Yttrande från Regionkommittén om "Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet: En strategi för hållbar utveckling av det europeiska vattenbruket"

(2003/C 256/05)

BAKGRUND

Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet: En strategi för hållbar utveckling av det europeiska vattenbruket (KOM(2002) 511 slutlig).

Kommissionens beslut av den 22 oktober 2002 att i enlighet med artikel 265 första stycket i EG-fördraget rådfråga Regionkommittén i detta ärende.

Ordförandens beslut av den 23 september 2002 att ge utskottet för hållbar utveckling i uppdrag att förbereda ärendet.

Kommissionens meddelande om en strategi för hållbar utveckling i Europeiska unionen (KOM(2001) 264 slutlig).

Dokumentet från mötet i underkommittén för vattenbruk inom FAO:s fiskerikommitté i Peking den 18-22 april 2002.

Regionkommitténs yttrande av den 14 november 2001 om "Grönbok om den framtida gemensamma fiskeripolitiken" (KOM(2001) 135 slutlig), CdR 153/2001 fin(1).

Regionkommitténs yttrande om förslag till "Rådets förordning (EG) om den gemensamma organisationen av marknaden för fiskeri- och vattenbruksprodukter" (KOM(1999) 55 slutlig - 1999/0047 CNS - CdR 182/1999 fin(2)).

Regionkommitténs yttrande om:

- "Meddelande från kommissionen om reformen av den gemensamma fiskeripolitiken (vägledande tidsplan)" (KOM(2002) 181 slutlig - 2002/2174 COS, CdR 189/2002 fin(3)).

- "Meddelande från kommissionen - Gemenskapens åtgärdsplan för att stoppa illegalt, icke rapporterat och oreglerat fiske" (KOM(2002) 180 slutlig - 2002/2176 COS).

- "Förslag till rådets förordning om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken" (KOM(2002) 185 slutlig - 2002/0114 CNS).

- "Meddelande från kommissionen om fastställande av gemenskapens handlingsplan för att integrera miljöskyddskraven i den gemensamma fiskeripolitiken" (KOM(2002) 186 slutlig - 2002/2175 COS).

- "Förslag till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 2792/1999 om föreskrifter och villkor för gemenskapens strukturstöd inom fiskesektorn" (KOM(2002) 187 slutlig - 2002/0116 CNS).

- "Förslag till rådets förordning om införande av en nödåtgärd från gemenskapen för skrotning av fiskefartyg" (KOM(2002) 190 slutlig - 2002/0115 CNS).

Utgångspunkter

Gemenskapens vattenbruk bidrar till att försörja EU:s fiskerimarknad, som präglas av ett alltmer otillräckligt utbud, med produkter som utmärks av hög kvalitet, säkerhet, god hygien och stränga miljökrav.

Marknaden måste betraktas som ett nyckelinslag vid utvecklingen av ett ekologiskt hållbart vattenbruk.

De offentliga myndigheterna måste bidra till att främja EU:s vattenbruk och dess image.

Sektorns utveckling, konkurrenskraft och långsiktiga hållbarhet kräver att man upprätthåller de strängaste kraven i fråga om kvalitet, säkerhet och miljö.

Samspelet med miljön är i allmänhet positivt vid extensivt vattenbruk, medan det intensiva vattenbruket i allmänhet kräver fler miljöskyddsåtgärder.

Utvecklingen av vattenbruket bör utgöra ett viktigt mål vid planeringen och den integrerade förvaltningen av EU:s kustområden.

Utvecklingen av sektorn förutsätter att man i största möjliga utsträckning minskar de administrativa rutinerna och inför flexibla koncessionssystem utan att göra avkall på strikta krav som rör kvalitet, säkerhet, hygien och miljö.

De många bestämmelserna om säkerhet, djurhälsa och miljöskydd måste regelbundet uppdateras och utgör ett stort hinder för småföretagens investeringar.

Det krävs exakta harmoniserade instrument för spårbarhet och mätning av toxicitet för att sektorn skall kunna utvecklas normalt utan alltför långtgående försiktighetsåtgärder som kan äventyra lönsamheten inom många företag.

