Förslag till RÅDETS FÖRORDNING om åtgärder när det gäller oavsiktlig fångst av valar vid fiske och om ändring av förordning (EG) nr 88/98

(framlagt av kommissionen)

MOTIVERING

Oavsiktlig fångst och oavsiktligt dödande av småvalar under fiskeverksamhet betraktas som ett stort hot mot valpopulationerna.

Valar är strängt fridlysta enligt gemenskapens miljölagstiftning, nämligen habitatdirektivet (92/43/EEG), detta för att populationerna av dessa arter skall bibehålla sin nuvarande nivå eller växa till sig så att de inte längre är hotade. I artikel 11 i direktivet fastställs det att medlemsstaterna skall övervaka bevarandetstatusen hos arterna, och i artikel 12 fastställs det vidare att medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att införa ett strikt skyddssystem för dessa arter, inklusive ett system för övervakning av oavsiktlig fångst och oavsiktligt dödande, för att sedan vidta de ytterligare forsknings- eller bevarandeåtgärder som är nödvändiga.

När det gäller fiskerilagstiftningen antog rådet 1997, och ändrade vidare 1998, de så kallade drivgarnsbegränsningarna (förordning (EG) nr 894/97 och förordning (EG) nr 1239/98), bland annat på grund av att sådana redskap kan hota bestånd av en del arter som fångas som bifångst.

På grundval av de vetenskapliga uppgifter som kommissionen nu har tillgång till har den dragit slutsatsen att de åtgärder som hittills har vidtagits är otillräckliga eller brister i samordning. Ytterligare gemenskapsåtgärder krävs inom fiskerisektorn för att på ett enhetligt och samordnat sätt förbättra skyddet för småvalar. Detta är också helt i linje med förpliktelsen enligt den gemensamma fiskeripolitiken att minimera fiskeverksamheternas effekt på de marina ekosystemen, så som framgår av artikel 2 i förordning (EG) nr 2371/2002.

Kommissionen bad Internationella havsforskningsrådet (ICES) att lämna en översikt över sådana typer av fiske som har en märkbar effekt på småvalar, en bedömning av vilka risker enskilda populationer löper på grund av fisket och slutligen ett yttrande om tänkbara åtgärder för att minska fiskets effekter. Vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen (STECF), i synnerhet undergruppen för fiske och miljö (SGFEN), ombads också att se över den information som lämnades av ICES, för att tillfoga eventuella ytterligare uppgifter om det europeiska fiskets bifångst av valar (i synnerhet sådana typer av fiske som inte beskrevs av ICES) och ge kommissionen råd om hur förvaltningen skulle kunna skötas [1].

[1] Rapporten från rådgivande kommittén för ekosystem 2002 (som finns på http://www.ices.dk/committe/ace/2002/ Section-2.pdf), och rapporten om oavsiktlig fångst av småvalar från undergruppen för fiske och miljö (SEK(2002)1134) efter granskning av och med kommentarer från Vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen (STCEF) i november 2002 (SEK(2003)550).

Enligt rapporterna från dessa vetenskapliga organ leder de flesta av de fiskeredskap som används i Europa till en bifångst av val, även om drivgarn och pelagiska trålar tycks orsaka flest fall. För att illustrera omfattningen av dessa bifångster beräknas det exempelvis att flera tusen tumlare varje år fångas i bottengarn i Nordsjön. Även om uppgifterna om bifångster av andra valarter, exempelvis delfiner, lämnar mycket övrigt att önska, framgår det av fiskeförsök som har genomförts av en del medlemsstater att bifångsterna av dessa arter periodvis kan bli stora (närmare detaljer återfinns i ovannämnda rapporter).

Forskarna anser att en minskning av bifångsterna av val bäst kan uppnås genom en sammanlagd minskning av fiskeverksamheten i kombination med några ytterligare åtgärder av teknisk natur. För att få bättre information i samband med ytterligare åtgärder krävs också ett omfattande övervakningssystem med god geografisk och tidsmässig spridning. Hittills har bara enskilda övervakningsinsatser gjorts, och därför är det inte möjligt att bedöma bifångsternas geografiska och tidsmässiga mönster.

En sammanlagd minskning av fiskeverksamheterna förväntas som ett resultat av andra gemenskapsåtgärder som syftar till att göra fiskeverksamheten hållbar. Detta förslag till förordning kompletterar reaktionen på vetenskapliga rön genom att föreskriva ytterligare åtgärder för att ta itu med frågan om oavsiktliga bifångster av val inom fiskeriverksamheten. Till de åtgärderna hör

(1) begränsningar av användningen av drivgarn i Östersjön (största tillåtna längd 2,5 km, och en stegvis nedtrappning fram till den 1 januari 2007),

(2) obligatorisk användning av ljudskrämmare vid vissa typer av fiske, och

(3) samordnad övervakning av bifångster av val med hjälp av obligatoriska observatörer ombord vid vissa fiskeverksamheter.

Begränsningar för användningen av drivgarn i Östersjön

Användningen av drivgarn har redan begränsats avsevärt genom gemenskapens lagstiftning, bland annat på grund av drivgarnens effekter på småvalar, men de begränsningarna omfattar inte Östersjön [2].

[2] Jfr förordning (EG) nr 894/97 efter ändring genom förordning (EG) nr 1239/98.

Enligt rekommendationen från SGFEN bör den största tillåtna längden på drivgarn för laxfiske fastställas enligt reglerna för annat drivgarnsfiske inom gemenskapen som fortfarande är tillåtet, dvs. 2,5 km. Det bör också fastställas en tidtabell för att förbjuda användningen av sådana drivgarn.

Detta grundar sig på det faktum att tumlaren (Phocoena phocoena), den enda valart som enligt rapporterna har fångats i drivgarn i Östersjön, är den mest hotade av alla populationer av småvalar i Europa. Den utomordentliga lilla återstående populationen innebär att det är sällsynt med oavsiktlig fångst, men att den samtidigt har en reell betydelse för bevarandet av denna population.

En allmän begränsning av längden på drivgarn till 2,5 km bör därför omedelbart börja tillämpas i Östersjön, åtföljd av ett stegvis avskaffande av drivnätens användning i det här området, tills de blir helt förbjudna från och med den 1 januari 2007. Även om dessa åtgärder kommer att påverka lönsamheten i det berörda fisket efter lax måste detta underordnas betydelsen av gemenskapens förpliktelse att bevara den biologiska mångfalden och förebygga en tänkbar utrotning av tumlaren i Östersjöområdet på kort eller medellång sikt.

Denna förpliktelse innebär också att andra redskap som man vet medför en risk för oavsiktlig fångst av tumlare, i synnerhet bottengarn, också kommer att kräva särskild övervakning (se nedan).

