52003PC0443

Förslag till Europaparlamentets och Rådets förordning om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen ("förordningen om konsumentskyddssamarbete") /* KOM/2003/0443 slutlig - COD 2003/0162 */


Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen ("förordningen om konsumentskyddssamarbete")

(framlagt av kommissionen)

MOTIVERING

1. Sammanfattning

* För att den inre marknaden skall fungera effektivt måste kontrollen av efterlevnaden av de lagar som gäller skydd av konsumenters ekonomiska intressen i gränsöverskridande fall avsevärt förbättras. I och med att transaktioner över gränserna ökar, bland annat på grund av ett mer allmänt bruk av Internet, har behovet av förbättringar på detta område blivit allt mer omedelbart. Utvidgningen förstärker behovet av åtgärder.

* För att skydda konsumenterna från gränsöverskridande överträdelser måste det upprättas ett nätverk av offentliga tillsynsmyndigheter som täcker hela den inre marknaden. Dessa myndigheter måste få ett minimum av gemensamma utrednings- och tillsynsbefogenheter. Genom förslaget ges tillsynsmyndigheterna en ram för sina rättigheter och skyldigheter i fråga om ömsesidigt bistånd vid handläggning av gränsöverskridande överträdelser. Nätverket är avsett att fungera som ett tillsynsverktyg för de nationella tillsynsmyndigheterna när de snabbt behöver ingripa mot mycket oseriösa näringsidkare.

* I förslaget till förordning föreskrivs också ett mer omfattande administrativt samarbete mellan medlemsstaterna och med kommissionen kring projekt som är av gemensamt intresse och som syftar till att upplysa konsumenterna och ge dem mer inflytande. Förordningens räckvidd gäller endast gränsöverskridande överträdelser. Medlemsstaterna behöver därför inte ändra sina bestämmelser om överträdelser i det egna landet.

2. Behovet av åtgärder

* I grönboken om konsumentskyddet inom Europeiska unionen [1] från 2001 påtalades vissa brister i tillsynen över lagstiftningen om konsumenternas ekonomiska intressen på den inre marknaden. Enligt grönboken behövdes det en rättslig ram för samarbetet mellan de offentliga tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen. De delar som eventuellt skulle ingå i ett sådant instrument beskrevs.

[1] KOM(2001) 531 slutlig.

* Så gott som alla berörda aktörer var mycket positiva till kommissionens förslag [2]. Det rådde allmän enighet om att ett sådant instrument skulle bidra till att säkerställa den inre marknadens funktion och förbättra konsumentskyddet. Särskilt aktörerna inom näringslivet välkomnade kommissionens planer.

[2] Kommentarer till grönboken finns på webbplatsen http://europa.eu.int/comm/consumers/ cons_int/safe_shop/fair_bus_pract/green_pap_comm/responses/index_en.htm

* I meddelandet om uppföljning av grönboken [3] åtog kommissionen sig att lägga fram ett förslag till ett sådant rättsligt instrument efter ytterligare samråd med medlemsstaternas regeringar. Dessa samråd ägde rum under hösten 2002 och våren 2003 (bland annat vid det informella ministermötet i Eretria i maj) och bekräftade i stort sett de synpunkter som medlemsstaternas regeringar framfört på grönboken och det uppföljande meddelandet [4]. I den nya strategin för den inre marknaden 2003-2006 [5] framhävdes det också att det behövdes bättre tillsyn för att garantera konsumenternas förtroende på den inre marknaden, och detta förslag konstaterades vara en prioriterad åtgärd.

[3] KOM(2002) 289 slutlig.

[4] Synpunkter på det uppföljande meddelandet finns på webbplatsen

[5] Strategin för den inre marknaden. Prioriteringar för 2003-2006. KOM(2003)238 slutlig.

* Dessutom antog rådet den 2 december 2002 en resolution om en strategi för gemenskapens konsumentpolitik 2002-2006 och välkomnade i denna kommissionens planer på att lägga fram ett förslag på detta område [6]. Europaparlamentet antog den 13 mars 2003 en resolution om strategin för konsumentpolitik och två resolutioner om grönboken och om det uppföljande meddelandet och även i dessa välkomnas kommissionen planer på att lägga fram ett förslag [7].

[6] Rådets resolution av den 2 december 2002 om en strategi för gemenskapens konsumentpolitik 2002-2006, EGT C 11, 17.1.2003, s.1.

[7] Europaparlamentets resolution om kommissionens grönbok om konsumentskyddet inom Europeiska unionen: inverkan på unionens framtida konsumentpolitik (KOM(2001) 531 - C5-0295/2002 - 2002/2151(COS)), Europaparlamentets resolution om perspektiv på det rättsliga skyddet av konsumenterna i samband med kommissionens grönbok om konsumentskyddet inom Europeiska unionen (KOM(2001) 531 - C5-0294/2002 - 2002/2150(COS)), Europaparlamentets resolution om kommissionens meddelande till Europaparlamentet, rådet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om "En strategi för konsumentpolitik 2002-2006" (KOM(2002) 208 - C5-0329/2002 - 2002/2173(COS)).

* Det råder därför allmän enighet om att en enhetlig och effektiv tillsyn över konsumentlagstiftningen är nödvändig för att den inre marknaden skall fungera väl och för att undvika snedvridning av konkurrensen och skydda konsumenterna.

* I och med att inköp över gränserna blivit vanligare har möjligheterna till gränsöverskridande överträdelser ökat. Det blir allt mer sannolikt att annonsören eller återförsäljaren verkar inom ett annat rättskipningsområde än konsumenten. Redan under de första sexton månaderna som det europeiska extrajudiciella nätverket av organ för alternativ tvistlösning (EEJ-Net) verkade registrerades 115 gränsöverskridande tvister [8]. Inom det internationella tillsynsprojektet Consumer Sentinel som leds av USA har man sedan 1999 tagit emot 4100 gränsöverskridande klagomål från konsumenter om näringsidkare i EU, EES-länderna och de anslutande länderna. Av dessa klagomål gjordes över hälften mellan januari och september 2002 [9].

[8] http://europa.eu.int/comm/consumers/ redress/out_of_court/eej_net/index_en.htm

[9] http://www.ftc.gov/bcp/conline/edcams/ crossborder/PDFs/Cross-BorderCY-2002.pdf

* E-handelns utveckling, införandet av euron och den mer utbredda användningen av gemensamma språk kommer sannolikt att leda till att inköpen över gränserna ökar ytterligare. Reklam över gränserna och marknadsföring per post, Internet och TV blir allt vanligare, vilket kommer att göra mycket för att stimulera handeln över gränserna. Om friheten att handla över gränserna och elektroniskt inte stöds av en effektiv tillsyn finns det emellertid risk för att mindre seriösa näringsidkare undergräver den inre marknadens funktion och skadar konsumenterna utan att straffas. EASA (European Advertising Standards Alliance - europeiska alliansen för reklamnormer) uppskattar att cirka 63 % av de gränsöverskridande klagomål som gjordes mellan 1992-2002 gällde mindre seriösa näringsidkare och att denna siffra stiger till cirka 86 % när det gäller direktreklam [10].

[10] Källa: EASA:s uppskattning av sina egna uppgifter om gränsöverskridande klagomål.

* Konsumenternas förtroende i fråga om handel över gränserna inom den inre marknaden bygger till stor del på att den gränsöverskridande tillsynen fungerar. I en nyligen utförd Eurobarometerundersökning uppgav 43 % av de konsumenter som hade mindre förtroende när det gäller handel över gränserna att det var mycket viktigt att deras egna nationella myndigheter gavs möjligheter att ingripa utomlands på deras vägnar för att deras förtroende skulle öka. Ytterligare 33 % sade att en sådan åtgärd skulle vara viktig [11]. Företagens förtroende för konkurrens på lika villkor är också beroende av garantier för en konsekvent och effektiv tillsyn på hela den inre marknaden.

[11] http://europa.eu.int/comm/consumers/ cons_int/safe_shop/fair_bus_pract/green_pap_comm/responses_followup/index_en.htm

* Varje medlemsstat har utvecklat ett tillsynssystem som anpassats till den egna lagstiftningen och de egna institutionerna. Alla dessa system har inrättats för att hantera överträdelser i det egna landet och är inte fullt anpassade till de utmaningar som den inre marknaden medför. De inhemska myndigheterna har inte befogenheter att utreda överträdelser utanför sitt rättskipningsområde. En del av dem har dessutom begränsade möjligheter att agera mot näringsidkare som visserligen finns inom deras rättskipningsområde men som riktar sin verksamhet mot utländska och inte inhemska konsumenter. Nationella myndigheter har heller inga skyldigheter att bistå motsvarande organ i andra medlemsstater.

* Följden av detta är att tillsynssystemet på den inre marknaden inte har anpassats tillräckligt för att tillgodose de krav som ställs av den inre marknaden och att det för närvarande inte kan möta den utmaning som medförs av i synnerhet mindre seriösa näringsidkare som försöker utnyttja potentialen hos Internet. Utvidgningen av den inre marknaden 2004 kommer sannolikt att tillspetsa de befintliga tillsynsproblemen och att ännu tydligare visa på bristerna i de nuvarande strukturerna.

