27.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 101/60

GEMENSAM STÅNDPUNKT (EG) nr 27/2004

antagen av rådet den 26 april 2004

inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/ /EG om ändring av rådets direktiv 72/166/EEG, 84/5/EEG, 88/357/EEG och 90/232/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG om ansvarsförsäkring för motorfordon

(Text av betydelse för EES)

(2004/C 101E/02)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 47.2 första och tredje meningarna, artikel 55 och artikel 95.1 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag (1),

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (2),

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (3), och

av följande skäl:

(1)

Ansvarsförsäkring för motorfordon (motorfordonsförsäkring) har stor betydelse för EU-medborgarna, både som försäkringstagare och som skadelidande. Även för försäkringsföretagen är sådan försäkring av stort intresse, eftersom den står för en stor del av skadeförsäkringsrörelsen inom gemenskapen. Motorfordonsförsäkringen påverkar också den fria rörligheten för personer och fordon. Det bör därför vara ett viktigt mål för gemenskapens åtgärder på området för finansiella tjänster att den inre marknaden för motorfordonsförsäkring förstärks och befästs.

(2)

Stora framsteg i den riktningen har redan åstadkommits genom rådets direktiv 72/166/EEG av den 24 april 1972 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (4), rådets andra direktiv 84/5/EEG av den 30 december 1983 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon (5), rådets tredje direktiv 90/232/EEG av den 14 maj 1990 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon (6) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG av den 16 maj 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om ansvarsförsäkring för motorfordon (fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring) (7).

(3)

Gemenskapens system för motorfordonsförsäkring behöver aktualiseras och förbättras. Detta behov har bekräftats genom det samråd som organiserats med branschföreningar, konsumenter och föreningar för trafikoffer.

(4)

För att undvika möjliga feltolkningar av bestämmelserna i direktiv 72/166/EEG och underlätta försäkring av fordon med tillfälliga registreringsskyltar bör definitionen av det territorium där fordonet är normalt hemmahörande avse territoriet i den stat vars registreringsskylt fordonet bär, oavsett om denna skylt är permanent eller tillfällig.

(5)

Enligt direktiv 72/166/EEG skall fordon med falska eller olagliga registreringsskyltar anses vara normalt hemmahörande i den medlemsstats territorium där de ursprungliga registreringsskyltarna utfärdades. Denna bestämmelse medför ofta att en nationell försäkringsbyrå måste bära de ekonomiska konsekvenserna av olyckor som inte har något samband med den medlemsstat där försäkringsbyrån i fråga är etablerad. Utan att ändra det allmänna kriteriet att det är registreringsskylten som avgör inom vilket territorium fordonet skall anses vara normalt hemmahörande, bör en specialbestämmelse införas för olyckor som vållas av fordon utan registreringsskylt eller med en registreringsskylt som inte, eller inte längre, tillhör fordonet. I sådana fall, och endast i skaderegleringssyfte, bör det territorium där olyckan inträffade anses vara det territorium inom vilket fordonet är normalt hemmahörande.

(6)

För att underlätta tolkningen och tillämpningen av termen ”stickprovskontroller” i direktiv 72/166/EEG bör de relevanta bestämmelserna förtydligas. Förbudet mot systematiska kontroller av innehav av motorfordonsförsäkring bör gälla fordon som är normalt hemmahörande inom en annan medlemsstats territorium och fordon som är normalt hemmahörande inom tredje lands territorium vid inresa till det egna territoriet från en annan medlemsstat. Endast icke-systematiska kontroller som inte är diskriminerande och som utförs inom ramen för en kontroll som inte uteslutande syftar till försäkringskontroll får tillåtas.

(7)

Enligt artikel 4 a i direktiv 72/166/EEG får medlemsstaterna förordna om undantag från det allmänna kravet på obligatorisk försäkring när det gäller fordon tillhöriga särskilda fysiska eller juridiska personer, offentliga eller privata. Vid olyckor som orsakats av dessa fordon skall den medlemsstat som förordnar om undantag utse en myndighet eller ett organ som ersätter skadelidande vid olyckor i en annan medlemsstat. För att se till att inte endast skadelidande vid olyckor som orsakats av dessa fordon utomlands erhåller vederbörlig ersättning, utan även skadelidande vid olyckor som sker i den medlemsstat där fordonet är normalt hemmahörande, oberoende av om de är bosatta på den statens territorium eller inte, bör ovannämnda artikel ändras. Dessutom bör medlemsstaterna se till att den förteckning över personer som är befriade från försäkringsplikt och de myndigheter eller organ som ansvarar för ersättning till skadelidande vid olyckor som orsakats av sådana fordon meddelas kommissionen för offentliggörande.

(8)

Enligt artikel 4 b i direktiv 72/166/EEG får en medlemsstat göra undantag från det allmänna kravet på obligatorisk motorfordonsförsäkring när det gäller vissa slag av fordon eller vissa fordon med särskild registreringsskylt. I detta fall får de andra medlemsstaterna vid inresan på deras territorium kräva innehav av ett giltigt grönt kort eller att en gränsförsäkring tecknats för att garantera ersättning till skadelidande vid en olycka som dessa fordon kan orsaka på deras territorium. Eftersom avskaffandet av gränskontroller inom gemenskapen inte gör det möjligt att säkerställa att fordon som korsar gränsen har försäkringsskydd, kan ersättning därför inte längre garanteras för skadelidande vid olyckor som vållas utomlands. Det bör dessutom säkerställas att skadelidande får vederbörlig ersättning inte endast vid olyckor som orsakats av dessa fordon utomlands utan även vid olyckor i den medlemsstaten där fordonet är normalt hemmahörande. I detta syfte bör medlemsstaterna behandla skadelidande vid olyckor som orsakats av dessa fordon på samma sätt som skadelidande vid de olyckor som orsakats av oförsäkrade fordon. I direktiv 84/5/EEG föreskrivs det nämligen att ersättning av skadelidande vid olyckor som orsakats av oförsäkrade fordon bör betalas av skadeersättningsorganet i den medlemsstat där olyckan ägde rum. Vid utbetalning till skadelidande vid olyckor med fordon för vilka undantaget tillämpas bör skadeersättningsorganet ha ett ersättningskrav mot skadeersättningsorganet i den medlemsstat där fordonet är normalt hemmahörande. Efter en period av fem år från ikraftträdandet av detta direktiv bör kommissionen i förekommande fall mot bakgrund av erfarenheten från tillämpningen och genomförandet av detta undantag lägga fram förslag som syftar till att ersätta det eller upphäva det. Motsvarande bestämmelse i direktiv 2000/26/EG bör också utgå.

