Yttrande från Regionkommittén om "Hantering och konsekvenser av naturkatastrofer: uppgifter för EU:s strukturpolitik"

(2003/C 256/12)

BAKGRUND

Med beaktande av presidiets beslut av den 19 november 2002 att i enlighet med artikel 265 5 stycket i EG-fördraget utarbeta ett yttrande om "Hantering och konsekvenser av naturkatastrofer: uppgifter för EU:s strukturpolitik" och att ge utskottet för territoriell sammanhållningspolitik (som huvudansvarigt utskott) och utskottet för hållbar utveckling uppdraget att utarbeta detta yttrande.

Med beaktande av kompletteringsyttrande från utskottet för hållbar utveckling (föredragande: Isidoro Gottardo, (IT-PPE) regionfullmäktigeledamot i Friuli Venezia Giulia), DI CdR 12/2003.

Med beaktande av Regionkommitténs yttrande av den 14 januari 1999 om "Utvecklingsplanering i europeiskt perspektiv (ESDP)" (CdR266/98 fin)(1).

Med beaktande av Regionkommitténs yttrande av den 14 november 2001 om "Andra rapporten om ekonomisk och social sammanhållning" (CdR 74/2001 fin)(2).

Med beaktande av Regionkommitténs yttrande av den 15 februari 2001 om "Den europeiska regionalpolitikens struktur och mål i samband med utvidgningen och globaliseringen - en första diskussion" (CdR 157/2000 fin)(3)

Med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1260/1999 av den 21 juni 1999(4) om allmänna bestämmelser för strukturfonderna.

Med beaktande av andra rapporten om ekonomisk och social sammanhållning av den 31 januari 2001 (KOM(2001) 24 slutlig) och Regionkommitténs yttrande om samma ämne (CdR 74/2001 fin)(5).

Med beaktande av "Första lägesrapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen - Slutsatser och kommande steg" (KOM(2002) 46 slutlig) och Regionkommitténs yttrande om samma ämne (CdR 101/2002 fin)(6).

Med beaktande av Regionkommitténs yttrande från april 2003 om "Territoriell sammanhållning" (föredragande: Ramón Luis Valcárcel Siso (ES-PPE), regionpresident i Murcia), (CdR 388/2002 fin).

Med beaktande av det öppna delavtalet för skydd, förebyggande åtgärder och organisation av katastrofhjälp i samband med stora risker (programmet EUR-OPA som förvaltas av Europarådet), med särskild hänvisning till skyddet av kulturarvet i jordbävningsområden.

Med beaktande av rådets beslut av den 23 oktober 2001(7) om inrättande av en gemenskapsmekanism för att underlätta ett förstärkt samarbete vid biståndsinsatser inom räddningstjänsten.

Med beaktande av rådets förordning (EG) nr 2012/2002(8) om inrättande av Europeiska unionens solidaritetsfond.

Med beaktande av de dokument från GD Miljö som utarbetats inom ramen för den samrådsprocess som lanserats av Europeiska kommissionen om information och förbättrad säkerhet inför risken för naturkatastrofer eller risker förorsakade av människan (med sikte på ett framtida antagande av ett meddelande i ämnet).

Med beaktande av utkast till yttrande (CdR 104/2003 rév.) från utskottet för territoriell sammanhållningspolitik av den 30 april 2003, föredragande: Maria Rita Lorenzetti, regionpresident i Umbrien (IT-PSE), och Stanislaw Tillich, statsråd i Sachsens delstatsregering, med ansvar för federala frågor och Europafrågor (DE-PPE).

Utgångspunkter

1) I ingressen till fördraget om Europeiska unionen uttrycks en förhoppning om stärkt solidaritet mellan folken samt om främjande av ekonomiska och sociala framsteg för folken i medlemsstaterna.

2) Exceptionella naturkatastrofer och tekniska olyckor, dvs. olyckor orsakade av människan, medför ofta särskilt allvarliga följder i form av såväl materiella skador som personskador. De regioner där dessa inträffar är ofta tättbefolkade stadsområden av stort kulturellt och produktivt värde.