* Denna analys av vikten av tillsynssamarbete inom den inre marknaden är inte ny. Man har konstaterat att EU på flera områden, bland annat tullar [12], indirekt beskattning [13], konkurrens [14], finansiella tjänster [15] samt livsmedel [16] och produktsäkerhet, måste anta en striktare gemensam hållning i och med att handel över gränserna blir allt vanligare.

[12] Rådets förordning (EG) nr 515/97 av den 13 mars 1997 om ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaternas administrativa myndigheter och om samarbete mellan dessa och kommissionen för att säkerställa en korrekt tillämpning av tull- och jordbrukslagstiftningen, EGT L 82, 22.3.1997, s.1.

[13] Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om administrativt samarbete i fråga om mervärdesskatt. KOM(2001) 294 slutlig, EGT C 270, 25.9.2001, s. 87 - En gemensam ståndpunkt har nu antagits om detta förslag.

[14] Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget, EGT L 1, 4.1.2003, s. 1.

[15] Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om investeringstjänster och reglerade marknader, KOM(2002) 625, och det nyligen antagna direktivet om insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan (marknadsmissbruk) - Gemensam ståndpunkt offentliggjord i EGT C 228, 25.9.2002, s. 19.

[16] Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om offentlig foder- och livsmedelskontroll, KOM(2003) 52 slutlig.

* Också på det internationella planet har man konstaterat att det måste finnas en verkningsfull gränsöverskridande tillsyn på konsumentskyddsområdet. OECD antog 1999 en rekommendation om konsumentskydd vid elektronisk handel. I denna fastställdes det att medlemsländerna skall samarbeta på internationell nivå genom sina rättsliga myndigheter, tillsynsmyndigheter och polismyndigheter, beroende på vilken som är mest lämplig, för att bekämpa gränsöverskridande bedräglig, vilseledande eller oskälig kommersiell verksamhet genom informationsutbyte, samordning, kommunikation och genomförandet av gemensamma aktioner [17]. Den 11 juni 2003 antog OECD ytterligare riktlinjer för att skydda konsumenterna mot bedrägliga och vilseledande affärsmetoder, i vilka det konstateras att tillsynsproblemen och bristerna i de befintliga systemen är desamma i hela världen [18].

[17] Rekommendation från OECD:s råd om riktlinjer för konsumentskydd vid elektronisk handel, antagen den 9 december 1999 [C(99)184 slutlig].

[18] http://www.oecd.org/sti/ crossborderfraud

* Såväl inom EU som internationellt har man tagit en del initiativ för att åtgärda dessa frågor. Direktivet om förbudsföreläggande [19] ger vissa organ, bland annat konsumentorganisationer som utsetts av medlemsstaterna, befogenhet att ansöka om förbudsföreläggande mot mindre seriösa näringsidkare vid domstolar i andra medlemsstater. Det internationella nätverket för tillsynsmyndigheter på konsumentområdet (IMSN, som nyligen döpts om till ICPEN - International Consumer Protection Enforcement Network) ger tillsynstjänstemän från olika länder möjlighet att träffas två gånger om året för informellt samarbete. En undergrupp inom EU träffas också två gånger om året för att diskutera frågor i anslutning till EU-lagstiftningen.

[19] Europaparlamentets och rådets direktiv 98/27/EG av den 19 maj 1998 om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen. (EGT L 166, 11.6.1998, s. 51-56).

* Vidare har en del medlemsstater ingått bilaterala samarbetsavtal. Det mest betydande av dessa är samarbetsavtalet mellan de fyra nordiska tillsynsmyndigheterna.

* Dessa initiativ är viktiga när det gäller att kontrollera efterlevnaden av konsumentskyddsbestämmelserna i EU. De är emellertid inte tillräckliga. Liksom på andra områden av den inre marknaden behövs det ett nätverk av tillsynsmyndigheter i varje medlemsstat, med ömsesidiga rättigheter och skyldigheter ("ömsesidigt bistånd"). Detta nätverk måste ha en rättslig grund, inte minst för att man skall komma tillrätta med de juridiska hinder för samarbete som har konstaterats.

3. Förordningen om samarbete vad gäller konsumentskydd

3.1 Kapitel 1: Syfte, definitioner, räckvidd och behöriga myndigheter

3.1.1 Syfte

* De allmänna målen med förordningen är dels att garantera att den inre marknaden fungerar smidigt, dels ett fungerande konsumentskydd för de konsumenter som deltar på den inre marknaden. För att dessa mål skall uppnås har den föreslagna förordningen två specifika syften, som båda gäller det sätt på vilket medlemsstaterna och närmare bestämt deras behöriga myndigheter samarbetar med varandra och med kommissionen för att skydda konsumenternas ekonomiska intressen. Syftena är följande:

- Att bana väg för samarbete mellan tillsynsmyndigheterna vid behandling av överträdelser inom gemenskapen som hämmar den inre marknaden.

- Att bidra till att förbättra kvaliteten och konsekvensen när det gäller att kontrollera efterlevnaden av konsumentskyddslagstiftningen och till att övervaka skyddet av konsumenternas ekonomiska intressen.

* Avsikten med det första syftet är att säkerställa att tillsynsmyndigheterna kan samarbeta effektivt med motsvarande organ i andra medlemsstater. Bakgrunden till det andra syftet är det faktum att EU kan bidra till att förbättra tillsynen inom ramen för gemensamma projekt och utbyte av god praxis i fråga om utbildning, information och representation. Det ligger också i linje med EU:s insatser till förmån för övervakning av den inre marknadens funktion.

* Dessa mål och syften har avgjort valet av rättslig grund och rättsligt instrument. Kommissionen har valt artikel 95 i fördraget som rättslig grund. Det finns flera exempel på faktorer som för närvarande hindrar ett effektivt motarbetande av mindre seriösa näringsidkare som agerar över gränserna och som på många sätt hämmar den inre marknaden så att den inte kan fungera smidigt.

* En offentlig myndighet i konsumentens medlemsstat kan på grund av nationella sekretessbestämmelser vara förhindrad att förmedla nödvändiga uppgifter när de ber om bistånd av en myndighet i näringsidkarens medlemsstat.

* Den offentliga myndigheten i näringsidkarens medlemsstat kan inte agera på utländska konsumenters vägnar, har inte befogenheter eller resurser att utreda eller agera, eller vägrar helt enkelt att agera på grund av att nationella intressen väger tyngre än gemenskapens intressen. Den offentliga myndigheten kan också sakna befogenhet att ansöka om förbudsföreläggande för att snabbt stoppa otillbörliga metoder, och måste därför ta till straffrättsliga förfaranden.

* Det finns ingen offentlig myndighet i näringsidkarens medlemsstat som skulle kunna utreda överträdelsen och ansöka om förbudsföreläggande mot näringsidkaren.

* Det finns ingen offentlig myndighet i konsumentens medlemsstat som skulle kunna begära bistånd från en offentlig myndighet i näringsidkarens medlemsstat.

* Det finns inga skyldigheter för medlemsstaterna att tillhandahålla ömsesidigt bistånd i fall där flera länder berörs.

* Dessa hinder mot tillsyn över gränserna betyder att en mindre seriös näringsidkare kan undgå tillsyn relativt lätt, antingen genom att rikta sig till konsumenter i ett annat rättskipningsområde eller genom att rikta sig till konsumenter i sitt eget land men från ett annat rättskipningsområde. Följaktligen medför bristen på effektiv gränsöverskridande tillsyn en konkurrensnackdel för de näringsidkare som följer lagen, vilket leder till en snedvridning av konkurrensen.

* Dessa hinder mot tillsyn över gränserna kommer sannolikt också att hämma konsumenternas förtroende för handel över gränserna inom den inre marknaden och således hindra inköp av varor och tjänster från andra länder. Den föreslagna förordningen bidrar sålunda både till att avlägsna snedvriden konkurrens och till att undanröja hinder på den inre marknaden.

* Direktivet om förbudsföreläggande, som också syftar till att förbättra tillsynen över konsumentskyddsbestämmelser, är ett tidigare exempel på att artikel 95 kan användas i frågor som gäller tillsyn. Befintliga direktiv om skydd av personuppgifter och investeringstjänster, som också innehåller bestämmelser om inrättande av offentliga organ med utrednings- och tillsynsbefogenheter, har artikel 95 som grund.

* Man har valt en förordning (detta är gängse praxis inom andra liknande samarbetsinstrument i EU, bland annat vad gäller tullsamarbete, samarbete kring mervärdesskatt och foder- och livsmedelskontroller), eftersom innehållet huvudsakligen rör direkt tillämpliga bestämmelser om samarbete mellan offentliga myndigheter.

3.1.2 Definitioner, räckvidd och behöriga myndigheter

* Förordningens räckvidd är begränsad till överträdelser inom gemenskapen av EU:s lagstiftning för att skydda konsumenters intressen. Förordningens räckvidd kommer att utökas när det föreslagna direktivet om förbud mot otillbörliga affärsmetoder träder i kraft.