Obligatorisk användning av ljudskrämmare

Ljudskrämmare (s k pingers) har testats i stor omfattning och införts inom flera olika drivgarnsfisken runt om i världen, där de har visat sig vara effektiva för att minska bifångsterna av en del småvalar, särskilt den vanliga delfinen (Delphinus delphis), strimmig delfin (Stenella coeruleoalba) och tumlare.

Obligatorisk användning av ljudskrämmare bör därför vara ett villkor för alla typer av fiske som kan medföra betydelsefulla bifångster och där en avsevärd minskning av oavsiktlig bifångst av valar förväntas. Detta gäller i synnerhet fiske med bottensatta drivgarn i områden där det finns tumlare (särskilt Nordsjön, Engelska kanalen och brittiska kontinentalsockeln).

Med tanke på den stora betydelse som de små fiskefartygen har för den sammanlagda fiskeansträngningen med bottensatta drivgarn i dessa områden och med tanke på spridningen av tumlare nära kusten föreslår kommissionen att samtliga fartyg skall ha ljudskrämmare, oavsett storlek eller nätens sammanlagda längd.

Eftersom det emellertid har framkommit en del farhågor om att det inte forskats tillräckligt om tänkbara negativa effekter som sådan apparatur kan ha på populationerna av de djur som är tänkta att bli avskräckta av ljudet bör denna storskaliga användning av ljudskrämmare övervakas noggrant.

För att se till att dessa åtgärder efterlevs är det vidare av yttersta vikt att det antas gemenskapsregler för märkning och identifiering av fasta fiskeredskap. Kommissionen har för avsikt att inom en nära framtid anta närmare bestämmelser enligt artikel 5c och artikel 20a.3 i rådets förordning (EEG) nr 2847/93 och enligt det förfarande som fastställs i artikel 36 i den här förordningen.

Övervakning av bifångster

Ovannämnda åtgärder för att minska riskerna är att betrakta som ett första, kortsiktigt steg mot en lösning på problemet med bifångster. Kommissionen är medveten om behovet av att utveckla mer omfattande och strategiska åtgärder. En sådan strategi kräver emellertid en större kunskap om problemen, som man kan få genom att övervaka fiskeansträngningarna på lämpligt sätt och genomföra bedömningar och övervakning av valpopulationerna.

Effektivt utformade åtgärder för att minska riskerna beror i hög grad på ett omfattande övervakningssystem med tillräcklig geografisk och tidsmässig täckning. Oberoende och representativa iakttagelser av fiskeverksamheterna har avgörande betydelse om man skall kunna göra korrekta beräkningar av bifångsterna.

Därför föreslår kommissionen att medlemsstaterna prioriterar införandet av ett system för observatörer ombord på fiskefartygen för att övervaka oavsiktlig fångst och oavsiktligt dödande av valar i flera högriskfisken där man använder pelagiska trålar eller drivgarn.

SGFEN har fastställt ett antal fisken som skulle kräva införandet av ett övervakningssystem för bifångster, och de flesta av dessa faller inom den föreslagna förordningens räckvidd. I allmänhet bör den lämpliga nivån på övervakningen bero på vilken precision man önskar få i beräkningen av bifångsternas omfattning inom en viss typ av fiske och hur statistiken ser ut för bifångster inom ett speciellt fiske. I avsaknad av tillräckliga uppgifter för att fastställa en statistiskt säker nivå på täckningen har SFGEN rekommenderat att mellan fem och tio procent av den sammanlagda fiskeansträngningen skall övervakas; kommissionen har i de flesta fall valt att föreslå den lägre andelen. När det är möjligt bör systemen för övervakningen av bifångsterna av valar samordnas med redan befintliga observationsprogram som har införts i andra syften (t ex för att samla in uppgifter om fisk som kastas överbord).

När det gäller fartyg som inte kan ta med ytterligare en person ombord (exempelvis på grund av utrymmesbrist eller av säkerhetsskäl) bör medlemsstaterna fastställa andra lämpliga metoder för oberoende övervakning till sjöss.

Uppföljning och översyn av dessa åtgärder

De föreslagna åtgärderna när det gäller användningen av ljudskrämmare och program för observatörer ombord kommer att ses över och bedömas noggrant så att de vid behov kan justeras inom några år. På gemenskapsnivå bör rapporteringen vara regelbunden, så att det blir möjligt att göra en övergripande bedömning av de framsteg som görs och så att STECF eventuellt kan utfärda nya rekommendationer.

De uppgifter som samlats in vid övervakningen av användningen av ljudskrämmare och uppgifter som samlas in genom systemet för oberoende observatörer bör kompletteras med andra relevanta uppgifter, inklusive forskning om nya åtgärder för att förbättra situationen (exempelvis användningen av ljudskrämmare vid fiske med pelgiska trålar eller tänkbara alternativa material för tillverkning av drivgarn).

Den börda som åläggs fiskerisektorn genom en del av de föreslagna åtgärderna kommer emellertid att bli svår att motivera på längre sikt om de inte på lämpligt sätt kompletteras med åtgärder för att förbättra informationen och kunskaperna om bevarandet av valarna. Denna uppföljning bör åtföljas av en fullständig och korrekt övervakning från medlemsstaternas sida när det gäller bevarandestatus för valar, i enlighet med habitatdirektivet. Det blir bara möjligt att skapa en långsiktig, heltäckande och tillförlitlig strategi för att bevara dessa arter om samtliga dessa villkor är uppfyllda.

2003/0163 (CNS)

Förslag till RÅDETS FÖRORDNING om åtgärder när det gäller oavsiktlig fångst av valar vid fiske och om ändring av förordning (EG) nr 88/98

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 37 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag [3],

[3] EGT C [...] [...], s.[...]

med beaktande av Europaparlamentets yttrande [4], och

[4] EGT C [...] [...], s.[...]

av följande skäl:

(1) Målet för den gemensamma fiskeripolitiken så som det definieras i artikel 2 i rådets förordning (EG) nr 2371/2002 [5] är att säkerställa att levande akvatiska resurser utnyttjas på ett hållbart sätt i ekonomiskt, miljömässigt och socialt hänseende. I detta syfte skall gemenskapen bland annat minimera fiskeverksamhetens påverkan på de marina ekosystemen och den gemensamma fiskeripolitiken skall vara förenlig med gemenskapens politik på andra områden, i synnerhet miljöpolitiken.

[5] EGT L 358, 31.12.2002, s. 59.

(2) Genom rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter [6] införs ett strikt skyddssystem för valar och medlemsstaterna åläggs att genomföra övervakning av bevarandestatus för dessa arter. Medlemsstaterna skall också införa ett system för att övervaka oavsiktlig fångst och oavsiktligt dödande av dessa arter samt i mån av behov genomföra ytterligare forskning och vidta ytterligare bevarandeåtgärder för att se till att oavsiktlig fångst och oavsiktligt dödande inte mätbart påverkar de berörda arterna.

