MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPEISKA RÅDET om hur införandet av sedlar och mynt i euro utföll

Innehållsförteckning

1. Inledning: Införandet av euron en stor framgång

2. Genomförandet av operationen

2.1. Resultatet av förhandsdistributionen av sedlar och mynt

2.1.1. Förhandsdistributionen till banker

2.1.2. Förhandsdistributionen av sedlar och mynt till butikerna

2.1.3. Förhandsdistribution av mynt till medborgarna

2.1.4. Totalbedömning av förhandsdistributionen

2.2. Distributionen av sedlar och mynt i januari 2002

2.2.1. Tillförseln av sedlar via uttagsautomaterna

2.2.2. Uttag eller växling av kontanter över disk vid de finansiella instituten

2.2.3. Växel i butikerna

2.3. Användningen av euro vid kontantbetalningar

2.4. Indragningen av sedlar och mynt i de gamla nationella valutorna

3. Andra frågor i samband med införandet av sedlar och mynt i euro

3.1. Prisstabiliteten i samband med införandet av sedlar och mynt i euro

3.2. Säkerheten i samband med införandet

3.3. Kvaliteten på sedel- och myntproduktionen

3.4. Förfalskning

3.5. Anpassningen av försäljningsautomaterna

3.6. Det fysiska införandet av euro i tredje land

4. Medborgarnas mottagande av euron

4.1. Bedömning av effektiviteten i förberedelserna inför införandet av eurosedlarna och euromynten

4.2. Medborgarnas förmåga att hantera de nya sedlarna och mynten

4.3. Medborgarnas samlade bedömning av övergången till euron

5. De små och medelstora företagens anpassning till euron

5.1. De små och medelstora företagens beredskap den 1 januari

5.2. Praktiska svårigheter vid övergången till euron

5.3. Totalbedömning av övergången till euron

6. Bilaga

1. Inledning: Införandet av euron en stor framgång

Införandet av sedlar och mynt i euro var den största operationen någonsin i sitt slag. Europa klarade av uppgiften med bravur och operationen genomfördes utan störningar. De deltagande staterna har framställt 15 miljarder sedlar och 51 miljarder mynt och har sedan under de första veckorna 2002 försett 218 000 bank- och postkontor, 2,8 miljoner butiker och 302 miljoner medborgare i tolv olika länder med omkring 8 miljarder sedlar och 38 miljarder mynt. De har också varit tvungna att på några veckor ta en stor del av de 9 miljarder sedlarna och 107 miljarder mynten i nationell valuta ur omlopp.

Denna stora framgång berodde på de mycket goda och minutiösa förberedelser som vidtagits av medlemsstaterna, de europeiska institutionerna (ECB och Europeiska kommissionen), de nationella centralbankerna, de finansiella instituten, detaljhandeln, ordningsmakten, penningtransportörerna samt på medborgarnas aktiva och entusiastiska medverkan, vilket var en förutsättning för att operationen skulle lyckas och för att euron skulle få snabb spridning. De europeiska medborgarna tog snabbt och med stor entusiasm den nya valutan till sig och köpte före den 1 januari stora mängder mini-kit med mynt och begav sig i strid ström till uttagsautomater och bankkontor för att förse sig med sedlar. Man tänkte på allt från utbildning av kassapersonal till särskilda program till förmån för utsatta grupper. Noggranna förberedelser gjordes på alla områden. De nationella finansministerierna spelade en avgörande roll för att informera och driva på de ekonomiska aktörerna. Europeiska centralbanken samordnade framgångsrikt de nationella centralbankernas insatser. Kommissionen å sin sida spelade under hela processen en mycket viktig roll som pådrivare och samordnare av de deltagande ländernas insatser genom att styra förberedelserna med hjälp av rekommendationer och förslag (bland annat rekommendationen av den 11 oktober 2000 och meddelandena av den 3 april och den 10 oktober 2001) [1] och genom att organisera det arbete som de ansvariga cheferna i de offentliga förvaltningarna och finansministeriernas informationsdirektörer bedrev. Kommissionen utgjorde även en central informationspunkt under hela övergångsfasen tack vare det europeiska förvarningssystem som den hade inrättat.

[1] C(2000) 2985, KOM(2001) 190 respektive KOM(2001) 561.

Före och under denna operation genomfördes exceptionellt långvariga och omfattande informationskampanjer. Den totala ackumulerade budgeten för de nationella informationskampanjerna, vilka delvis samfinansierades av kommissionen, under perioden 1996-2001 uppgick till 321 miljoner euro (vilket motsvarar 1,05 euro per invånare). Eurosystemet genomförde också en omfattande kampanj som hade en budget på 80 miljoner euro. Om man till detta lägger bankernas och yrkesorganisationernas insatser kan man konstatera att totalt över en halv miljard euro satsats på att informera medborgarna och de ekonomiska aktörerna.

Dessa betydande insatser från samtliga ekonomiska och institutionella aktörer bar frukt i form av en problemfri övergång till euron. Införandet av de nya sedlarna och mynten gick tack vare detta snabbare än vad man först hade räknat med (1999 angav rådet som mål att den största delen av övergången skulle ske inom två veckor) men i enlighet med de beräkningar som kommissionen offentliggjorde i ett meddelande från oktober 2001, nämligen att de flesta kontantbetalningar skulle ske i euro från och med slutet på den första veckan i januari och att det vid utgången av den andra veckan endast skulle finnas en försumbar mängd nationella valutor kvar i omlopp.

Tio år efter det att Maastrichtfördraget undertecknades har euron införts och den finns nu mitt i medborgarnas vardag. Det framgångsrika införandet av euron visar på institutionernas förmåga att föra i hamn ett komplicerat projekt och ger anledning till optimism inför EU:s fortsatta arbete. Det erbjuder också en möjlighet för framtida medlemsstater att dra värdefulla slutsatser och har bidragit till att debatten i dessa länder om eventuellt deltagande i eurosamarbetet har fått ny energi.

