RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET - FÖRSTA LÄGESRAPPORTEN OM DIREKTIV 1999/5/EG (RADIO- OCH TELETERMINALSDIREKTIVET)

Sammanfattning

Bakgrund

1. Genom direktiv 1999/5/EG (radio- och teleterminalsdirektivet) fastställdes nya bestämmelser för att säkerställa en inre marknad för radioutrustning och teleterminalutrustning. Det ersatte direktiv 98/13/EG samt över 1 000 nationella föreskrifter om godkännande.

2. Direktivet omfattar nästan all utrustning som använder radiospektrumet samt all utrustning som är ansluten till de allmänna telenäten (en marknad som uppgår till cirka 80 miljarder euro inom EU). Direktivet omfattar bland annat GSM- och UMTS-telefoner, antenner för mobiltelefonnät, vanliga telefoner och modem. Det har förenklat de tekniska kraven och underlättat marknadstillträdet för tillverkarna, som nu själva får bedöma om deras produkter uppfyller kraven.

Iakttagelser

3. Direktivet tillämpas nu inom hela EES, i de flesta kandidatländer samt i Schweiz, och den allmänna erfarenheten av det förenklade systemet är positiv. Direktivet har bidragit till att skapa en inre marknad för radioutrustning och teleterminalutrustning med relativt små hinder för marknadstillträde. Ingen ökning av radiostörningar har konstaterats. Det har inte heller påverkat telenätens integritet. De administrativa bestämmelserna i direktivet följs dock inte i tillräcklig utsträckning, vilket kan tyda på att de inte är proportionerliga och att de inte har förmedlats till branschen på ett effektivt sätt.

4. De problem som tillverkningsindustrin oftast tar upp är

(a) användarinformation (märkning och anvisningar),

(b) byråkrati och bristande harmonisering i samband med anmälan av radioutrustning som använder frekvensspektrum som inte är harmoniserade,

(c) brist på offentliggörande av föreskrifter om gränssnitt för radioutrustning,

(d) bristande harmonisering av spektrumanvändningen och problem att få information om detta.

5. Den ständiga kommitté som inrättades genom direktivet - Kommittén för bedömning av överensstämmelse och marknadsövervakning inom teleområdet (TCAM) - har funnit pragmatiska lösningar på skilda tolkningar av grundtexten, men direktivet saknar bestämmelser som gör det möjligt att göra sådana tolkningar juridiskt bindande. Kommittén har inrättat en grupp för administrativt samarbete (ADCO), som ska behandla övervakningen och andra frågor av direkt intresse för medlemsstaterna. Huvudkommittén har i allt högre grad konstaterat överensstämmelser mellan föreskrifter om gränssnitt, dvs. nationella föreskrifter om spektrumanvändning på EU-nivå och problem när det gäller tillgång till och harmonisering av frekvensspektrum. Dessa frågor överlämnades inledningsvis till Kommittén för elektronisk kommunikation (ECC) inom Europeiska post- och telesammanslutningen (CEPT). Efter antagandet av radiospektrumbeslutet - som ger lämpliga ramar för en harmonisering av spektrumallokeringen inom Europeiska unionen för att EU:s politiska krav ska kunna uppfyllas - kan kommissionen nu anta tekniska genomförandeåtgärder för sådana krav.

6. Radio- och teleterminalsdirektivet antogs i syfte att undanröja hinder för den inre marknaden för varor. Den inre marknaden för radioutrustning bromsas dock fortfarande av fragmentering när det gäller radiofrekvensspektrum och av svårigheter att tilldela harmoniserade frekvenser för ny utrustning och nya tjänster. Trots det arbete som medlemsstaterna har bedrivit inom CEPT har det, med några viktiga undantag som t.ex. band för mobiltelefontjänster, visat sig vara svårt att riktigt harmonisera användningen av radiofrekvensspektrum i hela Europa och att i rätt tid göra relevanta frekvensspektrum tillgängliga för ny teknik. På grund av detta har EU-industrin inte kunnat dra nytta av att man var tidigt var ute på marknaden och av betydande stordriftfördelar.

7. Reglerna för att få tillgång till frekvensspektrum och beslutsprocessen för ny allokering är inte harmoniserade inom EU och beslutsprocessen är oförutsägbar och omständlig. Detta får konsekvenser i synnerhet för mindre operatörer samtidigt som det bromsar innovation. Kommissionen konstaterar att harmoniserade EU-beslut på många områden släpar efter de beslut som fattas i övriga stora ekonomier. När det gäller spektrumpolitiken måste kommissionen och medlemsstaterna diskutera hur beslut som rör spektrumförvaltningen kan strömlinjeformas och påskyndas. Detta bör omfatta möjligheter till experimentell användning inom EU till stöd för kompatibilitetsstudier om frekvensspektrum, vilka hittills främst har varit teoretiska.

8. En viktig del av dessa diskussioner bör vara att ta upp frågan om under vilka förutsättningar spektrumanvändningen bör regleras genom särskilda tillstånd för användare eller utrustning, eller genom en strikt segmentering av spektrumet. Annars har allmänna frekvensspektrum utan tillståndsgivning (s.k. free ways) med regler för samlokalisering (som föreskrivs i de harmoniserade standarderna) så att utrustning problemfritt ska kunna använda samma frekvensspektrum visat sig kunna främja innovation när det gäller kortdistansradio. Genom flexiblare och mindre teknikberoende villkor för enskilda "exklusiva" tillstånd kommer marknadsaktörerna också att på ett enklare sätt kunna vara nyskapande. Genom ny teknisk utveckling (kognitiva hjälpmedel, programvarustyrd radio, ultrabredband) kommer tillsynsorganen dessutom att kunna vara mer flexibla och i ökad utsträckning kunna lita till tekniken för att garantera en effektiv och störningsfri spektrumanvändning. Det är viktigt att det förs en gemensam och öppen EU-politik som grundas på tydliga bestämmelser för att sådan teknik ska kunna utvecklas och utmynna i tydliga regler (och harmoniserade standarder) för tillverkningen av produkterna.

9. Tillsynsorgan på radioområdet i vissa medlemsstater har vissa problem att genomföra de bestämmelser som följer av grundtankarna i direktivet och att fullt ut godta de anmälda organens funktion som ett redskap för harmonisering och fastställande av tekniska krav för den utrustning som tas i drift. De tenderar också ibland att behålla beslut om marknadstillträde för särskild teknik som en nationell behörighet för tillsynsorgan på radioområdet. Detta strider mot bestämmelserna i direktivet, mot WTO-principerna och mot fördraget.

10. De europeiska standardiseringsorganisationerna, särskilt Europeiska institutet för telestandarder (ETSI), har på ett bra sätt tagit sig an uppgiften att utarbeta harmoniserade standarder för detta direktiv. En omfattande förteckning med över 95 % av den utrustning som finns på marknaden har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning till stöd för genomförandet av direktivet.

11. Kommissionen har antagit ytterligare beslut enligt artikel 3.3 e för att den typen av utrustning ska stödja "vissa funktioner som säkerställer tillgång till larmtjänster". Övriga bestämmelser i artikel 3.3 har ännu inte tillämpats. De beslut om larmtjänster enligt artikel 3.3 e som har fattats är kanske inte alltid sådana beslut som ursprungligen avsågs i direktivet. De gäller sådana livräddningstjänster som t.ex. transceivrar (lavinsändare/lavinsökare) och vissa radiofunktioner som används vid sjönöd. I vissa fall finns också branschspecifika föreskrifter som täcker andra användningsområden för samma eller liknande utrustning. Man bör därför se över om detta behöver regleras genom direktivet.

12. Ett enkelt system för klassificering av utrustning har införts. Utrustningen klassificeras på så sätt att utrustning i klass 1 inte har någon särskild märkning. Den får också användas inom hela EU utan att det krävs något tillstånd. Utrustning i klass 2 bär ett varningsmärke som visar att den omfattas av nationella begränsningar i fråga om användning av radiospektrum. Beslut har fattats om att inte införa någon särskild klass för utrustning som är harmoniserad i tekniskt avseende men som kräver att användarna har ett tillstånd. Sådan utrustning blir därför kvar i klass 2. I en undersökning för att fastställa vilka frekvensband som har harmoniserats inom EU uppvisas en mindre grad av harmonisering än förväntat. Utvidgningen kommer inte att påverka typerna av utrustning i klass 1.

13. Trots att de anmälda organens roll (bedömning av överensstämmelse) i hög grad har minskat i betydelse har deras antal ökat efter det att direktivet trädde i kraft. Detta beror delvis på den motsvarande inskränkningen av de nödvändiga befogenheterna och delvis på marknadsrelaterade faktorer, som innebär att medverkan av ett anmält organ är viktig (t.ex. utanför EU). Det förfarande i bilaga IV (Dokumentation avseende teknisk konstruktion) som inbegriper ett yttrande från ett anmält organ tillämpas frivilligt i större utsträckning än väntat. De anmälda organen har inrättat en sammanslutning för frågor om överensstämmelse (Compliance Association) för radioutrustning och teleterminalutrustning i syfte att underlätta utbytet av information om direktivets praktiska tillämpning och kontakterna med TCAM. Samarbetet mellan de anmälda organen och de nationella myndigheterna på radioområdet behöver förbättras.

14. Den ökning av antalet anmälningar om att utrustning inte uppfyller kraven som förväntades efter det att förhandskontrollerna av radioutrustning innan den släpps ut på marknaden hade inskränkts har ännu inte skett. Detta kan delvis bero på att de flesta medlemsstater fortfarande håller på att utarbeta strategier för marknadsövervakning. Man kan konstatera att de administrativa kraven i stor utsträckning inte uppfylls, utan att det leder till ökade störningar. Många nationella åtgärder märks inte på EU-nivå eller i andra medlemsstater. Detta innebär att man kan fråga sig om det nuvarande systemet för marknadsövervakning är effektivt, samtidigt som det visar att de formella förfarandena för skyddsåtgärder är alltför komplexa och tidsödande. En översyn av bestämmelserna om hantering av utrustning som inte uppfyller kraven skulle därför behövas.

