Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING om gödselmedel

(framlagt av kommissionen)

INNEHÅLL

MOTIVERING

1. Allmänna kommentarer

1.1. Syfte

1.2. Berörda direktiv

1.3. Metoder och struktur

1.3.1. SLIM-rekommendationer

1.3.2. Struktur

1.4. Kadmium

1.4.1. Problemet

1.4.2. Strategi

2. Särskilda anmärkningar

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING om gödselmedel

BILAGA I - Förteckning över typer av EG-gödselmedel

A. Oorganiska enkla gödselmedel som innehåller primära makronäringsämnen

A.1. N-gödselmedel

A.2. P-Gödselmedel

A.3. K-Gödselmedel

B. Oorganiska sammansatta gödselmedel som innehåller primära

makronäringsämnen

B.1. NPK-gödselmedel

B.2. NP-gödselmedel

B.3. NK-gödselmedel

B.4. PK-gödselmedel

C. Oorganiska flytande gödselmedel

C.1. Enkla flytande gödselmedel

C.2. Sammansatta flytande gödselmedel

D. Oorganiska gödselmedel som innehåller sekundära makronäringsämnen

E. Oorganiska gödselmedel som innehåller mikronäringsämnen

E.1. Gödselmedel med ett mikronäringsämne

E.1.1. Bor

E.1.2. Kobolt

E.1.3. Koppar

E.1.4 Järn

E.1.5. Mangan

E.1.6. Molybden

E.1.7. Zink

E.2. Minsta halt av mikronäringsämnen

E.3. Förteckning över tillåtna organiska kelat- och komplexbildare för mikronäringsämnen

BILAGA II - Toleranser

1. Oorganiska enkla gödselmedel som innehåller primäramakronäringsämnen absolut värde i massprocent, uttryckt som n, p2o5, k2o, mgo, cl

2. Oorganiska sammansatta gödselmedel som innehåller primära

makronäringsämnen

3. Sekundära näringsämnen i gödselmedel

4. Mikronäringsämnen i gödselmedel

BILAGA III - Tekniska bestämmelser om ammoniumnitratgödselmedel med hög

kvävehalt

1. Egenskaper hos och gränsvärden för enkla ammoniumnitratgödselmedel med hög kvävehalt

2. Beskrivning av detonationssäkerhetsprovet för ammonuimnitratgödselmedel med hög kvävehalt

3. Metoder för att kontrollera överensstämmelsen med degränsvärden som anges i bilaga iii-1 och iii-2

4. Bestämning av detonationssäkerhet

BILAGA IV - Provtagnings- och analysmetoder

A. PROVTAGNINGSMETOD FÖR GÖDSELMEDEL

1. ÄNDAMÅL OCH RÄCKVIDD

2. ANSVARIGA TJÄNSTEMÄN

3. DEFINITIONER

4. Utrustning

5. KVANTITATIVA KRAV

6. ANVISNINGAR OM UTTAGNING, BEREDNING OCH FÖRPACKNING AV

PROVEN

7. FÖRPACKNING AV SLUTLIGA PROV

8. PROVNINGSPROTOKOLL

9. PROVENS DESTINATION

B. ANALYSMETODER FÖR GÖDSELMEDEL

ALLMÄNNA ANMÄRKNINGAR

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OM METODER FÖR ANALYS AV GÖDSELMEDEL

Metod 1 - PROVBEREDNING FÖR ANALYS

Metod 2 - KVÄVE

Metod 2.1 - Bestämning av kväve som ammoniak

Metod 2.2 - BESTÄMNING AV KVÄVE SOM NITRAT OCH AMMONIAK

Metod 2.2.1 - BESTÄMNING AV KVÄVE SOM NITRAT OCH AMMONIAK ENLIGT ULSCH

Metod 2.2.2 - BESTÄMNING AV KVÄVE SOM NITRAT OCH AMMONIAK ENLIGT ARND

Metod 2.2.3 - BESTÄMNING AV KVÄVE SOM NITRAT OCH AMMONIAK ENLIGT DEVARDA

Metod 2.3 - BESTÄMNING AV KVÄVE TOTALT

Metod 2.3.1 - BESTÄMNING AV DEN TOTALA FÖREKOMSTEN AV KVÄVE I NITRATFRI KALCIUMCYANAMID

Metod 2.3.2 - BESTÄMNING AV TOTAL FÖREKOMST AV KVÄVE I KALCIUMCYANAMID SOM INNEHÅLLER NITRATER

Metod 2.3.3 - BESTÄMNING AV TOTAL FÖREKOMST AV KVÄVE I UREA

Metod 2.4 - BESTÄMNING AV KVÄVE SOM CYANAMID

Metod 2.5 - SPEKTROFOTOMETRISK BESTÄMNING AV BIURET I UREA

Metod 2.6 - bestämning av olika former av kväve i samma prov

Metod 2.6.1 - bestämning av olika former av kvävei samma prov av gödselmedel som innehåller kväve som nitrat, ammoniak, urea och cyanamid

Metod 2.6.2 - bestämning av olika former av kvävei gödselmedel innehållande kväveenbart som nitrat, ammoniak och urea

Metod 3 - FOSFOR

Metod 3.1 - Extraktion

Metod 3.1.1 - extraktion av fosfor som är löslig i mineralsyror

Metod 3.1.2 - EXTRAKTION AV FOSFOR SOM ÄR LÖSLIG I 2-PROCENTIG MYRSYRA (20 g per liter)

Metod 3.1.3 - extraktion av fosfor som är löslig i 2-procentig citronsyra

(20 g per liter)

Metod 3.1.4 - extraktion av fosforsom är löslig i neutralt ammoniumcitrat

Metod 3.1.5 - EXTRAKTION MED ALKALISKT AMMONIUMCITRAT

Metod 3.1.5.1 - Extraktion av löslig fosfor enligt Petermann vid 65 °C

Metod 3.1.5.2 - Extraktion av löslig fosfor enligt petermann vid rumstemperatur

Metod 3.1.5.3 - Extraktion av löslig fosfor Joulies alkaliska lösning av ammoniumcitrat

Metod 3.1.6 - EXTRAKTION AV VATTENLÖSLIG FOSFOR

Metod 3.2 - BESTÄMNING AV EXTRAHERAD FOSFOR (Gravimetrisk metod med användning av kinolinmolybdofosfat)

Metod 4 - KALIUM

Metod 4.1 - BESTÄMNING AV HALTEN VATTENLÖSLIGT KALIUM

Metod 5.

Metod 6 - KLOR

Metod 6.1 - BESTÄMNING AV klorider när organiska material saknas

Metod 7 - MALNINGSFINHET

Metod 7.1 - BESTÄMNING AV MALNINGSFINHET (TORR METOD)

Metod 7.2 - BESTÄMNING AV malninGsfinhethos mjuka råfosfater

Metod 8 - SEKUNDÄRA MAKRONÄRINGSÄMNEN

Metod 8.1 - EXTRAKTION AV TOTALt kalcium,totalt magnesium, totalt natrium och totalt fosfori form av sulfater

Metod 8.2 - EXTRAKTION AV TOTALt svavel, i olika former

Metod 8.3 - EXTRAKTION AV VATTENLÖSLIGT kalciummagnesium, natrium och svavel (i form av sulfater)

Metod 8.4 - EXTRAKTION AV VATTENLÖSLIGt svaveldå svavel förekommer I olika former

Metod 8.5 - EXTRAKTION OCH BESTÄMNING AV SVAVEL I GRUNDÄMNESFORM

Metod 8.6 - BESTÄMNING AV EXTRAHERAT KALCIUM EFTER UTFÄLLNINGSOM OXALAT OCH TITRERING MED KALIUMPERMANGANAT

Metod 8.7 - BESTÄMNING AV magnesium genom atomabsorptionsspektrometri

Metod 8.8 - BESTÄMNING AV MAGNESIUM MED KOMPLEXOMETRI

Metod 8.9 - BESTÄMNING AV SULFATER

Metod 8.10 - BESTÄMNING AV EXTRAHERAT NATRIUM

Metod 9 - MIKRONÄRINGSÄMNEN I HALTER UPP TILL 10 %

Metod 9.1 - EXTRAKTION AV DEN TOTALA HALTEN AV MIKRONÄRINGSÄMNEN

Metod 9.2 - EXTRAKTION AV VATTENLÖSLIGA MIKRONÄRINGSÄMNEN

Metod 9.3 - borttagande av organiska föreningar från extrakt av gödselmedel

Metod 9.4 - BESTÄMNING AV MIKRONÄRINGSÄMNEN I EXTRAKT AV GÖDSELMEDEL MED HJÄLP AV ATOMABSORPTIONS-SPEKTROMETRI (ALLMÄNT FÖRFARANDE)

Metod 9.5 - spektrometrisk bestämning av borhalten i extraktav gödselmedel med hjälp av azometin-h

Metod 9.6 - bestämning av kobolthalten i extrakt av gödselmedelmed hjälp av atomabsorptionsspektrometri

Metod 9.7 - bestämning av kopparhalten i extrakt av gödselmedelmed hjälp av atomabsorptionsspektrometri

Metod 9.8 - bestämning av järnhalten i extrakt av gödselmedelmed hjälp av atomabsorptionsspektrometri

Metod 9.9 - bestämning av halten av mangan i extrakt av gödselmedelmed hjälp av atomabsorptionsspektrometri

Metod 9.10 - bestämning av molybden i extrakt av gödselmedelmed hjälp av spektrometri av ett komplex med ammoniumtiocyanat

Metod 9.11 - bestämning av halten av zink i extrakt av gödselmedelmed hjälp av atomabsorptionsspektrometri

Metod 10 - Mikronäringsämneni halter på över 10 %

Metod 10.1 - EXTRAKTION AV DEN TOTALA HALTEN AV MIKRONÄRINGSÄMNEN

Metod 10.2 - EXTRAKTION AV VATTENLÖSLIGA MIKRONÄRINGSÄMNEN

Metod 10.3 - borttagande av organiska föreningar från extrakt av gödselmedel

Metod 10.4 - bestämning av mikronäringsämnen i extrakt av gödselmedel genom atomabsorptionsspektometri (allmänt förfarande)

Metod 10.5 - spektrometrisk bestämning av borhalten i extraktmed hjälp av acidimetrisk titrering

Metod 10.6 - bestämning av kobolthalten i extrakt av gödselmedelmed

hjälp av gravimetrisk metod med 1-nitroso-2-naftol

Metod 10.7 - bestämning av kopparhalten i extrakt av gödselmedelmed hjälp av titreranalys

Metod 10.8 - bestämning av järnhalten i extrakt av gödselmedelmed hjälp av atomabsorptionsspektrometri

Metod 10.9 - bestämning av halten av mangan i extrakt av gödselmedelmed hjälp av titrering

Metod 10.10 - bestämning av molybden i extrakt av gödselmedelmed hjälp av gravimetrisk metod med 8-hydroxykinolin

Metod 10.11 - bestämning av halten av zink i extrakt av gödselmedelmed hjälp av atomabsorptionsspektrometri

BILAGA V

A. Förteckning över dokument som tillverkare eller deras företrädare skall konsultera vid utarbetandet av ett tekniskt underlag för en ny gödselmedelstyp, som de önskar få upptagna i bilaga I till denna förordning

B. Normer för officiell ackreditering av de laboratorier, som är kompetenta och godkända att leverera de tjänster, som är nödvändiga för kontroll av eg-gödselmedels överensstämmelse med denna förordning och dess bilagor.

KONSEKVENSANALYS - FÖRSLAGETS KONSEKVENSER FÖR FÖRETAGEN, SÄRSKILT SMÅ OCH MEDELSTORA FÖRETAG

MOTIVERING

1. Allmänna kommentarer

1.1. Syfte

För att skapa ett Europa nära medborgarna fäster kommissionen stor vikt vid att förenkla och förtydliga gemenskapslagstiftningen, så att den blir klarare och mer tillgänglig för vanliga medborgare, och därvid ger dem nya möjligheter att använda sig av de särskilda rättigheter som denna lagstiftning ger dem.

Detta syfte kan inte uppnås så länge som många bestämmelser, som har ändrats flera gånger fortfarande inte finns samlade utan måste sökas dels i den ursprungliga rättsakten, dels i senare ändringsrättsakter. Detta leder till att det krävs ett betydande forskningsarbete med jämförelser mellan många olika rättsakter för att man skall kunna fastställa vilka de gällande reglerna är.

Därför är det nödvändigt att göra en konsolidering av de bestämmelser som ofta har ändrats, om gemenskapslagstiftningen skall bli klar och allmänt tillgänglig.

1.2. Berörda direktiv

Det bifogade förslaget från kommissionen är en omarbetning av rådets och kommissionens direktiv om tillnärmning mellan medlemsstaternas lagstiftning om gödselmedel. Följande direktiv kommer därmed att integreras i en enda rättsakt:

- Rådets direktiv 76/116/EEG av den 18 december 1975 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om gödselmedel.

- Rådets direktiv 80/876/EEG av den 15 juli 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om enkla ammoniumnitratgödselmedel med hög kvävehalt.

- Kommissionens direktiv 87/94/EEG av den 8 december 1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om förfaranden för kontroll av egenskaper, gränsvärden och detonationssäkerhet hos enkla ammoniumnitratgödselmedel med hög kvävehalt.

- Kommissionens direktiv 77/535/EEG av den 22 juni 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om provtagnings- och analysmetoder för gödselmedel.

Även olika ändringar och anpassningar till den tekniska utvecklingen integreras i denna rättsakt (se bilaga VI till den konsloliderade rättsakten).

1.3. Metoder och struktur

1.3.1. SLIM-rekommendationer

I sin slutrapport av den 27 oktober 1997 framlade kommissionens SLIM II-arbetsgrupp några rekommendationer om vad en förenkling av gödselmedelslagstiftningen borde omfatta. Dessa har tillsammans med andra relevanta punkter diskuterats ingående i kommissionens arbetsgrupp om gödselmedel (hädanefter: arbetsgruppen), där experter från medlemsstaterna och industrin redogjorde för sina synpunkter under sammanlagt 13 dagars möten mellan mars 1998 och december 2000. Dessa rekommendationer måste genomföras utifrån vetenskapliga, juridiska och pragmatiska hänsyn. SLIM-gruppens rekommendationer har beaktats i synnerhet på följande områden:

a) Inrättande av en särskild grupp som skall bistå kommissionen med råd. För att uppnå största möjliga flexibilitet föreslås att organisationen av detta överlåts till kommissionens arbetsgrupp om gödselmedel, som kan lösa problemen från fall till fall. Artikel 32 i den konsoliderade rättsakten innehåller upplysningar om vilket förfarande som skall följas vid inlämning till kommissionen av förslag rörande gödselmedel.

b) Kriterier för beslut om nya gödselmedelstyper (inkl. organiska). Se artikel 14.

c) Krav för gödselmedelstyper som skall tillfogas förteckningen. Se artikel 14.

d) Krav för blandningar av gödselmedel med hänsyn till kompatibilitet. Detta ingår implicit i artikel 14.

e) Krav för peer review av ansökningar rörande gödselmedelstyper som kan utgöra en fara för hälsa och säkerhet. Detta ingår implicit i artikel 14. Arbetsgruppen har enats om att besluta från fall till fall om att begära peer review av förslag.

f) Villkor för att tillföra nya gödselmedelsgrupper. Arbetsgruppen har enats om att gödselmedelstyper i nya gödselmedelsgrupper (exempelvis organiska gödselmedel) skall behandlas först efter det att denna konsoliderade rättsakt antagits, och artikel 14 innehåller bestämmelser om nödvändigheten av att definiera testmetoderna.

g) Kontroller genom nätverk av godkända laboratorier och genom rapporter. Bestämmelserna återfinns i artikel 30 och skäl 9.

h) Studiegrupp om kadmium. Denna grupp inrättades oberoende av arbetet med konsolidering av rättsakterna inom ramen för arbetsgruppen för gödselmedel, för att skapa möjligheter till konsultationer och diskussioner med medlemsstater och berörda parter. Jfr med övergångsbestämmelserna i artikel 33.

i) Gödselmedelsblandningar. Jfr med artikel 9a, sista strecksatsen. Tekniska bestämmelser för identifiering av näringsämnen skall tillämpas.

1.3.2. Struktur

Den konsoliderade rättsakten har strukturerats så att alla tekniska specifikationer i största möjliga utsträckning tagits bort från själva lagtexten, och istället placerats i bilagorna. En överordnad princip för själva lagtexten är därmed att den hållits så allmän som möjligt. Otvivelaktigt skulle en konsolidering enligt den "nya metoden" ha gjort texten ännu lättare. Men detta var inte vad SLIM-gruppen rekommenderade, och det tycks heller inte som om det för närvarande finns tillräckligt med samförstånd när det gäller alla nödvändiga standarder för analys. Bestämmelser [artikel 29.4] har dock infogats för att stimulera till att utföra framtida anpassningar till den tekniska utvecklingen enligt den nya metoden.

I detta förslag har allmänna bestämmelser avskiljts från särbestämmelser. De sistnämnda är ordnade efter de viktigaste gödselmedelsgrupper som lagstiftningen för närvarande omfattar. Detta gör det förhållandevis enkelt att använda lagstiftningen och eventuellt att lägga till andra gödselmedelsgrupper (exempelvis organiska gödselmedel) utan att återigen behöva omstrukturera hela rättsakten.

De tekniska bilagorna har satts samman på grundval av ursprungsdirektiven och har omordnats. Arbetsgruppen har reviderat bilagorna och infört några smärre ändringar. I synnerhet har man lämnat de tekniska specifikationerna om näringsinnehåll oförändrade och alla toleransnivåer har förts in i bilagorna. Man var enig om att en mer detaljerad översyn av de särskilda tekniska kraven i bilagorna skulle behövas i framtiden, så att de kan uppdateras i enlighet med den nyaste analystekniken för gödselmedel. Vissa medlemsstaters erfarenheter av nationell lagstiftning om gödselmedel visade att detta skulle kräva flera år. Därför bestämdes att detta arbete skulle avskiljas från arbetet med den konsoliderade rättsakten.

Den typ av rättsakt man valt är en förordning. Skälet till detta är att denna lagstiftning har varit och kommer att bli föremål för många anpassningar till den tekniska utvecklingen. En förordning pålägger dessutom tillverkarna direkta krav som skall uppfyllas samtidigt och på samma sätt i hela gemenskapen. Det betyder att den underlättar medlemsstaternas och de ekonomiska aktörernas uppgifter och främjar en enhetlig tillämpning på den inre marknaden.

1.4. Kadmium

1.4.1. Problemet

Oavsiktlig kadmiumhalt i minerala gödselmedel är ett problem, särskilt i Österrike, Finland och Sverige, som vid sitt tillträde till gemenskapen fick tillåtelse att behålla restriktioner fram till den 31 december 2001 när det gäller utsläppande på marknaden av EG-gödselmedel med en kadmiumhalt som ligger över de nationella gränsvärdena. På gemenskapsnivån finns inga gränsvärden, och gödselmedelslagstiftningen är därför för närvarande inte fullt harmoniserad. Kommissionen åtog sig 1998 att lösa detta problem före utgången av 2001 och har tillsammans med medlemsstaterna inlett och genomfört ett riskbedömningsprogram för kadmium i gödselmedel.

1.4.2. Strategi

När riskbedömningsprogrammet är avslutat kommer kommissionen att framlägga ett förslag om vilka åtgärder som eventuellt bör vidtas på gemenskapsnivå.

Kadmiumfrågan behandlas därför inte i samband med denna omarbetning, utan den är begränsad till den mer tekniska process som det innebär att omarbeta existerande bestämmelser. Därför bör det vara möjligt att anta förordningen snabbt. Det är desto mer nödvändigt som den innehåller bestämmelser om en övergångsperiod på två år, inom vilken problemet med kadmium kan lösas. Senare kommer en liknande översyn att utföras när det gäller andra förorenande ämnen, som skulle kunna få skadliga effekter på människors, djurs eller växters hälsa eller på miljön.

2. Särskilda anmärkningar

Den konsoliderade rättsaktens struktur framgår av innehållsförteckningen.

Stora delar av texten har övertagits direkt från de gamla direktiven, men har ställts upp på ett sätt som passar in i strukturen. Alla artiklar i de gamla direktiven har använts, utom i de fall då de överlappar varandra. När så har varit möjligt har ordalydelsen i de gamla direktiven övertagits.