Syftet med detta meddelande är att göra en detaljerad sammanfattning av hur införandet av sedlar och mynt i euro avlöpte och att sammanställa resultatet av de eurobarometerundersökningar om hur medborgarna och företagen uppfattat införandet av de nya sedlarna och mynten. Följande aspekter kommer att analyseras:

- införandet av sedlarna och mynten

- frågor som hänger samman med införandet av sedlar och mynt i euro (prisstabiliteten, förfalskning, produktionskvalitet, säkerheten i samband med införandet och anpassningen av försäljningsautomaterna)

- medborgarnas mottagande av de nya sedlarna och mynten

- de små och medelstora företagens erfarenheter i samband med övergången till de nya sedlarna och mynten

2. Genomförandet av operationen

Fyra aspekter förtjänar särskild uppmärksamhet:

- förhandsdistributionen av sedlar och mynt

- takten i och valet av distributionskanaler för de nya sedlarna och mynten under de första dagarna 2002

- hur användningen av euron i kontantbetalningarna utvecklade sig

- indragningen av sedlar och mynt i de gamla nationella valutorna

2.1. Resultatet av förhandsdistributionen av sedlar och mynt

Enligt gemenskapsbestämmelserna var det tillåtet att förhandsdistribuera sedlar och mynt i euro till banker och butiker från och med september 2001 och att förhandsdistribuera mynt till enskilda från och med mitten av december. Varje medlemsstat fick dock fritt välja startdatum för förhandsdistributionen inom denna givna tidsram.

2.1.1. Förhandsdistributionen till banker

Förhandsdistributionen till bankerna gick utan problem. Den mängd sedlar och mynt som förhandsdistribuerades överensstämde i stort sett med prognoserna. Affärsbankerna (och i vissa fall postkontoren) fick från och med september euromynt i Belgien, Irland, Frankrike, Italien och Portugal. Från och med samma månad fick de sedlar och mynt i Tyskland, Spanien, Luxemburg, Österrike och Finland. De portugisiska bankerna fick sedlar under oktober månad, då även sedlar och mynt distribuerades i Grekland. De belgiska, spanska, irländska och italienska bankerna fick sedlar från och med november månad och de franska och nederländska [2] bankerna från och med december.

[2] De nederländska bankerna kunde dock få sedlar tidigare om de begärde detta. Bankerna och de stora butikerna kunde också få lättnader i reglerna i Frankrike.

Enligt Europeiska centralbanken hade bankerna fram till den 31 december fått totalt 132,1 miljarder euro i sedlar, vilket motsvarar 21 % av den totala produktionen och 67 % av värdet på sedlarna i omlopp [3]. Dessa genomsnitt döljer dock stora olikheter: bankernas beställningar var mycket stora i vissa länder (t ex: Grekland, Irland, Österrike...) och mindre i andra (t ex: Frankrike, Spanien, Nederländerna...), vilket framgår av de två nedanstående diagrammen. Sedelleveranserna gjorde det möjligt att tillgodose nästan alla beställningar.

[3] Som procentandel av värdet på de eurosedlar som var i omlopp den 15 januari 2002.

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

Förhandsdistributionen av mynt till bankerna var relativt sett mycket större än för sedlarna: de finansiella instituten erhöll mellan september och december motsvarande 73 % av den totala mängden producerade mynt (i volym) [4] och 96,3 % av de mynt som var i omlopp i mitten av januari. Skillnaderna mellan olika medlemsstater är också mindre. Bankernas beställningar kunde i regel tillgodoses utan problem.

[4] Källa: ECB.

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

2.1.2. Förhandsdistributionen av sedlar och mynt till butikerna

>Hänvisning till>

Förhandsdistributionen av sedlar till butikerna inleddes i september i Tyskland, i Luxemburg och i Österrike, i november i Irland och i december i övriga länder (mynten var dock tillgängliga från och med september i Irland, från och med oktober i Italien och från och med november i Grekland). Möjligheten för företag att från och med september månad erhålla små mängder sedlar och mynt från ECB för att kassapersonalen skulle kunna utbildas utnyttjades inte i särskilt stor utsträckning, vilket antagligen berodde på att denna åtgärd inte givits tillräcklig publicitet.

Som kommissionen redan konstaterade i ett meddelande av den 10 oktober 2001 [5] var euroområdets 2,8 miljoner butikers deltagande i förhandsdistributionen totalt sett mycket ojämnt fördelat. Detta beror främst på att det ofta saknades incitament och på att det i vissa länder förekom oproportionerligt stora straffavgifter vid förlust av sedlar eller om de sattes i omlopp för tidigt. Bankerna vidaredistribuerade i genomsnitt endast 9 % (i värde) av de erhållna sedlarna [6]. Det är intressant att konstatera att, med undantag för Luxemburg, de länder som fått de högsta resultaten är de som hade infört incitamentsförbättrande åtgärder eller som minskat de logistiska svårigheterna (t ex: Tyskland, Irland, Nederländerna, Österrike) [7]. Det totala antalet butiker som i förväg erhållit sedlar och mynt varierar kraftigt mellan medlemsstaterna. Nästan samtliga irländska butiker och nästan 90 % av de nederländska hade erhållit sedlar och mynt i förväg, medan mindre än 10 % av de italienska butikerna hade fått det.

[5] KOM(2001) 561 slutlig. Andra rapporten om förberedelserna av införandet av sedlar och mynt i euro.

[6] Källa: ECB. Observera att förhandsdistributionen till vissa stora butiker i vissa fall genomfördes direkt av Europeiska centralbanken.

[7] Eurosystemet saknar uppgifter för Frankrike om förhandsdistributionen av sedlar och om förhandsdistributionen av mynt i Frankrike, Spanien, Irland och Portugal.