* De behöriga myndigheterna står i centrum för den föreslagna förordningen. Genom förordningen införs flera verktyg för ömsesidigt bistånd. Hur dessa verktyg utnyttjas beslutas helt och hållet av de behöriga myndigheterna, vilka är mest lämpade att bedöma de praktiska behoven av tillsyn när det gäller konsumentskydd. Förordningen ger inte kommissionen några rättigheter eller skyldigheter när det gäller tillsyn.

* Medlemsstaterna ges själva rätten att utse behöriga myndigheter, varigenom de nationella bestämmelserna om tillsyn på konsumentskyddsområdet respekteras. Medlemsstaterna får utse nationella eller regionala, lokala eller branschvisa behöriga myndigheter. I förslaget föreskrivs också att varje medlemsstat skall utse en central kontaktpunkt för att säkerställa effektiv samordning mellan de behöriga myndigheter som utsetts i varje medlemsstat.

* De behöriga myndigheterna definieras som offentliga myndigheter med särskilt ansvar för tillsyn på konsumentskyddsområdet. Förslaget säkerställer också att endast myndigheter med ett minimum av gemensamma utrednings- och tillsynsbefogenheter kan utses till behöriga myndigheter. Detta gemensamma minimum krävs för att bestämmelserna om ömsesidigt bistånd skall fungera i praktiken och faktiskt verka avskräckande för mindre seriösa näringsidkare. Behovet av ett nätverk av offentliga myndigheter med sådana befogenheter har också påtalats i gemenskapens rättsakter om skydd av personuppgifter, konkurrens och finansiella tjänster.

* Förordningen kommer att kräva en del förändringar av tillsynsbestämmelserna i samtliga medlemsstater. Det står emellertid klart att vissa medlemsstater kommer att påverkas mer än andra. I största delen av medlemsstaterna och de anslutande länderna finns det dock redan offentliga myndigheter som har till uppgift att se till att konsumentskyddslagstiftningen efterlevs.

* I Tyskland, Nederländerna och Luxemburg finns det emellertid inga sådana myndigheter. I Österrike har delstatsmyndigheterna administrativ befogenhet att förelägga näringsidkare vite för brott mot vissa lagar.

* Sedan direktivet om förbudsföreläggande har medlemsstaterna gett konsumentorganisationerna privilegierade möjligheter att delta i tillsynsverksamheten och många har för avsikt att även göra det möjligt för konkurrenter och näringslivsorganisationer att medverka i denna verksamhet. Alla dessa organisationer kan ge ett värdefullt bidrag. Detta förslag förändrar eller minskar inte i något avseende dessa organisationers roll på nationell nivå eller EU-nivå. Deras medverkan bör även i fortsättningen uppmuntras, också i fall där flera länder berörs.

* Genom den föreslagna förordningen inrättas ett nätverk av behöriga myndigheter och en ram för ömsesidigt bistånd som kompletterar de nätverk som redan finns i varje medlemsstat eller de branschvisa nätverk som finns på EU-nivå. De befintliga systemen kan inte ensamma garantera en smidig inre marknad eller konsumentskydd. Det nätverk som föreslås är avsett att fungera som ett tillsynsverktyg för snabba ingrepp mot de mest oseriösa näringsidkarna som överträder bestämmelser i flera länder, särskilt sådana som försöker utnyttja rättigheterna på den inre marknaden i syfte att skada konsumenterna.

* Det finns flera anledningar till att det behövs ett EU-omfattande nätverk av offentliga myndigheter.

* Endast offentliga myndigheter har de utredningsbefogenheter som behövs för att få fram bevis för en överträdelse.

* Endast offentliga myndigheter kan lämna tillräckliga garantier för att de uppgifter som förmedlas behandlas konfidentiellt och med yrkesmässig sekretess. Därför måste det finnas en garanti för konfidentialitet och sekretess för att näringsidkarens rykte inte skall skadas på felaktiga grunder och för att utredningarna inte skall äventyras.

* I de flesta medlemsstater har de offentliga myndigheterna visat att offentlig medverkan i tillsynsverksamheten är effektiv. Hotet om snabba åtgärder från de offentliga myndigheterna är en viktig avskräckande faktor för mindre seriösa näringsidkare, särskilt dem som utnyttjar de möjligheter som Internet erbjuder. Denna avskräckande faktor på EU-nivå skulle förlora sin trovärdighet om det fanns luckor i nätverket. Enligt vissa uppgifter som framkommit i ICPEN:s diskussioner förefaller en del mindre seriösa näringsidkare redan utnyttja dessa luckor för att etablera sig i medlemsstater utan offentliga myndigheter.

* De offentliga myndigheterna är både opartiska och ansvariga eftersom målet för deras verksamhet är att skydda det allmänna intresset. Detta är viktigt för att ge näringsidkarna tillförsikt. Privata organ kan inte hållas ansvariga på samma sätt. För att säkerställa att ansvar kan utkrävas vid tillämpningen av förordningen bör de rättigheter som gäller ömsesidigt bistånd i förordningen därför endast ges till offentliga myndigheter. Eftersom privata organ är nationellt organiserade är deras främsta intressegrupp dessutom konsumenterna i det egna landet snarare än konsumenterna i hela EU.

* Hur effektivt det tillsynsnätverk som inrättas genom förslaget kommer att vara beror på de inbördes rättigheter och skyldigheter som det ömsesidiga biståndet innebär. Tack vare denna ömsesidighet kan varje medlemsstat vara säker på att deras konsumenter åtnjuter ett effektivt skydd vid gränsöverskridande handel. Denna ömsesidighet kan endast garanteras av motsvarande offentliga myndigheter i varje medlemsstat.

* Eftersom en övervägande del av medlemsstaterna delar uppfattningen att deras tillsynssystem gynnas av en offentlig dimension är inrättandet av ett EU-omfattande nätverk bestående av offentliga myndigheter ett viktigt sätt att motverka ovillighet att tillämpa principerna om största möjliga harmonisering av konsumentskyddslagarna. Genom att medlemsstaterna försäkras om att konsumenterna kommer att skyddas av lika effektiva offentliga myndigheter när de handlar i ett annat land kommer införandet av maximal harmonisering i ett direktiv om otillbörliga affärsmetoder och kommande konsumentlagstiftningen att bli mer acceptabelt.

* Utvidgningen kräver insatser för att skydda konsumenternas intressen i en ännu större inre marknad. De flesta av de nya medlemsstaterna har ingen lång tradition av tillsyn på konsumentskyddsområdet även om de har inrättat offentliga myndigheter. Den föreslagna förordningen ger därför möjlighet att säkerställa att tillsynen fungerar inom hela den nya inre marknaden.

* Förordningens räckvidd gäller endast gränsöverskridande överträdelser. Medlemsstaterna behöver därför inte ändra sina bestämmelser om överträdelser i det egna landet på grund av denna förordning.

* Det behövs inte nödvändigtvis heller nya offentliga myndigheter i de medlemsstater som för närvarande saknar sådana. De få skyldigheter som föreskrivs i förordningen kan åläggas befintliga offentliga myndigheter. I flera medlemsstater och länder utanför EU är det till exempel organ som ansvarar för tillsynen i frågor som gäller konkurrenslagstiftningen som handhar tillsynen på konsumentskyddsområdet. Det finns positiva synergieffekter mellan konsumentskyddet och konkurrensaspekterna av marknadsövervakning och tillsyn.

3.2 Kapitel II - Ömsesidigt bistånd

* I den föreslagna förordningen åläggs de behöriga myndigheterna flera inbördes rättigheter och skyldigheter när det gäller ömsesidigt bistånd. Denna avvägning utgår från det faktum att den behöriga myndigheten i konsumentens medlemsstat är mest lämpad att förstå och bedöma den skada som konsumenten lidit, medan den behöriga myndigheten i näringsidkarens medlemsstat är mest lämpad att agera inom sitt rättskipningsområde och med beaktande av nationell sedvana. Alla behöriga myndigheter kommer att vara tvungna att utföra båda uppgifterna.

* Grunden för det ömsesidiga biståndet är fritt och konfidentiellt utbyte av uppgifter mellan behöriga myndigheter. Genom förslaget inrättas ett system med utbyte av uppgifter såväl på begäran som spontant, vilket är lika viktigt. Spontant utbyte av uppgifter är nödvändigt för att övervakningen på den inre marknaden skall fungera.

* Om de uppgifter som förmedlas bekräftar att det rör sig om en överträdelse inom gemenskapen föreskrivs det i förslaget att de behöriga myndigheterna skall vidta åtgärder för att utan dröjsmål få slut på överträdelsen. Den berörda myndigheten får själv besluta hur man mest effektivt uppnår detta, eftersom den är mest lämpad att göra denna bedömning. Det viktigaste tillsynsverktyget kommer sannolikt att vara förbudsföreläggande. Genom förbudsföreläggande kan man snabbt och effektivt se till att sådan verksamhet som utgör en överträdelse mot EU-bestämmelserna upphör på den inre marknaden innan konsumenterna kommer till skada.

