Förslag till RÅDETS RAMBESLUT om bekämpande av terrorism

(framlagt av kommissionen)

MOTIVERING

1. INLEDNING

Terrorismen utgör ett av de mest allvarliga hoten mot demokratin, mot det fria utövandet av de mänskliga rättigheterna och mot den ekonomiska och sociala utvecklingen. Terrorismen kan aldrig rättfärdigas, oavsett mot vilket mål eller på vilken plats brottet förbereds eller begås.

Detta har aldrig varit så tydligt som i de fruktansvärda spåren efter de oväntade, tragiska och mordiska terroristattackerna mot det amerikanska folket den 11 september 2001. Dessa fega attacker har belyst behovet av en verksam reaktion på terrorismen på EU-nivå.

Europeiska unionen har i Fördraget om Europeiska unionen (FEU) satt som sitt mål att ge medborgarna en hög säkerhetsnivå inom ett område av frihet, säkerhet och rättvisa. Detta förslag utgör, tillsammans med förslaget om att inom Europeiska unionen ersätta utlämning med [en europeisk arresteringsorder], en grundläggande beståndsdel i kommissionens bidrag till att uppnå detta mål inom ramen för kampen mot terrorismen. Det är ytterst viktigt att Europeiska unionens medlemsstater har verksamma lagar mot brott för att kunna ge sig i kast med terrorismen och att det vidtas åtgärder för att öka det internationella samarbetet mot terrorismen.

Detta förslag hänför sig inte enbart till terrordåd som vänder sig mot medlemsstaterna. Det avser även sådana gärningar på Europeiska unionens territorium som kan bidra till terrordåd i tredje land. Detta återspeglar kommissionens åtagande att ge sig i kast med terrorismen både på global och EU-nivå. Kommissionen bedriver i själva verket ett nära samarbete med medlemsstaterna och med tredje land för att bekämpa den internationella terrorismen inom internationella organisationer och befintliga internationella samarbetsmekanismer, i synnerhet Förenta nationerna och G8, i syfte att säkerställa ett fullständigt genomförande av alla tillämpliga internationella instrument.

Europeiska unionen och dess medlemsstater bygger på respekt för de mänskliga rättigheterna, de grundläggande friheterna, garantin för mänsklig värdighet och skyddet av dessa rättigheter, både för enskilda och institutioner. Rätten till liv, rätten till kroppslig integritet, rätten till frihet och trygghet och rätten till tankefrihet, yttrandefrihet och informationsfrihet innefattas dessutom i artiklarna 2, 3, 6, 10 och 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna [1] (Nice den 7 december 2000).

[1] EGT C 364, 18.12.2000, s.1.

Terrorismen utgör ett hot mot dessa grundläggande rättigheter. Det finns knappast ett land i Europa som inte, antingen direkt eller indirekt, påverkats av terrorismen. Terrordåden riskerar att undergräva rättsstaten och de grundläggande principer på vilka demokratierna i medlemsstaterna bygger sina konstitutionella traditioner och sin lagstiftning. De begås mot ett eller flera länder, deras institutioner eller folk, i syfte att skrämma dem och allvarligt störa eller förstöra de politiska, ekonomiska eller sociala strukturerna i dessa länder.

Terrorismen antar olika former, alltifrån mord, kroppsskada, hot mot människors liv eller kidnappning till förstörelse av egendom eller skadegörelse mot offentliga eller privata inrättningar. Terrorismen orsakar lidande för offren och deras omgivning. Den krossar deras personliga förhoppningar och förväntningar och deras materiella försörjningsbas genom att orsaka skada, psykisk tortyr och död.

Terrorismen har en lång historia, men det som gör våra dagars terrorism särskilt farlig är att de väpnade attackerna faktiskt eller potentiellt, jämfört med tidigare terrordåd, håller på att bli alltmer förödande och dödliga. Detta kan bero på att terroristerna själva blivit mer sofistikerade och hänsynslösa, vilket framgår av de fasansfulla händelserna i Förenta staterna här senast den 11 september. Det kan också vara en följd av den tekniska utvecklingen (och att det blivit lättare att få tillgång till information om denna utveckling) såväl inom konventionella vapen och sprängämnen som inom de än mer skräckinjagande områdena kemiska och biologiska vapen och kärnvapen. Samtidigt uppstår det nya former av terrorism. Det har hänt flera gånger på sistone att internationella spänningar har lett till en ström av angrepp mot informationssystem. Allvarligare angrepp skulle inte bara kunna leda till allvarlig skada utan i vissa fall till och med till förluster i människoliv.

De genomgripande förändringarna i terroristbrottens karaktär belyser bristerna hos de traditionella formerna av rättsligt och polisiärt samarbete i kampen mot dem. Terrorismen bottnar allt oftare i den verksamhet som bedrivs av nätverk som arbetar på internationell nivå, som har sina baser i flera länder, som utnyttjar de kryphål i lagen som uppstår på grund av de geografiskt begränsade möjligheterna att genomföra utredningar och som ibland åtnjuter omfattande logistiskt och ekonomiskt stöd. Det faktum att det inte finns några gränser inom Europeiska unionen och att rätten till fri rörlighet för personer garanteras gör att det måste vidtas nya åtgärder i kampen mot terrorismen.

Terroristerna kan annars dra nytta av alla slags skillnader i rättslig behandling mellan de olika medlemsstaterna. I dag krävs mer än någonsin åtgärder för att bekämpa terrorismen genom att utarbeta lagförslag i syfte att beivra sådana dåd och genom att stärka det polisiära och rättsliga samarbetet.

Syftet med detta meddelande är att förstärka de straffrättsliga åtgärderna i kampen mot terrorismen. För detta ändamål lämnas det härmed in ett förslag till ett rambeslut. Syftet är att åstadkomma en tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar rörande terroristbrott i enlighet med artikel 34.2 b i Fördraget om Europeiska unionen (FEU).

2. RÄTTSLIGA INSTRUMENT INTERNATIONELLT OCH INOM EU

De första stegen i kampen mot terrorismen togs av Förenta nationerna, som tog initiativet till konventionen om brott och vissa andra handlingar som begåtts ombord på luftfartyg (Tokyo, 14.9.1963). Därefter har en del andra konventioner och protokoll beträffande terrordåd upprättats. Följande bör nämnas:

- konvention för bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg (kapningskonventionen) (Haag, 16.12.1970),

- konvention för bekämpande av brott mot den civila luftfartens säkerhet (Montreal, 23.9.1971),

- konvention om förebyggande och bestraffning av brott mot diplomater och andra internationellt skyddade personer (New York, 14.12.1973),

- konvention mot tagande av gisslan (New York, 17.12.1979),

- konvention om fysiskt skydd av nukleärt ämne (Wien, 3.3.1980),

- protokoll för bekämpande av brott mot flygplatser, som används i internationell civil luftfart, utgörande tillägg till konventionen för bekämpande av brott mot den civila luftfartens säkerhet (Montreal, 24.2.1988),

- konvention om bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet (Rom, 10.3.1988),

- protokoll om bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln (Rom, 10.3.1988),

- FN:s konvention om bekämpande av bombattentat av terrorister (New York, 15.12.1997),

- FN:s konvention om bekämpande av finansiering av terrorism (New York, 9.12.1999).