>Hänvisning till>

Utfallet var totalt sett något bättre för mynten, där bankerna i genomsnitt hade förhandsdistribuerat en avsevärd del av sina mynt, men betydande skillnader mellan länderna förekom.

2.1.3. Förhandsdistribution av mynt till medborgarna

I mitten av december började alla länder sälja små myntkit till ett genomsnittligt värde av 10,71 euro (värdet varierade mellan 3,88 euro i Finland och 15,25 euro i Frankrike). Eftersom detta var medborgarnas första fysiska kontakt med euron rönte dessa kit stort intresse i alla länder i euroområdet. När bankerna, postkontoren och de andra försäljningsställena började sälja dessa kit var efterfrågan så stor att två tredjedelar av dem hade sålts på mindre än en vecka och brist i vissa länder hade lagren tagit slut på 48 timmar.

>Hänvisning till>

De europeiska medborgarna köpte totalt 150 329 000 myntkit, vilka innehöll 4 280 585 000 mynt (vilket blir 14 mynt per person i genomsnitt), för ett sammanlagt värde på 1,65 miljarder euro. Den totala mängden sålda kit motsvarar 11 % av den mängd euromynt som var i omlopp i slutet av januari. I flera länder (Tyskland, Portugal, Finland, Luxemburg...) var efterfrågan så stor att bankerna fick tillåtelse att sätta ihop sina egna kit och till och med att sälja en del av lagret oförpackat. Således var försäljningen av kit på det hela taget en stor framgång. Totalt såldes 150 av de 192 miljoner producerade kiten, vilket i genomsnitt motsvarar 78 % av kiten.

Tvärtemot vad vissa aktörer befarade kan det konstateras att medborgarna till fullo iakttog förbudet att använda mynten före den 1 januari 2002, med undantag för några enstaka försök att använda mynten i försäljningsautomater. Det registrerades endast 77 försök att använda eurosedlar eller euromynt före den 1 januari 2002, vilket är ett försumbart litet antal med tanke på de miljarder sedlar och mynt som distribuerats.

2.1.4. Totalbedömning av förhandsdistributionen

Enligt ECB innebar förhandsdistributionen att 6 miljarder sedlar (vilket motsvarade 40 % av de producerade sedlarna) till ett totalt värde av 132 miljarder euro och 37,5 miljarder mynt (vilket motsvarade 73,5 % av de producerade mynten) till ett totalt värde av 12,4 miljarder euro.

Dessa resultat är desto mer iögonfallande om man beaktar mängden euro i omlopp i början av februari 2002. I genomsnitt 80 % av mängden sedlar (i volym) och 97 % av mängden mynt som dittills hade använts hade förhandsdistribuerats före januari månad.

Att förhandsdistributionen var så framgångsrik bidrog starkt till att transaktionerna i euro kom igång så pass snabbt i början av 2002.

2.2. Distributionen av sedlar och mynt i januari 2002

Distributionen av de nya sedlarna och mynten skedde i huvudsak via följande tre kanaler [8]:

[8] Bland övriga kanaler förekommer till exempel den veckovisa kontantutbetalningen av socialbidragen i Irland eller kontantutbetalningen av ålderspensioner i Italien.

- uttag i uttagsautomater

- uttag över disk vid finansiella institut (banker och postkontor)

- växel i butiker

2.2.1. Tillförseln av sedlar via uttagsautomaterna

Den 1 januari var i genomsnitt 80 % av automaterna anpassade till euron. Rent tekniskt avlöpte operationen mycket väl [9]. Anpassningen gick sedan fort i hela euroområdet och andelen steg till 90 % den 2 januari och till 97 % den 3 januari. Från och med den 4 januari kunde man bara ta ut euro i nästan samtliga uttagsautomater. Det bör påpekas att de automater som inte hade anpassats fortsatte ofta under de första dagarna att distribuera sedlar i de gamla nationella valutorna - bland annat i Italien och i Finland - vilket för en kort period gjorde det svårare för butikerna att ge tillbaka växel i euro.

[9] De enda incidenter som inrapporterades var en 90 minuter lång blockering av uttagsautomaterna i Österrike den 2 januari och lite problem de första dagarna med distributionen av 5-eurosedlarna i 10 % av de tyska uttagsautomaterna.

>Hänvisning till>

Källa: Finansministerierna.

Uttagsvolymen i uttagsautomaterna var mycket hög under första veckan i januari, vilket berodde på att medborgarna var entusiastiska inför och nyfikna på de nya eurosedlarna. Baserat på tillgängliga resultat från sju länder (Nederländerna, Italien, Frankrike, Tyskland, Österrike, Portugal och Belgien) gjordes mer än 25 miljoner uttag på 48 timmar. Resultaten var särskilt uppseendeväckande i Nederländerna, där det sammanlagt gjordes mer än 5 miljoner uttag den 1 och 2 januari (vilket motsvarar ett uttag per varannan invånare över 15 år). Uttagsvolymen låg kvar på en hög nivå i hela euroområdet till mitten av andra veckan i januari, då den började sjunka för att sedan plana ut på sin normala nivå. Tack vare bankernas goda logistikinsatser uppstod inga allvarliga problem vid påfyllningen av uttagsautomaterna.