Artikel 2 För de viktigaste termerna har definitioner införts; de flesta är sådana som används av CEN, och några har ändrats på rekommendation från arbetsgruppen av experter.

Artikel 3 Beteckningen "EG-gödselmedel" är förbehållen sådana gödselmedel som uppfyller bestämmelserna i denna förordning.

Artikel 4 Vikt har lagts vid att det klart och tydligt skall framgå vilket ansvar som åligger den person som släpper ut gödselmedlet på marknaden.

Artikel 5 I denna artikel betonas principen om den fria rörligheten på den inre marknaden.

Artikel 6 Artiklar från de gamla direktiven, där allmänna krav för deklarationer för alla typer av näringsämnen fastställs, har integrerats i denna artikel.

Artiklarna 7-12 Märknings- och förpackningskrav har övertagits i nästan helt oförändrat skick från de gamla direktiven.

Artikel 13 Denna artikel berör toleranser för det deklarerade näringsämnesinnehållet. I bilaga II till denna förordning görs det klart att toleranserna enbart skall förstås som negativa värden. I punkt 2 specificeras tillverkarnas förpliktelser. Punkt 3 kommer från den tekniska bilagan III i direktiv 76/116/EEG.

Artikel 14 I denna artikel definieras de allmänna krav som en gödselmedelstyp måste uppfylla för att kunna upptas i bilaga I, och där införs även explicit idén att ange analysmetoder i ett förslag.

Artikel 15 Denna skyddsklausul har hittills endast ingått i direktiv 80/876/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om enkla ammoniumnitratgödselmedel med hög kvävehalt. Den gäller nu för hela EG-gödselmedelslagstiftningen.

Artiklarna 16-19 Bestämmelser om räckvidd, deklaration och identifikation har tagits med i dessa artiklar för de specifika gödselmedelstyper som anges. Bestämmelserna har övertagits direkt från de gamla direktiven med förändringar i syfte att förenkla och förtydliga texten.

Artiklarna 20, 21 På samma sätt som i artiklarna 16-19 definieras särskilda krav för dessa särskilda gödselmedelstyper.

Artiklarna 22, 23 Ibid.

Artikel 24 Som i föregående direktiv.

Artiklarna 25-28 Räckvidden har utvidgats från enkla till sammansatta ammoniumnitratgödselmedel med hög kvävehalt, som en anpassning till den nya situationen på marknaden. Enligt den tidigare lagstiftningen skulle sammansättningar inte utsättas för detonationsprov, vilket skapade ett kryphål som medlemsstaterna av säkerhetsskäl önskade täppa till.

Följaktligen kan nu medlemsstaterna kräva detonationsprov även för ammonium nitratgödselmedel med hög kvävehalt. Om ett EG-gödselmedel uppfyller kraven i detonationsproven i bilaga III till denna förordning, bör det omfattas av mindre stränga nationella bestämmelser, särskilt när det gäller lagring och förvaring.

Artikel 29 I denna artikel om överensstämmelsebestämmelser finns bestämmelser om att man i största möjliga mån bör använda europeiska standarder för anpassning till den tekniska utvecklingen när det gäller analysmetoder, varmed de nya metoderna införs för framtida lagstiftning inom denna sektor.

Artikel 30 Denna artikel är ny och innehåller bättre bestämmelser om analys och provning. SLIM-gruppen och medlemsstaterna ansåg att det fanns behov av ett kvalitetssäkringssystem för laboratorier. Eftersom situationen varierar mellan medlemsstaterna har även en övergångsbestämmelse införts (se artikel 34).

Artikel 31 Bestämmelser om hur ansökningar om upptagande av en ny gödselmedelstyp i bilaga I skall göras.

Artikel 32 Det relevanta kommittéförfarandet enligt rådets beslut 1999/468/EEG.

Artiklarna 33, 34 Övergångsbestämmelser, dels från existerande direktiv, dels som anges i artikel 30. De undantag för Österrike, Finland och Sverige som nämns i artikel 33 har förlängts till den 31 december 2004 så att gemenskapen skall få tid att besluta om åtgärder när det gäller kadmium.

Artiklarna 35-38 Slutbestämmelser

2001/0212 (COD)

Förslag till

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING

om gödselmedel

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 95 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag [1],

[1] EGT C

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande [2],

[2] EGT C

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget [3], och

[3] EGT C

av följande skäl:

(1) Det har upprepade gånger gjorts väsentliga ändringar i rådets direktiv 76/116/EEG av den 18 december 1975 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om gödselmedel [4], senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 98/97/EG [5], rådets direktiv 80/876/EEG av den 15 juli 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om enkla ammoniumnitratgödselmedel med hög kvävehalt [6], senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 97/63/EG [7], kommissionens direktiv 87/94/EEG av den 8 december 1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om förfaranden för kontroll av egenskaper, gränsvärden och detonationssäkerhet hos enkla ammoniumnitratgödselmedel med hög kvävehalt [8], senast ändrat genom direktiv 88/126/EEG [9] och kommissionens direktiv 77/535/EEG av den 22 juni 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om provtagnings- och analysmetoder för gödselmedel [10], senast ändrat genom direktiv 95/8/EG [11]. I enlighet med kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet "Förenklad lagstiftning på den inre marknaden (SLIM)" [12] och "Handlingsplan för den inre marknaden" [13] bör dessa direktiv upphävas och ersättas av en enda rättsakt för att större klarhet skall uppnås på området.

[4] EGT L 24, 30.1.1976, s. 21.

[5] EGT L 18, 23.1.1999, s. 60.

[6] EGT L 250, 23.9.1980, s. 7.

[7] EGT L 335, 6.12.1997, s. 15.

[8] EGT L 38, 7.2.1987, s. 1.

[9] EGT L 63, 9.3.1988, s. 12.

[10] EGT L 213, 22.8.1977, s. 1.

[11] EGT L 86, 20.4. 1995, s. 41.

[12] KOM(96) 204 slutlig.

[13] CSE(97) 1 slutlig.

(2) Gemenskapens lagstiftning om gödselmedel har ett mycket tekniskt innehåll. En förordning är därför ett ändamålsenligt rättsligt instrument, eftersom tillverkare och importörer därigenom direkt kan åläggas precisa krav som skall tillämpas samtidigt och på samma sätt i hela gemenskapen.

(3) I varje medlemsstat finns tvingande bestämmelser enligt vilka gödselmedel skall kunna uppvisa vissa tekniska egenskaper. Dessa bestämmelser skiljer sig åt i de olika medlemsstaterna, särskilt i fråga om sammansättningen och definitionen av olika typer av gödselmedel, beteckningarna på dessa typer och deras identifiering och förpackning. Olikheterna skapar hinder för handeln inom gemenskapen. De bör därför harmoniseras.

(4) Eftersom målen för den planerade åtgärden, nämligen att säkerställa den inre marknaden för gödselmedel, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna om det inte finns några gemensamma tekniska kriterier och därför, på grund av åtgärdens omfattning bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, får gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. Enligt proportionalitetsprincipen som anges i denna artikel går förordningen inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(5) Det är nödvändigt att på gemenskapsnivå fastställa bestämmelser om EG-gödselmedlens beteckning, definition och sammansättning.

(6) Vidare bör det fastställas gemenskapsregler för hur dessa gödselmedel skall identifieras och märkas samt för hur förpackningar skall förslutas.

(7) Ett förfarande bör inrättas på gemenskapsnivå som skall följas om en medlemsstat anser det nödvändigt att begränsa utsläppandet på marknaden av EG-gödselmedel.

(8) Produktionen av gödselmedel kan uppvisa vissa variationer beroende på tillverkningsteknik eller råvaror. Metoderna för provtagning och analys kan också variera. Det är därför nödvändigt att tillåta toleranser för det deklarerade innehållet av näringsämnen. I jordbrukets intresse är det tillrådligt att hålla dessa toleranser inom snäva gränser.

(9) Officiella kontroller av EG-gödselmedlens överensstämmelse med kraven i denna förordning på kvalitet och sammansättning bör utföras av kompetenta laboratorier.

(10) Ammoniumnitrat är huvudbeståndsdel i en mängd produkter, av vilka några är avsedda att användas som gödselmedel och andra som sprängämnen. Med hänsyn till de speciella egenskaperna hos ammoniumnitratgödselmedel med hög kvävehalt och kraven rörande allmän säkerhet, hälsa och arbetarskydd är det nödvändigt att fastställa ytterligare gemenskapsregler för EG-gödselmedel av denna typ.

(11) Vissa av dessa produkter kan vara farliga och skulle under vissa omständigheter kunna användas för andra ändamål än de är avsedda för. Detta kan medföra risker för människor och egendom. Medlemsstaterna bör därför inte hindras från att vidta lämpliga åtgärder som hindrar sådan användning.

(12) Med hänsyn till den allmänna säkerheten är det särskilt viktigt att på gemenskapsnivå fastställa de egenskaper som särskiljer EG-ammoniumnitratgödselmedel med hög kvävehalt från ammoniumnitrattyper som används vid tillverkning av produkter som används som sprängmedel.

(13) För att det skall kunna säkerställas att enkla EG-ammoniumnitratgödselmedel med hög kvävehalt är ofarliga, bör de ha vissa egenskaper. Medlemsstaterna bör kunna kräva att sådana gödselmedel genomgår ett detonationsprov före eller efter utsläppandet på marknaden. Om ett EG-gödselmedel uppfyller kraven för detonationsprovet, bör det omfattas av mindre stränga nationella bestämmelser , särskilt när det gäller lagring.

(14) Det är nödvändigt att fastställa regler för metoderna för slutna termiska cykler, även om det inte nödvändigtvis är möjligt att simulera alla de förhållanden som kan uppstå under transport och förvaring.

(15) Gödselmedel kan förorenas av ämnen som kan utgöra en potentiell risk för människors och djurs hälsa och för miljön. Frågan om ofrivilligt kadmiuminnehåll i mineralgödselmedel är det första exemplet på sådana ämnen, som kommissionen kommer att behandla. När så är lämpligt kommer en liknande översyn att göras för andra förorenande ämnen.

(16) Det är lämpligt att inrätta ett förfarande som skall följas av alla tillverkare eller dessas företrädare när de vill få en ny gödselmedelstyp upptagen i bilaga I för att kunna märka den med beteckningen "EG-GÖDSELMEDEL". Detta förfarande bör omfatta insändande av ett tekniskt underlag till en myndighet i medlemsstaten som därefter förmedlar detta vidare.

(17) De åtgärder som behövs för genomförandet av denna förordning utgör åtgärder med allmän räckvidd enligt artikel 2 i rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter [14], och de bör antas enligt det föreskrivande förfarandet i artikel 5 i nämnda beslut.

[14] EGT L 184, 17.7. 1999, s. 23.

(18) Medlemsstaterna bör fastställa påföljder för överträdelser av bestämmelserna i denna förordning.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

AVDELNING I Allmänna bestämmelser

Kapitel I Tillämpningsområde och definitioner

Artikel 1

Denna förordning skall tillämpas på produkter som släpps ut på marknaden som gödselmedel under beteckningen "EG-gödselmedel".

Artikel 2

I denna förordning används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

a) gödselmedel: material vars främsta funktion är att förse växter med näring.

b) primära makronäringsämnen: grundämnena kväve, fosfor och kalium.

c) sekundära makronäringsämnen: grundämnena kalcium, magnesium, natrium och svavel.

d) mikronäringsämnen: grundämnena bor, kobolt, koppar, järn, mangan, molybden och zink, vilka är viktiga för växternas tillväxt, men i små mängder jämfört med primära och sekundära makronäringsämnen.

e) oorganiskt gödselmedel: ett gödselämne vari de deklarerade näringsämnena är mineraler som framställts genom fysiska och/eller kemiska industriprocesser. Kalciumcyanamid samt urea och dess kondensations- och associationsprodukter kan genom överenskommelse klassificeras som oorganiska gödselmedel.

f) kelaterat mikronäringsämne: ett mikronäringsämne som är bundet vid en av de organiska molekyler som förtecknas i avsnitt E.3.1 i bilaga I.

g) komplexförenat mikronäringsämne: ett mikronäringsämne som är bundet vid en av de molekyler som förtecknas i avsnitt E.3.2 i bilaga I.

h) gödselmedelstyp: gödselmedel med en gemensam typbeteckning enligt vad som anges i bilaga I.

i) enkelt gödselmedel: ett kväve-, fosfat- eller kaliumgödselmedel som endast innehåller ett av de primära makronäringsämnen som kan deklareras.

j) sammansatt gödselmedel: ett gödselmedel som innehåller minst två av de primära makronäringsämnen som kan deklareras och som fås kemiskt eller genom blandning eller genom en kombination av båda.

k) komplexförenat gödselmedel: ett sammmansatt gödselmedel, som fås genom kemisk reaktion eller genom lösning eller som fått fast form genom granulering och som innehåller minst två av de primära makronäringsämnen som kan deklareras. I fast form innehåller varje korn alla näringsämnen i den sammansättning som deklarerats.

l) blandat gödselmedel: ett gödselmedel som fås genom torrblandning av flera gödselmedel, utan någon kemisk reaktion.

m) bladgödselmedel: ett gödselmedel avsett för bestrykning av bladen på grödan, som därigenom upptar näringen.

n) flytande gödselmedel: gödselmedel i suspenderad eller upplöst form.

o) upplöst gödselmedel: ett flytande gödselmedel, som inte innehåller några fasta partiklar.

p) suspenderat gödselmedel: ett tvåfasgödselmedel i vilket fasta partiklar hålls suspenderade i den flytande fasen.

q) deklaration: angivande av mängden näringsämnen eller deras oxider, inbegripet deras form och löslighet, som garanteras inom specificerade toleranser.

r) deklarerad halt: halten av ett näringsämne eller dess oxid, vilket enligt gemenskapens lagstiftning kan eller skall anges på en etikett eller ett dokument som hör till ett EG-gödselmedel.

s) tolerans: den tillåtna avvikelsen för det uppmätta värdet av ett näringsämne i förhållande till det angivna värdet.

t) harmoniserad europeisk standard: standard från Europeiska standardiseringsorganisationen (European Committee for Standardisation, CEN), som gemenskapen har erkänt officiellt och till vilka en hänvisning har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

u) förpackning: en förseglingsbar behållare som används för förvaring, skydd, hantering och distribution av gödselmedel, och som innehåller högst 1 000 kg.

v) lösvikt: gödselmedel som inte förpackats såsom föreskrivs i denna förordning.

w) utsläppande på marknaden: tillhandahållande, mot betalning eller gratis, eller lagring för tillhandahållande. Införsel av ett gödselmedel till gemenskapens tullområde skall enligt denna förordning anses utgöra utsläppande på marknaden.

x) tillverkare: den fysiska eller juridiska person, inbegripet importörer, som släpper ut ett gödselmedel på marknaden.

Kapitel ii Utsläppande på marknaden

Artikel 3

Ett gödselmedel som tillhör en gödselmedelstyp som förtecknas i bilaga I och som överensstämmer med villkoren i denna förordning får betecknas "EG-gödselmedel".

Tillverkaren får inte använda beteckningen "EG-gödselmedel" för gödselmedel som inte överensstämmer med denna förordning.

Artikel 4

Tillverkaren skall vara etablerad inom gemenskapen och skall ha ansvaret för att EG-gödselmedel överensstämmer med bestämmelserna i denna förordning.

Artikel 5

1. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 15 och annan gemenskapslagstiftning får medlemsstaterna inte på grunder som rör sammansättning, identifiering, märkning eller förpackning, eller andra bestämmelser i denna förordning förbjuda, begränsa eller hindra utsläppande på marknaden av gödselmedel som är märkt med beteckningen "EG-gödselmedel" och som uppfyller bestämmelserna i denna förordning.

2. Gödselmedel som är märkt med beteckningen "EG-gödselmedel" i enlighet med denna förordning skall ha fri rörlighet inom gemenskapen.

Artikel 6

1. För att uppfylla kraven i artikel 9 får medlemsstaterna föreskriva att halten av kväve, fosfor och kalium i gödselmedel som släppts ut på deras marknad skall redovisas på följande sätt:

a) Kväve endast i grundämnesform (N).

b) Fosfor och kalium endast i grundämnesform (P, K).

c) Fosfor och kalium endast i oxidform (P2O5, K2O).

d) Fosfor och kalium i både grundämnes- och oxidform samtidigt.

Om en medlemsstat utnyttjar möjligheten att föreskriva att halten av fosfor och kalium skall uttryckas i grundämnesformen, skall alla hänvisningar till oxidformen som förekommer i bilagorna utläsas som om de rörde grundämnesformen, varvid de numeriska värdena skall omvandlas enligt följande faktorer:

a) Fosfor (P) = Fosforpentoxid (P2O5) x 0,436

b) Kalium (K) = Kaliumoxid (K2O) x 0,830

2. Medlemsstaterna får föreskriva att halten av kalcium, magnesium, natrium och svavel i gödselmedel som innehåller sekundära makronäringsämnen och, om villkoren i artikel 17 är uppfyllda, i gödselmedel som innehåller primära makronäringsämnen, som släpps på marknaden i gemenskapen skall uttryckas

a) i oxidformen (CaO, MgO, Na2O, SO3),

b) eller i grundämnesformen (Ca, Mg, Na, S),

c) eller i båda dessa former.

Vid omvandling av halten av kalciumoxid, magnesiumoxid, natriumoxid och svaveltrioxid till kalcium-, magnesium-, natrium- respektive svavelhalt skall följande faktorer användas:

a) Kalcium (Ca) = Kalciumoxid (CaO) x 0,715

b) Magnesium (Mg) = Magnesiumoxid (MgO) x 0,603

c) Natrium (Na) = Natriumoxid (Na2O) x 0,742

d) Svavel (S) = Svaveltrioxid (SO3) x 0,400

För det beräknade oxid- eller grundämnesinnehållet skall det angivna värdet avrundas till närmaste decimal.

3. Medlemsstaterna kan inte hindra en tillverkare från att använda beteckningen "EG-gödselmedel" för båda de former som anges i punkterna 1 och 2.

4. Halten av ett eller flera av mikronäringsämnena bor, kobolt, koppar, järn, mangan, molybden eller zink i de EG-gödselmedel som förtecknas i avsnitten A, B, C och D i bilaga I skall deklareras om följande två villkor är uppfyllda:

a) Mikronäringsämnena har tillsatts i minst de minimimängder som anges i avsnitt E.2.2 och E.2.3 i bilaga I.

b) EG-gödselmedlet uppfyller fortfarande kraven i avsnitten A, B, C och D i bilaga I.

5. Om mikronäringsämnena är normala beståndsdelar i de råmaterial som är avsedda att tillföra gödselmedlet både primära (N, P, K) och sekundära makronäringsämnen (Ca, Mg, Na, S), får mikronäringsämnena deklareras, förutsatt att de förekommer i minst de minimimängder som anges i avsnitt E.2.2 och E.2.3 i bilaga I.

6. Halten av mikronäringsämnen skall deklareras på följande sätt:

a) För gödselmedel som tillhör de gödselmedelstyper som förtecknas i avsnitt E.1 i bilaga I i enlighet med de krav som anges i kolumn 6 i det avsnittet.

b) För blandningar av sådana gödselmedel som anges i a) och som innehåller minst två olika mikronäringsämnen och uppfyller kraven i avsnitt E.2.1 i bilaga I samt för gödselmedel som tillhör de gödselmedelstyper som förtecknas i avsnitten A, B, C och D i bilaga I genom angivande av

i) den totala halten uttryckt i massprocent av gödselmedlet,

ii) den vattenlösliga halten, uttryckt i massprocent av gödselmedlet om den lösliga andelen utgör minst hälften av den totala halten.

Om ett mikronäringsämne är helt vattenlösligt skall endast den vattenlösliga halten deklareras.

Om ett mikronäringsämne är kemiskt bundet till en organisk molekyl skall halten i gödselmedlet deklareras omedelbart efter den vattenlösliga halten, i massprocent av produkten, följt av ett av uttrycken "kelaterad av" eller "i komplexförening med" med namnet på den organiska molekylen enligt avsnitt E.3 i bilaga I. Den organiska molekylens namn kan ersättas med dess initialer.

Artikel 7

1. Tillverkarna skall förse EG-gödselmedel med de identifieringsmärkningar som förtecknas i artikel 9.

2. Om gödselmedlen är förpackade skall märkningen finnas på förpackningarna eller på tillhörande etiketter. För gödselmedel i lös vikt skall samma märkning finnas på de medföljande handlingarna.

