20.5.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/64

1.1

Med utgångspunkt i det nederländska ordförandeskapets begäran om yttrande från EESK grundar sig yttrandets innehåll på följande:

1.1.1

Det bör påpekas att den övergripande ram för socialpolitik och sysselsättning som det nederländska ordförandeskapet för fram kommer att diskuteras vid en högnivåkonferens på temat ”Fler människor i arbete: strategier för att aktivera Europas arbetskraftspotential” den 25–26 oktober 2004 i Amsterdam.

1.1.2

Målet med denna konferens är att undersöka de strukturella förändringar som behövs på de fyra politiska nivåerna (6) i förening med ett ökat deltagande och en bibehållen social sammanhållning.

1.1.3

Slutligen ber det nederländska ordförandeskapet EESK att koncentrera sig på följande områden:

2.1

EESK ser det nederländska ordförandeskapets begäran om yttrande som ytterst betydelsefull. Det gäller i ännu högre grad innehållet i deras begäran och de olika huvudlinjerna i denna, som hänger nära samman med unionens mer övergripande målsättningar och de stora problem som EU står inför med avseende på en hållbar utveckling, och särskilt i fråga om sysselsättning, produktivitet och ekonomisk tillväxt.

2.2

Utan att ge avkall på vår uppgift att koncentrera yttrandet på de frågor som ställs av det nederländska ordförandeskapet, anser vi det viktigt att integrera dessa huvudpunkter i en mer generell ram (7). Denna ram bör omfatta kommitténs synpunkter på EU:s samlade framsteg inom de aktuella områdena i ett antal konkreta hänseenden.

3.1

Med begreppet fortbildning (yrkesinriktad) avses ”förvärvande (från individens sida), förnyelse och uppdatering av framför allt tekniska kunskaper och färdigheter”.

3.2

Grundutbildning hänför sig till den fas där de första och grundläggande kunskaperna och färdigheterna förvärvas med avseende på det aktuella yrket. I många länder förstärks grundutbildningen genom lärlingsutbildning, där olika inlärningsformer kombineras med näringslivsanknuten arbetspraktik.

3.3

Den yrkesinriktade vidareutbildningen och fortbildningen hänför sig till ett lärande som är relevant för arbetsmarknaden respektive företagen. Den bygger vidare på tidigare kvalifikationer och erfarenheter för att aktualisera och vidga kunskaper och kompetens och ge kvalifikationer för andra respektive nya uppgifter i arbetslivet. Den yrkesinriktade vidareutbildningen riktar sig i första hand till yrkesverksamma människor som redan har en grundutbildning (eller i vissa fall har lärt sig ett yrke utan något formellt examensbevis) och antingen har en anställning eller har anmält sig som arbetslösa (och i det sammanhanget deltar i yrkesinriktad vidareutbildning eller omskolning). Det står också var och en fritt att delta i utbildning inom ramen för det mångfasetterade allmänna och yrkesinriktade kursutbudet, som tillhandahålls antingen i offentlig eller privat regi och i de mest skiftande former.

3.4

Yrkesutbildningssystemen varierar avsevärt mellan de olika medlemsstaterna. De skiljer sig också åt inom varje land i och med att de genomgår en ständig anpassning till yrkes- och arbetslivets krav. En exakt och direkt överförbar definition av yrkesinriktad vidareutbildning utgör både i tolkningshänseende och språkligt sett en långsiktig utmaning. Fördelningen av yrkesutbildningsutbudet mellan utbildningsinrättningar och företagsbaserade utbildningsställen är dock genomgående av stor betydelse. Tyngdpunkten kan variera i grundutbildning och vidareutbildning samt beroende på kvalifikationsnivå, näringslivssektor och arbetsuppgifter. Motsvarande gäller beträffande utbudets art. Sammantaget kan det röra sig om såväl seminarier, moduler och kurser av olika längd som mer långvariga yrkesinriktade studiegångar. Dessutom erkänns icke-formella och informella lärandeprocesser av såväl yrkesutbildnings- och kvalificeringssystem som av utbildningsinrättningar och arbetsgivare (9).

3.5

Med begreppet livslångt lärande avses ”all inlärningsverksamhet som företas under livets gång och som syftar till att förbättra kunskaper, färdigheter och kvalifikationer ur ett personligt, medborgerligt, socialt eller sysselsättningsrelaterat perspektiv” (10). Det livslånga lärandet har på grund av Europeiska rådets beslut i Lissabon fått en framträdande politisk betydelse som huvudbegrepp för det allmänt erkända behovet av en genomgripande förnyelse av den europeiska utbildningsmodellen i linje med övergången till en kunskapsbaserad ekonomi och samhällsform (11). En motsvarande och konsekvent vidareutveckling respektive omvandling av strukturer, funktionssätt och ut- och inlärningsmetoder i dagens allmänna och yrkesinriktade utbildningssystem är av avgörande betydelse för möjligheterna att uppnå Lissabonmålen. Som en följd av detta kommer den nya generationen av gemenskapens åtgärdsprogram för allmän och yrkesinriktad utbildning att förenas under ett det livslånga lärandets gemensamma tak år 2007 (12).