2.2.2. Uttag eller växling av kontanter över disk vid de finansiella instituten

Uttagsautomaterna står vanligtvis för omkring 70 % av konsumenternas uttag av sedlar (i volym) medan uttag över disk normalt står för endast en mycket liten andel. Så var det dock inte under de första dagarna i januari, då konsumenterna kom i en strid ström till de 218 000 bank- eller postkontoren för att över disk ta ut euro eller växla in sina sedlar och mynt i gamla nationella valutaenheter, vilket ledde till långa köer. I flera länder (t ex Tyskland, Spanien...) var privatpersonernas uttag av eurosedlar över disk till och med större i volym än deras uttag via uttagsautomaterna. Tillströmningen började den 1 januari i de länder där bankerna var öppna för allmänheten (Tyskland, Spanien, Luxemburg) och började först mot slutet av andra veckan att sjunka för att sedan återgå till sin normala nivå. Det var många konsumenter som gick in på kontoren för att över disk växla in små belopp. De långa köerna ledde i några fall till att vissa bankkontor endast lät sina egna kunder växla.

2.2.3. Växel i butikerna

För att kunna ge växel endast i euro var butikerna tvungna att under de första dagarna 2002 kraftigt öka sin kassabehållning, eftersom de inte kunde använda de sedlar och mynt i nationell valuta som konsumenterna betalat med som växel. De flesta butikerna, och särskilt de stora affärskedjorna, följde i stort sett de europeiska och nationella rekommendationerna att endast ge växel i euro, även om de små butikerna de första dagarna tenderade att ge växel i samma valutaenhet som konsumenten betalat med.

Butikernas försörjning med sedlar och mynt var ansträngd under den första veckan till följd av att många konsumenter betalade med sedlar i stora valörer för små inköp, att penningtransportkapaciteten var begränsad (för de stora butikskedjorna) och att köerna var långa på bankkontoren (för de små butikerna). De 7 585 penningtransportfordon som var i drift i euroområdet gick för högtryck för att förhindra att det uppstod avbrott i tillförseln av sedlar och mynt i euro. Tack vare institutionernas och samtliga ekonomiska aktörers insatser kunde den brist på sedlar och mynt i vissa valörer som ibland uppstod begränsas. Denna brist hade ingen verkligt störande effekt på affärsverksamheten och ledde endast i enstaka fall till ändringar i växelns sammansättning. Vissa stater hade för övrigt infört ett system för att väga upp brister på vissa valörer. Portugals centralbank erhöll inom ramen för detta 30 miljoner 10-eurosedlar och 30 miljoner 5-eurosedlar från eurosystemets centralreserv och Spaniens centralbank erhöll på samma sätt 37 miljoner 10-eurosedlar. Frankrike fick i mitten av december hundra miljoner 50-centsmynt från Spanien.

Dessa tre kanaler tillsammans (uttagsautomater, uttag över disk och växel) gjorde det möjligt att mycket snabbt distribuera euro till hela befolkningen. Från och med första veckan i januari hade de allra flesta medborgarna sedlar och mynt i euro i handen.

2.3. Användningen av euro vid kontantbetalningar

Under de första dagarna i januari var kopplingen mellan tillförseln av euro till konsumenterna och användningen av dessa i de löpande transaktionerna tillfälligt bruten. De allra flesta medborgare försökte först och främst använda upp sina sedlar och mynt i nationell valuta innan de började använda euro. Lyckligtvis var detta fenomen endast övergående, eftersom konsumenterna försågs med euro via uttagsautomater och uttag över disk på bank- och postkontor och via den växel i euro som butikerna gav. Det ekonomiska kretsloppet dränerades således snabbt på sedlar och mynt i de gamla nationella valörerna. I denna process spelade butikerna och bankerna en avgörande roll som "dammsugare".

Andelen kontantbetalningar som gjordes i euro uppgick i genomsnitt till omkring 20 % mot slutet av den 2 januari, 40 % mot slutet av den 3 januari, 55 % mot slutet av den 4 januari, 66 % mot slutet av den 5 januari, 75 % mot slutet av den 7 januari, 85 % mot slutet av den 10 januari, 92 % mot slutet av den 12 januari och 95 % mot slutet av den 16 januari. Denna mycket snabba ökning av andelen betalningar i euro i kombination med de extraordinära åtgärder som de flesta stora butikskedjorna vidtog (ökning av antalet öppna kassor, avdelning av stödpersonal för kassapersonalen...) gjorde det möjligt att undvika alltför långa köer i butikerna. Lördagen den 5 januari var en avgörande dag i detta hänseende. Samtliga länder i euroområdet kan sägas ha klarat av testet eftersom köerna inte var onormalt långa. Detta omdöme stod sig även efter det att rean startat.

Andelen betalningar i euro av de totala kontantbetalningarna

>Hänvisning till>

Källa: Finansministerierna och de stora butikskedjorna. Dessa uppgifter bör anses som ungefärliga.

Andelen kontantbetalningar av den totala betalningsvolymen ökade i de flesta länder i euroområdet under de första två veckorna i januari till följd av att konsumenterna både försökte göra sig av med sina sedlar och mynt i de gamla nationella valutorna och pröva att praktiskt använda euron. Situationen började återgå till det normala under andra halvan av januari. Övergången till euro beträffande kontomedel innebar inte några särskilda problem. Omläggningen av kontona, korten och terminalerna för elektronisk betalning gick i de flesta fall bra.

2.4. Indragningen av sedlar och mynt i de gamla nationella valutorna

Även om distributionen av sedlar och mynt i euro var fördelad på tre månader skedde den största delen av indragningen av de nationella valutorna på några veckor, vilket ledde till kraftig överbelastning av bankernas kassor och av penningtransportörerna och det uppstod mycket stora förseningar vid sorteringen och räkningen, framför allt av mynten, vilket ledde till förseningar i krediteringen av butiksinnehavarnas konton i affärsbankerna och de senares konton i centralbanken.