Artikel 8

Medlemsstaterna får inom sina respektive territorier, utan att det verkar som ett handelshinder och under tillverkarens ansvar, kräva att det för gödselmedlet finns anvisningar om dosering och de användningsvillkor som lämpar sig för den jord och de växtodlingsförhållanden där gödselmedlet används. Informationen skall vara klart skild från de obligatoriska uppgifterna enligt artiklarna 9, 19, 21 och 23.

Artikel 9

1. Utan att det påverkar tillämpningen av andra gemenskapsbestämmelser skall endast följande föreskrivna märkningar som gäller gödselmedel tillåtas på förpackningar, etiketter och medföljande handlingar enligt artikel 7:

a) Obligatorisk identifieringsmärkning

- Ordet "EG-GÖDSELMEDEL" med versaler.

- Den tilläggsmärkning som anges i artiklarna 19, 21 eller 23.

- Näringsämnena skall anges både med ord och med de rätta kemiska symbolerna, t.ex. kväve (N), fosfor (P), fosforpentoxid (P2O5), kalium (K), kaliumoxid (K2O), kalcium (Ca), kalciumoxid (CaO), magnesium (Mg), magnesiumoxid (MgO), natrium (Na), natriumoxid Na2O), svavel (S), svaveltrioxid (SO3), bor (B), koppar (Cu), kobolt (Co), järn (Fe), mangan (Mn), molybden (Mo), zink (Zn).

- Om alla eller en del av de mikronäringsämnen som ingår i gödselmedlet är kemiskt bundna till en organisk molekyl, skall namnet på detta mikronäringsämne åtföljas av en av följande bestämningar:

i) "kelaterat av..." (namnet på kelatbildaren eller en förkortning av namnet enligt avsnitt E.3.1 i bilaga I).

ii) "i komplexförening med..." (namnet på komplexbildaren enligt avsnitt E.3.2 i bilaga I.).

- Mikronäringsämnena i gödselmedlet förtecknade i alfabetisk ordning efter deras kemiska symbol: B, Co, Cu, Fe, Mn, Mo, Zn.

- Mängdangivelser för flytande gödselmedel uttryckt i massa. Mängdangivelser för flytande gödselmedel uttryckt i volym eller massa i förhållande till volym (kilogram per hektoliter eller gram per liter) är valfria.

- Netto- eller bruttomassa, och för flytande gödselmedel valfritt även netto- eller bruttovolymen.

- Om bruttomassan/bruttovolymen anges, skall tareringsmassan/tarerings volymen anges bredvid denna.

- Namn eller firmanamn eller varumärke och tillverkarens adress.

- För blandade gödselmedel skall ordet "blandning" tillfogas efter typbeteckningen.

b) Tilläggsmärkning

- Enligt bilaga I.

- Särskilda anvisningar om användning, förvaring och hantering av gödselmedlet.

- Tillverkarens eget märke, produktens varumärke och dess handelsbeteckning.

De egenskaper som anges i b) får inte strida mot dem som anges i a) och skall vara klart skilda från dessa.

2. Alla märkningar enligt punkt 1 skall vara klart avskilda från varje annat meddelande på förpackningar, etiketter och medföljande handlingar.

3. Flytande gödselmedel får endast släppas ut på marknaden om de åtföljs av lämpliga tilläggsanvisningar. Dessa anvisningar skall särskilt ange lagringstemperatur och åtgärder för att förhindra olyckor vid lagring.

Artikel 10

1. Etiketter eller märkning som trycks på förpackningen och som innehåller de uppgifter som anges i artikel 9 skall vara placerade på en framträdande plats. Tillhörande etiketter skall hållas på plats med hjälp av det system som används för att försegla förpackningen. Om detta består av en försegling, skall denna vara försedd med tillverkarens namn eller märke.

2. Märkning enligt punkt 1 skall vara tydligt läsbar och outplånlig.

3. I de fall som avses i artikel 7.2 skall ett exemplar av de handlingar som innehåller identifieringsmärkningen bifogas varorna och hållas tillgängliga för kontroll.

Artikel 11

En medlemsstat får kräva att etiketter, märkningar på förpackningar och medföljande dokument inom statens territorium åtminstone avfattas på dess nationella språk.

Artikel 12

Förpackningen till förpackade EG-gödselmedel skall vara försluten på ett sådant sätt eller med en sådan anordning att förslutningen, förseglingen på denna eller själva förpackningen förstörs utan att kunna återställas när förpackningen öppnas. Ventilsäckar får användas.

Artikel 13

1. Den deklarerade halten av näringsämnen i EG-gödselmedel skall överensstämma med de toleransgränser som anges i bilaga II.

2. En tillverkare får inte systematiskt utnyttja de toleranser som anges i bilaga II.

3. Inga toleranser skall medges vad beträffar de minimi- och maximihalter som anges i bilaga I.

Artikel 14

En gödselmedelstyp får upptas i bilaga I endast om

a) den vid normal användning inte negativt påverkar människors, djurs eller växters hälsa eller miljön,

b) den tillför näringsämnen på ett effektivt sätt,

c) det finns lämpliga provtagnings- och analysmetoder och, om det behövs, provningsmetoder.

Artikel 15

1. Om en medlemsstat har skälig anledning att misstänka att ett visst EG-gödselmedel som uppfyller kraven i denna förordning trots det utgör en säkerhetsrisk eller är hälsofarligt för människor eller djur eller utgör en miljörisk, får den tillfälligt förbjuda utsläppande på marknaden av detta gödselmedel inom sitt territorium eller kräva att det uppfyller särskilda villkor. Den skall omedelbart underrätta de övriga medlemsstaterna och kommissionen om beslutet och skälen för detta.

2. Kommissionen skall, inom sex veckor från mottagandet av informationen, rådgöra med medlemsstaterna och vid behov fortast möjligt även med den relevanta tekniska eller vetenskapliga kommittén hos kommissionen. Kommissionen skall underrätta medlemsstaterna om den berörda kommitténs slutsatser.

3. Efter samråd med medlemsstaterna, eller vid behov med den relevanta tekniska eller vetenskapliga kommittén hos kommissionen, skall ett beslut fattas i frågan inom 90 dagar i enlighet med förfarandet i artikel 32.2.

4. Åtgärder som består i att utsläppandet på marknaden av EG-gödselmedel förbjuds, begränsas eller hindras, kan om de vidtas med hänsyn till den allmänna säkerheten inte hindras med stöd av bestämmelserna i denna förordning.

AVDELNING II bestämmelser för särskilda typer av gödselmedel

Kapitel I Oorganiska gödselmedel som innehåller primära makronäringsämnen

Artikel 16

Detta kapitel skall tillämpas på oorganiska gödselmedel, som är fasta eller flytande, eller enkla eller sammansatta, som innehåller primära makronäringsämnen, inklusive sådana gödselmedel som innehåller sekundära makronäringsämnen eller mikronäringsämnen, med den minsta halt av näringsämnen som fastställs i avsnitten A, B, C, E.2.2 eller E.2.3 i bilaga I.

Artikel 17

1. En deklaration av kalcium-, magnesium-, natrium- och svavelhalten för det sekundära näringsinnehållet i EG-gödselmedel som tillhör de gödselmedelstypet som finns upptagna i avsnitten A, B och C i bilaga I får göras om EG-gödselmedlet fortfarande uppfyller kraven i dessa avsnitt och om dessa grundämnen förekommer i minst följande mängder:

a) 2 % kalciumoxid (CaO), dvs. 1,4 % Ca,

b) 2 % magnesiumoxid (MgO), dvs. 1,2 % Mg,

c) 3 % natriumoxid (Na2O), dvs. 2,2 % Na,

d) 5 % svaveltrioxid (SO3), dvs. 2 % S.

I sådana fall skall typbeteckningen kompletteras med den tilläggsmärkning som anges i artikel 19.2 ii.

2. Om inget annat anges i bilaga I skall kalciumhalten deklareras endast om den är vattenlöslig.

Artikel 18

Halten av kalcium, magnesium, natrium och svavel i de gödselmedel som förtecknas i avsnitten A, B och C i bilaga I skall deklareras på ett av följande sätt:

a) Den totala halten uttryckt i massprocent av gödselmedlet.

b) Den totala halten och den vattenlösliga halten, uttryckt i massprocent av gödselmedlet, om den lösliga halten utgör minst en fjärdedel av den totala halten.

c) Om ett ämne är helt vattenlösligt skall endast den vattenlösliga halten i massprocent deklareras.

Artikel 19

1. Utöver de obligatoriska identifieringsmärkningar som anges i artikel 9.1 a skall även de angivelser som fastställs i punkterna 2, 3 och 4 i denna artikel finnas med.

2. Beteckning på gödselmedelstypen skall anges i enlighet med bilaga I och, inom parentes, omedelbart efter de primära makronäringsämnenas kemiska symboler, kemiska symboler för de deklarerade sekundära makronäringsämnen som ingår i gödselmedlet.

Halten av näringsämnen skall anges genom

i) de tal som anger halten av primära makronäringsämnen och som, för sammansatta gödselmedel, skall anges i den ordning som framgår av typbeteckningen,

ii) de tal, inom parentes, som anger halten för de deklarerade sekundära makronäringsämnena, åtföljda av

- orden "med mikronäringsämnen" om det finns ett innehåll av mikronäringsämnen som kan deklareras, eller

- ordet "med" följt av namnet eller namnen på de mikronäringsämnen som finns i gödselmedlet, eller av deras kemiska beteckning.

Endast de tal som anger halten av primära och sekundära makronäringsämnen skall anges efter typbeteckningen.

3. Den halt av primära och sekundära makronäringsämnen som kan deklareras skall anges i massprocent, som heltal eller vid behov med en decimal.

För sammansatta gödselmedel skall de primära makronäringsämnena anges i följande ordning: N, P2O5 och/eller P, K2O och/eller K, och för sekundära makronärings ämnen i följande ordning: CaO och/eller Ca, MgO och/eller Mg, Na2O och/eller Na, SO3 och/eller S.

Den halt av mikronäringsämnen som kan deklareras skall anges i massprocent såsom anges i avsnitten E.2.2 och E.2.3 i bilaga I.

4. Näringsämnenas form och löslighet skall också uttryckas i massprocent av gödselmedlet utom där det i bilaga I uttryckligen föreskrivs att denna halt skall uttryckas på annat sätt.

Halten skall anges med en decimal utom när det gäller mikronäringsämnen, där halten skall anges på det sätt som framgår av avsnitten E.2.2 och E.2.3 i bilaga I.

Kapitel II Oorganiska gödselmedel som innehåller sekundära makronäringsämnen

Artikel 20

Detta kapitel skall tillämpas på oorganiska gödselmedel som är fasta eller flytande, som innehåller sekundära makronäringsämnen, inklusive sådana gödselmedel som innehåller mikronäringsämnen, med den minsta halt av näringsämnen som fastställs i avsnitten D, E.2.2 och E.2.3 i bilaga I.

Artikel 21

1. Utöver de obligatoriska identifieringsmärkningar som anges i artikel 9.1.a, skall även de angivelser som fastställs i punkterna 2, 3 och 4 i denna artikel finnas med.

2. Beteckning på gödselmedelstypen skall anges i enlighet med avsnitt D i bilaga I.

Näringsinnehållet skall anges med tal, som anger halten av de deklarerade sekundära makronäringsämnena, följda av

i) orden "med mikronäringsämnen," om det finns ett innehåll av mikronäringsämnen som kan deklareras, eller

ii) ordet "med" följt av namnet eller namnen på de mikronäringsämnen som förekommer i gödselmedlet, eller av deras kemiska beteckningar.

Endast de tal som anger halten av sekundära makronäringsämnen skall anges efter typbeteckningen.

3. Den halt av sekundära makronäringsämnen som kan deklareras skall anges i massprocent i heltal eller, vid behov, med en decimal.

För sammansatta gödselmedel skall ordningen vara

CaO och/eller Ca, MgO och/eller Mg, Na2O och/eller Na, SO3 och/eller S.

Den halt av mikronäringsämnen som kan deklareras skall uttryckas i massprocent såsom anges i avsnitten E.2.2 och E.2.3 i bilaga I.

4. Näringsämnenas form och löslighet skall också uttryckas i massprocent av gödselmedlet, utom där det i bilaga I uttryckligen föreskrivs att denna halt skall uttryckas på annat sätt.

Halten skall anges med en decimal utom när det gäller mikronäringsämnen, där halten skall anges på det sätt som framgår av avsnitten E.2.2 och E.2.3 i bilaga I.

Kapitel III Oorganiska gödselmedel som innehåller mikronäringsämnen

Artikel 22

Detta kapitel skall tillämpas på oorganiska gödselmedel, som är fasta eller flytande, som innehåller mikronäringsämnen, med den minsta halt av näringsämnen som fastställs i avsnitten E.1 och E.2.1 i bilaga I.

Artikel 23

1. Utöver de obligatoriska identifieringsmärkningar som anges i artikel 9.1.a, skall även de angivelser som fastställs i punkterna 2, 3, 4 och 5 i denna artikel finnas med.

2. Beteckningen på gödselmedelstypen skall antingen anges

a) i enlighet med avsnitt E.1 i bilaga I, eller

b) med typbeteckningen "Blandning av mikronäringsämnen" följt av namnen på de mikronäringsämnen som förekommer eller deras kemiska beteckningar.

3. Den halt av mikronäringsämnen som kan deklareras skall anges i massprocent, som heltal eller vid behov med en decimal för gödselmedel som endast innehåller ett mikronäringsämne (avsnitt E.1 i bilaga I).

Om gödselmedel innehåller flera mikronäringsämnen får antalet decimaler för ett visst ämne anges på det sätt som följer av avsnitt E.2.1 i bilaga I.

4. Näringsämnenas form och löslighet skall uttryckas i massprocent av gödselmedlet, utom i de fall där det i bilaga I uttryckligen föreskrivs att halten skall uttryckas på annat sätt.

Antalet decimaler i tal som anger halten av mikronäringsämnen för blandningar av mikronäringsämnen skall anges enligt avsnitt E.2.1 i bilaga I.

5. Etiketten och de medföljande dokumenten skall under de obligatoriska eller frivilliga deklarationerna vara försedda med följande angivelser rörande de produkter som förtecknas i avsnitten E.1 och E.2.1 i bilaga I:

"Får bara användas om det finns ett konstaterat behov. Överskrid inte lämplig dosering."

Artikel 24

EG-gödselmedel som omfattas av bestämmelserna i detta kapitel skall vara förpackade.

Kapitel IV Ammoniumnitratgödselmedel med hög kvävehalt

Artikel 25

I detta kapitel avses med ammoniumnitratgödselmedel med hög kvävehalt, enkla eller sammansatta ammoniumnitratbaserade produkter som framställts för användning som gödselmedel och som innehåller mer än 28 massprocent kväve i förhållande till ammoniumnitrat.

Denna gödselmedelstyp kan innehålla oorganiska eller overksamma ämnen.

Inget av de ämnen som används för att framställa denna gödselmedelstyp får öka medlets värmekänslighet eller detonationskänslighet.

Artikel 26

1. Tillverkarna skall säkerställa att enkla ammoniumnitratgödselmedel med hög kvävehalt överensstämmer med bestämmelserna i avsnitt 1 i bilaga III.

2. Kontroll, analys och provning i samband med offentliga kontroller av enkla ammoniumnitratgödselmedel med hög kvävehalt som det finns bestämmelser om i detta kapitel, skall utföras i enlighet med de metoder som beskrivs i avsnitt 3 i bilaga III.

Artikel 27

1. Utan att det påverkar tillämpningen av de åtgärder som avses i artikel 26 får medlemsstaterna kräva ytterligare kontroller av EG-ammoniumnitratgödselmedel med hög kvävehalt. Sådana kontroller kan utföras antingen innan gödselmedlen släpps ut på marknaden inom deras territorium eller efter det att de släppts ut på marknaden eller under båda dessa stadier.

För dessa kontroller får endast det prov som beskrivs i avsnitt 2 i bilaga III användas.

2. EG-gödselmedel som uppfyller kraven i detta kapitel och som, om en medlemsstat kräver det, klarar det detonationssäkerhetsprov som beskrivs i avsnitt 3 (metod 1, punkt 3) och 4 i bilaga III skall inte omfattas av nationella bestämmelser som gäller för mindre säkra gödselmedel och lagring av dessa.

Artikel 28

Enkla ammoniumnitratgödselmedel med hög kvävehalt får endast tillhandahållas slutanvändaren i förpackad form.

AVdelning III Överensstämmelsebedömning aV gödselmedel

Artikel 29

1. Medlemsstaterna kan kräva att gödselmedel som släppts ut på marknaden med märkningen "EG-GÖDSELMEDEL" skall genomgå officiella kontrollåtgärder för att deras överensstämmelse med denna förordning skall kunna kontrolleras. Dessa kontrollåtgärder får inte tvinga tillverkarna att åter utföra provningar som redan har utförts av laboratorier som uppfyller villkoren i artikel 30, om dessa provningar har visat att gödselmedlet i fråga överensstämmer med bestämmelserna.

2. Medlemsstaterna skall säkerställa att provtagning och analys för officiella kontroller av EG-gödselmedel som tillhör gödselmedelstyper som förtecknas i bilaga I, utförs i enlighet med de metoder som beskrivs i bilaga IV.

3. Efterlevnaden av denna förordning, i fråga om överensstämmelse med olika gödselmedelstyper och i fråga om överensstämmelse med det deklarerade innehållet av näringsämnen och/eller den halt som kan deklareras uttryckt som former och löslighet av dessa näringsämnen, får vid officiella kontroller endast fastslås med användning av sådana provtagnings- och analysmetoder som fastställs i enlighet med bilaga IV och med beaktande av de toleranser som anges i bilaga II.

4. Anpassning av provtagnings- och analysmetoder till den tekniska utvecklingen skall ske enligt förfarandet i artikel 32.2 och skall om det är möjligt göras med användning av harmoniserade europeiska standarder.

Artikel 30

1. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om de laboratorier inom deras territorier som har kompetens och är godkända för att tillhandahålla de tjänster som behövs för att kontrollerna att EG-gödselmedel överensstämmer med kraven i denna förordning

2. Medlemsstaterna skall påvisa de i punkt 1 avsedda anmälda laboratoriernas kompetens antingen genom ackreditering i enlighet med de standarder som anges i bilaga V, eller genom att intyga att de överensstämmer med kraven i rådets direktiv 87/18/EEG [15].

[15] EGT L 15, 17.1. 1987, s. 29.

3. Kommissionen skall offentliggöra en förteckning över anmälda laboratorier i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

4. Om en medlemsstat har välgrundad anledning att anta att ett anmält laboratorium inte har den kompetens som anges i punkt 2 i denna artikel, skall den ta upp frågan i den kommitté som avses i artikel 32.1. Artikel 15.2 skall gälla i tillämpliga delar.

AVDElning IV slutbestämmelser

Kapitel I Anpassning av bilagorna

Artikel 31

1. Upptagandet av en ny gödselmedelstyp i bilaga I till denna förordning skall ske i enlighet med förfarandet i artikel 32.2. Enligt detta förfarande skall ett tekniskt underlag lämnas in till en medlemsstats myndighet, som skall förmedla ärendet vidare till den kommitté som avses i artikel 32.1.

2. En tillverkare eller dennes företrädare som önskar få en ny gödselmedelstyp upptagen i bilaga I och som därför skall ta fram ett tekniskt underlag, skall göra det med beaktande av de tekniska handlingar som avses i bilaga V.

3. De ändringar som behövs för att anpassa bilagorna till den tekniska utvecklingen skall antas enligt det förfarande som avses i artikel 32.2.

Artikel 32

1. Kommissionen skall biträdas av en kommitté som skall bestå av företrädare för medlemsstaterna och ha en företrädare för kommissionen som ordförande.

2. När hänvisning sker till denna punkt, skall det föreskrivande förfarandet i artikel 5 i beslut 1999/468/EG tillämpas, varvid bestämmelserna i artiklarna 7 och 8 i det beslutet skall iakttas.

3. Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG skall fastställas till tre månader.

Kapitel II Övergångsbestämmelser

Artikel 33

1. Trots vad som sägs i artikel 5 får Österrike, Finland och Sverige fram till den 31 december 2004 förbjuda utsläppande på marknaden på sina territorier av gödselmedel som innehåller kadmium i koncentrationer som överstiger de koncentrationer som gällde nationellt vid tidpunkten för anslutningen.