15. Eventuella skadliga effekter av exponering för elektromagnetiska fält omfattas av de väsentliga kraven i direktivet. Kommissionen har påbjudit att utarbetandet av harmoniserade standarder ska grundas på de exponeringsgränser som anges i rådets rekommendation 1999/519/EG. För GSM-telefoner finns sådana standarder, men ännu inte fullt ut för basstationer. Allmänheten är fortfarande oroad över denna fråga. Enligt direktivet får medlemsstaterna av hälsoskäl införa föreskrifter som begränsar ibruktagandet av basstationer. I vissa medlemsstater leder lokala föreskrifter och förfaranden för planering av master till en betydande fördröjning när det gäller utbyggnaden av mobiltelefonnäten. Genom en harmonisering av standarder för hälsoskydd bör sådana problem kunna åtgärdas i framtiden. Många överväganden som leder till beslut om lokalisering av basstationer vilar dock på dålig vetenskaplig grund och leder inte till att allmänheten i mindre utsträckning exponeras för elektromagnetiska fält.

16. Europeiska unionen har med vissa länder utanför EU slutit avtal om ömsesidigt erkännande, som innehåller en bilaga för radioutrustning och teleterminalutrustning. I dessa anges att organ för bedömning av överensstämmelse är behöriga, men att nationella eller regionala förfaranden för utsläppande på marknaden eller ibruktagande fortfarande gäller. Avtalen leder i länderna utanför EU inte till någon avreglering som kan jämföras med den inom EU, men de kräver dock betydande resurser från kommissionen och medlemsstaternas myndigheter för att kunna genomföras. De har förbättrat samarbetet med tillsynsorganen i dessa länder, men strategierna för att underlätta marknadstillträdet i länder utanför EU behöver ses över. Genom avtalet om ömsesidigt erkännande med Schweiz harmoniseras förfarandena för tillträde till den schweiziska marknaden med motsvarande förfaranden inom EES. De anslutande länderna förväntas ha genomfört hela direktivet när de blir EU-medlemmar.

17. I direktivet regleras störningar som orsakas av radiosändare och terminalutrustning, medan direktivet om elektromagnetisk kompatibilitet reglerar störningar som orsakas av annan utrustning. Båda direktiven har samma syfte. Beroende på den specifika tillämpningen kan därför utrustningen antingen omfattas av det ena eller det andra direktivet, särskilt när det gäller viss utrustning för bredbandstillgång. Utrustningen kan betraktas som en del av ett nät eller en terminal, vilket kan bero på operatörens nätavgränsningspunkt eller ett beslut av en nationell tillsynsmyndighet.

Slutsatser

Direktivet måste behålla sin huvudinriktning. För att det ska kunna genomföras så bra som möjligt föreslås vissa åtgärder.

18. En mindre omfattande revidering bör göras av bestämmelserna i direktivet, där följande frågor bör tas upp:

* Skapa möjligheter att genom ett kommittéförfarande göra genomförandebestämmelserna och tolkningarna av direktivet juridiskt bindande.

* Överväga om beslut som rör livräddningssyften enligt artikel 3.3 inte bör omfattas av branschspecifika föreskrifter.

* Diskutera om direktivets tillämpningsområde ska omfatta luftfartsutrustning och radioutrustning som inte används för radiokommunikation.

* Se över bestämmelserna om hantering av produkter som inte uppfyller kraven i syfte att säkerställa en effektiv marknadsövervakning, om möjligt utan att kommissionen behöver yttra sig.

* Rationalisera de krav på användarinformation och märkning som följer av detta direktiv och av andra direktiv som bygger på den nya metoden (särskilt lågspänningsdirektivet och direktivet om elektromagnetisk kompatibilitet) så att skyldigheterna ställs i proportion till målet, samt överväga hur relevant information ska göras tillgänglig för alla typer av användare, särskilt funktionshindrade, där så är lämpligt.

* Se över bestämmelserna om operatörernas skyldighet att offentliggöra uppgifter om sina nät och överväga om vissa bestämmelser bör utgå för mindre operatörer.

* Överväga om annan terminalutrustning än radioutrustning bör utgå ur direktivet så att den endast omfattas av direktivet om elektromagnetisk kompatibilitet och av lågspänningsdirektivet. I samband med detta bör man beakta det faktum att det finns dominerande aktörer, ett eventuellt återinförande av nationella föreskrifter, paketlösningar där utrustning kombineras med nättjänster samt behovet av stabilitet för tillverkarna.

* Överväga hur man kan garantera ett samstämmigt regelverk för att undvika skadliga störningar från radioutrustning och annan utrustning.

* Se till att direktivet och bestämmelserna och terminologin i direktivet är samstämmiga med regelverket för elektronisk kommunikation.

* Överväga om tillämpningen av artikel 3.3 f kan omfatta krav på tillgänglighet för vissa typer av terminaler. Detta är av särskild vikt när det gäller nödutrustning, där tillgängligheten bör garanteras. I detta avseende bör diskussioner inledas med medlemsstaterna för att förtydliga avgränsningen mellan utrustning och nät i frågor som rör tillgänglighet och för att vidta gemensamma åtgärder i syfte att främja harmoniserade lösningar på europeisk nivå.

19. Vissa åtgärder föreslås när det gäller genomförandet av direktivet:

* Samarbetet mellan de anmälda organen (sammanslutningen för frågor om överensstämmelse för radioutrustning och teleterminalutrustning) och de nationella frekvensförvaltande myndigheterna bör förbättras så att det säkerställs att de riktlinjer som ges för innovativa produkter inte leder till tvister.

* Kommissionen bör undersöka om de tekniska föreskrifterna på lokal nivå för planering av basstationer följer direktivet.

20. Harmonisering och hantering av frekvensspektrum

* Flytta över mer utrustning från klass 2 (som omfattas av nationella begränsningar) till klass 1 (som får användas inom hela EU). Radiospektrumbeslut [1] bör användas till att åstadkomma mer harmoniserade frekvensspektrum, särskilt för konsumentvaror och kortdistansradio.

[1] Den verksamhet som bedrivits inom ramen för radiospektrumbeslutet (676/2002/EG) sedan det antogs i mars 2002 kommer att presenteras för Europaparlamentet under det första kvartalet 2004. Denna presentation kommer att omfatta ytterligare en analys av förhållandet mellan föreskrifter för frekvensspektrum och direktivet om radioutrustning och teleterminalutrustning.

* Inleda diskussioner med medlemsstaterna inom ramen för radiospektrumbeslutet om att strömlinjeforma beslutsprocessen för frekvensallokering för nya tillämpningar, samt skapa förutsättningar för experiment inom EU i syfte att skapa en mer öppen miljö som ökar industrins konkurrenskraft inom EU.

* Diskutera fördelarna med att underlätta tillgången till frekvensspektrum samt de möjligheter utvecklingen av den nya tekniken ger att minska behovet av enskilda tillstånd och en strikt segmentering av spektrumet.

21. Internationell handel

* Med hänsyn till den nuvarande avregleringen och till de omfattande resurser som krävs för att administrera avtalen om ömsesidigt erkännande kan man ifrågasätta det verkliga mervärdet av dessa avtal för EU-tillverkarna och för certifieringen. Kommissionen undersöker nu effektivare sätt att ta itu med EU-tillverkarnas problem med marknadstillträde.

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET FÖRSTA LÄGESRAPPORTEN OM DIREKTIV 1999/5/EG (RADIO- OCH TELETERMINALSDIREKTIVET)

(Text av betydelse för EES)

1. Inledning

Marknaden för tele- och radioutrustning uppgick under 2000 till omkring 80 miljarder euro. Efter många års tillväxt har en stagnationsperiod inträtt, särskilt för teleutrustning, på grund av att många skuldtyngda operatörer har gjort så små investeringar som möjligt. Den europeiska industrin är konkurrenskraftig på vissa områden, särskilt när det gäller mobil kommunikation, men dess framtida konkurrenskraft förutsätter bland annat ett regelverk som främjar innovation och en väl fungerande inre marknad.

Genom direktiv 1999/5/EG (radio- och teleterminalsdirektivet ) är det enklare att skapa en öppen och konkurrenskraftig EU-marknad, eftersom det i direktivet fastställs bestämmelser för utsläppande på marknaden och för fri rörlighet och ibruktagande när det gäller radioutrustning och teleterminalutrustning. Direktivet omfattar många typer av utrustning, t.ex. garagedörrsöppnare, mobiltelefoner, vanliga telefoner, modem och antenner för mobiltelefonnät. De tidigare bestämmelserna (98/13/EG) grundades främst på obligatoriska standarder och kunde inte hålla jämn takt med de tekniska förändringarna och marknadsutvecklingen. Dessutom omfattades en stor del av marknaden för radioutrustning fortfarande av över 1 000 nationella föreskrifter i medlemsstaterna.

Det nuvarande direktivet trädde i kraft den 7 april 1999 och övergångsbestämmelserna i direktivet upphörde att gälla den 8 april 2001. Medlemsstaterna var skyldiga att införliva och tillämpa bestämmelserna i direktivet senast den 8 april 2000.

Direktivet reglerar frågor om harmonisering av frekvensspektrum i den mån det finns en gemensam grund för att åtgärda skadlig störning. Det saknar dock en mekanism som behandlar den grundläggande frågan om fragmentering i fråga om allokering och tilldelning av frekvensspektrum, vilket får konsekvenser för det övergripande målet att stödja den inre marknaden för radioutrustning.