Mer än en tredjedel av de sedlar (räknat i värde) som var i omlopp den 31 december 2001 var den 11 januari indragna av centralbankerna. 50-procentsstrecket passerades tio dagar senare, den 21 januari. Den 8 februari hade knappt ¾ av sedlarna dragits in. Den faktiska förekomsten av de gamla nationella valutorna i penningsystemet var i verkligheten mycket mindre än vad dessa siffror ger vid handen, eftersom överbelastningen av de mellanliggande leden ledde till betydande förseningar i centralbankernas räkning av sedlarna. En del sedlar och framför allt mynt kommer dessutom antagligen aldrig att kunna dras in, eftersom folk behållit en viss mängd av "nostalgiska" skäl, en del sedlar och mynt gått förlorade och eftersom utländska turister behållit en del sedlar och mynt. Man bör för övrigt komma ihåg att indragningen av de gamla nationella valutorna kan pågå under mycket lång tid. I de flesta länder i euroområdet är indragningsperioden i själva verket obegränsad för sedlar som växlas in i centralbanken (se tabellen i bilagan).

Andelen indragna sedlar i nationell valuta (i värde) i procent av dem som var i omlopp den 31 december [10]

[10] Källa: ECB.

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

Indragningen av mynt går i dess helhet långsammare. Den 22 februari 2002 hade endast 27,9 % av mynten i nationell valuta dragits in av centralbanken räknat i värde (13,5 % i volym) [11]. Vid det datumet hade en stor andel av mynten egentligen tagits ur omlopp, men låg fortfarande i lager i väntan på att sorteras och räknas. Välgörenhetsorganisationernas insamlingar av mynt pågår dessutom fortfarande. Det bör påpekas att de kampanjer för indragning av sparade mynt som flera länder i euroområdet genomförde under 2001 gjorde det möjligt att dra in mynt för ett värde som motsvarade 9 % av värdet på alla mynt i omlopp.

[11] En betydande andel av mynten kommer aldrig att växlas in.

Mynt i nationell valuta i omlopp, i värde (miljoner euro) [12].

[12] Källa: ECB.

>Hänvisning till>

Andelen indragna mynt i nationell valuta räknat i värde (%)

>Hänvisning till>

För att underlätta indragningen har flera centralbanker förlängt sina öppettider så att penningtransportörerna kan intensifiera sitt arbete.

3. Andra frågor i samband med införandet av sedlar och mynt i euro

Bland de andra frågor som har samband med införandet av sedlar och mynt i euro kan nämnas prisstabiliteten, säkerheten i samband med införandet, kvaliteten i sedel- och myntproduktionen, förfalskningar och anpassningen av försäljningsautomaterna.

3.1. Prisstabiliteten i samband med införandet av sedlar och mynt i euro

Kommissionen hade yppat farhågor om att medborgarna skulle kunna få uppfattningen att priserna stigit kraftigt över hela linjen i samband med att sedlar och mynt i euro infördes om det inte snabbt gjordes en statistisk undersökning av prisutvecklingen. Dessa farhågor får starkt stöd i de enkäter som genomförts bland de konsumentorganisationer och icke-offentliga organisationer som ingår i nätverket "Euron utan problem" samt i den eurobarometer som genomfördes i slutet av januari [13]: 67 % av medborgarna anser att priserna i de flesta fall har avrundats uppåt, 28 % att höjningar och sänkningar väger upp varandra och 1,9 % att priserna oftast avrundats nedåt. De mest pessimistiska beträffande prishöjningarna är tyskarna och fransmännen (76 %), därefter nederländarna (72 %) och irländarna (71 %). Endast i Portugal är de som är övertygade om att införandet av sedlar och mynt i euro lett till en kraftig höjning av priserna inte i majoritet (49 %).

[13] Flash 121. "Inställningen till euron i euroområdet". Januari 2002.

Av de uppgifter som Eurostat offentliggjorde den 28 februari framgår att det inte förekom någon allmän prishöjning i samband med införandet av de nya sedlarna och mynten. Effekten på månadsinflationen av övergången till euron uppskattas till mellan 0 och 0,16 %. Det fåtal prishöjningar som hänger samman med euron kan i allmänhet hänföras till tjänstesektorn. Inflationen i årstakt ökade förvisso från 2 % till 2,7 % mellan december och januari, men denna ökning beror nästan helt på en kombination av att priserna på oljeprodukter, frukt och grönsaker ökade (till följd av ogynnsamma klimatförhållanden) och att vissa skatter och avgifter höjdes.

Av eurobarometerundersökningen framgår att, av de små och medelstora företag som tillfrågades i mitten av februari uppgav 61 % ha omräknat sina priser till euro på ett neutralt sätt och 24 % ha höjt vissa priser och sänkt andra. Andelen företag som uppgav att de sänkt sina priser i samband med omräkningen (6 %) är ungefär lika stor som andelen företag som höjt sina priser i samband med omräkningen (8 %).

De frivilliga överenskommelserna om att hålla priserna oförändrade, framför allt den europeiska överenskommelse som ingicks i april 2001 under kommissionens överinseende, har i allmänhet följts.

3.2. Säkerheten i samband med införandet

Säkerheten i samband med införandet garanterades längs hela distributionskedjan på ett mycket tillfredsställande sätt. Trots att antalet penningtransporter var större än någonsin tidigare och att antalet sedlar och mynt som distribuerades till de ekonomiska aktörerna nästan fördubblades var antalet incidenter mycket lägre än normalt, vilket utgör bevis på att de säkerhetsåtgärder som vidtogs (eskorter osv.) var effektiva.

Endast 27 stölder av eurosedlar och 17 stölder av euromynt kunde konstateras under perioden september-december 2001 (varav nästan en tredjedel ägde rum i Tyskland, där förhandsdistributionen inleddes i början av september). Som jämförelse kan nämnas att det totalt under år 2000 genomfördes 5 184 bankrån inom euroområdet [14]. De resultat som uppnåtts när det gäller skyddet av euron kan således anses som synnerligen goda.

[14] Källa: Fédération Bancaire Européenne.

