samhället kan spela en kompletterande roll i utvecklingsarbetet. I Vitboken om styrelseformerna i EU, som lades fram 2001, framhävdes också det civila samhällets betydelse för utformningen av internationell politik.

7.2

Det är alltså mot denna bakgrund som det civila samhället i länderna i Latinamerika och Västindien skall delta i förbindelserna med EU både i samarbetsprogrammen och i förhandlingarna om de avtal som håller på att utarbetas.

7.3

Fram till nu har det civila samhällets deltagande i förhandlingarna mellan EU och länderna i Latinamerika och Västindien inte vilat på någon verklig strategisk grund. Det har snarare varit symboliskt. Utöver möten mellan EESK och det organiserade civila samhället i länderna i Latinamerika och Västindien, framför allt i samband med toppmötet mellan stats- och regeringscheferna, har det gjorts mycket lite åt detta.

7.4

Medborgarnas delaktighet är nödvändig för att demokratin skall kunna befästas och är en viktig grund för den hållbara utvecklingen. Dessutom måste man kunna räkna med det civila samhället för att ge det strategiska partnerskapet mellan EU och länderna i Latinamerika och Västindien legitimitet och kringgå stötestenarna i det projekt för ett amerikanskt frihandelsavtal som fått så mycket kritik från stora delar av samhällena i Nord- och Sydamerika.

7.4.1.1

I en alltmer invecklad och riskfylld värld måste EU ha en övergripande strategi som grundar sig på värden som fred, hållbar utveckling och respekt för de mänskliga rättigheterna och som syftar till att bygga en mer rättvis och balanserad värld.

7.4.1.2

Dessa värden och denna målsättning måste genomsyra förbindelserna med Latinamerika och Västindien, så att folken i denna del av världen förstår att avtalen med EU kan vara en väsentlig faktor för deras egen utveckling och deras plats på det globala schackbrädet.

7.4.1.3

För att denna strategi skall kunna förverkligas är det viktigt att EU konsekvent ökar sina finansiella medel.

7.4.1.4

I de förhandlingar som pågår med Mercosur, Andinska gemenskapen, CACM eller Karibiska gemenskapen bör EU utöver handels- och tullfrågorna beakta ovannämnda övergripande strategi.

7.4.1.5

EU måste också ingjuta ny kraft åt den politiska dialogen mellan EU och länderna i Latinamerika och Västindien, inte bara för att den utgör en av de tre pelarna i de associeringsavtal som EU undertecknat eller håller på att underteckna med bland annat länder och regioner i Latinamerika och Västindien, utan också och framför allt för att den ger det associeringsprojekt som EU håller på att utforma med länderna i Latinamerika och Västindien en särprägel som skiljer det från det amerikanska frihandelsområdet. För att kunna göra detta måste de EU-ministrar som deltar i olika forum för ministrar från EU och länderna i Latinamerika och Västindien vara medvetna om målet: att förverkliga ett biregionalt strategiskt partnerskap.

7.4.2.1

Med tanke på WTO-förhandlingarnas misslyckande i Cancún och det nordamerikanska beslutet att följa tidsplanen för förhandlingarna om det amerikanska frihandelsområdet, måste EU så snabbt som möjligt skaffa sig en ny handlingsplan och en tidsplan som stämmer bättre överens med den nya verkligheten.

7.4.2.2

EU måste framför allt överväga behovet av ett nytt förhandlingsmandat oberoende av utgången av Doha-förhandlingarna.

7.4.2.3

EESK skulle önska att associeringsavtalet med Mercosur undertecknades (eller åtminstone tillkännagavs) under toppmötet mellan stats- och regeringscheferna i Guadalajara i Mexiko i maj 2004.

7.4.3.1

Öppenhet i förhandlingarna och information om framgångar och hinder är en förutsättning för att det civila samhället skall vara delaktigt i alla förhandlingsetapper.

7.4.3.2

EU måste ta initiativ gentemot alla delar av det civila samhället och förklara meningen med sina förslag och de eftergifter som man är beredd att göra för att utverka ett avtal med de berörda parterna.

7.4.4.1

EU har en mycket bred erfarenhet av dialog med det civila samhället, och EESK är ett av de främsta exemplen på detta.

7.4.4.2

Utan anspråk på att exportera modeller måste EU stödja bildandet av sådana institutioner i de regioner där dessa inte finns eller är svagare.

7.4.4.3

Att stödja mer eller mindre institutionaliserade kontakter och förbindelser med organisationer från båda sidor av Atlanten verkar också vara ett fördelaktigt sätt att föra regionen närmare EU:s strategi.

7.4.5.1

Alla integreringsprocesser får följder som påverkar människors, framför allt de mer utsattas, vardagsliv.

7.4.5.2

I detta syfte måste EU utarbeta studier om konsekvenserna av integreringen och öppnandet av marknaderna och därför ekonomiskt stödja de politiska strategierna för bekämpning av fattigdom och social utslagning samt för främjande av sysselsättning.

7.4.6.1

EU kan betrakta avtalen med länderna i Latinamerika och Västindien som ett tillfälle till att inte bara få tillgång till nya marknader utan också till ekonomisk och social utveckling för folken i fråga.

7.4.6.2

Fördelarna med dessa avtal måste nå ut till hela befolkningen och inte bara till dem som redan är mottagare. Det vore ett strategiskt misstag med mycket olycksdigra följder om EU:s politik bidrog till att öka de ekonomiska och sociala klyftorna i länderna i Latinamerika och Västindien.

7.4.6.3

Kravet på en politik för social sammanhållning som åtföljer hela processen med avtal som förhandlats fram eller håller på att förhandlas fram måste vara det särdrag som gör det möjligt att skilja EU:s planer på associering av länderna i Latinamerika och Västindien från det amerikanska frihandelsområdsprojektet.

7.4.6.4

EESK välkomnar kommissionens förslag om att den sociala sammanhållningen skall vara temat för toppmötet i Mexiko.

7.4.7.1

I det protokoll som Europeiska kommissionen och EESK undertecknade 2001 och till följd av Nicefördraget erkänns kommittén vara den främsta instansen för dialog mellan EU:s institutioner och det civila samhället inte bara i EU utan även gentemot det organiserade civila samhället i tredjeländer.

7.4.7.2

EESK har utnyttjat alla tillfällen för att fylla dessa funktioner men erkänner att man kan (och måste) gå längre i dialogen med liknande organisationer i länderna i Latinamerika och Västindien och söka andra, mer nära och effektiva former av samarbete.

7.4.7.3

I en situation som är central för förbindelserna mellan EU och länderna i Latinamerika och Västindien måste EESK därför