Denna rapport har utarbetats med stöd av artikel 17 i direktivet, där det föreskrivs att kommissionen ska följa upp hur direktivet fungerar och regelbundet rapportera om detta till Europaparlamentet och rådet, särskild när det gäller

- framsteg med utarbetandet av relevanta standarder,

- problem som har uppstått under genomförandet,

- verksamhet inom TCAM,

- framsteg mot en öppen och konkurrensutsatt marknad för utrustning,

- utveckling av regelverket för utsläppande på marknaden och ibruktagande för att

* säkerställa att ett enhetligt system uppnås på EU-nivå för all utrustning,

* möjliggöra konvergens mellan telebranschen, den audiovisuella branschen och IT-sektorn, och

* möjliggöra en harmonisering av regleringsåtgärderna på internationell nivå, samt

- undersöka om det fortfarande är nödvändigt med väsentliga krav för alla kategorier av utrustning,

- överväga om kraven avseende förfaranden i bilaga IV (inhämta yttranden från anmälda organ om dokumentation avseende teknisk konstruktion) står i proportion till den utrustning som denna bilaga omfattar, och

- lägga fram förslag till ytterligare åtgärder för att direktivets syfte ska kunna uppnås fullt ut.

I avsnitt 2 i denna rapport rapporteras om direktivets konkreta genomförande sedan det antogs och i avsnitt 3 bedöms hur effektivt målen i direktivet har förverkligats. Avsnitt 4 behandlar internationella aspekter och avsnitt 5 innehåller några rekommendationer, inom och utanför direktivets tillämpningsområde, för att målen i direktivet ska kunna förverkligas fullt ut.

2. Rapport om genomförandet av direktivet

2.1. Genomförandet

Direktivet tillämpas nu i EES, Schweiz och de flesta nya medlemsstater. Få medlemsstater antog de lagar eller andra författningar som behövdes för att följa direktivet före tidsfristen den 7 april 2000. Vissa ansåg att det var nödvändigt att införa provisoriska åtgärder i väntan på ett fullständigt genomförande i nationell lagstiftning.

När kommissionen granskade genomförandet i nationell lagstiftning framkom inga avvikelser i sak i grundtexterna. Detta beror till stor del på att kommissionen inrättade en styrgrupp och särskilda grupper med en bred representation för förvaltningar, nationella tillsynsorgan, näringslivet och experter. Dessa bidrog med att tolka tvetydigheter och undersökte viktiga områden för beslut (väsentliga krav, utrustningsklasser, offentliggörande av gränssnitt och övervakning) före det första mötet i TCAM.

Information om genomförandet i nationell lagstiftning finns på webbplatsen Europa [2]. De viktigaste instrumenten förefaller vara tillfredsställande i alla medlemsstater, men andra åtgärder som utmynnar i offentliggörande av föreskrifter om gränssnitt (artikel 4.1) och tekniska specifikationer för nätgränssnitt (artikel 4.2) verkar ännu inte vara fullt effektiva.

[2] http://europa.eu.int/comm/enterprise/ rtte

2.2. TCAM:s verksamhet

Ständiga kommittén - Kommittén för bedömning av överensstämmelse och marknadsövervakning inom teleområdet (TCAM) - har sammanträtt 14 gånger under sina fyra första verksamhetsår. Kommittén har vid behov bjudit in företrädare för de nya medlemsstaterna, tillverkare, nätoperatörer, standardiseringsorganisationer och anmälda organ att medverka som observatörer, men sammanträder i särskilda begränsade möten när så är nödvändigt.

I sin rådgivande funktion har kommittén inriktat sig på att finna pragmatiska lösningar på tvetydigheter och tolkningar av grundtexten i direktivet. Resultaten av detta arbete har offentliggjorts på webbplatsen Europa. Många av dessa frågor kunde lösas genom tolkningar som stöds enhälligt. Bristande harmonisering råder dock fortfarande vid genomförandet av vissa sekundära aspekter av direktivet (t.ex. vilken typ av utrustning som ska anmälas till de frekvensförvaltande myndigheterna, hur mycket information som ska lämnas, förteckningen över parametrar i nationella föreskrifter om gränssnitt för radio). Detta komplicerar tillämpningen av direktivet och skapar osäkerhet för många tillverkare. Det skulle kunna undvikas genom att man inför en mekanism i direktivet som gör det möjligt att göra sådana tolkningar juridiskt bindande.

I sin föreskrivande funktion har kommittén enats om en enkel utrustningsklassifikation enligt artikel 4.1 och behandlat ett antal förslag om att införa väsentliga krav enligt artikel 3.3 i direktivet.

Arbetet måste fortfarande inriktas på strategiska frågor i den formella kommittén och på att se till att det förs relevanta förberedande diskussioner i undergrupper med lämplig sammansättning. Tillfälliga grupper har lämnat råd om definition av radiogränssnitt och klassificering av utrustning. En mer permanent grupp inom kommittén - gruppen för administrativt samarbete (ADCO) - sysslar med frågor som är av direkt intresse för de nationella förvaltningarna, t.ex. övervakning och anmälan av användning av spektrum som inte är harmoniserad.

När nu de första praktiska frågorna har behandlats inriktar sig TCAM alltmer på problem i fråga om marknadstillträde, vilka orsakas av en bristande harmonisering av radiospektrumanvändningen. Detta ger möjlighet att tillämpa direktivets bestämmelser för kartläggning av områden där det föreligger en fragmentering av frekvensspektrum inom EU och där en harmonisering skulle vara till nytta för den inre marknaden. I detta sammanhang är det viktigt att utveckla ett effektivt samarbete med radiospektrumkommittén och med de nationella tillsynsorganen på radioområdet inom EU.

2.3. Harmoniserade standarder

Standardiseringsorganisationerna, särskilt Europeiska institutet för telestandarder (ETSI), har på ett bra sätt tagit sig an uppgiften att utarbeta harmoniserade standarder för direktivet. En förteckning över beteckningar och referensnummer till de harmoniserade standarderna offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning och uppdateras i regel varje kvartal [3].

[3] http://europa.eu.int/comm/enterprise/rtte/ harstand.htm, standarder som offentliggjorts enligt lågspänningsdirektivet (73/23/EEG, http://europa.eu.int/comm/enterprise/ electr_equipment/lv/index.htm) och direktivet om elektromagnetisk kompatibilitet (89/336/EEG, http://europa.eu.int/comm/enterprise/ electr_equipment/emc/index.htm) kan också användas för att visa att de relevanta väsentliga kraven är uppfyllda enligt radio- och teleterminalsdirektivet.

Det finns inget som tyder på att bristen på harmoniserade standarder hindrar genomförandet av direktivet, eventuellt med undantag av standarder för radiofrekvent strålning, som krävs för att följa rådets rekommendation 1999/519/EG [4]. I allmänhet skulle en del arbete med att rationalisera och minska antalet standarder vara till nytta.

[4] Rådets rekommendation 1999/519/EG av den 12 juli 1999 om begränsning av allmänhetens exponering för elektromagnetiska fält (0 Hz-300 GHz), EGT L 199, 30.7.1999.

Kommissionen noterar att de nationella tillsynsorganen är oroade inför en minskning av hindren för tillgång till frekvensspektrum genom att man allokerar fler frekvensspektrum utan tillståndsgivning eller ansökan. Tillsynsmyndigheterna är ibland oroade över att detta tillvägagångssätt kan leda till omfattande missbruk och att situationen därför kan bli ohanterbar. Man kan se en utveckling mot att det införs detaljerade bestämmelser för vissa tillämpningar i ISM-banden (t.ex. 2,4 GHz). I allmänhet visar dock dessa band att enkel tillgång till frekvensspektrum främjar innovation. Direktivet, och särskilt artikel 3.2, skulle kunna tillämpas mer effektivt om man genom de harmoniserade standarderna fastställde rättvisare och tydligare regler för samlokalisering i frekvensspektrum. Detta ingår som en del i en bredare diskussion om att underlätta tillgången till frekvensspektrum och som tas upp i avsnitt 3 nedan i denna rapport.

Inga brister i de harmoniserade standarder som offentliggjorts har formellt konstaterats enligt artikel 5 i direktivet. De brister som upptäckts kunde åtgärdas direkt i samband med standardiseringen och krävde aldrig att det formella förfarandet för skyddsåtgärder behövde åberopas. Kommissionen har därför inte offentliggjort några riktlinjer om tolkningen av eller villkoren för att kraven ska vara uppfyllda i enlighet med artikel 5.1. Av samma orsak har därför inte heller några tillkännagivanden om tillbakadragande av harmoniserade standarder offentliggjorts.

2.4. Kommissionens beslut

2.4.1. Kompletterande produktkrav

Kommissionen har fört samråd med TCAM om en rad förslag till att införa särskilda väsentliga krav enligt artikel 3.3. Krav har fastställts och motsvarande kommissionsbeslut [5] har offentliggjorts för transceivrar (lavinsändare/lavinsökare), för radioutrustning för fartyg på vissa inre vattenvägar, för viss utrustning som är avsedd att användas i det globala nödsignals- och säkerhetssystemet till sjöss (GMDSS) samt för utrustning för automatisk identifiering av fartyg (AIS). I samtliga fall hänvisas i besluten till artikel 3.3 e när utrustningen "stödjer vissa funktioner som säkerställer tillgång till larmtjänster". De inriktas mer specifikt på att säkerställa särskilda livräddningstjänster och ligger därför i randområdet för det ursprungliga syftet i direktivet. En diskussion förs också för närvarande om huruvida man genom artikel 3.3 d i direktivet kan motverka bedrägerier genom användning av stulna mobiltelefoner.

[5] En fullständig förteckning över de beslut som antagits inom ramen för direktivet finns på följande Internetadress: http://europa.eu.int/comm/enterprise/rtte/ decision/present.htm

Andra förslag till väsentliga krav enligt artikel 3.3 har visat sig vara mer kontroversiella. Diskussioner har t.ex. förts om bestämmelserna för tillgång till larmtjänster från terminaler vid omfattande strömavbrott och om säkerhetssystemens känslighet för falsklarm. Efter diskussioner inom TCAM kom kommissionen fram till att sådana krav inte var motiverade och att de skulle kunna motverka innovation. Marknadskrafterna är så utformade att man i dessa fall kan fatta välgrundade beslut.

