Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om "Utvidgningens ekonomiska och sociala konsekvenser för kandidatländerna"

(2003/C 85/18)

Den 16 och 17 januari 2002 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 23 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande om "Utvidgningens ekonomiska och sociala konsekvenser för kandidatländerna".

Facksektionen för yttre förbindelser, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 7 november 2002. Föredragande var Dimítrios Dimitriádis, och medfördragande var Eva Belabed.

Vid sin 395:e plenarsession den 11 och 12 december 2002 (sammanträdet den 11 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 98 röster för, 2 röster emot och 3 nedlagda röster.

Sammanfattning

Detta yttrande utgör ett konkret bevis på det särskilda intresse som kommittén fäster vid fullbordandet av medlemskapsförhandlingarna med kandidatländerna, även om vissa viktiga aspekter fortfarande är oklara. Utvidgningen ställer EU inför den största prövningen någonsin sedan unionen skapades och utgör samtidigt en enorm utmaning när det gäller att förverkliga de mål som fastställdes av Europeiska rådet i Lissabon - att bli världens mest konkurrenskraftiga ekonomi.

Kommittén stöder utvidgningen till fullo och håller med det danska ordförandeskapet om att det är viktigt att respektera tidtabellen samtidigt som hänsyn måste tas till de framsteg som görs i vart och ett av kandidatländerna.

Kommittén stöder utvidgningsprocessen på flera olika sätt, framför allt när det gäller samarbete med och stöd till anslutningsländernas ekonomiska och sociala intresseorganisationer, arbetsmarknadens parter och specialiserade frivilligorganisationer. Syftet är att dessa organisationer skall a) fungera effektivt på nationell nivå, b) förbättra den egna organisationen genom att inhämta nödvändiga kunskaper, c) delta i problemlösning på lokal nivå, d) delta aktivt i samarbetet på europeisk nivå. Kommittén slåss för denna uppfattning och kommer att göra allt som står i dess makt för att dessa mål skall uppnås även efter det att kandidatländerna blivit EU-medlemmar, eftersom ett EU-medlemskap inte kommer att lösa ländernas samtliga samhällsekonomiska problem. I linje med målsättningarna i kommitténs handlingsprogram för utvidgningen, som utarbetades 2002, förbinder sig kommittén att göra utvidgningen till en fråga som täcker alla politikområden och därmed ingår i kommitténs samtliga verksamheter.

1. Inledning

1.1. Utvidgningsprocessen utgör en dynamisk process mot ett enande av Europa som stärker freden, tryggheten och välståndet på vår kontinent. Under förra årtiondet gjorde anslutningsländerna betydande ekonomiska och förvaltningsmässiga framsteg på vägen mot EU-medlemskap, ofta under mycket svåra förhållanden. Det krävs dock fortsatta satsningar när det gäller att grundmura dessa framsteg. Detta gäller framför allt under de närmaste åren, som tycks avgörande, dels för att länderna med framgång skall kunna avsluta medlemskapsförhandlingarna, dels för att de skall kunna ta sig an de strukturomvandlingsproblem som uppstår när EG-rätten tillämpas till fullo på ett effektivt sätt.

Visionen om att skapa ett enat Europa, en stor enhetlig marknad med över 500 miljoner EU-medborgare (inklusive kandidatländernas medborgare) kan bli verklighet förutsatt att a) kandidatländernas ekonomier och samhällen förändras utan negativa återverkningar(1) och b) de samhällsekonomiska förutsättningarna möjliggör en sådan utveckling, dvs. att anslutningsländernas medborgare accepterar de nya förhållandena och känner sig trygga i ett enat Europa.

1.2. Kandidatländerna står inför en dubbel utmaning. Samtidigt som den inhemska strukturomvandlingen av hela det politiska, ekonomiska och sociala systemet pågår, skall kandidatländerna också anpassa sig till gemenskapens samlade regelverk. Det handlar här om två parallella processer som skiljer sig åt, men som ändå har många gemensamma nämnare. Länderna har ålagts denna utveckling på grund av en rad olika internationella åtaganden och skyldigheter. De politiska och ekonomiska direktiven går ofta åt olika håll, på grund av olika strategier och samhällsmodeller. Strukturomvandlingen påverkar således utvidgningen i hög grad, och vice versa. Utvidgningen kommer att medföra ekonomiska och sociala konsekvenser för kandidatländerna, men även EU kommer i hög grad att påverkas av de system som införs i kandidatländerna när dessa länder blir medlemmar i EU. Det tycks som om dagens medlemsstater inte är fullt medvetna om hur omfattande dessa konsekvenser kommer att bli.

1.3. Vid EESK:s utvidgningskonferens den 16 november 2000 (i Bryssel) diskuterade representanter för olika intressegrupper den nuvarande situationen och konsekvenserna av kandidatländernas anslutning till EU. Konferensdeltagarna "framhöll för Europeiska rådet, övriga gemenskapsinstitutioner och kandidatländernas regeringar att det är mycket viktigt att på ett korrekt sätt lägga grunden för den kommande utvidgningen i det civila samhället (...). Konferensdeltagarna sade sig vara övertygade om att kandidatländerna måste involveras i det förberedande arbetet för att anslutningen till EU skall bli framgångsrik och allmänt accepterad."

1.4. Vid ett av de möten om utvidgningen som hölls inom EESK den 5-7 november 2001(2) anmodade Günter Verheugen, kommissionsledamot med ansvar för utvidgningen, EESK att fokusera på utvidgningens ekonomiska och sociala konsekvenser i kandidatländerna.

1.5. Medlemmarna i de gemensamma rådgivande kommittéer som inrättats tillsammans med kandidatländerna har uppmanats(3) att bidra till att göra utvidgningen till en framgång, både för EU och för kandidatländerna. Dessa kommittéer behandlar i en öppen dialog de frågor som påverkar kandidatländerna, och har bl.a. diskuterat frågan om utbetalningar av jordbruksstöd och jordbrukskvoter, regionalpolitik, byråkratin inom den offentliga förvaltningen, frånvaron av social dialog, fri rörlighet för personer, skälen till flaskhalsar i EU:s åtgärdsprogram, de små och medelstora företagens bidrag till ekonomin, brister i den vetenskapliga forskningen, fortbildning, låg konkurrenskraft, barnarbete och slutligen bristen på information om utvidgningen till allmänheten i kandidatländerna.