3) Det moderna europeiska industrisamhället använder sig av produktions- och transportprocesser med höga olycksrisker, framför allt i händelse av naturkatastrofer.

4) I några regioner är risken för naturkatastrofer högre och därför är solidaritet mellan regionerna särskilt viktig.

5) Allvarliga skador som uppstår på detta sätt leder ofta till en märkbar försämring av de ekonomiska och sociala förhållandena och en efterföljande avmattning i utvecklingen.

6) Erfarenheten säger att naturkatastrofer som beror på klimatmässiga faktorer blir allt vanligare och kraftigare med allvarliga personskador, materiella skador och miljöskador som följd.

7) De förebyggande åtgärder som vidtas för att minska skadorna av naturkatastrofer och tekniska olyckor är i princip mindre kostnadskrävande jämfört med utgifterna för de efterföljande uppbyggnadsarbetena.

8) I rådets förordning 2012/2002 om inrättande av solidaritetsfonden som ett instrument för katastrofhjälp preciseras att "gemenskapens insatser bör inte ersätta tredje parts ansvar, som, enligt principen om att förorenaren skall betala, i första hand är ansvarig för skadan som den förorsakat, och inte heller inbjuda till att underlåta att vidta förebyggande åtgärder både på medlemsstats- och gemenskapsnivå".

9) Det är ytterst svårt att särskilja allvarliga skador orsakade av naturkatastrofer från andra händelser som orsakar allvarliga miljöskador.

Yttrandet antogs enhälligt vid Regionkommitténs 50:e plenarsession den 2 och 3 juli 2003 (sammanträdet den 3 juli).

1. Regionkommitténs ståndpunkt

Kommitténs bedömning

1.1. Regionkommittén anser det mycket viktigt att göra åtskillnad mellan förebyggande åtgärder och hanteringen av den inträffade katastrofen och hjälpinsatsen, samt att utvärdera EU-fondernas roll i detta sammanhang.

1.2. I detta yttrande definieras katastrofer som allvarliga materiella skador, person- eller miljöskador som förorsakats av exceptionella naturkatastrofer eller tekniska olyckshändelser. I yttrandet beaktas dock inte katastrofer som orsakats av uppsåtliga handlingar.

1.3. Kommittén tar med intresse del av den forskningsverksamhet som sker vid gemenskapens forskningscentrum för förebyggande av naturkatastrofer.

1.4. ReK välkomnar inrättandet av solidaritetsfonden. Vi vill emellertid påpeka den bristande samordningen mellan denna fond och strukturfonderna och den åtföljande bristen på samverkansvinster.

1.5. ReK noterar och beklagar särskilt det faktum att Europeiska kommissionens hittillsvarande hållning till förvaltningen av solidaritetsfonden endast har medgivit ett provisoriskt återställande av infrastruktur men inga åtgärder för en slutgiltig återuppbyggnad av denna.

1.6. ReK välkomnar i stort rådets beslut om inrättande av en "gemenskapsmekanism för att underlätta ett förstärkt samarbete vid biståndsinsatser inom räddningstjänsten"(9).

1.7. Kommittén framhåller emellertid att regioner och kommuner i egenskap av territoriella myndigheter med behörighet inom en decentraliserad samordning bör spela en betydande roll vad gäller skydd mot katastrofer och deras hantering.

1.8. ReK ser positivt på de många bilaterala biståndsavtal som leder till att insatspersonal och frivilliga krafter lär känna varandra över gränserna samt att de övervinner språkbarriärer och därigenom driver på den europeiska integrationsprocessen. Även de olika delarna i gemenskapsinitiativet Interreg ger ett värdefullt bidrag i detta sammanhang.

1.9. ReK ser med tillfredsställelse på det faktum att strukturfonderna främjar åtgärder till förmån för katastrofskydd och hantering av följderna av naturkatastrofer, men ser kritiskt på att det är omöjligt att omfördela resurser mellan fonderna. Samfinansieringen utgör dessutom ofta ett hinder för nödvändiga överföringar på grund av de olika finansieringskällorna.