De två sistnämnda konventionerna är särskilt viktiga. I artikel 2 i konventionen om bekämpande av bombattentat av terrorister föreskrivs att varje person som rättsstridigt och uppsåtligt levererar, placerar, avlossar eller spränger ett sprängämne eller en annan livsfarlig anordning i, in i eller mot en allmän plats, en statlig eller annan offentlig anläggning, ett allmänt transportsystem eller en infrastrukturanläggning med uppsåt att orsaka dödsfall eller allvarlig kroppsskada, eller med uppsåt att orsaka omfattande förstörelse av sådan plats, anläggning eller system, om förstörelsen leder till eller är ägnad att leda till betydande ekonomisk skada begår ett brott. I konventionen om bekämpande av finansiering av terrorism anges att det är ett brott att tillhandahålla eller att samla in medel, direkt eller indirekt, rättstridigt och uppsåtligt, i syfte att använda dem eller i vetskap om att de kommer att användas för att begå någon av de handlingar som omfattas av ovannämnda konventioner (med undantag för konventionen om brott och vissa andra handlingar begångna ombord på luftfartyg, som inte ingår). Detta innebär att dessa konventioner, även om orden "terrorism" eller "terrordåd" inte omnämns i de flesta av dem, ändå hänför sig till terroristbrott.

Vad beträffar befintliga internationella konventioner har dock den mest betydande insatsen i kampen mot terrorismen varit europeiska konventionen om bekämpande av terrorism (Strasbourg, 27.1.1977) under Europarådets mandat. [2] Detta är den första konvention i vilken terrorismen behandlas på ett övergripande sätt, åtminstone i den meningen att den sammanställer en förteckning över terrordåd. Denna konvention betraktar inte denna typ av brott som politiska brott eller som brott förknippade med ett politiskt brott eller som brott inspirerade av politiska motiv. Detta är viktigt för tillämpningen av utlämningskonventionerna.

[2] ETS nr 90.

Artiklarna 1 och 2 innehåller en förteckning över brott som betraktas som terrordåd. I artikel 1 anges brott som omfattas av konventionen för bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg (Haag, 1970) och konventionen för bekämpande av brott mot den civila luftfartens säkerhet (Montreal, 1971), som avser vissa bestämda terrordåd. Brott som innebär angrepp mot en diplomats eller annan internationellt skyddad persons liv, kroppsliga integritet eller frihet, brott som innebär människorov, tagande av gisslan, grovt olaga inspärrande, användning av bomber, granater, raketer, automatiska skjutvapen eller brev- eller paketbomber, om användningen innebär fara för personer, finns upptagna i samma förteckning. I artikel 2 vidgas begreppet terrordåd till att omfatta även andra brott, t.ex. sådana som innefattar annan grov våldshandling än sådana som omfattas av artikel 1, vilken är riktad mot en persons liv, kroppsliga integritet eller frihet (punkt 1) samt mot egendom om handlingen medfört kollektiv fara för personer (punkt 2).

De flesta av dessa konventioner har undertecknats och ratificerats av en majoritet av medlemsstaterna, vilket innebär att de är skyldiga att tillämpa dem. Detta förslag kommer att göra det enklare att genomföra dessa konventioner i den mån de avser straffrätt eftersom de hänför sig till ett och samma problem: terroristbrott.

Inom Europeiska unionen talas det i artikel 29 i Fördraget om Europeiska unionen just om terrorismen som en av de allvarliga brottsformerna, som skall förebyggas och bekämpas genom gemensamma insatser på tre olika sätt: närmare samarbete mellan polismyndigheter, tullmyndigheter och andra behöriga myndigheter, inklusive Europol, närmare samarbete mellan rättsliga myndigheter och andra behöriga myndigheter i medlemsstaterna samt tillnärmning vid behov av straffrättsliga regler.

Vad beträffar polissamarbetet (artikel 30 i FEU) bör artikel 2.1 i konventionen om upprättandet av en europeisk polisbyrå [3] nämnas, i vilken terrorismen förs in under byråns behörighetsområde, samt rådets beslut av den 3 december 1998 [4] om att ge Europol i uppdrag att behandla brott som har begåtts eller misstänks bli begångna i samband med terroristaktiviteter som riktar sig mot liv, hälsa, personlig frihet och egendom, vilket genomför artikel 2.2 i denna konvention. Rådet beslutade vidare genom sin gemensamma åtgärd av den 15 oktober 1996 [5] att upprätta och föra ett register över specialiserad kompetens, skicklighet och sakkunskap när det gäller att bekämpa terrorism för att underlätta samarbetet mellan Europeiska unionens medlemsstater.

[3] EGT C 316, 27.11.1995, s.1.

[4] EGT C 26, 30.1.1999, s.22.

[5] EGT L 273, 25.10.1996, s.1.

Vad beträffar det rättsliga samarbetet anges det i artikel 31 i FEU att de gemensamma insatserna rörande rättsligt samarbete skall omfatta underlättande och påskyndande av samarbete mellan behöriga ministerier och rättsliga eller likvärdiga myndigheter i medlemsstaterna när det gäller rättsliga förfaranden och verkställighet av beslut (punkt a) och underlättande av utlämning mellan medlemsstaterna (punkt b). På detta område finns det två viktiga rättsliga instrument: konventionen om ett förenklat förfarande för utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater [6] (10 mars 1995) och konventionen om utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater [7] (27 september 1996), där det i artikel 1 fastställs att ett av syftena med den senare konventionen är att underlätta tillämpningen mellan Europeiska unionens medlemsstater av den europeiska konventionen om bekämpande av terrorism. I den gemensamma åtgärden av den 21 december 1998 om att göra deltagande i en kriminell organisation i Europeiska unionens medlemsstater till ett brott [8] talas också om terroristbrott i artikel 2.2.

[6] EGT C 78, 30.3.1995, s.1.

[7] EGT C 313, 23.10.1996, s.11.

[8] EGT L 351, 29.12.1998, s.1.

Det föreföll dock nödvändigt att förbättra dessa rättsliga instrument för att bekämpa terrorismen på ett mer effektivt och ändamålsenligt sätt. I slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors [9] den 15 och 16 oktober 1999 fastställdes därför att de formella utlämningsförfarandena mellan medlemsstaterna borde avskaffas när det gäller personer som är på flykt undan rättvisan efter att ha fått sin slutgiltiga dom och borde ersättas med ett enkelt överförande av sådana personer (slutsats 35).

[9] http://ue.eu.int/en/Info/eurocouncil/index.htm

Europaparlamentet antog (5 september 2001) en resolution om Europeiska unionens roll i kampen mot terrorismen. Där uppmanas rådet att anta ett rambeslut för att avskaffa formella utlämningsförfaranden, att anta principen om ömsesidigt godkännande av beslut i straffrättsliga ärenden, inklusive avgöranden som föregår dom i straffrättsliga ärenden med anknytning till terroristbrott och genomförandet av ett europeiskt beslut om husrannsakan och anhållande samt en tillnärmning av lagstiftning genom att införa minimiregler på europeisk nivå avseende brottsrekvisit och påföljder på området terrorism.