Utvecklingen av gemenskapens vattenbruksmarknad måste bygga på ett dynamiskt perspektiv, och man måste därför ta hänsyn till eventuella förändringar av marknaden till följd av att man på EU-nivå har tagit fram instrument för att förbättra marknadsföringen och stärka producentorganisationerna.

Det är absolut nödvändigt för sektorns överlevnad att man på samma rigorösa villkor som för EU-produkter kontrollerar att alla produkter som importeras till EU-marknaden från kandidatländerna eller tredje land uppfyller EU:s bestämmelser.

Det är viktigt att klart och tydligt definiera de viktigaste vattenbrukstyperna, även i inlandet, som kommissionen knappt nämner i sitt meddelande.

Det krävs också en klar och tydlig definition av kriterierna för att skilja mellan extensivt och intensivt vattenbruk.

Det extensiva vattenbruket, däribland skaldjursodling, bidrar positivt till ekonomin och sysselsättningen samt till planeringen av en integrerad förvaltning av långsiktigt hållbara näringar i EU:s kustområden genom att begränsa miljöskadorna och till och med genom en gynnsam påverkan på den lokala miljön.

Det behövs en dynamisk analys av utvecklingen på de enskilda marknaderna för varje vattenbruksprodukt för att undvika missvisande diagnoser.

Vattenbruket bidrar inte bara till försörja marknaden med fiskeriprodukter som det råder brist på i EU utan skapar också nya arbetstillfällen i kustområden som ofta saknar alternativ.

Det råder allmän enighet om att gemenskapens nuvarande finansiering av FoU är otillräcklig och att det finns stora behov på detta område inom gemenskapens vattenbruk.

Finansiering via Fonden för fiskets utveckling (FFU) har bidragit till utvecklingen av nya arter, som dock i vissa fall är otillräcklig för att hålla jämn takt med den ökande efterfrågan.

Beroendet av fiskoljor och fiskmjöl kan komma att bli en betydande hämsko för vattenbrukets utveckling, inte minst om man ser till att denna typ av industriellt fiske sannolikt kommer att minska eftersom det har negativa effekter på de fiskbestånd som är avsedda för människoföda.

Vattenbruket utgör ett uppenbart alternativ i strävan att främja och utveckla landsbygdsekonomin, särskilt i de kustområden som berörs av anpassningarna av fiskeflottornas kapacitet.

Vattenbruket kan komplettera men absolut inte ersätta fisket och fiskeriproduktionen.

Vattenbruket ingår i den nuvarande gemensamma fiskeripolitiken.

Det utkast till yttrande (CdR 20/2003 rév. 2) som antogs av utskottet för hållbar utveckling den 28 april 2003 (föredragande: Jesús Gamallo Aller, generalsekreterare vid Galiciens regionregering, med ansvar för EU-kontakter och yttre förbindelser) (ES-PPE)

Mot bakgrund av ovanstående antog Regionkommittén vid sin 50:e plenarsession den 2 och 3 juli 2003 (sammanträdet den 2 juli) följande yttrande.

1. Regionkommitténs synpunkter

1.1. Regionkommittén ser mycket positivt på att kommissionen analyserar vattenbruket inom ramen för reformen av den gemensamma fiskeripolitiken (GFP) i ett meddelande som uteslutande behandlar denna sektor och därmed klart skiljer den från fiskerisektorn.

1.2. ReK anmodar kommissionen att öka budgetanslagen till utvecklingen av EU:s vattenbruk, som allmänt sett har varit mycket gynnsamt för försörjningen av marknaden och för en ekonomiskt hållbar utveckling i kustområdena.

1.3. Det är enligt ReK nödvändigt att framhålla att vattenbruket inte är ett alternativ till fiskerisektorn, utan ett komplement, och kommittén är särskilt oroad över möjligheten att vattenbruket betraktas som huvudalternativet för att återvinna de arbetstillfällen som försvunnit inom fisket.