[6] EGT L 206, 22.7.1992, s. 7. Direktivet senast ändrat genom direktiv 97/62/EG, EGT L 305, 8.11.1997, s. 42.

(3) Tillgängliga vetenskapliga rön och de tekniker som har utvecklats för att minska oavsiktlig fångst och oavsiktligt dödande av valar inom fiskeverksamheten innebär att det är motiverat att genom samarbete på gemenskapsnivå vidta ytterligare åtgärder för att utveckla skyddet av småvalar på ett enhetligt sätt.

(4) Ljudskrämmare har utvecklats för att skrämma bort valar från fiskeredskap, och de har visat sig framgångsrika när det gäller att minska bifångsterna av valarter vid fiske med fasta garn. Användningen av sådana anordningar bör därför bli obligatorisk i områden eller typer av fiske där man vet eller kan förutspå att bifångsterna av småvalar annars blir stora. Det är också nödvändigt att fastställa tekniska specifikationer om effekten på de ljudskrämmare som skall användas vid sådant fiske.

(5) Vetenskaplig och teknisk forskning, i synnerhet om nya typer av avskräckande anordningar, skall inte förhindras genom denna förordning. Medlemsstaterna bör därför ha möjlighet att inom ramen för denna förordning tillåta tillfällig användning av nya och effektiva typer av ljudskrämmare som inte uppfyller de tekniska specifikationerna enligt denna förordning, men det är också nödvändigt att fastställa regler för att de tekniska specifikationerna så snart som möjligt skall uppfyllas enligt rådets beslut 1999/468/EG om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter [7].

[7] EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.

(6) Oberoende observationer av fiskeverksamheterna har avgörande betydelse för att få fram tillförlitliga beräkningar av oavsiktlig fångst av valar och för att öka kunskaperna om ljudskrämmarnas effekt när de används i större skala. Därför är det nödvändigt att inrätta övervakningssystem med oberoende observatörer ombord på fartygen, och att samordna principerna för att fastställa inom vilka typer av fiske sådan övervakning skall prioriteras. För att resultaten inom de olika fiskena skall vara statistiskt tillförlitliga skall medlemsstaterna utforma och genomföra lämpliga övervakningsprogram för fartyg som för deras flagg och som ägnar sig åt sådana typer av fiske. För små fiskefartyg skall andra arrangemang göras så att dessa kan övervakas ute till sjöss. Det bör också fastställas gemensamma övervaknings- och rapporteringsuppgifter.

(7) För att göra det möjligt att regelbundet utvärdera åtgärderna på gemenskapsnivå så att det på medellång sikt går att göra en grundlig bedömning skall medlemsstaterna varje år rapportera om användningen av ljudskrämmare och genomförandet av programmen med oberoende observatörer ombord, och de skall då också lämna alla uppgifter som samlats in om oavsiktlig fångst och oavsiktligt dödande av valar inom fiskeverksamheten.

(8) De risker som drivgarnsfisket innebär för de allvarligt utrotningshotade tumlarna i Östersjöområdet innebär att sådant fiske måste upphöra i det området. Längden på drivgarn som finns ombord eller används bör omedelbart minskas. Gemenskapsfartyg som fiskar med drivgarn i detta område kommer att bli föremål för ekonomiska och tekniska begränsningar som innebär att det behövs en stegvis nedtrappningsperiod innan det införs ett totalförbud mot dessa fiskeredskap den 1 januari 2007. Dessa åtgärder bör införlivas med förordning (EG) nr 88/98 om fastställande av vissa tekniska åtgärder för bevarande av fiskeresurserna i Östersjön, Bälten och Öresund [8], som därför bör ändras.

[8] EGT L 9, 15.1.1998 s.1. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 48/99, EGT L 103, 18.1. 1999, s. 1.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1 Syfte

I denna förordning fastställs åtgärder för att minska bifångsterna av småvalar från fiskefartyg i de områden som anges i bilagorna I och III.

Artikel 2 Användning av ljudskrämmare

1. Utan att det påverkar tillämpningen av andra gemenskapsbestämmelser skall det vara förbjudet att använda de fiskeredskap som anges i bilaga I i de områden och under de perioder som fastställs där utan att samtidigt använda ljudskrämmare.

2. Befälhavarna på gemenskapens fiskefartyg skall se till att ljudskrämmarna är funktionsdugliga när redskapen läggs ut.

3. Genom undantag skall punkt 1 inte tillämpas på fiskeverksamhet som genomförs enbart i vetenskapligt syfte, som genomförs med tillstånd från och under ledning av den berörda medlemsstaten eller de berörda medlemsstaterna och som syftar till att utveckla nya tekniska åtgärder för att minska oavsiktlig fångst och avsiktligt dödande av valar.

Artikel 3 Tekniska specifikationer och villkor för användningen av ljudskrämmare

1. Ljudskrämmare som används enligt artikel 2.1 skall uppfylla kraven i endera av de uppsättningar tekniska specifikationer och användningsvillkor som fastställs i bilaga II.

2. Genom undantag från punkt 1 får medlemsstaterna tillåta tillfällig användning av ljudskrämmare som inte uppfyller de tekniska specifikationer eller användningsvillkor som fastställs i bilaga II under förutsättning att deras effekt på minskningen av oavsiktlig bifångst av valar är tillräckligt dokumenterad. Ett sådant tillstånd får vara giltigt i högst två år.

3. Medlemsstaterna skall informera kommissionen om tillstånd som beviljats enligt punkt 2 inom två månader efter det att de utfärdades. De skall till kommissionen lämna tekniska och vetenskapliga uppgifter om de ljudskrämmare som har tillåtits och deras effekt på oavsiktlig fångst av valar.

Artikel 4 Krav för systemen för observatörer till sjöss

1. Medlemsstaterna skall utforma och införa övervakningssystem för bifångster av valar med hjälp av observatörer ombord på fartyg som för deras flagg vid fiske och på de villkor som fastställs i bilaga III. Övervakningssystemen skall vara utformade så att de ger representativa uppgifter om den berörda fiskeverksamheten.

2. Om övervakningssystemet för att kunna samla in representativa uppgifter inbegriper små fiskefartyg där en observatör av tekniska eller säkerhetsmässiga skäl inte kan följa med ombord skall medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att göra oberoende observationer till sjöss, exempelvis med hjälp av följefartyg eller genom att särskilda inspektioner av de nät som används genomförs från inspektionsfartyg.

Artikel 5 Observatörer

1. För att uppfylla sin förpliktelse att tillhandahålla observatörer skall medlemsstaterna utse oberoende personal med lämplig utbildning och erfarenhet. För att kunna utföra sina arbetsuppgifter måste den utsedda personalen ha följande kvalifikationer:

(a) Tillräcklig erfarenhet för att kunna skilja mellan olika valarter och fisketekniker.