1.5.1. Kriterierna för att utvärdera de olika kandidatländernas framsteg, enligt definitionen från toppmötet i Köpenhamn 1993, gäller fortfarande. Med undantag för Turkiet fortsätter kandidatländerna att uppfylla de kriterier som fastställdes i Köpenhamn. I de flesta kandidatländer har stora framsteg gjorts när det gäller att fördjupa och förstärka demokratin, öka respekten för rättsstatens värderingar, slå vakt om de mänskliga rättigheterna och stärka de demokratiska strukturerna.

1.6. Det är dock mycket viktigt att noga kontrollera kandidatländernas förmåga att anta gemenskapens samlade lagstiftning och framför allt att genomföra dessa bestämmelser i den nationella lagstiftningen. Det bör påpekas att många lagar antagits för att komplettera gemenskapens lagstiftning, men dessa har inte åtföljts av nödvändiga stödåtgärder och vi vet inte alls vad som kommer att hända när lagstiftningen genomförts till fullo. Kandidatländerna har i allmänhet tydliga mål när det gäller att lyckas med utvidgningen, vilket framför allt är till stor hjälp när prioriteringar skall fastställas och när det gäller att konkret påskynda reformprocessen.

I detta yttrande prioriteras en genomgång av följande frågor:

2. Dagens ekonomiska situation - strukturomvandlingen

2.1. Ekonomiska fakta och statistik

2.1.1. I genomsnitt ökade den reala BNP i tio kandidatländer med nästan 5 % under 2001. Under första halvåret 2001 var BNP-tillväxten något lägre. De tio central- och östeuropeiska kandidatländernas BNP per capita i förhållande till genomsnittet inom EU (uttryckt såsom köpkraftsstandard, PPS) uppgick till 39 % år 2000 och 38 % år 1999. Kandidatländernas sammanlagda BNP utgör endast 5 % av EU:s BNP(4). De stora oljeprishöjningarna innebar att inflationen steg från 10 % till 15 % år 2000. Trots den goda tillväxten steg arbetslösheten från nästan 11 % till 12,5 % år 2000 och till 18 % år 2001 (i vissa regioner uppgick arbetslösheten t.o.m. till mellan 25 och 31 %)(5). Den stigande arbetslösheten avspeglar strukturomvandlingens negativa effekter på arbetskraften, störningar på arbetsmarknaden och bristen på överensstämmelse mellan arbetstagarnas kompetens och befintliga lediga arbeten.

2.1.2. Planekonomins kollaps 1989 och övergången till marknadsekonomi gav upphov till nya ekonomiska, sociala och entreprenörsmässiga processer i kandidatländerna, vilkas ekonomier nu är inriktade mot väst i stället för öst. I de flesta fall har allmänheten reagerat kraftigt på de drastiskt förändrade samhällsekonomiska förhållandena, på grund av (a) strukturomvandlingens allt högre politiska och samhällsekonomiska kostnader, (b) den offentliga förvaltningens ineffektivitet och (c) de inhemska ekonomiska systemens och rutinernas kollaps.

2.1.3. Den ekonomiska strukturomvandlingen har skapat nya arbetstillfällen i nya branscher, samtidigt som ett stort antal arbetstillfällen har försvunnit från traditionella näringsgrenar inom industrin. Följden av detta har blivit hög arbetslöshet, otillfredsställande infrastruktur och negativa framtidsutsikter för stora geografiska områden. Detta i kombination med svårigheter att få tillgång till kapital utgör de största utmaningarna för dessa regioners utveckling. Det är mycket viktigt att samla alla berörda parter kring en utvecklingsstrategi för regionerna i fråga och förbättra villkoren för investeringar samt skapa nya arbetstillfällen. Förutom kompetensutveckling krävs en effektiv arbetsmarknadspolitik, en utbyggnad av infrastrukturen och en balanserad politik för socialbidrag och löner, i syfte att skapa ett korrekt klimat för såväl investerare som arbetstagare, så att nya lediga tjänster kan erbjudas och tillsättas.

2.1.4. Kandidatländernas handelsförbindelser med EU:s nuvarande medlemsstater har förändrats i stor utsträckning under de senaste åren och EU har nu blivit den huvudsakliga handelspartnern för de flesta av dessa länder. Som väntat har kandidatländernas import av varor och tjänster skapat ett underskott i ländernas handelsbalans.

2.1.5. De nya konkurrensförhållanden som kommer att uppstå vid en anslutning kommer sannolikt att innebära en ny inriktning av stora delar av de nya medlemsstaternas ekonomi (t.ex. jordbruket och tillverkningsindustrin). Det är särskilt viktigt att alla berörda parter förbereds på de konkurrensförhållanden som kommer att uppstå genom utvidgningen och på eventuella konsekvenser för de branscher som i dag bedöms vara "sunda".

2.2. Industri, tjänster och handel

2.2.1. De utländska direktinvesteringarna har i hög grad bidragit till att balansera utlandsskulden i samtliga kandidatländer. Dessa investeringar har också skapat nya arbetstillfällen och förhindrat en allvarlig arbetslöshetskris, såväl i storföretag som i små och medelstora företag. Merparten av dessa utländska direktinvesteringar har kanaliserats genom olika privatiseringar, framför allt av statliga industriföretag. Dessa privatiseringsprogram står för det största kapitalinflödet. En femtedel av de utländska direktinvesteringarna inom handeln har gått till arbetskraftsintensiva branscher såsom textil-, konfektions-, elektronik- och fordonsindustrin. De utländska direktinvesteringarna är fortfarande den huvudsakliga finansieringskällan när det gäller att byta ut föråldrad tung utrustning och införa och sprida kunskap om ny teknik, nya managementmetoder samt moderna säljfrämjande verktyg. Trots de stora förändringar som ägt rum kommer dock den tunga industrin att förbli en viktig producent för ekonomin och samhället i många regioner. Om inte den tunga industrin får betydande stöd kommer ytterligare samhällsproblem att uppstå.

