KOMMISSIONENS ANDRA RAPPORT TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET om tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 1221/97 om allmänna tillämpningsregler för åtgärder som syftar till att förbättra villkoren för produktion och saluföring av honung

(framlagt av komissionen)

MOTIVERING

I artikel 6 i rådets förordning (EEG) nr 1221/97 föreskrivs det att kommissionen vart tredje år skall lägga fram en rapport om tillämpningen av stödordningen för biodlare inför rådet och Europaparlamentet.

Härmed lägger kommissionen fram sin andra rapport. I slutsatserna till denna rapport föreslår kommissionen att en ny förordning antas för att anpassa målen inom biodlingssektorn till dagsläget.

Förslaget syftar till att förbättra produktions- och saluföringsvillkoren för biodlingsprodukter. Detta mål kan uppnås med hjälp av treåriga program i medlemsstaterna som omfattar tekniskt stöd, bekämpning av varroakvalster, rationalisering av flyttning av bisamhällen, utökning av bibestånden och tillämpad forskning inom biodlingssektorn och avseende biodlingsprodukter.

Åtgärden för att bekämpa varroakvalster är ingen utrotningsåtgärd, utan syftar till att minska de ekonomiska produktionsförlusterna till följd av denna parasitsjukdom.

För att kunna göra anspråk på samfinansiering från gemenskapen för sina nationella program måste medlemsstaterna utarbeta en undersökning om sektorns struktur, produktion och saluföring av biodlingsprodukterna samt de åtgärder som man planerar att vidta, och lägga fram den inför kommissionen.

Medlemsstaterna skall dessutom delge kommissionen all statistik rörande dessa program.

KOMMISSIONENS ANDRA RAPPORT TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET om tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 1221/97 om allmänna tillämpningsregler för åtgärder som syftar till att förbättra villkoren för produktion och saluföring av honung

Bilagorna till denna rapport utgör ett särskilt dokument som kan erhållas i pappersform på franska och engelska från GD Jordbruk eller laddas ned från GD Jordbruks webbsida http://europa.eu.int/comm/agriculture/ markets/honey/index_fr.htm.

1. Inledning

I februari 2001 antog kommissionen sin första rapport om tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 1221/97 [1], i vilken de första tre årens tillämpning av förordningen behandlades.

[1] KOM(2001) 70 slutlig.

Inledningsvis bör det påminnas om att rådet i juni 1997 antog förordning (EEG) nr 1221/97 [2] i syfte att förbättra villkoren för produktion och saluföring av honung i Europeiska unionen. Inom ramen för denna förordning har medlemsstaterna frivilligt infört nationella årliga program (nedan kallade "honungsprogram") uppbyggda kring fem prioriterade åtgärder: teknisk hjälp, bekämpning av varroakvalster, rationalisering av flyttning av bisamhällen, stödåtgärder för laboratorier för analys av honung samt tillämpade forskningsprogram för förbättring av honungens kvalitet.

[2] EGT L 173, 1.7.1997, s. 1. Förordningen ändrad genom förordning (EG) nr 2070/98 (EGT L 265, 30.9.1998, s. 1).

I november 1997 fastställde kommissionen i förordning (EG) nr 2300/97 [3] tillämpningsregler som bland annat omfattar honungsprogrammens olika element, datum för anmälan av programmen, en modell för fördelningen av medlen från gemenskapens samfinansiering samt reglerna för den undersökning av sektorns struktur som skulle göras.

[3] EGT L 319, 21.11.1997, s. 4, senast ändrad genom förordning (EG) nr 1438/2000 (EGT L 161, 1.7.2000, s. 65).

Medlemsstaterna har genomfört undersökningar av sektorns struktur som bland annat omfattar produktions-, saluförings- och prissättningsstrukturen.

I artikel 6 i förordning (EG) nr 1221/97 anges att en rapport om tillämpningen av förordningen skall lämnas vart tredje år till Europaparlamentet och rådet. Denna rapport har utarbetats för att uppfylla detta krav.