Särskilda grupper inrättades även för att bland annat överväga artikel 3.3 f om "funktioner för att underlätta användning för användare med funktionshinder". Gruppen tog upp många tillgänglighetsproblem för funktionshindrade när det gäller teleutrustning. Vissa av dessa låg på gränsen till nätfrågor. Gruppen konstaterade att

- det behövs ett krav på att hjälpmedel ska vara driftskompatibla i Europa, och att

- tillgänglighet måste ställas som krav på nödterminaler och offentliga terminaler.

I artikel 3.3 finns inga krav på teleterminalutrustning (dvs. annan utrustning än radioutrustning). Eftersom det inte heller finns några krav i artikel 18.3 (se nedan) innebär detta att alla väsentliga krav på sådan utrustning omfattas av artikel 3.1. För detta ändamål räcker de standarder som harmoniseras genom lågspänningsdirektivet och direktivet om elektromagnetisk kompatibilitet.

Kommissionen har enligt artikel 18.3 godtagit en begäran från Frankrike om kompletterande tekniska krav för att skydda vissa funktioner i den nationella taltelefonitjänsten. Kommissionens beslut om detta har offentliggjorts. Beslutet har inte längre någon stor praktisk betydelse och upphörde formellt att gälla den 7 oktober 2002. Inga andra medlemsstater har utnyttjat denna möjlighet.

2.4.2. Klassificering av utrustning

Att ge en utrustningsklass ett identifieringsmärke enligt artikel 4.1 har visat sig vara en stor och fortlöpande uppgift. En särskild grupp har undersökt frågan och rekommenderat en mycket enkel klassificering av radioutrustning i två kategorier. Denna klassificering började gälla genom kommissionens beslut 2000/299/EG [6]. Utrustning i klass 1 har ingen särskild märkning och får släppas ut på marknaden och tas i bruk i hela EU. Utrustning i klass 2 har en varningssymbol som innebär att särskilda nationella begränsningar gäller. En undersökning har visat att de nya medlemsstaterna har anpassat sina frekvensspektrum så att de är kompatibla med de nuvarande definitionerna för klass 1. Kommissionen planerar också skapa rättssäkerhet när det gäller den befintliga förteckningen över klass 1-utrustning och att utvidga denna förteckning genom att anta tekniska genomförandeåtgärder för en harmonisering via kommissionsbeslut med stöd av radiospektrumbeslutet.

[6] Kommissionens beslut 2000/299/EG av den 6 april 2000 om fastställande av en första klassificering av radioutrustning och teleterminalutrustning och därtill hörande identifieringsmärken, EGT L 97, 19.4.2000.

De fortlöpande övervägandena om identifieringsmärken för klassificering tycks ha använts till att framhäva skillnaderna snarare än att fokusera på olika sätt att utvidga klass 1. Ett förslag till en underindelning av klass 1 för utrustning som är tekniskt harmoniserad men som omfattas av nationella administrativa bestämmelser, t.ex. enskilda licensavgifter, drogs tillbaka. Man enades dock om att den vägledande förteckning över klass 2-utrustning som finns på webbplatsen Europa skulle kommenteras för att visa om utrustningen ska anmälas enligt artikel 6.4. Den bristande harmoniseringen mellan klasserna och kravet på anmälan av utrustning har lett till vissa problem som behöver undersökas vidare. En alltför komplex klassificering kan dock komma att hindra en öppen och konkurrensutsatt marknad och innebära att konsumenterna och tillverkarna inte förstår den.

2.5. De anmälda organens verksamhet

De anmälda organens funktion har inskränkts betydligt i direktivet. Det förfarande för bedömning av överensstämmelse som grundas på en fullständig kvalitetssäkring (modul H i helhetsmetoden) har förts över från det tidigare systemet. Annars görs inga särskilda prov och ingen certifiering. De anmälda organen kan få i uppgift att lämna råd om lämpliga testsekvenser för radioprodukter eller lämna yttranden om dokumentation avseende teknisk konstruktion.

Tillverkarna har alltid möjlighet att involvera ett anmält organ. De är dock inte skyldiga att göra detta för terminalutrustning som inte samtidigt är radioutrustning eller för radioutrustning som omfattas av en harmoniserad standard som hänvisar till relevanta testsekvenser [7]. Möjligheten utnyttjas dock att frivilligt söka medverkan av ett anmält organ enligt förfarandet i bilaga IV (dokumentation avseende teknisk konstruktion). Detta tyder på att en sådan medverkan skulle kunna fortsätta när föreskrifter saknas, vilket leder till att man kan ifrågasätta om de frivilliga yttrandena behöver behållas eller till och med om den obligatoriska medverkan ska behållas i alla situationer. En fråga som dock måste undersökas är om förfarandet för att lämna yttrandena är tillräckligt harmoniserat. Det råder bristande insyn i hur de anmälda organen utses för sin uppgift och hur de lämnar sina yttranden. Eftersom de flesta produkter nu omfattas av harmoniserade standarder kan de anmälda organens arbete i högre grad inriktas på innovativa radioprodukter. Samarbetet mellan de anmälda organen och de frekvensförvaltande myndigheterna på nationell nivå måste garantera att sådana riktlinjer inte leder till tvister.

[7] I brist på harmoniserade standarder för ljudstötar och hälsorisker från elektromagnetiska fält inleddes en diskussion om huruvida ett anmält organ skulle behöva medverka när det gäller sådana krav. Rättsligt sett är det så, även om lagstiftaren aldrig hade den avsikten.

Harmoniserade standarder finns för de flesta produkter. Det kan därför tyckas överraskande att antalet anmälda organ har ökat betydligt sedan direktivet trädde i kraft. I många fall ansökte de organisationer som tidigare hade utsetts till behöriga organ för direktivet om elektromagnetisk kompatibilitet om att även bli utsedda för radio- och teleterminalsdirektivet. Denna förklaring till ökningen tycks bestå av två delar.

För det första är de anmälda organens uppgifter enklare, vilket innebär att fler organ kan utföra dem. De kräver inga investeringar i testutrustning eller i annan dyr utrustning. För en organisation som redan arbetar med tester på radio- och teleområdet eller med certifiering, oavsett om det är på frivillig grund eller inom ramen för andra direktiv, innebär det faktum att de utses till anmält organ bara en marginell ökning av arbetsuppgifterna.

För det andra styr marknadskrafterna. Att utses till ett anmält organ på en marknad där det råder stor konkurrens uppfattas som en fördel. Denna uppfattning förstärks också av tillverkarna. När en tillverkare har möjlighet att låta en tredje part medverka i bedömningen av huruvida dennes produkt uppfyller kraven väljer tillverkaren troligtvis den som också kan agera som anmält organ, även om det inte krävs i det särskilda fallet. Därmed upprättas en god relation som innebär att ett anmält organ anlitas även när ingen rättslig skyldighet föreligger. Ett liknande mer utpräglat handlingsmönster har konstaterats i fråga om lågspänningsdirektivet. I detta fall har de anmälda organen ingen fastställd uppgift att utföra förhandskontroller innan produkter släpps ut på marknaden, men marknadskrafterna sätter ändå värde på att de utses.

Sett ur perspektivet utifrån EU finns det en ytterligare dimension till den andra punkten. De formellt dokumenterade yttrandena från de anmälda organen liknar ganska ofta de tidigare intygen om typgodkännande och har därför fått ett visst erkännande som ersättning för dessa intyg i länder utanför EU.

På grundval av dokumentet CERTIF. 94/6 [8] har de anmälda organen inrättat en sammanslutning för frågor om överensstämmelse (Compliance Association) för radio- och teleterminalutrustning, som har en kontaktperson i TCAM. Sammanslutningens huvuduppgift är att se till att de anmälda organen lämnar samstämmiga yttranden. Den uppmanar till en ökad medverkan från tillverkare, testlaboratorier och organ för bedömning av överensstämmelse i länder utanför EU, men låter vid behov även de anmälda organen arbeta som enskild grupp tillsammans med kommissionen. Den är helt självfinansierande och den sammanträder cirka två gånger per år. Den har för sina medlemmar publicerat några vägledande dokument som kostnadsfritt kan hämtas från sammanslutningens webbplats [9].

[8] En ram för samordning och samarbete mellan anmälda organ, medlemsstater och Europeiska kommissionen i enlighet med gemenskapens harmoniseringsdirektiv som grundar sig på den nya metoden och helhetsmetoden (Framework for Coordination and Cooperation between Notified Bodies, Member States and the European Commission under the Community Harmonisation Directives based on the New Approach and the Global Approach).

[9] http:// www.rtteca.com

2.6. Marknadsövervakning

Genom att man överger systemet med förhandsbedömning och typgodkännande blir en effektiv marknadsövervakning ett centralt inslag i direktivet. Medlemsstaterna har ett särskilt ansvar att åtgärda produkter som inte uppfyller kraven och är skyldiga att anmäla de myndigheter som ansvarar för övervakningen till kommissionen. Fördelningen av de specifika uppgifterna på enskilda myndigheter och de praktiska rutinerna regleras på nationell nivå.

I vissa medlemsstater har det visat sig vara svårt att organisera finansieringen av marknadsövervakningen när det inte finns någon möjlighet att lägga över kostnaderna för detta på tillverkarna. I andra medlemsstater är det möjligt att lägga över sådana kostnader, i de fall då produkterna visar sig inte uppfylla kraven.

Mot bakgrund av detta är det särskilt viktigt att förvaltningarna samarbetar för att utbyta god praxis när det gäller hanteringen av produkter som inte uppfyller kraven. Gruppen för administrativt samarbete för genomförandet av radio- och teleterminalsdirektivet (ADCO) inrättades inom TCAM med detta särskilda mål i åtanke, även om den från början inriktade sitt arbete på andra frågor. I viss utsträckning överlappar ADCO arbetsgruppen RR11 inom Kommittén för elektronisk kommunikation (ECC) vid Europeiska post- och telesammanslutningen (CEPT). Denna arbetsgrupp har arbetat med en rapport om förstärkning av vissa aspekter när det gäller marknadsövervakning. RR11:s arbetsuppgifter är vidare än marknadsövervakning inom ramen för direktivet. De omfattar t.ex. mekanismer för kontroll av huruvida kraven för tillstånd är uppfyllda. ADCO och RR11 samarbetar i ökad utsträckning, nyligen om en kampanj som gällde brister när det gäller att uppfylla de administrativa kraven.