Vad beträffar tillnärmningen av de straffrättsliga reglerna i medlemsstaterna efterlyses slutligen i artikel 31 e [10] i FEU åtgärder för fastställande av minimiregler avseende brottsrekvisit och påföljder på området terrorism. Detta nämns även i punkt 46 i rådets och kommissionens handlingsplan för att på bästa sätt genomföra bestämmelserna i Amsterdamfördraget om upprättande av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa [11] (3 december 1998). Det är detta som är syftet med rambeslutet: att genomföra artikel 31 e i FEU genom en tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om terroristbrott.

[10] I denna artikel nämns organiserad brottslighet och olaglig narkotikahandel och Europeiska unionen försöker att lösa båda dessa problem. Vad beträffar den organiserade brottsligheten bör man beakta den gemensamma åtgärden av den 21 december 1998 om att göra deltagande i en kriminell organisation i Europeiska unionens medlemsstater till ett brott. Vad beträffar den olagliga narkotikahandeln har kommissionen lagt fram ett förslag till rådets rambeslut i vilket fastställs minimiregler avseende brottsrekvisit och straff på området olaglig narkotikahandel (KOM (2001) 259 slutlig, 23 maj 2001).

[11] EGT C 19, 23.1.1999, s.1.

Utöver avdelning VI i FEU, som fastställer lämpliga instrument för bekämpning av terrorism på EU-nivå, och en koordination av åtgärderna på internationell nivå, kan unionens åtagande att bidra till kraftfulla, outtröttliga och globala åtgärder mot terrorismen kräva en politisk dialog med eller åtgärder i förhållande till en icke-medlemsstat samt koordination medlemsstaterna emellan inom internationella organisationer och på internationella konferenser. Hänsyn till samtliga säkerhetsaspekter kan utan att det påverkar de åtgärder som vidtas inom det polisiära och rättsliga samarbetet kräva ytterligare åtgärder inom exempelvis den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i syfte att öka slagkraften och säkerställa att unionen är konsekvent i sina utrikesförbindelser.

3. MEDLEMSSTATERNAS LAGSTIFTNING OM TERRORISM

I Europeiska unionen skiljer sig lagstiftningen om terrorism åt mellan olika medlemsstater. Vissa stater har inte några specifika bestämmelser om terrorism. I dessa stater beivras terrordåd som vanliga brott. I andra medlemsstater finns det specifika lagar eller andra författningar om terrorism där orden "terrorism" och "terrorist" uttryckligen nämns och det ges uttryckliga exempel på terroristbrott. Så är fallet i Frankrike, Tyskland, Italien, Portugal, Spanien och Förenade kungariket.

De flesta terrordåd är i grund och botten vanliga brott som blir till terroristbrott på grund av gärningsmannens motiv: Om motivet är att allvarligt störa eller förstöra statens grundprinciper och grundpelare genom att skrämma människor så är det frågan om ett terroristbrott. Detta synsätt har omsatts i medlemsstaternas lagstiftning om terrorism. Även om ordalydelserna skiljer sig åt så är de i allt väsentligt synonyma.

Strafflagen och straffprocesslagen i Grekland har genomgått avsevärda förändringar efter antagandet nyligen av lag nr 2928 av den 27 juni 2001. I den franska strafflagen [12] avses med terrordåd gärningar som allvarligt kan störa den allmänna ordningen genom hot eller terror. I den portugisiska strafflagen [13] nämns gärningar som är till skada för nationens intressen, att störa eller omstörta statliga institutioner, att tvinga offentliga myndigheter till att göra eller till att inte göra en viss sak och att hota enskilda eller grupper av enskilda. I den spanska strafflagen nämns [14], liksom i Frankrike och Portugal, syftet att störa den konstitutionella ordningen och att allvarligt störa den allmänna ordningen. En liknande formulering, att omstörta den demokratiska ordningen, återfinns även i den italienska strafflagen [15].

[12] Art. 421-1 : « Constituent des acts de terrorism, lorsqu'elles sont intentionnellement en relation avec une enterprise individuelle ou collective ayant pour but the troubler gravement l'ordre public par l'intimidation ou la terreur... ».

[13] Art. 300 : « ...visem prejudicar a integridade ou a independência nacionais, impedir, alterar ou subverter o funcionamiento das instituções do Estado previstas na Constituição, forçar a autoridade pública a praticar um acto, a abster-se de o praticar ou a tolerar que se pratique, ou ainda intimidar certas pessoas, grupo de pessoas ou a população em geral... ».

[14] Art. 571 : « ...cuya finalidad sea la de subvertir el orden constitucional o alterar gravemente la paz pública... ».

[15] Arts. 270 bis, 280, 289 bis : « eversione dell'ordine democratico ».

Lagstiftningen i Förenade konungariket, Terrorism Act 2000, [16] är den mest omfattande lagstiftningen om terrorism i Europeiska unionens medlemsstater. Terrorism definieras som en handling eller ett hot om en handling vars syfte är att påverka styrelseskicket eller att skrämma allmänheten eller en del av allmänheten i syfte att föra fram en politisk, religiös eller ideologisk sak, där handlingen bland annat innebär grovt våld mot person, allvarlig skadegörelse av egendom eller ger upphov till allvarlig risk för hälsa och säkerhet för allmänheten eller för en del av allmänheten.

[16] Terrorism Act 2000 : www.uk-legislation.hmso.gov.uk/acts/acts2000/20000011.htm

4. ETT FÖRSLAG TILL RAMBESLUT

Mot bakgrund av artikel 31 e i FEU, de rättsliga förutsättningar som nämnts tidigare och det faktum att endast sex medlemsstater har rättsliga instrument om terrorism finns det ett klart behov av detta förslag till rambeslut för en tillnärmning av medlemsstaternas materiella lagstiftning. Det avser brottsrekvisit och påföljder på området terrorism, så att terroristbrott beivras genom effektiva, proportionella och avskräckande påföljder. En direkt följd av rambeslutet blir även att det polisiära och rättsliga samarbetet underlättas, eftersom gemensamma brottsbeskrivningar borde övervinna de hinder som kravet på dubbel straffbarhet ställer upp så länge detta krav är en förutsättning för vissa former av ömsesidig rättslig hjälp. Det faktum att det i Europeiska unionen finns ett gemensamt ramverk för kampen mot terrorismen kommer dessutom att underlätta ett närmare samarbete med tredje land.

Det nyckelbegrepp som detta förslag bygger på är begreppet terroristbrott. Terroristbrott kan definieras som brott som med uppsåt begås av en enskild eller en grupp mot ett eller flera länder, deras institutioner eller folk, i syfte att skrämma dem och att allvarligt störa eller förstöra de politiska, ekonomiska eller sociala strukturerna i ett land. Detta innebär att de lagliga rättigheter som angrips av denna typ av brott inte är desamma som de lagliga rättigheter som angrips av vanliga brott. Resonemanget är här att gärningsmannen har andra motiv, även om terroristbrotten med avseende på den praktiska verkan vanligen kan likställas med vanliga brott, och att terrorismen följaktligen angriper även andra lagliga rättigheter. Faktum är att terrordåd vanligen skadar enskildas eller gruppers kroppsliga eller psykiska integritet, deras egendom eller deras frihet på samma sätt som vanliga brott, men terroristbrotten går längre när det gäller att undergräva de strukturer som nämnts tidigare. Av denna anledning skiljer sig terroristbrotten från "vanliga" brott och angriper andra lagliga rättigheter. Det förefaller därför lämpligt att ha andra och specifika brottsrekvisit och påföljder för sådana särskilt allvarliga brott.