(9)

För att klarlägga motorfordonsförsäkringsdirektivens tillämpningsområde i enlighet med artikel 299 i fördraget bör hänvisningen till medlemsstaternas icke-europeiska territorium i artikel 6 och artikel 7.1 i direktiv 72/166/EEG utgå.

(10)

Medlemsstaternas skyldighet att se till att försäkringen omfattar åtminstone vissa minimibelopp, utgör ett viktigt inslag för att säkerställa skydd av skadelidande. De minimibelopp som föreskrivs i direktiv 84/5/EEG bör inte bara uppdateras för att ta hänsyn till inflationen utan även de reala beloppen bör ökas för att förbättra skyddet av de skadelidande. För att underlätta införandet av dessa minimibelopp bör en övergångsperiod på fem år från genomförandedagen för detta direktiv fastställas. Medlemsstaterna bör öka beloppen till åtminstone hälften av nivåerna senast trettio månader efter genomförandedagen.

(11)

För att säkerställa att minimibeloppet för täckningskapaciteten inte urholkas med tiden bör en klausul om regelbunden översyn införas, varvid man bör använda som referens det europeiska konsumentprisindexet (EKPI) som offentliggörs av Eurostat i enlighet med rådets förordning (EG) nr 2494/95 av den 23 oktober 1995 om harmoniserade konsumentprisindex (8). Förfarandet för en sådan översyn bör fastställas.

(12)

Direktiv 84/5/EEG, enligt vilket medlemsstaterna för att förhindra bedrägerier kan begränsa eller hindra betalningar från ersättningsorganet för skador orsakade av oidentifierade fordon, kan i vissa fall lägga hinder i vägen för berättigade ersättningar till skadelidande. Denna möjlighet att välja att begränsa eller hindra ersättning med motiveringen att fordonet inte identifierats bör inte kunna tillämpas om organet har utbetalt ersättning för betydande personskador till en skadelidande från den olycka där sakskadan uppstod. Medlemsstaterna får, i fråga om sakskador, föreskriva en självrisk för den skadelidande upp till den nivå som fastställs i nämnda direktiv. Villkoren för att personskador skall betraktas som betydande skall fastställas enligt lagar och andra författningar i den medlemsstat där olyckan inträffar. Vid fastställandet av dessa villkor får medlemsstaten beakta bland annat om skadan har krävt sjukhusvård.

(13)

För närvarande ges medlemsstaterna en möjlighet i direktiv 84/5/EEG att, upp till ett angivet tak, godkänna självriskbelopp som den skadelidande skall ansvara för vid sakskador som vållats av oförsäkrade fordon. Denna möjlighet minskar på ett omotiverat sätt skyddet för de skadelidande och verkar diskriminerande i förhållande till skadelidande vid andra olyckor. Denna möjlighet bör därför inte längre tillåtas.

(14)

Rådets andra direktiv 88/357/EEG av den 22 juni 1988 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring, och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att effektivt utöva friheten att tillhandahålla tjänster (9), bör ändras så att det blir möjligt för filialer till försäkringsföretag att verka som representanter vid motorförsäkringsverksamhet, så som redan sker i samband med andra försäkringstjänster än motorfordonsförsäkring.

(15)

Att samtliga passagerare i ett fordon omfattas av försäkringen är ett viktigt framsteg som uppnåtts genom nu gällande lagstiftning. Detta förhållande skulle dock äventyras om passagerare uteslöts från försäkringsskyddet enligt nationell lagstiftning eller vissa villkor i ett försäkringsavtal på grund av att de hade, eller borde ha haft, kännedom om att föraren av fordonet vid tillfället för olyckan var påverkad av alkohol eller av något annat berusningsmedel. En passagerare har vanligen inte förutsättningar för att kunna avgöra graden av berusning hos föraren. Målet att motverka att personer som är påverkade av ett berusningsmedel kör bil uppnås inte genom att minska försäkringsskyddet för passagerare som drabbas av en olycka. Skyddet för dessa passagerare genom den obligatoriska motorfordonsförsäkringen påverkar dock varken det ansvar som passagerarna kan ha ådragit sig enligt den tillämpliga nationella lagstiftningen eller nivån på eventuella skadestånd vid en enskild olycka.

(16)

Personskador och sakskador som drabbar fotgängare, cyklister och andra icke-motoriserade trafikanter, vilka är den minst skyddade parten vid olyckor, bör omfattas av den obligatoriska försäkringen för det fordon som är inblandat i olyckan om de skadelidande är berättigade till ersättning i enlighet med nationell civilrätt. Denna bestämmelse skall inte påverka vare sig skadeståndsansvaret eller nivån på skadestånden vid en enskild olycka enligt nationell lagstiftning.

(17)

Vissa försäkringsgivare inför i sina avtal klausuler enligt vilka avtalet upphör att gälla om fordonet befinner sig utanför den medlemsstat där det är registrerat under längre tid än en viss angiven period. En sådan praxis strider mot den princip som fastställs i direktiv 90/232/EEG, enligt vilken den obligatoriska motorfordonsförsäkringen skall omfatta hela gemenskapens territorium på grundval av en enda premie. Det bör därför särskilt anges att försäkringsskyddet skall fortsätta att gälla under hela avtalstiden, oavsett om fordonet under någon tid befinner sig i en annan medlemsstat, dock utan att detta påverkar kraven på registrering av motorfordon i den nationella lagstiftningen i en medlemsstat.