I en undersökning till stöd för arbetet med rapporten från RR11-gruppen visas att det existerar många typer av övervakningspraxis i medlemsstaterna. Vissa medlemsstater vidtar åtgärder bara efter klagomål, medan andra har strukturerade program för stickprovs- och rutinövervakning. Verksamhetens omfattning styrs i regel av den budget som finns tillgänglig. Det finns ännu inte något fullt utvecklat och effektivt samarbete mellan olika myndigheter som garanterar en effektiv och enhetlig övervakning inom EU. Elektroniska medel för informationsutbyte har införts, men de tycks inte vara tillräckligt effektiva.

Med tanke på de omfattande förändringar som direktivet har inneburit, särskilt inskränkningen av förhandskontrollerna av radioutrustning innan den släpps ut på marknaden, skulle man kunna förvänta sig många anmälningar av skyddsåtgärder, vilket dock ännu inte är fallet. Den 1 juni 2003 hade bara 20 sådana åtgärder anmälts av endast tre medlemsstater, varav en bara handlade om överensstämmelse i fråga om elektromagnetisk kompatibilitet. När antalet anmälningar stabiliseras förväntas skyddsåtgärderna dock uppgå till ungefär samma antal som för direktivet om elektromagnetisk kompatibilitet, dvs. mellan 100 och 200 per år. Kampanjen som gällde administrativa krav visade att kraven i många fall inte uppfylls, vilket visar att tillverkarna inte riktigt känner till vilka skyldigheter de har enligt direktivet, som därför kan vara alltför komplext.

Erfarenheten med anmälan av skyddsåtgärder har tydligt visat att det formella förfarandet i artikel 9 är alltför krångligt och att tidsfristen för att lämna ett officiellt yttrande är för lång (i regel mellan sex och tolv månader). Bestämmelserna i direktivet är inte realistiska. De ålägger kommissionen att lämna ett yttrande om alla skyddsåtgärder som anmäls. När produkterna inte längre finns på EU-marknaden till följd av nationella åtgärder och tillverkarna inte motsätter sig åtgärderna kan man ifrågasätta om ett sådant yttrande har något mervärde. Yttrandet ska dessutom antas inom två månader efter anmälan efter det att den rådgivande kommittén har hörts. Eftersom medlemsstaterna i praktiken också väntar mellan sex och tolv månader med att anmäla nationella åtgärder, innebär detta att produkten redan har funnits på marknaden i inte mindre än ett till två år när kommissionen antar sitt yttrande.

Denna situation behöver åtgärdas genom en grundläggande översyn av syfte och detaljer i förfarandena i direktivet med målet att säkerställa en effektiv marknadsövervakning och en effektiv hantering av produkter som inte uppfyller kraven. Situationen är inte specifik för detta direktiv. I sin resolution om meddelandet om den nya metoden uppmanar rådet till en allmän översyn av dessa bestämmelser.

2.7. Elektromagnetiska fält

I rådets rekommendation 1999/519/EG anges ramar för begränsning av allmänhetens exponering för elektromagnetiska fält (0 Hz-300 GHz). Innan rådet antog sin resolution fick CEN, CENELEC och ETSI i uppdrag att utarbeta standarder för effekterna av de mest använda frekvensområdena, särskilt för GSM-utrustning.

Allmänhetens oro över elektromagnetiska fält framgår av antalet parlamentsfrågor som ställts om detta (över 30 skriftliga frågor [10] under perioden fram till augusti 2003). Sammantaget har det ställts fler frågor om basstationer (informellt ofta kallade master) än om mobiltelefoner, troligtvis på grund av att masterna har en tydligare synpåverkan.

[10] http://www.europa.eu.int/comm/enterprise/ rtte/questions.htm

I artikel 3.1 a i radio- och teleterminalsdirektivet finns ett väsentligt krav på att man ska skydda hälsan och säkerheten för användare och andra personer, vilket också inbegriper de mål avseende säkerhetsföreskrifter som anges i direktiv 73/23/EEG [11], dock utan tillämpning av spänningsgränserna [12].

[11] Rådets direktiv 73/23/EEG av den 19 februari 1973 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om elektrisk utrustning avsedd för användning inom vissa spänningsgränser, EGT L 77, 26.3.1973, s. 29.

[12] Med "spänningsgränser" avses här matningsspänning för utrustningen.

De väsentliga kraven ger ett gott skydd när det gäller all utrustning som omfattas av radio- och teleterminalsdirektivet, inklusive sådan batteridriven radioutrustning som mobiltelefoner som inte omfattas av direktiv 73/23/EEG. Små framsteg gjordes med de ursprungliga standardiseringsuppdragen. De uppdaterades under 2000 med hänvisning till rådets rekommendation och till radio- och teleterminalsdirektivet. Det betonades att det var brådskande att utarbeta harmoniserade standarder, särskilt för GSM-telefoner. Dessa standarder blev tillgängliga under sommaren 2001. Sedan dess har andra standarder för lågspänningsutrustning och för larmbågar antagits.

Standarder för basstationer kommer att omfatta frågor om utrustning, installation och mätningar och bör kunna ge en fullständig täckning av exponeringseffekter från mobiltelefonmaster. Inom ramen för radio- och teleterminalsdirektivet innebär dessa standarder att utrustningen förutsätts uppfylla de väsentliga kraven "när den är korrekt installerad, underhålls och används för sitt avsedda ändamål". Eftersom master ofta består av flera olika utrustningskomponenter som tillhör mer än en nätoperatör är det klart att "ibruktagandet" av varje komponent måste avse den samlade effekten av all utrustning. Så länge CENELEC ännu inte har utarbetat alla relevanta standarder får medlemsstaterna tillämpa nationella standarder [13] som omsätter de väsentliga kraven i direktivet. Enligt artikel 7.2 får medlemsstaterna även begränsa ibruktagandet av basstationer och annan radioutrustning av hälsoskäl. Kommissionen understryker att de tekniska aspekterna av sådana föreskrifter måste anmälas enligt direktiv 98/34/EG. I sådana föreskrifter får det inte ställas strängare krav än i direktivet. Många sådana föreskrifter utfärdas som föreskrifter för planering på lokal eller regional nivå, och det är inte klart om de måste anmälas. Oftast föreskrivs samlokaliseringsskyldigheter för att minimera antalet master, minimiavstånd från masterna till allmänheten eller förbud mot att uppföra master i närheten av skolor och sjukhus. Huvudsyftet med dessa föreskrifter är att minska oron över de hälsorisker som allmänheten anser att masterna utgör. Exponeringen från basstationer ligger med få undantag i praktiken långt under (1000-100 000 gånger) de gränser som rådet rekommenderar, vilket anses ge ett gott skydd mot negativa effekter. Man bör dock beakta att högre exponeringsnivåer nås när masterna placeras på långt avstånd från allmänheten, eftersom den effekt som krävs för kommunikationen ökar med avståndet, vilket därmed motverkar syftet att sänka exponeringsnivåerna.

[13] Se t.ex. kommissionens genomföranderapport om rådets rekommendation om begränsning av allmänhetens exponering för elektromagnetiska fält (0 Hz-300 GHz) på följande webbplats: http://europa.eu.int/comm/health/ph/ programmes/pollution/implement_rep_en.pdf

I slutet av 2001 gjorde Generaldirektoratet för hälsa och konsumentskydd en bedömning av huruvida rådets rekommendation är lämplig som ram för det löpande standardiseringsarbetet när det gäller elektromagnetiska fält. I Bryssel den 30 oktober 2001 lämnade Vetenskapliga kommittén för toxicitet, ekotoxicitet och miljö ett yttrande om eventuella effekter av elektromagnetiska fält, radiofrekvensfält och mikrovågsstrålning på människors hälsa. Kommittén drog slutsatsen att den kompletterande information som hade blivit tillgänglig under de senaste åren inte motiverade en översyn av de exponeringsgränser som anges i rådets rekommendation och att det inte fanns tillräckliga vetenskapliga belägg för att föreslå något alternativ. Ytterligare en översyn av rekommendationen planeras under 2004.

2.8. Störsändare

Med den omfattande spridningen av mobila tjänster, särskilt GSM, har det uppstått ett behov av att ta itu med de samhällsproblem som olämplig användning orsakar (irriterande ringsignaler och användning), men även med frågor som gäller säkerhet och trygghet (t.ex. i fängelser och på sjukhus). Trots att man i allmänhet litar till frivilliga mekanismer för att ta itu med sådana problem (förbudsskyltar, social kontroll, förbud mot mobiltelefoner) har vissa parter uttryckt en önskan om att dessa frågor ska lösas genom att man förhindrar kommunikation genom tekniska medel. Denna utveckling orsakat stor oro i den ständiga kommittén och hos andra tillsynsorgan. Genom en sådan metod skulle det bli lagligt att sälja och utan kontroll sprida störsändare, s.k. simple jammers. Störsändarna skulle kunna leda till att det skapas många hål i GSM-täckningen, vilket samtidigt innebär en kvalitetsminskning när det gäller tjänster, en inskränkt tillgång till larmtjänster och upphävande av en del av den täckning som är rättsligt garanterad för operatörer genom olika typer av tillstånd.

För närvarande (november 2003) är dessa apparater inte lagliga, eftersom ingen medlemsstat har infört några konkreta föreskrifter som anger under vilka förutsättningar de får användas. De offentliga myndigheterna inom EU måste också inleda en saklig debatt med de organisationer som vill förbjuda allmän GSM-kommunikation på vissa platser. Effektiva lösningar måste hittas för att uppnå detta mål utan att det inskränker den breda tillgången till mobil kommunikation.

