Förslag till RÅDETS FÖRORDNING om utvidgning av bestämmelserna i förordning (EEG) nr 1408/71 till att gälla de medborgare i tredje land som enbart på grund av sitt medborgarskap inte omfattas av dessa bestämmelser

(framlagt av kommissionen)

MOTIVERING

1. Allmänna kommentarer

1.1. Bakgrund

Detta förslag syftar till att utvidga bestämmelserna i förordning (EEG) nr 1408/71 till att gälla medborgare i tredje land. Det ersätter kommissionens förslag av den 12 november 1997 [1] vilket dras tillbaka. I förordning (EEG) nr 1408/71 [2] fastställs bestämmelser för samordningen av medlemsstaternas sociala trygghetssystem. Den förordningen omfattar för närvarande medborgare i gemenskapen och vissa grupper av medborgare i tredje land.

[1] EGT C 6, 10.1.1998, s. 15.

[2] Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L, 149, 5.7.1971, s. 2). Förordningen har uppdaterats genom förordning (EG) nr 118/97 (EGT L 28, 30.1.1997, s. 1) och är senast ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1386/2001 av den 5 juni 2001 (EGT L 187, 10.7.2001, s. 1).

Kommissionens förslag av den 12 november 1997 syftade till att tillgodose kravet på likabehandling av de medborgare i tredje land som är lagligen bosatta inom gemenskapen i förhållande till medborgare i gemenskapen. Förslaget syftade också till att förenkla reglerna genom en minskning av antalet nationella och internationella instrument som reglerar samordningen av de sociala trygghetssystemen för denna grupp av personer, vilket bör möjliggöra en betydande minskning av de administrativa kostnaderna. Dessa motiv gäller fortfarande.

Målet att uppnå likabehandling har framhävts av gemenskapens institutioner också efter det att kommissionen lade fram det förslaget.

Vid Europeiska rådets extra möte i Tammerfors den 15-16 oktober 1999 underströks det ett flertal gånger att det är nödvändigt att säkerställa en rättvis behandling av de medborgare i tredje land som lagligen vistas inom medlemsstaternas territorium. Europeiska rådet framhöll att en mer kraftfull integrationspolitik bör syfta till att tillförsäkra dem rättigheter och skyldigheter som är jämförbara med de rättigheter och skyldigheter som medborgarna i Europeiska unionen åtnjuter. En sådan politik bör också stärka icke-diskriminering i det ekonomiska och sociala livet och i kulturlivet samt göra det möjligt att vidta åtgärder mot rasism och främlingsfientlighet. Europeiska rådet framhöll även att den rättsliga ställningen för medborgare i tredje land bör tillnärmas den som medlemsstaternas medborgare åtnjuter [3].

[3] Ordförandeskapets slutsatser, punkterna 18 och 21.

Den europeiska sociala agenda som återfinns som bilaga till Europeiska rådets slutsatser i Nice i december 2000 innehåller ett åtagande till förmån för en kraftfullare politik för integrering av de medborgare i tredje land som är stadigvarande bosatta inom unionens territorium.

I en resolution av den 27 oktober 1999 insisterade Europaparlamentet på ett snabbt infriande av löftena om rättvis behandling av de medborgare i tredje land som lagligen vistas på medlemsstaternas territorium och på en definition av deras rättsliga ställning, med enhetliga rättigheter som ligger så nära EU-medborgarnas som möjligt [4].

[4] EGT C 154, 5.6.2000, s. 63.

Efter Amsterdamfördragets ikraftträdande och i enlighet med Europeiska rådets slutsatser från mötet i Tammerfors, har kommissionen bland annat lagt fram ett förslag till rådets direktiv om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares rättsliga ställning [5]. I den andra delen av detta förslag föreskrivs de villkor som skall vara uppfyllda för att varaktigt bosatta medborgare i tredje land skall få bosätta sig i en annan medlemsstat för att arbeta eller studera eller i annat syfte bosätta sig i den medlemsstaten. Detta förslag innebär att tillämpningsområdet för förordning 1408/71 utvidgas inom ramen för kommissionens åtagande att säkerställa en verklig integration för de medborgare i tredje land som är stadigvarande bosatta inom medlemsstaternas territorium och att garantera likabehandling när det gäller social trygghet för de personer som varit bosatta inom gemenskapen under en längre tid.

[5] EGT C 240 E, 28.12.2001, s. 79.