Att leda, bilda, stödja eller delta i en terroristgrupp måste å andra sidan betraktas som självständiga brott och beivras som terroristbrott. För att definiera begreppet terroristgrupp måste vi beakta den gemensamma åtgärden av den 21 december 1998 om att göra deltagande i en kriminell organisation i de Europeiska unionens medlemsstater där terrorismen uttryckligen nämns till ett brott. [17] I artikel 1 definieras den kriminella organisationen som en strukturerad sammanslutning, inrättad för en begränsad tid av mer än två personer som handlar i samförstånd för att begå vissa typer av brott som är belagda med de påföljder som specificeras i artikeln. Följaktligen kan vi om vi följer denna definition säga att en terroristgrupp är en strukturerad sammanslutning, inrättad för en begränsad tid av mer än två personer som handlar i samförstånd för att begå terrordåd.

[17] EGT L 351, 29.12.1998, s.1: "Rådet anser att det allvarliga i och utvecklingen av vissa former av den organiserade brottsligheten kräver att samarbetet mellan Europeiska unionens medlemsstater stärks, särskilt när det gäller följande brott: narkotikahandel, människohandel, terrorism..."

Detta rambeslut omfattar alla de terroristbrott som förbereds eller begås inom Europeiska unionens gränser, oavsett mål, inbegripet terrordåd mot icke medlemsstaters intressen i Europeiska unionen.

Gemensamma brottsbeskrivningar och påföljder föreslås. Förslaget innehåller även bestämmelser om ansvar och påföljder för juridiska personer, domstols behörighet, brottsoffers ställning och informationsutbyte mellan medlemsstaterna.

5. RÄTTSLIG GRUND

I artikel 29 i FEU fastställs att unionens mål skall vara att ge medborgarna en hög säkerhetsnivå inom ett område med frihet, säkerhet och rättvisa genom att mellan medlemsstaterna utforma gemensamma insatser på områdena polissamarbete och rättsligt samarbete samt genom att förebygga och bekämpa terrorism. I samma artikel föreskrivs, när det är nödvändigt, en tillnärmning av straffrättsliga regler i medlemsstaterna i enlighet med bestämmelserna i artikel 31 e. I den artikeln anges att de gemensamma insatserna rörande straffrättsligt samarbete skall omfatta gradvisa beslut om åtgärder som fastställer minimiregler avseende brottsrekvisit och påföljder på bl.a. området terrorism.

I artikel 34.2 b i FEU anges rambeslut som ett instrument som skall användas för en tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar. Rambesluten är bindande för medlemsstaterna när det gäller de resultat som skall uppnås men skall överlåta åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt. Detta förslag tar inte upp de ekonomiska konsekvenserna för Europeiska gemenskapens budget.

6. RAMBESLUTET: KOMMENTARER TILL DE ENSKILDA ARTIKLARNA

Artikel 1 (föremål)

Föremålet för detta rambeslut är att genomföra artikel 31 e i FEU, i vilken fastställs att gemensamma insatser rörande straffrättsligt samarbete skall omfatta åtgärder för att fastställa minimiregler avseende brottsrekvisit och påföljder på området terrorism.

Detta kommer att bidra till Europeiska unionens målsättning, som fastställs i artikel 29 i FEU, att ge medborgarna en hög säkerhetsnivå inom ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.

Artikel 2 (tillämpningsområde)

I artikel 2 anges fyra kriterier som begränsar tillämpningsområdet för detta rambeslut. Vid sidan om territorialitetsprincipen (brottet begås eller förbereds helt eller delvis i en medlemsstat) och principen om aktiv person (brottet begås av en medborgare i en medlemsstat eller till förmån för en juridisk person som är etablerad i en medlemsstat), omfattar detta rambeslut även brott som begås mot en medlemsstats institutioner eller folk.

Artikel 3 (terroristbrott)

I artikel 3 ges en lång förteckning över terrorhandlingar och det anges när dessa skall betraktas som terroristbrott och terroristbrott med anknytning till terroristgrupper. I artikel 3 åläggs medlemsstaterna att säkerställa att dessa gärningar kriminaliseras som terroristbrott.

Punkt 1 innefattar en förteckning över de mest allvarliga terroristbrotten. Många av dem omfattas förmodligen av regler om vanliga brott i medlemsstaternas strafflagar. Rambeslutet kräver att dessa brott betraktas som terroristbrott om de begås med uppsåt av en enskild eller en grupp mot ett eller flera länder, deras institutioner eller folk (med folk avses alla personer, även minoriteter), i syfte att skrämma dem och att allvarligt störa eller förstöra de politiska, ekonomiska eller sociala strukturerna i dessa länder. Här bör nämnas mord, kroppsskada, människorov, tagande av gisslan, hot, utpressning, stöld, rån, tillverkning, innehav, förvärv, transport eller tillhandahållande av vapen eller sprängämnen, intrång i, tillgrepp av eller skadegörelse mot statlig eller annan offentlig anläggning, allmänt transportsystem, infrastrukturanläggning, allmän plats samt egendom (både privat och allmän). Detta skulle till exempel kunna inbegripa vissa former av storstadsvåld.

Även om terroristbrott som begås med dator eller elektroniska hjälpmedel uppenbarligen är mindre våldsamma kan de vara lika farliga som de brott som nämnts tidigare och utsätta inte bara människors liv, hälsa och säkerhet utan även miljön för fara. Den viktigaste egenskapen hos dem är att effekten av dem avsiktligen framkallas på avstånd från gärningsmannen men att följderna av dem också kan vara mycket mer långtgående. Därför har terroristbrott som innebär utsläpp av förorenande ämnen eller vållande av brand, översvämningar eller explosioner, att försörjningen med vatten, elkraft eller andra grundläggande resurser störs eller avbryts samt störning av informationssystem innefattats i punkt 1 h, i och j.

I detta rambeslut avses med "allmänt transportsystem" alla anläggningar, transportmedel och hjälpmedel i allmän eller privat ägo som används vid eller för offentligt tillgängliga tjänster för transport av personer eller gods. Detta är också den definition av allmänna transportsystem som används i artikel 1.6 i FN:s konvention om bekämpande av bombattentat av terrorister från 1997. Med "informationssystem" avses datorer och elektroniska kommunikationsnät samt data som lagrats i datorer eller som bearbetats, hämtats eller överförts av datorer för datorernas funktion, användning, skydd och underhåll.

I punkterna 1 1 och 1 m anges slutligen sådana terrordåd som hänför sig till terroristgrupper. Exempelvis betraktas det som ett terroristbrott att leda, främja, stödja och delta i en terroristgrupp.

Punkt 2 innehåller definitionen av "terroristgrupp" som en strukturerad sammanslutning, inrättad för en begränsad tid av mer än två personer som handlar i samförstånd för att begå de terroristbrott som anges i punkterna 1 a till 1 k.

Ordalydelsen i denna artikel gör det möjligt för medlemsstaterna att besluta hur de skall införa den exakta definitionen av brotten vid genomförandet av detta rambeslut.