* I förslaget föreskrivs det också att de olika behöriga myndigheternas övervakning och tillsynsåtgärder skall samordnas. Det är allt mer sannolikt att gränsöverskridande problem inte kommer att vara endast bilaterala utan att de kommer att gälla konsumenter i flera medlemsstater, särskilt i fråga om Internet.

3.3 Kapitel III: Allmänna villkor för ömsesidigt bistånd

* Enligt förslaget inrättas den allmänna principen att de behöriga myndigheterna kan vidta åtgärder mot näringsidkare inom sitt rättskipningsområde oavsett var de berörda konsumenterna befinner sig. I detta kapitel fastställs också allmänna bestämmelser om förfarandena vid ömsesidigt bistånd samt standardbestämmelser om hur de uppgifter som utväxlas till följd av förordningen får användas.

* Bestämmelserna i artikel 13 ger möjlighet att utbyta uppgifter med behöriga myndigheter i länder utanför gemenskapen om det finns bilaterala avtal. I artikel 14 föreskrivs under vilka villkor de behöriga myndigheterna får vägra bistånd. Huvudregeln i förordningen är att varje begäran om bistånd skall godkännas. I denna artikel fastställs de villkor som kan ligga till grund för en vägran att bistå en begäran.

3.4 Kapitel IV: Gemenskapens verksamhet

* Den huvudsakliga avsikten med förordningen är att erbjuda ett system för samarbete mellan de behöriga tillsynsmyndigheterna. Gemenskapen kan dock också vara med och stödja tillsynsarbetet och samordna medlemsstaternas mer allmänna verksamhet när det gäller information, utbildning och representation för att främja konsumenternas ekonomiska intressen. Gemenskapens uppgifter har här begränsats till stödåtgärder som höjer tillsynsverksamhetens kvalitet rent allmänt och som gör det lättare för konsumenterna att göra sina rättigheter gällande. Gemenskapens uppgift har traditionellt varit att uppmuntra utbyte av god praxis och samordna nationella insatser så att man kan undvika dubbelarbete och slöseri med knappa resurser.

* Det finns dessutom ett behov av förhandlingar på gemenskapsnivå om avtal om ömsesidigt bistånd med länder utanför gemenskapen. Liknande avtal finns vad gäller konkurrens och tullar. Arbetet inom OECD har visat att det finns ett behov av ömsesidigt bistånd internationellt. Om sådana internationella avtal skulle kunna förhandlas fram på gemenskapsnivå istället för enskilt med varje medlemsstat skulle man uppnå betydande effektivitetsvinster. Bestämmelserna i detta hänseende finns i artikel 18.

* I artikel 15 föreskrivs att alla uppgifter som anmälts till kommissionen skall sparas i en databas som de behöriga myndigheterna har tillgång till. Syftet med detta är att förbättra kvaliteten på övervakningen av den inre marknaden. En liknande databas finns redan inom ramen för EU-gruppen inom ICPEN och kommissionen.

* I artikel 16 föreskrivs att gemenskapen skall samordna de behöriga myndigheternas administrativa verksamhet i samband med tillsyn. I artikeln fastställs på vilka områden ett samarbete skulle vara möjligt, medan medlemsstaterna och kommissionen ges frihet att senare besluta vilka åtgärder som behövs på gemenskapsnivå för att samordna tillsynsverksamheten. I den föreskrivs också att det skall finnas möjligheter till utbyte av tjänstemän mellan de behöriga myndigheterna.

* I artikel 17 fastställs ytterligare områden där gemenskapen skulle kunna samordna medlemsstaternas åtgärder i fråga om information, rådgivning och utbildning, konsumentrepresentation, tvistlösning utanför domstol, möjligheter till rättslig prövning samt statistik. Också i detta fall överlåts det åt medlemsstaterna och kommissionen att senare besluta vilka åtgärder som behövs på gemenskapsnivå för att samordna åtgärderna.

* Dessa samordnade åtgärder kan kräva finansiering från gemenskapen och/eller medlemsstaterna, men behöver inte nödvändigtvis göra det. Det föreliggande förslaget utgör inte någon rättslig grund för gemenskapsutgifter för detta slag av åtgärder. Kommissionens förslag till en rättslig ram för finansiering av gemenskapens åtgärder till stöd för konsumentpolitiken under perioden 2004-2007 [20] och senare ramar skall utgöra grunden för sådana utgifter. I stället utgör det föreliggande förslaget en ram för fattande av beslut om samordning av åtgärder. Det kommer att göra det möjligt att göra mer formella överenskommelser om hur EEJ-Net och de europeiska informationscentrumen för konsumenter (ibland kallade Euroguichet-kontor) skall drivas i praktiken.

[20] Förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om fastställande av en allmän ram för finansiering av gemenskapens åtgärder till stöd för konsumentpolitiken under perioden 2004-2007. KOM (2003) 44 slutlig.

3.5 Kapitel V: Slutbestämmelser

* I förslaget föreskrivs att det skall inrättas en rådgivande kommitté som skall hjälpa kommissionen med praktiska frågor i samband med tillämpningen av förordningen. Artiklarna 6, 7, 8, 9, 11, 14, 15, 16, 17 och 19 innehåller ingående praktiska bestämmelser (till exempel om gemensamma formulär) och andra genomförandebestämmelser som skall delegeras till kommittén, såsom är brukligt i samband med ömsesidigt bistånd också i andra sammanhang. Eftersom förordningen täcker praktiska tillsynsfrågor bör bland annat företrädare för de behöriga myndigheterna ingå i denna kommitté. Den rådgivande kommittén skall inte ta upp frågor som behandlas av den kontaktkommitté som inrättats genom direktivet om television utan gränser.

* I artikel 20 och 21 återfinns de bestämmelser som behövs för att övervaka hur effektiv tillsynen är i EU. Medlemsstaterna måste regelbundet rapportera om tillämpningen av förordningen.

4. Avslutande kommentarer

* Den föreslagna förordningen är avsedd att fungera på grundval av gemenskapens befintliga konsumentskyddslagstiftning. Bestämmelserna skulle utan tvekan vara mycket mer verkningsfulla om det antogs ett direktiv om otillbörliga affärsmetoder och om all konsumentskyddslagstiftning harmoniserades maximalt. Ett mer harmoniserat och enklare regelverk skulle kunna underlätta arbetet för såväl tillsynstjänstemän som för näringsidkare och konsumenter.

* Kommissionen anser att rådet och Europaparlamentet bör anta den föreslagna förordningen så snabbt som möjligt, särskilt med tanke på den förestående utvidgningen av EU.

2003/0162 (COD)

Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen ("förordningen om konsumentskyddssamarbete")

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 95 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag [21],

[21] EUT C [...], [...], s. [...].

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande [22],

[22] EUT C [...], [...], s. [...].

med beaktande av Regionkommitténs yttrande [23],

[23] EUT C [...], [...], s. [...].

i enlighet med det förfarande som fastställs i artikel 251 i fördraget [24], och

[24] EUT C [...], [...], s. [...].

av följande skäl:

(1) Rådet konstaterade i sin resolution av den 8 juli 1996 [25] att det ständigt behövs ansträngningar för att förbättra samarbetet mellan förvaltningarna och uppmanade medlemsstaterna och kommissionen att prioritera granskningen av möjligheten att stärka det administrativa samarbetet vid tillsynen av lagstiftningens efterlevnad.

[25] EGT C 224, 1.8.1996, s. 3.

(2) De befintliga nationella tillsynssystemen för de lagar som skyddar konsumenternas intressen är inte anpassade till tillsynsproblemen på den inre marknaden och ett effektivt tillsynssamarbete är för närvarande inte möjligt i dessa fall. Dessa svårigheter hindrar de offentliga myndigheterna från att samarbeta för att upptäcka och utreda överträdelser mot de lagar som skyddar konsumenternas intressen i gränsöverskridande fall samt för att vidta åtgärder för att få slut på överträdelserna. Eftersom det inte finns någon effektiv tillsyn i gränsöverskridande fall kan säljare och leverantörer undgå tillsyn genom att etablera sig i ett annat EU-land. Detta innebär en snedvridning av konkurrensen för laglydiga säljare och leverantörer som har näringsverksamhet antingen i sitt eget land eller i flera länder. Problemen med tillsyn i gränsöverskridande fall undergräver också konsumenternas förtroende för näringsidkare i andra EU-länder och följaktligen också deras förtroende för den inre marknaden.

(3) Det är därför ändamålsenligt att underlätta samarbetet mellan de offentliga myndigheter som handhar tillsynen på konsumentskyddsområdet när de handlägger överträdelser inom gemenskapen, att bidra till att förbättra såväl den inre marknadens funktion som kvalitet och konsekvens vid kontroll av efterlevnaden av konsumentskyddslagstiftningen och att övervaka skyddet av konsumenternas ekonomiska intressen.