3.5.1

Det livslånga lärandet har i många avseenden ännu inte kunnat förverkligas i praktiken i någon omfattande utsträckning, vare sig med avseende på utbudsstrukturer, tillträdesmöjligheter och samhällets efterfrågan eller i fråga om deltagandekvoter för olika befolkningsgrupper. De båda EU-inrättningarna Cedefop (Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning) och ETF (Europeiska teknikfonden) har åstadkommit en hel del för att göra det möjligt för medlemsstaterna i allmänhet, och mer specifikt för olika intressenter och för aktörerna inom utbildningsvärlden, att utbyta tankar, information och erfarenheter med varandra (13). I praktiken återstår dock ett antal viktiga frågor, däribland följande:

3.5.2

Som tidigare nämnts måste man i syfte att institutionalisera det livslånga lärandet eftersträva och fastställa en omfördelning av roller och ansvarsområden samt en ny samarbetsram på alla nivåer. Det gäller framför allt på lokal nivå, där det med inriktning på att uppnå Lissabonmålen finns ett uppenbart behov av ett förstärkt samarbete mellan offentliga myndigheter, arbetsmarknadens parter och det civila samhället i allmänhet.

3.6

Formellt sett och enligt kommissionen är arbetsproduktiviteten  (14) ett mått på den mängd arbete som krävs för att producera en bestämd enhet. Ur makroekonomisk synvinkel mäts arbetsproduktiviteten som ett lands bruttonationalprodukt (BNP) delat med antalet yrkesverksamma (15). Produktivitetsökning är den viktigaste källan till ekonomisk tillväxt (16).

4.1

”Unionen skall genomföra en yrkesutbildningspolitik som skall understödja och komplettera medlemsstaternas insatser, och samtidigt fullt ut respektera medlemsstaternas ansvar för yrkesutbildningens innehåll och organisation” (17). Besluten från Köpenhamn år 2002 utgör ett markant kvalitetsmässigt framsteg när det gäller att vidareutveckla denna politik, som också är inriktad på att stämma överens med Lissabondagordningen för ”Utbildning 2010” och samordnas med denna (18). I samma positiva riktning verkar rådets och kommissionens gemensamma delrapport (i april 2004) om genomförandet av det detaljerade arbetsprogrammet för uppföljning av målen för utbildningssystemen i Europa (19).

4.1.1

EU-organen Cedefop och ETF främjar yrkesutbildningens utveckling på ett konkret sätt. Framför allt bidrar de till genomförandet av riktlinjerna för den europeiska yrkesutbildningspolitiken genom framställning, spridning och utbyte av information, genom utbyte av erfarenheter och framgångsrika metoder, genom att på begäran utarbeta studier och rapporter samt genom att bearbeta och analysera relevanta forskningsarbeten och erfarenheter från fältet. Det europeiska informationsnätet Eurydike (20) kopplar på liknande sätt samman olika system och aktörer i det allmänna utbildningssystemet. Dessa tre organisationer arbetar i konstruktivt samarbete med varandra. I takt med att det livslånga lärandet blir allt viktigare ökar också betydelsen av detta samarbete, vilket i sin tur medför att samarbetet ökar ännu mer och att allmän och yrkesinriktad utbildning flätas samman ytterligare.

4.1.2

Målet med Leonardo da Vinci-programmet (21) är att genomföra EU:s politik på yrkesutbildningsområdet. Det ”skall bidra till att främja ett kunskapens Europa genom att utveckla ett europeiskt samarbetsområde på utbildnings- och yrkesutbildningsområdet. Programmet skall stödja medlemsstaternas politik i fråga om livslångt lärande och förvärv av sådana kunskaper, färdigheter och kvalifikationer som kan främja ett aktivt medborgarskap och anställbarhet.” (22) Det skall genomföras under medlemsstaternas ledning.

4.1.3

I samband med det livslånga lärandets utveckling och genomförande bör man också framhålla delprogrammet Grundtvig inom Sokrates II-programmet. Grundtvig skall främja integrerade bildningsinsatser över hela vuxenutbildningsområdet (23).