Utvidgningen av förordning (EEG) nr 1408/71 sker dessutom i en tid då stöd ges till arbetstagarnas rörlighet. I ett meddelande av den 28 juni 2000 [6] om en ny socialpolitisk dagordning erinrade kommissionen om nödvändigheten av att utvidga förordning (EEG) nr 1408/71 till att omfatta medborgare i tredje land, särskilt för att stödja arbetstagarnas rörlighet. I detta syfte och särskilt för att främja en ny strategi för att öppna och göra alla nya europeiska arbetsmarknader tillgängliga, uppmanade kommissionen i sitt meddelande av den 28 februari 2001 [7] även till att rörligheten för medborgare i tredje land skulle stödjas.

[6] KOM(2000) 379, 28.6.2000.

[7] KOM(2001) 116, 28.2.2001.

I Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen högtidligen tillkännagav i Nice i december 2000, befästs vissa rättigheter för både medlemsstaternas medborgare och de medborgare i tredje land som är bosatta i medlemsstaterna.

1.2. Val av rättslig grund

I rådet har en debatt ägt rum om valet av rättslig grund för utvidgningen av förordning (EEG) nr 1408/71 till medborgare i tredje land. Kommissionen föreslog den 12 november 1997 att de rättsliga grunderna för själva förordning (EEG) nr 1408/71 skulle gälla, dvs. artiklarna 42 och 308 (f.d. artiklarna 51 och 235) i EG-fördraget.

Efter det att Amsterdamfördraget och de nya bestämmelserna i avdelning IV i fördraget hade trätt i kraft och mot bakgrund av EG-domstolens nya rättspraxis (jfr bl.a. EG-domstolens dom av den 11 oktober 2001 i målet Khalil (C-95/99)), blev det nödvändigt att se över de rättsliga grunder som ursprungligen hade avsetts. I detta fall visade det sig att artikel 63.4 om villkor för inresa till och vistelse inom gemenskapen för medborgare i tredje land, skulle utgöra en adekvat rättslig grund för att bestämmelserna om samordning av medlemsstaternas sociala trygghetssystem skulle kunna tillämpas på alla medborgare i tredje land som uppfyller de materiella villkoren i förordning 1408/71 men som för närvarande inte omfattas på grund av sitt medborgarskap.

Rådet enades i sina slutsatser av den 3 december 2001 om att det var möjligt att använda artikel 63.4 i EG-fördraget som rättslig grund för en sådan utvidgning. Rådet ansåg även att de samordningsregler som gäller för medborgare i tredje land bör tillförsäkra dem en rad enhetliga rättigheter som ligger så nära de rättigheter som Europeiska unionens medborgare åtnjuter som möjligt.

Vid mötet i Laeken den 14-15 december 2001 noterade Europeiska rådet den politiska överenskommelsen om att utvidga samordningen av de sociala trygghetssystemen till att även omfatta medborgare i tredje land och uppmanade rådet att snarast anta nödvändiga bestämmelser [8].

[8] Punkt 29 i ordförandeskapets slutsatser.

Mot bakgrund av detta anser kommissionen att det är lämpligt att göra ett nytt förslag med artikel 63.4 i EG-fördraget som rättslig grund. Detta förslag bör göra det möjligt att fortsätta arbetet i rådet och på nytt samråda med Europaparlamentet.

Artikel 63.4 infördes genom Amsterdamfördraget. I denna artikel föreskrivs att rådet skall besluta om följande: "Åtgärder som fastställer de rättigheter och villkor enligt vilka medborgare i tredje land som är lagligen bosatta i en medlemsstat får bosätta sig i andra medlemsstater." Samordningen av de sociala trygghetssystemen är otvivelaktigt en faktor som är av betydelse för att medborgare i tredje land faktiskt skall kunna vistas i en annan medlemsstat och resa inom gemenskapen.

Förslaget till förordning måste antas genom det förfarande som avses i artikel 67 i fördraget, dvs. rådet skall besluta enhälligt på förslag av kommissionen eller på initiativ av en medlemsstat och efter att ha hört Europaparlamentet. Avdelning IV i EG-fördraget gäller inte Förenade kungariket och Irland, såvida inte dessa stater beslutar om något annat enligt bestämmelserna i det protokoll om Förenade kungarikets och Irlands ställning som fogats till fördragen. Avdelning IV kan eventuellt inte heller gälla Danmark, enligt det protokoll om Danmarks ställning som fogats till fördragen.

1.3. Subsidiaritet och proportionalitet

Europeiska gemenskapens befogenheter skall utövas i överensstämmelse med artikel 5 i EG-fördraget, dvs. om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå. Detta förslag till förordning uppfyller dessa krav.