2.2.2. Privatiseringarna har spelat en nyckelroll under övergången till marknadsekonomi. Resultaten skiljer sig åt mellan olika länder och branscher och varierar på grund av faktorer såsom företagsstorlek, metodval, lagstiftning och institutionell miljö. Även om privatiseringarna har ökat effektiviteten inom enskilda företag, har detta också gett upphov till stigande arbetslöshet och allt större inkomstskillnader.

2.2.3. Privatiseringarna har nu spritts från industrin till andra branscher, t.ex. transport- och energiförsörjningsföretag, och de genomförs parallellt med en övergripande omstrukturering av dessa sektorer. Privatiseringsprogrammen avseende banksektorn har avslutats i de flesta kandidatländerna, men regeringarna ingriper fortfarande i vissa statliga bankers löpande verksamhet eller i utformningen av bankernas kreditgivningsregler. Det är viktigt att uppmärksamma att andra finansiella och ekonomiska sektorer i kandidatländerna inte har privatiserats. Samtidigt bör det också betonas att en privatisering av kreditgivningssektorn, i synnerhet banker, aldrig har varit och aldrig kommer att vara en universallösning på alla ekonomiska och samhälleliga problem.

2.2.4. Transportsystemet i kandidatländerna står inför en enorm utmaning när det gäller att införliva och genomföra regelverket i lagstiftningen. Det bör vidtas särskilda åtgärder för att stödja kandidatländerna både administrativt och organisatoriskt så att de kan genomföra transportlagstiftningen i praktiken(6).

2.2.5. Bristen på moderna finansiella instrument uppmuntrar inte till investeringar i den växande privata sektorn. För att underlätta en effektiv överföring av penningpolitiska instrument krävs i allmänhet ytterligare framsteg före anslutningen. Det bör betonas att det faktum att det finns mekanismer för att kontrollera att banksektorn fungerar i överensstämmelse med lagen inte innebär att ett liknande kontrollsystem finns även inom andra sektorer, där mellanliggande serviceföretag som erbjuder utveckling och effektivitet skulle kunna utvecklas. Det bör också framhållas att kontrollmekanismerna inte är hundraprocentigt pålitliga och säkra i ekonomiskt hänseende. I många fall ger de upphov till betydande förseningar i företagens verksamhet. Dessutom gör avsaknaden av företag för ömsesidiga garantier för småföretagens krediter att investeringsriskerna ökar markant.

2.2.6. Oberättigade förseningar när det gäller att genomföra nödvändiga markägarreformer är fortfarande den mest bidragande orsaken till bristande utveckling på bostads-, bygg- och fastighetsmarknaderna. Detta har också direkta negativa effekter på arbetsmarknaden, småföretagens tillväxt, företagsetablering och finansiella mellanhänder. Samma problem hindrar dessutom både inhemska och utländska investerare från att tillföra kapital inom dessa sektorer och en rad andra sektorer, särskilt när dessa svårigheter sammanfaller med rättsliga kryphål i fråga om äganderätten.

2.2.7. När det gäller inre marknaden finns det ett behov av att skapa eller förstärka övergripande infrastrukturer, särskilt sådana strukturer som främjar en bra företagsmiljö och företagarandan. Marknadsövervakning, standardisering, certifiering samt industriell och immateriell äganderätt kan nämnas som exempel på områden där finns stort utrymme för förbättringar.

2.2.8. Det är bara under det senaste decenniet som konkurrens i vid bemärkelse har förts fram som en ekonomisk och social princip och en grundprincip för företagande i kandidatländerna. De framsteg som hittills gjorts måste befästas, och man måste gå vidare och inrätta särskilda organ som kan övervaka både de allmänna ramarna för konkurrensen och enskilda politikområden i likhet med i dagens 15 medlemsstater.

2.2.9. Bristen på innovationskultur tillsammans med den oklara utformningen av bidrag till forskning och utveckling inom olika näringslivssektorer kräver särskild uppmärksamhet från ansökarländernas sida.

2.3. Små och medelstora företag

2.3.1. EESK anser att små och medelstora företag utgör den viktigaste källan för utveckling i länderna i Central- och Östeuropa på grund av sin smidighet och anpassningsförmåga. De är också viktiga aktörer när det gäller att minska arbetslösheten. Dessutom har företagen - och särskilt småföretagen - en betydelsefull roll att spela i utvidgningsprocessen. EESK har hittills kunnat konstatera att "företagen i väsentlig grad kan bidra till att skapa nya jobb och till att generera nya inkomster - en förutsättning för fortsatt ekonomisk och social utveckling". I det sammanhanget är det speciellt viktigt att uppmuntra myndigheterna i anslutningsländerna att effektivisera sina system för information till företagen med avseende på gemenskapens regelverk och stimulera entreprenörsandan i småföretagen.

2.3.2. Trots en viss brist på erfarenhet och avsaknad av särskilda ekonomiska resurser har småföretagssektorn visat prov på tillväxt och flexibilitet. Småföretagen bidrar verksamt till BNP och till sysselsättningen i de berörda länderna. I synnerhet småföretagen inom den högteknologiska sektorn och informationsteknikssektorn, inom specialiserad produktion och inom tjänstesektorn tycks uppvisa samma särdrag och resultat med avseende på sysselsättningen som större företag som kan dra nytta av utländska investeringar.

2.3.3. I andra sektorer arbetar småföretagen däremot i en ekonomisk miljö där "den parallella ekonomin" har ett ansenligt inflytande på deras chanser att överleva och behålla sin position på marknaden. Den parallella ekonomins effekter på arbetsmarknadsrelationerna leder till: a) osäkra anställningsformer, b) löner på eller till och med under miniminivån, c) i vissa fall extra ersättning "direkt i handen", d) tidsbegränsade kontrakt eller inga kontrakt alls och bristande respekt för avtal och arbetstidsbestämmelser.

2.3.4. EESK anmodar kommissionen att i högre grad uppmärksamma behovet av bättre bestämmelser för små och medelstora företag i kandidatländerna, med ytterligare stimulans till företagsamheten. Kommissionen bör även föreslå åtgärder till stöd för utbildning, hela tiden i kombination med bättre information om Europeiska unionens politik för små och medelstora företag.