1.10. Kommittén ser med oro på att det under den nuvarande stödperioden endast är stödområden under mål 1 och 2 som åtnjuter sådant gemenskapsstöd som enligt strukturfonderna skall gå till katastrofhantering.

1.11. ReK noterar att riskzonerna med strukturfondernas nuvarande system tvingas anslå omfattande finansiella resurser till förebyggande åtgärder från andra investeringsåtgärder avsedda för den egna ekonomiska utvecklingen. En sådan ojämn fördelning går stick i stäv med den territoriella sammanhållningens mål och med en rättvis och balanserad utveckling.

1.12. Kommittén understryker att även medborgarna och företagen effektivt måste bidra till insatserna för förebyggande och katastrofhjälp och att det därför är nödvändigt att ständigt hålla medborgarna informerade.

2. Regionkommitténs rekommendationer

Förebyggande av katastrofer

Kommitténs bedömning

2.1. Regionkommittén efterlyser en riskanalys som beaktar gemenskapslagstiftningen och som redovisar alla risktyper och riskkombinationer i de olika områdena. Framför allt bör man undersöka risker i samband med jordbävningar, vulkanutbrott, översvämningar, skyfall, jordskred eller lerskred, skogsbränder, industrianläggningar och gruvanläggningar samt olyckor på land och till sjöss i samband med tillåtna transporter av farligt material. En sådan analys skall utföras i samarbete med kommuner, regioner och ansvariga nationella myndigheter, och resultatet skall sedan överlämnas till medlemsstaterna. Det åligger kommissionen att föreslå harmoniserade förfaranden som säkerställer jämförbarheten i analysresultaten. Riskanalysen måste beakta faktorer som risknivå (sannolikheten att något allvarligt inträffar; riskerna bedöms på grundval av information om området och en undersökning av befintliga risker), sårbarhet (hur ömtåligt ett system är; det krävs en sårbarhetsanalys av byggnader, infrastrukturer, industrianläggningar och stadsområden, särskilt historiska stadskärnor, på grundval av de potentiella riskerna); samt utsatthet (antalet objekt, byggnader, infrastruktur, servicefunktioner och personer som kan komma att drabbas av händelsen).

2.2. ReK begär att man för de områden som analyseras inför riskklasser på EU-nivå som gör de möjligt att fastställa stegvisa riktade åtgärder för katastrofförebyggande.

2.3. Kommittén begär att följande åtgärder ingår i riskanalysen:

- Ett nätverk av instrument som är kopplat till det nationella räddningstjänstnätet bör upprättas för att informera om risker.

- De vetenskapliga bedömningarna bör omfatta samtliga riskområden.

- Samordningsförfaranden mellan alla behöriga instanser bör inledas.

- Partnerskap mellan regioner med liknande katastrofrisker bör utvecklas för att utbyta kunskap om katastrofhantering som på lång sikt kan vara av intresse för många medborgare.

2.4. Kommittén kräver att en riskanalys skall vara obligatorisk vid fysisk planering. Efter analysen skall en förteckning upprättas över åtgärder för att minska riskerna. De sårbara gränsöverskridande områdena kräver en samordnad fysisk planering mellan de berörda länderna och ansvaret för samordningen skall åvila dessa.

2.5. Regionkommittén anser det viktigt att stärka och främja det övergripande samarbetet mellan områden som löper liknande risker (som jordbävningsbenägenhet), och särskilt mellan angränsande områden med geografiskt sammanhängande risker (som vattenståndet i en flod och fenomen förknippade med hydrogeologisk obalans). Detta gäller även det gränsöverskridande samarbetet kring riskanalyser och förebyggande åtgärder.

2.6. Kommittén uppmanar kommissionen, parlamentet och rådet att undersöka möjligheten att genomföra en utvärdering av säkerheten vad gäller offentliga byggnader, kulturtillgångar, industrianläggningar och andra byggnader av en viss dimension. Här skulle ett fastställt förfarande vara lämpligt för att utvärdera säkerheten. Användningen av gemenskapsresurserna skall i princip undergå en sådan förebyggande utvärdering.