(18)

Åtgärder bör vidtas för att göra det lättare att skaffa försäkringsskydd för fordon som importeras från en medlemsstat till en annan, även om fordonet ännu inte registrerats i införselmedlemsstaten. Ett tillfälligt undantag bör införas från den allmänna regeln för fastställandet av den medlemsstat där risken är belägen. Under en period av trettio dagar från och med det datum då fordonet levererades, ställdes till förfogande eller avsändes till köparen bör införselmedlemsstaten anses vara den medlemsstat där risken är belägen.

(19)

Den som önskar ingå ett nytt avtal om motorfordonförsäkring med ett annat försäkringsföretag bör kunna styrka olyckor och försäkringsfall som inträffat under tiden för det föregående avtalet. Försäkringstagaren bör ha rätt att när som helst begära ett intyg om ersättningskrav i samband med det eller de fordon som har omfattats av försäkringsavtalet under åtminstone de senaste fem åren av avtalsförhållandet, eller om avsaknad av sådana ersättningskrav. Försäkringsföretaget eller ett organ som kan ha utsetts av en medlemsstat för att tillhandahålla obligatorisk försäkring eller sådana intyg skall förse försäkringstagaren med detta intyg inom femton dagar från det att intyget begärdes.

(20)

För att säkerställa ett tillfredsställande skydd av skadelidande vid trafikolyckor bör medlemsstaterna inte tillåta försäkringsföretag att ta ut självrisk av en skadelidande part.

(21)

Rätten att åberopa försäkringsavtalet och rikta anspråk direkt mot försäkringsföretaget är av stor betydelse för skyddet av personer som skadas i varje slag av trafikolycka. Genom direktiv 2000/26/EG föreskrivs det redan en rätt att rikta anspråk direkt mot det försäkringsföretag som tillhandahåller ansvarsförsäkring för den ansvariga personen för personer som skadas i olyckor som inträffar i en annan medlemsstat än den där den skadelidande har sin stadigvarande bostad och som orsakats genom användning av fordon som är försäkrade och normalt hemmahörande i en medlemsstat. För att underlätta en snabb och effektiv skadereglering och för att kostsamma rättsliga förfaranden så långt möjligt skall kunna undvikas bör denna rätt utsträckas till alla som drabbas av trafikolyckor.

(22)

För att skyddet av skadelidande vid trafikolyckor skall förbättras i sin helhet bör förfarandet med motiverat ersättningsanbud som föreskrivs i direktiv 2000/26/EG utsträckas till att omfatta varje slag av trafikolycka. Samma förfarande bör också gälla på motsvarande sätt om olyckan behandlas via det system av nationella försäkringsbyråer som föreskrivs i direktiv 72/166/EG.

(23)

För att göra det lättare för skadelidande att begära ersättning bör de informationscentrum som upprättats enligt direktiv 2000/26/EG inte begränsa sin verksamhet till att informera om olyckor som omfattas av det direktivet utan kunna lämna samma slag av information om varje annan trafikolycka.

(24)

Eftersom direktiv 2000/26/EG antogs före antagandet av rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (10), vilken för flera medlemsstater har ersatt Brysselkonventionen av den 27 september 1968 i samma ämne, bör hänvisningen till denna konvention anpassas i förekommande fall.

(25)

Rådets direktiv 72/166/EEG, 84/5/EEG, 88/357/EEG och 90/232/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG bör därför ändras i enlighet med detta.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Ändring av direktiv 72/166/EEG

Direktiv 72/166/EEG ändras på följande sätt:

1.

Artikel 1.4 skall ändras på följande sätt:

a)

Första strecksatsen skall ersättas med följande:

”—

territoriet för den stat med vars registreringsskylt fordonet är försett, oavsett om skylten är permanent eller tillfällig, eller”.

b)

Följande strecksats skall läggas till:

”—

i de fall där fordon som saknar registreringsskylt eller har en registreringsskylt som inte, eller inte längre, motsvarar fordonet blivit inblandade i en olycka, den stats territorium inom vilket olyckan inträffade, när det gäller skadereglering enligt artikel 2.2 första strecksatsen i detta direktiv eller enligt artikel 1.4 i rådets andra direktiv 84/5/EEG av den 30 december 1983 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon (11).

2.

Artikel 2.1 skall ersättas med följande:

”1.   Medlemsstaterna skall avstå från att kontrollera innehav av ansvarsförsäkring för fordon som är normalt hemmahörande inom en annan medlemsstats territorium och för fordon som är normalt hemmahörande inom tredje lands territorium vid inresa till det egna territoriet från en annan medlemsstats territorium. Medlemsstaterna får dock utföra icke-systematiska kontroller av försäkringar under förutsättning att de genomförs på ett icke-diskriminerande sätt och inom ramen för en kontroll som inte uteslutande syftar till försäkringskontroll”.

3.

Artikel 4 skall ändras på följande sätt:

a)

I led a andra stycket

i)

skall första meningen ersättas med följande:

”En medlemsstat som förordnar om sådant undantag skall vidta lämpliga åtgärder för att se till att ersättning utbetalas för sådan förlust eller skada som orsakats inom dess territorium och inom en annan medlemsstats territorium av fordon som tillhör ifrågavarande personer.”

ii)

skall sista meningen ersättas med följande:

”Den skall till kommissionen överlämna listan över personer som undantagits från obligatorisk försäkring samt myndigheter eller organ som ansvarar för ersättningen. Kommissionen skall offentliggöra listan”.

b)

I led b skall andra stycket ersättas med följande:

”I det fallet skall medlemsstaterna se till att sådana fordon som nämns i första stycket i detta led b behandlas på samma sätt som fordon för vilka sådan försäkringsskyldighet som avses i artikel 3.1 inte har uppfyllts. Skadeersättningsorganet i den medlemsstat där olyckan inträffat skall sedan kunna kräva ersättning från garantifonden enligt artikel 1.4 i direktiv 84/5/EEG i den medlemsstat där fordonet är normalt hemmahörande.