(4) Eftersom målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna på grund av att de inte ensamma kan säkerställa samarbete och samordning, utan dessa mål bättre kan uppnås på gemenskapsnivå får gemenskapen vidta åtgärder i överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen, såsom föreskrivs i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(5) Räckvidden för bestämmelserna om ömsesidigt bistånd i denna förordning bör begränsas till överträdelser inom gemenskapen av gemenskapens direktiv om konsumentskydd. Överträdelser på nationell nivå och inom gemenskapen skall hanteras med samma effektivitet. Denna förordning påverkar inte kommissionens skyldigheter när det gäller medlemsstaternas överträdelser av gemenskapens lagstiftning.

(6) För att skydda konsumenterna från gränsöverskridande överträdelser måste det upprättas ett nätverk av offentliga tillsynsmyndigheter över hela gemenskapen. Dessa myndigheter måste få ett minimum av gemensamma utrednings- och tillsynsbefogenheter för att effektivt kunna tillämpa denna förordning och avskräcka säljare eller leverantörer från att göra sig skyldiga till överträdelser inom gemenskapen.

(7) De behöriga myndigheternas möjligheter att samarbeta fritt och ömsesidigt när det gäller att utbyta uppgifter, upptäcka och utreda överträdelser inom gemenskapen och att vidta åtgärder för att få slut på eller förbjuda dessa är avgörande för att man skall kunna garantera en smidigt fungerande inre marknad och konsumentskyddet.

(8) De behöriga myndigheterna bör också utnyttja de befogenheter de tilldelats på nationell nivå för att i tillämpliga fall väcka talan eller överlämna ett ärende till åklagare för att utan dröjsmål få slut på eller förbjuda överträdelser inom gemenskapen till följd av en begäran om ömsesidigt bistånd.

(9) De uppgifter som de behöriga myndigheterna utbyter bör skyddas av strängast möjliga garantier för konfidentialitet och sekretess för att säkerställa att utredningarna inte äventyras och att säljares eller leverantörers rykte inte skadas på felaktiga grunder.

(10) I det fall att en begäran om ömsesidigt bistånd vägras på någon av de grunder som anges i denna förordning får den ansökande myndighetens medlemsstat, i syfte att se till att konsumenterna skyddas, vidta åtgärder för att begränsa möjligheterna för den säljare eller leverantör som gjort sig skyldig till en överträdelse inom gemenskapen att leverera varor eller tjänster till den ansökande myndighetens medlemsstat, under förutsättning att åtgärderna är förenliga med gemenskapens lagstiftning.

(11) De tillsynsproblem som finns går utöver Europeiska unionens gränser och de europeiska konsumenternas intressen behöver skyddas från mindre seriösa näringsidkare som är etablerade i tredje länder. Det finns därför behov av att föra förhandlingar med tredje länder om internationella avtal om ömsesidigt bistånd vid kontroll av efterlevnaden av de lagar som är avsedda att skydda konsumenternas intressen. Förhandlingarna om dessa internationella avtal bör föras på gemenskapsnivå och på grundval av denna förordning för att säkerställa bästa möjliga skydd för europeiska konsumenter och ett smidigt tillsynssamarbete med tredje länder.

(12) Det är ändamålsenligt att på gemenskapsnivå samordna medlemsstaternas tillsynsåtgärder när det gäller överträdelser inom gemenskapen i syfte att förbättra tillämpningen av denna förordning och bidra till att höja tillsynsverksamhetens kvalitet och konsekvens.

(13) Gemenskapen kan samordna medlemsstaternas administrativa samarbete när det gäller verksamhet med en europeisk dimension i syfte att bidra till bättre tillämpning av konsumentskyddslagstiftningen. Detta har redan visats i och med inrättandet av det europeiska extrajudiciella nätverket.

(14) Om samordningen av medlemsstaternas verksamhet i enlighet med denna förordning kräver ekonomiskt stöd från gemenskapen skall beslutet om beviljande av detta stöd fattas i enlighet med de förfaranden som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets beslut av den XX om fastställande av en allmän ram för finansiering av gemenskapens åtgärder till stöd för konsumentpolitiken under perioden 2004-2007, särskilt åtgärderna 5 och 10 i bilagan till beslutet, och i senare beslut.

(15) De åtgärder som är nödvändiga för genomförandet av denna förordning bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter [26].

[26] EGT L 184, 17.7.1999, s. 22.

(16) För effektiv övervakning av tillämpningen av denna förordning och ett fungerande konsumentskydd krävs det regelbundna rapporter från medlemsstaterna.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Kapitel I Syfte, definitioner, räckvidd och behöriga myndigheter

Artikel 1 Syfte

I denna förordning fastställs de villkor enligt vilka de behöriga myndigheter som är ansvariga för tillsyn över de lagar som skyddar konsumenternas intressen i medlemsstaterna skall utses och samarbeta med varandra och med kommissionen i syfte att se till att denna lagstiftning efterlevs, garantera att den inre marknaden fungerar smidigt och förbättra skyddet av konsumenternas ekonomiska intressen.

Artikel 2 Räckvidd

1. Bestämmelserna om ömsesidigt bistånd i denna förordning skall gälla överträdelser inom gemenskapen.

2. Denna förordning skall inte påverka tillämpningen av bestämmelserna om internationell privaträtt, särskilt bestämmelser om domstols behörighet och tillämplig lagstiftning.

3. Denna förordning påverkar inte tillämpningen i medlemsstaterna av bestämmelserna om straffrättsligt och civilrättsligt samarbete, särskilt de europeiska judiciella nätverkens verksamhet.

4. Denna förordning skall inte påverka tillämpningen av gemenskapens lagstiftning om den inre marknaden, särskilt de bestämmelser som gäller fri rörlighet för varor och tjänster.

5. Denna förordning skall inte påverka gemenskapens lagstiftning om televisionssändningar.

Artikel 3 Definitioner

I denna förordning används följande beteckningar med de betydelser som här anges.

a. lagar som skyddar konsumenternas intressen: de direktiv som förtecknas i bilaga I så som de införlivats i medlemsstaternas nationella rättsordningar.

b. överträdelse inom gemenskapen: varje handling som strider mot de lagar som skyddar konsumenternas intressen och som skadar eller sannolikt kan skada de kollektiva intressena för konsumenter som är bosatta i en annan medlemsstat eller i andra medlemsstater än den där handlingen har sitt ursprung.

c. behörig myndighet: varje offentlig myndighet som inrättats på nationell, regional eller lokal nivå med särskilda skyldigheter att se till att de lagar som skyddar konsumenternas intressen efterlevs.

d. central kontaktpunkt: den offentliga myndighet som utsetts i varje medlemsstat för att ansvara för samordning av tillämpningen av denna förordning inom medlemsstaten i fråga.

e. behörig tjänsteman: de tjänstemän som direkt kan begära bistånd eller lämna ut uppgifter.

f. ansökande myndighet: den behöriga myndighet som framställer en begäran om ömsesidigt bistånd.

g. anmodade myndighet: den behöriga myndighet som mottar en begäran om ömsesidigt bistånd.

h. säljare eller leverantör: varje fysisk eller juridisk person som med hänsyn till de lagar som skyddar konsumenternas intressen handlar för ändamål som har samband med hans näring eller yrkesverksamhet.

i. övervakning: varje ingripande från en behörig myndighet i syfte att utreda huruvida en överträdelse inom gemenskapen har ägt rum inom dess rättskipningsområde.

j. klagomål: ett påstående om att en säljare eller leverantör har gjort sig skyldig till, eller sannolikt kommer att göra sig skyldig till, en överträdelse av de lagar som skyddar konsumenternas intressen.

k. ömsesidigt bistånd: utlämnande av uppgifter eller vidtagande av tillsynsåtgärder.

l. konsumenternas kollektiva intressen: allmänna konsumentintressen som inte innefattar kumulering av enskildas intressen när enskilda personer skadas genom en överträdelse.

Artikel 4 Behöriga myndigheter

1. Varje medlemsstat skall utse de behöriga myndigheter och den centrala kontaktpunkt som har ansvaret för tillämpningen av denna förordning.

2. De behöriga myndigheterna skall ha sådana utrednings- och tillsynsbefogenheter som de behöver för tillämpningen av denna förordning och skall utöva dessa befogenheter i enlighet med nationell lagstiftning.

3. Dessa befogenheter skall omfatta åtminstone följande:

a) Rätt att få tillgång till alla handlingar oberoende av form.

b) Rätt att begära upplysningar från vem som helst och att, om nödvändigt, erhålla ett domstolsavgörande som ålägger personen i fråga att lämna erforderliga uppgifter.

c) Rätt att utföra inspektioner på plats.

d) Rätt att skriftligt begära att säljaren eller leverantören upphör med överträdelsen inom gemenskapen.

e) Rätt att erhålla ett bindande åtagande från den eller de säljare eller leverantörer som gjort sig skyldiga till en överträdelse inom gemenskapen att upphöra med denna överträdelse och rätt att offentliggöra detta åtagande.

f) Rätt att begära upphörande av eller förbud mot varje överträdelse inom gemenskapen eller att erhålla ett domstolsavgörande som fastställer att överträdelsen inom gemenskapen skall upphöra eller förbjudas och rätt att offentliggöra dessa beslut.

g) Rätt att erhålla domstolsavgörande som ålägger den förlorande parten att betala ersättning till statskassan eller till en mottagare som utsetts enligt nationell lagstiftning för det fall att ett beslut inte efterlevs.

h) Rätt att erhålla domstolsavgörande som innebär att tillgångar fryses och/eller beläggs med kvarstad.