En normativ och tvingande åtgärd i form av en förordning står i proportion till det mål som skall uppnås. Inom ramen för samordningen av medlemsstaternas sociala trygghetssystem bör likabehandling garanteras mellan gemenskapens medborgare och medborgare i tredje land. Det är också lämpligt att förenkla och förtydliga de rättsregler som gäller på detta område för de medborgare i tredje land som inte redan omfattas av bestämmelserna i förordning (EEG) nr 1408/71. En förordning har ansetts vara det lämpligaste instrumentet för att uppnå detta mål.

2. Kommentarer till artiklarna

Artikel 1

Denna artikel syftar till att föreskriva att bestämmelserna i förordning (EEG) nr 1408/71 skall tillämpas på de medborgare i tredje land som, enligt artiklarna 2 och 22a, inte redan omfattas av denna förordning på grund av sitt medborgarskap. I själva verket omfattas redan vissa grupper av medborgare i tredje land av förordningens tillämpningsområde. Detta gäller statslösa och flyktingar samt familjemedlemmar och efterlevande till medborgare i gemenskapen, såsom de definieras i denna förordning.

De medborgare i tredje land som avses i detta förslag till förordning måste vara lagligen bosatta inom en medlemsstats territorium och med anledning av detta ha rätt att tillfälligt eller permanent uppehålla sig i den Medlemsstaten. Detta krav uppfyller det mål som kommissionen kontinuerligt framhåller, bland annat i sitt nya meddelande om en gemensam politik om olaglig invandring [9] för att förebygga olaglig invandring. För att omfattas av förordningen i en annan medlemsstat behöver en medborgare i tredje land dock inte alltid uppfylla bosättningsvillkoret, utan behöver bara vistas i denna medlemsstat, med iakttagande av den nationella lagstiftningen om inresa och vistelse i denna medlemsstat.

[9] KOM(2001)672, 15.11.2001.

Hänvisningen till bestämmelserna i förordning (EEG) nr 1408/71 är dynamisk för att den skall kunna tillämpas på de personer som avses i förordningens gällande version vid den tidpunkt som avses, vilket innebär att eventuella senare ändringar ingår.

Artikel 2

I denna artikel föreskrivs övergångsbestämmelser för att skydda de personer som omfattas av denna förordning, för att undvika att de går miste om rättigheter när den träder i kraft och särskilt för att göra det möjligt att fastställa, på nytt utge eller ompröva förmånerna.

2002/0039 (CNS)

Förslag till RÅDETS FÖRORDNING om utvidgning av bestämmelserna i förordning (EEG) nr 1408/71 till att gälla de medborgare i tredje land som enbart på grund av sitt medborgarskap inte omfattas av dessa bestämmelser

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 63.4 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag [10],

[10] ......

med beaktande av Europaparlamentets yttrande [11], och

[11] ......

av följande skäl:

1. Vid sitt extra möte i Tammerfors den 15-16 oktober 1999 tillkännagav Europeiska rådet att Europeiska unionen måste säkerställa en rättvis behandling av de medborgare i tredje land som lagligen vistas på medlemsstaternas territorium, tillförsäkra dem rättigheter och skyldigheter som är jämförbara med de rättigheter och skyldigheter som medborgarna i Europeiska unionen har, stärka icke-diskriminering i det ekonomiska och sociala livet och i kulturlivet samt tillnärma deras rättsliga ställning den som medlemsstaternas medborgare åtnjuter.

2. I sin resolution av den 27 oktober 1999 insisterade Europaparlamentet på ett snabbt infriande av löftena om rättvis behandling av de medborgare i tredje land som lagligen vistas på medlemsstaternas territorium och på en definition av deras rättsliga ställning, med enhetliga rättigheter som ligger så nära EU-medborgarnas som möjligt [12].

[12] EGT C 154, 5.6.2000, s. 63.

3. Ekonomiska och sociala kommittén har även uppmanat till ett förverkligande av likabehandling på det sociala området mellan gemenskapens medborgare och medborgare i tredje land, bland annat i sitt yttrande av den 26 september 1991 om ställningen för migrerande arbetstagare från tredje land [13].

[13] EGT C 339, 31.12.1998, s. 82.

4. I artikel 6.2 i Fördraget om Europeiska unionen föreskrivs att unionen som allmänna principer för gemenskapsrätten skall respektera de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950, och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner.

5. Denna förordning respekterar de grundläggande rättigheterna och iakttar de principer som bland annat erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

6. Att främja en hög nivå när det gäller social trygghet och att öka livskvaliteten i medlemsstaterna utgör mål för gemenskapen.