Efter en femårsperiod från och med tidpunkten för ikraftträdandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/.../EG av den … (12) om ändring av rådets direktiv 72/166/EEG, 84/5/EEG, 88/357/EEG och 90/232/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG om ansvarsförsäkring för motorfordon* skall medlemsstaterna rapportera till kommissionen om genomförandet och den praktiska tillämpningen av detta led b. Efter att ha gått igenom rapporterna skall kommissionen vid behov lägga fram förslag om att ersätta eller upphäva detta undantag.

4.

I artikel 6 och artikel 7.1 skall orden ”eller inom en medlemsstats icke-europeiska territorium” utgå.

Artikel 2

Ändring av direktiv 84/5/EEG

Artikel 1 i direktiv 84/5/EEG skall ersättas med följande:

”Artikel 1

1.   Den försäkring som avses i artikel 3.1 i direktiv 72/166/EEG skall obligatoriskt omfatta både sakskador och personskador.

2.   Varje medlemsstat skall, utan att det påverkar dess rätt att fastställa högre garantibelopp, kräva att den obligatoriska försäkringen ger ersättning med minst följande:

a)

Vid personskador: 1 000 000 euro för varje skadelidande. Medlemsstaterna får, i stället för ett sådant belopp, föreskriva ett minimibelopp på 5 000 000 euro per skadehändelse oavsett antalet skadelidande.

b)

Vid sakskador: 1 000 000 euro för varje skadehändelse oavsett antalet skadelidande.

Medlemsstaterna skall ha en övergångsperiod på fem år efter genomförandedagen för Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/.../EG av den... om ändring av rådets direktiv 72/166/EEG, 84/5/EEG, 88/357/EEG och 90/232/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG om ansvarsförsäkring för motorfordon (13) för att höja garantierna till de nivåer som krävs i denna punkt.

Senast 30 månader efter genomförandedagen för direktiv 2004/.../EG skall medlemsstaterna höja garantierna till åtminstone hälften av den nivå som föreskrivs i denna punkt.

3.   De belopp som anges i punkt 2 skall ses över vart femte år för att ta hänsyn till förändringar i det europeiska konsumentprisindexet (EKPI) enligt rådets förordning (EG) nr 2494/95 av den 23 oktober 1995 om harmoniserade konsumentprisindex (14). Den första översynen skall äga rum fem år efter ikraftträdandet av direktiv 2004/.../EG.

Beloppen skall justeras automatiskt. Beloppen skall höjas med den procentuella förändring som anges i EKPI för den aktuella perioden, dvs. de fem år som omedelbart föregår översynen, och rundas av uppåt till närmaste 10 000-tal euro.

Kommissionen skall meddela de justerade beloppen till Europaparlamentet och rådet och se till att de offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

4.   Varje medlemsstat skall inrätta eller auktorisera ett organ med uppgift att svara för ersättning, åtminstone upp till den gräns som den obligatoriska försäkringen skall ersätta, för sakskador och personskador orsakade av oidentifierade fordon eller av fordon för vilka sådan obligatorisk försäkring som avses i punkt 1 inte tecknats.

Bestämmelserna i första stycket skall inte påverka medlemsstaternas rätt att anse ersättning från detta organ som subsidiär eller ej och inte heller rätten att införa regler om skadereglering mellan detta organ och den person eller de personer som är ansvariga för olyckshändelsen och andra försäkringsgivare eller socialförsäkringsorgan som skall ersätta den skadelidande för samma skada. Medlemsstaterna får dock inte tillåta att organet, som villkor för betalning av ersättning, ställer krav på att den skadelidande kan visa att den som är ansvarig inte har förmåga eller vägrar att betala.

5.   Den skadelidande skall alltid kunna vända sig direkt till detta organ, som skall ha skyldighet att, på grundval av uppgifter som inhämtats från den skadelidande, lämna denne ett motiverat besked angående utbetalning av ersättning.

Medlemsstaterna får emellertid utesluta ersättning från organet till förmån för personer som frivilligt har stigit in i det fordon som orsakade sak- eller personskadan, om organet kan styrka att personerna visste att fordonet var oförsäkrat.

6.   Medlemsstaterna får begränsa eller utesluta ersättning från organet när det gäller sakskador orsakade av oidentifierade fordon.

Om organet emellertid har utbetalat ersättning för betydande personskador för någon skadelidande från samma olycka där sakskada orsakats av ett oidentifierat fordon får medlemsstaterna inte utesluta ersättning för sakskada med motiveringen att fordonet inte identifierats. Medlemsstaterna får dock föreskriva en självrisk om högst 500 euro för den skadelidande för sådan sakskada för vilken den skadelidande kan vara ansvarig.

Villkoren för att personskador skall betraktas som betydande skall fastställas enligt lagar och andra författningar i den medlemsstat där olyckan inträffar. I detta avseende får medlemsstaterna beakta bland annat om skadan har krävt sjukhusvård.

7.   Varje medlemsstat skall tillämpa sina lagar och andra författningar vid utbetalning av ersättning från organet, dock inte i strid med annan praxis som är förmånligare för den skadelidande.

Artikel 3

Ändring av direktiv 88/357/EEG

Artikel 12a.4 fjärde stycket andra meningen i direktiv 88/357/EEG skall utgå.

Artikel 4

Ändring av direktiv 90/232/EEG

Direktiv 90/232/EEG ändras på följande sätt:

1.

I artikel 1 skall följande stycke införas mellan första och andra stycket:

”Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att lagbestämmelser eller villkor i ett försäkringsavtal, som undantar en passagerare från ett sådant försäkringsskydd med hänvisning till att han eller hon visste eller borde ha vetat att föraren vid olyckstillfället var påverkad av alkohol eller något annat berusningsmedel, skall anses ogiltiga när det gäller skadeståndskrav från en sådan passagerare”.

2.

Följande artikel skall införas:

”Artikel 1a

Den försäkring som avses i artikel 3.1 i direktiv 72/166/EEG skall omfatta personskador och sakskador som drabbar fotgängare, cyklister och andra icke-motoriserade trafikanter som, till följd av en olycka där ett motorfordon är inblandat, är berättigade till ersättning i enlighet med nationell civilrätt. Denna artikel skall inte påverka vare sig skadeståndsansvaret eller skadebeloppet”.

