Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om "Ändrat förslag till rådets direktiv om rätt till familjeåterförening"

(KOM(2002) 225 slutlig - 1999/0258 CNS)

(2002/C 241/21)

Den 23 maj 2002 beslutade rådet att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Ekonomiska och sociala kommittén om ovannämnda ändrade förslag.

Sektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 20 juni 2002. Föredragande var Dario Mengozzi.

Vid sin 392:a plenarsession den 17-18 juli 2002 antog Ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 118 röster för, 7 emot och 2 nedlagda röster.

1. Inledning

1.1. Kommissionen har presenterat ett ändrat förslag till rådets direktiv om rätt till familjeåterförening som följer på ett tidigare förslag till direktiv om samma ämne från den 1 december 1999 och som behandlats i parlamentet (6 september 2000), ytterligare en gång inom kommissionen (10 oktober 2000), i rådet(1) (mars 2001, maj 2001, september 2001) utan att ärendet kunnat avslutas.

1.2. Europeiska rådet i Laeken den 14-15 december 2001 uppmanade kommissionen att åter ta upp frågan varvid man uppenbarligen var medveten om de problem som frågans behandling hade vållat, framför allt i rådet.

1.3. Kommissionens nya förslag som formellt erkänner rätten till familjeåterförening omgärdar den dock med en rad förfaranden som är av mer restriktivt slag än de som föreskrevs i direktivförslaget från 1999. Redan formuleringen av artikel 1 i förslaget ger exempel på detta i och med att det ursprungliga förslagets målsättning "att etablera en rätt till familjeåterförening" i den aktuella texten blir "att fastställa vilka villkor som gäller för utövandet av rätten till familjeåterförening".

1.4. Ändringarna återspeglar den huvudlinje som växt fram under diskussionerna i rådet. Framför allt är det tydligt att man ansträngt sig att låta gällande lagstiftning i några medlemsstater avspeglas i artiklarna i direktivet. Följaktligen får normer som var avsedda som en "allmän princip" karaktären av minsta gemensamma nämnare för gällande lagstiftning i medlemsstaterna.

2. Särskilda kommentarer

2.1. En viktig nyhet är införandet (artikel 3.6) av en "stand still-klausul" som innebär att artiklarna 4.1, 2, 4.3 och 7.1 c samt artikel 8 inte får "leda till att det införs mindre förmånliga villkor än de som finns i varje medlemsstat när direktivet antas". Denna klausul, som sätter "stopp" för att använda direktivet i syfte att skärpa nationella bestämmelser, avslöjar också att en rad artiklar i det ändrade förslaget (de som nämns i artikel 3.6) utmärks av att de är betydligt mer restriktiva än gällande bestämmelser på området i flera medlemsstater.

Kommittén vill dessutom påpeka att "stand still-klausulen" inte förhindrar att medlemsstaterna skärper sin lagstiftning på området innan föreliggande förslag till direktiv antas. Därför är det nödvändigt att kommissionen i den föreslagna texten för in en uppmaning till medlemsstaterna att inte ändra sin lagstiftning under denna period.

2.2. De mest omfattande ändringsförslagen är följande:

1) Förutsättningen att ha "välgrundade utsikter att få ett varaktigt uppehållstillstånd" (artikel 3) som tillsammans med villkoret att ha ett uppehållstillstånd med ett års giltighet eller längre inte ger något spelrum för tillstånd med lägre giltighet än ett år och när det gäller kontrakt även ännu kortare. Dessutom är det troligt att immigranter i en medlemsstat där uppehållstillståndet är kopplat till ett anställningskontrakt i bästa fall har ett korttidskontrakt, varför utsikterna för dem att få varaktigt uppehållstillstånd aldrig konkretiseras. På så sätt riskerar "rätten" till återförening att aldrig bli infriad.