1.4. Kommissionen påpekar mycket riktigt att marknaden måste vara drivkraften för vattenbrukets utveckling. ReK är överens med kommissionen om att privata investerare är den ledande kraften när det gäller faktiska framsteg. De måste också se till den ekonomiska lönsamheten, medan det är de offentliga myndigheternas uppgift att vaka över och bidra till att den ekonomiska lönsamheten går att kombinera med miljökraven och en hög produktkvalitet. Det behövs därför en mer systematisk undersökning av marknadens utveckling och kapacitet samt av utsikterna är för att marknaden skall mättas. Undersökningsresultaten bör spridas bland aktörerna inom sektorn.

1.5. ReK anser i likhet med kommissionen att den viktigaste frågan är vattenbrukets konkurrenskraft, produktivitet och långsiktiga hållbarhet. ReK anmodar därför kommissionen att inrätta eller förstärka de marknadsinstrument som gör att EU:s vattenbrukssektor kan konkurrera på lika villkor på en globaliserad marknad. Det gäller särskilt kontroll av att alla vattenbruksprodukter från gemenskapen eller tredje land uppfyller samma kvalitets- och miljökrav.

Utmaningar

1.6. Kommissionens viktigaste utmaning bör vara att främja vattenbrukets ekonomiska bärkraft i EU. ReK stöder denna målsättning och ser det som en prioriterad uppgift att uppnå ett vattenbruk som är ekonomiskt hållbart och erbjuder produkter av hög kvalitet och garantier för att miljökraven uppfylls.

1.7. Kommissionen hävdar att olika former av särskilt miljövänligt vattenbruk, till havs eller i insjöar, förtjänar tilläggsstöd och en särskild märkning med uppgifter om ursprung eller foder.

ReK anmodar därför kommissionen att öka budgetanslagen till en planerad utveckling av ett ekologiskt och miljövänligt extensivt vattenbruk och verka för införandet av certifiering och miljömärkning på EU-nivå. Med hänsyn till det extensiva vattenbrukets positiva effekter behövs det ett kraftfullt stöd till denna sektor, utan några andra begränsningar än de som marknaden sätter.

1.8. ReK stöder kommissionens strävan att intensifiera forskningen efter andra proteinkällor som kan ersätta fiskmjöl och fiskolja i framställningen av foder avsett för vattenbruk för att undvika flaskhalsar i sektorns framtida utveckling. ReK efterlyser en analys av halten av vissa ämnen, t.ex. Omega 3, i alternativa proteinkällor för framställning av vattenbruksfoder.

1.9. Enligt kommissionen kan förbättring av tekniken för odlingskassar till havs stimulera utvecklingen av gemenskapens vattenbruk. ReK anmodar kommissionen att inom ramen för en integrerad förvaltning av EU:s kustområden avsätta de budgetmedel som krävs för att stödja installationer och forskning som främjar denna utveckling.

1.10. ReK anmodar kommissionen att före publiceringen av nya bestämmelser för vattenbruket lägga fram en rapport om huruvida det bör inrättas en gemensam organisation av marknaden för vattenbruksprodukter som är fristående från den gemensamma organisationen av marknaden för fiskeriprodukter.

1.11. Kommissionen bör också överväga att dela upp verksamheten inom den nuvarande rådgivande kommittén för fiske och vattenbruk i två delar, dels en rådgivande kommitté för fiske, dels en rådgivande kommitté för vattenbruk, eftersom de båda sektorerna har mycket olika problem och bara delar samma marknad. Ett övertygande argument som förs fram av sektorn för en sådan åtgärd är att samrådet i medlemsstaterna sker separat.

1.12. ReK delar kommissionens synpunkt att det offentliga stödet via FFU är otillräckligt eftersom kostnaderna fortfarande är för höga för "fattiga" sektorer inom vattenbruket, och det är nästan omöjligt att exempelvis finansiera samordnade kampanjer i flera länder för att främja vattenbruket.