3.

I artikel 2 skall första strecksatsen ersättas med följande:

”—

på grundval av en enda premie och för hela avtalstiden omfatta hela gemenskapens territorium, även under perioder när fordonet befinner sig i andra medlemsstater under avtalstiden, och”.

4.

Följande artiklar skall införas:

”Artikel 4a

1.   Med avvikelse från artikel 2 d andra strecksatsen i direktiv 88/357/EEG (15) skall, när ett fordon importeras från en medlemsstat till en annan, den medlemsstat där risken är belägen anses vara införselmedlemsstaten omedelbart efter den dag då fordonet levererades, ställdes till förfogande eller avsändes till köparen för en period av högst trettio dagar, trots att fordonet inte är formellt registrerat i införselmedlemsstaten.

2.   Om fordonet är inblandat i en olycka under den tidsperiod som nämns i punkt 1 och inte är försäkrat, skall det organ i införselmedlemsstaten som avses i artikel 1.4 i direktiv 84/5/EEG vara ersättningsskyldigt i enlighet med artikel 1 i det direktivet.

Artikel 4b

Medlemsstaterna skall se till att försäkringstagaren skall ha rätt att när som helst begära ett intyg om tredje mans skadeståndskrav i samband med det eller de fordon som har omfattats av försäkringsavtalet under åtminstone de senaste fem åren av avtalsförhållandet, eller om avsaknad av sådana ersättningskrav. Försäkringsföretaget eller ett organ som kan ha utsetts av en medlemsstat för att tillhandahålla obligatorisk försäkring eller sådana intyg skall förse försäkringstagaren med detta intyg inom femton dagar från det att intyget begärdes.

Artikel 4c

Försäkringsföretag skall inte tillämpa självrisk gentemot den skadelidande parten i en olycka när det gäller den försäkring som avses i artikel 3.1 i direktiv 72/166/EEG.

Artikel 4d

Medlemsstaterna skall se till att skadelidande parter vid olyckor vållade av ett fordon som omfattas av försäkring enligt artikel 3.1 i direktiv 72/166/EEG har rätt att rikta anspråk direkt mot det försäkringsföretag som tillhandahåller ansvarsförsäkring för den ansvariga personen.

Artikel 4e

Medlemsstaterna skall införa det förfarande som föreskrivs i artikel 4.6 i direktiv 2000/26/EG (16) för skadereglering av alla former av olyckor orsakade av fordon som omfattas av försäkring i enlighet med artikel 3.1 i direktiv 72/166/EEG.

Vid olyckor som får regleras genom det system av nationella försäkringsbyråer som föreskrivs i artikel 2.2 i direktiv 72/166/EEG skall medlemsstaterna införa samma förfarande som i artikel 4.6 i direktiv 2000/26/EG. Vid tillämpningen av detta förfarande skall varje hänvisning till försäkringsföretag uppfattas som en hänvisning till nationell försäkringsbyrå enligt definitionen i artikel 1.3 i direktiv 72/166/EEG.

5.

Artikel 5.1 skall ersättas med följande:

”1.   Utan att det påverkar deras skyldigheter enligt direktiv 2000/26/EG skall medlemsstaterna se till att de informationscentrum som inrättats eller godkänts i enlighet med artikel 5 i det direktivet ger den i artikeln angivna informationen till alla parter som varit inblandade i en trafikolycka orsakad av ett fordon som omfattas av försäkring i enlighet med artikel 3.1 i direktiv 72/166/EEG”.

Artikel 5

Ändringar av direktiv 2000/26/EG

Direktiv 2000/26/EG skall ändras på följande sätt:

1.

Artikel 4.8 skall ersättas med följande:

”8.   Utnämning av en skaderegleringsrepresentant skall inte i sig innebära att en filial öppnas enligt artikel 1 b i rådets direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring) (17) och skaderegleringsrepresentanten skall inte anses vara ett etableringsställe enligt artikel 2 c i rådets andra direktiv 88/357/EEG eller

—

ett etableringsställe enligt Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område – beträffande Danmark,

—

ett etableringsställe enligt rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (18) – beträffande de övriga medlemsstaterna.

2.

I artikel 5.1 a i direktiv 2000/26/EG skall punkt 2 ii utgå.

Artikel 6

Genomförande

1.   Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den … (19). De skall genast underrätta kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs.

Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

2.   Medlemsstaterna får i enlighet med fördraget behålla eller sätta i kraft bestämmelser som är mer förmånliga för den skadelidande parten än de bestämmelser som är nödvändiga för att följa detta direktiv.

3.   Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 7

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 8

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat den …

På Europaparlamentets vägnar

Ordförande

På rådets vägnar

Ordförande

(1)  EGT C 227 E, 24.9.2002, s. 387.

(2)  EUT C 95, 23.4.2003, s. 45.

(3)  Europaparlamentets yttrande av den 22 oktober 2003 (ännu ej offentliggjort i EUT), rådets gemensamma ståndpunkt av den 26 april 2004 och Europaparlamentets ståndpunkt av den ... (ännu ej offentliggjord i EUT).

(4)  EGT L 103, 2.5.1972, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv 84/5/EEG (EGT L 8, 11.1.1984, s. 17).

(5)  EGT L 8, 11.1.1984, s. 17. Direktivet senast ändrat genom direktiv 90/232/EEG (EGT L 129, 19.5.1990, s. 33).

(6)  EGT L 129, 19.5.1990, s. 33.

(7)  EGT L 181, 20.7.2000, s. 65.

(8)  EGT L 257, 27.10.1995, s. 1. Förordningen ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1882/2003 (EUT L 284, 31.10.2003, s. 1).

(9)  EGT L 172, 4.7.1988, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2000/26/EG.

(10)  EGT L 12, 16.1.2001, s. 1. Förordningen senast ändrad genom 2003 års anslutningsakt.

(11)  EGT L 8, 11.1.1984, s. 17.”

(12)  EUT L …, s. ….”