4.2

De nationella systemen för allmän och yrkesinriktad utbildning har huvudsakligen byggts upp och vidareutvecklats utifrån konkreta behov som uppstått på arbetsmarknaden från fall till fall och under en längre tid. Denna utveckling skedde därför i en takt som motsvarade utvecklingen på arbetsmarknaden. Samtidigt, och av samma orsak, är skillnaderna stora. Dessa skillnader skapar i dag samordningsproblem, svårigheter när det gäller att ta till sig framgångsrika metoder samt problem med att förstå innebörden av termer och begrepp som används från fall till fall.

4.3.

För år 2004 uppgick de medel som EU avsatt för yrkesinriktad vidareutbildning till 194 533 900 euro, varav 163 miljoner euro för Leonardo da Vinci-programmet. Som en jämförelse kan nämnas att utgifterna för alla former av utbildning utom yrkesinriktad utbildning uppgår till 268 848 500 euro. Den samlade budgeten för generaldirektoratet för utbildning och kultur uppgår däremot till 783 770 054 euro, att jämföras med 92 370 071 153 euro för gemenskapens totala budget (24).

4.3.1

Denna magra tilldelning av budgetmedel i förhållande till yrkesutbildningens ekonomiska och politiska betydelse återspeglas också på medlemsstatsnivå. Det råder ett allmänt samförstånd mellan huvudaktörerna på alla besluts- och insatsnivåer om att de samlade medel som står till förfogande inom utbildningsområdet är otillräckliga för att uppnå de egna målen.

4.4

Vidare kan man också konstatera att den genomsnittliga andelen EU-medborgare som genomgår någon form av kvalificerad grundläggande yrkesutbildning är låg (8,4 %) (25). Europeiska unionens mål fram till 2010 är att den siffran skall öka till 12,5 % av den yrkesverksamma befolkningen (åldersgruppen 25–64 år) (26).

4.5

En effektiv och framåtblickande yrkesinriktad vidareutbildning är en integrerad del av den process där det livslånga lärandet skall genomföras i praktiken på ett framgångsrikt sätt. Det är uppenbart att de nuvarande systemen och deras lärandeprocesser och resultat inte räcker till för att uppfylla kraven, vare sig kvantitativt eller kvalitativt. Denna övergripande bedömning utesluter inte att det kan finnas undantag på vissa områden och i vissa sammanhang som uppvisar ett högvärdigt och effektivt yrkesutbildningsutbud. Som exempel på detta kan man å ena sidan nämna studiegångar som organiseras inom företagen och som täcker ett visst företags speciella behov, och å andra sidan ett sektorsinriktat kursutbud (27) som har utvecklats av de europeiska arbetsmarknadsparterna eller i samarbete med dessa.

5.1

Alla uppgifter från kommissionens studier under de senaste åren visar att produktivitetsutvecklingen är negativ för Europeiska unionen. ”Efter en period av väsentlig nedgång ökade under andra halvan av 90-talet både arbetsproduktivitetstillväxten (från ett genomsnitt på 1,2 % under perioden 1990–95 till 1,9 % för perioden 1995–2001) och sysselsättningstillväxten (från 0,9 % till 1,3 %) i USA). I EU avtog tillväxten i arbetsproduktiviteten (från i genomsnitt 1,9 % under decenniets första hälft till 1,2 % under perioden 1995–2001), men sysselsättningstillväxten tog ny fart (från en minskning med 0,6 % under årtiondets första hälft till en ökning med 1,2 % under perioden 1995–2001).”  (28)

5.2

Man kan påvisa graverande skillnader i de enskilda EU-ländernas produktivitetskvot. Med sitt meddelande med titeln ”Produktivitet: nyckeln till konkurrenskraft för medlemsstaternas ekonomier och företag” (29) vill kommissionen lyfta fram orsakerna, men också de konsekvenser som detta kan leda till för Lissabonmålen. I det meddelandet, där de slående skillnaderna mellan medlemsstaterna kartläggs och förklaras, framhålls att ”ekonomisk tillväxt är beroende av en starkare produktivitetstillväxt. Framsteg inom området för IKT och innovation och en arbetskraft som är mer anpassad till industrins behov är några förutsättningar som är avgörande för att företagen ska kunna öka sin produktivitet”  (30).

5.3

EESK anser att produktivitetsökningen i EU är en nyckel till unionens framtid i stort. Vi gör även den bedömningen att de gemensamma ansträngningarna att öka produktiviteten också kan och bör utvecklas inom ramen för en förstärkning av den europeiska sociala modellen. Dessutom måste alla europeiska medborgare omfattas av och ta till sig dessa insatser för att uppnå utveckling på medellång och lång sikt. Insatserna måste vara systematiska och skapas genom samordnade strategier och åtgärder som baseras på kunskaper. När det gäller att utveckla dessa insatser är det slutligen viktigt med samarbete mellan arbetsmarknadens parter, det civila samhället i allmänhet och offentliga myndigheter, i synnerhet på lokal nivå.