3.3. Kvaliteten på sedel- och myntproduktionen

Reglerna för kvalitetskontrollen av produktionen av sedlar och mynt i euro visade sig vara mycket effektiva. Man har upptäckt endast några enstaka fall av defekta 5-eurosedlar i Frankrike, 10-, 20- och 500-eurosedlar i Finland, 100-eurosedlar i Grekland och Bulgarien (producerade i Nederländerna) och några 1-centsmynt i Italien, 20-centsmynt i Frankrike och 2-euromynt i Österrike. Sannolikheten att få defekta eurosedlar eller euromynt är mindre än en på femhundra miljoner för mynten och en på tvåhundra miljoner för sedlarna.

En tysk undersökning aktualiserade frågan om de färgämnen som används vid tillverkningen av 10-eurosedeln skulle kunna vara giftiga. Att döma av de test som utfördes på begäran av Europeiska centralbanken finns det en hälsorisk endast om man sväljer mer än 400 sedlar. Det har riktats kritik mot att nickel används i 1- och 2-euromynten, eftersom det enligt viss studier skulle kunna ge upphov till nickelallergi. De vetenskapliga undersökningar som genomfördes för några år sedan på Europeiska kommissionens begäran visade tydligt att det inte hade några allergiframkallande effekter att använda nickel i mynten [15].

[15] Det bör påminnas om att euromyntens sammansättning fastställdes i en förordning från Europeiska rådet från 1998 efter en omfattande debatt. Nickel användes i stor utsträckning vid produktionen av mynt i de nationella valutorna i Europa. Av tekniska skäl var det nödvändigt att använda nickel i 1- och 2-eurimynten, eftersom övriga metaller inte gjorde det möjligt att uppnå samma kvalitet. 92 % av de euromynt som är i omlopp innehåller inget nickel, medan 75 % av de nationella mynten innehöll denna metall.

3.4. Förfalskning

Eurosedlarna och euromynten är bättre skyddade mot förfalskning än någon av de gamla nationella valutorna. Flera specialister befarade att det skulle dyka upp förfalskningar av euron från och med den 1 januari, men man kan konstatera att inte ett enda fall upptäcktes under hela januari månad. Endast ett femtiotal dåliga förfalskningar (användning av fotostatkopierade sedlar, inscannade sedlar som sedan tryckts, urklipp från planscher...) upptäcktes under januari, vilket är en mycket låg siffra (under 2001 upptäcktes varje dag i genomsnitt 2000 kopior av sedlar i nationell valuta). Utfallet för mynten är också mycket tillfredsställande: endast två kopior av dålig kvalitet påträffades i januari.

I de flesta fall upptäcktes dessa oskickliga förfalskningar innan de sattes i omlopp.

3.5. Anpassningen av försäljningsautomaterna

Trots upprepade varningar från Europeiska kommissionens sida hade många företag som använder försäljningsautomater underskattat hur snabbt de nya sedlarna och mynten skulle komma att spridas och väntat sig att gränsvärdet på 50 % för kontantbetalningar i euro skulle passeras först under tredje veckan i januari (denna nivå passerades dock i slutet av den första veckan). Detta ledde till att många företag förlorade i omsättning och att det uppstod en del förseningar i anpassningen av automaterna som det sedan visade sig svårt att ta igen snabbt, eftersom det uppstått tillfällig brist på kvalificerad personal till följd av den höga efterfrågan.

>Hänvisning till>

Källa: Finansministerierna. Dessa uppgifter bör betraktas som ungefärliga.

Det har förekommit några fall där försäljningsautomater inte godtagit mynt som producerats i andra länder i euroområdet. Dessa problem beror på att automaterna endast ställts in för att godkänna den nationella myntserien och inte hela det toleransintervall som täcker alla euroländers myntserier.

3.6. Det fysiska införandet av euro i tredje land

Enligt Europeiska centralbanken hade de centralbanker som ingår i eurosystemet i december 2001 förhandsdistribuerat omkring 4 miljarder euro till 26 centralbanker och specialiserade institut [16] utanför euroområdet. Det finns tyvärr inga tillgängliga uppgifter om affärsbankernas vidaredistribution. Dessa banker utgjorde sannolikt den viktigaste kanalen för förhandsdistribution av euro till finansiella institut i tredje land. Enligt uppgifter från kommissionens delegationer i ett fyrtiotal länder var eurosedlar tillgängliga överallt från och med de första dagarna i januari. Många konsumenter, bland annat i kandidatländerna, var nyfikna och försökte införskaffa eurosedlar.

[16] Förhandsdistribution kunde ske direkt till de banker som var verksamma på grossistmarknaden för sedlar.

Många sedlar i nationell valuta från länder i euroområdet, framför allt tyska, fanns eller användes i de central- och östeuropeiska länderna. Indragningen av dessa inleddes i stor skala 2001, bland annat via insättningar på valutakonton [17]. Växlingstransaktionerna och insättningarna på konto var också mycket omfattande under de första veckorna 2002. Enligt uppgifter från Europeiska sparbanksföreningen drog dess olika medlemsinstitut i Central- och Östeuropa in sedlar i euroområdets gamla nationella valutor för totalt motsvarande 333 miljoner euro. Det bör noteras att människorna erhöll sedlar i euro för ett högre värde än den indragna mängden nationella valutor i Tjeckien, Ungern, Lettland och Litauen. Däremot togs det ut euro för ett lägre värde än den indragna mängden gamla nationella valutor i Polen, Albanien, Bulgarien och Slovakien och det går inte att fastställa om man växlat in de gamla valutorna mot lokal valuta eller dollar.

[17] Som exempel kan nämnas att, enligt centralbankerna i de berörda länderna uppgick insättningarna på valutakonton under andra halvåret 2001 till motsvarande 400 miljoner euro i Kosovo (vilket motsvarar 25 % av Kosovos nominella BNP) och 3 miljarder euro i Kroatien (vilket motsvarade 15 % av Kroatiens nominella BNP).