2. Kommissionen skall senast den 30 juni 2002 i samråd med medlemsstaterna och berörda parter på nytt granska behovet av att fastställa bestämmelser på gemenskapsnivå om kadmiuminnehåll i gödselmedel.

Artikel 34

1. Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i artikel 30.2 får medlemsstaterna under en övergångsperiod fram till den 31 december 2006 fortsätta att tillämpa sina nationella bestämmelser när det gäller godkännande av behöriga laboratorier som skall tillhandahålla de tjänster som behövs för att kontrolla att EG-gödselmedel överensstämmer med kraven i denna förordning.

2. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om dessa laboratorier, och lämna närmare upplysningar om sina system för godkännande.

Kapitel 3 Slutbestämmelser

Artikel 35

Direktiv 76/116/EEG, 77/535/EEG, 80/876/EEG och 87/94/EEG skall upphöra att gälla.

Artikel 36

Medlemsstaterna skall fastställa bestämmelser om påföljder för överträdelser av bestämmelserna i denna förordning och skall vidta de åtgärder som behövs för att säkerställa att de följs. Påföljderna skall vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om dessa bestämmelser senast den 31 december 2003 och alla senare ändringar som gäller dem så snart som möjligt.

Artikel 37

Kommissionen skall senast den 31 december 2006 göra en översyn av det sätt på vilket deklarationer skall göras enligt artikel 6, i syfte att föreslå ett gemensamt, sammanhängande system för deklarationer i hela gemenskapen.

Artikel 38

Denna förordning träder i kraft den sextionde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdat i Bryssel

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

BILAGA I Förteckning över typer av EG-gödselmedel

A. Oorganiska enkla gödselmedel som innehåller primära makronäringsämnen

A.1. N-gödselmedel

>Plats för tabell>

A.2. P-Gödselmedel

När en partikelstorlek anges som krav för primärbeståndsdelarna i ett gödselmedel som säljs i granulerad form (gödselmedel 1, 3, 4, 5, 6 och 7), skall denna fastställas med lämplig analysmetod

>Plats för tabell>

A.3. K-Gödselmedel

>Plats för tabell>

B. Oorganiska sammansatta gödselmedel som innehåller primära makronäringsämnen

B.1. NPK-gödselmedel

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

B.1. NPK-gödselmedel (fortsättning)

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

B.2. NP-gödselmedel

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

B.2. NP-gödselmedel (fortsättning)

>Plats för tabell>

B.3. NK-gödselmedel

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

B.3. NK-gödselmedel (fortsättning)

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

B.4. PK-gödselmedel

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

C. Oorganiska flytande gödselmedel

C.1. Enkla flytande gödselmedel

>Plats för tabell>

C.2. Sammansatta flytande gödselmedel

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

C.2. Sammansatta flytande gödselmedel (fortsättning)

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

C.2. Sammansatta flytande gödselmedel (fortsättning)

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

C.2. Sammansatta flytande gödselmedel (fortsättning)

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

C.2. Sammansatta flytande gödselmedel (fortsättning)

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

C.2. Sammansatta flytande gödselmedel (fortsättning

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

C.2. Sammansatta flytande gödselmedel (fortsättning

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

C.2. Sammansatta flytande gödselmedel (fortsättning

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

D. Oorganiska gödselmedel som innehåller sekundära makronäringsämnen

>Plats för tabell>

E. Oorganiska gödselmedel som innehåller mikronäringsämnen

Förklaring: Följande anmärkningar gäller hela del E:

Anmärkning 1: En kelatbildare får betecknas med sina initialer enligt beskrivningen i E.3

Anmärkning 2: Om produkten inte kvarlämnar något fast restmaterial efter att ha lösts upp i vatten får den beskrivas som "för upplösning"

Anmärkning 3: Om ett mikronäringsämne förekommer såsom kelat, skall det pH-område inom vilket kelatet har godtagbar stabilitet anges.

E.1. Gödselmedel med ett mikronäringsämne

E.1.1. Bor

>Plats för tabell>

E.1.2. Kobolt

>Plats för tabell>

E.1.3. Koppar

>Plats för tabell>

E.1.4 Järn

>Plats för tabell>

E.1.5. Mangan

>Plats för tabell>

E.1.6. Molybden

>Plats för tabell>

E.1.7. Zink

>Plats för tabell>

E.2. Minsta halt av mikronäringsämnen

E.2.1. Fasta eller flytande blandningar av gödselmedel som innehåller mikronäringsämnen

>Plats för tabell>

Minimihalt av mikronäringsämnen i blandning i fast form: 5 % massprocent av gödselmedlet.

Minimihalt av mikronäringsämnen i flytande blandning: 2 % massprocent av gödselmedlet.

E.2.2. EEG-gödselmedel innehållande primära makronäringsämnen och/eller sekundära makronäringsämnen med mikronäringsämnen för spridning på marken

>Plats för tabell>

E.2.3. EEG-gödselmedel innehållande primära makronäringsämnen och/eller sekundära makronäringsämnen med mikronäringsämnen för sprutning av blad

>Plats för tabell>

E.3. Förteckning över tillåtna organiska kelat- och komplexbildare för mikronäringsämnen

Godkända produkter

E.3.1. Kelatbildare:

Syror eller salter av natrium, kalium eller ammonium i kombination med:

>Plats för tabell>

E.3.2. Komplexbildare

En förteckning skall sammanställas

BILAGA II Toleranser

Avvikelserna som anges i denna bilaga är negativa värden uttryckta i massprocent.

Som avvikelse från angiven halt av näringsämne i de olika typerna av EG-gödselmedel tillåts följande toleranser:

1. OORGANISKA ENKLA GÖDSELMEDEL SOM INNEHÅLLER PRIMÄRA MAKRONÄRINGSÄMNEN ABSOLUT VÄRDE I MASSPROCENT, UTTRYCKT SOM N, P2O5, K2O, MgO, Cl

1.1. Kvävegödselmedel

>Plats för tabell>

1.2. Fosforgödselmedel

>Plats för tabell>

1.3. Kaliumgödselmedel

>Plats för tabell>

1.4. Övriga beståndsdelar

>Plats för tabell>

2. OORGANISKA SAMMANSATTA GÖDSELMEDEL SOM INNEHÅLLER PRIMÄRA MAKRONÄRINGSÄMNEN

2.1. Näringsämnen

>Plats för tabell>

2.2. Totala negativa avvikelser från det uppgivna värdet

>Plats för tabell>

3. SEKUNDÄRA NÄRINGSÄMNEN I GÖDSELMEDEL

De avvikelser som medges från deklarerad halt av kalcium, magnesium, natrium och svavel är en fjärdedel av den deklarerade halten av dessa ämnen och högst 0,9 % i absoluta tal för CaO, MgO, Na2O och SO3, dvs. 0,64 för Ca, 0,55 för Mg, 0,67 för Na och 0,36 för S.

4. MIKRONÄRINGSÄMNEN I GÖDSELMEDEL

Följande avvikelser tillåts för deklarerad halt av mikronäringsämnen:

- 0,4 % i absoluta tal för en halt över 2 %.

- En femtedel av deklarerat värde för en halt under eller lika med 2 %.

Den avvikelse som medges från deklarerad halt av olika former av kväve eller deklarerade lösligheter av fosforpentoxid är en tiondel av hela halten av det berörda näringsämnet och högst 2 massprocent, förutsatt att hela halten av näringsämnet håller sig inom de gränser som anges i bilaga I och som gäller enligt ovan fastställda toleranser.

BILAGA III Tekniska bestämmelser om ammoniumnitratgödselmedel med hög kvävehalt

1. EGENSKAPER HOS OCH GRÄNSVÄRDEN FÖR ENKLA AMMONIUMNITRATGÖDSELMEDEL MED HÖG KVÄVEHALT

1.1. Porositet (oljebindningsförmåga)

Sedan gödselmedlet utsatts för två termiska cykler vid en temperatur mellan 25 och 50 °C, och i enlighet med bestämmelserna i del 2 i avsnitt 3 i denna bilaga, får det inte kvarhålla mer än 4 massprocent olja..

1.2. Brännbara beståndsdelar

Massprocenten brännbart material, mätt som kolhalt, får inte överskrida 0,2 % för gödselmedel med en kvävehalt på minst 31,5 massprocent och får inte överskrida 0,4 % för gödselmedel med en kvävehalt högre än 28 % men lägre än 31,5 massprocent.

1.3. pH

En lösning med 10 g gödselmedel i 100 ml vatten skall ha ett pH-värde på minst 4,5.

1.4. Analys av partikelstorlek

Massprocenten brännbart material, mätt som kolhalt, får inte överskrida 0,2 % för gödselmedel med en kvävehalt på minst 31,5 massprocent och får inte överskrida 0,4 % för gödselmedel med en kvävehalt högre än 28 % men lägre än 31,5 massprocent.

1.5. Klor

Maximal klorhalt: 0,02 massprocent.

1.6. Tungmetaller

Tungmetaller bör inte tillsättas avsiktligt, och eventuella spår som kan vara en följd av produktionsprocessen bör inte överskrida den gräns som kommittén har fastställt.

Maximal kopparhalt: 10 mg/kg.

För övriga tungmetaller finns inga fastställda gränsvärden.

2. BESKRIVNING AV DETONATIONSSÄKERHETSPROVET FÖR AMMONUIMNITRATGÖDSELMEDEL MED HÖG KVÄVEHALT

Provningen skall utföras på ett representativt prov av gödselmedlet. Innan detonationssäkerheten provas skall provets hela massa utsättas för termiska cykler 5 gånger i enlighet med bestämmelserna i del 3 i avsnitt 3 i denna bilaga.

Gödselmedlet skall genomgå detonationssäkerhetsprovet i ett horisontellt stålrör under följande betingelser:

- Sömlöst stålrör

- Rörets längd: minst 1000 mm

- Nominell ytterdiameter: minst 114 mm

- Nominell väggtjocklek: minst 5 mm

- Booster (initieringsförstärkarladdning): typ och vikt skall vara sådana att det detonationstryck som provet utsätts för är det högsta möjliga, så att man kan fastställa dess känslighet för överföring av detonationer.

- Testtemperatur: 15-25 °C,

- Witnesscylindrar av bly för registrering av detonationskraften: diameter 50 mm och höjd 100 mm

Dessa cylindrar placeras med 150 mm mellanrum så att de bär upp röret horisontellt. Provet skall utföras två gånger. Provet anses avgörande om vid båda provningarna en eller flera av stödcylindrarna deformeras mindre än 5 %.

3. METODER FÖR ATT KONTROLLERA ÖVERENSSTÄMMELSEN MED DE GRÄNSVÄRDEN SOM ANGES I BILAGA III-1 och III-2

Metod 1 Metoder för belastning med termiska cykler

1. Räckvidd och tillämpningsområde

I detta dokument anges förfarandena för belastning med termiska cykler innan enkla ammoniumnitratgödselmedel med hög kvävehalt utsätts för provning av oljebindningsförmåga och detonationssäkerhet.

Med de metoder för slutna termiska cykler som beskrivs i detta avsnitt anses det möjligt att på ett tillfredsställande vis simulera de villkor som det skall tas hänsyn till i samband med tillämpningen av avdelning II, kapitel IV, även om det inte nödvändigtvis går att simulera alla de förhållanden som kan uppstå under transport och förvaring.

2. Termiska cykler enligt bilaga III-1

2.1. Tillämpningsområde

Detta förfarande gäller cyklisk värmebelastning innan gödselmedlets oljebindningsförmåga har fastställs.

2.2. Princip och definition

Provet uppvärms i en Erlenmeyerkolv från normal temperatur till 50 °C och hålls kvar vid denna temperatur i två timmar (50 °C-fasen). Det får svalna till en temperatur på 25 °C och hålls kvar vid denna temperatur i två timmar (25 °C-fasen). Dessa båda faser bildar tillsammans en termisk belastningscykel. Sedan provet har utsatts för två sådana cykler hålls temperaturen kvar vid 20(± 3) °C för bestämning av oljebindningsförmågan.

2.3. Utrustning

Normal laboratorieutrustning, i synnerhet

- vattenbad som med termostat hålls vid 25 (± 1) respektive 50 (± 1) °C,

- Erlenmeyerkolvar på 150 ml.

2.4. Förfarande

Lägg varje prov på 70 (± 5) g i en Erlenmeyerkolv, som sedan försluts med en propp.

Flytta varje kolv varannan timme från 50-badet till 25-badet och tvärtom.

Håll vattnet i varje bad vid konstant temperatur och håll det i ständig rörelse genom snabb omrörning för att säkerställa att vattennivån ligger ovanför provets nivå. Skydda proppen mot kondensation med en hätta av skumgummi.

3. Termiska cykler enligt bilaga III-2

3.1. Tillämpningsområde

Detta förfarande gäller termisk belastning före detonationssäkerhetsprovet.

3.2. Princip och definition

Provet får ligga i en vattentät låda, där det värms upp från rumstemperatur till 50 °C och hålls kvar vid denna temperatur i en timme (50 °C-fasen). Sedan får provet svalna tills det kommer ner till en temperatur av 25 °C, där det hålls kvar i en timme (25 °C-fasen). Dessa båda faser på 50 °C och 25 °C bildar tillsammans en termisk cykel. Efter erforderligt antal cykler hålls provet kvar vid en temperatur av 20 (± 3) °C i avvaktan på detonationssäkerhetsprovet.

3.3. Utrustning

- Ett termostaterat vattenbad vars temperatur kan regleras i intervallet 20 - 51 °C med en minsta uppvärmnings- och svalningshastighet på 10 °C/timme, eller två vattenbad, varav det ena hålls vid temperaturen 20 °C och det andra vid 51 °C. Vattnet i baden skall ständigt röras om, och baden skall ha så stor volym att ordentlig vattencirkulation är möjlig.

- En helt vattentät låda av rostfritt stål, försedd med en centralt monterad temperaturgivare. Lådans ytterbredd skall vara 45 ± 2 mm och väggtjockleken 1,5 mm (se fig. 1). Lådans höjd och längd kan väljas med hänsyn till vattenbadets dimensioner, t.ex. längd 600 mm, höjd 400 mm.

3.4. Förfarande

Placera lådan i vattenbadet. Värm vattnet till 51 ºC och mät temperaturen i mitten av provet. Kyl vattnet i en timme efter det att temperaturen i mitten når 50 ºC. En timme efter det att temperaturen i mitten kommit ner till 25 ºC skall uppvärmningen för nästa cykel påbörjas. Om två vattenbad används skall lådan överföras till det andra badet efter varje uppvärmnings- eller nedkylningsperiod.

Figur 1

>Hänvisning till>

cover = lock wing nut = vingmutter O-ring = O-ring box = låda bolt = bult

Metod 2 Bestämning av oljebindningsförmågan

1. Räckvidd och tillämpningsområde

I detta dokument anges förfarandet för bestämning av oljebindningsförmågan i enkla ammoniumnitratgödselmedel med hög kvävehalt.

Metoden gäller för både prillade och granulerade gödselmedel som inte innehåller oljelösliga ämnen.

2. Definition

Gödselmedlets oljebindningsförmåga: Den mängd olja som hålls kvar av gödselmedlet, fastställt under angivna driftsvillkor och uttryckt som procent av massan.

3. Princip

Provet dränks fullständigt i gasolja under angiven period, varefter överskottsolja får rinna av under angivna betingelser. Mätning av provets massökning.

4. Reagens

Gasolja

Viskositet max.: 5 mPas vid 40 °C

Densitet: 0,8 till 0,85 g/ml vid 20 °C

Svavelhalt: <= 1,0 massprocent

Aska: <= 0,1 massprocent

5. Utrustning

Vanlig laboratorieutrustning samt följande:

5.1. En våg som kan väga med en noggrannhet på 0,01 g.

5.2. Flera bägare på 500 ml.

5.3. En tratt av plastmaterial, helst med en cylindrisk vägg upptill, diameter ca 200 mm.

5.4. En provsikt, maskvidd 0,5 mm, som passar till tratten (5.3).

Anmärkning: Trattens och siktens storlek skall vara sådan att endast ett fåtal korn kan ligga ovanpå varandra, så att oljan lätt kan rinna av.

5.5. Filtrerpapper, snabbfiltrerande, kräppat, mjukt, vikt 150 g/m2.

5.6. Läskpapper (laboratoriekvalitet)

6. Förfarande

6.1. Två bestämningar utförs i snabb följd på olika delar av samma prov.

6.2. Avlägsna partiklar som är mindre än 0,5 mm med hjälp av sikten (5.4). Väg upp ca 50 g av provet (noggrannhet 0,01 g) och placera det i bägaren (5.2). Tillsätt så mycket gasolja (6.4) att kornen täcks helt och rör om omsorgsfullt för att säkerställa att kornens ytor blir helt fuktade. Täck över bägaren med ett urglas och låt stå i en timme vid 25 (± 2) °C.

6.3. Filtrera bägarens hela innehåll genom tratten (5.3) med sikten isatt (5.4). Låt den andel som hålls kvar av sikten vara kvar där i en timme, så att större delen av den överflödiga oljan får rinna av.

6.4. Lägg två ark filtrerpapper (5.5) (ca. 500 ( 500 mm) ovanpå varandra på ett jämnt underlag, vik båda filtrerpapperens fyra kanter, som skall vara ca 40 mm breda, uppåt så att kornen inte kan rulla undan. Placera två skikt läskpapper (5.6) i mitten av filtrerpapperna. Häll innehållet i sikten (5.4) över läskpapperen och sprid ut kornen jämnt med en mjuk pensel. Lyft ena sidan av läskpapperen efter två minuter, så att kornen överförs till filtrerpapperen därunder och sprid ut dem jämnt på dessa med penseln. Lägg på ytterligare ett ark filtrerpapper på samma sätt med kanterna uppåtvikta ovanpå provet och rulla kornen mellan filtrerpapperen med cirkelrörelser under lätt tryck. Gör ett kort uppehåll efter åtta cirkelrörelser och lyft därvid motsatta kanter av filtrerpapperen, varvid de korn som rullat ut mot kanterna skall föras tillbaka till mitten. Gör detta på följande sätt: Gör fyra fullständiga cirkelrörelser, först medurs, sedan moturs. Rulla sedan tillbaka kornen till mitten enligt beskrivningen ovan. Denna procedur skall utföras tre gånger (24 cirkelrörelser, kanterna lyfts två gånger). Sätt försiktigt in ett nytt ark filtrerpapper mellan det nedre arket och det övre, och låt kornen rulla över på det nya arket genom att lyfta kanterna på det övre arket. Täck över kornen med det nya arket filtrerpapper och upprepa samma procedur som beskrivs ovan. Ta sedan omedelbart ut kornen i en tarerad skål och väg om dem med en noggrannhet på 0,01 g för att fastställa vikten av den gasolja som blivit kvar i kornen.

6.5. Ny rullning och omvägning

Om mängden kvarhållen gasolja i provet visar sig vara större än 2,00 g, placeras provet på en ny uppsättning filtrerpapper. Upprepa rullningen och lyft hörnen enligt avsnitt 6.4 (två gånger åtta cirkelrörelser, en lyftning). Väg sedan om provet.

7. Redovisning av resultaten

7.1. Beräkningsmetod och formel

För varje bestämning (6.1), uttryckt i procent av det siktade provets massa, erhålls oljebindningen genom ekvationen

>Plats för tabell>

där:

m1 = den siktade provandelens massa i gram (6.2) och

m2 = massan i provandelen enligt avsnitt 6.4 resp. 6.5 som resultat av den sista vägningen, i gram

Ta medelvärdet av de två separata bestämningarna som resultat.

Metod 3 Bestämning av brännbara beståndsdelar

1. Räckvidd och tillämpningsområde

I detta dokument anges förfarandet för bestämning av det brännbara innehållet i enkla ammoniumnitratgödselmedel med hög kvävehalt.

2. Princip

Den koldioxid som alstras av oorganiska fyllnadsmaterial avlägsnas i förväg genom syrabehandling. De organiska föreningarna oxideras med en blandning av kromsyra och svavelsyra. Den koldioxid som bildas absorberas i en bariumhydroxidlösning. Utfällningen löses upp i saltsyra och mäts genom återtitrering med natriumhydroxidlösning.

3. Reagens

3.1. Kromtrioxid Cr2O3 av analyskvalitet.

3.2. Svavelsyra, 60 volymprocent: Häll 360 ml vatten i en enliters bägare och tillsätt försiktigt 640 ml svavelsyra (d20=1,83 g/ml).