(b) Grundläggande kunskaper i navigering och lämplig utbildning i sjösäkerhet.

(c) Kompetens att sköta elementära vetenskapliga arbetsuppgifter, exempelvis vid behov ta prover samt göra korrekta iakttagelser och registrera dessa.

(d) Tillfredsställande kunskaper i det språk som talas i den medlemsstat vars flagg det observerade fiskefartyget för.

2. Observatörernas huvudsakliga arbetsuppgift är att övervaka bifångster av val och samla in nödvändiga uppgifter för att kunna extrapolera den observerade bifångsten till att omfatta hela den berörda typen av fiske. I synnerhet skall utsedda observatörer:

(a) Övervaka fiskeverksamheten från de berörda fiskefartygen och bokföra relevanta uppgifter om fiskeansträngningen (utrustning, plats och tidpunkten när det aktiva fisket inleddes och avslutades...).

(b) Övervaka oavsiktlig fångst av valar.

(c) Övervaka användningen av ljudskrämmare när observatörerna är ombord på ett fiskefartyg som omfattas av de bestämmelser som fastställs i artikel 2 och 3 i den här förordningen.

3. Observatören skall till de behöriga myndigheterna i den berörda flaggmedlemsstaten lämna en rapport som innehåller alla uppgifter som samlats in under fiskeansträngningen och de observationer som rör oavsiktlig fångst av valar, inklusive en sammanfattning av de viktigaste resultaten.

Rapporten skall i synnerhet innehålla följande uppgifter om den aktuella perioden:

(a) Fartygets identitet.

(b) Observatörens namn och under vilken period observatören var med ombord.

(c) Vilken typ av fiske det rör sig om (inklusive fiskeredskap, områden enligt bilaga I och III samt målarter).

(d) Fiskeresans varaktighet och motsvarande fiskeansträngning (uttryckt i den sammanlagda garnlängden x antalet fisketimmar för passiva fiskeredskap och antal fisketimmar för släpredskap).

(e) Antalet oavsiktligt fångade valar, inklusive art och om möjligt även ytterligare uppgifter om storlek eller vikt, kön, ålder och i tillämpliga fall djur som dött vid inhalning av redskap eller sådana som släppts levande.

(f) Eventuella ytterligare uppgifter som observatören bedömer vara användbara för att uppnå syftet med denna förordning, inbegripet eventuella misslyckanden med ljudskrämmare under fisket eller andra observationer av valarnas biologi (exempelvis siktade valar eller särskilt beteende hos dem i samband med fisket).

Fartygets befälhavare får begära en kopia av observatörens rapport.

4. Flaggmedlemsstaten skall behålla observatörens rapport i minst fem år efter det att den aktuella rapporteringsperioden är slut.

Artikel 6 Årliga rapporter

1. Senast den 1 juni varje år skall medlemsstaterna till kommissionen sända en uttömmande årsrapport om genomförandet av artiklarna 2, 3, 4 och 5 under det föregående året. Den första rapporten skall täcka både den återstående delen av året efter det att denna förordning träder i kraft och hela det år som följer därefter.

2. På grundval av observatörernas rapporter enligt artikel 5.3 och alla andra relevanta uppgifter, inbegripet de som gäller fiskeansträngningarna som samlats in enligt förordning (EG) nr 1543/2000 [9], skall årsrapporten innehålla beräkningar av den sammanlagda oavsiktliga bifångsten av valar i vart och ett av de berörda fiskena. Denna rapport skall innehålla en bedömning av slutsatserna i observatörernas rapporter och andra lämpliga uppgifter, inklusive eventuell forskning som bedrivits i medlemsstaterna för att minska oavsiktlig fångst av valar.

[9] EGT L 176, 15.7.2000, s. 1.

Artikel 7 Sammanlagd bedömning och översyn

Senast ett år efter det att medlemsstaterna lämnar in sin andra årsrapport skall kommissionen till rådet och Europaparlamentet rapportera om hur denna förordning fungerar i ljuset av den bedömning som Vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen gör på grundval av medlemsstaternas rapporter.

Artikel 8 Anpassning till tekniska framsteg och ytterligare teknisk vägledning

1. Följande skall antas i enlighet med det förvaltningsförfarande som fastställs i artikel 30.2 i förordning (EG) nr 2371/2002:

(a) Operativ och teknisk vägledning om observatörernas arbetsuppgifter enligt artikel 6.

(b) Regler för kraven på rapporteringen enligt artikel 6.

2. De ändringar i bilaga II som krävs för att anpassa denna till tekniska och vetenskapliga framsteg skall antas enligt det föreskrivande förfarande som fastställs i artikel 30.3 i förordning (EG) nr 2371/2002.

Artikel 9 Ändring av förordning (EG) nr 88/98

Följande artiklar 8a och 8b skall införas i förordning (EG) nr 88/98:

"Artikel 8a

Begränsningar för drivgarn

1. Från och med den 1 januari 2007 är det förbjudet att ha drivgarn ombord eller använda drivgarn för fiske.

2. Fram till och med den 31 december 2006 får ett fartyg ha ombord, eller använda för fiske, drivgarn med en enskild eller sammanlagd längd på högst 2,5 kilometer om de behöriga myndigheterna i flaggmedlemsstaten har tillåtit det.

3. Under 2005 och 2006 får det högsta antalet fiskefartyg som en medlemsstat kan tillåta att ha drivgarn ombord eller använda drivgarn för fiske inte utgöra mer än 60 % av det antal fiskefartyg som använde drivgarn under perioden 2001 till 2003.

4. Medlemsstaterna skall senast den 30 april varje år meddela kommissionen en förteckning över de fiskefartyg som får bedriva fiskeverksamhet med drivgarn, och när det gäller 2004 skall dessa uppgifter skickas senast den 31 augusti 2004.

Artikel 8b

Villkor för drivgarn

1. Alla fiskefartyg som använder drivgarn skall uppfylla följande villkor:

(a) Under fiskeverksamhet skall fartyget ha ständig uppsikt över nätet.

(b) Flytande bojar med radarreflektorer skall vara förtöjda i varje ände av telnarna så att det alltid är möjligt att lokalisera näten. Dessa bojar skall alltid vara märkta med registreringsbokstaven/bokstäverna och registreringsnumret för det fartyg de tillhör.

2. Befälhavaren för ett fartyg, som använder drivgarn skall föra loggbok med skyldighet att varje dag föra in följande uppgifter:

(a) Den sammantagna längden av de nät som förvaras ombord.

(b) Den sammantagna längden av de nät som används vid varje fisketillfälle.

(c) Mängden bifångst av valar.

(d) Datum och fångstzon för sådana bifångster.