4. Medborgarnas mottagande av euron

Kommissionens eurobarometerenkät (frågorna ställda under perioden 21-31 januari 2002) gör det möjligt att belysa medborgarnas mottagande av euron och kartlägga eventuella skillnader mellan länderna. Resultaten kan delas in i fyra kategorier:

4.1. Bedömning av effektiviteten i förberedelserna inför införandet av eurosedlarna och euromynten

>Hänvisning till>

I genomsnitt anser sig tre fjärdedelar av medborgarna vara väl eller mycket väl förberedda på övergången den 1 januari 2002 (26 % mycket väl förberedda, 48 % väl förberedda). De som anser sig bäst förberedda är nederländarna (90 %), belgarna (85 %) och fransmännen (80 %). De som anser sig minst förberedda är portugiserna (62 %), spanjorerna (67 %), italienarna (67 %) och grekerna (67 %). Egenföretagarna och anställda (81 %) anser sig bättre förberedda än arbetarna (76 %) och icke förvärvsarbetande (66 %).

De aktiva åtgärderna för att få folk att lära känna euron bedöms som mycket positiva. Omkring 58 % av medborgarna anser att den förtida omläggningen till euro av bankkontona bidrog till att människor vande sig vid den nya valutan, 59 % fäller samma omdöme om den förtida övergången till euro på fakturorna från försörjningsföretagen (el, vatten, gas osv.) och 77 % för den dubbla prisangivelsen.

4.2. Medborgarnas förmåga att hantera de nya sedlarna och mynten

Ännu i slutet av januari har var femte medborgare vissa svårigheter att vänja sig vid de nya sedlarna och mynten och en medborgare på trettiofem (2,8 %) har stora svårigheter. I åtta länder (D, SP, IT, L, NL, A, P och FIN) uppger de flesta medborgare att de inte har några svårigheter alls. De två länder där befolkningen säger sig ha störst problem är Frankrike (38 %) och Spanien (25 %). Nederländerna utmärker sig genom att endast en mycket liten andel av landets medborgare haft svårigheter (3,2 %), vilket antagligen beror på informationskampanjens omfattning [18]. Kvinnor har i regel större svårigheter än män (25 % mot 18 %). Sammantaget kan dessa resultat betraktas som utmärkta i alla länder.

[18] Den nederländska regeringens informationsbudget under perioden 1996-2001 uppgick till 67,7 miljoner euro, vilket motsvarar knappt 4,40 euro per invånare. Som jämförelse kan nämnas att den genomsnittliga budgeten för informationskampanjer inom euroområdet uppgick till 1,05 euro per invånare.

Fråga: Har du fortfarande stora svårigheter, vissa svårigheter, nästan inga svårigheter eller inga svårigheter alls att hantera den nya valutan-

>Hänvisning till>

De flesta medborgare (57 %) har inga svårigheter att känna igen de olika euromynten eller att hantera dem (66 %). Endast på Irland har majoriteten av medborgarna (55 %) svårigheter att använda dem. De som är äldre än 55 år (44 %) har i regel större svårigheter att identifiera dem än de som är yngre än 24 år (30 %).

Sedlarna orsakar på det hela taget mycket mindre svårigheter än mynten: 93 % av medborgarna har inga problem att skilja på dem och 91 % har inga svårigheter att hantera dem.

Mer än ¾ av medborgarna (77 %) anser inte att övergången till euron skulle ha lett till en förändring av deras köpbeteende. En på sju (15%) tror sig ha köpt mindre, en på fjorton tror sig ha köpt mer. Irland sticker ut ur mängden genom den höga andel konsumenter (37 %) som uppger att de har ändrat mängden inköp. I genomsnitt är det fler kvinnor än män som uppger att de ändrat sitt köpbeteende (24 % mot 19 %), främst av försiktighet (17,5 % säger sig ha köpt mindre). Det förekommer inga större skillnader mellan personer i olika åldrar eller med olika utbildningsnivå.

Ofta har konsumenterna fortfarande vissa svårigheter att komma ihåg priser i euro och att få en känsla för den nya värdeskalan. När de gör sina inköp fortsätter därför de flesta (45 %) att i huvudet räkna i nationell valuta, medan 35 % räknar i än den ena än den andra valutan och 18 % i euro. Irland och Portugal är de enda två länder där fler medborgare uppger att de räknar i euro än i den gamla nationella valutan. Män tenderar att i högre grad än kvinnor räkna i euro (21 % mot 15 %) och personer som är äldre än 55 år (23 %) tenderar att göra det i högre grad än personer som är yngre än 24 år (16 %).

>Hänvisning till>

Medborgarna använder miniräknare och omräknare i måttlig utsträckning. 41 % använder aldrig sådana, 34 % ibland, 15 % ofta och 10 % alltid. Fransmännen (41 %), grekerna (35 %) och irländarna (34 %) sticker ut ur mängden genom den stora andel av befolkningen som ofta eller alltid använder miniräknare eller omräknare, vilket antagligen beror på att omräkningskursen inte lämpar sig för huvudräkning.

På frågan om medborgarna vill att priserna skall fortsätta att anges i både nationell valuta och i euro önskar de flesta (54 %) att affärerna upphör med detta när de gamla valutorna tas ur omlopp, att bankerna slutar att ange ett motvärde i nationell valuta (59 %) och att dessa nationella valutor inte längre anges på fakturor (58 %). Resultaten varierar dock avsevärt från ett land till ett annat. Till exempel önskar de flesta fransmän (64 %), irländare (56 %), finländare (56 %) och spanjorer (50 %) att butikerna fortsätter med dubbla prisangivelser, medan de allra flesta tyskar (65 %), nederländare (64 %), luxemburgare (64 %) och italienare (60 %) motsätter sig det. Det förekommer inga större skillnader i svaren mellan personer i olika åldrar eller med olika utbildningsnivå.