2.4. Offentliga tjänster

2.4.1. Tjänster i allmänhetens intresse (allmännyttiga organ) förtjänar särskild uppmärksamhet. Som erfarenheten från de västeuropeiska länderna visar kan en total avreglering av denna sektor och konkurrens från privata företag leda till problem med utbudet eller säkerheten. I några länder har högre energipriser medfört att hushållen inte kan betala sina elräkningar och att strömmen därför stängs av. Detta har ofta gett upphov till allvarlig social oro. Ett vanligt problem i privatiseringsprocessen är att man misslyckas med att upprätta en rättslig ram för sektorer som tillhandahåller sådana tjänster (transporter, energi, telekommunikationer), vilket i sin tur kan leda till en monopolsituation.

2.4.2. Europaparlamentet har framhållit den avgörande betydelsen av investeringar i utveckling och förbättring av de sociala strukturerna i Central- och Östeuropa(7). Detta är en viktig faktor när det gäller att förebygga negativa sociala effekter som reformerna förväntas ge upphov till.

2.4.3. I de flesta av kandidatländerna är de offentliga myndigheterna i omedelbart behov av modernisering, särskilt när det gäller service och övriga kontakter med medborgarna. Man måste också fästa större vikt vid att införa elektroniska administrationsformer inom den offentliga sektorn.

2.5. Jordbruk

2.5.1. Det är en svår och tidskrävande process att integrera kandidatländernas jordbruk i den gemensamma jordbrukspolitiken. Länderna har mycket olika utgångsläge. Jordbruksstrukturen skiljer sig avsevärt mellan länderna. Det finns också stora skillnader när det gäller att hantera strukturproblem och konkurrenskraft. I de flesta kandidatländer är jordbrukets andel av ekonomin och sysselsättningen betydligt större än i dagens EU-länder. Andelen sysselsatta inom jordbrukssektorn varierar mellan 5,1 % i Tjeckien och 42,8 % i Rumänien (genomsnittet för EU är 4,3 %). På samma sätt finns det stora skillnader när det gäller jordbrukets andel av BNP, som varierar mellan 2,9 % i Slovenien och 15,8 % i Bulgarien (inom EU ligger genomsnittet under 2 %).

2.5.2. Siffrorna visar tydligt att det finns mycket stora skillnader mellan jordbrukets ekonomiska och sociala betydelse. En förhållandevis stor del av andelen sysselsatta utgör en relativt liten del av ekonomin. Man måste framför allt i landsbygdsområden i till ytan stora kandidatländer som Polen och Rumänien inberäkna och ta hänsyn till jordbrukets stora betydelse för den lokala arbetsmarknaden, inte minst med tanke på att arbetslösheten på landsbygden ligger högt över genomsnittet och att det är svårt etablera nya arbetsplatser där.

2.5.3. Omstruktureringen av vissa industrigrenar har tillsammans med den arbetslöshet som har uppstått i stadsområdena fått många människor i ansökarländerna att återvända till landsbygden(8).

2.5.4. Den officiellt deklarerade andelen sysselsatta inom jordbruket i de 13 länderna har legat kvar på i det närmaste samma nivå som 1999. I de flesta länderna har dock denna andel sjunkit långsamt, medan den i vissa fall, exempelvis i Polen och Rumänien, till och med har ökat något.

2.5.5. Effekterna av den gemensamma jordbruksbudgeten på landsbygden och på den allmänna ekonomin kommer att variera stort beroende på hur medlen används. Om man skulle frikoppla direktstödet skulle det få följder för sysselsättningen på landsbygden. Detta kommer naturligtvis också att få sociala konsekvenser, vilket ökar behovet av alternativa sysselsättningsmöjligheter som kräver utbildning.

2.5.6. Det är känt att det arbetsintensiva jordbruket i kandidatländerna har en struktur som i många avseenden inte är konkurrenskraftig. Det finns helt klart större anpassningskrav på dessa länders jordbruk, och det krävs en produktivitetsutveckling som dock kan få betydande sociala och miljömässiga konsekvenser.

2.5.7. EESK anser det viktigt att återigen eftertryckligt understryka att utvecklingen av jordbruket och landsbygden i kandidatländerna måste följa principen om hållbarhet. De misstag som begåtts i det förflutna får inte upprepas.

2.5.8. Fram till anslutningen kommer de förberedande programmen att spela en viktig roll. EESK stöder decentraliseringen i fråga om genomförandet av ISPA och framför allt Sapardprogrammet. Dessa program bör snarast möjligt vara i funktion i samtliga ansökarländer. Det är därför särskilt beklagligt att Sapardprogrammet har blivit avsevärt försenat i vissa länder, och dessutom inte används som planerat. Det försvårar den nödvändiga anpassningsprocessen och omställningen av jordbruket till hållbar produktion.

2.5.9. Den 25 oktober 2002 beslutade Europeiska rådet att i enlighet med kommissionsförslaget stegvis införa direktstöd till jordbrukarna i kandidatländerna. EESK utgår ifrån att man därmed tagit ett viktigt steg mot att framgångsrikt och i tid kunna avsluta de komplicerade förhandlingarna om jordbruket. Vi hoppas att kandidatländerna i bedömningen av detta beslut även inbegriper övriga stöd, framför allt de som är inriktade på att förbättra jordbruksstrukturen och utveckla landsbygden.

2.5.10. EESK stöder alla ansträngningar för att vidareutveckla den gemensamma jordbrukspolitiken så att det europeiska jordbruket kan hantera de nya utmaningar som utvidgningen medför och i högre grad uppfylla samhällets förväntningar.

2.5.11. Av de förslag kommissionen har lagt fram framgår det tydligt att man i högre grad vill använda de instrument i den gemensamma jordbrukspolitiken som sammanfattas i den s.k. andra pelaren i Agenda 2000, och som framför allt behandlar landsbygdens utveckling och miljöprogrammen inom jordbruket. EESK har redan i olika yttranden understrukit att kommittén i princip stöder denna politik. Detta gäller också och kanske framför allt för kandidatländerna.