3. Bedömning av direktivets effektivitet

3.1. Allmänt

Erfarenheterna med direktivet är positiva. Den inre marknaden för radioutrustning och teleterminalutrustning har förbättrats betydligt när de skilda nationella administrativa förfaranden undanröjdes samtidigt som förtroendet har ökat för harmoniserade standarder i stället för nationella typgodkännanden. Genom de förenklade förfarandena minskar det administrativa arbetet för tillverkare, förvaltningar och certifieringsorgan. Den konsolidering av certifieringsbranschen som sedan har skett inom EU har inneburit att en del arbetstillfällen gått förlorade, men inte jämförelsevis så många som gått förlorade av andra viktiga ekonomiska faktorer som har påverkat telebranschen.

3.2. Radioutrustningens uppfyllande av kraven

Ingen ökning av skadliga radiostörningar har konstaterats. De första resultaten av övervakningsarbetet visar visserligen att de tekniska kraven ibland inte uppfylls, men inget tyder på någon ökning jämfört med tidigare system. I slutet av 2002 startades i vissa medlemsstater en särskild marknadsövervakningskampanj inriktad på utrustning som inte uppfyller de administrativa kraven (t.ex. felaktig märkning och information). Kampanjen visade att de administrativa kraven i många fall inte uppfylls, vilket dock inte verkar ha något samband med bristande uppfyllande av tekniska krav, ökade störningar eller problem för konsumenterna. Man kan därför ifrågasätta om dessa bestämmelser är proportionerliga. Vissa tillverkare tycks felaktigt anta att det inte krävs något yttrande från ett anmält organ när det inte finns harmoniserade standarder för hälso- och säkerhetskrav.

3.3. Inga effekter på nätens integritet

De allmänna telenätens integritet har inte äventyrats och det har därför inte visat sig vara nödvändigt att ställa krav på driftskompatibilitet för terminalutrustning. Det finns uppgifter om att vissa nätoperatörer har infört de tidigare kraven på bedömning av överensstämmelse som en del av sina specifikationer för upphandling eller att de placerar sina nätavgränsningspunkter så att viss utrustning kan behållas inom själva nätet. Särskilt på mobilområdet finns en tydlig utveckling mot paketlösningar där utrustning (särskilt multimedia) kombineras med tjänster, vilket kan påverka konsumenternas valmöjligheter.

3.4. Problem som tagits upp av de viktigaste aktörerna

Genom en informationsinsamling inom TCAM kartlades problem som medlemsstaterna och andra viktiga aktörer hade konstaterat. De frågor som oftast togs upp var användarinformation (märkning och anvisningar) enligt artikel 6.3, anmälan av radioutrustning som använder frekvensspektrum som inte är harmoniserat enligt artikel 6.4 (vilket en del medlemsstater anser vara en överflödig skyldighet) samt anmälan av gränssnitt enligt artikel 4 i direktivet. Många synpunkter lämnades också på olika aspekter i förfarandet för bedömning av överensstämmelse utan att någon särskild fråga dominerade.

De frågor som togs upp om artikel 4.1 gällde främst förvaltningarnas oro över eventuella överlappningar med liknande skyldigheter att anmäla tekniska föreskrifter enligt direktiv 98/34/EG. De frågor som togs upp om artikel 4.2 kom från ett mycket mindre antal tillverkare och operatörer. De oroades över att företagshemligheter kan röjas, undrade över vad informationen skulle innehålla och tog upp eventuella konsekvenser i fråga om kommersiella fördelar. Mot bakgrund av de senare frågorna och att inte alla medlemsstater har sett till att alla nätgränssnitt offentliggörs, förefaller kravet på att operatörer av allmänna telenät ska offentliggöra information om nätgränssnitt vara oproportionerligt för små operatörer. Det bör diskuteras om kravet bara ska gälla de operatörer som är särskilt starka på marknaden. Tillverkarna vill att de ska vara lätt tillgängliga, om möjligt på Internet.

Några få språkliga avvikelser i direktivtexten mellan de officiella språken har noterats och rättats till.

Frågan om användarinformation (som vissa inte anser vara proportionerlig) och bedömning av överensstämmelse är allmänna frågor som bäst tas upp i samband med den allmänna översynen av direktiven enligt den nya metoden. För annan utrustning än radioutrustning har inga andra frågor tagits upp.

När det gäller radioutrustning tog man under arbetet inom TCAM upp frågor av praktisk betydelse som gör att man inte kan dra full nytta av direktivet. För det mesta handlar de om sekundära åtgärder inom ramen för genomförandet på nationell nivå samt frågor som ligger utanför direktivets egentliga tillämpningsområde, t.ex. nationella frekvensplaner och begränsningar som hänger samman med detta.

3.5. Avvikelser mellan direktivets mål och bestämmelser och nationella föreskrifter på radioområdet

I de harmoniserade standarder som Europeiska institutet för telestandarder (ETSI) utarbetar beaktas kompatibilitetsstudier och genom ett samförståndsavtal mellan ETSI och Kommittén för elektronisk kommunikation (ECC) inom Europeiska post- och telesammanslutningen (CEPT) garanteras att de aspekter som rör reglering på radioområdet beaktas i dessa. Tillsynsorganen på radioområdet har i vissa medlemsstater trots detta problem med standardiseringens och de harmoniserade standardernas roll som en del av regelverket inom radioområdet. Ett antal föreskrifter om gränssnitt har anmälts till kommissionen enligt förfarandet i direktiv 98/34/EG, som reglerade frågor som omfattades av direktivet och som kommissionen var tvungen att lämna synpunkter på eller detaljerade yttranden om. Genom dessa föreskrifter infördes i några fall användarvillkor som stred mot kraven i de harmoniserade standarderna. Vissa tillsynsorgan på radioområdet tycks ha bristande förtroende för systemet för standardisering, vilket leder till att man tenderar att behålla besluten om marknadstillträde för särskild teknik som en befogenhet för tillsynsmyndigheten på radioområdet. Detta leder till en avvikelse från målen i direktivet, som siktar mot öppna regler för användning av frekvensspektrum och en innovationsvänlig miljö.

Reglerna för att få tillgång till frekvensspektrum och beslutsprocessen för ny allokering har tidigare inte varit harmoniserade inom EU. För att få tillgång till ett frekvensspektrum för ny teknik krävs för närvarande ett omfattande lobbyarbete, tekniska kompatibilitetsstudier, tid och ibland avgifter för användning eller tillträde. Detta hindrar särskilt små och medelstora företag och det bromsar innovation. Kommissionen konstaterar att utvecklingen inom EU när det gäller harmoniserade beslut om reglering som ger tillgång till radiospektrum har släpat efter besluten i andra stora ekonomier inom potentiellt viktiga områden för ny teknik. Genom ett regelverk med bristande flexibilitet kan EU komma att framstå som mindre attraktivt för innovativa produkter än USA, där förfarandena för reglering är mer öppna och integrerade och där man är mer angelägen om att få ny teknik prövad på marknaden. Kommissionen har inrättat en rådgivande grupp för radiospektrumpolitik [14] som kan vara det rätta forumet för en allmän diskussion om hur beslutsfattandet kan strömlinjeformas och påskyndas. Detta bör omfatta möjligheter till experimentell användning inom EU för kompatibilitetsstudier, vilka hittills främst har varit teoretiska, samt utformning av mer öppna förfaranden som leder till harmoniserade EU-beslut om tillgång till frekvensspektrum.

[14] http://europa.eu.int/information_society/ topics/ecomm/doc/shortcuts/radiospectrum/word /radio_spectrum_policy_group_decision/en.doc

En viktig del av dessa diskussioner kommer att vara frågan om under vilka förutsättningar spaktrumanvändningen bör regleras genom särskilda tillstånd för användare eller utrustning och genom en strikt segmentering av spektrumet för skilda tekniska föreskrifter om användning av frekvensspektrum i de olika medlemsstaterna. Erfarenheterna med ISM-band har visat att innovation kan främjas genom att man tillhandahåller allmänna frekvensspektrum utan tillståndsgivning (s.k. free ways) med regler för samlokalisering (regler för samtrafik i de harmoniserade standarderna) så att utrustning problemfritt kan använda samma frekvensspektrum. Detta gäller i allra högsta grad kortdistansradio, som tar en allt större andel av marknaden för radioutrustning. Samtidigt kan man undersöka möjligheten att i ökad utsträckning tillämpa mer flexibla och mindre teknikberoende villkor för användning av frekvensband som beviljats tillstånd. Genom ny teknisk utveckling (kognitiva hjälpmedel, programvarustyrd radio, ultrabredband) kommer tillsynsorganen att kunna vara mer flexibla och i ökad utsträckning kunna lita till tekniken för att garantera en effektiv och störningsfri användning av frekvensspektrumet. Det är viktigt att det förs en gemensam och öppen EU-politik för att sådan teknik ska kunna utvecklas och som leder till tydliga regler (och harmoniserade standarder) för tillverkningen av produkterna.

3.6. Problem att få information om spektrum

Ur tillverkarens synvinkel är information om spektrumanvändning inte lättillgänglig. Inte förrän 2003 kunde en harmonisering ske av modellen för anmälan av utrustning som använder spektrum som inte är harmoniserat enligt artikel 6.4. Principerna för den inre marknaden tillämpas motvilligt i dessa fall. Många frekvensplaner har offentliggjorts, men de ger ingen väsentlig information för utformningen av utrustningen och utsläppandet på marknaden, t.ex. om villkor för tillståndsgivning. Bristande harmonisering råder också när det gäller tekniska villkor för tillståndsgivning. Detta har medfört att tillverkare "sonderar" medlemsstaterna med anmälningar om att de planerar att släppa ut utrustning på marknaden för att få information om frekvensspektrum och för att få rättssäkerhet. Även om anmälningsförfarandet då används som en metod för att ge information till tillverkare visar detta att försöken att göra information om regler för spektrumanvändning tillgänglig på europeisk nivå (särskilt genom EFIS-projektet [15]) hittills har varit otillräckliga.