6.1

Inom ramen för EESK:s allmänna synpunkter vill vi med hänsyn till ämnets natur klargöra följande:

6.2

Mot den bakgrunden bör system och initiativ – både för den grundläggande yrkesutbildningen och i synnerhet för den yrkesinriktade vidareutbildningen och fortbildningen – utvecklas så att de fungerar effektivare än vad som är fallet under nuvarande omständigheter (34) .

6.2.1

Det pågående arbetet med ett modernt system för uppdatering av kunskaper, färdigheter och kvalifikationer förutsätter en annorlunda mix av riktlinjer, kunskaper, mål, verksamhetsramar och incitament. Närmare bestämt krävs följande:

6.2.2

De ovannämnda förutsättningarna kan inte överföras till alla former av yrkesinriktad grund- och vidareutbildning. De omfattas av systematiska utbildningsinsatser (36), som inbegriper flera olika aspekter och har en långsiktig uppläggning (lärande+undervisning) som skall utmynna i en bildningskultur (socialisation) där vetandet som drivkraft för framsteg samverkar med andra faktorer till förmån för en hållbar utveckling.

6.3

Enligt EESK:s mening är följande resonemang ett logiskt svar på det nederländska ordförandeskapets två första frågor:

6.3.1

I sin nuvarande form har de europeiska yrkesutbildningssystemen svårt att uppfylla de krav som kunskapssamhället och en hållbar ekonomisk utveckling för med sig. Det gäller både inom grundutbildningen och inom vidareutbildningen. De problem som utbildningssystemen brottas med är bland annat:

6.3.2

Dessutom finns det vissa brister i fråga om strategier, mål, medel och utbildningsmetoder, brister som förlamar de europeiska utbildningssystemen. Det gäller framför allt i följande avseenden:

7.1

Resultatet av ovanstående analys får oss att tro att produktivitetshöjande åtgärder i Europa har vidtagits på fel områden och enligt felaktiga tidsramar, vilket är mycket allvarligt. Åtgärderna borde ha fokuserat på grundutbildning, haft som syfte att ge arbetskraften grundläggande kompetens  (37) och samtidigt upprätthållit fokus på det livslånga lärandet (38) enligt ovanstående definitioner (se punkt 3.5).

7.2

Följande förslag gäller således all utbildningsverksamhet – oberoende av vems ansvarsområde den tillhör – och utgör en del av en enhetlig strategi som kräver omfattande samordning, så att Europas utbildningssystem så snabbt som möjligt kan komma i fas med de krav som i dag ställs i Europa och i världen. Kommittén föreslår följande:

7.2.1

En mer övergripande och kritisk omprövning av strukturerna och de interna sambanden mellan de nationella systemen för allmän och yrkesinriktad utbildning i Europa. Detta nya synsätt bör bidra till förbättrad kommunikation och ökat samarbete mellan de olika utbildningsformernas underliggande system, så att dessa på ett effektivt sätt kan utformas i enlighet med globaliseringens krav och den rörlighet som globaliseringen för med sig. Vi måste också bli medvetna om att Europa spelar en viktig roll som global aktör i fråga om de nya politiska och ekonomiska styresformer som tar form.

7.2.1.1

Kommittén betonar att ovannämnda omprövning inte får inverka negativt på den humanistiska dimension som präglar den europeiska identiteten i utbildnings- och kulturhänseende. Översynen bör tvärtom förfina och främja denna dimension.

7.2.1.2

Inom ramen för detta nya kritiska synsätt får yrkesutbildningen inte betraktas som vare sig ett självständigt mått eller som föremål för ett isolerat förfarande. I likhet med övriga utbildningsformer, även icke-formella och informella inlärningsprocesser, bör yrkesutbildningen integreras i ett mer övergripande system för livslångt lärande. Detta system bör utformas med beaktande av medborgarnas kunskapsbehov och önskemål och det bör ha en direkt koppling till de övergripande målen om hållbar utveckling.

7.2.2

EESK:s andra ståndpunkt gäller det europeiska perspektivet och deltagandet i ovannämnda omprövning av strukturerna och de interna sambanden mellan de nationella systemen för allmän och yrkesinriktad utbildning i Europa.

7.2.2.1

EESK anser att det krävs omedelbara åtgärder och forskningsstudier på europeisk nivå med hänsyn till att problemet är av betydande omfattning, av brådskande art och mycket kostnadskrävande.

7.2.2.2

Målet med dessa åtgärder och forskningsstudier är naturligtvis inte att utforma ytterligare gemenskapsåtgärder riktade mot befintliga strukturer i de nationella systemen för allmän och yrkesinriktad utbildning i Europa. Utbildningssystemens mångfald är en källa till ovärderlig rikedom som bör stödjas.