4. De behöriga myndigheterna skall tilldelas de resurser som krävs för tillämpningen av denna förordning. Personalen vid dessa myndigheter skall följa yrkesmässiga normer och vara bundna av tillämpliga interna förfaranden eller uppförandekoder som bland annat säkerställer skydd av personuppgifter, rättvisa förfaranden och korrekt efterlevnad av bestämmelserna om konfidentialitet och yrkesmässig sekretess i artikel 12.

5. Varje behörig myndighet skall se till att allmänheten får information om de rättigheter och skyldigheter den tilldelats genom denna förordning.

6. Varje behörig myndighet skall utse behöriga tjänstemän som direkt kan begära bistånd eller utbyta uppgifter på grundval av bestämmelserna i artikel 11.

Artikel 5 Förteckningar

1. Varje medlemsstat skall meddela kommissionen och de övriga medlemsstaterna uppgifter om de behöriga myndigheter och den centrala kontaktpunkt som utsetts enligt artikel 4.1.

2. Varje central kontaktpunkt skall föra en uppdaterad förteckning över de behöriga tjänstemän som utsetts i enlighet med artikel 4.6 och förmedla denna förteckning till de övriga kontaktpunkterna.

3. Kommissionen skall offentliggöra och uppdatera förteckningen över centrala kontaktpunkter och behöriga myndigheter i Europeiska unionens officiella tidning.

Kapitel II Ömsesidigt bistånd

Artikel 6 Utbyte av uppgifter på begäran

1. En anmodad myndighet skall på begäran från en ansökande myndighet lämna alla uppgifter som är nödvändiga för att fastställa huruvida en överträdelse inom gemenskapen har ägt rum eller sannolikt kommer att äga rum. Den anmodade myndigheten skall lämna de efterfrågade uppgifterna utan dröjsmål.

2. Den anmodade myndigheten skall inleda lämpliga utredningar eller vidta andra nödvändiga åtgärder för att samla in erforderliga uppgifter.

3. På begäran av den ansökande myndigheten får en behörig tjänsteman från denna myndighet följa med tjänstemännen från den anmodade myndigheten under utredningens gång.

4. De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra denna artikel skall antas i enlighet med det förfarande som avses i artikel 19.2.

Artikel 7 Spontant utbyte av uppgifter

1. Om en överträdelse inom gemenskapen kommer till en behörig myndighets kännedom, eller om myndigheten anser att det föreligger en allvarlig risk för en överträdelse, skall den utan dröjsmål anmäla detta till de behöriga myndigheterna i andra berörda medlemsstater och till kommissionen och lämna alla erforderliga uppgifter till dem.

2. Om den behöriga myndigheten vidtar ytterligare tillsynsåtgärder eller mottar en begäran om ömsesidigt bistånd i samband med överträdelsen inom gemenskapen skall den anmäla detta till de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater och till kommissionen.

3. De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra denna artikel skall antas i enlighet med det förfarande som avses i artikel 19.2.

Artikel 8 Begäran om tillsynsåtgärder

1. En anmodad myndighet skall på begäran av en ansökande myndighet vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att utan dröjsmål få slut på eller förbjuda överträdelsen inom gemenskapen. Dessa åtgärder kan i tillämpliga fall innebära överklagande till en högre domstol, i de fall en talan inför domstol inte bifalls.

2. För att fullfölja sina skyldigheter enligt punkt 1 skall den anmodade myndigheten utöva de befogenheter som anges i artikel 4.3 och eventuella ytterligare befogenheter som den anmodade myndigheten tilldelats enligt nationell lagstiftning. Den anmodade myndigheten skall besluta vilka åtgärder som skall vidtas för att man mest effektivt skall få slut på eller förbjuda överträdelsen inom gemenskapen.

3. Den anmodade myndigheten skall samråda med den ansökande myndigheten när den vidtar tillsynsåtgärderna. Den anmodade myndigheten skall utan dröjsmål underrätta den ansökande myndigheten, de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater och kommissionen om sina åtgärder.

4. De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra denna artikel skall antas i enlighet med det förfarande som avses i artikel 19.2.

Artikel 9 Samordning av övervakning och tillsynsverksamhet

1. De behöriga myndigheterna skall samordna sin verksamhet när det gäller övervakning och tillsyn. De skall utbyta alla uppgifter som är nödvändiga för att göra detta.

2. Om de behöriga myndigheterna får vetskap om att en överträdelse inom gemenskapen skadar konsumenter i fler än två medlemsstater skall de berörda behöriga myndigheterna samordna sina tillsynsåtgärder och varje begäran om ömsesidigt bistånd. De skall särskilt sträva efter att samtidigt utföra utredningar och vidta tillsynsåtgärder.

3. De behöriga myndigheterna skall på förhand meddela kommissionen om denna samordning och kan uppmana kommissionen att delta.

4. De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra denna artikel skall antas i enlighet med det förfarande som avses i artikel 19.2.

Kapitel III Allmänna villkor för ömsesidigt bistånd

Artikel 10 Allmänna skyldigheter

1. De behöriga myndigheterna skall fullfölja sina skyldigheter enligt denna förordning som om de handlade på konsumenternas vägnar i sitt eget land och för egen räkning eller på begäran av en annan behörig myndighet i sitt eget land.

2. Medlemsstaterna skall vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att se till att tillämpningen av denna förordning av de behöriga myndigheter som de utsett samordnas effektivt genom den centrala kontaktpunkten.

Artikel 11 Förfaranden för begäran om och utbyte av uppgifter

1. Den ansökande myndigheten skall se till att varje begäran om ömsesidigt bistånd innehåller tillräckliga uppgifter för att den anmodade myndigheten skall kunna fullfölja begäran.

2. Varje begäran skall sändas antingen till de centrala kontaktpunkterna, de behöriga myndigheterna eller de behöriga tjänstemännen.

3. Varje begäran om bistånd och all förmedling av uppgifter (även underrättelser till kommissionen) skall ske skriftligen på en standardblankett och skickas elektroniskt. En begäran om bistånd eller förmedling av uppgifter mellan behöriga tjänstemän kan ske på annat sätt om båda samtycker till detta.

4. Vilka språk som skall användas vid begäran och förmedling av uppgifter skall fastställas av de behöriga myndigheterna eller behöriga tjänstemännen i fråga innan begäran framställs.

5. De uppgifter som förmedlas till följd av en begäran skall sändas direkt till den ansökande myndigheten eller de behöriga tjänstemännen som framställde begäran. Behöriga myndigheter eller behöriga tjänstemän skall se till att de centrala kontaktpunkterna får kännedom om varje begäran som sänts eller mottagits och om de uppgifter som förmedlats till följd av en begäran.

6. De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra denna artikel skall antas i enlighet med det förfarande som avses i artikel 19.2.

Artikel 12 Användning av de uppgifter som utbyts

1. De uppgifter som lämnas får endast användas för att säkerställa att de lagar som skyddar konsumenternas intressen efterlevs.

2. De behöriga myndigheterna får som bevis åberopa alla uppgifter, handlingar, resultat, påståenden, bestyrkta kopior eller underrättelser som förmedlats i enlighet med denna förordning på samma grunder som liknande dokument som erhållits i deras eget land.

3. De uppgifter som förmedlats i enlighet med bestämmelserna om ömsesidigt bistånd i denna förordning, även uppgifter som anmälts till kommissionen och som sparats i den databas som avses i artikel 15, skall, oberoende av form, vara konfidentiella och omfattas av skyldigheten av iaktta yrkesmässig sekretess om inte

a. den myndighet som förmedlar uppgifterna ger tillstånd att ge dem tillkänna,

b de åberopas som bevis eller

c. de tillkännages som en del av offentliggörandet av det åtagande eller beslut som avses i artiklarna 4.3 e eller 4.3 f.

4. Medlemsstaterna skall vid tillämpningen av denna förordning anta de lagstiftningsåtgärder är nödvändiga för att skydda de intressen som avses i artiklarna 13.1 d och 13.1 f i direktiv 95/46/EG [27].

[27] EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.

Artikel 13 Utbyte av uppgifter med tredje land

1. Om en behörig myndighet får uppgifter från en myndighet i ett tredje land skall den lämna uppgifterna till de berörda behöriga myndigheterna i andra medlemsstater, förutsatt att de bilaterala biståndsavtal som slutits med det tredje landet medger detta.

2. Uppgifter som förmedlats enligt denna förordning får också lämnas ut av en behörig myndighet till en myndighet i ett tredje land enligt ett biståndsavtal som slutits med det tredje landet, under förutsättning att den behöriga myndigheten som ursprungligen förmedlade uppgifterna har givit sitt tillstånd till detta.