3. Den nuvarande sociala situationen

3.1. Sysselsättningsläget

3.1.1. Trots stigande arbetslöshetssiffror totalt sett finns det stora skillnader i arbetsmarknadshänseende mellan stadsområden och landsbygdsområden. Omstruktureringen av de flesta industrigrenarna och tjänstesektorns tillväxt i stadsområdena har accentuerat dessa skillnader(9) och lämnat en betydande del av arbetstagarna, särskilt i landsbygdsområden, utan de rätta kvalifikationerna för att kunna uppfylla den nya ekonomins behov, som i allt högre grad inriktas på tjänstesektorn. Utöver tidigare nämnda åtgärder för regional utveckling och för att locka investerare måste man i enlighet med målen i Lissabonstrategin skapa en balans mellan utbudet av jobb, nödvändiga kvalifikationer och de löner som erbjuds, i syfte att utnyttja och utveckla de mänskliga resurser som finns i ansökarländerna.

3.1.2. Den reformmodell som tillämpas som ett led i den sociala omvandlingsprocessen i de central- och östeuropeiska länderna bygger på ett antagande om hög ekonomisk tillväxt, som framför allt skall uppnås genom att en livaktig privat näringslivssektor utvecklas. Utländska direktinvesteringar och små och medelstora företag har fungerat som de viktigaste "stötdämparna" för de oundvikliga arbetskraftsnedskärningarna och den sjunkande levnadsstandarden. Trots dramatiska förändringar i ekonomiernas struktur och funktionssätt motsvarar inte resultaten de förväntningar man haft. I flertalet fall är sysselsättningsrelaterade problem fortfarande en avgörande faktor för ett framgångsrikt anslutningsförfarande.

3.1.3. Enligt de erfarenheter som hittills gjorts i fråga om övergången till en fri marknad har hög tillväxttakt inte åtföljts av fler eller bättre arbetstillfällen som en automatisk konsekvens av ansträngningarna att omstrukturera och modernisera ekonomin. I vissa fall (Polen) har de högsta tillväxtsiffrorna sammanfallit med ihållande och ofta växande arbetslöshetsproblem.

3.1.4. Stora delar av "reserven av billig arbetskraft" har sugits upp i och med den snabba utvecklingen av en "grå ekonomi" och utbredningen av "gråa" metoder i lagliga företag. Den samlade effekten av den frihet som reformerna har inneburit, som en buffert mot fattigdom och en garant för samhällsfreden, har samtidigt bidragit till att sprida korruptionen och varit till allvarligt men för budgetintäkter och sociala fondmedel. Lika påtagliga har effekterna varit på marknadsaktörernas och marknadsmekanismernas effektivitet, i form av konkurrensstörningar på de nya arbets- och varumarknaderna.

3.1.5. Stora utländska företag har skapat förutsättningar för stabila, mer välavlönade och kvalitativt bättre nya jobb inom ett segment av arbetsmarknaden. De tillhör denna lilla grupp av företag som investerar i hälsa och säkerhet på arbetsplatsen. Antalet nya jobb kan dock bara begränsa - och inte vända - trenden att allt fler arbetstillfällen går förlorade.

3.1.6. Till följd av begränsningarna i den ekonomiska miljö som små och medelstora företag verkar i, exempelvis inom lätt industri, livsmedelssektorn samt trävaru- och möbelindustrin, har dessa företag låg kapacitet när det gäller att lindra arbetslösheten.

3.1.7. De utländska företagens policy attraherar naturligtvis den mest kvalificerade arbetskraften, vilket kan leda till strukturella spänningar på lokala arbetsmarknader. Regionala koncentrationer av utländska direktinvesteringar tenderar att bevara eller förstärka regionala skillnader mellan arbetsmarknaderna både mellan de central- och östeuropeiska länderna (80 % i Polen, Ungern och Tjeckien) och inom respektive land. Det räcker fortfarande inte att utländska företag inlemmas i det lokala ekonomiska systemet, och spridningseffekterna (i form av nya dotterbolag eller underleverantörer) har än så länge haft en begränsad inverkan på sysselsättningen.

3.1.8. Anslutningsprocessen och harmoniseringen av standarder, normer och praxis innebär striktare regler, bättre kontroll och ökad konkurrens. Detta kan skapa ett tryck att "rensa upp" och att från och med nu erbjuda mer insyn och öppenhet, men det kan också åtföljas av en rad negativa följder för sysselsättningsläget om åtgärder inte vidtas i tid för att dämpa effekterna med hjälp av lättnader för "sunda" företag.

3.1.9. Sammanfattningsvis kan man säga att det samlade sysselsättningsläget och framtidsutsikterna kräver en sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitik som sträcker sig betydligt längre än till enbart "aktiva arbetsmarknadsåtgärder", och som innefattar policypaket för beskattning, investeringar, utbildning m.m. i syfte att skapa reella möjligheter till stabila arbetstillfällen av hög kvalitet.

3.1.10. Under samtal med arbetsmarknadsparterna inom de gemensamma rådgivande kommittéerna har man bland annat väckt frågor om yrkesutbildning och begåvningsflykt. EESK har för avsikt att göra en fördjupad studie av dessa teman och presentera sina förslag(10).

3.2. Löner

3.2.1. I och med att lönerna fortfarande är relativt låga, arbetslösheten stiger och finansiella problem inte tillåter höga transfereringar, brottas kandidatländerna med ökande ojämlikhet och ihållande fattigdom. Under 1990-talet ökade löneklyftan, och antalet människor som lever under fattigdomsgränsen steg(11).

3.2.2. Mångfalden av ekonomiska faktorer och arbetsformer skapar en mycket mer komplicerad relation mellan löner och totalinkomster än vad som först tycks vara fallet. Löneinkomster utgör ofta mindre än hälften av hushållens totala inkomster (som allmän makroekonomisk indikator). Även lönefördelningen är av relativt stor betydelse i ett antal länder. I vissa länder (Bulgarien) finns det en tendens till polarisering, med en koncentration av löner i okvalificerade/lågt betalda industrigrenar och nästa topp kring lönegenomsnittet samt en viss frekvenstopp på mycket höga lönenivåer (multinationella företag, stora statliga företag samt allmännyttiga företag och organisationer), där den privata sektorn släpar efter den offentliga sektorn.

3.2.3. Ett resultat av olika former av restriktiv inkomstpolitik i de enskilda länderna är att det ofta går att urskilja en ny samhällsgrupp i dessa samhällen: de "arbetande fattiga", vilket utgör en grogrund för den parallella ekonomin.