2. Världssituationen

Största delen av världsproduktionen av honung sker i Asien, följt av Europa och Nord- och Centralamerika (tabell 1). När det gäller världshandel är Kina det största exportlandet medan Europeiska unionen är den viktigaste importören.

2.1. Produktion

Världsproduktionen av honung uppgick 2002 till 1 268 000 ton, enligt FAO (tabell 1). Under perioden 1998-2002 ökade världsproduktionen med 6,8 %.

År 2002 var Europeiska unionen med sina 112 000 ton världens tredje största producent efter Kina med 258 000 ton och de nya oberoende staterna i f.d. Sovjetunionen med 136 000 ton (tabell 2). Andra stora producenter är USA (100 000 ton) och Argentina (85 000 ton).

2.2. Handel

Världshandeln motsvarar ungefär en tredjedel av den sammanlagda honungsproduktionen enligt de siffror som FAO och Comext har lagt fram.

2.2.1. Export

Världsexporten av honung uppgick 2001 till 360 000 ton (tabell 3). År 2001 exporterade Kina 41 procent av sin honungsproduktion, vilket motsvarar 30 procent av den totala världshandeln med honung.

De viktigaste marknaderna för den kinesiska exporten är i storleksordning Japan, USA och Tyskland. De hälsorestriktioner som införts avseende kinesisk honung till följd av att man upptäckt förbjudna ämnen i animaliska produkter från Kina, men också de minskade skördarna under de senaste åren har bidragit till förändringar i världshandelsflödena.

2.2.2. Import

Världsimporten av honung uppgick 2001 till nästan 360 000 ton. (tabell 4). Den viktigaste importmarknaden är Europeiska unionen, som 2001 stod för 44 procent av världens honungsimport. Nästan 75 procent av importen till Europeiska unionen 2001 gick till Tyskland och Förenade kungariket med 92 000 ton respektive 23 000 ton (tabell 6).

Världsimporten har stadigt ökat sedan slutet av 1970-talet (figur 2), och detta beror på ökad konsumtion av natur- och dietprodukter, vissa aktörers initiativ för att införa specialhonung eller lågprishonung, vanligen i form av blandningar, samt ökad industriell användning av honung i vissa länder.

3. Situationen i Europeiska unionen

3.1. Försörjningsbalans

Europeiska unionen har brist på honung och måste regelbundet importera ungefär hälften av sin honung. År 2001/02 kunde unionen själv tillfredsställa 45,9 % av sitt honungsbehov (tabell 5).

De största honungsproducenterna i Europeiska unionen är Spanien, Tyskland och Frankrike med en honungsproduktion på 33 000, 26 000 respektive 25 000 ton 2001/02. Europeiska unionens honungsproduktion har varit stabilunder perioden 1999-2002.

Honungsimporten har inte förändrats mellan 1998 och 2002, men Argentina har blivit den viktigaste importören till Europeiska unionen, med 36 % av gemenskapens totala honungsimport under 2002, medan Kina har åkt ned på fjärde plats med 9 % efter Mexiko (12 %) och Ungern (10 %) (tabell 6).

Gemenskapens export uppgår till cirka 8 000 ton och utgör bara 6 % av produktionen under 2002 (tabell 7).

3.2. Biodlingens omfattning

Enligt de uppgifter medlemsstaterna lämnat fanns det 460 000 biodlare i gemenskapen år 1999, och av dessa angavs 14 350 vara yrkesverksamma biodlare. Som yrkesbiodlare räknas i detta sammanhang sådana som har minst 150 kupor.

Enligt samma källor uppgick det sammanlagda antalet biodlare 2003 till 470 000, varav 15 270 var yrkesbiodlare, vilket innebär att antalet biodlare i gemenskapen har ökat med 2 % och att antalet yrkesbiodlare har ökat med 6,4 % (tabell 8). Det sammanlagda antalet biodlare ökade under perioden 1992-1999 med 5,7 % eller 25 010 personer.