1.13. Det är det ytterst viktigt att garantera att livsmedlen är säkra och hälsosamma samt att främja fler och enhetliga kontroller i alla medlemsländer, även med understöd av kontroller som utförs av gemenskapsorgan. Kommittén stöder således kommissionens avsikt att uppdatera gemenskapens lagstiftning och vidta de åtgärder som krävs för att säkra produkternas kvalitet och förebygga kriser i likhet med dem som har drabbat andra livsmedelssektorer.

1.14. Kommissionen ser det som självklart att gemenskapens strategi för utveckling av vattenbruket måste överensstämma med strategierna för hållbar utveckling. ReK delar detta synsätt och efterlyser ökad finansiering av FoU-program på EU-nivå när det gäller integrerad förvaltning av kustområden, särskilt på miljöområdet.

ReK anser att det bör utformas en stödstrategi som omfattar införandet av striktare kvalitets- och miljöskyddsnormer för att möjliggöra medfinansiering från budgetposter som uttryckligen anges i FFU och EU:s FoU-program. Syftet med EU-stödet bör vara att minska bördan vid start av nya företag och främja deras konkurrenskraft i förhållande till importerade vattenbruksprodukter.

1.15. ReK betraktar konkurrenskraften som den viktigaste förutsättningen för att EU-produkter skall kunna konkurrera på den i dag expanderande vattenbruksmarknaden. Det gäller inte bara pris och kvalitet utan också genom att ge miljöskyddsgarantier via finansiellt stöd från FFU och att tydligt ange produkternas ursprung i alla stadier av beredningen.

1.16. Enligt ReK är det särskilt angeläget att den positiva bedömningen av extensivt vattenbruk och "ekologiskt" återskapande av vissa bestånd resulterar i ekonomiskt stöd. Detsamma bör gälla "ekologiskt" återskapande av ursprungliga arter i sötvattendrag och sjöar inom ramen för mer omfattande program för landsbygdsutveckling och agroturism.

1.17. ReK efterlyser ett klart åtagande från kommissionens sida att avsätta de budgetmedel som krävs för att tillmötesgå behovet av investeringar i FoU, särskilt för utveckling av nya arter samt forskning om till exempel läkemedel, där marknads- och sektorsbetingade initiala begränsningar i dag inte ger utrymme för privata initiativ.

Mål

1.18. ReK är inte helt överens med kommissionen om målen för EU:s vattenbruk. Det främsta målet bör vara att uppnå en hållbar utveckling inom sektorn. Ansvaret för den ekonomiska bärkraften vilar främst på den privata sektorn, medan uppgiften att värna om den ekologiska hållbarheten måste delas med EU-myndigheterna. Denna aspekt kan enligt ReK få stor betydelse för EU-produkternas konkurrenskraft, om man främjar sådana instrument som certifiering och kvalitets- och miljömärkning.

1.19. Även om ReK stöder kommissionens målsättning att skapa trygga arbetstillfällen på lång sikt, särskilt i fiskeberoende områden, anser kommittén inte att man bör koppla utvecklingen av EU:s vattenbruk till lösningen av vissa problem som hänger samman med krisen inom fiskerisektorn. Ökade insatser för att garantera ett naturligt och hållbart bestånd av våra vilda fiskarter är naturligtvis av högsta prioritet. Vattenbruk kan inte kompensera för ett kollapsat fiske vare sig mätt i livsmedelsproduktion eller arbetstillfällen.

ReK uppmanar dock kommissionen att ta konkreta initiativ, finansierade av EU:s budget, som kan bidra till ökad FoU-verksamhet inom sektorn, start av nya företag och odling av nya arter, integrerad planering av EU:s kustområden, men framför allt till en adekvat utveckling av marknadsaspekterna, som har central betydelse för utvecklingen av EU:s vattenbruk. En harmonisk utveckling av EU:s vattenbruk kommer att få stora konsekvenser för ekonomin i EU:s kustområden, och kan framför allt innebära en vitalisering av vissa fiskeriberoende områden som drabbats av krisen inom fisket, utan att det för den skull utgör en universallösning.