7.2.2.3

Åtgärderna och forskningsstudierna bör i stället bidra till att ta fram förslag till alternativa utbildningsformer samt att informera om bästa praxis och sprida kunskap i de nationella systemen för allmän och yrkesinriktad utbildning i Europa om de nya krav som ställs med anledning av globaliseringen. Det är också mycket viktigt med information om pilotprojekt och innovativa lösningar i syfte att utforma utbildningssystemen i linje med Lissabonmålen och EU:s övriga mål samt med beaktande av olika metoder för att närma sig, söka, ta fram och tillvarata ny, tillförlitlig, global kunskap.

7.2.2.4

Unionen spelar i detta hänseende en viktig roll, framför allt med hänsyn till frågan om produktivitet och det resultat som produktiviteten skapar i förlängningen (naturligtvis med utgångspunkt i EG-rättens bestämmelser på området). Denna roll måste betonas och främjas, särskilt på lokal och regional nivå.

7.2.2.5

Unionens deltagande i en kritisk översyn av strukturerna och de interna sambanden mellan de nationella systemen för allmän och yrkesinriktad utbildning i Europa kännetecknas även av en annan dimension av stor betydelse. Unionen kan avsevärt sänka kostnaderna för forskningsstudierna genom att på medlemsstaternas vägnar och i samarbete med dem ansvara för att analysera, ta fram och främja relevanta exempel på bästa praxis. Genom att tillämpa den öppna samordningsmetoden kan unionen avslutningsvis verka för ökad rörlighet och dynamik när det gäller att uppnå de fastställda målen.

7.2.3

EESK:s tredje ståndpunkt gäller det sätt på vilket lärandeprocessen, oavsett form, kan knytas till hållbarhetsmålet i den ekonomiska politiken, arbetsmarknadspolitiken och miljöpolitiken. Denna ståndpunkt är den mest komplicerade, men samtidigt den mest konkreta. Den bygger på diverse erfarenheter på detta område och kan ses som ett exempel på bästa praxis (39).

7.2.3.1

Denna ståndpunkt bygger på principen att svåra problem, t.ex. i fråga om överlevnad och hållbar utveckling, produktivitet, konkurrenskraft eller kunskapssamhällets förverkligande, inte kan lösas om man skiljer dem från vardagens verklighet genom isolerade åtgärder eller beslut från högre ort. Problemen får inte heller ses som isolerade företeelser där man nöjer sig med fragmentariska lösningar. Det är viktigt att ta sig an problemen på samhällsnivå, genom övergripande åtgärder och ett deltagande som präglas av individuell och kollektiv medvetenhet. Det är därför som det centrala budskapet i EESK:s förslag avseende produktivitet snarare ligger på lokal nivå än på europeisk eller nationell nivå eller på branschnivå. Kommittén betonar också betydelsen av en övergripande politik för hållbar utveckling och av ett fördjupat samarbete mellan arbetsmarknadens parter  (40) och – mer generellt – ett ökat samarbete mellan det organiserade civila samhället och lokalförvaltningen i syfte att uppnå de gemensamma målen  (41).

7.2.3.2

I förslaget framhålls faktorerna kunskap, know-how och innovation som grundstommen för såväl samarbetet som de gemensamma målen.

7.2.3.3

Som drivkraft för att se till att förslaget kan genomföras föreslås incitament för en bärkraftig verksamhet, både individuellt och i företagen och för ingående kännedom om den nuvarande verksamheten på global nivå samt, framför allt, ömsesidigt stöd till individuella och kollektiva utvecklingssatsningar.

7.2.3.4

Förslaget bör framför allt genomföras inom ramen för det livslånga lärandet – som kan utvecklas vid sidan om de vattentäta skott som i dag förekommer inom de nationella utbildningssystemen och utan att påverkas av den polarisering som skapas av inhemska, konkurrensutsatta produktionssystem.

7.2.3.5

Vid sidan om de tjänster som tillhandahålls nu eller i framtiden är det livslånga lärandet – i egenskap av heltäckande system för lärande och undervisning – absolut nödvändigt för att vi skall kunna utveckla ett system med krav och incitament (”morot och piska”) både politiskt och socialt, så att målen för de nationella allmänna och yrkesinriktade utbildningssystemen i Europa redan nu (42) kan anpassas till Lissabonstrategins målsättningar. Utbildningsmålen bör framför allt inriktas på följande:

7.2.3.6

Ovannämnda incitament kan skapa ett gynnsamt och attraktivt klimat för fortbildning och livslångt lärande, genom att man lägger särskilt tonvikt vid samarbetet mellan olika utbildningsinstanser och, framför allt, vid samarbetet mellan utbildningsinstanser, näringslivet, det civila samhället och lokalförvaltningen, i syfte att främja arbetsmetoder och åtgärder som ligger i linje med Lissabonmålen.