(13)  EUT L..., s.

(14)  EGT L 257, 27.10.1995, s. 1. Förordningen ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1882/2003 (EUT L 284, 31.10.2003, s. 1).”

(15)  Rådets andra direktiv 88/357/EEG av den 22 juni 1988 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring, och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att effektivt utöva friheten att tillhandahålla tjänster samt om ändring av direktiv 73/239/EEG (EGT L 172, 4.7.1988, s. 1). Direktivet senast ändrat genom direktiv 2000/26/EG (EGT L 181, 20.7.2000, s. 65).

(16)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG av den 16 maj 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om ansvarsförsäkring för motorfordon samt om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring) (EGT L 181, 20.7.2000, s. 65).”

(17)  EGT L 228, 11.8.1992, s. 1. Direktivet senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG (EUT L 35, 11.2.2003, s. 1).

(18)  EGT L 12, 16.1.2001, s. 1. Förordningen senast ändrad genom 2003 års anslutningsakt.”

(19)  24 månader efter det att detta direktiv har trätt i kraft.

RÅDETS MOTIVERING

I.   INLEDNING

Den 7 juni 2002 lade kommissionen fram sitt förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 72/166/EEG, 84/5/EEG, 88/357/EEG och 90/232/EEG samt direktiv 2000/26/EG om ansvarsförsäkring för motorfordon. (1) Förslaget grundade sig på artikel 47.2, artikel 55 och artikel 95.1 i fördraget.

Europaparlamentet avgav sitt yttrande vid första behandlingen den 22 oktober 2003 (2).

Ekonomiska och sociala kommittén avgav sitt yttrande den 26 februari 2003 (3).

Den 27 november 2003 nådde rådet en politisk överenskommelse inför antagandet av en gemensam ståndpunkt i ett senare skede i enlighet med artikel 251.2 i fördraget.

Den 26 april 2004 antog rådet sin gemensamma ståndpunkt om förslaget enligt dok. 16182/03.

II.   SYFTE

Syftet med ovanstående förslag är att uppdatera befintliga bestämmelser när det gäller motorfordonsförsäkringar för att öka skyddet för eventuella skadelidande, ta hänsyn till den ökade trafiken över gränserna med gränskontroller som i praktiken endast i undantagsfall förekommer samt upprätta en mer effektiv marknad för försäkringsprodukter för motorfordon. Vissa uppenbara luckor i den befintliga lagstiftningen måste därför också fyllas.

Bland de viktigaste inslagen är förbättringarna av försäkringsskyddet vid långvariga uppehåll utanför det land där fordonet är registrerat, höjningen av minimibeloppen för försäkringsskyddet för personskador och sakskador i hela unionen samt avskaffandet av varje form av befintligt undantag från försäkringsskydd på grund av att föraren var påverkad av alkohol eller vid en olycka med ett oidentifierat fordon. Beträffande skadelidande vars skador orsakats av oidentifierade fordon var det nödvändigt att göra en avvägning mellan risken för bedrägeri och målet att inte alltför lätt utesluta utbetalningar till skadelidande. En annan fråga var de olika rättsliga begreppen i medlemsstaterna, t.ex. när det gäller möjligheten till självrisk som den försäkrade själv skall stå för i vissa fall. Dessutom skulle bestämmelser för att underlätta kortfristiga försäkringsskydd vid köp och registrering av bil inom olika behörighetsområden samt harmoniserade bestämmelser för skaderegleringar i linje med det fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring bidra till att ytterligare förtydliga de europeiska rättsliga ramarna.

III.   GENOMGÅNG AV DEN GEMENSAMMA STÅNDPUNKTEN ENLIGT DOK. 16182/03 (4)

1.   ALLMÄNT

I den kompromisstext om vilken en politisk överenskommelse nåddes i rådet behålls de huvudsakliga målen i kommissionens förslag. Samtidigt tas några av Europaparlamentets ändringar med. Rådet ändrade kommissionens förslag och följde innebörden i Europaparlamentets ändringar, särskilt genom att inte stryka det nuvarande undantaget för jordbruksfordon och genom att ersätta den föreslagna bestämmelsen om försäkringsskydd för fotgängare och cyklister med en bestämmelse som på ett tydligare sätt tar hänsyn till nuvarande nationell lagstiftning (artikel 4.2). Som en nyhet införde rådet en ny bestämmelse i artikel 1.4 för att undvika all felaktig tolkning av det territoriella tillämpningsområdet för motorfordonsdirektiven. På liknande sätt förenklade rådet den föreslagna bestämmelsen om att på alla slags motorfordonsolyckor tillämpa de regleringsförfaranden som anges i det fjärde direktivet för motorfordonsförsäkring och utvidgade den till att också gälla regleringssystemet för grönt kort (artikel 4.4 om införande av artikel 4e i direktiv 90/232/EEG).

Dessa ändringar motiverades främst av tekniska skäl. Några bestämmelser i kommissionens förslag ändrades emellertid för att undvika eventuella konflikter med den lagstiftning som redan tillämpas i medlemsstaterna.

2.   EUROPAPARLAMENTETS ÄNDRINGAR

Vid Europaparlamentets första behandling antogs 26 ändringsförslag till texten (5). Under arbetsgruppsmötena granskades Europaparlamentets ändringar och flera av dem inlemmades i rådstexten, åtminstone i princip. Beträffande andra ändringar har rådet emellertid inte kunnat godta dessa.

2.1   Följande av Europaparlamentets ändringar har godtagits i princip eller delvis men införlivats i texten i ändrad form:

Ändringarna 26 och 11 – nytt skäl 7a (nu: 8) och artikel 1.3 om ändring av artikel 4 b i direktiv 72/166/EEG

(Förtydligande av undantaget för jordbruksfordon)

Rådet har införlivat huvudinnehållet i dessa ändringar genom att behålla det nuvarande undantaget för jordbruksfordon. Den bakomliggande frågan, nämligen skyddet av alla slags skadelidande i samband med gränsöverskridande trafik, har emellertid lösts genom åberopande av garantifondsförfarandet i stället för krav på en särskild försäkring när försäkrade lämnar registreringsstaten. Dessutom har en bestämmelse om rapportering efter viss tid införts i texten som en kompromiss.