Under perioden 1999-2003 ökade antalet bikupor med 2,5 % procent till 8 877 209. De yrkesverksamma biodlarna har över 3 880 000 kupor, vilket motsvarar 43,7 % av det sammanlagda antalet kupor i Europa. Den medlemsstat som har flest kupor är Spanien, där det finns nästan 2 400 000 stycken, följt av Grekland med 1 380 000 kupor och Frankrike med nästan 1 300 000 kupor.

Om andelen yrkesverksamma definieras som förhållandet mellan antalet kupor som ägs av yrkesverksamma biodlare och det totala antalet kupor, har Spanien den högsta andelen yrkesfolk med 74 procent, följt av Grekland och Portugal med över 50 procent. I dessa tre medlemsstater (Grekland, Spanien och Portugal) finns 74 procent av det totala antalet yrkesmässigt skötta bikupor i Europeiska unionen.

I absoluta tal finns de flesta yrkesverksamma biodlarna i tre medlemsstater, nämligen Spanien med 29 procent av det totala antalet yrkesverksamma biodlare, Grekland med 26 procent och Frankrike med 19 procent.

Sammanfattningsvis kan man se en faktisk ökning av sektorn, även om vissa sakkunniga anser att ökningen beror på bättre statistiskt underlag i sektorn. I snitt har antalet kupor som sköts av yrkesfolk i Europeiska unionen ökat med 5,7 % under perioden 1999-2003, medan andelen yrkesfolk har varit stabil (42-44 %), vilket visar en svag utvecklingstendens i fråga om yrkesmässig biodling.

4. Genomförandet av honungsprogrammen

I den första rapporten om tillämpningen av honungsprogrammen angav kommissionen bland annat i sina slutsatser att programmen haft kvalitativa effekter på biodlarsektorn och att det vore lämpligt att förstärka samarbetet mellan de behöriga myndigheterna i vissa medlemsstater å ena sidan och de representativa organisationerna inom biodlingsbranschen och kooperativen å den andra, samt att honungsprogrammens förvaltning måste förenklas.

I enlighet med dessa slutsatser har kommissionen antagit en ändring [4] av förordningen (EG) nr 2300/97 som ger medlemsstaterna möjlighet att fortsätta sina honungsprogram från förra året genom en enkel anmälan.

[4] Förordning (EG) nr 704/2001 (EGT L 98, 7.4.2001, s. 14).

4.1. Beräkning av utgifter

I artikel 2 i förordning (EG) nr 2300/97 anges att medlemsstaterna skall anmäla sina program före den 15 april varje år. De program som anmäls skall innehålla beräknade kostnader och en finansieringsplan.

På grundval av medlemsstaternas meddelanden om beräknade utgifter fördelas disponibla medel med hänsyn till hur bestånden av bin är fördelade inom gemenskapen, i enlighet med vad som anges i bilaga I till förordning (EG) nr 2300/97. Besluten om godkännande av honungsprogrammen träder i kraft den 1 september varje år.

Under perioden 2001-2003 har programmen i de fyra medlemsstater som har de största bestånden av bin, nämligen Spanien, Frankrike, Grekland och Italien, utnyttjat närmare tre fjärdedelar av de disponibla gemenskapsmedlen varje år. För programåret 2003 motsvarar Spaniens beräknade utgifter 26,5 procent av gemenskapsmedlen, följt av Frankrike med 16,2 procent samt Grekland och Italien med 14 procent (tabell 11).

På EU-nivå är det bekämpningen av varroakvalster som med 41 procent tar den största delen av de planerade utgifterna, och detta gäller för de flesta medlemsstater. Därefter följer teknisk hjälp med 26 procent, flyttning av bisamhällen med 20 procent samt honungsanalyser och projekt för tillämpad forskning med 6 respektive 7 procent.

Under perioden 2001-2003 visar den genomsnittliga utvecklingen av utgifterna för de fem åtgärderna på unionsnivå inga större förändringar (figur 3). Däremot måste en kraftigare ökning av anslagen för tekniskt stöd flyttning av bisamhällen och noteras, och en svagare ökning för bekämpning av varroakvalster samt en minskning för analyser och tillämpad forskning.