Artikel 14 Villkor

1. Medlemsstaterna skall avstå från att begära ersättning för kostnader som uppstår i samband med tillämpningen av denna förordning. Den ansökande myndighetens medlemsstat skall vara ansvarig gentemot den anmodade myndighetens medlemsstat för alla eventuella kostnader och förluster som uppstått på grund av åtgärder som en domstol ansett vara grundlösa, såvitt det gäller sakinnehållet i överträdelsen inom gemenskapen.

2. En anmodad myndighet får avslå en begäran om ömsesidigt bistånd i följande fall:

a. Om begäran skulle förorsaka den anmodade myndigheten en oproportionerlig administrativ börda i förhållande till hur allvarlig överträdelsen inom gemenskapen är i fråga om de potentiella nackdelarna för konsumenterna.

b. Om ett rättsligt förfarande redan har inletts eller ett slutligt avgörande avgivits beträffande samma överträdelse inom gemenskapen och mot samma säljare eller leverantör av de rättsliga myndigheterna i den anmodade myndighetens medlemsstat.

c. Om begäran inte är välmotiverad.

3. Den anmodade myndigheten skall meddela den ansökande myndigheten och kommissionen om varför den avslår begäran om bistånd.

4. De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra denna artikel skall antas i enlighet med det förfarande som avses i artikel 19.2.

Kapitel IV Gemenskapens verksamhet

Artikel 15 Klagomål och databas

1. Medlemsstaterna skall regelbundet till kommissionen överlämna statistiska uppgifter om de konsumentklagomål som mottagits av de behöriga myndigheterna.

2. Kommissionen skall upprätthålla en elektronisk databas i vilken samtliga uppgifter som den mottar i enlighet med artiklarna 7, 8 och 9 samt denna artikel skall lagras och behandlas. De behöriga myndigheterna skall ha tillgång till uppgifterna i databasen.

3. De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra denna artikel skall antas i enlighet med det förfarande som avses i artikel 19.2.

Artikel 16 Samordning av tillsynsverksamheten

1. Medlemsstaterna tillsammans med kommissionen skall samordna sin verksamhet på följande områden:

a. Utbildning av tjänstemän, även språkutbildning och anordnande av kurser.

b. Insamling och klassificering av klagomål från konsumenter.

c. Utveckling av branschvisa nätverk mellan behöriga tjänstemän.

d. Strategier, planering och riskanalys när det gäller övervakning och tillsyn.

e. Utveckling av hjälpmedel för information och kommunikation.

f. Utarbetande av normer och riktlinjer för tillsynstjänstemän.

g. Tjänstemannautbyte.

2. I tillämpliga fall skall de behöriga myndigheterna utbyta behöriga tjänstemän i syfte att förbättra samarbetet. De behöriga myndigheterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att de behöriga tjänstemän som deltar i utbytet aktivt skall kunna medverka i den behöriga myndighetens verksamhet. Därför skall de behöriga tjänstemännen i fråga ha tillåtelse att utföra de uppgifter som den mottagande behöriga myndigheten tilldelar dem i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstaten.

3. Under utbytet skall den behöriga tjänstemannens skadeståndsansvar behandlas på samma sätt som för tjänstemän vid den mottagande behöriga myndigheten. De behöriga tjänstemän som deltar i utbytet skall följa yrkesmässiga normer och vara bundna av de interna uppförandekoder som är tillämpliga inom den mottagande behöriga myndigheten och som bland annat säkerställer skydd av personuppgifter, rättvisa förfaranden och korrekt efterlevnad av bestämmelserna om konfidentialitet och yrkesmässig sekretess i artikel 12.

4. De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra denna artikel skall antas i enlighet med det förfarande som avses i artikel 19.2.

Artikel 17 Administrativt samarbete

1. Medlemsstaterna tillsammans med kommissionen skall samordna följande verksamhet:

a. Ge information, råd och utbildning till konsumenter.

b. Stödja konsumentrepresentanternas verksamhet.

c. Stödja den verksamhet som bedrivs av organ som ansvarar för lösning av konsumenttvister utanför domstol.

d. Stödja konsumenternas möjligheter till rättslig prövning.

e. Samla in statistik, forskningsresultat eller andra uppgifter om konsumenters beteende, attityder m.m.

2. De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra denna artikel skall antas i enlighet med det förfarande som avses i artikel 19.2.

Artikel 18 Internationella avtal

Gemenskapen skall samarbeta med tredje land och med behöriga internationella organisationer för att förbättra skyddet av konsumenternas ekonomiska intressen. Bestämmelserna om samarbete, bland annat när det gäller upprättandet av bestämmelser om ömsesidigt bistånd, kan fastställas i avtal mellan gemenskapen och de berörda tredje parterna.

Kapitel V Slutbestämmelser

Artikel 19 Ständig kommitté

1. Kommissionen skall bistås av en ständig kommitté för konsumentskyddssamarbete, nedan kallad "kommittén", bestående av företrädare för medlemsstaterna och med en företrädare för kommissionen som ordförande. Frågor som regleras av bestämmelserna i direktiv 89/552/EEG, i dess ändrade form, skall också i fortsättningen endast behandlas av den kontaktkommitté som inrättats genom det direktivet.

2. När hänvisning sker till denna punkt skall artiklarna 3 och 7 i beslut 1999/468/EG iakttas, med beaktande av bestämmelserna i artikel 8 i det beslutet.

3. Kommittén skall själv anta sin arbetsordning.

Artikel 20 Kommitténs uppgifter

1. Kommittén får utreda alla frågor som gäller tillämpningen av denna förordning och som ordföranden tagit upp, antingen på eget initiativ eller på begäran av en företrädare för en medlemsstat.

2. Kommittén skall bland annat utreda och utvärdera hur bestämmelserna om samarbete i denna förordning fungerar.

3. I tillämpliga fall får kommittén bjuda in de godkända inrättningar som anmälts enligt artikel 3 i direktivet om förbudsföreläggande att delta i dess möten.

Artikel 21 Nationella rapporter

1. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till eventuella bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar eller till avtal som ingåtts om frågor som omfattas av denna förordning, förutom till avtal som rör enskilda fall.

2. Vartannat år efter den dag som denna förordning träder i kraft skall medlemsstaterna överlämna en rapport till kommissionen om tillämpningen av denna förordning.

3. De nationella rapporterna skall innehålla följande:

a. Ny information om de behöriga myndigheternas organisation, befogenheter, resurser eller uppgifter.

b. Information om tendenser, medel och metoder för överträdelser inom gemenskapen, särskilt sådana som avslöjat brister eller luckor i denna förordning eller i de lagar som skyddar konsumenternas intressen.

c. Information om tillsynsmetoder som visat sig vara effektiva.

d. Statistik om de behöriga myndigheternas verksamhet, till exempel åtgärder som vidtagits på grundval av denna förordning, klagomål som mottagits, tillsynsåtgärder samt avgöranden.

e. Sammanfattningar av de viktigaste nationella avgörandena vad gäller tolkning av de lagar som skyddar konsumenternas intressen.

f. Övriga upplysningar som är relevanta för tillämpningen av denna förordning.

Artikel 22 Övriga skyldigheter som hänför sig till ömsesidigt bistånd

Bestämmelserna i denna förordning skall inte påverka fullgörandet av eventuella allmänna skyldigheter som hänför sig till ömsesidigt bistånd, inbegripet i straffrättsliga frågor, och som grundar sig på rättsligt bindande akter, inbegripet bilaterala eller multilaterala avtal.

Artikel 23 Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Den skall gälla från och med den [ ] [ ] 20[ ].

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den [...]

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

BILAGA I

FÖRTECKNING ÖVER DIREKTIV SOM OMFATTAS AV ARTIKEL 2 (*)

1. Rådets direktiv 84/450/EEG av den 10 september 1984 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om vilseledande reklam (EGT L 250, 19.9.1984, s. 17) och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/55/EG av den 6 oktober 1997 om ändring av direktiv 84/450/EEG om vilseledande reklam så att detta omfattar jämförande reklam (EGT L 290, 22.10.1997, s. 18-22).

2. Rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler (EGT L 372, 31.12.1985, s. 31).

3. Rådets direktiv 87/102/EEG av den 22 december 1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter (EGT L 42, 12.2.1987, s. 48), senast ändrat genom direktiv 98/7/EG (EGT L 101, 1.4.1998, s. 17) [och direktiv XX/XX/EG av den X].

4. Rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television: Artiklarna 10-21 (EGT L 298, 17.10.1989, s. 22), ändrade genom enligt direktiv 97/36/EG (EGT L 202, 30.7.1997, s. 60).

5. Rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang. (EGT L 158, 23.6.1990, s. 59).

6. Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel. Artiklarna 86-100 (EGT L 311, 28.11.2001, s. 67).

7. Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 21.4.1993, s. 29).

8. Europaparlamentets och rådets direktiv 94/47/EG av den 26 oktober 1994 om skydd för köparna vad avser vissa aspekter i avtal om nyttjanderätten till fast egendom på tidsdelningsbasis (EGT L 280, 29.10.1994, s. 83).

9. Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (EGT L 144, 4.6.1997, s. 19).

10. Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (EGT L 171, 7.7.1999, s. 12).

11. Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden ("Direktiv om elektronisk handel") (EGT L 178, 17.7.2000, s. 1).

12. Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter. (EGT L 271, 9.10.2002, s.16-24).

13. Europaparlamentets och rådets förordning XXXX/XX/EG om säljfrämjande åtgärder på den inre marknaden.

14. Europaparlamentets och rådets direktiv XXXX/XX/EG om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden (direktiv om otillbörliga affärsmetoder).

15. Europaparlamentets och rådets förordning XXXX/XX/EG om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel.

16. Rådets förordning (EEG) nr 295/91 av den 4 februari 1991 om införande av gemensamma regler om kompensation till passagerare som nekas ombordstigning på luftfartyg i regelbunden lufttrafik, EGT L 36, 8.2.1991.

17. Rådets förordning XXXX/XX/EG om införande av gemensamma regler om kompensation och assistans till flygpassagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar.

(*) Direktiven under punkterna 1, 6, 7 och 9 innehåller särskilda bestämmelser om förbudsföreläggande.

FINANSIERINGSÖVERSIKT FÖR RÄTTSAKT

Politikområde: HÄLSA OCH KONSUMENTSKYDD

Verksamhet: Konsumentpolitik

Åtgärdens beteckning: Förordning om konsumentskyddssamarbete

1. BERÖRDA BUDGETRUBRIKER (nummer och beteckning)

170201 (B5-100) Gemenskapsverksamhet till förmån för konsumenter

2. ALLMÄNNA UPPGIFTER

2.1. Sammanlagda anslag för åtgärden (del B): 150 000 euro per år i åtagandebemyndiganden

2.2. Tillämpningsperiod:

Från 2004, obegränsad

2.3. Flerårig total utgiftsberäkning:

a) Förfalloplan för åtagandebemyndiganden/betalningsbemyndiganden (finansiellt stöd) (se punkt 6.1.1)

Miljoner euro (avrundat till tredje decimalen)

>Plats för tabell>

b) Tekniskt och administrativt stöd och stödutgifter (se punkt 6.1.2)

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

c) Total budgetkonsekvens i form av personalutgifter och övriga administrativa utgifter(se punkterna 7.2 och 7.3)

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

2.4. Förenlighet med den ekonomiska planeringen och budgetplanen

Förslaget är förenligt med gällande ekonomisk planering.

2.5. Påverkan på inkomsterna [28]

[28] Ytterligare upplysningar finns i den separata vägledningen.

Inkomsterna påverkas inte (gäller tekniska aspekter på genomförandet av en åtgärd).

3. BUDGETTEKNISKA UPPGIFTER

>Plats för tabell>

4. RÄTTSLIG GRUND

Artikel 95 och artikel 153.3 i EG-fördraget och förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om fastställande av en allmän ram för finansiering av gemenskapens åtgärder till stöd för konsumentpolitiken under perioden 2004-2007.

5. BESKRIVNING AV ÅTGÄRDEN OCH SKÄL FÖR ÅTGÄRDEN

5.1. Behovet av gemenskapsåtgärder [29]

[29] Ytterligare upplysningar finns i den separata vägledningen.

Behovet av gemenskapsstöd på detta område har redan klargjorts i förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om fastställande av en allmän ram för finansiering av gemenskapens åtgärder till stöd för konsumentpolitiken under perioden 2004-2007. I förslaget konstateras särskilt att effektiv tillsyn över konsumentskyddsbestämmelserna är ett centralt politiskt mål. Åtgärd 5 i den föreslagna allmänna ramen gäller uttryckligen åtgärder som är nödvändiga för samordning av de övervaknings- och tillsynsåtgärder som avses i denna förordning och som till 100 % finansieras med medel ur gemenskapens budget. Dessutom ger den gemensamma åtgärden 10 möjlighet att samfinansiera samma åtgärder tillsammans med en eller flera medlemsstater.

Det gemenskapsstöd som förutses i denna förordning gäller åtgärder som vidtas i syfte att stödja, komplettera och övervaka medlemsstaternas konsumentskyddspolitik. Syftet med de åtgärder som föreslås och som har budgetkonsekvenser är följande:

- Säkerställa upprätthållandet av två databaser (om överträdelser inom gemenskapen och om klagomål som de behöriga myndigheterna mottagit) i enlighet med artiklarna 7 och 12.

- Stödja samordningen av medlemsstaternas tillsynsverksamhet (artikel 17).

- Stödja samordningen av medlemsstaternas administrativa åtgärder i syfte att förbättra konsumentinformation, konsumentutbildning och konsumentrepresentation (artikel 18).

Den enda direkta budgetkonsekvensen av denna förordning härrör från åtagandena att upprätthålla de databaser som inrättas i enlighet med artiklarna 7 och 12. Bestämmelserna om samarbete i artiklarna 17 och 18 har inte i sig några konsekvenser för den årliga budgeten, utan utgör endast en ram för beslutsfattande i frågor som inte gäller budgeten. Alla budgetbeslut som härrör från den verksamhet som avses i artiklarna 17 och 18 kommer att fattas i enlighet med de förfaranden som föreskrivs i den allmänna ramen för 2004-2007. Därför behandlas endast budgetkonsekvenserna av de databaser som skapas i enlighet med artiklarna 7 och 12 i denna finansieringsöversikt.

5.1.1. Mål för åtgärden

De föreslagna databaserna är avsedda att bidra till att fördragets mål om övervakning av nationell politik uppnås. Syftet med dem är följande:

- Att ge de behöriga myndigheterna lättillgänglig information om överträdelser inom gemenskapen som anmälts av andra behöriga myndigheter.

- Att ge medlemsstaterna och kommissionen information om tendenserna vad gäller klagomål om säljare eller leverantörer. För politiska beslutsfattare som ansvarar för reglering och tillsyn på konsumentskyddsområdet är det viktigt att få information av detta slag.

5.1.2. Åtgärder som vidtagits i samband med en förhandsutvärdering

De åtgärder som vidtagits beskrivs i finansieringsöversikten som bifogats förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om fastställande av en allmän ram för finansiering av gemenskapens åtgärder till stöd för konsumentpolitiken under perioden 2004-2007.

5.2. Planerad verksamhet och villkor för finansiering via budgeten

De två åtgärderna består av att skapa och upprätthålla två databaser, en om överträdelser inom gemenskapen (artikel 7) och en om klagomål som de behöriga myndigheterna mottagit (artikel 12). De behöriga myndigheterna skall ha tillgång till uppgifterna i databaserna. I slutändan är det konsumenterna i EU som kommer att kunna dra nytta av verksamheten.

Följande budgetanslag planeras:

* Åtgärder som vidtas av kommissionen genom avtal som ingås efter upphandlingsförfaranden, t.ex. anbudsinfordran. Tekniska specifikationer kommer att utarbetas för varje åtgärd.

Dessa villkor för finansiering via budgeten kommer att tillämpas i enlighet med de relevanta bestämmelserna i budgetförordningen för Europeiska gemenskapernas allmänna budget.

5.3. Genomförandebestämmelser

Åtgärderna inom denna ram kommer att genomföras och administreras direkt av kommissionen med hjälp av fast eller tillfällig personal.

6. BUDGETKONSEKVENSER

6.1. Totala budgetkonsekvenser för del B - (för hela programperioden)

(Den beräkning som ligger till grund för nedanstående tabell skall redovisas genom uppdelningen i tabell 6.2. )

6.1.1. Finansiellt stöd

Obs! Dessa anslag har redan budgeterats i förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om fastställande av en allmän ram för finansiering av gemenskapens åtgärder till stöd för konsumentpolitiken under perioden 2004-2007.

Åtagandebemyndiganden i miljoner euro (avrundat till tredje decimalen)

>Plats för tabell>

6.2. Kostnadsberäkning per åtgärd för del B (för hela programperioden) [30]

[30] Ytterligare upplysningar finns i den separata vägledningen.

Ej tillämpligt

7. EFFEKTER PÅ PERSONALRESURSER OCH ADMINISTRATIVA UTGIFTER

7.1. Personalbehov för åtgärden

>Plats för tabell>

7.2. Total budgetkonsekvens av ytterligare personalbehov

>Plats för tabell>

Beloppen avser totala utgifter för 12 månader.

7.3. Övriga administrativa utgifter till följd av åtgärden

>Plats för tabell>

Beloppen avser totala utgifter för 12 månader.

1 Ange vilken typ av kommitté samt vilken av de två kategorierna den tillhör.

I. Totalbelopp/år (tabell 7.2 + 7.3)

II. Varaktighet

III. Totalkostnad för åtgärden (I x II) // EUR 229 292

Obestämd

Ej tillämpligt

8. UTVÄRDERING OCH UPPFÖLJNING

8.1. Metod för uppföljning

De åtgärder som skall vidtas beskrivs i finansieringsöversikten som bifogats förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om fastställande av en allmän ram för finansiering av gemenskapens åtgärder till stöd för konsumentpolitiken under perioden 2004-2007.

8.2. Planerad form och tidsplan för utvärderingar

Se punkt 8.1

9. BESTÄMMELSER OM BEDRÄGERIBEKÄMPNING

Se punkt 8.1