7. När det gäller villkoren för social trygghet för medborgare i tredje land, särskilt det sociala trygghetssystem de omfattas av, ansåg rådet (sysselsättning och socialpolitik) i sina slutsatser av den 3 december 2001 att de samordningsregler som gäller för medborgare i tredje land bör tillförsäkra dem en rad enhetliga rättigheter som ligger så nära de rättigheter som Europeiska unionens medborgare åtnjuter som möjligt.

8. Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, som är grunden för samordningen av de sociala trygghetssystemen i de olika medlemsstaterna, gäller för närvarande bara vissa medborgare i tredje land [14]. De många och olika rättsliga instrument som används för att försöka lösa problemen med samordningen av medlemsstaternas sociala trygghetssystem och som medborgare i tredje land som befinner sig i samma situation som medborgare i gemenskapen kan stöta på, är en källa till rättslig och administrativ komplexitet. De leder till betydande svårigheter både för de personer som berörs, för arbetsgivarna och för de behöriga nationella socialförsäkringsorganen.

[14] Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L, 149, 5.7.1971, s. 2). Förordningen har uppdaterats genom förordning (EG) nr 118/97 (EGT L 28, 30.1.1997, s. 1) och är senast ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1386/2001 av den 5 juni 2001 (EGT L 187, 10.7.2001, s. 1).

9. Det är därför lämpligt att föreskriva att samordningsreglerna i förordning (EEG) nr 1408/71 skall tillämpas på de medborgare i tredje land som lagligen vistas inom gemenskapen och som för närvarande inte omfattas av bestämmelserna i denna förordning på grund av sitt medborgarskap, men uppfyller övriga villkor som föreskrivs i denna förordning.

10. Tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71 på dessa personer ger dem varken rätt till inresa, vistelse eller bosättning eller tillträde till arbetsmarknaden i en medlemsstat.

11. Det är lämpligt att anta övergångsbestämmelser för att skydda de personer som omfattas av denna förordning och för att undvika att de går miste om rättigheter på grund av att förordningen träder i kraft.

12. För att uppnå dessa mål är det nödvändigt och lämpligt att utvidgningen av tillämpningsområdet för reglerna om samordning av de nationella sociala trygghetssystemen sker genom en bindande gemenskapsrättsakt som är direkt tillämplig i alla medlemsstater som har antagit denna förordning.

13. Eftersom målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, får gemenskapen vidta åtgärder i överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. Enligt proportionalitetsprincipen, såsom den uttrycks i denna artikel, går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Bestämmelserna i förordning (EEG) nr 1408/71 skall gälla de medborgare i tredje land som enbart på grund av sitt medborgarskap inte omfattas av bestämmelserna i förordningen, såvida de lagligen vistas inom en medlemsstats territorium och lagligen reser inom gemenskapen.

Artikel 2: Övergångsbestämmelser

1. Genom denna förordning skall ingen rätt förvärvas för tid före den ...*.

2. Alla försäkringsperioder och, i förekommande fall, alla anställningsperioder, perioder av verksamhet som egenföretagare eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt en medlemsstats lagstiftning före den ... skall beaktas vid fastställande av rätt till förmåner enligt bestämmelserna i denna förordning.

3. Om inget annat inte följer av bestämmelserna i punkt 1 skall rätt till förmåner enligt denna förordning förvärvas även om försäkringsfallet inträffade före ...

4. Varje förmån som inte har fastställts eller som har innehållits på grund av en persons medborgarskap eller bosättningsort, skall på dennes begäran fastställas eller på nytt utges från och med den ..., under förutsättning att de rättigheter som tidigare fastställts inte har medfört utbetalning av ett engångsbelopp.

5. Rättigheter för personer som beviljats pension före den ... kan på deras begäran omprövas enligt bestämmelserna i denna förordning.

6. Om den begäran som avses i punkt 4 eller punkt 5 lämnas in inom två år från och med den ..., skall rättigheter förvärvas enligt denna förordning med verkan från och med denna dag, utan att bestämmelser i någon medlemsstats lagstiftning om förverkande eller preskription av rättigheter skall kunna åberopas mot berörda personer.

7. Om den begäran som avses i punkt 4 eller punkt 5 lämnas in efter den dag som anges i punkt 6, skall de rättigheter som inte har förverkats eller preskriberats vara förvärvade med verkan från och med den dag då begäran lämnas in, såvida inte förmånligare bestämmelser gäller enligt någon medlemsstats lagstiftning.

Artikel 3

Denna förordning träder i kraft den första dagen i månaden efter det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den

På rådets vägnar

Ordförande