2003 begärde Grekland och Italien 34 % respektive 17 % av de sammanlagda gemenskapsmedlen för teknist stöd till biodlare. Av de sammanlagda anslagen för bekämpning av varroakvalster under 2003 gick 28 % till Spanien, 14 % till Portugal och 11 % till Frankrike. När det gäller rationaliseringen av flytt av bisamhällen går 50 % av gemenskapsmedlen till Spanien, 24 % till Italien och 18 % till Frankrike. 34 % av de sammanlagda medlen för stöd till laboratorieanalyser går till Frankrike, och 25 % till Spanien. Frankrike erhåller 47 % av de sammanlagda gemenskapsmedlen för forskningsprojekt avseende ökning av honungskvaliteten, och Italien och Tyskland får 14 %.

4.2. Verkställighet av utgifter

Honungsprogrammen måste vara slutförda senast den 31 augusti varje år och motsvarande utbetalningar skall göras senast den 15 oktober i enlighet med artikel 2 i förordning (EG) nr 2300/97. Vid utarbetandet av denna rapport var de slutgiltiga uppgifterna för programmet för år 2003 inte tillgängliga.

År 2002 verkställdes i medlemsstaternas programplanering 83 procent av de totala beräknade utgifterna (tabell 12). Två medlemsstater verkställde alla sina beräknade utgifter: Danmark och Finland. Av de medlemsstater som erhåller majoriteten av anslagen verkställde Spanien 90,2 procent av sina beräknade utgifter och Italien 90 procent. I Grekland och Frankrike, däremot, har en stor del av anslagen inte använts, motsvarande 77,8 procent respektive 68 procent av de beräknade utgifterna. Om genomförandet av honungsprogrammen inte förbättras avsevärt i vissa medlemsstater kommer 15 till 17 % av de medel som anslagits för honungsprogrammen att förbli outnyttjade.

4.3. Utvärdering

4.3.1. Åtgärdens mål

Det allmänna målet är förbättrad produktion och saluföring av honung, men de särskilda målen varierar beroende på vilka åtgärder som prioriteras.

Det tekniska stödet syftar till att höja effektiviteten inom produktion och saluföring genom användande av den bästa tekniken. Kurser och andra utbildningssatsningar riktade till biodlare och producentgrupperingar eller kooperativ handlar framför allt om områden som uppfödning, förebyggande verksamhet mot sjukdomar, villkor vid insamling och förpackning, lagring och transport av honungen, samt saluföring. Dessa kurser är mycket efterfrågade, och en förstärkning av biodlarorganisationernas möjligheter att bemöta denna efterfrågan är något som man i de flesta medlemsstater ansett vara av avgörande betydelse.

Bekämpning av varroakvalster och därmed associerade sjukdomar syftar till att minska de kostnader som uppstår vid behandling av bikupor. Denna parasitsjukdom leder i nuläget till en kraftigt minskad avkastning inom biodlingen i Europeiska unionen och till förlust av bisamhällen om ingen behandling sätts in. Den försvagning av bisamhällena som förorsakas av varroakvalster är ett skäl till förekomsten av associerade sjukdomar [5]. Varroakvalster kan inte utrotas fullständigt och behandlingen av bikuporna med godkända produkter (som inte lämnar några rester i honungen) är enda sättet att undvika följderna av denna sjukdom. Ekonomiskt stöd har därför bedömts vara nödvändigt för att förhindra att icke godkända produkter används eller att behandlingen blir ineffektiv.

[5] Uttrycket "associerade sjukdomar" refererar till vissa sekundära infektionssjukdomar vilkas spridning är direkt kopplad till varroakvalster (t.ex. akut virologisk paralysi).

Stödet till rationalisering av flyttning av bisamhällen syftar till att hantera denna flyttningsverksamhet inom gemenskapen och att iordningställa områden som kan ta emot många biodlare under blomningstiden. En loggbok över flyttningar, investeringar i utrustning och utarbetande av kartor över honungsproducerande områden kan bland andra åtgärder bidra till en förvaltning av flyttningsverksamheten.