3.3. Silvernitrat: lösning 0,1 mol/l.

3.4. Bariumhydroxid

Väg upp 15 g bariumhydroxid (Ba(OH)2 . 8H2O) och lös upp den helt i varmt vatten. Låt svalna och överför till en enliterskolv. Fyll på vatten till märket och blanda. Filtrera genom veckat filtrerpapper.

3.5. Saltsyra: standardlösning 0,1 mol/l.

3.6. Natriumhydroxid: standardlösning 0,1 mol/l.

3.7. Bromfenolblått: lösning på 0,4 g per liter vatten.

3.8. Fenolftalein: lösning på 2 g per liter etanol (60 % volym).

3.9. Natronkalk: partikelstorlek mellan ca 1,0 och 1,5 mm.

3.10. Demineraliserat vatten, kokt för eliminering av koldioxid.

4. Utrustning

4.1. Vanlig laboratorieutrustning, i synnerhet

- en glasfilterdegel: kapacitet 15 ml, plattans diameter 20 mm, totalhöjd 50 mm, porositet 4 (pordiameter 5 - 15 µm),

- en 600-ml bägare.

4.2. Kvävgas under tryck.

4.3. Utrustning som består av följande delar och som om möjligt skall vara monterad med kulslipningar (se fig. 2).

4.3.1. Absorptionsrör A ca 200 mm långt och 30 mm i diameter, fyllt med natronkalk (3.9) som hålls på plats av glasfiberproppar.

4.3.2. Reaktionskolv B, kapacitet 500 ml, med sidoarm och rund botten.

4.3.3. En fraktionskolonn typ Vigreux, ca 150 mm lång (C').

4.3.4. Kylare med dubbla kondensytor C, 200 mm lång.

4.3.5. Drechselflaska D, som fungerar som uppfångare av överskottssyra som eventuellt destilleras över.

4.3.6. Isbad E för kylning av Drechselflaskan.

4.3.7. Två absorptionskärl F1 och F2, diameter 32 till 35 mm, vars gasspridare består av en 10 mm tjock platta av sintrat glas med låg porositet.

4.3.8. Sugpump och sugregulator g bestående av ett T-rör vars fria arm är ansluten till ett tunt kapillärrör med en kort gummislang med skruvklämma.

Användning av kokande kromsyrelösning i en apparat med undertryck medför risker och kräver lämpliga försiktighetsmått.

5. Förfarande

5.1. Prov för analys

Väg upp ca 10 g ammoniumnitrat med en noggrannhet på 0,001 g.

5.2. Borttagande av karbonater

Placera provet i reaktionskolven B. Tillsätt 100 ml H2SO4 (3.2). Kornen löses upp på ungefär 10 minuter vid rumstemperatur. Montera apparaten enligt figuren: Anslut en ände av absorptionsröret (A) till kvävetillförseln (4.2) via ett returblockerat flöde innehållande 5 till 6 mm kvicksilver och låt den andra änden av röret sticka in i reaktionskärlet. Installera Vigreux-kolonnen (C') och kylaren (C) med tillförsel av kylvatten. Justera kvävgasen till ett lagom flöde genom lösningen, koka upp lösningen och forsätt kokningen i två minuter. Efter denna tid bör ingen ytterligare skumbildning förekomma. Om bubblor som kan upptäckas bildas skall uppvärmningen fortsätta i 30 minuter. Låt lösningen svalna i minst 20 minuter med bibehållet kvävgasflöde.

Montera resten av utrustningen enligt anvisningarna i diagrammet genom att ansluta kondensröret till Drechselflaskan (D) och flaskan till absorptionskärlen F1 och F2. Kvävgasen måste fortsätta att strömma genom lösningen under detta arbete. Tillsätt snabbt 50 ml bariumhydroxidlösning (3.4) i vart och ett av absorbptionskärlen (F1 och F2).

Låt kvävegasen bubbla igenom i ungefär 10 minuter. Lösningen måste förbli klar i absorptionskärlen. Om detta inte är fallet skall karbonatutdrivningen justeras.

5.3. Oxidation och absorption

Dra ut kvävetillförselröret och tillsätt snabbt 20 g kromtrioxid (3.1) och 6 ml silvernitratlösning (3.3) via reaktionskärlets (B) sidoarm. Anslut apparaten till pumpen och justera kväveflödet, så att det uppstår ett jämnt flöde av gasbubblor genom absorptionskärlen F1 och F2 med gasspridare av sintrat glas.

Värm upp reaktionskolven (B) tills vätskan kokar och håll den kokande i en och en halv timme [16]. Eventuellt måste sugregleringsventilen (G) justeras för att styra kväveflödet, eftersom det bariumkarbonat som fälls ut under provet kan blockera plattorna av sintrat glas. Resultatet är godtagbart om bariumhydroxidlösningen i absorptionskärlet F2 förblir klar. I annat fall måste provet upprepas. Stoppa uppvärmningen och ta isär utrustningen. Tvätta vart och ett av kärlen både invändigt och utvändigt för att få bort bariumhydroxiden och samla upp sköljvattnet i resp. absorptionskärl. Placera gasspridarna, den ena efter den andra, i en bägare på 600 ml, som sedan kommer att användas för bestämningen.

[16] En och en halv timmes reaktionstid räcker för de flesta organiska ämnen i närvaro av silvernitrat som katalysator.

Filtrera snabbt innehållet i absorptionskärlet F2 under vakuum och därefter i absorp- tionskärlet F1 med hjälp av glasfilterdegeln. Samla upp fällningen genom att skölja absorptionskärlen med vatten (3.10) och tvätta degeln med 50 ml av samma vatten. Placera degeln i 600 ml-bägaren och tillsätt ungefär 100 ml vatten (3.10). Tillsätt 50 ml kokt vatten i vart och ett av absorptionskärlen och släpp kvävgasen genom spridarna i fem minuter. För ihop vattnet med det från bägaren. Upprepa detta en gång för att säkerställa att spridarna blir ordentligt sköljda.

5.4. Mätning av karbonat från organiskt material

Tillsätt fem droppar fenolftalein (3.8) till bägarens innehåll. Lösningen färgas röd. Titrera med saltsyra (3.5) tills det nätt och jämnt blir en skär nyans. Rör lösningen omsorgsfullt i degeln för att kontrollera att den skära färgen inte kommer tillbaka. Tillsätt fem droppar bromfenolblått (3.7) och titrera med saltsyra (3.5) tills lösningen gulfärgas. Tillsätt ytterligare 10 ml saltsyra.

Värm upp lösningen till kokpunkten och fortsätt koka högst en minut. Kontrollera omsorgsfullt att ingen fällning blir kvar i vätskan.

Låt svalna och återtitrera med natriumhydroxidlösningen (3.6).

6. Blindtest

Utför ett blindtest med samma förfarande och samma mängder av alla reagenser.

7. Redovisning av resultaten

Halten av brännbara beståndsdelar (C) uttryckt som kol i procent av provets massa erhålls med formeln:

>Plats för tabell>

där:

E = testandelens massa i gram,

V1 = den totala mängden saltsyra på 0,1 mol/l i ml tillsatt efter det att fenolftaleinet har ändrat färg och

V2 = mängden natriumhydroxidlösning på 0,1 mol/l i ml som används för återtitrering.

Figur 2

>Hänvisning till>

Figure = Figur A = Absorbtionskärl fyllt med natronkalk B = Reaktionskolv C' = Vigreux-kolonn, längd 150 mm C = Kylare med dubbla kondensytor, längd 200 mm D = Drechselflaska, 250 ml E = Isbad F1 och F2 = Absorptionskärl, diameter 32 till 35 mm, monterade med kulslipningar. Gasspridare med 10 mm platta av sintrat glas med låg porositet. G = Sugregleringsventil Nitrogen supply = kvävetillförsel to suction pump = till sugpump

Metod 4 Bestämning av pH-värdet

1. Räckvidd och tillämpningsområde

I detta dokument anges förfarandet för mätning av pH-värdet i en lösning av enkelt ammoniumnitratgödselmedel med hög kvävehalt.

2. Princip

Mätning av pH-värdet i en ammoniumnitratlösning med pH-mätare.

3. Reagens

Destillerat eller demineraliserat vatten, fritt från koldioxid.

3.1. Buffertlösning med pH-värdet 6,88 vid 20 ºC

Lös 3,40 ± 0,01 g kaliumdivätefosfat (KH2PO4) i ca 400 ml vatten. Lös sedan 3,55 ± 0,01 g dinatriumvätefosfat (Na2HPO4) i ca 400 ml vatten. Överför de båda lösningarna utan förlust till en mätkolv på 1000 ml. Fyll på vatten till märket och blanda. Förvara lösningen lufttätt.

3.2. Buffertlösning med pH-värdet 4,00 vid 20 ºC

Lös upp 10,21 ± 0,01 g kaliumväteftalat (KHC8O4H4) i vatten. Överför utan förlust till en mätkolv på 1000 ml. Fyll på vatten till märket och blanda.

Förvara lösningen lufttätt.

3.3. Kommersiellt tillgängliga standardlösningar för pH-värden får användas.

4. Utrustning

pH-mätare försedd med glas- och kalomelelektroder eller motsvarande, känslighet 0,05 pH-enheter.

5. Förfarande

5.1. Kalibrering av pH-mätaren

Kalibrera pH-mätaren (4) vid temperaturen 20 (± 1) ºC med buffertlösningarna (3.1), (3.2) eller (3.3). Släpp fram ett svagt kväveflöde till lösningens yta och bibehåll det under provet.

5.2. Bestämning

Häll 100,0 ml vatten på 10 ± 0,01 g av provet i en bägare på 250 ml. Avlägsna olösligt material genom filtrering, dekantering eller centrifugering av vätskan. Mät den klara lösningens pH-värde vid temperaturen 20 (± 1) ºC med samma procedur som används för kalibrering av mätaren.

6. Redovisning av resultaten

Uttryck resultatet i pH-värde avrundat till en decimal och ange temperaturen vid avläsningen.

Metod 5 Bestämning av partikelstorlek

1. Räckvidd och tillämpningsområde

I detta dokument anges förfarandet för provsiktning av enkla ammoniumnitratgödselmedel med hög kvävehalt.

2. Princip

Sikta provet genom en kombination av tre siktar, antingen för hand eller med skakapparat. Notera den massa som hålls kvar av varje sikt och beräkna procentandelen material som passerar igenom de angivna siktarna.

3. Utrustning

3.1. Provsiktar av trådväv, diameter 200 mm med maskstorlek 2,0, 1,0 resp. 0,5 mm av standardstorlek. Ett lock och ett mottagande kärl för de tre siktarna.

3.2. En våg med en noggrannhet på 0,1 g.

3.3. En skakapparat (om sådan finns) som skakar provet både vertikalt och horisontellt.

4. Förfarande

4.1. Dela in provet i representativa delar på ca 100 g.

4.2. Väg en av dessa delar till närmaste 0,1 g.

4.3. Placera siktkombinationen i följande ordning: mottagningskärl, 0,5 mm, 1 mm, 2 mm och placera det vägda provet på den översta sikten. Sätt på locket över siktarna.

4.4. Skaka för hand eller med skakapparat med både vertikala och horisontella rörelser. Knacka då och då på siktarna vid manuell siktning. Fortsätt med detta i 10 minuter eller tills mindre än 0,1 g passerar genom varje sikt på en minut.

4.5. Ta av siktarna en i taget och ta hand om det material som samlats upp, borsta försiktigt från baksidan med en mjuk pensel om det behövs.

4.6. Väg (noggrannhet 0,1 g) det kvarhållna materialet på varje sikt samt det som samlats upp under siktarna.

5. Bedömning av resultaten

5.1. Uttryck varje andels massa i procent av summan av andelarnas massor (inte av den invägda massan).

Beräkna procentandelen i det mottagande kärlet (dvs. < 0,5 mm): A %.

Beräkna procentandelen som samlats på sikten 0,5 mm: B %.

Beräkna procentandelen som passerat igenom 1,0 mm, dvs. (A + B) %.

Summan av andelarnas massor skall ligga inom 2 % av den ursprungliga massan.

5.2. Minst två separata analyser bör utföras, varvid de olika resultaten för A inte bör avvika med mer än 1,0 % absolut från varandra, och för B inte med mer än 1,5 %. Upprepa provet om så inte är fallet.

6. Redovisning av resultaten

Redovisa genomsnittet för de båda värdena för A och för A + B.

Metod 6 Bestämning av klorhalten (som kloridjon)

1. Räckvidd och tillämpningsområde

I detta dokument anges förfarandet för bestämning av klorhalten (som kloridjon) i enkla ammoniumnitratgödselmedel med hög kvävehalt.

2. Princip

Kloridjoner upplösta i vatten bestäms genom potentiometrisk titrering med silvernitrat i sur lösning.

3. Reagens

Destillerat eller demineraliserat vatten som är fritt från kloridjoner.

3.1. Aceton.

3.2. Koncentrerad salpetersyra (densitet vid 20C = 1,40 g/ml).

3.3. Silvernitrat: standardlösning 0,1 mol/l. Förvara lösningen i en brun glasflaska.

3.4. Silvernitrat 0,004 mol/l/, standardlösning - bered lösningen omedelbart före användning.

3.5. Kaliumklorid 0,1 mol/l, standardreferenslösning. Väg 3,7276 g kaliumklorid av analyskvalitet (noggrannhet 0,1 mg), som tidigare har torkats i en timme i en ugn vid 130 ºC och fått svalna till rumstemperatur i exsickator. Lös i lite vatten, överför lösningen utan förlust till en standardkolv på 500 ml, späd till märket och blanda.

3.6. Kaliumklorid 0,004M-standardreferenslösning - bered lösningen omedelbart före användning.

4. Utrustning

4.1. En potentiometer med indikatorelektrod av silver och kalomelelektrod som referens, känslighet 2 mV med mätområde -500 till +500 mV.

4.2. En brygga innehållande en mättad kaliumnitratlösning, ansluten till kalomelelektroden (4.1) och försedd med porösa proppar i vardera änden.

4.3. En magnetomrörare med teflonbelagd stav.

4.4. En mikrobyrett med fin spets och skalstreck på 0,01 ml.

5. Förfarande

5.1. Ställning av silvernitratlösningen

Överför 5,00 ml och 10,00 ml standardreferenslösning av kaliumklorid (3.6) till två låga bägare av lämplig storlek (t.ex. 250 ml). Utför följande titrering på innehållet i varje bägare.

Tillsätt 5 ml salpetersyra (3.2), 120 ml aceton (3.1) och så mycket vatten att den totala mängden blir ungefär 150 ml. Placera magnetomrörarens (4.3) stav i bägaren och sätt igång omrörningen. Doppa ner silverelektroden (4.1) och bryggans (4.2) fria ände i lösningen. Anslut elektroderna till potentiometern (4.1) och anteckna startpotentialens värde efter att först ha verifierat apparatens nollinställning.

Titrera med mikrobyrett (4.4) efter att först ha tillsatt 4 resp. 9 ml av silvernitratlösningen motsvarande den normerade referenslösning av kaliumklorid som används. Fortsätt att tillsätta 0,1 ml i taget för 0,004 mol/l-lösningarna och 0,05 ml för lösningarna på 0,1 mol/l. Vänta tills potentialen hunnit stabiliseras efter varje sådant tillskott.

Anteckna de tillsatta volymerna och motsvarande värden för potentialen i de första två spalterna av en tabell.

I tabellens tredje spalt antecknas de stegvisa tillskotten (Ä1E) till potentialen E. I den fjärde spalten antecknas skillnaderna (Ä2E) positiva eller negativa, mellan potentialtillskotten (Ä1E). Slutet av titreringen motsvarar den tillsats på 0,1 eller 0,05 ml (V1) av silvernitratlösningen, som ger maximalvärdet på Ä1E.

För att beräkna den exakta volymen (Veq) av silvernitratlösningen motsvarande slutet av reaktionen används formeln:

>Plats för tabell>

där:

V0 = är den totala volymen i ml av silvernitrat lösningen omedelbart lägre än den volym som ger största steget i (1E,

V1 = sista tillsatsen av silvernitratlösning (0,1 eller 0,05 ml) i ml,

b = sista positiva värdet av (2E,

B = summan av absolutvärdena av det sista positiva värdet av Ä2E och det första negativa värdet på Ä2E (se exemplet i tabell 1).

5.2. Blindtest

Utför ett blindtest och ta hänsyn till detta vid beräkning av slutresultatet.

Resultatet V4 av blindtestet på reagensmedlen erhålls i ml med formeln

V4 = 2V3 - V2

där:

V2 = värdet i ml av den exakta volym (Veq) av silvernitratlösningen som motsvarar titreringen av 10 ml av den normerade referenslösning av kaliumklorid som används,

V3 = värdet i ml av den exakta volym (Veq) av silvernitratlösningen som motsvarar titreringen av 5 ml av den normerade referenslösning av kaliumklorid som används.

5.3. Kontrolltest

Blindtestet kan samtidigt fungera som kontroll på att utrustningen fungerar som den skall och att testförfarandet används rätt.

5.4. Bestämning

Ta en del av provet i storleksordningen 10-20 g och väg det med en noggrannhet på 0,01 g. Överför kvantitativt till en 250 ml-bägare. Tillsätt 20 ml vatten, 5 ml salpetersyra (3.2) och 120 ml aceton (3.1) samt så mycket vatten att det totalt blir 150 ml.

Sätt ner magnetomrörarens (4.3) stav i bägaren, placera bägaren på omröraren och sätt igång omrörning. Doppa ner silverelektroden (4.1) och bryggans (4.2) fria ände i lösningen, anslut elektroderna till potentiometern (4.1) och anteckna startpotentialens värde efter att först ha verifierat apparatens nollinställning.

Titrera med silvernitratlösningen genom tillsatser på 0,1 ml från mikrobyretten (4.4). Vänta tills potentialen hunnit stabiliseras efter varje sådant tillskott.

Fortsätt titreringen enligt beskrivningen i 5.1, med början vid fjärde stycket: "Anteckna de tillsatta volymerna och motsvarande värden för potentialen i de första två spalterna av en tabell."

6. Redovisning av resultaten

Redovisa resultaten av analysen som procenthalt klor i det prov som mottagits för analys. Beräkna klorhalten (Cl) i procent med formeln:

>Plats för tabell>

där:

T är molariteten för den silvernitratlösning som använts,

V4 är resultatet av blindtestet (5.2) i ml,

V5 är värdet av Veq motsvarande bestämningen i ml, och

m är det invägda provets massa i gram.

Tabell 1 Exempel

>Plats för tabell>

Metod 7 Bestämning av koppar

1. Räckvidd och tillämpningsområde

I detta dokument anges förfarandet för bestämning av kopparhalten i enkla ammoniumnitrathaltiga gödselmedel med hög kvävehalt.

2. Princip

Provet löses i utspädd saltsyra och kopparhalten bestäms med atomabsorptionsspektrofotometri.

3. Reagens

3.1. Saltsyra (densitet vid 20 ºC = 1,18 g/ml).

3.2. Saltsyralösning, 6 mol/l.

3.3. Saltsyralösning, 0,5 mol/l.

3.4. Ammoniumnitrat.

3.5. Väteperoxid, 30 % (massa/volym).

3.6. Kopparlösning (stamlösning) [17]: Väg 1 g rent koppar med noggrannhet på 0,001 g, lös 25 ml 6 mol/l saltsyrelösning (3.2), tillsätt 5 ml väteperoxid (3.5) stegvis och späd med vatten så att det blir en liter. 1 ml av denna lösning innehåller 1000 µg koppar (Cu).

[17] Kommersiellt tillgänglig kopparlösning får användas.

3.6.1. Kopparlösning (utspädd): Späd 10 ml av stamlösningen (3.6) till 100 ml med vatten och ml av den då erhållna lösningen till 100 ml med vatten, varvid 1 ml av den slutliga lösningen innehåller 10 ìg koppar (Cu).

Bered denna lösning omedelbart före användning.

4. Utrustning

Atomabsorptionsspektrofotometer med kopparlampa (324,8 nm).

5. Förfarande

5.1. Beredning av lösningen för analys.

Väg 25 g av provet med en noggrannhet på 0,001 g och placera det i en 400 ml-bägare, tillsätt försiktigt 20 ml saltsyra (3.1) (en kraftig reaktion uppstår genom utveckling av koldioxid).Tillsätt mer saltsyra om detta behövs.Vänta tills skumbildningen har upphört och låt lösningen avdunsta helt och hållet i ett ångbad under omrörning med en glasstav då och då. Tillsätt 15 ml 6 mol/l saltsyra (3.2) och 120 ml vatten. Rör med glasstaven, som skall stå kvar i bägaren och täck över bägaren med ett urglas.Låt lösningen koka varsamt tills upplösningen är fullständig och låt den svalna.