3. Varje fiskefartyg som använder drivgarn skall ombord förvara det tillstånd som avses i artikel 8a.2.

Artikel 10 Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2004.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den

På rådets vägnar

Ordförande

BILAGA I

Fisken där användning av ljudskrämmare är obligatorisk

>Plats för tabell>

BILAGA II

Tekniska specifikationer och användningsvillkor för ljudskrämmare

Ljudskrämmare enligt artikel 2.1 skall tillhöra endera av följande system för signaler och användning:

>Plats för tabell>

BILAGA III

Fiske som skall övervakas och den lägsta nivå på fiskeansträngningen som skall ha observatörer med ombord

Övervakningssystemen skall utformas och fastställas så att de på ett representativt sätt övervakar:

a) Minst 5 % av den sammanlagda fiskeansträngningen inom varje fiske enligt artikel 2.1 och bilaga I

och

b) den lägsta procentandelen av fiskeansträngingen för varje fiske enligt följande tabell:

>Plats för tabell>

KONSEKVENSBEDÖMNING

Förslagets titel

Förslag till rådets förordning om åtgärder när det gäller oavsiktlig fångst av valar vid fiske och om ändring av förordning (EG) nr 88/98

Dokumentets referensnummer

Förslaget

1. Med beaktande av subsidiaritetsprincipen, varför krävs det gemenskapslagstiftning på detta område och vad är dess huvudsakliga mål?

Enligt gemenskapens lagstiftning, närmare bestämt direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (det så kallade habitatdirektivet) åligger det redan nu medlemsstaterna att införa ett system för att övervaka oavsiktlig fångst och oavsiktligt dödande av valar, och att vidta ytterligare åtgärder för forskning eller bevarande i ljuset av de uppgifter som har samlats in för att se till att oavsiktlig fångst och oavsiktligt dödande inte får någon mätbar negativ effekt på de berörda arterna. Vidare finns det ett klart och tydligt politiskt och rättsligt åtagande att integrera miljöfrågorna med den gemensamma fiskeripolitiken (jfr rådets förordning (EG) nr 2371/2002, särskilt artikel 2 i denna).

Flera undersökningar eller pilotundersökningar om oavsiktlig fångst och forskningsprojekt om tänkbara åtgärder för att minska dessa inom vissa fisken har gjorts, men vanligen på ett enskilt sätt utan samordning mellan medlemsstaterna. En medlemsstat har antagit ytterligare rättsliga bestämmelser (tillämpliga på fiskefartyg som för den medlemsstatens flagg) för att minska den oavsiktliga fångsten av tumlare i Nordsjön. När det gäller oavsiktlig fångst av valar vid fiske i vattnen kring gemenskapen behövs det emellertid på gemenskapsnivå utökade bevarandeåtgärder för att på ett enhetligt och samordnat sätt förbättra skyddet för dessa arter.

För att ha goda tekniska och vetenskapliga skäl för sin åtgärd bad kommissionen Internationella havsforskningsrådet (ICES) och Vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen (STECF) att lämna information och rekommendationer om flera frågor. Till dessa hör en översyn över de fisken som har en betydande effekt på småvalar, en bedömning av de risker som fisket innebär för enskilda bestånd och slutligen rekommendationer till tänkbara åtgärder för att minska fiskets påverkan på dessa.

De minskningar av fiskeansträngningarna som redan har införts eller som kommer att införas som ett led i politiken för att skapa en hållbar förvaltning av fiskeresurserna kommer förmodligen att innebära att bifångster av valar minskar, och blir därför en effektiv motåtgärd. Detta räcker emellertid inte för att ge valpopulationerna det skydd de måste ha. Följaktligen införs genom denna förordning en rad ytterligare åtgärder som bör vidtas på kort sikt för att minska problemet med oavsiktlig fångst av valar i fisket.

De föreslagna åtgärderna syftar till följande:

a) För Östersjöns del begränsa och sedan förbjuda användningen av drivgarn. Jämförbara åtgärder har redan vidtagit genom gemenskapslagstiftning i alla andra fiskevatten. De föreslagna begränsningarna i Östersjön innebär att längden på drivgarn omedelbart fastställs till högst 2,5 km och att dessa redskap sedan stegvis avskaffas så att de blir helt förbjudna i Östersjön från och med den 1 januari 2007. Åtgärden motiveras av det utomordentligt dåliga läget för tumlarpopulationerna i Östersjön, som innebär att även smärre mängder oavsiktliga fångster av sådana valar i denna typ av redskap är oförenliga med en god bevarandestatus för denna art.

b) Införa obligatorisk användning av ljudskrämmare (pingers) vid fisken där sådana har visat sig effektiva för att minska oavsiktlig fångst av valar. Med tanke på hur ljudskrämmare nu har utvecklats inriktas dessa bestämmelser bara på deras användning tillsammans med passiva redskap, först och främst för att minska bifångster av tumlare. Tumlarnas särskilda beteenden innebär att bottenstående garn utgör en särskild risk för att de skall snärjas in, men drivgarn innebär också risker. Ett krav på användning av sådana ljudskrämmare innebär också att man skall fastställa allmänna bestämmelser om de tekniska egenskaperna hos de ljudskrämmare som får användas, liksom allmänna bestämmelser om deras användning och övervakningen av dem.

c) Införa övervakningsprogram med oberoende observatörer för att samla in mer uppgifter om bifångster av valar inom flera olika fisken som kan medföra en ökad risk för bifångst av valar. De berörda fiskena är mestadels de som använder pelagiska trålar eller liknande släpredskap, men användningen av drivgarn ger också anledning till oro. Eftersom det vidare förhåller sig så att ljudskrämmarnas effektivitet och påverkan på valarnas beteende och utspridning ännu inte är säkert fastställda måste användningen övervakas och utvärderas. Kraven på att placera ut observatörer ombord bör åtföljas av allmänna bestämmelser i vilka det fastställs vilka arbetsuppgifter och ansvarsområden som skall åläggas fartygen (eller deras befälhavare) och observatörerna.

För ovannämnda åtgärder krävs det också allmänna bestämmelser om rapporteringen och den övergripande bedömningen, så att de föreslagna åtgärderna vid behov kan revideras.

Följder för näringslivet

2. Vilka påverkas av förslaget?

- Vilka branscher

De föreslagna åtgärderna berör främst fiskerisektorn, och huvudsakligen då råvarubranschen (yrkesfiskare och fartygsägare). Det finns ingen anledning att tro att bearbetningsindustrin och marknaderna för fisk kommer att påverkas, utom kanske mycket marginellt när det gäller Östersjölax, beroende på hur yrkesfiskarna reagerar på förbudet mot drivgarn (omställning till andra fiskemetoder, fiske efter andra arter etc.).