8.1

Ansvarsfördelningen som en del av en komplex process för att uppnå gemensamma mål – framför allt inom ramen för globaliseringen – är en komplicerad fråga som innefattar både objektiva och subjektiva aspekter, bl.a. följande:

8.1.1

Mot denna bakgrund förutsätter deltagandet av individer, grupper av individer, företag och lokalförvaltningar i utbildningsprocessen – framför allt utbildning inom ramen för det livslånga lärandet – att syftet, medlen och incitamenten på detta område förtydligas. Ansvaret ligger inte bara hos aktörerna på utbildningsområdet. Ansvaret har även en politisk och social dimension som kan delas in på följande sätt:

8.1.1.1

Det politiska ansvaret innebär i princip att man skapar ramar för en friktionsfri verksamhet med överskådlighet i fråga om gällande villkor och begränsningar av ekonomisk, social eller annan art. Politikerna ansvarar också för utarbetandet av en relevant och föregripande politik, arbetet med att förstärka vissa politiska och ekonomiska styresformer och finansieringen av denna politik.

8.1.1.2

Det ansvar som åligger det civila samhället, arbetsmarknadens parter samt lokala och regionala förvaltningar är också omfattande och består bl.a. av att främja en övergripande politik för livslångt lärande. Ansvaret handlar här främst om att sprida information om de mål, metoder och medel som skall bidra till att skapa en positiv inlärningsmiljö. Det handlar också om att lägga grunden till olika former av samarbete och vidta integrerade åtgärder på detta område. Ovannämnda instanser ansvarar också för att skapa incitament för att främja deltagandet i vissa specifika åtgärder som man kommit överens om gemensamt, beroende på den aktuella situationen.

8.1.1.3

Näringslivets ansvar har en ekonomisk och en social aspekt. Det är företagens sak att definiera villkoren och begränsningarna för vad som är möjligt att genomföra. Företagen bör också kontinuerligt ta ställning till vilka kunskaps- och kompetenskrav som ställs. Varje företag kan på egen hand eller tillsammans med andra företag i närområdet genomföra särskilda fortbildningsprogram. Naturligtvis gäller detta framför allt små och medelstora företag, som har en starkare koppling till den omkringliggande miljön, och som måste söka råd och stöd från den egna sociala och ekonomiska omgivningen, eftersom det är svårt att ta fram färdiga utbildningsprogram på egen hand. Detta resonemang visar också på företagens sociala ansvar – en dimension som är särskilt betydelsefull med hänsyn till globaliseringen av ekonomin, både när man ser till företagens långsiktiga konkurrensförmåga och företagens sociala omgivning.

8.1.1.4

Individen bär slutligen också ett stort ansvar i många hänseenden när det gäller att delta i det livslånga lärandet, vilket påverkar individens uppfattning och syn på omvärlden, inställningen till lärande och kunskap, synen på livet och sättet att organisera och ta vara på sin fritid. Individens ansvar när det gäller att delta i det livslånga lärandet måste följaktligen kompletteras med konkreta krav och tydliga incitament, vilket är särskilt viktigt för äldre arbetstagare. Denna kombination av incitament och krav tar naturligtvis hänsyn till individernas fritid och deras deltagande i det mervärde som skapas av innovationer och modern teknik.

8.2

Utbildningsfinansieringen är ett svårt problem, som blir ännu svårare när det gäller finansieringen av utbildning inom ramen för det livslånga lärandet.

8.2.1

I artikel 14 i EU:s stadga om grundläggande rättigheter anges att var och en ”har rätt till undervisning och till tillträde till yrkesutbildning och fortbildning”. Följaktligen bör det vara en offentlig uppgift att inom alla instanser och på samtliga nivåer skapa de nödvändiga förutsättningarna för att dessa rättigheter skall respekteras. En avgörande faktor för att detta uppdrag skall kunna fullgöras är att se till att det anslås tillräckliga resurser.

8.2.2

Utöver denna offentliga förpliktelse är det också viktigt att framhålla att drivkraften för lyckade projekt i huvudsak bygger på en konkurrenskraftig ekonomi – framför allt i förhållande till omvärlden – och på det samarbete som skapas i detta hänseende.