Överför lösningen kvantitativt till en 250-ml mätkolv genom att tvätta bägaren en gång med 5 ml 6 mol/l saltsyra (3.2) och 2 gånger med 5 ml kokande vatten, fyll på 0,5 mol/l saltsyra (3.3) till märket och blanda omsorgsfullt.

Filtrera genom ett kopparfritt filtrerpapper [18], och kasta bort de första 50 ml.

[18] Whatman 541 eller motsvarande.

5.2. Blindlösning

Bered en blindlösning från vilken endast provet utelämnas och ta hänsyn till denna vid beräkning av slutresultaten.

5.3. Bestämning

5.3.1. Beredning av provet och blindlösningarna

Späd provlösningen (5.1) och blindlösningen (5.2) med 0,5M saltsyrelösning (3.3) till en kopparkoncentration som ligger inom spektrofotometerns optimala mätområde. Utspädning behövs normalt inte.

5.3.2. Beredning av kalibreringslösningar

Bered minst fem standardlösningar motsvarande spektrofotometerns optimala mätområde (0 till 5,0 mg/1 Cu) genom att späda ut standardlösningen (3.6.1) med 0,5M saltsyrelösning (3.3). Tillsätt ammoniumnitrat (3.4) för att få en koncentration på 10 massprocent innan lösningen späds ut till märket.

5.4. Mätning

Ställ in spektrofotometern (4) på våglängden 324,8 nm. Använd en oxiderande acetylenlåga. Spruta i tur och ordning in kalibreringslösningen (5.3.2), provlösningen och blindlösningen (5.3.1), varje lösning tre gånger, och tvätta instrumentet omsorgsfullt med destillerat vatten mellan varje insprutning. Rita upp kalibreringskurvan med de genomsnittliga absorbanserna för varje standardmått längs ordinatan och motsvarande kopparkoncentrationer i ìg/ml längs abskissan.

Bestäm kopparhalten i det slutliga provet och blindlösningarna genom att jämföra med kalibreringskurvan.

6. Redovisning av resultaten

Beräkna kopparhalten i provet med hänsyn tagen till provets vikt, de spädningar som gjorts under analysen och blindlösningens värde. Uttryck resultatet som mg Cu/kg.

4. BESTÄMNING AV DETONATIONSSÄKERHET

4.1. Räckvidd och tillämpningsområde

I detta dokument anges förfarandet för bestämning av detonationssäkerheten hos enkla ammoniumnitratgödselmedel med hög kvävehalt.

4.2. Princip

Provet läggs in i ett stålrör och utsätts för en detonationschock från en explosiv initieringsförstärkarladdning (s.k. booster). Detonationens utbredning bestäms på grundval av sammantryckningen av de blycylindrar på vilka röret är horisontellt upplagt under provningen.

4.3. Material

4.3.1. Sprängdeg innehållande 83 till 86 % pentrit (PETN, s.k. nitropenta)

Densitet: 1500 till 1600 kg/m3

Detonationshastighet: 7300 till 7700 m/s

Vikt: 500 ± 1 gram

4.3.2. Sju längder böjlig detonationsstubin med icke-metallisk hylsa

Påfyllningsvikt: 11 till 13 g/m

Längden på varje stubin: 400 ± 2 mm

4.3.3. Kompakterad pellet av sekundärt sprängmedel, med urtag för sprängkapseln

Sprängämne: hexogen/vax 95/5, tetryl eller liknande sekundärt sprängämne, med eller utan grafittillsats.

Densitet: 1500 till 1600 kg/m3

Diameter: 19 till 21 mm

Höjd: 19 till 23 mm

Centralt urtag för sprängkapseln: diameter 7-7,3 mm, djup 12 mm

4.3.4. Sömlöst rör enligt ISO 65 - 1981 - Heavy Standard, med nominella dimensioner DN 100 (4'')

Ytterdiameter: 113,1 till 115,0 mm

Väggtjocklek: 5,0 till 6,5 mm

Längd: 1 005 (± 2) mm.

4.3.5. Bottenplatta

Material: stål av god svetsbar kvalitet

Dimensioner: 160 ( 160 mm

Tjocklek: 5 till 6 mm

4.3.6. Sex blycylindrar

Diameter: 50 (± 1) mm

Höjd: 100 till 101 mm

Material: raffinerat bly, renhet minst 99,5 %

4.3.7. Stålblock

Längd: minst 1000 m

Bredd: minst 150 mm

Höjd: minst 150 mm

Vikt: minst 300 kg om blocket inte har något fast underlag

4.3.8. Cylinder av plast eller kartong för boostern

Väggtjocklek: 1,5 till 2,5 mm

Diameter: 92 till 96 mm

Höjd: 64 till 67 mm

4.3.9. Sprängkapsel (elektrisk eller icke-elektrisk) med initieringskraft 8 till 10

4.3.10. Träplatta

Diameter: 92 till 96 mm. Diametern skall stämma överens med stålrörets innerdiameter (4.3.8).

Tjocklek: 20 mm

4.3.11. Trästav med samma dimensioner som sprängkapseln (3.9)

4.3.12. Knappnålar (maximilängd 20 mm) och häftpistol

4.4. Förfarande

4.4.1. Beredning av boosterladdning för insättning i stålröret

Det finns två olika sätt att tända sprängämnet i initieringsförstärkarladdningen (boosterladdningen), beroende på vilken utrustning som finns att tillgå.

4.4.1.1. Sjupunkts momentantändning

Boosterladdningen bereds för användning enligt Fig. 1.

4.4.1.1.1.Borra hål i träplattan (4.3.10), genom dels mittpunkten, dels sex punkter som är symmetriskt fördelade runt en koncentrisk cirkel, 55 mm i diameter. Hålen skall löpa parallellt med plattans mittaxel. Deras diameter måste vara 6 till 7 mm (se avsnitt A-B i figur 1), beroende på stubinens diameter (4.3.2).

4.4.1.1.2.Skär till sju längder böjlig detonationsstubin (4.3.2), var och en 400 mm lång, och se därvid till att inget sprängämne går förlorat i någon av ändarna genom att skära ett skarpt snitt och sedan omedelbart försegla änden med tejp. Tryck in var och en av de sju stubinlängderna i de sju hålen i träplattan (4.3.10) tills ändarna sticker ut några centimeter på andra sidan av plattan. Sätt sedan i en liten knappnål (3.12) på tvären genom stubinernas hylsa 5-6 mm från vardera änden och lägg på tejp runt stubinen i en 2 cm bred remsa omedelbart intill nålen. Dra sedan ut den långa delen av varje stubinlängd, så att nålen kommer i kontakt med träplattan.

4.4.1.1.3.Forma sprängdegen (4.3.1) till en cylinder med diameter 92-96 mm, beroende på papp- eller plastcylinderns diameter (4.3.8). Ställ denna upprätt på ett jämnt underlag och sätt in den tillformade sprängdegen. Lägg sedan träplattan [19] med de sju längderna detonationsstubin ovanpå cylindern och tryck ner den mot sprängdegen. Justera cylinderns höjd (64 till 67 mm), så att dess överkant inte sticker upp ovanför träplattans nivå. Sätt sedan fast cylindern på träplattan med häftklammer längs hela omkretsen.

[19] Plattans diameter skall alltid motsvara cylinderns innerdiameter.

4.4.1.1.4.Placera de lediga ändarna av de sju detonationsstubinerna kring trästavens (4.3.11) omkrets, så att deras ändar är i nivå med ett plan som ligger vinkelrätt mot staven. Fixera dem med tejp som ett knippe kring staven [20].

[20] Obs: När de sex perifera stubinlängderna är spända efter monteringen måste mittstubinen förbli något slak.

4.4.1.2. Central tändning med en kompakterad pellet.

Boosterladdningen bereds för användning enligt Fig. 2.

4.4.1.2.1.Beredning av en kompakterad pellet.

Vidtag nödvändiga säkerhetsåtgärder, placera 10 g sekundärt sprängämne (4.3.3) i en form med innerdiameter mellan 19 och 21 mm och tryck ihop den så att den får rätt form och täthet.

(Förhållandet diameter/höjd skall vara ungefär 1:1.)

Mitt i formens botten sitter ett stift, 12 mm högt och med diametern 7,0 till 7,3 mm (beroende på sprängkapselns diameter), som bildar ett cylindriskt urtag i den kompakterade pelleten för att ge plats för sprängkapseln.

4.4.1.2.2.Beredning av boosterladdningen

Placera sprängdegen i cylindern (4.3.8) med denna stående upprätt på ett jämnt underlag och tryck ned den med ett träblock så att sprängdegen får en cylindrisk form med ett urtag i mitten. Sätt in den kompakterade pelleten i detta urtag. Täck över den cylinderformade sprängdegen, som innehåller pelleten, med en träplatta försedd med ett mitthål med diametern 7,0 till 7,3 mm, avsett för sprängkapseln. Fixera träplattan och cylindern tillsammans med tejp som läggs i kors. Se till att hålet i plattan och urtaget i pelleten stämmer överens genom att sticka in trästaven.

4.4.2. Beredning av stålrör för detonationstestning

Vid stålrörets ena ände (4.3.4) borras två diametralt motsatta hål, diameter 4 mm, vinkelrätt in genom rörets vägg 4 mm från kanten.

Stumsvetsa bottenplattan (4.3.5) till den motsatta änden av röret, så att den räta vinkeln mellan bottenplattan och rörväggen helt fylls ut med svetsmetall runt rörets hela omkrets.

4.4.3. Fyllning och laddning av stålröret

Se figur 1 och 2.

4.4.3.1. Provet, stålröret och boostern måste vara anpassade till temperaturer på 20 ± 5 °C. 16 till 18 kg av provet behövs för de båda detonationsproven.

4.4.3.2. Placera röret upprätt med den fyrkantiga bottenplattan vilande mot ett fast plant underlag, helst betong. Fyll röret till ungefär en tredjedel med provmaterialet och släpp det 10 cm lodrätt mot golvet fem gånger för att pressa ihop kornen så tätt som möjligt i röret. Öka denna hoppressning ytterligare genom att vibrera röret med en hammare på 750 till 1000 g, som slås an mot sidoväggen efter varje nedsläppning, totalt 10 gånger.

Upprepa denna laddningsmetod med nästa omgång av provet. Till sist skall ytterligare en tillsats göras, så att laddningen fyller röret till 70 mm från öppningen sedan den pressats ihop genom att röret lyfts och släppts 10 gånger med totalt 20 hammarslag mellan nedsläppningarna.

Påfyllningshöjden måste justeras i stålröret, så att boosterladdningen (4.4.1.1 eller 4.4.1.2), som senare skall sättas i, kommer att vara i nära kontakt med provet över hela dess yta.

4.4.3.3. För in boosterladdningen i röret så att den ligger an mot provet; träskivans övre yta skall vara 6 mm under rörets mynning. Se till att det blir nära kontakt mellan sprängämnet och provet genom att lägga till eller ta bort små mängder av provet. Som framgår av Fig. 1 och 2 bör det sättas sprintar i hålen intill den öppna änden av röret och deras ben bör vikas ned plant mot röret.

4.4.4. Placering av stålröret och blycylindrarna (se figur 3)

4.4.4.1. Numrera blycylindrarnas (4.3.6) basytor 1 till 6. Gör sex märken med 150 mm inbördes mellanrum längs mittlinjen på ett stålblock (4.3.7), som ligger på ett horisontellt underlag, med det första märket minst 75 mm från kanten av blocket. Placera en blycylinder upprätt på vart och ett av dessa märken med basen av varje cylinder centrerad över märket.

4.4.4.2. Lägg stålröret berett enligt 4.4.3 horisontellt på blycylindrarna, så att rörets axel ligger parallellt med stålblockets mittlinje och den svetsade änden av röret sticker ut 50 mm från stålcylinder nr 6. För att hindra röret från att rulla kan små träkilar sättas in mellan blycylindrarnas överdelar och rörväggen (en på vardera sidan) eller ett träkors placeras mellan röret och stålblocket.

Anmärkning

Se till att röret är i kontakt med alla sex blycylindrarna. Om röret är lite böjt kan detta kompenseras genom att det roteras kring sin längsaxel, och om någon av blycylindrarna är för hög (100 mm) kan den försiktigt knackas ned till rätt höjd med en hammare.

4.4.5. Förberedelse för detonation

4.4.5.1. Sätt upp utrustningen enligt 4.4.4 i en bunker eller lämpligt förberedd underjordisk plats (t.ex. en gruva eller tunnel). Stålrörets temperatur skall hållas vid 20 ± 5 °C före detonationen.

Anmärkning

Om en sådan sprängplats inte finns att tillgå kan arbetet i nödfall utföras i en betongklädd grop, som täcks över med träbalkar. Detonationen kan medföra att stålfragment kastas ut med stor kraft, varför sprängningen bara får utföras på lämpligt avstånd från bostäder och trafikleder.

4.4.5.2. Se till att stubinerna sträcks ut enligt beskrivningen i fotnoten till 4.4.1.1.4 och placeras så horisontellt som möjligt om boosterladdning med sjupunktständning används.

4.4.5.3. Ta till sist bort trästaven och sätt i stället in tändsatsen. Utlös inte sprängningen förrän riskzonen har evakuerats och all personal har tagit skydd.

4.4.5.4. Utlös sprängningen.

4.4.6. Vänta tills all rök (gas och ibland giftiga nedbrytningsprodukter såsom nitrösa gaser) har skingrats, samla upp blycylindrarna och mät deras höjd med ett skjut-mått.

Anteckna kompressionsgraden för var och en av blycylindrarna, uttryckt som procentandel av den ursprungliga höjden på 100 mm. Om cylindrarna har deformerats på tvären, notera högsta och lägsta värdet och beräkna genomsnittet.

4.4.7. Om nödvändigt kan en sond användas för kontinu-erlig mätning av detonationshastigheten. Denna skall i så fall sättas in längs rörets axel eller dess sidovägg.

4.4.8. Utför två detonationsprovningar på varje prov.

4.5. Provningsprotokoll

Värden för följande parametrar skall anges i provnings-protokollet för varje detonationsprovning:

- Faktiskt uppmätta värden för rörets ytterdiameter och väggtjocklek.

- Stålrörets Brinellhårdhet.

- Rörets och provets temperatur strax före detonationen.

- Provets skenbara täthet (kg/m3) i stålröret.

- Varje blycylinders höjd efter detonationen, med angivande av respektive cylindernummer.

- Initieringsmetod för boosterladdningen.

4.5.1. Bedömning av testresultaten

Om åtminstone en blycylinder inte komprimerats mer än 5 % vid varje detonation, skall provningen anses avgörande och provet anses uppfylla kraven i bilaga III 2.

Figur 1

>Hänvisning till>

Figure = Figur Booster charge with seven-point initiation = Boosterladdning med sjupunktständning Dimensions in mm = Mått i mm Section = Sektion Steel tube = Stålrör Wooden disc with seven holes = Träplatta med sju hål Plastic or cardboard cylinder = Cylinder av plast eller kartong Detonating cords = Detonationsstubiner Plastic explosive = Sprängdeg Test sample = Prov 4-mm-diameter hole drilled to receive split pin = Hål på 4 mm borrat för sprint Split pin = Sprint Wooden rod surrounded by = Trästav omgiven av Adhesive tape for securing around = Tejp för fixering av kring.

Figur 2

>Hänvisning till>

Figure = Figur Booster charge with central initiation = Boosterladdning med central tändning Dimensions in mm = Mått i mm Steel tube = Stålrör Wooden disc = Träplatta Plastic or cardboard cylinder = Cylinder av plast eller kartong Wooden rod = Trästav Plastic explosive = Sprängdeg Compressed pellet = Kompakterad pellet Test sample = Prov 4-mm-diameter hole drilled to receive split pin = Hål på 4 mm borrat för sprint Split pin = Sprint Wooden die for = Pressverktyg av trä för

Figur 3

>Hänvisning till>

Positioning of the steel tube on the firing site = Placering av stålröret på detonationsplatsen 1 to 6 = 1 till 6 number of the lead cylinders = blycylindrarnas nummer Dimensions in mm = Mått i mm Steel tube = Stålrör Lead cylinders = Blycylindrar Steel block = Stålblock Bottom plate = Bottenplatta Booster charge = Boosterladdning

BILAGA IV Provtagnings- och analysmetoder

A. PROVTAGNINGSMETOD FÖR GÖDSELMEDEL

INLEDNING

Korrekt provtagning är en krävande uppgift som fordrar stor noggrannhet. Man kan därför inte överbetona kravet på tillräckligt representativ provtagning för den officiella kontrollen av gödselmedel.

Den nedan beskrivna provtagningsmetoden måste tillämpas med stor noggrannhet av specialister som har erfarenhet av den vedertagna provtagningsmetoden.

1. ÄNDAMÅL OCH RÄCKVIDD

Prov som är avsedda för officiell kontroll av gödselmedels kvalitet och sammansättning skall tas enligt de metoder som beskrivs här nedan. Prov som erhållits på detta sätt skall anses vara representativa för de materialmängder ur vilka de tagits.

2. ANSVARIGA TJÄNSTEMÄN

Proven skall tas av särskilda tjänstemän som medlemsstaterna har bemyndigat till detta.

3. DEFINITIONER

Provmängd: En produktmängd som bildar en enhet och har egenskaper som antas vara enhetliga.

Stickprov: En mängd som tas från en punkt i denna provmängd.

Samlingsprov: En samling stickprov som tagits från samma provmängd.

Reducerat prov: En representativ del av samlingsprovet, som erhållits från/ur samlingsprovet genom reducering.

Slutligt prov: En representativ del av ett reducerat prov.

4. Utrustning

4.1. Provtagningsutrustningen skall vara tillverkad av material som inte kan påverka egenskaperna hos de produkter som skall provas. Medlemsstaterna kan officiellt godkänna sådan utrustning.

4.2. Utrustning som rekommenderas för provtagning av fasta gödselmedel.

4.2.1. Manuell provtagning

4.2.1.1. Flatbottnad skovel med vertikala sidor.

4.2.1.2. Provtagningsspjut med en lång skåra eller med olika fack. Provtagningsspjutets dimensioner måste lämpa sig för den provade mängdens egenskaper (behållarens djup, säckformat etc) och partikelstorleken i gödselmedlet.

4.2.2. Mekanisk provtagning

Godkänd mekanisk utrustning får användas för provtagning av gödselmedel under förflyttning.

4.2.3. Provdelare

Utrustning avsedd att dela upp provet i lika stora delar bör användas för tagning av stickprov och för iordningställande av reducerade och slutliga prov.

4.3. Utrustning som rekommenderas för provtagning av flytande gödselmedel.

4.3.1. Manuell provtagning

Öppet rör, sond, flaska eller annan lämplig utrustning som gör det möjligt att ta prover slumpvis ur provmängden.

4.3.2. Mekanisk provtagning

Godkänd mekanisk utrustning får användas för provtagning av flytande gödselmedel under förflyttning.

5. KVANTITATIVA KRAV

5.1. Provmängd

Provmängden skall vara av sådan storlek att man kan ta prov i var och en av dess beståndsdelar.

5.2. Stickprov

5.2.1. Gödselmedel i lös vikt eller flytande gödselmedel i behållare på högst 100 kg

5.2.1.1. Provmängder på högst 2,5 ton:

Minsta antal stickprov: sju

5.2.1.2. Provmängder på mellan 2,5 ton och 80 ton:

>Plats för tabell>

5.2.1.3. Provmängder på mer än 80 ton:

Minsta antal stickprov: 40

5.2.2. Fasta gödselmedel i förpackningar eller flytande gödselmedel i behållare (= förpackningar på högst 100 kg)

5.2.2.1. Förpackningar på mer än 1 kg

5.2.2.1.1.Provmängder på mindre än fem förpackningar:

Minsta antal förpackningar i provet [21]: samtliga förpackningar.

[21] För förpackningar på högst 1 kg skall ett stickprov utgöras av innehållet i en ursprunglig förpackning.

5.2.2.1.2.Provmängder på mellan fem och sexton förpackningar:

Minsta antal förpackningar i provet [22]: fyra.

[22] Se anmärkning 2.