Åtgärderna kan också påverka tillverkarna och försäljarna av ljudskrämmare, eller pingers. För närvarande finns det bara ett litet antal typer av ljudskrämmare på marknaden som har etablerade resultat när det gäller att minska bifångsterna av valar. De tillverkas i liten skala av ett begränsat antal företag. Dessa företag har redan låtit förstå att de kan utveckla sin produktionskapacitet, eftersom införande av obligatoriska ljudskrämmare skulle innebära att den nuvarande marknaden blir större.

- Vilken typ av företag med avseende på företagsstorlek (vilken är andelen små och medelstora företag)?

De föreslagna åtgärderna utgår huvudsakligen från sådana redskap som redan används, inte från storleken på det inblandade företaget beräknad efter antalet besättningsmän eller fiskefartygets storlek. Inom fiskerisektorn bedrivs den mesta verksamheten av små och medelstora företag.

- Återfinns dessa företag inom särskilda geografiska områden i gemenskapen?

De föreslagna åtgärderna skall genomföras inom vissa områden i gemenskapens fiskevatten eller angränsande fiskevatten. Förslagen om användningen av drivgarn i Östersjön (och Stora och Lilla Bält och Öresund) kan betraktas som en utvidgning av redan befintliga begränsningar för användningen av dessa fiskeredskap i alla andra vatten. Obligatorisk användning av ljudskrämmare gäller framför allt längs Europas västkust i Nordostatlanten (inklusive Nordsjön och en liten, sydligt belägen del av Östersjön). De föreslagna systemen med observatörer gäller de flesta vatten som gränsar till europeiska kuster (Nordostatlanten, inklusive Nordsjön och södra delen av Östersjön samt Medelhavet).

3. Vilka åtgärder måste vidtas för att efterleva förordningen?

- Vilka åtgärder måste företagen vidta för att följa förslaget?

För att följa de föreslagna nya tekniska åtgärderna kommer de berörda fiskefartygen att vara tvungna att anpassa sin fiskeverksamhet. I Östersjön är det framför allt drivgarnsfisk efter lax som måste minska längden på redskapen från upp till 21 kilometer till högst 2,5 kilometer, och de måste sluta använda denna utrustning helt och hållet senast vid utgången av 2006.

Antalet ljudskrämmare som yrkesfiskarna måste skaffa kommer att vara beroende av den sammanlagda längden på de garn de använder och vilken typ av fiske de bedriver.

Om fiskesektorn är engagerad i ett obligatoriskt system med observatörer ombord är idealet att den samordnar den verksamheten och samarbetar med de behöriga nationella myndigheterna för att fastställa det lämpligaste sättet för att genomföra systemet, eftersom observatörer bara kommer att placeras ombord på en del av de fartyg som ägnar sig åt en viss typ av fiske.

- Vad måste de nationella (eller understatliga) förvaltningarna göra för att följa förslaget?

Frånsett den roll myndigheterna kommer att spela för att säkerställa ett korrekt genomförande och korrekt övervakning av dessa åtgärder, även när det gäller att fastställa lämpliga påföljder om bestämmelserna inte följs, är den viktigaste uppgiften för de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna att utforma och införa övervakningssystem som baserar sig på observatörer ombord, med en representativ täckning av de fisken som berörs av detta förslag. När det är omöjligt att ta med observatörer ombord (exempelvis på små fiskefartyg) måste medlemsstaterna införa andra system för att sköta övervakningen till sjöss (exempelvis med hjälp av följebåtar). Medlemsstaterna kommer i enlighet med subsidiaritetsprincipen att ha fullständig frihet i arbetet med att arrangera dessa system med utgångspunkt från vad de på nationell eller understatlig nivå anser vara det bästa sättet att uppnå de uppställda målen. De kriterier som de använder vid införandet av systemen kan bland annat inbegripa deras ingående kunskaper om de berörda fiskena, befintliga strukturer och fiskeriorganisationer, eventuella befintliga program för observatörer, kostnader, effektivitet etcetera.

Genom detta förslag fastställs det inom vilka typer av fiske det är nödvändigt och angeläget att på gemenskapsnivå genom en samordnad insats samla in uppgifter om oavsiktliga fångster av valar på grundval av observationer till sjöss. Det innebär inga begränsningar när det gäller medlemsstaternas allmänna förpliktelse att övervaka oavsiktlig fångst och oavsiktligt dödande av valar, eller att undersöka bevarandestatus för dessa arter i större skala enligt bestämmelserna i habitatdirektivet (32/43/EEG).

Slutligen ankommer det på de behöriga myndigheterna att organisera insamlingen av uppgifter, analysera dem och lämna relevanta rapporter till kommissionen.

4. Vilka ekonomiska effekter förväntas förslaget få?

a) Begränsningen av drivgarnens längd till 2,5 km per fartyg i Östersjön och det efterföljande förbudet mot användning av drivgarn

I Östersjön används drivgarn först och främst vid fiske efter lax. Drivgarnsfiske efter lax är en årstidsbunden verksamhet, med toppar i september-oktober och april-maj.

Enligt uppgifter från ICES [10], har grovt räknat hälften av den sammanlagda fiskeansträngningen inom havsfisket efter lax under de senaste åren bedrivits med drivgarn och andra hälften med långrev [11].

[10] I synnerhet 2002 års rapport från ACFM:s arbetsgrupp för bedömning av läget för lax och regnbåge i Östersjön (Riga, 3-12 april 2002).

[11] Jfr. Särskilt kapitel 3.3 och tabellerna 3.3.1 och 3.3.2 i detta

Under 2001 minskade antalet fiskefartyg som arbetade med havsfiske efter lax (233 drivgarnsfisken och långrevare, EU och icke-EU) med 24 % jämfört med 2000. Av dessa bedrev 131 fartyg fiske under mindre än 20 dagar (Finland: 35; Sverige: 33; Danmark: 11) och 59 bedrev fiske i mer än 40 (Danmark: 9 ; Finland: 8; Sverige: 7; Polen: 34). Det är sannolikt att det bara är fiskefartyg som bedriver fiske mer än 40 dagar per år som får mer än 50 % av sin årsinkomst från denna typ av fiske.

Uppgifterna från ICES tyder också på att den sammanlagda fiskeansträngningen efter lax i Östersjöbäckenet minskade från början av 1990-talet fram till 1997, och att fiskeansträngningarna med drivgarn stabiliserats något från 1998, men att det uppstod en minskning på 11 % i drivgarnsfiske under 2001 samtidigt som fiskeansträngningen med långrev ökade med 25 %.

Vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen övervägde redan för några år sedan konsekvenserna av en eventuell begränsning av drivgarnsfisket i Östersjön [12]. De exakta siffror som gäller det fisket har förändrats en del sedan dess, men den allmänna tendens som dokumenterats av ICES och som det hänvisas till ovan tyder på att STECF:s kommentarer och allmänna slutsatser fortfarande är aktuella.