1.20. ReK begär också att vattenbruket skall vara berättigat till stöd enligt förordningen om landsbygdsutveckling, som finansieras av EUGFJ. Vattenbruksanläggningar kan tveklöst bidra till att befolkningen stannar kvar framför allt i gemenskapens mest avlägsna områden och i strukturfondernas mål 1-områden.

1.21. ReK uppmanar kommissionen att undersöka om det bör inrättas en gemensam organisation av marknaden för vattenbruksprodukter för att möta marknadsutmaningarna för dessa produkter, i synnerhet organiseringen av de verksamma inom branschen och behovet av instrument för att reglera marknaden. Sådana instrument skulle kunna fungera som säkerhetsanordningar vid tillfälliga allvarliga obalanser, till exempel vid massiv import till följd av illegala marknadsföringsmetoder, exempelvis dumpning.

1.22. Kommissionen och ReK är överens om målen för livsmedelskvalitet och livsmedelssäkerhet samt om att sektorn måste efterleva miljöbestämmelserna. ReK anmodar dock kommissionen att i detta sammanhang agera utifrån det faktum att kommissionen har huvudansvaret för att övervaka säkerheten och efterlevnaden av EU:s bestämmelser och införa motsvarande kontroller. I detta sammanhang är det enligt ReK av avgörande betydelse att det införs effektiva incitament i form av medfinansiering och stöd till att uppfylla kvalitets- och miljökraven.

2. Regionkommitténs rekommendationer

2.1. Kommissionens allmänna förslag om hur produktionen skall höjas är inte särskilt välgenomtänkt med hänsyn till de skilda konjunkturer och strukturella villkor som gäller för EU-vattenbrukets olika delsektorer och produkter, som i vissa fall inte behöver produktionshöjande åtgärder, vilket kommissionen själv påpekar längre fram i texten. Rek föreslår däremot att kommissionen skall vidta åtgärder som syftar till att stärka konkurrenskraften inom EU:s vattenbrukssektor så att den kan möta den ökande efterfrågan på vattenbruksprodukter, vilken beror på det minskande utbudet av vild fisk på en marknad med ett stort underskott av EU-produkter.

2.2. Under alla omständigheter kräver ReK att kommissionen avsätter budgetmedel som står i proportion till utmaningarna inom gemenskapens vattenbruk. De fastställda målen bör åtföljas av motsvarande anslag till offentlig med finanisering av framför allt övervakning, utbildning, forskning och utveckling av odlingsmetoder, särskilt med miljövänlig teknik.

2.3. Kommissionens prioriteringar beträffande nya arter, alternativa proteinkällor för fiskfoder och främjande av ekologiskt vattenbruk bör åtföljas av medfinansiering från strukturfonderna och EU:s FoU-program. EU bör också överväga att bevilja stöd till beredning och marknadsföring, särskilt certifiering och utveckling av ursprungsbeteckningar, och ha som målsättning att stöden proportionellt skall vara i nivå med stöden till EU:s jordbrukssektor.

2.4. ReK anser att man klart bör skilja ut FFU-stödet till utveckling av vattenbruket och särskilt uppmärksamma att det extensiva vattenbruket kan utvecklas utan hinder.

2.5. Kommissionen bör ge EU:s vattenbrukssektor ett ekonomiskt krisinstrument för att den skall kunna hantera naturkatastrofer (t.ex. blomning av rödalger och toxiska fytoplankton) eller katastrofer som orsakats av människan (t.ex. oljeutsläpp).

2.6. ReK stöder med kraft de åtgärder som kommissionen föreslår för att lösa utrymmesbristen inom vattenbruket. Denna näring bör få en framträdande roll vid den integrerade planeringen av EU:s kustområden.

2.7. ReK anmodar kommissionen att göra en grundligare analys av marknadsföringsvillkoren för vattenbruksprodukter. Kommissionen bör därför före antagandet av nya bestämmelser för vattenbruket i en rapport undersöka om dessa villkor bör regleras i en gemensam organisation av marknaden för vattenbruksprodukter och om det är lämpligt att införa en sådan organisation.