5.2.2.1.3.Provmängder på mellan 17 och 400 förpackningar:

>Plats för tabell>

5.2.2.1.4.Provmängder på mer än 400 förpackningar:

Minsta antal förpackningar i provet [23]: 20.

[23] Se anmärkning 2.

5.2.2.2. Förpackningar på mindre än 1 kg:

Minsta antal förpackningar i provet [24]: fyra.

[24] Se anmärkning 2.

5.3. Samlingsprov

Det krävs ett samlingsprov per provmängd. Det sammanlagda antalet stickprov i ett samlingsprov måste vara minst följande antal:

5.3.1. Gödselmedel i lös vikt eller flytande gödselmedel i behållare på högst 100 kg: 4 kg.

5.3.2. Fasta gödselmedel i förpackningar eller flytande gödselmedel i behållare (= förpackningar på högst 100 kg)

5.3.2.1. Förpackningar på mer än 1 kg: 4 kg

5.3.2.2. Förpackningar på högst 1 kg: vikten av innehållet i fyra originalförpackningar.

5.3.3. Prov på gödselmedel innehållande ammoniumnitrat för provning enligt bilaga III B: 75 kg

5.4. Slutliga prov

Om det behövs tas det slutliga provet från samlingsprovet genom reducering. Minst ett slutligt prov måste analyseras. Vikten på det prov som analyseras får inte vara lägre än 500 g.

5.4.1. Fasta eller flytande gödselmedel

5.4.2. Provtagning på ammoniumnitratgödselmedel

Om det behövs tas det slutliga provet från samlingsprovet genom reducering.

5.4.2.1. Minsta vikt för slutliga prov för provning enligt bilaga III.A: 1 kg

5.4.2.2. Minsta vikt för slutliga prov för provning enligt bilaga III.B: 25 kg

6. ANVISNINGAR OM UTTAGNING, BEREDNING OCH FÖRPACKNING AV PROVEN

6.1. Allmänt

Proven skall tas och beredas så snabbt som möjligt med hänsyn till de försiktighetsåtgärder som krävs för att säkerställa att de förblir representativa för de gödselmedel som provas. Instrument, ytor och behållare som kommer i beröring med proverna måste vara rena och torra.

För flytande gödselmedel gäller att provmängden om möjligt skall blandas för provtagningen.

6.2. Stickprov

Stickprov skall tas slumpvis i hela provmängden och skall vara av ungefär samma storlek.

6.2.1. Gödselmedel i lös vikt eller flytande gödselmedel i behållare på högst 100 kg

Provmängden skall teoretiskt delas upp i flera ungefär lika stora delar. Ett antal delar som motsvarar antalet stickprov enligt kraven i 5.2 skall väljas ut slumpvis, varefter minst ett prov tas från var och en av dessa delar. Om det inte går att följa kraven i 5.1 vid provtagning av gödselmedel i lös vikt eller flytande gödselmedel i behållare på högst 100 kg skall proven tas när den provade mängden förflyttas (vid lastning eller lossning). I detta fall skall proven tas från slumpvis utvalda, teoretiska delar enligt definitionen här ovan, medan dessa förflyttas.

6.2.2. Fasta gödselmedel i förpackningar eller flytande gödselmedel i behållare (=förpackningar på högst 100 kg)

När det antal förpackningar som behövs har valts ut för provning enligt anvisningarna i 5.2 skall en del av innehållet i varje förpackning tas ut. Om det visar sig nödvändigt skall proven tas sedan var och en av förpackningarna har tömts separat.

6.3. Beredning av samlingsprov

Stickproven skall blandas, så att ett enda samlingsprov erhålls.

6.4. Beredning av slutligt prov

Materialet i samlingsprovet skall blandas omsorgsfullt. [25]

[25] Eventuella klumpar skall brytas upp (om så är nödvändigt genom att de särskiljs från provet och sedan återförs till detta).

Om det är nödvändigt skall samlingsprovet först reduceras till minst 2 kg (reducerat prov), antingen genom användning av en mekanisk provdelare eller genom provsortering.

Därefter skall minst tre slutliga prov av ungefär samma storlek iordningställas enligt kvantitetskraven i 5.4. Varje prov skall placeras i en lämplig, lufttät behållare. Alla försiktighetsåtgärder som behövs skall vidtas för att undvika varje förändring av provens egenskaper.

Vid provning enligt bilaga III, avdelning A och B, skall de slutliga proven hållas vid en temperatur mellan 0 och 25 °C.

7. FÖRPACKNING AV SLUTLIGA PROV

Behållare och förpackningar skall vara förseglade och märkta (hela märkningen måste ingå i förseglingen) på sådant sätt att de inte kan öppnas utan att förseglingen skadas.

8. PROVNINGSPROTOKOLL

Protokoll skall föras för varje provtagning, så att varje provad mängd entydigt kan identifieras.

9. PROVENS DESTINATION

För varje provmängd skall minst ett slutligt prov så snart som möjligt sändas till ett auktoriserat analyslaboratorium eller till testinstitutet tillsammans med de upplysningar som den som utför analysen eller testet behöver.

B. ANALYSMETODER FÖR GÖDSELMEDEL

(Se innehållsförtecknig s. 2.)

ALLMÄNNA ANMÄRKNINGAR

Laboratorieutrustning

I metodbeskrivningarna har allmän laboratorieutrustning inte exakt definierats, förutom uppgifter om storlekarna på kolvar och pipetter. All laboratorieutrustning skall alltid vara väl rengjord, framför allt när det är små mängder av olika ämnen som skall fastställas.

Kontrollprovningar

Före analysen måste man säkerställa att all utrustning fungerar väl och att analysmetoden utförs korrekt, om så är lämpligt med användning av kemiska föreningar med känd sammansättning (t.ex. ammoniumsulfat, monokaliumfosfat osv). Trots detta kan resultat av analyserade gödselmedel ange en felaktig kemisk sammansättning om analysmetoden inte följs till punkt och pricka. Å andra sidan används rent empiriska metoder för bestämning av vissa produkter med komplex kemisk sammansättning. Här rekommenderas att laboratorierna om detta är möjligt utnyttjar referensstandarder av gödselmedel med väl definierad sammansättning som referens.

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OM METODER FÖR ANALYS AV GÖDSELMEDEL

1. Reagens

Om inget annat anges i analysmetoden skall alla reagenser vara analysrena (p. a.). Där mikronäringsämnen skall analyseras skall reagensernas renhet kontrolleras med ett blindprov. Beroende på det erhållna resultatet kan ytterligare en rening bli nödvändig.

2. Vatten

När metodbeskrivningarna innehåller anvisningar om lösning, utspädning, sköljning eller tvättning utan att direkt ange något lösningsmedel eller utspädningsmedel avses alltid vatten. Normalt skall vattnet vara demineraliserat eller destillerat. I vissa särskilda fall skall vattnet också ha genomgått speciell rening, vilket då nämns i beskrivningen av analysmetoden.

3. Laboratorieutrustning

Den apparatur som beskrivs i samband med analysmetoderna är inte sådan utrustning som normalt används på tillsynslaboratorier utan omfattar sådana specialinstrument och sådan apparatur, som behövs då särskilda krav föreligger. Denna utrustning måste vara absolut ren, framförallt när det gäller att bestämma små mängder. Laboratoriet skall säkerställa att graderingen av använda glaskärl stämmer överens med gällande metrologiska normer.

metod 1 PROVBEREDNING FÖR ANALYS

1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE

I detta dokument fastställs den procedur som skall användas vid beredning för analys av ett prov som är taget från det slutliga provet.

2. PRINCIP

Beredningen av ett slutligt prov som tagits emot i laboratoriet omfattar en rad arbetsmoment, vanligvis siktning, malning och blandning, som utförs på ett sådant sätt att

- å ena sidan minsta invägda mängd som föreskrivs i analysmetoderna är representativ för laboratorieprovet,

- å andra sidan gödselmedlets finhetsgrad inte kan ha förändrats genom beredningen i så hög grad, att dess löslighet i olika extraktionsreagens tydligt påverkas.

3. Utrustning

Enkel provdelare (valfri).

Siktar med en maskstorlek av 0,2 och 0,5 mm.

250 ml-kolvar med proppar.

Mortel med mortelstöt av porslin eller en kvarn.

4. VAL AV BEHANDLING SOM SKALL ANVÄNDAS

Inledande kommentar

Om produkten är lämplig behöver man endast bevara en representativ del av det slutliga provet.

4.1. Slutliga prov som inte får malas

Kalciumnitrat, kalciummagnesiumnitrat, natriumnitrat, chilesalpeter, kalciumcyanamid, kvävehaltig kalciumcyanamid, ammoniumsulfat, ammoniumnitrat med över 30% N, urea, slagg, råfosfat som gjorts delvis lösligt, utfällt kalciumfosfatdihydrat, kalcinerat fosfat, aluminiumkalciumfosfat, mjuka malda råfosfater.

4.2. Slutliga prov som måste delas upp, och varav en del måste malas

Dessa är produkter som kräver att vissa analyser utförs utan föregående malning (t.ex. bestämning av malningsfinhet) och andra analyser efter malning. De omfattar alla de sammansatta gödselmedel som innehåller följande fosfater: basisk slagg, aluminiumkalciumfosfat, kalcinerat fosfat, mjuk malen råfosfat och råfosfat som delvis gjorts lösligt. För detta ändamål delar man upp det slutliga provet i två delar, som är så identiska som möjligt, med hjälp av en provdelare eller genom kvartering.

4.3. Slutliga prov, för vilka alla bestämningarna utförs på en malen produkt

Endast en representativ del av det slutliga provet behöver malas. Detta gäller listans alla övriga gödselmedel, som inte är upptagna i avsnitt 4.1 och 4.2.

5. METOD

Den del av det slutliga provet som omnämns i avsnitt 4.2 och 4.3 siktas snabbt genom en sikt med en maskstorlek av 0,5 mm. Restmaterialet grovmals, så att man får en produkt med ett minimun av fina partiklar, varefter siktning sker. Malningen måste utföras under sådana förhållanden att ämnet inte påtagligt värms upp. Detta måste upprepas så många gånger som fordras tills det inte längre finns något restmaterial och måste ske så snabbt som möjligt för att förhindra tillskott eller förlust av beståndsdelar (vatten, ammoniak). Allt det malda och siktade materialet läggs sedan i en ren kolv, som kan förslutas med en propp.

Innan någon vägning utförs för analysen skall hela provet blandas omsorgsfullt.

6. SPECIALFALL

a) Gödselmedel som innehåller en blandning av flera kristallkategorier I detta fall förekommer ofta separering. Det är därför absolut nödvändigt att krossa och sålla provet genom en sikt med en maskstorlek av 0,200 mm. Exempel på sådana gödselmedel är blandningar av ammoniumfosfat och kaliumnitrat. För sådana produkter rekommenderas att hela det slutliga provet mals.

b) Restmaterial som är svårt är mala och som inte innehåller gödselämnenVäg restmaterialet och ta hänsyn till dess massa vid beräkning av slutresultatet.

c) Produkter som sönderfaller vid uppvärmning Malningen skall utföras på ett sådant sätt att provet inte värms upp. För dessa produkter är det fördelaktigt att använda en mortel. Exempel på sådana produkter är sammansatta gödselmedel som innehåller kalciumcyanamid och urea.

d) Produkter som är onormalt fuktiga eller förvandlas till en pasta vid malning För att säkerställa homogenitet bör man välja en sikt med den minsta maskstorlek som gör det möjligt att krossa klumpar för hand eller med mortelstöt. Det kan röra sig om blandningar, i vilka vissa ingredienser innehåller kristallvatten.

METOD 2 KVÄVE

metod 2.1 Bestämning av kväve som ammoniak

1. RÄCKVIDD

I detta dokument fastställs den procedur som skall användas vid bestämning av kväve som ammoniak.

2. TILLÄMPNING

Alla kvävehaltiga gödselmedel inklusive sammansatta gödselmedel, i vilka kväve uteslutande förekommer som ammoniumsalter eller ammoniumsalter tillsammans med nitrater.

Metoden skall inte tillämpas på gödselmedel innehållande urea, cyanamid eller andra organiska, kvävehaltiga föreningar.

3. PRINCIP

Utdrivning av ammoniak med hjälp av ett överskott av natriumhydroxid; destillation; bestämning av ammoniakutbytet i en given mängd ställd svavelsyra samt titrering av överskottet syra med hjälp av en ställd lösning av natrium- eller kaliumhydroxid.

4. REAGENS

Destillerat eller demineraliserat vatten, fritt från koldioxid och alla kvävehaltiga föreningar.

4.1. Utspädd saltsyra: en del HCl (d20 = 1.18 g /ml) plus en del vatten

>Plats för tabell>

4.8. Natriumhydroxid, ca 30 %-ig NaOH (d20 = 1.33 g/ml) ammoniakfri

4.9. Indikatorlösningar.

4.9.1. Blandindikator.

Lösning A: Lös 1 g metylrött i 37 ml 0,1 mol/l natriumhydroxidlösning och fyll på vatten så att det blir en liter.

Lösning B: Lös 1 g metylenblått i vatten och fyll till en liter.

Blanda en del A med två delar B.

Denna indikator är violett i sur lösning, grå i neutral lösning och grön i alkalisk lösning. Använd 0,5 ml (10 droppar) av denna indikatorlösning.

4.9.2. Metylröttindikator.

Lös 0,1 g metylrött i 50 ml 95 %-ig etanol. Fyll på med vatten till 100 ml och filtrera om så behövs. Denna indikator kan användas (4-5 droppar) i stället för den ovannämnda.

4.10. Koksten: pimpstenskorn som tvättats i saltsyra och kalcinerats

4.11. Ammoniumsulfat, pro analysi

5. UTRUSTNING

5.1. Destillationsutrustning bestående av en rundkolv av lämplig kapacitet, ansluten till en kylare med droppfångare

Anmärkning 1

Olika typer av utrustning som godkänts och rekommenderats för denna analys visas med alla konstruktionsdetaljer i fig. 1, 2, 3 och 4.

5.2. Pipetter på 10, 20, 25, 50, 100 och 200 ml

5.3. En 500 ml-mätkolv

5.4. Roterande skakapparat (35-40 varv per minut)

6. BEREDNING AV PROVET

Se metod 1.

7. ANALYSMETOD

7.1. Beredning av lösningen

Utför ett löslighetstest på provet i vatten vid rumstemperatur och i förhållandet 2 % (massa/volym). Väg in 5, 7 eller 10 g av det beredda provet med en noggrannhet på 0,001 g enligt anvisningarna i tabell 1 och överför till 500 ml-kolven. Fortsätt sedan på följande sätt, beroende på löslighetstestets utfall:

a) Produkter som är helt lösliga i vatten Fyll på flaskan med den mängd vatten som behövs för att lösa upp provet. När zinken är helt upplöst, fyll till märket med vatten och blanda väl.

b) Produkter som inte är helt lösliga i vatten Tillsätt 50 ml vatten i kolven och därefter 20 ml saltsyra (4.1). Skaka. Låt blandningen stå tills ingen ytterligare koldioxid utvecklas. Tillsätt 400 ml vatten och låt skaka i en halvtimme med en roterande skakapparat (5.4). Fyll till märket, blanda och filtrera genom ett torrt filter till ett torrt kärl.

7.2. Analys av lösningen

Häll i enlighet med den valda metoden en uppmätt mängd ställd svavelsyra enligt tabell 1 i förlaget. Tillsätt en lämplig mängd av den valda indikatorlösningen (4.9.1 eller 4.9.2) och eventuellt vatten, så att volymen blir minst 50 ml. Kylarens förlängningsrör måste nå ner under lösningens yta.

Överför med en precisionspipett enligt uppgifterna i tabellen en alikvot [26] av den klara lösningen till utrustningens destillationskolv.Tillsätt vatten för att få en total volym på ungefär 350 ml och några pimpstenskorn (4.10) för att motverka stötkokning.

[26] Mängden ammoniak-kväve i alikvot enligt tabell 1 blir ungefär: -0,15 g för variant a - 0,10 g för variant b - 0,20 g för variant c

Montera ihop destillationsapparaten och tillsätt försiktigt, så att ingen ammoniak går förlorad, 10 ml koncentrerad natriumhydroxidlösning (4.8) till innehållet i destillationskolven eller 20 ml av lösningen, om 20 ml saltsyra har använts för att lösa upp provet (4.1). Värm kolven gradvis, för att undvika kraftig kokning. Destillera när kokningen börjar med en hastighet av ungefär 100 ml på 10 till 15 minuter. Hela volymen destillat bör vara omkring 250 ml [27]. När man inte längre kan räkna med att mer ammoniak utvecklas, sänks förlaget så att röret från kylaren kommer ovanför vätskeytan.

[27] Kylaren måste regleras så att den ger ett jämnt flöde av kondensat. Destillationen bör vara avslutad inom 30-40 minuter.

Kontrollera det efterföljande destillatet med ett lämpligt reagens för att säkerställa att all ammoniak destillerats över. Skölj röret från kylaren med lite vatten och titrera överskottet syra med standardlösningen av natrium- eller kaliumhydroxid enligt anvisningarna för den variant som använts (se anmärkning 2).

Anmärkning 2

Standardlösningar med olika koncentrationer kan användas för återtitreringen, under förutsättning att de mängder som används för titreringen om möjligt inte överskrider 40-45 ml.

7.3. Blindtest

Gör ett blindtest under samma förutsättningar och tag hänsyn till detta vid beräkningen av det slutliga resultatet.

7.4. Kontrollprovningar

Kontrollera innan analysen utförs, att utrustningen fungerar ordentligt och att metoden tillämpas på rätt sätt genom att använda en alikvot av en nyframställd lösning av ammoniumsulfat (4.11) som innehåller den maximala kvävehalt som föreskrivs för den valda varianten.

8. REDOVISNING AV RESULTATET

Redovisa analysresultatet som den procentuella andelen ammoniak-kväve i det gödselmedel som erhållits för analys.

9. BILAGOR

Som anges i anmärkning 1 till 5.1 "Utrustning", hänvisar figurerna 1, 2, 3 och 4 till konstruktionsegenskaper hos de olika typer av utrustning som beskrivs i detta dokument.

Tabell 1. - Bestämning av kväve som ammoniakoch ammoniak- och nitratkväve i gödselmedel

Tabell över invägning, utspädning och beräkningsom skall utföras för var och en av metodens varianter a, b och c

Variant a

Ungefärlig maximimängd kväve som skall destilleras: 50 mg.

Svavelsyra 0,1 mol/l som skall tillsättas förlaget: 50 ml.

Återtirering med NaOH eller KOH 0,1 mol/l.

>Plats för tabell>

Variant b

Ungefärlig maximimängd kväve som skall destilleras: 100 mg.

Svavelsyra 0,2 mol/l som skall tillsättas förlaget: 50 ml.

Återtirering med NaOH eller KOH 0,2 mol/l.

>Plats för tabell>

Variant c

Ungefärlig maximimängd kväve som skall destilleras: 200 mg.

Svavelsyra 0,5 mol/l som skall tillsättas förlaget: 35 ml.

Återtirering med NaOH eller KOH 0,5 mol/l.

>Plats för tabell>

Figur 1

>Hänvisning till>

Figur 2

>Hänvisning till>

Figur 3

>Hänvisning till>

Figur 4

>Hänvisning till>

Förklaringar till fig. 1, 2, 3 och 4

Figur 1

a) Rundkolv med lång hals, kapacitet 1 000 ml.

b) Destillationsrör med droppfångare, anslutet till kylaren via en kulslipning (nr 18) (kulslipningen för anslutning till kylaren kan bytas mot en lämplig gummianslutning).

c) Tratt med teflonkran för tillsats av natriumhydroxid (kranen kan också bytas ut mot en gummianslutning med en klämma).

d) Ahlinkylare (sex kulor) med kulslipning (nr 18) vid inloppet och utloppet anslutet till ett förlängningsrör av glas via en kort gummislang (när anslutningen till destillationsröret görs med en gummislang kan kulslipningen bytas ut mot en lämplig gummipropp).

e) 500 ml-kolv för uppsamling av destillatet.

Utrustningen är tillverkad av borosilikatglas.

Figur 2

a) Rundkolv med kort hals, kapacitet 1 000 ml, med kulslipning (nr 35).

b) Destillationsrör med droppfångare, försedd med kulslipning (nr 35) vid inloppet och en kulslipning (nr 18) vid utloppet, vid sidan ansluten till en tratt med teflonkran för tillsats av natriumhydroxid.

c) Ahlinkylare (sex kulor) med kulslipning (nr 18) vid inloppet och utloppet anslutet till ett förlängningsrör av glas via en kort gummislang.

d) 500 ml-kolv för uppsamling av destillatet.