Artikel 4 (anstiftan, medhjälp, främjande och försök)

I artikel 4 anges att medlemsstaterna är skyldiga att säkerställa att anstiftan till, medhjälp till, främjande av och försök att begå terroristbrott är straffbara gärningar.

Artikel 5 (påföljder)

I artikel 5 behandlas påföljder. I punkt 1 anges att sådana brott och gärningar som anges i artiklarna 3 och 4 skall vara belagda med effektiva, proportionella och avskräckande påföljder.

Påföljdernas räckvidd (punkt 2) är tämligen stor med tanke på de olika terroristbrotten och de påföljder för terrorism som finns i medlemsstaterna. Maximistraffet är frihetsberövande i minst tjugo år (mord) och minimistraffet är två år (utpressning, stöld, rån, hot om att begå vissa brott). I punkt 3 görs det även möjligt att ådöma ytterligare eller alternativa påföljder såsom samhällstjänst, inskränkning av vissa medborgerliga eller politiska rättigheter eller offentliggörande av hela domen eller delar av den för sådana brott och gärningar som anges i artiklarna 3 och 4.

I punkt 4 görs det även möjligt att döma till böter.

Artikel 6 (försvårande omständigheter)

I artikel 6 fastställs försvårande omständigheter för det fall brottet begås med särskild hänsynslöshet, drabbar ett stort antal personer eller är av synnerligen allvarlig och varaktig karaktär eller begås mot statschefer, regeringsmedlemmar, andra internationellt skyddade personer, valda medlemmar av parlamentariska församlingar, medlemmar av regionala eller lokala myndigheter, domare eller andra tjänstemän inom rättsväsendet, kriminalvården eller polisen. Internationellt skyddade personer skall ha samma betydelse som i artikel 1 i 1973 års konvention om förebyggande och bestraffning av brott mot diplomater och andra internationellt skyddade personer.

Artikel 7 (förmildrande omständigheter)

I artikel 7 beaktas rådets resolution av den 20 december 1996 om enskilda som samarbetar med rättsväsendet i kampen mot den internationella organiserade brottsligheten [18] och det anges förmildrande omständigheter när gärningsmannen tar avstånd från sin kriminella verksamhet och förser administrativa och rättsliga myndigheter med uppgifter som hjälper dem att i tid förhindra det brott som planeras, att identifiera eller lagföra andra terrorister, att finna bevis om terroristbrott eller att förebygga ytterligare terroristbrott.

[18] EGT C 10, 11.1.1997, s.1.

Artikel 8 (juridiska personers ansvar)

I linje med det angreppssätt som använts i ett antal andra rättsliga instrument som antagits på EU-nivå för att bekämpa olika typer av brottslighet är det även nödvändigt att täcka in den situation i vilken juridiska personer är inblandade i terroristbrott. Artikel 8 innehåller därför bestämmelser för hur juridiska personer kan hållas ansvariga för sådana brott eller gärningar som anges i artiklarna 3 och 4 och som begås till deras förmån av en person som innehar en ledande ställning och agerar antingen enskilt eller som en del av den juridiska personens organisation. Termen ansvar bör tolkas så att den innefattar både straffrättsligt och civilrättsligt ansvar.

Punkt 2 gör det dessutom möjligt att i enlighet med sedvanlig praxis hålla en juridisk person ansvarig när brister i övervakning eller kontroll som skall utföras av en person i ledande ställning har gjort det möjligt för en person att begå ett brott till förmån för den juridiska personen. I punkt 3 anges att åtal mot en juridisk person inte utesluter ett parallellt åtal mot en fysisk person.

Artikel 9 (påföljder för juridiska personer)

Artikel 9 innehåller ett krav på påföljder för juridiska personer som hålls ansvariga för sådana brott eller gärningar som anges i artiklarna 3 och 4. Påföljderna skall vara effektiva, proportionella och avskräckande, varvid minimikravet är att döma till bötesstraff eller administrativa avgifter. Även andra påföljder som får tillämpas för juridiska personer anges.

Artikel 10 (behörighet)

Artikel 10 innehåller behörighetsbestämmelser.

I punkt 1 anges en rad kriterier som ger behörighet att väcka åtal och att undersöka fall som innefattar sådana brott eller gärningar som anges i detta rambeslut. En medlemsstat skall fastställa sin behörighet i följande fyra situationer:

a) när gärningen helt eller delvis begåtts på medlemsstatens territorium, oavsett den berörda personens status eller nationalitet (territorialitetsprincipen),

b) när gärningsmannen är medborgare i medlemsstaten (principen om aktiv person),

c) när gärningen begåtts till förmån för en juridisk person som är etablerad på den medlemsstatens territorium,

d) när gärningen begåtts mot medlemsstatens institutioner eller folk.

Eftersom inte alla medlemsstaters rättstradition erkänner extraterritoriell behörighet för alla typer av brottsliga handlingar, får de enligt punkt 2 låta bli att tillämpa de regler om behörighet som anges i punkt 1 när det gäller de situationer som anges i punkt 1 b, c och d.

I punkt 3 anges att medlemsstaterna skall meddela rådets generalsekretariat om de beslutar att tillämpa punkt 2.

Artikel 11 (utlämning och åtal)

Denna artikel kommer inte att vara tillämplig när kommissionens förslag om [en europeisk arresteringsorder], som kommer att ersätta utlämningsförfaranden inom Europeiska unionen, antagits. I förslaget om [en europeisk arresteringsorder] föreskrivs inte att nationalitet skulle kunna ligga till grund för att vägra utlämning.

I artikel 11 beaktas det faktum att vissa medlemsstater inte utlämnar sina egna medborgare. Avsikten är att säkerställa att personer som misstänks ha begått terroristbrott inte undgår åtal på grund av att utlämning principiellt vägras med motiveringen att de är medborgare i den staten.

En medlemsstat som inte utlämnar sina egna medborgare måste vidta de åtgärder som är nödvändiga för att fastställa sin behörighet och i tillämpliga fall väcka åtal för de berörda brotten när de begåtts av dess egna medborgare på en annan medlemsstats territorium eller mot en annan medlemsstats institutioner eller folk. I denna artikel regleras inte förhållandet mellan medlemsstaterna och tredje land, vilket skulle kunna behandlas i internationella instrument.

Artikel 12 (samarbete mellan medlemsstaterna)

Syftet med artikel 12 är att utnyttja de internationella instrument för rättsligt samarbete som medlemsstaterna är anslutna till och som kan tillämpas på de frågor som omfattas av detta rambeslut. Ordningar för ömsesidig rättslig hjälp och utlämning återfinns exempelvis i ett antal bilaterala och multilaterala avtal liksom i Europeiska unionens konventioner.

I punkt 1 anges att medlemsstaterna i största möjliga omfattning skall ge varandra hjälp i rättsprocesser och i polisens arbete när det gäller brott som omfattas av detta rambeslut. I punkt 2 anges att medlemsstaterna, om flera av dem är behöriga, skall rådfråga varandra i syfte att samordna sina insatser för att lagföra brottet på ett effektivt sätt. I denna punkt anges även att befintliga samarbetsmekanismer, rättsliga eller andra, såsom Europol, utbyte av samarbetspersoner, det europeiska rättsliga nätverket och den provisoriska enheten för rättsligt samarbete skall utnyttjas i full utsträckning.