[15] http://www.efis.dk/search/ general

Det har endast upprättats en begränsad förteckning över harmoniserade frekvensband som inte kräver någon anmälan av utrustning. Framstegen bromsas av skilda detaljföreskrifter för spektrumanvändning, även när själva frekvensbandet är harmoniserat. Det behövs en mekanism som gör det möjligt att jämföra varje anmäld föreskrift med föreskrifterna i andra medlemsstater och de särskilda harmoniseringsåtgärder som vidtas av Europeiska post- och telesammanslutningen (CEPT) måste bli obligatoriska inom EU genom radiospektrumbeslutet [16]. I detta beslut anges att informationen om villkoren för spektrumanvändning inom EU måste förbättras. En konstruktiv synergieffekt mellan informationskraven i dessa två rättsakter skulle därför vara till nytta.

[16] Europaparlamentets och rådets beslut nr 676/2002/EG av den 7 mars 2002 om ett regelverk för radiospektrumpolitiken i Europeiska gemenskapen (radiospektrumbeslut), EGT L 108, 24.4.2002.

Bristen på information gör det i alla händelser svårt för tillverkarna att kartlägga alla villkor som måste uppfyllas innan en produkt få användas i en viss medlemsstat.

3.7. Bör terminalutrustning även fortsättningsvis omfattas av detta direktiv?

Eftersom det inte finns några väsentliga krav på teleterminalutrustning som inte är radioutrustning enligt artikel 3.3 och eftersom det inte längre finns någon möjlighet att tillämpa särskilda krav på sådan utrustning enligt artikel 18.3 är de enda väsentliga kraven på sådan utrustning de krav som anges i artikel 3.1. I denna artikel finns direkta hänvisningar till skyddskraven i direktiven 73/23/EEG och 89/336/EEG. Frågan inställer sig därför om teleterminalutrustning skulle kunna utgå ur detta direktiv och regleras inom ramen för den allmänna konkurrensrätten och de allmänna bestämmelserna om lågspänning och elektromagnetisk kompatibilitet (under förutsättningen att den lägsta spänningsgränsen i lågspänningsdirektivet utgår i samband med att det ses över). I samband med detta måste man beakta att det fortfarande finns dominerande aktörer på denna marknad och att de administrativa bestämmelserna i dessa direktiv skiljer sig från bestämmelserna i radio- och teleterminalsdirektivet. Man bör se till att undvika att det återinförs nationella föreskrifter för terminaler samt uppmärksamma behovet av stabilitet inom branschen och frågan om paketlösningar där utrustning kombineras med nättjänster, t.ex. genom att behålla befintliga skyldigheter om offentliggörande av nätgränssnitt enligt föreskrifter inom branschen. Detta kommer att kompenseras genom att man ytterligare liberaliserar denna utrustningsklass och genom att man undanröjer den tvetydighet som uppstår när det gäller utrustning som kan användas både som terminal och som en komponent i en infrastruktur för ett allmänt telenät [17].

[17] Infrastruktur (annan än radioutrustning) som används i telenät omfattas inte av direktivet och bör inte regleras utöver de krav som anges i lågspänningsdirektivet (73/23/EEG) och i direktivet om elektromagnetisk kompatibilitet (89/336/EEG). En medlemsstat tillåter dock ett nationellt system för godkännande av infrastruktur som inte är radioutrustning. Detta leder till att särskilt marknaden för modem för bredbandsanslutning via xDSL-teknik splittras.

En annan fråga att överväga innan man beslutar om att låta teleterminalutrustning utgå ur radio- och teleterminalsdirektivet är om den tillgänglighet som skulle kunna öka genom tillämpning av artikel 3.3 f fullt ut kan garanteras genom att man istället tillämpar andra direktiv.

3.8. I utkanten av direktivets tillämpningsområde

Tillämpningen av direktivet på utrustning som används i frekvensband för flygkommunikation måste ses över. Uppräkningen av utrustning som inte omfattas av direktivet enligt bilaga I är tvetydig och tolkas olika av medlemsstaterna. Kommissionen har lagts fram förslag till rådet om att reglera sådan utrustning i särskilda direktiv.

Direktivets begränsning till att bara omfatta utrustning för radiokommunikation har gett upphov till diskussioner om t.ex. störsändare, radar och radardetektorer omfattas. Även om tillämpningen av direktivet har förtydligats för sådan utrustning, skulle en definition av tillämpningsområdet som "utrustning som kan sända och/eller ta emot radiovågor" underlätta dess genomförande.

3.9. Översyn av bestämmelserna om utrustning som inte uppfyller kraven

För att direktivet ska kunna genomföras på ett riktigt sätt krävs ett effektivt system för marknadsövervakning som tillämpas på samma sätt i alla medlemsstaterna. Detta måste utvecklas fullt ut och en tydlig och bild av övervakningsverksamheten och resultaten av denna måste framgå. Om inte bestämmelserna om övervakning i direktivet genomdrivs kan det leda till att kraven uppfylls i mindre utsträckning, särskilt för radioprodukter. I den allmänna översynen av direktiven enligt den nya metoden kommer man att undersöka detta generellt sett, men de mekanismer som finns för det dagliga samarbetet är för närvarande otillräckliga.

3.10. Förhållande till andra direktiv och överlappningar av dessa

Av historiska orsaker görs en åtskillnad när det gäller regleringen mellan avsiktlig radiosändning (som nu omfattas av direktivet, men tidigare av nationella föreskrifter för godkännande) och oavsiktliga störningar (som omfattas av direktivet om elektromagnetisk kompatibilitet). Huvudsyftet i båda direktiven är att undvika störningar av radio- och teletjänster. Frågan inställer sig då om det är motiverat att ha skilda bestämmelser i de två direktiven. Nuvarande situation främjar inte utvecklingen av marknaden för radioutrustning med låg effekt. Medicinsk utrustning och särskilt induktivt kopplade medicinska apparater med en frekvens på 175 kHz är ett sådant fall. TCAM uppmanade i april 2001 Kommittén för elektronisk kommunikation (ECC) inom Europeiska post- och telesammanslutningen (CEPT) att ta upp denna fråga och finna en allmän lösning för sådana apparater. Framsteg gjordes i juli 2002 när ändringar infördes i EEC:s rekommendation 70-03. När denna lägesrapport utarbetas har denna rekommendation ännu inte genomförts i vissa medlemsstater. Därför bör man överväga att finna en lösning med hjälp av bestämmelserna i radiospektrumbeslutet.

Vissa medlemsstater har börjat införa nationella föreskrifter för att åtgärda störningar från kablar i telenät som använder sådan teknik som telekommunikation via kraftnätet, xDSL, koaxialkablar eller LAN-teknik utanför de nuvarande direktiven om radioutrustning och teleterminalsutrustning och om elektromagnetisk kompatibilitet. Efter diskussioner har man enats om att dessa är frågor som rör elektromagnetisk kompatibilitet och som redan omfattas av de befintliga direktiven. Att fastställa lämpliga harmoniserade standarder inom ramen för dessa direktiv har visat sig vara en svår uppgift som även kan leda till tvister. Kommissionen fortsätter diskussionerna om detta med medlemsstaterna i alla lämpliga forum [18].

[18] Dokument från ett seminarium som nyligen hållits i denna fråga finns på följande webbplats: http://europa.eu.int/comm/enterprise/ electr_equipment/emc/plcworkshop.htm

Det är fortfarande oklart hur regelverket för elektroniska kommunikationstjänster påverkar detta direktiv. Detta regelverk ligger utanför det traditionella området för allmänt tillgänglig telekommunikation, som fortfarande utgör grunden i radio- och teleterminalsdirektivet. Som möjliga frågor har näringslivet tagit upp frågan om att låta termen allmänt tillgängligt telenät utgå och den icke harmoniserade behandlingen av ny teknik i medlemsstaterna. I nästa översyn av regelverket för elektronisk kommunikation under 2006 kan dessa frågor tas upp.

En överlappning existerar mellan kraven i detta direktiv och de krav som ställs enligt direktivet om elektromagnetisk kompatibilitet för utrustning som är avsedd att användas i motorfordon (95/54/EEG). Kommissionen planerar att ta upp dessa frågor i samband med en översyn av detta direktiv.

4. Internationella aspekter

Artikel 16 i direktivet behandlar frågor om utsläppande på marknaden i länder utanför EU. Dessa hinder utgörs av en blandning av hinder när det gäller bedömningar av överensstämmelse, administrativa frågor och tullar. Flera strategier har tillämpats för att minska hindren för marknadstillträde för EU-industrin.

Protokollen till Europaavtalen om bedömning av överensstämmelse och godtagande av industriprodukter (PECA) syftar till att integrera kandidatländernas marknader före anslutningen. Enligt dessa protokoll ska kandidatländerna närma sin lagstiftning till EU-lagstiftningen. Även om man i några av dessa protokoll under förhandlingarna tog upp radioutrustning och teleterminalutrustning omfattar endast ett avtal sådan utrustning (Malta).

Ett särskilt avtal om ömsesidigt erkännande, grundat på radio- och teleterminalsdirektivet, har slutits med Schweiz. Genom detta integreras landets system med det system som gäller inom EU.

EU har slutit andra avtal om ömsesidigt erkännande med Australien, Kanada, Japan, Nya Zeeland och USA. I alla dessa avtal ingår en sektoriell bilaga om teleutrustning som gör det möjligt att utföra vissa bedömningar av överensstämmelse i respektive land EU genom de organisationer som utses (organ för bedömning av överensstämmelse) i EU och vice versa. Inom EU gäller de förfaranden som anges i radio- och teleterminalsdirektivet. I länderna utanför EU gäller nationella förfaranden.