3.3. Sociala trygghetssystem

3.3.1. Eftersom EU har en begränsad lagstiftning på det socialpolitiska området, har förändringar i ansökarländernas sociala trygghetssystem i hög grad påverkats av andra internationella organisationer, t.ex. Internationella valutafonden och Världsbanken, som har mer omfattande befogenheter när det gäller strategiskt stöd till dessa länder. Deras inflytande har styrt förändringarna i riktning mot en social modell med privata inslag och med ansvar och risktagande starkt koncentrerat till enskilda personer.

3.3.2. Även om Europeiska unionen helhjärtat stöder den europeiska samhällsmodellen, som bygger på social och territoriell sammanhållning, har man endast begränsade befogenheter att påverka förändringarna och planeringen i fråga om dessa system. Som ett resultat av detta, och även med hänsyn till den sociala tryggheten, får det sätt på vilket samhällsmodellen planerats inte tjäna som mönster för hela Europa(12). EESK anser att dessa frågor bör uppmärksammas mer inom ramen för den öppna samordningsmetod som utvecklades i Lissabon. I enlighet med denna har kandidatländerna redan involverats i detta av Europeiska rådet i Barcelona, och kan därför planera och utveckla de sociala trygghetssystemen alltefter sina egna behov och enligt principerna bakom den europeiska sociala modellen.

3.4. Den sociala dialogens och det civila samhällets roll

3.4.1. Systemen för arbetsmarknadsdialogen i de central- och östeuropeiska länderna uppvisar en inbördes likartad kombination av dels centrala trepartsavtal på nationell nivå, dels kollektivavtal mellan två parter som framför allt koncentreras till privata företag och i vissa fall till grupper av arbetsgivare.

3.4.2. Trepartssystemet har i huvudsak införts genom att man tagit över en modell från utlandet som också bygger på behovet av att upprätthålla samhällsfreden i kritiska skeden av omvandlingsprocessen. Samtidigt har man avvecklat det gamla politiska systemet och lagt grunden för att bygga upp en marknadsekonomi - med liberaliseringens turbulens och den inledande omstruktureringen av ekonomin. I och med att de nya politiska systemen och marknadssystemen stabiliserades förlorade den sociala dialogen i betydelse, och i synnerhet regeringarnas intresse minskade avsevärt.

3.4.3. Anslutningsförhandlingarna har gett nya impulser till utveckling av den sociala dialogen. De har påskyndat införandet av företagsråd på arbetsplatserna och förbättrat möjligheterna för de central- och östeuropeiska ländernas representanter att delta i europeiska företagsråd i motsvarande multinationella företag. Det krävs emellertid ytterligare ansträngningar för att se till att harmoniseringsprocessen också leder till effektiv integration i den dagliga verksamheten.

3.4.4. I linje med de krav som ställts och en strävan att individualisera arbetsmarknadsrelationerna måste utvecklingen av arbetslagstiftningen som en rättslig ram för arbetsmarknaden övervakas på nära håll. Det gäller också att se till att lagstiftningen utvecklas i enlighet med den europeiska sociala modellen, med den sociala dialogen som en viktig stöttepelare.

3.4.5. Utvecklingen hämmas fortfarande av problem med

- en begränsad tolkning av begreppet nationell suveränitet i beslutsprocessen från den verkställande och den lagstiftande maktens sida och den ofta förekommande oviljan att verkligen informera arbetsmarknadens parter och samråda med dem i frågor som ligger inom deras behörighetsområde,

- arbetsmarknadsparternas representation och en bristande institutionell ram samt de splittrade intressen som företräds av arbetsmarknadsorganisationerna, vilket komplicerar det gemensamma beslutsfattandet inom strukturerna för den sociala dialogen; man kan visserligen skönja tendenser till sammanslagning mellan fackliga organisationer, men i många fall kvarstår problemet på arbetsgivarsidan,

- identiteten och väldefinierade roller i den nya situationen.

3.4.6. Det återstår fortfarande tre områden som innebär allvarliga utmaningar för den sociala dialogens framtida utveckling i linje med EU:s standarder och praxis:

- Att utarbeta konkreta förhandlingsregler både på central nivå och på branschnivå.

- Att företagsråd accepteras fullt ut och fungerar i praktiken ute på arbetsplatserna.

- Att utveckla strukturer för den sociala dialogen samt mekanismer och förfaranden för småföretagen.

4. Lika möjligheter

4.1. Lagstiftningen i de enskilda ansökarländerna är i stort sett i linje med EU:s nyckelkrav i fråga om lika möjligheter för kvinnor och män. Men dessvärre varierar den praktiska tillämpningen. Liksom inom EU uppstår de största problemen framför allt på grund av att ekonomiska svårigheter påverkar kvinnor och män på olika sätt(13). Dessutom befinner sig informationen om vikten av lika möjligheter fortfarande på en låg nivå.

4.2. Lika möjligheter handlar dock inte enbart om relationerna mellan kvinnor och män. Det handlar också om att undvika alla former av diskriminering på grund av "kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning" (artikel 13 i EG-fördraget). I synnerhet när det gäller minoriteternas situation finns det fortfarande betydande problem att ta itu med i ansökarländerna.

4.3. Det krävs kraftfulla åtgärder för att komma till rätta med de olösta problem som hänger samman med häktningsgrunder och häktningstider i vissa av kandidatländerna, samt med utnyttjande av kvinnor och barn, jämställdhet mellan könen och förebyggande av diskriminering.

4.4. Man bör framför allt undersöka den socioekonomiska klyftan mellan romerna och majoritetsbefolkningen. Särskilda åtgärder bör vidtas för att underlätta deras tillgång till samhällstjänster och andra infrastrukturer(14).

4.5. Den etniska dimensionen i ekonomiska och sociala problem måste beaktas på ett systematiskt sätt. Affärsmöjligheter, levnads- och arbetsvillkor, utbildning, tillgång till social service m.m. varierar avsevärt för olika etniska minoriteter. Av en rad olika skäl tenderar minoriteter att isolera sig i samhället, av kulturella eller ekonomiska orsaker eller på grund av systembetingade problem som kan härledas till att ett antal EU-åtgärder inte fungerar, eftersom de konstruerats för de västeuropeiska länderna(15).