Artikel 13 (informationsutbyte)

I artikel 13.1 betonas vikten av att ha inrättat kontaktpunkter för informationsutbyte mellan medlemsstaterna. I punkt 2 anges att medlemsstaterna skall ge spridning åt uppgifterna om de kontaktpunkter som har utsetts för utbyte av information om dessa brott.

I punkt 3 fastställs att det mellan medlemsstaterna skall ske ett informationsutbyte beträffande framtida terroristbrott så att lämpliga åtgärder kan vidtas för att förebygga sådana.

Artikel 14 (skydd av och stöd till brottsoffren)

I Europeiska unionens strategi mot terrorism har särskild vikt lagts vid skydd av och stöd till brottsoffren. Rådet antog den 15 mars 2001 ett rambeslut om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden. Kommissionen håller dessutom på att ta fram en grönbok om ersättning till brottsoffer.

Offren för vissa typer av terroristbrott (t.ex. hot och utpressning) är sårbara. Det är därför lämpligt att varje medlemsstat säkerställer att utredning eller åtal inleds oberoende av huruvida brottsoffret väljer att väcka talan.

Artikel 15 (genomförande och rapportering)

I artikel 15 behandlas genomförandet och uppföljningen av detta rambeslut.

I punkt 1 fastställs att medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att uppfylla kraven i detta rambeslut före den 31 december 2002.

I punkt 2 fastställs att medlemsstaterna senast detta datum till rådets generalsekretariat och till kommissionen skall överlämna de bestämmelser genom vilka deras åtaganden enligt detta rambeslut omsätts i nationell lagstiftning. På grundval av detta skall kommissionen lämna in en skriftlig rapport till Europaparlamentet och rådet om hur rambeslutet fungerar. Rådet skall utvärdera i vilken utsträckning medlemsstaterna fullgjort sina åtaganden enligt rambeslutet.

Artikel 16 (ikraftträdande)

I artikel 16 anges att detta rambeslut skall träda i kraft tre dagar efter det att det offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

2001/0217 (CNS)

Förslag till RÅDETS RAMBESLUT om bekämpande av terrorism

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR FATTAT DETTA RAMBESLUT

med beaktande av Fördraget om Europeiska unionen, särskilt artiklarna 29, 31 e och 34.2 b i detta,

med beaktande av kommissionens förslag, [19]

[19] EGT C , , s. .

med beaktande av Europaparlamentets yttrande, [20]

[20] EGT C , , s. .

och av följande skäl:

(1) Terrorismen är ett av de mest allvarliga brotten mot principerna om mänsklig värdighet, frihet, demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande rättigheterna och mot rättssäkerheten, principer som Europeiska unionen bygger på och som är gemensamma för medlemsstaterna.

(2) Alla eller vissa medlemsstater har anslutit sig till ett antal konventioner om terrorismen. I europeiska konventionen om bekämpande av terrorism [21] av den 27 januari 1977 fastställs att terroristbrott inte kan betraktas som politiska brott eller som brott förknippade med politiska brott eller som brott inspirerade av politiska motiv. Denna konvention låg till grund för rekommendation 1170 (1991) som antogs den 25 november 1991 av ständiga kommittén på Europarådets parlamentariska församlings vägnar. Förenta nationerna har antagit konventionen om bekämpande av bombattentat av terrorister av den 15 december 1997 och konventionen om bekämpande av finansiering av terrorism av den 9 december 1999.

[21] ETS nr 90.

(3) Inom Europeiska unionen antog rådet den 3 december 1998 rådets och kommissionens handlingsplan för att på bästa sätt genomföra bestämmelserna i Amsterdamfördraget om upprättande av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa [22]. Det hänvisades till terrorismen i slutsatserna från Europeiska rådet i Tammerfors den 15-16 oktober 1999 [23] och från Europeiska rådet i Santa María da Feira den 19-20 juni 2000 [24]. Den nämndes också i meddelandet från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om halvårsuppdateringen av resultattavlan för framstegen i skapandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen (andra halvåret 2000) [25]. I La Gomera-förklaringen, som antogs på det informella rådsmötet den 14 oktober 1995, bekräftades att terrorismen utgör ett hot mot demokratin, mot det fria utövandet av de mänskliga rättigheterna och mot den ekonomiska och sociala utvecklingen.

[22] EGT C 19, 23.1.1999, s.1.

[23] http://ue.eu.int/en/Info/eurocouncil/index.htm

[24] http://ue.eu.int/en/Info/eurocouncil/index.htm

[25] KOM (2000) 782 slutlig.

(4) De ledande industriländerna (G7) och Ryssland förespråkade vid sitt möte i Paris den 30 juli 1996 tjugofem åtgärder för att bekämpa terrorismen.

(5) Konventionen som utarbetats på grundval av artikel K.3 i Fördraget om Europeiska unionen om upprättandet av en europeisk polisbyrå (Europolkonventionen) [26] syftar i synnerhet i artikel 2 till att förbättra effektiviteten hos och samarbetet mellan behöriga myndigheter i medlemsstaterna vid förebyggandet och bekämpandet av terrorismen.

[26] EGT C 316, 27.11.1995, s.1.

(6) Europeiska unionen har även vidtagit följande åtgärder mot terrorismen: rådets beslut av den 3 december 1998 om att ge Europol i uppdrag att behandla brott som begåtts eller misstänks bli begångna i samband med terroristaktiviteter som riktar sig mot liv, hälsa, personlig frihet och egendom [27]; rådets gemensamma åtgärd 96/610/RIF av den 15 oktober 1996 på grundval av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen om att upprätta och föra ett register över specialiserad kompetens, skicklighet och sakkunskap när det gäller att bekämpa terrorism för att underlätta samarbetet med att bekämpa terrorism mellan Europeiska unionens medlemsstater [28]; gemensamma åtgärden 98/428/RIF av den 29 juni 1998 beslutad av rådet på grundval av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen, om inrättande av ett europeiskt rättsligt nätverk [29] med ansvar för frågor om terroristbrott, i synnerhet artikel 2; gemensamma åtgärden 98/733/RIF av den 21 december 1998 beslutad av rådet på grundval av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen om att göra deltagande i en kriminell organisation i Europeiska unionens medlemsstater till ett brott [30]; rådets rekommendation av den 9 december 1999 om samarbete i kampen mot finansiering av terroristgrupper [31].

[27] EGT C 26, 30.1.1999, s.22.

[28] EGT L 273, 25.10.1996.

[29] EGT L 191, 7.7.1998, s. 4.

[30] EGT L 351, 29.12.1998, s.1.

[31] EGT C 373, 23.12.1999, s.1.

(7) Det viktiga arbete som utförs av internationella organisationer, i synnerhet Förenta nationerna och Europarådet, måste kompletteras i syfte att åstadkomma en större tillnärmning inom Europeiska unionen. Den stora karaktärsförändring som terrorismen genomgått, oförmågan att bekämpa den med traditionella former av rättsligt och polisiärt samarbete och de luckor som finns i lagstiftningen kräver nya slags åtgärder, nämligen minimiregler avseende brottsrekvisit och påföljder på området terrorism.