8.2.2.1

Att ansvaret för att finansiera utbildningen i huvudsak är offentligt undandrar inte arbetsgivare och företag från en del av ansvaret. Detta medansvar omfattar i allmänhet inte yrkesinriktad vidareutbildning, och inte heller specialistkunskaper och högre utbildning, men däremot intern fortbildning och kompetenshöjande verksamhet som syftar till att ge arbetstagarna företagsspecifika fackkunskaper. Företagen har behov av att tillhandahålla kontinuerlig fortbildning för sina arbetstagare, så att de kan möta de utmaningar som företaget ställs inför i fråga om teknisk och organisatorisk modernisering och expansionsbehov. I detta hänseende bör en rad incitament tas fram för att underlätta för och stärka såväl företagen som deras anställda, och dessa stimulansåtgärder bör utformas i samråd med och på förslag av arbetsmarknadens parter. Sådana incitament tas upp av arbetsmarknadens parter redan i deras (gemensamma) andra uppföljningsrapport 2004 i fråga om en åtgärdsram för livslång utveckling av färdigheter och kvalifikationer. I kapitel 1, punkt 2, konstaterar man följande: ”Nationella rapporter illustrerar den mångfald av instrument som används av arbetsmarknadens parter i syfte att mobilisera resurser för att främja verkningsfulla investeringar i livslång kompetensutveckling. Vissa instrument utformas i samarbete med offentliga myndigheter på nationell nivå eller EU-nivå (användning av EU-fonder, skatteincitament, nya fonder osv.), medan andra instrument är specialkonstruerade med inriktning på individuella resurser till kompetensutveckling.”

8.2.2.2

Investeringar i konkurrenskraftfrämjande inlärning och kunskapsinhämtning bör i alla händelser genomföras inom ramen för varaktiga och produktiva partnerskap mellan berörda parter och instanser på lokal, regional, nationell och sektoriell nivå. Sådana investeringar bidrar till den offentliga verksamheten, men gör det också möjligt att ta tillvara resurser från andra finansieringskällor. Alla resurser, alla utgifter och all verksamhet bidrar gemensamt till att göra den kompetenshöjande verksamheten till en varaktig process.

8.2.3

Den offentliga sektorns grundläggande uppgift på utbildningsområdet, som också gäller yrkesutbildning, kräver dessutom ett differentierat tillvägagångssätt som anpassas från fall till fall. För det första behöver vissa regioner och befolkningsgrupper särskilt ekonomiskt stöd och för det andra förtjänar vissa branscher – inte minst små och medelstora företag – särskild uppmärksamhet.

8.2.3.1

Samtliga utbildningsfinansieringsinstanser på alla nivåer bör lägga vikt vid att reagera positivt på innovationer och bli mer medvetna om företagens verklighet (i synnerhet de små och medelstora företagens).

8.2.3.2

En differentierad syn på finansieringen av utbildning inom ramen för det livslånga lärandet innebär naturligtvis också att verksamheten är öppen för insyn och att beslut fattas på rätt nivå i samarbete med arbetsmarknadens parter och det civila samhället.

8.2.4

EESK betonar att det är mycket viktigt att få till stånd en mer rationell resursfördelning i fråga om finansieringen av utbildning inom ramen för det livslånga lärandet. Detta gäller både det sätt på vilket resurser tilldelas och resursernas effektivitet såsom investeringar.

8.2.4.1

EESK föreslår att det utarbetas en högnivårapport med utgångspunkt i den forskning som skett på området och med följande innehåll:

8.2.4.2

En sådan studie skulle också kunna rikta ljuset mot problem som ännu inte uppmärksammats. Den skulle dessutom kunna innehålla exempel på bästa praxis, som kan sammanställas till en vägledande färdplan för hur utbildningsväsendet bör utvecklas inom ramen för och med hänsyn till ett integrerat system för livslångt lärande.

9.1

Det grekiska statstjänstemannaförbundet ADEDY genomförde nyligen ett program för livslångt lärande som gick under namnet ”Livslångt lärande som individens rättighet inom ramen för 2000-talets sociala modell i Europa”. Programmet finansierades till viss del av GD Utbildning och kultur och genomfördes under en tvåårsperiod fram till januari 2004 inom tre regionala förvaltningar i Grekland (Kozani, Kalamata/Messinia och Halkida/Evvia).

9.2

Syftet med initiativet var att göra regionala fackföreningstjänstemän, medlemmar i frivilligorganisationer på regional nivå och tjänstemän inom den lokala förvaltningen mer medvetna om behovet av att utveckla lokala samarbetsformer i syfte att uppnå Lissabonmålen med hjälp av åtgärder för livslångt lärande.