Ändringarna 25 och 27 – nytt skäl 8a (nu: 10) och artikel 2 om ändring av artikel 1.2 i direktiv 84/5/EEG

(Minimibelopp för försäkringsskydd)

Trots det berättigade målet att öka skyddet för skadelidande var det nödvändigt för rådet att ta hänsyn till de olika förhållandena i medlemsstaterna och de anslutande länderna vad beträffar en hanterbar ökning av beloppen inom en lämplig tidsram. Även om ett fullständigt införande av de belopp som parlamentet föreslog inte var möjligt, innefattar de belopp som fastställs i den gemensamma ståndpunkten och den fastställda övergångsperioden de huvudsakliga målen i ändringarna.

Ändring 5 – Strykning av skäl 20

(Förfarandet med motiverat ersättningsanbud)

Strykningen av hela skälet om förfarandet med motiverat ersättningsanbud kunde inte stödjas. Rådet har i stället föredragit en ytterligare precisering samt strykning endast av den andra meningen, vilket emellertid bör täcka en del av parlamentets farhågor, nämligen att undvika en hänvisning till skaderegleringsrepresentanten (se även ändring 20).

Ändring 20 – artikel 4.4 om införande av artikel 4e i direktiv 90/232/EEG

(Förhållandet mellan bestämmelserna om skaderegleringsrepresentanten och gröna-kort-byrån)

Rådet har i stor utsträckning tagit med Europaparlamentets ändringar. Förtydligandet av skaderegleringsrepresentantens roll och bevarandet av förfarandet med gröna-kort-byråer, även för de fall som beskrivs här, bidrar till god administrativ praxis och motverkar inte något väsentligt mål i förslaget.

Ändringarna 7 och 21 – nytt skäl 21b (nu: 24) och artikel 5.1 om ändring av direktiv 2000/26/EG

(Om att i förekommande fall ersätta Brysselkonventionen med förordning 44/2001 avseende en bestämmelse om etableringsort)

Rådet har införlivat dessa ändringar i sak. Rådet har dock genom ändringen av artikel 4 i direktiv 2000/26/EG gjort klart att enbart ett skäl inte skulle vara tillräckligt i detta avseende.

Ändring 14 – artikel 2 om ändring av artikel 1.6 andra stycket i direktiv 84/5/EEG

(Uteslutande av en möjlighet att inte ge ersättning när den skadelidande har varit på sjukhus)

Rådet har godtagit Europaparlamentets ändring i sak. För att trygga den flexibilitet som medlemsstaterna behöver och som en följd av de ändringar som genomfördes i den föregående punkten i artikeln har rådet emellertid anpassat formuleringen i den föreslagna ändringen.

Ändring 15 – strykning av artikel 4.2 om införande av en ny artikel 1a i direktiv 90/232/EEG

(Försäkringsskydd för fotgängare och cyklister)

Rådet har erkänt att målet för bestämmelsen, nämligen att harmonisera bestämmelserna om försäkringsskydd för fotgängare och cyklister och andra icke-motoriserade trafikanter, kanske är för svårt att uppnå längs den föreslagna vägen. I stället för att stryka den föreslagna bestämmelsen som helhet, som parlamentet hade föreslagit, har rådet föredragit att förtydliga bestämmelsen genom att omnämna rätten till ersättning enligt nationell lagstiftning som ett relevant skydd. På så sätt skulle principen med att ta med dessa icke-motoriserade trafikanter bevaras utan att man löper risken att påverka nationella beslut om rätt till ersättning genom detta direktiv.

Ändring 18 – artikel4.4 om införande av artikel4b i direktiv 90/232/EEG

(Information som skall ges till försäkringstagaren)

Rådet har införlivat de huvudsakliga idéerna i Europaparlamentets ändring. Relevant information bör finnas tillgänglig på begäran av försäkringstagaren vid vilken tidpunkt som helst under försäkringsavtalets giltighetstid. Därigenom bör konsumentskyddet öka och samtidigt kan onödig brevutbärning undvikas. Skillnaderna mellan rådstexten och Europaparlamentets ändring rör främst redaktionella frågor.

2.2   Följande ändringar har avslagits och har inte införlivats i rådstexten:

Ändringarna 1, 6, 9 och 23 – nya skäl 3a och 21a; artikel 1.1 (ny) och ny artikel 5a

(Definition av släpfordon och införande av särskilda bestämmelser för dem)

Rådet har inte kunnat godta ändringarna avseende släpfordon. Även om frågan om olyckor med släpfordon som sådan kanske är värd ytterligare övervägande, så delar inte rådet åsikten att bristen på sammanhängande registrering av drag- och släpfordon för närvarande utgör något övervägande problem. Dessutom skulle en harmonisering av de olika nationella bestämmelserna för registreringsskyltar för dragmaskiner och släpfordon gå utanför målet med försäkringsdirektiven.

Ändringarna 2 och 12 – nytt skäl 7b och artikel 2.1

(Inbegripande av kostnader i samband med skadereglering vid rättsliga förfaranden)

Rådet har inte kunnat godta Europaparlamentets ändringar. Det anser att täckning av kostnader vid rättsliga förfaranden utgör en form av frivillig försäkring och att detta redan har behandlats i ett särskilt försäkringsdirektiv. Dessutom skiljer sig systemet för rättsliga utgifter stort mellan medlemsstaterna och inbegripandet av ett bindande försäkringsskydd skulle kunna få den negativa bieffekten att antalet uppgörelser i godo minskar.

Ändringarna 4 och 19 – nytt skäl 19a och artikel 4.4 om införande av artikel 4d.1 a (nytt) i direktiv 90/232/EEG

(Tidsfrist för direktanspråk)

Rådet har inte ansett det vara lämpligt att införa en harmonisering av de tidsfrister inom vilka den skadelidande kan begära skadestånd. Skälen till detta är olika rättsliga traditioner och förhållanden i medlemsstaterna och det faktum att inte bara tidpunkten för tidsfristens början utan även bestämmelserna om avbrott eller uppehåll i denna skiljer sig avsevärt. Dessutom skulle en harmonisering av dessa tidsfrister gå utanför målet för direktiven om skadeförsäkring.