(8) Eftersom målen för den föreslagna åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan på grund av behovet av ömsesidighet bättre kan uppnås på unionsnivå, kan Europeiska unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 2 i Fördraget om Europeiska unionen och i artikel 5 i Fördraget om Europeiska gemenskapen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta rambeslut inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(9) Åtgärder bör antas som gäller inte bara de terrordåd som begås i medlemsstaterna utan även sådana som på annat sätt påverkar medlemsstaterna. Det polisiära och rättsliga samarbetet lämpar sig för att bekämpa terrorismen inom Europeiska unionen och på internationell nivå, men ytterligare åtgärder kan vidtas för att öka slagkraften i kampen mot terrordåd och för att säkerställa att Europeiska unionen är konsekvent i sina utrikesförbindelser.

(10) Det är nödvändigt att rekvisiten för terrorism är gemensamma för alla medlemsstater, inbegripet för de brott som begås av terroristgrupper. Dessutom föreskrivs påföljder och sanktioner för fysiska personer som begått och juridiska personer som ställs till svars för sådana brott. De återspeglar allvaret i sådana brott.

(11) Omständigheterna bör anses vara försvårande om brottet begås med särskild hänsynslöshet, drabbar ett stort antal personer eller är av synnerligen allvarlig och varaktig karaktär eller begås mot personer vilkas representativa ställning, inbegripet internationellt skyddade personer, som företrädare för den verkställande eller den lagstiftande makten eller vilkas arbete mot terrorismen gör dem till mål för terrorism.

(12) Omständigheterna bör anses vara förmildrande om terrorister tar avstånd från sin terrorverksamhet och förser administrativa och rättsliga myndigheter med lämpliga uppgifter som hjälper dessa att bekämpa terrorismen.

(13) Det måste fastställas behörighetsregler för att säkerställa att brottet kan beivras.

(14) Europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957 beaktas för att underlätta åtal om brottet begåtts i en medlemsstat som inte utlämnar sina egna medborgare.

(15) I syfte att förbättra samarbetet och i enlighet med regler om skydd för personuppgifter, i synnerhet Europarådets konvention av den 28 januari 1981 om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter [32], bör medlemsstaterna ge varandra så stor ömsesidig rättslig hjälp som möjligt. Operativa kontaktpunkter bör inrättas för utbyte av information. Alternativt bör en befintlig samarbetsmekanism användas i detta syfte.

[32] ETS nr 108.

(16) Offren för vissa typer av terroristbrott, såsom hot och utpressning, kan vara synnerligen sårbara. Varje medlemsstat bör därför säkerställa att utredning eller åtal inleds oberoende av huruvida brottsoffret väljer att väcka talan

(17) Detta rambeslut respekterar de grundläggande rättigheterna och iakttar de principer som fastställts i synnerhet genom Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt kapitel VI i denna.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1 - Syfte

Syftet med detta rambeslut är att fastställa minimiregler avseende brottsrekvisit och påföljder för fysiska och juridiska personer som har begått eller som hålls ansvariga för terroristbrott; minimireglerna skall återspegla allvaret i dessa brott.

Artikel 2 - Tillämpningsområde

Detta rambeslut skall gälla terroristbrott

a) som helt eller delvis begåtts eller förberetts i en medlemsstat, eller

b) som begåtts av en medlemsstats medborgare, eller

c) som begåtts till förmån för en juridisk person som är etablerad i en medlemsstat, eller

d) som begåtts mot en medlemsstats institutioner eller folk.

Artikel 3 - Terroristbrott

1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att följande brott, såsom de beskrivs i nationell lagstiftning, kriminaliseras som terroristbrott, om de med uppsåt begåtts av en enskild eller en grupp av enskilda mot ett eller flera länder, deras institutioner eller folk, i syfte att skrämma dem och att allvarligt störa eller förstöra de politiska, ekonomiska eller sociala strukturerna i ett land:

a) Mord.

b) Kroppsskada.

c) Människorov eller tagande av gisslan.

d) Utpressning.

e) Stöld eller rån.

f) Intrång i, tillgrepp av eller skadegörelse mot statlig eller annan offentlig anläggning, allmänt transportsystem, infrastrukturanläggning, allmän plats eller egendom.

g) Tillverkning, innehav, förvärv, transport eller tillhandahållande av vapen eller sprängämnen.

h) Utsläpp av förorenande ämnen eller vållande av brand, explosioner eller översvämningar som utsätter människor, egendom, djur eller miljö för fara.

i) Att störa eller avbryta försörjningen med vatten, elkraft eller andra grundläggande resurser.

j) Attacker genom störningar av informationssystem.

k) Hot om att begå några av de brott som räknats upp ovan.

l) Att leda en terroristgrupp.

m) Att främja, stödja eller delta i en terroristgrupp.

2. I detta rambeslut avses med terroristgrupp en strukturerad sammanslutning, inrättad för en begränsad tid av mer än två personer som handlar i samförstånd för att begå de terroristbrott som anges i punkterna 1 a till 1 k.

Artikel 4 - Anstiftan, medhjälp, främjande och försök

Medlemsstaterna skall säkerställa att anstiftan till, medhjälp till, främjande av och försök att begå ett terroristbrott är straffbara gärningar.

Artikel 5 - Påföljder

1. Medlemsstaterna skall säkerställa att sådana terroristbrott och gärningar som anges i artiklarna 3 och 4 är belagda med effektiva, proportionella och avskräckande påföljder.

2. Medlemsstaterna skall säkerställa att de terroristbrott som anges i artikel 3 är belagda med frihetsstraff med ett maximistraff på minst

a) tjugo år för det brott som anges i artikel 3.1 a,

b) femton år för det brott som anges i artikel 3.1 l,

c) tio år för de brott som anges i artikel 3.1 c, 3.1 g, 3.1 h och 3.1 i,

d) sju år för det brott som anges i artikel 3.1 m,

e) fem år för de brott som avses i artikel 3.1 f och 3.1 j,

f) fyra år för det brott som anges i artikel 3.1 b,

g) två år för de brott som anges i artikel 3.1 d, 3.1 e och 3.1 k.

3. Medlemsstaterna skall säkerställa att ytterligare eller alternativa sanktioner såsom samhällstjänst, inskränkning av vissa medborgerliga eller politiska rättigheter eller offentliggörande av hela domen eller delar av den kan ådömas för sådana terroristbrott och gärningar som anges i artiklarna 3 och 4.

4. Medlemsstaterna skall säkerställa att det även kan ådömas böter för sådana terroristbrott och gärningar som anges i artiklarna 3 och 4.

Artikel 6 - Försvårande omständigheter

Medlemsstaterna skall, utan att det påverkar andra försvårande omständigheter som beskrivs i respektive nationell lagstiftning, säkerställa att de påföljder och sanktioner som anges i artikel 5 kan skärpas om terroristbrottet

a) begås med särskild hänsynslöshet, eller

b) drabbar ett stort antal personer eller är av synnerligen allvarlig och varaktig karaktär, eller

c) begås mot statschefer, regeringsmedlemmar, andra internationellt skyddade personer, valda medlemmar av parlamentariska församlingar, medlemmar av regionala eller lokala myndigheter, domare eller andra tjänstemän inom rättsväsendet, kriminalvården eller polisen.