5. Konsumenternas rättigheter

5.1. EESK stöder de insatser som görs av företrädare för det civila samhället, närmare bestämt av konsumentorganisationerna, som har börjat bygga upp sin verksamhet i kandidatländerna och behöver stöd och uppmuntran i sitt mödosamma arbete. Kommittén uppmanar Generaldirektoratet för hälsa och konsumentskydd att utnyttja alla tänkbara metoder för att stötta konsumentrörelsen i ansökarländerna och tillhandahålla nödvändig sakkunskap.

5.2. EESK följer noga framstegen i fråga om lagstiftning och rättskipning på konsumentskyddsområdet, i synnerhet när det gäller livsmedelssäkerhet i anslutningsländerna. Dessa har påbörjat sina insatser i en relativt svår miljö och med betydande brister med avseende på skyddsåtgärder.

6. Miljöproblemen

6.1. Miljöskydd har tidigare haft låg prioritet för kandidatländernas regeringar. Som ett resultat har exempelvis den tunga industrin förorsakat betydande miljökatastrofer som i många fall varit oåterkalleliga. De senaste åren har det skett stora positiva förändringar, och man har framför allt gjort omfattande insatser när det gäller tekniskt miljöskydd. Det återstår dock fortfarande extremt mycket att göra för att fullständigt integrera miljöskyddet även i andra politikområden och säkerställa en hållbar utveckling. Kommittén beklagar att man i kandidatländerna knappt har berört den sociala och ekonomiska dimensionen i samband med diskussionen om miljöskyddsfrågor. Man måste i större utsträckning lyfta fram de möjligheter bättre miljöskydd ger i form av framtida arbetstillfällen, men även de sociala frågor som kan hänga samman med högre kostnader för miljöskydd. EESK uppmanar kommissionen att stärka denna process, som hittills kommit i skymundan, dels genom att fortsätta att stödja det arbete som nu påbörjats och bidra med ekonomiska resurser och tekniskt kunnande, dels genom att gå vidare med strikta reformer i de fall då berörda instanser ännu inte har insett nödvändigheten av att skydda och bevara miljön.

6.2. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt skyddet av miljön och ekosystemen - och därmed även skyddet av en till vissa delar fortfarande omfattande artrikedom - i samband med andra aktuella frågor inför anslutningen. Utvecklingen av miljöinfrastruktur och införandet av effektiva kontrollmekanismer för att genomföra och tillämpa effektiva regler kommer att spela en viktig roll i det sammanhanget i alla kandidatländerna.

6.3. Samtliga EU-institutioner uppmanas att se över sina föranslutningsprogram och investeringsstöd och ännu utförligare analysera hur de påverkar miljön.

7. Säkerhet

7.1. Den allmänna säkerheten är alltjämt en nyckelfråga i utvidgningsprocessen. Säkerhetsfrågorna kan delas in i olika delområden som livsmedelssäkerhet, kärnsäkerhet, trafiksäkerhet osv. De sociala konsekvenserna behöver utredas ner ingående när säkerhetsåtgärder införs. I Kozloduy-regionen ligger arbetslösheten exempelvis kvar på 21 %.

8. Slutsatser och rekommendationer

8.1. EESK vill än en gång framhålla att EU:s utvidgning utgör en historisk möjlighet att ena Europa och dess medborgare under "samma tak" och därigenom säkerställa stabilitet och välstånd i hela Europa.

8.2. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén är allvarligt bekymrad över den ökade skepsisen mot EU och fluktuationerna i den allmänna opinionen både i de nuvarande medlemsstaterna och i ansökarländerna.

8.3. En bättre organiserad offentlig förvaltning, mindre byråkrati, kamp mot brottsligheten, samt moderna och flexibla mekanismer för rättsskydd och rättssäkerhet, kommer att bidra till att medborgarna i kandidatländerna känner sig säkrare och till att de utländska investeringarna fortsätter att öka i takt med att investerarnas förtroende för dessa länder ökar. Kandidatländerna har ett ständigt behov av utländska direktinvesteringar och stöd från internationella kreditorganisationer.

8.4. EESK efterlyser mer insyn i gemenskapsprogram och andra gemenskapsinitiativ som rör kandidatländerna. Det finns risk för att bristen på tekniskt kunnande och insyn kan leda till slöseri med resurserna.

8.5. Kommittén stöder på alla sätt kommissionens och kandidatländernas ansträngningar att genomföra jordbruksreformer, något som kommer att ha avgörande betydelse för ländernas integration i EU.

8.6. EESK ger också sitt helhjärtade stöd till strävandena att inrätta och utforma organisationer och andra organ som representerar det organiserade civila samhället och frivilligorganisationerna - hörnstenar i den demokratiska utvecklingen.

8.7. Enligt EESK är den fria rörligheten för arbetstagare en känslig fråga av central betydelse.

8.7.1. I sin gemensamma ståndpunkt har EU redan accepterat övergångsbestämmelserna för samtliga kandidatländer. EESK välkomnar detta och hoppas att alla tänkbara ansträngningar skall göras för att komma vidare under dessa övergångsperioder. Samtidigt hoppas kommittén att man sätter in alla erforderliga medel för förberedelserna och ser till att EU kan tillhandahålla en välfungerande gemensam arbetsmarknad för alla framtida medlemsländer.

8.8. EESK betonar att ekonomisk och social konvergens fortfarande är den viktigaste faktorn. Eftersom dagens EU ännu inte har uppnått fullständig ekonomisk, politisk och social integration, kommer de ökade skillnader som torde bli resultatet av att vissa kandidatländer blir medlemmar i unionen att sätta insatserna för ekonomisk och social konvergens i de nuvarande medlemsstaterna på prov. Det gäller i synnerhet om man inte inför nödvändiga mekanismer och förfaranden.

8.9. Kommittén uppmanar kommissionen att i samarbete med ansökarländernas regeringsorgan arbeta för bättre information till medborgarna om EU:s utvidgning och den institutionella ramen för unionens verksamhet, med hjälp av informationskampanjer med särskild tonvikt på att införa speciella studiegångar i utbildningssystemen i dessa länder. EESK välkomnar kandidatländernas ansträngningar att förbättra informationen till medborgarna beträffande de framsteg som görs i anslutningsprocessen.