2.7. Regionkommittén efterlyser gemensamma varnings- och kommunikationssystem, särskilt för väderutsikter, övervakning av seismologisk och vulkanisk aktivitet och för kommunikation vid olyckshändelser. Eftersom regionerna eller medlemsstaterna ensamma inte skulle kunna klara av att förvalta vissa system krävs ett strukturerat samarbete mellan nationella organ och EU-organ som möjliggör ett standardiserat uppgiftsutbyte i fråga om naturkatastrofer och när så är möjligt en effektiv förvarning med en skälig reaktionstid. I sammanhanget rekommenderas att man inrättar ett behörigt organ på EU-nivå.

2.8. ReK önskar att det i varje riskområde eller region upprättas regionala räddningstjänstcentrum för insamling och utvärdering av data från övervakningsnät. Dessa centrum skall också ägna sig åt utbildning, studier, forskning och olycksfallshantering. Regionerna skall ansvara för dessa centrum. Vad gäller studie- och forskningsinitiativen rekommenderar vi att man samlar in dokumentation och fotografier från liknande företeelser som under århundradena har drabbat vissa områden, och att man verkar för åtgärder som syftar till att underlätta kontakterna mellan de europeiska universiteten och institutioner med specialistkunskap.

2.9. ReK efterlyser en större samstämmighet mellan insatserna inom den civila räddningstjänsten och det militära försvaret.

2.10. Regionkommittén anmodar kommissionen att kontrollera kompatibiliteten i den utrustning och de kommunikationsmedel som i fall av olyckshändelser finns att tillgå i medlemsstaterna och att lägga fram förslag på harmoniseringar i denna riktning.

2.11. Vi uppmanar till insatser för att öka språkkunskaperna hos ansvariga på alla nivåer.

2.12. På området innovativa åtgärder önskar ReK att man i högre grad skall främja utbytet av goda rutiner och bildandet av nätverk mellan ansvariga inom räddningstjänsten.

2.13. ReK vill uppmana till utbyte av god praxis och en rimlig ansvarsfördelning inom räddningstjänsten mellan lokal, regional och nationell nivå varvid man bör dra nytta av forskningsrönen från europeiska universitet och forskningsinstitut som är specialister på området.

I händelse av katastrof

Kommitténs bedömning

2.14. Kommittén kräver en sänkning av solidaritetsfondens minimitröskel för skador till 1 miljard euro, och att man därmed återgår till kommissionens ursprungliga förslag. Även de anslag som utdelas via denna fond bör fördelas utifrån additionalitetsprincipen. Beslutsprocessen och betalningsförfarandena måste påskyndas så att medlen kan utbetalas så snart en katastrof inträffar och användas på ett effektivt sätt för att bemästra katastrofen.

2.15. ReK rekommenderar att man aktivt och på lämpligt sätt engagerar regionerna i de insatser som ryms inom "gemenskapsmekanismen för att underlätta ett förstärkt samarbete vid biståndsinsatser inom räddningstjänsten"(10).

Återuppbyggnad

Kommitténs bedömning

2.16. ReK uppmanar till större flexibilitet under en begränsad tid vid offentlig upphandling för att inte riskera de förseningar och kostnader som en EU-upphandling skulle medföra. Endast på detta sätt kan återuppbyggnadsarbetet påskyndas.

2.17. Kommittén välkomnar Europeiska investeringsbankens instrument som medger förmånliga lån och förordar i sammanhanget en större flexibilitet.

2.18. Vid återuppbyggnaden rekommenderar vi att man är skyldig att beakta riskanalysen för att inte upprepa tidigare misstag. De vidtagna åtgärderna bör genomföras enligt hållbarhetsprincipen och därför bör provisoriska insatser endast göras när det är tekniskt oundgängligt.