Åtgärderna till stöd för honungsanalys syftar till att förbättra saluföringen av honung. Finansieringen av analyserna av honungens fysisk-kemiska egenskaper mot bakgrund av botaniskt ursprung gör det möjligt för biodlarna att få exakta uppgifter om den insamlade honungens kvalitet och därmed att på ett bättre sätt föra ut sin produkt på marknaden.

Förordningen ger möjlighet att i honungsprogrammen införa särskilda projekt för tillämpad forskning när det gäller förbättring av honungskvaliteten och att sprida resultaten av denna forskning. Detta kan bidra till ökade inkomster för producenter i specifika områden.

4.3.2. Genomgång av utgifter per åtgärd. Uppnådda resultat.

I genomsnitt visar beräkningarna av utgifter för olika åtgärder (figur 3) för perioden 2001-3003 att bekämpningen av varroakvalster utgör största delen (41 procent) av de planerade utgifterna i medlemsstaterna. Därefter följer teknisk hjälp med 26 procent, flyttning av bisamhällen med 20 procent samt honungsanalyser och projekt för tillämpad forskning med 6 respektive 7 procent (tabell 11).

För år 2002 visar genomgången av verkställda utgifter per åtgärdstyp (tabell 13) att bekämpning av varroakvalster motsvarar 46 procent av utgifterna i medlemsstaternas program, följt av utgifter för teknisk hjälp med 23 procent och rationalisering av flyttningen av bisamhällen med 19 procent av de totala utgifterna. Projekt för tillämpad forskning motsvarar 7 procent av utgifterna och honungsanalyser 5 procent av de totala utgifterna.

Om man jämför verkställandet av utgifter under perioden 1998-2002 visar sig en tendens till stabilisering av utgiftsnivån efter en inledande, mer ostadig period när honungsprogrammen började genomföras. Som redan nämnts är den största delen av budgeten avsatt för bekämpning av varroakvalster, följt av tekniskt stöd och rationaliserad flytt av bisamhällen.

De uppgifter som inkommit från medlemsstaterna är ofullständiga, men tillåter ändå en utvärdering av utvecklingstendensen för samtliga åtgärder.

Tekniskt stöd planeras i 11 av de 15 honungsprogram som medlemsstaterna lagt fram. De viktigaste åtgärderna för tekniskt stöd är utbildning av biodlare och tekniska rådgivare, informationsspridning och undersökningar eller praktiska demonstrationer av biodlingsteknik (tabell 14-A).

Av de fyra medlemsstater som planerar de största utgifterna för dessa åtgärder (Grekland, Italien, Frankrike och Spanien) har endast Italien och Spanien lämnat in jämförbara uppgifter för perioderna 1998-2000 och 2001-2003. En granskning av dessa uppgifter visar en minskning av antalet kurser och informationsbroschyrer i Spanien, och en ökning i Italien.

När det gäller bekämpningen av varroakvalster kan de olika typerna av åtgärder som vidtagits i medlemsstaterna delas upp i tre kategorier: stöd till kemisk behandling, experiment och forskning om alternativa metoder samt handledning av biodlingsexperter (tabell 14-B). I genomsnitt har antalet behandlade kupor i Spanien och Tyskland nästan tredubblats om man jämför perioderna 1998-2000 och 2001-2003. I gengäld har antalet under samma perioder minskat med 16 % respektive 7 % i Österrike och Portugal.

Rationaliseringen av flyttningen av bisamhällen tycks ge goda resultat i vissa medlemsstater som har gjort investeringar i särskild utrustning för denna typ av produktion eller i förnyelse av bibeståndet (tabell 14-C). Denna typ av åtgärd uppvisar två motstridiga egenskaper: det är den åtgärd som minst ofta begärs av medlemsstaterna, men samtidigt är det den åtgärd som i utgiftsberäkningarna visar den största ökningen.