2) Undantaget som föreslås i sista stycket i artikel 4.1 gör det möjligt för en medlemsstat att när det gäller en minderårig som är över 12 år pröva om barnet "uppfyller ett kriterium om integration, om deras lagstiftning vid den tidpunkt då detta direktiv antas föreskriver en sådan prövning". Det är inte alls klart vad som menas med "kriterium om integration" men det är uppenbarligen så att detta undantag svarar mot medlemsstaternas krav att i allt större utsträckning kunna välja ut de unga immigranter som passar med tanke på ländernas produktivitetsbehov.

3) Tidsfristen för underrättelse om beslut avseende återförening har förlängts från 6 till 9 månader (artikel 5.4) men i undantagsfall kan en medlemsstat förlänga den till upp till ett år. EESK anser att 6 månader redan var mer än tillräckligt och ställer sig därför undrande till en förlängning till 9 månader.

4) Medlemsstaterna får kräva att sökanden skall ha vistats lagligen på deras territorium under en period som inte får överstiga två år (artikel 8 första stycket) men i undantagsfall kan det ta så länge som 3 år mellan ansökan och utfärdandet av ett uppehållstillstånd för familjemedlemmarna om en medlemsstat i sin lagstiftning tar hänsyn till "mottagningskapacitet". Man behöver knappast påpeka att denna definition kan ge upphov till olika tolkningar och gör det möjligt att tillämpa en mängd politiskt tänjbara kriterier.

5) För att styrka "familjebanden" (artikel 5.2) får medlemsstaterna hålla samtal och göra de utredningar som bedöms nödvändiga. Kommittén ställer sig frågande till att en sådan prövning skulle behövas utöver de skriftliga bevisen för familjebanden. Dessutom kan dessa undersökningar bli ett sätt att förlänga handläggningstiden och motivera ett negativt beslut. Detta kan resultera i rena trakasserier som utgör intrång i privatlivet, framför allt när sökanden inte är gift utan har en ogift partner (artikel 5.2 sista stycket).

6) Slutligen ett allmänt påpekande om att det finns ett antal mindre ändringar som kan vara skadliga för den mänskliga värdigheten. Detta gäller till exempel kapitel VII "Påföljder och rättsmedel" där artikel 16, och då särskilt punkt 1 b och c och punkt 4, fastställer att det är normalt att kräva att en tredjelandsmedborgare har ett moraliskt sett oklanderligt familjeliv, till skillnad mot vad som vanligtvis krävs av gemenskapsmedborgarna.

3. Slutsatser

3.1. Av de särskilda kommentarer som framförts här framgår att kommissionens text avspeglar svårigheterna som man stött på under de tröga förhandlingar mellan medlemsstaterna, eller en del av dessa, som hållits under två år i rådet.

3.2. Kommittén tar således bestämt avstånd från de omfattande ändringar som texten från 1999 tillfogats men vill trots detta inte formellt avge ett yttrande som är negativt till förslaget. Det är vår förhoppning, snarare än vår övertygelse, att förslaget på så sätt handläggs snabbare och att ett slutgiltigt antagande av dokumentet kan komma till stånd.

3.3. Kommittén vill särskilt påminna om att Europeiska rådet i Laeken och dessförinnan rådet i Tammerfors bekräftade att införandet av gemensamma normer avseende familjeåterförening utgör en viktig beståndsdel i en verklig gemensam migrationspolitik.

3.4. Kommittén vill slutligen påminna om att Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna utgör en värdegrund som borde vara vägledande för såväl den europeiska som den nationella lagstiftningen. Vi är medvetna om att frågan som direktivförslaget behandlar är känslig och att EU-medborgarna är särskilt uppmärksamma på dessa frågor men hoppas ändå att problemen med familjeåterförening skall lösas, och att detta skall bidra till den sociala integration som är avgörande för att hantera immigrationsproblematiken som berör alla Europeiska unionens medlemsstater.

Bryssel den 17 juli 2002.

Ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Göke Frerichs

(1) Se ESK:s yttrande, EGT C 204, 18.7.2000.