[12] STECF:s utskott om drivgarnsfiske efter laxfiskar och andra arter, dok. SEK(95)550, 31.3.1995.

I Östersjön använder de flesta yrkesfiskare garn med en sammanlagd längd på mellan 15 och 21 kilometer. En begränsning av garnens längd till 2,5 km per fartyg skulle göra drivgarnsfiske efter lax ekonomiskt ohållbart, helt enkelt därför att om fångsterna minskar med lika mycket som längden på garnen (dvs upp till 88 %) så kommer de inte att räcka för att täcka driftskostnaderna; eller ens de fasta kostnaderna när det gäller de fartyg som är mest beroende av kustnära drivgarnsfiske efter lax. Detta skulle förmodligen leda till en viss minskning av fiskeverksamheten för samtliga dessa fiskefartyg och förmodligen också i sysselsättningsnivåerna, i synnerhet när det gäller fartyg som är beroende av kustnära drivgarnsfiske. Begränsningens huvudsakliga effekt skulle emellertid förmodligen bli att fiskeansträngningarna omfördelas, antingen så att fisket efter andra arter ökar (arter som redan överfiskas) eller så att man satsar på alternativa metoder för fiske efter lax, exempelvis långrevsfiske efter lax (som är årstidsbegränsat) eller där så är möjligt kustfiske (till exempel med laxfällor).

Kostnaderna för de tekniska justeringarna i samband med de föreslagna begränsningarna av användning av drivgarn i Östersjön kan berättiga till stöd från gemenskapen, för enligt Fonden för fiskets utveckling (artikel 16.2 i förordning (EG) nr 2792/99) får medlemsstaterna vid rådsbeslut om tekniska restriktioner för vissa fiskeredskap eller fiskemetoder bevilja ekonomisk ersättning till fiskare och fartygsägare.

Den ekonomiska nettoeffekten av den föreslagna begränsningen av drivgarnsfiske kan bli positiv eller negativ beroende på

- de fördelar som blir en direkt följd av den föreslagna begränsningen av längden på drivgarn som skulle kunna innebära en värdeökning för sportfisket efter lax och öka lönsamheten för yrkesfisket efter lax med hjälp av andra redskap än drivgarn (till exempel långrev och laxfällor); vidare kan det också uppstå indirekta sociala vinster, i synnerhet de som blir följden av den förväntade minskningen i oavsiktligt dödande av småvalar,

- kostnaderna, inklusive de förlorade vinsterna inom drivgarnsfisket och, kanske också den minskade sysselsättningsnivån, i alla fall för de fartyg som inte kan ställa om till andra fiskeredskap, och den lägre lönsamheten i fisket efter andra arter (genom att fisket inriktas på andra arter).

En grundligare bedömning av samtliga dessa faktorer och deras relativa betydelse kan emellertid inte bli tillförlitlig för närvarande, eftersom det skulle förutsätta kunskaper - eller åtminstone en fingervisning - om hur de enskilda ekonomiska aktörerna inklusive skeppare och fartygsägare, kommer att anpassa sig till eller reagera på de föreslagna åtgärderna liksom beräkningar av de indirekta vinster eller kostnader som uppstår i samband med andra verksamheter (till exempel sportfiske efter lax, skyddet av småvalar och turism som kan kopplas till detta...).

b) Obligatorisk användning av ljudskrämmare

Enligt de uppgifter som finns tillgängliga påverkar användningen av ljudskrämmare inte redskapens effektivitet, även om en del betänkligheter har kommit till uttryck när det gäller den ytterligare hantering som blir nödvändig för att utrusta garnen, och eventuella praktiska konsekvenser när man lägger in eller tar upp garnen. Vid utformingen av ljudskrämmare tar man emellertid i allmänhet hänsyn till sådana tekniska aspekter.

Kostnaderna för att utrusta näten med ljudskrämmare har ofta ansetts vara den största bördan för fiskerisektorn. Denna bördas tyngd är beroende av inköpspriset på ljudskrämmare, antalet som krävs per fartyg (som står i direkt relation till den sammanlagda längden på de garn som används) och på batteriets livstid (som i sin tur beror på den tekniska utvecklingen och vilken typ av signal ljudskrämmaren skall ge ifrån sig). Tillverkarna kommer att tvingas anpassa sin produktionskapacitet till den ökade efterfrågan från yrkesfiskare som måste efterleva de föreslagna bestämmelserna kan det visa sig att ökad konkurrens, teknisk utveckling och en minskning av tillverkningskostnaderna får till resultat att den sammanlagda kostnaderna för att utrusta garnen i själva verket blir lägre. De minskade kostnaderna som blir följden av att man får färre skador på garnen på grund av oavsiktlig fångst av valar har också anförts som en tänkbar vinst med åtgärden.

En del av de initiala kostnaderna för inköp av ljudskrämmare skulle kunna berättiga till stöd från FFU, eftersom sådant stöd skall göras tillgängligt för att införa mer selektiva fiskemetoder.

Bland de olika typer av ljudskrämmare som finns tillgängliga och som anses lämpliga att använda (på det här stadiet först och främst för att minska bifångsterna av tumlare i drivgarn) kostar den dyraste omkring 100 euro, men den har också överlägsen livslängd (ungefär 10 000 timmars driftstid, vilket motsvarar mellan 18 månader och 2 års användning innan den måste förnyas) [13]. Det rekommenderade avståndet mellan två ljudskrämmare är 200 meter.

[13] Jfr. rapporten om oavsiktlig fångst av småvalar från undergruppen för fiske och miljö (SEK(2002)1134) 22.10.2002, och 2002 års rapport från ICES rådgivande kommitté för ekosystem 2002.

Med dessa siffror som utgångspunkt skulle det för att utrusta ett fartyg med mellan 5 och 20 kilometer garn inledningsvis kosta mellan 2 500 och 10 000 euro (eller en ytterligare fiskekostnad på 0,05 euro per kilometer garn och fisketimme). Detta skulle innebära en ytterligare rörlig kostnad på mellan 1 250 och 6 700 euro per fartyg och år, men det bör jämföras med de sammanlagda rörliga kostnaderna per fartyg per år. En uppfattning om dessa kan man få genom att titta på några ekonomiska indikatorer för 2000 och 2001 som gäller finska drivgarnsfartyg som fiskar efter lax och torsk [14]:

[14] Utdrag ur den årliga rapporten 2002 om projekt CA-2001-01502: Ekonomiskt resultat inom ett urval av europeiska fiskeflottor.

>Plats för tabell>

c) Observatörer ombord

Som nämnts ovan föreslås det att lämpliga system för observatörer införs och utformas av medlemsstaternas behöriga myndigheter med utgångspunkt från de kriterier som de själva anser vara de lämpligaste. Därför kan inte kommissionen bedöma de olika arbetsmodeller som de behöriga myndigheterna, statliga eller understatliga, kan komma att välja och deras effekter när systemen för observatörerna utformas optimalt för att uppnå de mål som lagts fram i förslaget till förordning.