4.3. Medborgarnas samlade bedömning av övergången till euron

Omkring 60 % av medborgarna anser att övergången till euron kommer att ge dem personligen fler fördelar än nackdelar. Andelen som är av denna åsikt är särskilt hög i Luxemburg (79 %), Irland (75,8 %) och i Portugal (71,1 %). Den ligger mycket under genomsnittet i två länder: Tyskland (49 %) och Österrike (45 %). Personer som är äldre än 55 år (52 %) är betydligt mindre optimistiska än dem som är yngre än 24 år (71 %). Nästan två tredjedelar av medborgarna (64 %) uppger att de känner sig mer europeiska tack vare euron.

Medborgarna har ett mycket positivt intryck av införandet av sedlar och mynt i euro. Mer än 80 % av dem anser att denna operation gick bra eller mycket bra.

Fråga: Anser du att övergången till euron gick mycket bra, relativt bra, relativt dåligt eller mycket dåligt i ditt land-

>Hänvisning till>

Mer än två tredjedelar av medborgarna i euroområdet uppger att de personligen är nöjda eller mycket nöjda med att euron har blivit deras valuta, vilket är en mycket stor andel och vilket bekräftar att Europas medborgare tagit den nya valutan till sig med stor entusiasm. Tyskland, Grekland och Österrike skiljer ut sig genom att andelen missnöjda är större än genomsnittet inom euroområdet, medan andelen nöjda är särskilt stor i Irland (85 %), Belgien (83 %), Italien (82 %) och Luxemburg (81 %). Männen (73 %) är i genomsnitt mer nöjda med den nya valutan än kvinnorna (61 %) och personer som är yngre än 24 år (78 %) är mer nöjda än dem som är äldre än 55 år (61 %).

Fråga: På det hela taget, är du personligen mycket nöjd, relativt nöjd, relativt missnöjd eller mycket missnöjd med att euron har blivit vår valuta-

>Hänvisning till>

Informationskampanjerna i de länder som infört euron samfinansieras av kommissionen och fortsätter under ytterligare några månader för att underlätta för medborgarna att lära känna euron.

5. De små och medelstora företagens anpassning till euron

Totalt sett kom farhågorna att de små och medelstora företagen inte skulle vara tillräckligt förberedda på skam. De betydande ansträngningar som de nationella myndigheterna, bankerna och olika branschförbund gjort för att informera företagen visade sig ge utdelning. Den eurobarometerundersökning som gjordes i mitten av februari 2002 ger en mycket tillfredsställande bild, tvärtemot resultaten av de föregående undersökningarna. Flera små och medelstora företag verkar ha lyckats ställa om till euron "i sista minuten".

De svar som erhållits kan delas in i följande tre kategorier:

- de små och medelstora företagens beredskap den 1 januari

- problem på vägen

- deras totalbedömning av övergången till euron

5.1. De små och medelstora företagens beredskap den 1 januari

Resultaten är över lag mycket tillfredsställande: 95 % av de små och medelstora företagen har lagt om sin redovisning till euro, 96 % anger sina priser i euro och 97 % upprättar sina fakturor i euro. Skillnaderna mellan de deltagande länderna är små. Resultatet tenderar att vara något bättre ju större företaget är.

Nästan 84 % av det fåtal företag som inte hade lagt om sin redovisning till euro avser göra det före februari månads utgång. Samma sak gäller 81 % av dessa företag beträffande prisangivelser i euro och 87 % av dem beträffande fakturering i euro.

>Hänvisning till>

Mindre än 9 % av företagen erhöll under 2002 dokument (prislistor, fakturor...) där värdet inte anges i euro. Särskilt sällsynt var utelämnandet av värdet i euro i Portugal (4,2 %) och Belgien (5,3 %). Mycket vanligare var det i Irland (12,7 %) och framför allt i Nederländerna (20,8 %). Det handlar i allmänhet om fakturor (i 68 % av fallen), offerter (35 %), betalningar (18 %) och i betydligt sällsyntare fall om dokument från skattemyndigheten (6 %) eller de sociala myndigheterna (6 %). I de allra flesta fall har dessa icke-eurokompatibla dokument skickats av underleverantörer.

5.2. Praktiska svårigheter vid övergången till euron

Mer än 85 % av de små och medelstora företagen uppger att de inte haft några praktiska svårigheter att gå över till euron. Resultatet är relativt tillfredsställande i de flesta länder som deltar. Företag med mindre än 10 anställda har totalt sett haft mindre svårigheter (14 %) än de som har fler än 50 anställda (21 %).

>Hänvisning till>

Det fåtal svårigheter som företagen haft har i allmänhet gällt informationssystemen (36 %), fastställandet eller angivandet av priser (25 %) och faktureringen (19 %). På frågan om vem som varit till störst hjälp i förberedelsearbetet nämner de små och medelstora företagen framför allt bankerna (31 %), följt av revisorer och förvaltningscentrum (29 %) och handelskammare och hantverksföreningar (9 %). Staten nämns av endast 4 % av företagen, med undantag för Irland (26 %).

Fråga: Vem har varit till störst hjälp i förberedelsearbetet inför övergången till euron-

>Hänvisning till>

5.3. Totalbedömning av övergången till euron

De små och medelstora företagen har inte råkat ut för "tråkiga överraskningar" när de gått över till euron. Ungefär 60 % av företagen anser att deras övergång till euron gick planenligt, medan 35 % ansåg att den gick smidigare än väntat.

Nästan d av företagen anser att övergången till euron inte kommer att påverka deras verksamhet, medan lite mer än var femte företag förväntar sig en positiv effekt.

6. Bilaga

Huvudreglerna i slutet av perioden med dubbla valutor och inväxling av den nationella valutan

>Plats för tabell>