9.3

Med hänsyn till programmets resultat kan det konstateras att samtliga tre förvaltningsområden enhälligt antog gemensamma handlingsplaner (43) i vilka man framför allt lyfter fram behovet av följande:

10.1

Mot bakgrund av dagens produktivitetsproblem, kommitténs syn på utbildningens och fortbildningens begränsningar och frågan om vad som faktiskt är möjligt att genomföra vill EESK göra det nederländska ordförandeskapet uppmärksamt på följande punkter:

10.1.1

Teoretiskt sett är fortbildning inte avsedd för arbetstagare inom de yngre åldersgrupperna. Fram till för några år sedan täckte fortbildningen på ett tillfredsställande sätt behovet av enkla färdigheter i en tid och i branscher som präglades av viss teknologisk utveckling. Detta är förklaringen till varför denna form av utbildning har utvecklats mest inom industrin.

10.1.2

I dagens ekonomi går den tekniska utvecklingen och utvecklingen i stort allt snabbare, får allt större genomslag och påverkar allt fler områden. För att följa med och anpassa sig till utvecklingen räcker det inte längre med enkla färdigheter – nu krävs kompetens (44). Den fortbildning som erbjuds i dag är således bristfällig och i vissa fall även ineffektiv, eftersom den eftersträvar något som inte ligger i linje med de verkliga krav som ställs.

10.1.3

Förutom att utvecklingen sker i mycket snabb takt är de tekniska omvälvningarna av en sådan art att allt fler arbetstagare inom allt fler branscher måste fortbilda sig. Man har försökt att leva upp till dessa nya krav, delvis genom fortbildning i linje med dåtidens utbildningsmetoder, men resultaten har varit mycket blygsamma eftersom fortbildningen inte tillgodosett behoven i dagens moderna samhälle. Ett undantag har dock varit vissa satsningar som arbetsmarknadens parter gjort på branschnivå.

10.1.4

Det är således på denna nivå som fortbildningen i Europa befinner sig. Det finns ett stort utvecklingsbehov, men behoven kan inte tillgodoses med hjälp av befintlig infrastruktur och undervisningskultur. Det råder också brist på erfarenheter av och kunskap om bästa praxis.

10.1.5

För att komma till rätta med denna situation krävs ett nytänkande och svar på följande frågor:

10.1.5.1

Svaren på de två första frågorna är av teoretisk art. Dessa frågor har redan besvarats genom Lissabonstrategins krav på livslångt lärande och målsättningen om ett kunskapsbaserat samhälle och en kunskapsbaserad ekonomi. Den tredje frågan är dock fortfarande obesvarad. Europeiska rådet (45) fattar regelbundet beslut om de åtaganden som krävs (i vissa fall är besluten mycket detaljerade) men hittills har inte detta lett till några betydande resultat.

10.1.6

Sammankopplingen av många företag i nätverk på europeisk nivå och arbetskraftens rörlighet förutsätter en europeisk sysselsättningspolitisk dimension. Trots att medlemsstaternas utbildningssystem uppvisar stora skillnader måste EU uppfattas som ”ett enda utbildningsområde”. EESK anser det således vara angeläget att eftersträva följande:

10.1.7

Det krävs ett antal konkreta politiska beslut för att förverkliga ovanstående förslag till förstärkt samarbete på utbildningsområdet i Europa, så att vi kan komma till rätta med den eftersläpning som uppstått när det gäller att leva upp till Lissabonstrategins mål:

10.1.8

När det gäller att genomföra ovanstående förslag anser EESK att de största problemen handlar om att frigöra de resurser som krävs och att mobilisera berörda parter på lokal nivå (offentliga myndigheter och det organiserade civila samhället).

10.1.8.1

I ett tidigare yttrande har EESK framhållit att investeringar ”av europeiskt intresse som syftar till att uppnå Lissabonmålen måste uteslutas från redovisningen av det offentliga underskottet” (47). Enligt kommittén skulle de medel som anslås till livslångt lärande få positiva effekter både för byggandet av kunskapens Europa och för främjandet av en hållbar utveckling.

10.1.8.2

Att flytta tyngdpunkten och beslutsansvaret för frågor som rör livslångt lärande till den lokala nivån skulle också skapa nya möjligheter, innebära en ökad mobilisering och medföra en ökad insyn i hela projektet.

10.1.8.3

Ett bättre samordnat, mer integrerat och effektivare förfarande för arbetet med att planera, främja och följa upp genomförandet av gemenskapens beslut på utbildningsområdet skulle ge oss en möjlighet att hämta in EU:s eftersläpning i produktivitetshänseende och skulle också göra det möjligt att uppnå Lissabonmålen.

10.1.8.4

Avslutningsvis skulle ett bättre utnyttjande och en bättre samordning av de traditionella utbildningsaktörerna – familj, skola och arbetsplats – skapa en avsevärd dynamik. Det är en sådan dynamik som krävs för att vi skall kunna uppnå det oerhört viktiga målet att senast 2010 göra Europa till världens mest dynamiska kunskapsbaserade ekonomi.