2.19. Vi anser att kulturarvet, både när det gäller arkitektoniskt värdefulla monument och historiskt viktiga mindre byggnader, förtjänar en särskild behandling. I allmänhet bör återuppbyggnads-projekt inriktas på anpassning, eller möjligen förbättring, av byggnadernas säkerhet, minskad miljöförstöring, utnyttjande av alternativa energikällor och respekt för rådande levnadsstandard. Detta gäller i än högre grad mindre byggnader av historiskt intresse. Vid reparation och rekonstruktion skall hänsyn tas till de historiska, arkitektoniska och typologiska egenskaperna hos de skadade byggnaderna så att man bevarar särskilt värdefulla byggnadsverk.

Finansiering

Kommitténs bedömning

2.20. Kommittén efterlyser en större flexibilitet i utnyttjandet av strukturfonderna för de ovannämnda insatserna, också vad gäller överföringen av resurser från fonderna.

2.21. Vi föreslår att solidaritetsfonden i större utsträckning används till återuppbyggnadsarbeten.

2.22. Kommittén anser att en riskanalys skall vara en förutsättning för att få tillgång till återuppbyggnadsresurser. Vid återuppbyggnaden bör man ta hänsyn till naturliga förhållanden (exempelvis återställande av naturligt översvämmade områden), och sträva efter att förhindra eller minska risken för att en naturkatastrof eller en teknisk olycka återupprepas. Möjligen måste man i detta syfte även ingripa på det försäkringsrättsliga området för att rätten till ersättning inte nödvändigtvis skall vara förbunden med att miljön återställs i ursprungligt skick, om detta skulle innebära att den ursprungliga risken inte minskar.

2.23. ReK anser det nödvändigt att regionerna i ökad utsträckning engageras i valet av de instrument som skall användas.

2.24. Inom ramen för nästa etapputvärdering av strukturfonderna anser vi det lämpligt att man i kommissionens riktlinjer för strukturfondsåtgärder för perioden 2004-2006 kraftigt prioriterar riskförebyggande åtgärder.

2.25. Med tanke på att EU:s solidaritetsfond uppmuntrar till "förebyggande åtgärder både på medlemsstats- och gemenskapsnivå" och att katastrofer kan drabba såväl rika som fattiga regioner, oberoende av om de omfattas av ett visst strukturfondsmål, vill ReK avslutningsvis förorda inrättandet av ett gemenskapsinitiativ på räddningstjänstens område för förebyggande och bekämpande av katastrofer inom ramen för den nya tillämpningsföreskrifterna för strukturfonderna för perioden efter 2007. Detta bör kombineras med en större flexibilitet vid tilldelningen av stöd för att återuppbygga ekonomin i de drabbade områdena.

Ett sådant initiativ skulle göra det möjligt att bättre samordna gemenskapens insatser på området genom att skapa en tydligare och enhetligare ram för de olika befintliga verktygen för insatser (nationella program, innovativa åtgärder, ramprogram för forskning och räddningstjänsten). Vidare skulle solidaritetsfondens mål om omedelbar hjälp kunna uppnås.

Det nya gemenskapsinitiativet bör vara fristående från strukturfondsmålen och åtnjuta ett ekonomiskt anslag motsvarande det i gemenskapsinitiativet Interreg. Enligt principen att det är bättre att förekomma än förekommas borde ett sådant initiativ uppmuntra till samarbete mellan regionerna.

Bryssel den 3 juli 2003.

Regionkommitténs

ordförande

Albert Bore

(1) EGT C 93, 6.4. 1999, s. 36.

(2) EGT C 107, 3.5.2002, s. 27.

(3) EGT C 148, 18.5.2001, s. 25.

(4) EGT L 161, 26.6.1999, s. 7.

(5) EGT C 107, 3.5.2002, s. 27.

(6) EGT C 66, 9.3.2003, s. 11.

(7) EGT L 297, 15.11.2001, s. 7.

(8) EGT L 311, 14.11.2002, s. 3.

(9) Rådets beslut nr 2001/792/EG.

(10) Rådets beslut 2001/792/EG.