8.10. Företagsamhet är kandidatländernas viktigaste förutsättning för tillväxt. Företagen - framför allt de små och medelstora - har en viktig roll i utvidgningsprocessen. De har ett stort ansvar när det gäller att generera inkomster och skapa nya arbetstillfällen, vilket är en förutsättning för ekonomisk och social utveckling. Därför är det viktigt att verkligen uppmuntra myndigheterna i kandidatländerna att effektivisera systemen för information till de företag som påverkas av gemenskapens regelverk och att främja företagandet.

8.11. Ett flertal olika europeiska och internationella organisationer är verksamma i ansökarländerna. Dessa institutioner och organisationer representerar olika samhällsmodeller och politiska riktningar, och det är nödvändigt att samordna deras rekommendationer för att se till att de framtida medlemsstaterna ansluter sig till den europeiska sociala modellen. Den modellen bygger på idén om social och territoriell sammanhållning och bekämpar fattigdom och socialt utanförskap, vilket också är en grundprincip för den ekonomiska politiken.

8.12. På konferensen om utvidgningen i november 2000 föreslogs att kommittén skulle ta på sig en roll som samordnare mellan de berörda instanserna, en uppgift som ligger väl i linje med EESK:s förutsättningar och som man därför med säkerhet kommer att lyckas med.

8.13. EESK stöder den kommunikationsstrategi som kommissionen initierade i maj 2000 i syfte att tillhandahålla relevant information om utvidgningsprocessen. På samma sätt stöder kommittén helhjärtat tanken att EU:s institutioner, deras valda representanter, politiska ledare och regeringar, ekonomiska och sociala intresseorganisationer samt företrädare för det civila samhället i allmänhet, såväl från dagens EU-länder som från ansökarländerna, skall delta i den dialog som håller på att utvecklas.

8.14. Kommittén vill framhålla betydelsen av den roll som spelas av de länder utanför EU som gränsar till ansökarländerna. I detta avseende finns det behov av konkreta åtgärder, eftersom nya möjligheter och utmaningar kommer att uppstå efter utvidgningen, t.ex. i fråga om frihandelsområden, olaglig invandring, tullkontroller samt människohandel och narkotikahandel. Ett utvidgat EU kommer att vidareutveckla sina relationer till de framväxande marknaderna i grannländerna och nå fram till ett gemensamt synsätt i synnerhet för regionerna i västra Balkanområdet, de oberoende staterna i f.d. Sovjetunionen samt Mellanöstern och Nordafrika.

8.15. Vidare stöder EESK också en förstärkning av den dömande maktens oberoende och suveräna ställning i ansökarländerna, vilket är en garanti för att staten och det politiska systemet skall fungera friktionsfritt. Kampen mot korruption måste påskyndas, och det krävs konkreta resultat för att säkerställa öppenhet och insyn i näringslivet, tillsammans med en ändamålsenlig konkurslagstiftning.

8.16. Första halvåret 2001 beslutade rådet (ekofin) att inleda ett samarbeta med kandidatländernas finansministrar och centralbankschefer i form av sammanträden två gånger om året och återkommande rapporter till ekofinrådet om den ekonomiska situationen i dessa länder. EESK ser positivt på detta och föreslår att samma förfaringssätt också skall tillämpas på andra rådskonstellationer, för att på så vis främja dialogen med ansökarländerna, särskilt mot bakgrund av de mål som ställdes upp av Europeiska rådet i Lissabon.

8.17. Ansökarländerna bör delta i växelkursmekanismen ERM 2 i minst 2 år. EESK håller fast vid sin inställning att de nya medlemsstaterna direkt efter anslutningen skall gå med i ERM 2 för att på så vis styra in valutapolitiken i en mer stabil gemenskapsram.

Bryssel den 11 december 2002.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Roger Briesch

(1) Se även ESK:s yttrande "Sysselsättningen och den sociala situationen i kandidatländerna i Central- och Östeuropa" (EGT C 193, 10.7.2001) och "EU:s utvidgning: kandidatländernas utmaning att uppfylla de ekonomiska kriterierna inför anslutningen" (EGT C 193, 10.7.2001).

(2) Sammanfattning av EESK:s sammanträden om utvidgningen den 5-7.11.2001.

(3) EESK:s konferens under utvidgningsveckan på temat "Mot ett partnerskap för ekonomisk tillväxt och sociala rättigheter", 14-17.11.2000.

(4) Eurostat - statistisk årsbok 2002

(5) DIW Wochenbericht I-2/02: Grundlinien der Wirtschaftentwicklung 2002/2003, DIW, Berlin 2002; Eurostat: Regionala arbetslöshetssiffror i de centraleuropeiska kandidatländerna år 2000.

(6) Se EESK:s yttrande om transporter/utvidgningen, september 2002.

(7) Europaparlamentets resolution om vitboken: "Förberedelse av de associerade staterna i central- och Östeuropa för integrering med den inre marknaden i unionen" (EGT C 141, 13.5.1996).

(8) DIW Wochenbericht I-2/02: Grundlinien der Wirtschaftentwicklung 2002/2003, DIW, Berlin 2002; Eurostat: Regionala arbetslöshetssiffror i de centraleuropeiska kandidatländerna år 2000.

(9) EGT C 51, 23.2.2000.

(10) Sammanfattande rapport från EESK:s möten om utvidgningen den 5-7.11.2001.

(11) Anförande av en företrädare för Europeiska kommissionen under studiegruppens möte den 28.5.2002.

(12) Sysselsättning, ekonomiska reformer och social sammanhållning - Mot ett Europa i innovationens och kunskapens tecken - EGT C 117 26.4.2000.

(13) Agenda 2000 - Utvidgningen - En utmaning för framtiden (fallstudier), s. 46 (KOM(1997) 2000).

(14) Den gemensamma rådgivande kommittén EU-Bulgaren - Arbetsdokument om socialpolitiken i Bulgarien.

(15) Exempelvis ekonomiska resurser för att bevara minoriteternas identitet.