Honungsanalys och forskningsprojekt för förbättring av honungskvaliteten utgör mindre andelar av de sammanlagda utgifterna. Trots detta bidrar de till att honungen kan marknadsföras bättre. Stöd till honungsanalys och forskning om analysmetoder samt spårning av eventuella rester i honungen är de viktigaste åtgärderna (tabell 14-D och 14-E).

4.3.3. Förslag från medlemsstaterna

Alla medlemsstater hade lagt fram honungsprogram när denna förordning började tillämpas.

Medlemsstaternas viktigaste förslag är följande:

- Förbättring av sektorns statistiska uppgifter (E, F, I). Det bör dock påminnas om att en undersökning av sektorn redan föreskrivs som villkor för att man skall kunna få samfinansiering. Detaljerna för detta anges i tillämpningsförordningen. Det kan emellertid ändå vara lämpligt att aktualisera vissa kriterier efter några år.

- Bekämpning av övriga sjukdomar som drabbar bin (EL, E, I och NL). Det bör påpekas att denna stödordning inte syftar till införandet av en hälsostrategi för sektorn. Detta skulle falla under GD Sanco's ansvarsområde (generaldirektoratet för hälsa och konsumentskydd).

- Flerårig förvaltning av honungsprogrammen (EL. IRL, I) för att förenkla programmens genomförande. Eftersom stödordningen omfattas av marknadspolitiken, vars budget är årlig, är det emellertid nödvändigt att utgiftsberäkningarna och verkställandet av utgifterna görs inom en årsram.

- Stöd till uppfödning (EL, F, NL). På grund av att dödligheten bland bin har ökat under flera år har man i flera program tagit med stöd till förnyande av bibeståndet. Å andra sidan är de europeiska biodlarnas förmåga att föda upp ett tillräckligt antal bin för fortplantning inte tillräcklig för att kunna tillfredsställa sektorns behov. Därför skulle stöd för att främja denna specialisering av produktionen kunna fylla en lucka.

- Att i stödordningen ta med alla biodlingsprodukter och utvidga den tillämpade forskningens tillämpningsområde (E, I). Efter flera års tillämpning av honungsprogrammen kan det vara lämpligt att ta med övriga biodlingsprodukter i stödordningen för att på ett mer allmänt sätt försöka ta itu med biodlingssektorns problem.

- Vissa medlemsstater föreslår nya åtgärder som informationskampanjer (EL, E), investering i yrkesmässig biodling (I) och direkta stöd för främjande av biodling (I).

5. Näringens svårigheter och krav

De synpunkter som sektorn själv framfört kan sammanfattas på följande sätt:

Rent allmänt anser de europeiska biodlarna att målen i förordning (EG) nr 1221/97 inte är tillräckliga för att garantera biodlingens lönsamhet eller undvika att den yrkesmässiga biodlingen försvinner i Europa.

Den europeiska biodlingen hotas av allt mer svårbehandlade bisjukdomar (resistans mot de få godkända medlen), vilket ökar produktionskostnaderna. Dessutom medför problemet med förgiftningar genom olika växtskyddsmedel att betydande delar av bibeståndet försvinner i många länder i Europeiska unionen (ett återställande är ytterst svårt och dyrt), och att produktiviteten minskar.

Prisskillnaden mellan importerad honung och honung av hög kvalitet som är producerad i Europa är betydande, och kan öka när marknaderna öppnas (Kinas inträde i WTO, förmånsavtal).

Under dessa förhållanden är biodling inte längre någon lockande sysselsättning. Även om den europeiska produktionen inte ens täcker 50 % av efterfrågan i Europa. Inte ens biodlare som utövar sitt yrke på halvtid är i dag motiverade.

Inom sektorn har följande förslag lagts fram:

Förändring av förordning (EG) nr 1221/97 på följande sätt:

- Förlängning av genomförandeperioden för stödberättigande åtgärder.

- Garantier för återställande och utveckling av bibeståndet.

- Införande av en pollineringspremie.

- Bättre statistiskt material avseende beräkning, pris och produktionskostnader.