Artikel 7 - Förmildrande omständigheter

Medlemsstaterna skall säkerställa att de påföljder och sanktioner som anges i artikel 5 kan mildras om gärningsmannen

a) tar avstånd från sin terrorverksamhet, och

b) förser administrativa eller rättsliga myndigheter med uppgifter som hjälper dem att

i) förebygga eller mildra effekterna av brottet,

ii) identifiera och lagföra andra gärningsmän,

iii) finna bevis, eller

iv) förebygga ytterligare terroristbrott.

Artikel 8 - Juridiska personers ansvar

1. Medlemsstaterna skall säkerställa att juridiska personer kan hållas ansvariga för sådana terroristbrott eller gärningar som anges i artiklarna 3 och 4 och som begås till deras förmån av varje person som agerar antingen enskilt eller som en del av den juridiska personens organisation och har en ledande ställning inom den juridiska personens organisation grundad på

a) befogenhet att företräda den juridiska personen, eller

b) befogenhet att fatta beslut på den juridiska personens vägnar, eller

c) befogenhet att utöva kontroll inom den juridiska personen.

2. Förutom de fall som redan angivits i punkt 1 skall medlemsstaterna säkerställa att en juridisk person kan hållas ansvarig när sådan brist i övervakning eller kontroll som skall utföras av en person som avses i punkt 1 har gjort det möjligt för en person som är underställd den juridiska personen att till förmån för den juridiska personen göra sig skyldig till sådana terroristbrott eller gärningar som anges i artiklarna 3 och 4.

3. Den juridiska personens ansvar enligt punkterna 1 och 2 skall inte utesluta lagföring av fysiska personer som begår sådana terroristbrott eller gärningar som anges i artiklarna 3 och 4.

Artikel 9 - Påföljder för juridiska personer

1. Medlemsstaterna skall säkerställa att en juridisk person som hålls ansvarig i enlighet med artikel 8.1 kan bli föremål för effektiva, proportionella och avskräckande påföljder som skall innefatta bötesstraff eller administrativa avgifter och som kan innefatta andra påföljder, som

a) fråntagande av rätt till offentliga förmåner eller stöd,

b) tillfälligt eller permanent näringsförbud,

c) rättslig övervakning,

d) rättsligt beslut om att avveckla verksamheten,

e) tillfällig eller permanent stängning av inrättning som har använts för att begå brottet.

2. Medlemsstaterna skall säkerställa att en juridisk person som hålls ansvarig i enlighet med artikel 8.2 kan bli föremål för effektiva, proportionella och avskräckande påföljder eller åtgärder.

Artikel 10 - Behörighet

1. En medlemsstat skall fastställa sin behörighet beträffande sådana terroristbrott och gärningar som anges i artiklarna 3 och 4 när terroristbrotten eller gärningarna begåtts

a) helt eller delvis inom dess territorium, eller

b) av en av dess medborgare, med förbehåll för att denna medlemsstat får kräva att gärningen kan beivras även i det land där den begicks, eller

c) till förmån för en juridisk person som har sitt huvudkontor inom medlemsstatens territorium, eller

d) mot dess institutioner eller folk.

2. En medlemsstat får besluta att den inte kommer att tillämpa eller endast i särskilda fall eller under särskilda omständigheter kommer att tillämpa de bestämmelser om behörighet som anges i punkt 1 b, 1 c eller 1 d.

3. Medlemsstaterna skall underrätta rådets generalsekretariat och kommissionen om detta, i tillämpliga fall med uppgift om i vilka särskilda fall eller under vilka särskilda omständigheter beslutet gäller.

Artikel 11 - Utlämning och åtal

1. En medlemsstat som enligt sin lagstiftning inte utlämnar sina egna medborgare skall fastställa sin behörighet över sådana terroristbrott eller gärningar som anges i artiklarna 3 och 4 och som har begåtts av dess egna medborgare på en annan medlemsstats territorium eller mot en annan medlemsstats institutioner eller folk.

2. Varje medlemsstat skall, om en av dess medborgare i en annan medlemsstat uppges ha gjort sig skyldig till ett sådant terroristbrott eller en sådan gärning som anges i artiklarna 3 och 4 och medlemsstaten väljer att inte utlämna denna person till den andra medlemsstaten endast på grundval av dennes medborgarskap, lämna in ärendet till behöriga myndigheter för rättsliga åtgärder i tillämpliga fall.

För att möjliggöra åtal skall den medlemsstat i vilket brottet eller gärningen begicks till behöriga myndigheter i den andra staten överlämna relevanta akter, uppgifter och bevisföremål i enlighet med de förfaranden som fastställts i artikel 6.2 i europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957. Den medlemsstat som begär detta skall underrättas om åtalets väckande och målets utgång.

3. För tillämpningen av denna artikel skall begreppet "medborgare" i en medlemsstat tolkas i enlighet med varje förklaring som denna stat gjort enligt artikel 6.1 b och c i europeiska utlämningskonventionen.

Artikel 12 - Samarbete mellan medlemsstaterna

1. Medlemsstaterna skall ge varandra ömsesidig hjälp i största möjliga omfattning när det gäller rättsliga förfaranden som avser sådana terroristbrott eller gärningar som anges i artikel 3 och 4 i enlighet med tillämpliga konventioner, multilaterala eller bilaterala avtal eller ordningar.

2. Om flera medlemsstater är behöriga att lagföra sådana brott, skall de rådfråga varandra i syfte att samordna sina insatser för att lagföra gärningen på ett effektivt sätt. De skall utnyttja rättsligt samarbete och andra mekanismer i full utsträckning.

Artikel 13 - Informationsutbyte

1. Varje medlemsstat skall utse operativa kontaktpunkter, som kan vara en befintlig operativ struktur eller en struktur som nyligen inrättats för detta ändamål, för informationsutbyte och för andra kontakter mellan medlemsstaterna för att tillämpa detta rambeslut.

2. Varje medlemsstat skall underrätta rådets generalsekretariat och kommissionen om sin operativa kontaktpunkt enligt vad som anges i punkt 1. Generalsekretariatet skall vidarebefordra dessa uppgifter till de andra medlemsstaterna.

3. Om en medlemsstat har uppgifter om ett framtida terroristbrott som påverkar en annan medlemsstat skall den förse den andra medlemsstaten med dessa uppgifter. För detta ändamål kan de operativa kontaktpunkter som avses i punkt 1 användas.

Artikel 14 - Skydd av och stöd till brottsoffer

Varje medlemsstat skall säkerställa att utredning eller åtal av terroristbrott som den är behörig att genomföra inleds oavsett huruvida brottsoffret väljer att väcka talan, åtminstone i sådana fall där artikel 8.1 a är tillämplig.

Artikel 15 - Genomförande och rapportering

Medlemsstaterna skall före den 31 december 2002 ha vidtagit nödvändiga åtgärder för att följa detta rambeslut.

De skall överlämna texten till de bestämmelser som de antar och uppgifter om andra åtgärder som vidtas för att följa detta rambeslut till rådets generalsekretariat och kommissionen

På grundval av detta skall kommissionen före den 31 december 2003 överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet om hur detta rambeslut fungerar, vid behov tillsammans med lagförslag.

Rådet skall bedöma i vilken utsträckning medlemsstaterna följt detta rambeslut.

Artikel 16 - Ikraftträdande

Detta rambeslut träder i kraft den tredje dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Utfärdat i Bryssel den

På rådets vägnar

Ordförande