Det bör emellertid understrykas att befintliga system med observatörer ombord i allmänhet inte ansetts ha någon direkt ekonomisk effekt på fiskerisektorn. Vidare är det sannolikt att observatörsprogram som är inriktade på oavsiktliga fångster av valar skulle kunna dra nytta av redan befintliga program, i synnerhet de som har införts på grundval av förordning (EG) nr 1543/2000 om upprättande av en gemenskapsram för insamling och förvaltning av uppgifter av grundläggande betydelse för den gemensamma fiskeripolitiken. Detta skulle också göra det möjligt att använda tillgängliga gemenskapsresurser för att understödja genomförandet av denna förordning.

Det verkar inte sannolikt att införandet av systemet med observatörer kan få någon direkt effekt på sysselsättningen i fiskerisektorn eller någon märkbar effekt på fiskets lönsamhet eller konkurrenssituationen. Systemen kan emellertid tänkas få en positiv effekt på sysselsättningen eftersom de skulle innebära att det uppstår åtminstone en del arbetstillfällen för observatörer ombord.

När det gäller att beräkna de sammanlagda kostnaderna för sådana program för observatörer kan kommissionen omöjligt göra några tillförlitliga uppskattningar på grundval av de uppgifter som finns att tillgå om fiskeflottorna och deras verksamheter, för databasen om den europeiska fiskeflottan innehåller inga uppgifter om nivån på fiskeansträngningarna, deras geografiska eller säsongsmässiga fördelning eller vilka redskap som används. Några belysande siffror har emellertid lämnats av undergruppen STECF [15]. Om man exempelvis beräknar en kostnad på 500 euro per observatör per dag till sjöss skulle det kosta omkring 462 000 euro att övervaka 10 % av franska pelagiska trålar som fiskar i ICES-områdena VII, VIII och IX (fiske efter havsabborre, vit tonfisk eller ansjovis). Övervakning av 10 % av den brittiska fiskeflottan som använder trålar i dessa områden (huvudsakligen ICES-område VIII) skulle kosta omkring 75 000 euro. Med tanke på hur många fisken som för närvarande anses vara i trängande behov av övervakning skulle den totala kostnaden för medlemsstaterna kunna uppgå till mellan en och flera miljoner euro om året.

[15] SEK(2002)1134

Det bör påpekas att denna ekonomiska börda inte dyker upp från ingenstans till följd av det här förslaget till förordning, eftersom förpliktelsen att övervaka oavsiktliga fångster av valar redan fastställs i habitatdirektivet 92/43/EEG.

5. Innehåller förslaget åtgärder för att ta hänsyn till de små och medelstora företagens särskilda situation (inskränkningar eller skillnader i kraven, e. dyl.)?

Risken för oavsiktlig fångst av valar hänger inte samman med storleken på fiskeföretagen utan är avhängig av vilket fiske som bedrivs (område, redskap, årstid, målarter ...). Därför innehåller förslaget inga särskilda åtgärder för små och medelstora företag.

De fartyg som bedriver drivgarnsfiske i Östersjön har vanligen en besättning på 2-3 personer, och ibland förekommer det att större fartyg har fem besättningsmän [16]. Fiske med bottensatta drivgarn, där det nu föreslås bli obligatoriskt med ljudskrämmare, bedrivs mestadels av en stor fiskeflotta med små fartyg. Dessa fartyg står för en väsentlig andel av den sammanlagda fiskeansträngningen i vissa områden, i synnerhet i kustområdena där tumlarpopulationen vanligen är stor. I praktiken är det för det mesta omöjligt att placera en observatör på dessa små fartyg, eftersom dessa varken har kapacitet eller säkerhetsnivåer som gör det möjligt för dem att ta med sig extra folk ombord. I förslaget fastställs därför särskilda åtgärder som medlemsstaterna skall vidta för att upprätta olika övervakningssystem till sjöss, detta för att lösa problemet med att ta ombord observatörer på mindre fartyg.

[16] Jfr. SEK(95)550

Samråd

6. Förteckning över organisationer som rådfrågats om förslaget och som fört fram särskilda synpunkter.

Detta förslag grundar sig på de senaste vetenskapliga rönen och rekommendationer från Internationella havsforskningsrådet (ICES) och Vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen (STECF) [17] om fiskets effekter på småvalar.

[17] Rapporten från rådgivande kommittén för ekosystem 2002 (som finns på webbsidan http://www.ices.dk/committe/ace/2002/ Section-2.pdf), och rapporten om oavsiktlig fångst av småvalar från undergruppen för fiske och miljö (SEK(2002)1134) efter granskning av och med kommentarer från Vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen (STCEF) i november 2002 (SEK(2003)550).

Dessa rekommendationer, och i synnerhet de som ingår i detta lagförslag, har diskuterats vid flera tillfällen med de intresserade aktörerna. Ett första samråd/expertmöte hölls den 11 december 2002 för att diskutera tänkbara sådana åtgärder med företrädare för fiskerisektorn, icke-statliga organisationer, medlemsstaternas behöriga myndigheter och i samarbete med en del forskare som har varit delaktiga i yttrandena. Dessa förslag diskuterades ytterligare i februari 2003 med Rådgivande kommittén för fiske och vattenbruk (ACFA).

De olika intressegruppernas synpunkter, inbegripet de olika organisationer som företräder fiskerisektorn, kunde inte sammanjämkas till en överenskommelse. Vissa yrkesorganisationer erkände visserligen behovet av att vidta ytterligare åtgärder för att komma tillrätta med bifångsterna av valar, i synnerhet att samla in mer exakta uppgifter, och erkände att ljudskrämmare kan ha en positiv effekt, med tanke på de som redan är i bruk, men alla uttryckte sin skepsis mot de tänkbara konsekvenserna och de kostnader som dessa åtgärder skulle innebära för fiskerisektorn.

De icke-statliga organisationerna välkomnade i allmänhet förslagen, men de ansåg att ytterligare steg borde tas, i synnerhet för att utforma en långsiktig strategi för att hantera omedelbara och planerade reaktioner på problem med bifångster när sådana uppstår. Kommissionen erkänner behovet av ramar för förvaltningen, men anser att det i avsaknad av exakta uppgifter om bifångsternas struktur och lämpliga bedömningar och övervakning av valpopulationernas bevarandestatus inte för närvarande går att skapa en bärkraftig, heltäckande strategi. Kommissionen anser att de åtgärder som föreslås i denna förordning kommer att innebära att de uppgifterna blir tillgängliga så att det blir möjligt att utforma en sådan strategi i framtiden.