Ändringarna 8 och 24 – nytt skäl 21c och artikel 5.2 a (ny)

(Inrättande av ett centralt organ för insamling av uppgifter om olyckor)

Rådet har inte stött en absolut skyldighet att inrätta ett centralt informationsorgan. Även om målet erkänns, nämligen att alla berörda parter skall få bättre och snabbare information, särskilt de personer som har lidit skada, är den föreslagna bestämmelsen inte tillräckligt tydlig för att fastställa hur medlemsstaterna skall uppfylla en sådan skyldighet, och om det av direktivet följer en rättighet som kan göras gällande mot en medlemsstat. Inrättandet av ett sådant centrum, där polisuppgifter skulle insamlas, skulle också gå utanför målet för direktiven om skadeförsäkring.

Ändring 10 – artikel 1.2 om ändring av artikel 2.1 i direktiv 72/166/EEG

(Kontrollmöjlighet)

I den föreslagna ändringen försöker man undvika ett uteslutande av möjligheten till systematiska kontroller av fordons försäkringsstatus, vilket kan bli nödvändigt enligt några medlemsstaters åsikt. Rådet har emellertid föredragit att ligga närmare kommissionens förslag och anser att den sista meningen i bestämmelsen ger tillräcklig balans mellan alla berörda intressen och en viss flexibilitet för medlemsstaternas myndigheter.

Ändring 28 – artikel 2 om ändring av artikel 1.3 i direktiv 84/5/EEG

(Översyn av belopp)

Rådet har inte ansett det fördelaktigt att ersätta bestämmelsen i kommissionens förslag med den bestämmelse som föreslås i Europaparlamentets ändring. För det första syftar den bestämmelse som kommissionen föreslår till en regelbundet återkommande översyn av beloppen för att undvika att de urholkas av inflationen (vilket också förklaras i det relevanta skälet). Den föreslagna ändringen kan inte ersätta denna inflationsbestämmelse. För det andra skulle den föreslagna ändringen föregripa resultatet av en framtida analys av de lärdomar som kommer att dras (”skall höjas”).

Ändring 16 – artikel 4.3 om ändring av artikel 2 i direktiv 90/232/EEG

(Försäkringsskyddets räckvidd)

Rådet har inte ansett det lämpligt att ta med Europaparlamentets ändring. Den skulle kunna ge intryck av att begränsa den tidsmässiga eller territoriella tillämpningen av den relevanta bestämmelsen och på så sätt skada målet att underlätta försäkringsinnehavarnas rörlighet.

Ändring 17 – artikel 4.4 om införande av artikel 4a i direktiv 90/232/EEG

(Definition av den medlemsstat där risken föreligger)

Rådet har inte kunnat godta Europaparlamentets ändring, eftersom det krävs en tydligare definition av vilken medlemsstat som anses vara den stat där risken föreligger. Rådet har därför föredragit att hålla sig till kommissionens förslag.

Ändring 22 – artikel 5, ny punkt

(Skyldighet att lämna ett motiverat ersättningsanbud)

Rådet har avslagit denna ändring av juridisk-tekniska skäl som en följd av avslaget av ändringarna 2 och 12.

3.   VIKTIGA NYHETER I DEN TEXT RÅDET HAR INFÖRT

Artikel 1.5, nu: artikel 1.4 – förtydligande av räckvidden för direktiv 72/166/EEG

Hänvisningen till medlemsstaternas icke-europeiska territorium i artikel 6 och artikel 7.1 i direktiv 72/166/EEG ströks för att förtydliga det nuvarande tillämpningsområdet för direktiven.

Artikel 4.4 om införande av artikel 4e i direktiv 90/232/EEG

(Gröna-kort-byråer och tekniskt förtydligande)

Rådet har delvis följt Europaparlamentets ändring 20 genom att ändra kommissionens förslag. Syftet har varit att ersätta skadeståndsrepresentantens föreslagna roll med en strömlinjeformad roll för gröna-kort-byråerna. Därigenom förtydligades den aktuella bestämmelsen och blev väsentligt kortare. Rådet har dessutom utvidgat tillämpningen av förfarandet med motiverat ersättningsanbud enligt fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring till att omfatta gröna-kort-byråerna. I samband med detta har en hänvisning till artikel 1.3 i direktiv 72/166/EEG lagts till för att klargöra att hänvisningar till ”försäkringsföretag” kan tolkas som hänvisningar till gröna-kort-byråerna i de beskrivna fallen.

4.   SLUTSATS

Den gemensamma ståndpunkt som rådet har antagit är helt i linje med huvudsyftet i kommissionens förslag. Fastän det i vissa bestämmelser tas större hänsyn till nationella valmöjligheter, kommer direktivet att uppnå målet att förenkla de administrativa bestämmelserna på en mer effektiv inre marknad för motorfordonsförsäkringar, samtidigt som intresset för ett bättre skydd för konsumenter och potentiella skadelidande fullständigt tillgodoses. Rådet har vidare kunnat godta några av Europaparlamentets mest centrala ändringar, åtminstone delvis eller i sak, i en strävan att bemöta parlamentets betänkligheter och att följa god lagstiftningspraxis på en rad viktiga punkter.

(1)  EGT C 227 E, 24.9.2002, s. 387.

(2)  Ännu inte offentliggjort i EUT.

(3)  EUT C 95, 23.4.2003, s. 45.

(4)  Observera att numreringen av artiklar hänvisar till resultatet av parlamentets första behandling (dok. 13585/03) eller, då det särskilt anges (”nu: ...”) till dokumentet med rådets gemensamma ståndpunkt (dok. 16182/03).

(5)  Se dok. 13585/03. Utkasten till ändringarna 3 och 13 röstades inte igenom, eftersom de i sak omfattas av ändringarna 25 och 27.