Inom ramen för dessa avtal har EU lyckats få ett antal organ för bedömning av överensstämmelse erkända, vilket har underlättat tillträdet till marknaderna i dessa länder. Avtalen om ömsesidigt erkännande har dock visat sig ha allvarliga brister. I allmänhet framhålls skillnaderna i de tekniska föreskrifterna och de ger små möjligheter till harmonisering, även när teknisk kompatibilitet föreligger. Att bibehålla dessa skillnader är resurskrävande både för kommissionen och för medlemsstaterna.

Denna situation förvärras genom skillnaden mellan den helt integrerade metoden när det gäller säkerhet i fråga om elektromagnetisk kompatibilitet och de krav som gäller för radioutrustning enligt radio- och teleterminalsdirektivet och de särskilda bestämmelserna i lagstiftningen i alla eller vissa av dessa länder utanför EU. Detta innebär att man för de teleprodukter som förs in från EU till dessa länder måste tillämpa flera sektoriella bilagor till avtalen om ömsesidigt erkännande (främst bilagorna om elsäkerhet och elektromagnetisk kompatibilitet utöver bilagan om teleutrustning). USA utgör ett särskilt fall, där diskussionerna med Occupational Health and Safety Agency (OSHA) om genomförandet av bilagan om elsäkerhet, som även krävs för teleutrustning, har avbrutits. De stora ansträngningar och framsteg som gjorts för att kunna börja tillämpa bestämmelserna på teleområdet utgör därför en besvikelse för dem som exporterar från EU till USA.

Däremot är modellen för radio- och teleterminalsdirektivet integrerad och okomplicerad. Avregleringen på vissa andra marknader, t.ex. Australien och Nya Zeeland, har inneburit att hindren för marknadstillträde har minskat betydligt, vilket ifrågasätter nyttan med att fortsätta att arbeta med avtalen om ömsesidigt erkännande. Å andra sidan kan frivilliga system för tekniska krav och certifiering, t.ex. VCCI i Japan, utgöra hinder utanför tillämpningsområdet för ett avtal om ömsesidigt erkännande.

Med hänsyn till ovanstående måste det fortfarande bevisas att avtalen leder till ett direkt och faktiskt mervärde för EU-tillverkarna och för certifieringsarbetet. En indirekt effekt av avtalen om ömsesidigt erkännande är att de främjar en harmonisering genom utbyte av god praxis och skapar en bättre förståelse för problem som orsakas av skillnader mellan rättssystemen. Många system har redan förenklats, delvis tack vare sådana kontakter. Resursbristen vid kommissionen och hos tillsynsorganen inom EU har dock tyvärr inneburit att det inte har varit möjligt att avsätta tillräckliga anslag för att fullfölja arbetet med avtalen om ömsesidigt erkännande.

Vid sidan av dessa avtal har Världshandelsorganisationen (WHO) infört ett arbetsprogram för åtgärder utanför tullområdet (Non-Tariff Measures Work Programme) inom ramen för avtalet om informationsteknik (ITA). Detta omfattar inte bara bedömningar av överensstämmelse och andra tekniska åtgärder, utan även sådana frågor som tullförfaranden, importlicenser och offentlig upphandling. När det gäller tekniska åtgärder har en närmare undersökning gjort av frågor som gäller elektromagnetisk kompatibilitet, vilken visar att hindren för marknadstillträde främst rör förfarandena för bedömning av överensstämmelse och i mindre utsträckning skilda tekniska standarder.

FN:s ekonomiska kommission för Europa har en arbetsgrupp för teknisk harmonisering och standardisering. Den ger möjlighet att utbyta information om införandet av olika system för tillsyn och standardisering och den lämnar rekommendationer om system för harmonisering. Initiativ har tagits för att tillämpa dess förslag till allmän modell för bedömning av överensstämmelse, som är förenlig med den nya metoden [19], på viss radioutrustning och teleterminalutrustning.

[19] http://www.unece.org/trade/tips/docs/ wp6_01/model-17r4e.doc

OECD har gjort en studie av standardiseringsrelaterade hinder och liberalisering av handeln inom teleområdet (Standards-Related Barriers and Trade Liberalisation: Telecommunications Sector) [20]. Man har kommit fram till att regelverket skulle kunna förenklas om man i ökad utsträckning tillämpar internationella standarder, avskaffar krav på driftskompatibilitet, särskilt för radiogränssnitt, samt vid bedömningen av överensstämmelse sätter tilltro till leverantörernas försäkran om att kraven är uppfyllda.

[20] http://www.olis.oecd.org/olis/2001doc.nsf/ LinkTo/td-tc-wp(2001)11-final

Strategierna för att minska handelshindren för EU-industrin behöver ses över. Den nuvarande fokuseringen på avtalen om ömsesidigt erkännande tycks inte vara effektiv.

5. Slutsatser

De ursprungliga målen har på ett bra sätt uppnåtts genom direktivet. Uppbyggnaden av en inre marknad för radio- och teleutrustning som främjar innovation och konkurrenskraft bromsas dock fortfarande av frågor som ligger utanför direktivets tillämpningsområde. En förutsättning för ytterligare framsteg när det gäller att förverkliga målen är att man harmoniserar och förenklar bestämmelserna för tillgång till frekvensspektrum för nya tillämpningar och för användning av radiospektrumet.

De problem som stötts på när det gäller att få direktivet att fungera motiverar ingen förändring av strategin. Vissa konstaterade brister och erfarenheter förtjänar dock en begränsad översyn av motsvarande rättsliga bestämmelser:

* Möjligheter bör skapas att genom ett kommittéförfarande göra genomförandebestämmelserna och tolkningarna av direktivet juridiskt bindande.

* Det bör undersökas om branschspecifika föreskrifter inte bör ersätta de nuvarande besluten enligt artikel 3.3 när det gäller livräddningstjänster och andra ändamål av allmänt intresse.

* Tillämpningen av direktivet på luftfartsutrustning bör förtydligas och det bör övervägas om radioutrustning som inte används för radiokommunikation bör omfattas.

* Bestämmelserna om hantering av produkter som inte uppfyller kraven måste förbättras. Det måste garanteras att dessa bestämmelser leder till att marknadsövervakningen blir effektiv, att resursutnyttjandet optimeras och att formella yttranden från kommissionen endast behövs när det gäller tvister om överensstämmelse.

* De krav på användarinformation, märkning och andra administrativa bestämmelser som följer av detta direktiv och av andra direktiv som bygger på den nya metoden (särskilt lågspänningsdirektivet och direktivet om elektromagnetisk kompatibilitet) bör ses över och harmoniseras. Skyldigheterna i detta avseende måste stå i proportion till målet. Man bör också överväga hur relevant information ska göras tillgänglig för alla typer av användare, särskilt funktionshindrade, där så är lämpligt.

* Det bör övervägas om vissa bestämmelser som ålägger operatörerna att offentliggöra uppgifter om sina nät skulle kunna utgå för mindre operatörer.

* Det bör övervägas om annan terminalutrustning än radioutrustning skulle kunna utgå ur direktivet så att den endast omfattas av direktivet om elektromagnetisk kompatibilitet och av lågspänningsdirektivet. I samband med detta bör man beakta det faktum att det finns dominerande aktörer, ett eventuellt återinförande av nationella föreskrifter, paketlösningar där utrustning kombineras med nättjänster samt behovet av stabilitet för tillverkarna.

* Det bör övervägas hur man ska säkerställa ett enhetligt system som reglerar störningar av radiofrekvensspektrum, både från radio och från andra produkter.

* Man bör se till bestämmelserna och terminologin i direktivet görs kompatibla med regelverket för elektronisk kommunikation.

Tillämpningen av artikel 3.3 f bör övervägas för att inbegripa tillgänglighetskrav för vissa typer av terminaler. Detta är av särskild vikt när det gäller nödutrustning, där tillgängligheten bör garanteras. I detta avseende bör diskussioner inledas med medlemsstaterna för att förtydliga avgränsningen mellan utrustning och nät i frågor som rör tillgänglighet och för att vidta gemensamma åtgärder i syfte att främja harmoniserade lösningar på europeisk nivå. Inom ramen för det befintliga direktivet föreslås följande åtgärder för att förbättra tillämpningen av direktivet:

* Samarbetet mellan de anmälda organen (sammanslutningen för frågor om överensstämmelse för radioutrustning och teleterminalutrustning) och de nationella frekvensförvaltande myndigheterna bör förbättras så att de riktlinjer som ges för innovativa produkter inte leder till tvister.

* Kommissionen bör undersöka om de tekniska föreskrifterna på lokal nivå för planering av basstationer följer direktivet.

Som ytterligare åtgärder för att fullt ut förverkliga målet att skapa en inre marknad för radio- och teleutrustning som främjar innovation och konkurrenskraft föreslås följande åtgärder:

* Flytta över mer utrustning från klass 2 (som omfattas av nationella begränsningar) till klass 1 (som får användas inom hela EU). Radiospektrumbeslutet bör användas till att åstadkomma ett mer harmoniserat spektrum, särskilt för konsumentvaror och kortdistansradio, där fördelarna för tillverkarna och konsumenterna skulle vara stora på den inre marknaden.

* Diskussioner bör inledas med medlemsstaterna inom ramen för radiospektrumbeslutet om att strömlinjeforma beslutsprocessen för frekvensallokering för nya tillämpningar, och att skapa förutsättningar för experiment inom EU i syfte att få till stånd en mer öppen miljö som ökar tillverkningsindustrins konkurrenskraft och fördelarna för samhället inom EU.

* Diskussioner bör också inledas med medlemsstaterna om fördelarna med att underlätta spektrumtillgången samt de möjligheter utvecklingen av den nya tekniken ger att minska behovet av enskilda tillstånd och en strikt segmentering av spektrumet.

När det gäller de internationella aspekterna måste det verkliga mervärdet av de nuvarande avtalen om ömsesidigt erkännande undersökas. Kommissionen bör undersöka effektivare sätt att lösa problem med marknadstillträde för EU-industrin.