- Obligatorisk tillämpning av förordningen med 100-procentig finansiering och offentliggörande av en vägledning för att avhjälpa skillnaderna mellan medlemsstaterna.

- Översyn av typgodkännandeförfarandet för växtskyddsmedel med större hänsyn tagen till försiktighetsprincipen och till medlens inverkan på bipopulationerna.

- Införandet av en premie för att kompensera inkomstförluster till följd av importer.

Dessutom måste europeisk honung av god kvalitet främjas inom ramen för intern saluföring och genom utnyttjande av skyddad ursprungsbeteckning, skyddad geografisk beteckning och garanterad traditionell specialitet.

Dessutom beklagar biodlarna i vissa medlemsstater att de största insatserna har gjorts för åtgärder som inte direkt gynnar biodlarna. Biodlarna begär att deras organisationer på ett effektivt sätt skall vara delaktiga i programmets förberedande.6. Framtidsutsikter och förslag

6.1. Framtidsutsikter

Honungssektorn har på senare år präglats av stabil produktion och en lätt ökning av importerna. Genomsnittspriserna för den importerade honungen har ökat med 38 % under perioden 1998-2002 (tabell 10). I de flesta medlemsstaterna följer de viktade genomsnittspriserna under saluföringens olika stadier (tabell 9) inte importpriserna.

Den europeiska biodlingen är beroende av leverantörer utifrån, eftersom konsumtionen i gemenskapen är dubbelt så hög som produktionen. Europeiska unionen är den största importmarknaden i världen med en andel på 44 procent av den totala honungsimporten i världen.

Inom sektorn syns en tendens till koncentration av företagare, eftersom antalet kupor per yrkesutövande biodlare ökar snabbare än det sammanlagda antalet kupor i Europeiska unionen. Hur som helst så har antalet kupor ökat.

Den viktigaste prioriteringen i sektorn är fortfarande bekämpningen av varroakvalstret. Det förefaller nödvändigt att undvika all sammanblandning med åtgärder inom ramen för hälsolagstiftningen. I de slutsatser som expertgruppen inom detta område [6] lade fram fastställs följande:

[6] Möte för expertgruppen för biodling den 24.10.2003.

- Kemisk behandling är effektiv under förutsättning att man tillämpar en viss rotation.

- Det behövs harmoniserade och förenklade förfaranden för godkännande av nya verksamma beståndsdelar.

- Alternativa behandlingars effektivitet är beroende av klimatförhållanden och produktionssystemet.

- Det är nödvändigt att utöka forskningen kring urval av bin som är resistenta mot varroakvalster.

6.2. Förslag

Förordning (EEG) nr 1221/97, som syftar till att förbättra produktionen och saluföringen i Europeiska unionen, tycks ge positiva resultat för biodlingen. Denna näring karakteriseras av de stora olikheterna när det gäller produktionsvillkor, spridning av och skillnader mellan aktörerna, såväl i produktionsledet som i saluföringsledet.

De prioriterade åtgärder som anges i denna förordning har visat sig få ett verkligt kvalitativt värde för biodlingssektorn, även om de har begränsade budgetanslag. De åtgärder som är mest efterfrågade är, ordnade efter betydelse, bekämpning av varroakvalster, tekniskt stöd och rationalisering av flyttning av bisamhällen.

Det synes även lämpligt att upprätta nationella program för treårsperioder och på så sätt ta hänsyn till att programmen i praktiken liknar varandra mycket kraftigt från ett år till nästa.

Det förefaller också vara nödvändigt att formulera om vissa prioriteringar för att undvika felaktiga tolkningar i samband med deras genomförande, eller att anpassa dem till den aktuella situationen inom den europeiska biodlingen. I detta sammanhang behövs också en ny åtgärd för att främja utökningen av de minskande bibestånden i vissa regioner. Åtgärden för analys av honung skulle kunna strykas.

Därför anser kommissionen att det är lämpligt att ändra rådets förordning (EG) nr 1221/97 i enlighet med det bifogade förslaget.