Enligt ReK är det under alla omständigheter nödvändigt att införa prisregleringsinstrument för att kunna ingripa på marknaden vid allvarliga obalanser samt stimulansåtgärder och instrument för att reglera utbudet och organisera EU:s vattenbruksproducenter i producentorganisationer. Det är också viktigt att kommissionen inför nya bestämmelser för godkännande av producentorganisationer inom vattenbruksektorn och säkerställer att både små och stora producentföretag är representerade.

2.8. Meddelandets avsnitt om utbildning omfattar bara en kort introduktion till ämnet. ReK anser att utbildning är särskilt viktigt för vattenbrukets utveckling och uppmanar kommissionen att i samråd med medlemsstaterna presentera en översikt över de grundläggande behoven inom vattenbruket av yrkesutbildning, universitetsutbildning och fortbildning samt lägga fram förslag om förbättring, anpassning och erkännande av sådan utbildning på EU-nivå. Kommissionen bör också innefatta utbildning bland de verksamheter som kan finansieras via EUGFJ:s stödmedel till utveckling av landsbygden och kustområdena.

2.9. ReK anser att kommissionen bör överföra vattenbruksverksamheten inom den nuvarande rådgivande kommittén för fiske och vattenbruk till en separat rådgivande kommitté för vattenbruk. Kommissionen bör i detta syfte göra en analys av utvidgningens följder för arbetet inom den rådgivande kommittén. Kommissionen bör dessutom förenkla den lagstiftning som rör vattenbruket och ta tillfället i akt att uppdatera denna.

2.10. I avsnittet om folkhälso- och djurhälsofrågor saknas konkreta förslag, inte minst om certifiering och märkning. ReK anmodar kommissionen att göra en studie på EU-nivå och bedöma effekterna för EU:s vattenbruk om särskilda områden klassas som fria eller inte från vissa sjukdomar.

ReK kräver att man avsätter medel till FoU-insatser som kan bidra till att förebygga kriser till exempel i samband med för höga dioxinhalter, upptäcka skadliga ämnen, ersätta antibiotika med vacciner och undersöka algblomning och fytoplankton. Följaktligen är det nödvändigt att finansiera forskningsprogram som garanterar en hållbar utveckling av vattenbruket både i insjöar och till havs.

2.11. ReK välkomnar kommissionens strävan att förbättra det intensiva vattenbrukets image bland allmänheten, särskilt när det gäller djurskyddet. Kommittén stöder också kommissionens lagstiftningsinitiativ för att förbättra djurskyddet för odlad fisk, under förutsättning att de innefattar de åtgärder och det stöd som krävs för att anpassa odlingarna utan att ägarna drabbas av stora ekonomiska bördor.

2.12. ReK stöder kommissionens beslut att undersöka samspelet mellan vattenbruket och miljön samt de miljöåtgärder som föreslås. ReK vill särskilt betona kommissionens uppmaning att medlemsstaterna skall erkänna det extensiva vattenbrukets positiva effekter. Kommittén vill också anmoda kommissionen att avsätta medel från EU:s budget för att stödja återuppbyggnaden av fiskbestånd med hjälp av lokala avelsbestånd.

2.13. ReK uppmanar kommissionen att avsätta de budgetmedel som krävs för att uppnå de angivna målen. Kommittén stöder således höjningen av forskningsstödet till privata företag och anmodar kommissionen att säkerställa att EU:s framtida ramprogram för forskning specificerar de stora forskningsbehoven, särskilt i fråga om utveckling av nya arter och ny teknik.

2.14. ReK begär att det skall avsättas mer stödmedel från Fonden för fiskets utveckling för att främja konsumtionen av produkter från EU:s vattenbruk. Det bör främst ske i form av upplysningskampanjer för att bemöta konsumenternas alla frågor och tvivel om produkternas kvalitet och säkerhet samt om de uppfyller miljökraven på EU:s vattenbruksmarknad. Det bör också införas en särskild beteckning och märkning som särskiljer produkter från EU.

2.15. Det är mycket positivt att kommissionen i meddelandet tydligt visar sin vilja att bidra väsentligt till en hållbar ekonomisk och miljömässig utveckling av gemenskapens vattenbruk, genom att följa de strängaste miljö- och kvalitetsnormerna. För detta ändamål krävs det stöd till projekt avsedda att tillvarata och utnyttja energi från vattenbruket (strömmar, biogas, värme) och dessa bör inte bara stödjas finansiellt, utan man bör också främja en rationalisering av de administrativa förfarandena.

2.16. Kommittén begär att kommissionen i samband med de normer som antas avsätter motsvarande budgetmedel för att uppmuntra till en positiv utveckling av denna strategiska delsektor inom gemenskapspolitiken, en sektor som har en enorm potential att påverka gemenskapens kustområden i en positiv riktning. De förhoppningar som kommissionsmeddelandet skapar inom vattenbrukssektorn får på inga villkor grusas, eftersom denna sektor uppmanas att spela en så viktig roll för den integrerade förvaltningen av EU:s kustområden och när det gäller att försörja marknaden med fiskeriprodukter som det råder brist på i EU.

2.17. ReK begär att kommissionen skall anpassa de nuvarande marknadsåtgärderna för vattenbrukssektorn. Vidare anser vi att kommissionen, innan den antar nya åtgärder för sektorn, bör undersöka om det är lämpligt att ha en gemensam organisation av marknaden för vattenbruksprodukter. Det särskilda syftet med en sådan marknadsorganisation är att produkterna skall omfattas av ett säkerhetssystem i situationer som innebär allvarlig obalans på marknaden. I och med att vissa av dessa produkter omfattas av bilaga V i rådets förordning (EG) nr 104/2000 om den gemensamma organisationen av marknaden för fiskeri- och vattenbruksprodukter, är de undantagna från vissa skyddsåtgärder som omfattar andra fiskeriprodukter. Under alla omständigheter anser kommittén att den nuvarande potentialen hos och framtida utvecklingen av gemenskapens vattenbrukssektor helt klart motiverar ovannämnda åtgärder och de budgetmedel som åtgärderna kräver, och att sektorns produkter bör få samma behandling som produkter med mindre socioekonomisk betydelse men med egen gemensam marknadsorganisation, exempelvis tobak.

2.18. Slutligen uppmanar ReK kommissionen att utöva sina befogenheter på vattenbruksområdet genom att avsätta de medel som behövs för att anta de utmaningar som omnämns i meddelandet, och framför allt genom att göra följande:

- Ge ekonomiskt stöd till utvecklingen av gemenskapens vattenbruk utan att detta sker på bekostnad av fiskerisektorns budget.

- Ge ett kraftfullt stöd till utvecklingen av extensivt vattenbruk.

- Bidra med nya medel till finansieringen av odling av nya arter.

- Med anslag från gemenskapsbudgeten stödja modernisering av utrustning, utveckling av miljövänliga metoder och anpassning till de strängaste säkerhets- och miljönormerna.

- Ekonomiskt stödja beredning, saluföring, certifiering och märkning av produkter från gemenskapens vattenbrukssektor.

- Främja produkter från gemenskapens vattenbrukssektor genom att initiera och stärka utveckling av de lämpligaste certifieringsinstrumenten i varje enskilt fall och finansiera EU-kampanjer för att främja vattenbruket.

- Stärka kontrollen av import av vattenbruksprodukter och utforma skyddsinstrument i händelse av allvarliga marknadsstörningar som drabbar gemenskapens produkter.

- Om så behövs inrätta en prioriterad åtgärd inom gemenskapens ramprogram för FoU, för att tillgodose forskningsbehovet inom vattenbrukssektorn.

- Främja utvecklingen av den integrerade förvaltningen av EU:s kustområden.

- Medfinansiera anpassning och förbättring av utbildningen inom vattenbrukssektorn.

Bryssel den 2 juli 2003.

Regionkommitténs

ordförande

Albert Bore

(1) EGT C 107, 3.5.2002, s. 44.

(2) EGT C 374, 23.12.1999, s. 71.

(3) EGT C 128, 29.5.2003, s. 6.