Utrustningen är tillverkad av borosilikatglas.

Figur 3

a) Rundkolv med lång hals, kapacitet 750 eller 1 000 ml, med utkragad mynning.

b) Destillationsrör med droppfångare och kulslipning (nr 18) vid utloppet.

c) Krökt rör med kulslipning, nr 18, vid inloppet och en droppkon (anslutningen till destillationsröret kan göras med hjälp av en gummislang i stället för en kulslipning.

d) Ahlinkylare (sex kulor) med utloppet anslutet till ett förlängningsrör av glas via en kort gummislang.

e) 500 ml-kolv för uppsamling av destillatet.

Utrustningen är tillverkad av borosilikatglas.

Figur 4

a) Rundkolv med lång hals, kapacitet 750 eller 1,000 ml, med utkragad mynning.

b) Destillationsrör med droppfångare och kulslipning (nr 18) vid utloppet, vid sidan ansluten till en tratt med teflonkran för tillsats av natriumhydroxid (en lämplig gummipropp kan användas i stället för kulslipningen; kranen kan ersättas av en gummislang med lämplig klämma).

c) Ahlinkylare (sex kulor) med kulslipning (nr 18) vid inloppet anslutet till ett förlängningsrör av glas via en kort gummislang (när anslutningen till destillationsröret görs med en gummislang kan kulslipningen bytas ut mot en lämplig gummipropp).

d) 500 ml-kolv för uppsamling av destillatet.

Utrustningen är tillverkad av borosilikatglas.

metod 2.2 BESTÄMNING AV KVÄVE SOM NITRAT OCH AMMONIAK

Metod 2.2.1 BESTÄMNING AV KVÄVE SOM NITRAT OCH AMMONIAK ENLIGT ULSCH

1. RÄCKVIDD

I detta dokument fastställs den procedur som skall användas vid bestämning av nitratkväve och ammoniakkväve med reduktion enligt Ulsch.

2. TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Alla kvävehaltiga gödselmedel, även sammansatta gödselmedel, som uteslutande innehåller kväve som nitrat eller som ammoniak och nitrat.

3. PRINCIP

Reduktion av nitrater och nitriter till ammoniak med hjälp av metalliskt järn i en sur lösning och utdrivning av bildad ammoniak genom tillsats av ett överskott av natriumhydroxid: destillation av ammoniak och bestämning av den bildade mängden ammoniak i en bestämd mängd ställd svavelsyralösning. Filtrering av svavelsyraöverskottet med hjälp av en ställd lösning av natrium- eller kaliumhydroxid.

4. REAGENS

Destillerat eller demineraliserat vatten, fritt från koldioxid och alla kvävehaltiga föreningar.

4.1. Utspädd saltsyra: en del HCl (d20 = 1.18 g /ml) plus en del vatten

4.2. Saltsyralösning, 0,1 mol/l

4.3. Lösning av natrium- eller kaliumhydroxid, karbonatfri: 0,1 mol/l.

4.4. Svavelsyralösning, ca 30 %-ig H2SO4 (massa/volym), ammoniakfri

4.5. Pulveriserat järn reducerat i väte (den föreskrivna mängden järn måste kunna reducera minst 0,05 g kväve som nitrat)

4.6. Natriumhydroxidlösning, ca 30 %-ig NaOH (d20 = 1,33 g/ml) ammoniakfri

4.7. Indikatorlösningar

4.7.1. Blandindikator.

Lösning A: Lös 1 g metylrött i 37 ml 0,1 mol/l natriumhydroxidlösning och fyll på vatten så att det blir en liter.

Lösning B: Lös 1 g metylenblått i vatten och fyll till en liter.

Blanda en del A med två delar B.

Denna indikator är violett i sur lösning, grå i neutral lösning och grön i alkalisk lösning. Använd 0,5 ml (10 droppar).

4.7.2. Metylröttindikator.

Lös 0,1 g metylrött i 50 ml 95 %-ig etanol. Fyll på med vatten till 100 ml och filtrera om så behövs.

Denna indikator kan användas (4-5 droppar) i stället för den ovannämnda.

4.8. Koksten: pimpstenskorn som tvättats i saltsyra och kalcinerats

4.9. Natriumnitrat, pro analysi

5. UTRUSTNING

Se metod 2.1 "Bestämning av kväve som ammoniak".

6. BEREDNING AV PROVET

Se metod 1 "Provberedning".

7. ANALYSMETOD

7.1. Beredning av lösningen

Se metod 2.1 "Bestämning av kväve som ammoniak".

7.2. Förfarande

Häll en exakt uppmätt mängd ställd svavelsyra i förlaget enligt tabell 1 för metod 2.1 (variant a) och tillsätt en lämplig mängd indikatorlösning enl. 4.7.1 eller 4.7.2. Kylarens förlängningsrör måste nå ner under syrans yta i förlaget.

Överför med precisionspipett en lämplig alikvot av den klara lösningen enligt uppgifterna för metod 2.1 (variant a) i tabell 1 till apparatens destillationskolv. Tillsätt 350 ml vatten, 20 ml 30 % svavelsyra (4.4) rör om och tillsätt 5 g reducerat järn (4.5). Tvätta kolvens hals med flera ml vatten och för in en liten tratt med långt skaft i kolvhalsen. Värm upp i kokande vattenbad i en timme och tvätta sedan trattens skaft med några ml vatten.

Tillsätt 50 mg koncentrerad natriumhydroxid till destillationskärlet (4.6) försiktigt så att ingen ammoniak går förlorad, eller 60 ml koncentrerad natriumhydroxid (4.6), om 20 ml saltsyra (1+1) (4.1) har använts för upplösning av provet. Sätt ihop destillationsapparaten. Destillera ammoniaken enligt den procedur som beskrivs för metod 2.1.

7.3. Blindtest

Utför ett blindtest (utan provet) under samma betingelser och ta hänsyn till detta vid beräkningen av slutresultatet.

7.4. Kontrollprovningar

Kontrollera före analysen att utrustningen fungerar riktigt och att metoden används på rätt sätt genom att använda en nyberedd natriumnitratlösning (4.9) som innehåller 0,045-0,050 g kväve.

8. REDOVISNING AV RESULTATET

Redovisa analysresultatet som den procentuella andelen kväve som nitrat eller kväve som kombination av ammoniak och nitrat i det gödselmedel som har mottagits för analys.

Metod 2.2.2 BESTÄMNING AV KVÄVE SOM NITRAT OCH AMMONIAK ENLIGT ARND

1. RÄCKVIDD

I detta dokument fastställs den procedur som skall användas för bestämning av kväve som nitrat och ammoniak med reduktion enligt Arnd (modifierad för var och en av varianterna a, b och c).

2. TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Se metod 2.2.1.

3. PRINCIP

Reduktion av nitrater och nitriter till ammoniak i en neutral vattenlösning med en metallegering som innehåller 60 % Cu och 40 % mg (Arnds legering) i närvaro av magnesiumklorid.

Destillation av ammoniak och bestämning av den bildade mängden i en känd mängd ställd svavelsyralösning. Titrering av svavelsyraöverskottet med en ställd lösning av natriumhydroxid eller kaliumhydroxid.

4. REAGENS

Destillerat eller demineraliserat vatten, fritt från koldioxid och alla kvävehaltiga föreningar.

4.1. Utspädd saltsyra: En del HCl (d = 1,18) plus en del vatten.

>Plats för tabell>

4.8. Natriumhydroxidlösning: ca 2 mol/l.

4.9. Arnds legering för analys, pulveriserad så att den passerar genom en sikt med maskstorlek mindre än 1 mm

4.10. 20 %-ig lösning av magnesiumklorid

Lös 200 g magnesiumklorid (MgCl2). Lös 200 g magnesiumklorid (MgCl2 6H2O) i ca 600-700 ml vatten i en flatbottnad 1 liter-kolv. Tillsätt 15 g magnesiumsulfat (MgSO4 7H2O) för att förhindra skumbildning.

Tillsätt 2 g magnesiumoxid och några pimpstenskorn som koksten efter upplösningen samt koncentrera suspensionen till 200 ml genom att koka den, så att varje spår av ammoniak försvinner från reagensen. Låt lösningen svalna, fyll till en liter med vatten och filtrera.

4.11. Indikatorlösningar

4.11.1. Blandindikator.

Lösning A: Lös 1 g metylrött i 37 ml 0,1 mol/l natriumhydroxidlösning och fyll på vatten så att det blir en liter.

Lösning B: Lös 1 g metylenblått i vatten och fyll till en liter.

Blanda en del A med två delar B.

Denna indikator är violett i sur lösning, grå i neutral lösning och grön i alkalisk lösning. Använd 0,5 ml (10 droppar).

4.11.2. Metylröttindikator.

Lös 0,1 g metylrött i 50 ml 95 %-ig etanol. Fyll på med vatten till 100 ml och filtrera om så behövs. Denna indikator kan användas (4-5 droppar) i stället för den ovan beskrivna.

4.11.3. Indikatorlösning av kongorött

Lös 3 g kongorött i en liter varmt vatten och filtrera vid behov när lösningen har svalnat. Denna indikator kan användas i stället för de två ovan beskrivna vid neutralisering av syraextrakt före destillationen, varvid man använder 0,5 ml per 100 ml vätska som skall neutraliseras.

4.12. Koksten: pimpstenskorn som tvättats i saltsyra och kalcinerats

4.13. Natriumnitrat, pro analysi

5. Utrustning

Se metod 2.1 "Bestämning av kväve som ammoniak".

6. BEREDNING AV PROVET

Se metod 1.

7. ANALYSMETOD

7.1. Beredning av lösningen för analys.

Se metod 2.1 "Bestämning av kväve som ammoniak".

7.2. Analys av lösningen

Beroende på vilken variant som valts placeras i förlaget en exakt uppmätt mängd ställd svavelsyra enligt uppgifterna för metod 2.1 (variant a) i tabell 1. Tillsätt en lämplig mängd av den valda indikatorlösningen (4.11.1 eller 4.11.2) och till sist så mycket vatten att totalmängden blir minst 50 ml. Kylarens förlängningsrör måste nå ner under lösningens yta.

Tag en lämplig alikvot av den klara lösningen enligt tabell 1. Placera den i destillationskolven.

Tillsätt så mycket vatten att totalmängden blir ca 350 ml (se anmärkning 1), 10 g Arnds legering (4.9), 50 ml magnesiumkloridlösning (4.10) och några korn pimpsten (4.12). Anslut snabbt kolven till destillationsapparaten. Värm försiktigt i 30 minuter. Öka sedan uppvärmningen så att ammoniaken destilleras av. Fortsätt destillationen i ungefär en timme. Efter denna tid bör restmaterialet i kolven ha en sirapsliknande konsistens. När destillationen är avslutad titrerar man syraöverskottet i förlaget enligt den procedur som beskrivs för metod 2.1.

Anmärkning 1

När provlösningen är sur [tillsats av 20 ml HCl (1 + 1) (4.1) för att lösa upp provet] skall den alikvot som tas ut för analys neutraliseras på följande sätt: Tillsätt ungefär 250 ml vatten, och den mängd som behövs av en av indikatorerna (4.11.1, 4.11.2, 4.11.3) till destillationskolven som innehåller den uttagna delen och skaka omsorgsfullt.

Neutralisera med 2 N natriumhydroxidlösning (4.8) och syrsätt igen med en droppe saltsyra (1 + 1) (4.1). Fortsätt sedan enligt anvisningarna i 7.2 (andra raden).

7.3. Blindtest

Utför ett blindtest (utan provet) under samma betingelser och ta hänsyn till detta vid beräkningen av slutresultatet.

7.4. Kontrollprovningar

Kontrollera före analysen att utrustningen fungerar riktigt och att rätt teknik används med hjälp av en nyligen beredd lösning av natriumnitrat (4.13) som innehåller 0,050-0,150 g kväve som nitrat, beroende på vilken variant som valts.

8. REDOVISNING AV RESULTATET

Se metod 2.2.1.

Metod 2.2.3 BESTÄMNING AV KVÄVE SOM NITRAT OCH AMMONIAK ENLIGT DEVARDA

1. RÄCKVIDD

I detta dokument fastställs den procedur som skall användas vid bestämning av kväve såsom nitrat och ammoniak med reduktion enligt Devarda (modifierad för var och en av varianterna a, b och c).

2. TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Se metod 2.2.1.

3. PRINCIP

Reduktion av nitrater och nitriter till ammoniak i en starkt basisk lösning med hjälp av en metallegering som innehåller 45 % Al, 5 % Zn och 50 % Cu (Devardas legering). Destillation av ammoniak och bestämning av den bildade mängden i en känd mängd ställd svavelsyralösning. Titrering av svavelsyraöverskottet med en ställd lösning av natriumhydroxid eller kaliumhydroxid.

4. REAGENS

Destillerat eller demineraliserat vatten, fritt från koldioxid och alla kvävehaltiga föreningar.

4.1. Utspädd saltsyra: En del HCl (d = 1,18) plus en del vatten.

>Plats för tabell>

4.8. Devardas legering pro analysi

Pulveriserad så att 90-100 % passerar genom en sikt med en maskstorlek mindre än 0,25 mm2 och 50-75 % passerar genom en sikt med en maskstorlek mindre än 0,075 mm2.

Förförpackade flaskor med högst 100 g rekommenderas.

4.9. Natriumhydroxidlösning, ca 30 %-ig NaOH (d20 = 1,33 g/ml) ammoniakfri

4.10. Indikatorlösningar

4.10.1. Blandindikator.

Lösning A: Lös 1 g metylrött i 37 ml 0,1 mol/l natriumhydroxidlösning och fyll på vatten så att det blir en liter.

Lösning B: Lös 1 g metylenblått i vatten och fyll till en liter.

Blanda en del A med två delar B.

Denna indikator är violett i sur lösning, grå i neutral lösning och grön i alkalisk lösning. Använd 0,5 ml (10 droppar).

4.10.2. Metylröttindikator

Lös 0,1 g metylrött i 50 ml 95 %-ig etanol. Fyll på med vatten till 100 ml och filtrera om så behövs.

Denna indikator kan användas (4-5 droppar) i stället för den ovan beskrivna.

4.11. Etanol, 95-96 %-ig

4.12. Natriumnitrat, pro analysi

5. UTRUSTNING

Se metod 2.1.

5.1. Destillationsutrustning bestående av en rundkolv av lämplig kapacitet ansluten till en kylare via ett destillationsrör med droppfångare, dessutom försedd med en bubbelfälla på förlaget för att förhindra varje förlust av ammoniak

Den typ av apparat som godkänts för denna bestämning visas med alla konstruktionsdetaljer i fig. 5.

5.2. Pipetter på 10, 20, 25, 50, 100 och 200 ml

5.3. En 500 ml-mätkolv

5.4. Roterande skakapparat (35-40 varv per minut)

6. BEREDNING AV PROVET

Se metod 1.

7. FÖRFARANDE

7.1. Beredning av lösningen för analys.

Se metod 2.1 "Bestämning av kväve som ammoniak".

7.2. Analys av lösningen

Den mängd kväve som ammoniak som är närvarande i den uttagna alikvoten av lösningen får inte överskrida maximikvantiteten enligt tabell 1.

Placera, beroende på vilken variant som väljs, i förlaget en exakt uppmätt mängd ställd svavelsyra enligt tabell 1. Tillsätt en lämplig mängd av den valda indikatorlösningen (4.10.1 eller 4.10.2) och till sist så mycket vatten att totalmängden blir minst 50 ml. Kylarens förlängningsrör måste nå ner under lösningens yta. Fyll på destillerat vatten i bubbelfällan.

Tag med precisionspipett en alikvot av lösningen enligt tabell 1 för metod 2.1. Placera den i destillationskolven.

Tillsätt så mycket vatten i destillationskolven att det blir en total volym på 250 à 300 ml, 5 ml etanol (4.11) och 4 g Devardas legering (4.8). (Se anmärkning 2.)

Slutligen tillsätts ungefär 30 ml 30%-ig natriumhydroxidlösning (4.9) under iakttagande av de försiktighetsmått som krävs för att förhindra förlust av ammoniak och för syralösliga prov dessutom så mycket som behövs för att neutralisera den mängd saltsyra (4.1) som förekommer i den uttagna alikvoten. Anslut destillationskolven till utrustningen och se till att alla anslutningar är täta. Skaka kolven noga för att blanda innehållet.

Värm försiktigt, så att väteutvecklingen påtagligt minskar under ungefär en halvtimme och vätskan börjar koka. Fortsätt destilleringen med högre värme, så att minst 200 ml vätska destillerar på ungefär 30 min (låt inte destillationen pågå i mer än 45 min).

När destillationen är avslutad lossar man förlaget från destillationsapparaten, sköljer omsorgsfullt förlängningsröret och bubbelfällan och samlar sköljvätskan i titreringsflaskan. Titrera överskottet av syra enligt beskrivningen för metod 2.1.

Anmärkning 2

När det förekommer kalciumsalter såsom kalciumnitrat och kalciumammoniumnitrat, måste man förhindra bildning av Ca(OH)2 genom att före destillationen tillsätta 0,700 g natriumfosfat (Na2HPO4 7 2H2O) för varje gram i den uttagna delen av provet.

7.3. Blindtest

Gör ett blindtest under samma förutsättningar och ta hänsyn till detta vid beräkningen av de slutliga resultaten.

7.4. Kontrollprovningar

Kontrollera innan analysen utförs att utrustningen fungerar riktigt och att metoden används på rätt sätt och använd därvid en del av en nyligen beredd ammoniumsulfatlösning (4.12) som innehåller den maximala kvävehalt som föreskrivits för den valda varianten (0,050-0,150 g).

8. REDOVISNING AV RESULTATET

Se metod 2.2.1.

Figur 5

>Hänvisning till>

Förklaring till figur 5

a) Långhalsad 750 ml-rundkolv (1000 ml) med utkragad mynning.

b) Destillationsrör med droppfångare och kulslipning, nr 18, vid utloppet.

c) Böjt rör med kulslipning, nr 18, vid inloppet och en droppkon vid utloppet (en lämplig gummianslutning kan användas i stället för kulslipningen).

d) Allihnkylare (sex kulor) och ett förlängningsrör monterat på en gummipropp som håller bubbelfällan.

e) 750 ml-kolv som förlag.

f) Bubbelfälla för att förhindra ammoniakförlust.

Utrustningen är tillverkad av borosilikatglas.

Metod 2.3 BESTÄMNING AV KVÄVE TOTALT

Metod 2.3.1 BESTÄMNING AV DEN TOTALA FÖREKOMSTEN AV KVÄVE I NITRATFRI KALCIUMCYANAMID

1. räckvidd

I detta dokument fastställs den procedur som skall användas vid bestämning av den totala förekomsten av kväve i nitratfri kalciumcyanamid.

2. tillämpningsområde

Uteslutande för kalciumcyanamid (nitratfri).

3. PRINCIP

Efter uppslutning enligt Kjeldahl drivs bildat ammoniak-kväve ut med natriumhydroxid, samlas upp och analyseras i ställd svavelsyralösning.

4. REAGENS

Destillerat eller demineraliserat vatten, fritt från koldioxid och alla kvävehaltiga föreningar.

4.1. Utspädd svavelsyra (d20 = 1,54 g/ml): en del svavelsyra (d20 = 1,84 g/ml) och en del vatten

4.2. Ammoniumsulfat, pro analysi

4.3. 4.3 Kopparoxid (CuO): 0,3 till 0,4 g för varje bestämning eller en motsvarande mängd kopparsulfatpentahydrat, mellan 0,95 och 1,25 g för varje bestämning

4.4. Natriumhydroxidlösning, ca 30 %-ig NaOH (d20 = 1,33 g/ml) ammoniakfri

>Plats för tabell>

4.11. Indikatorlösningar

4.11.1. Blandindikator.

Lösning A: Lös 1 g metylrött i 37 ml 0,1 mol/l natriumhydroxidlösning och fyll på vatten så att det blir en liter.

Lösning B: Lös 1 g metylenblått i vatten och fyll till en liter.

Blanda en del A med två delar B.

Denna indikator är violett i sur lösning, grå i neutral lösning och grön i alkalisk lösning. Använd 0,5 ml (10 droppar).

4.11.2. Metylröttindikator

Lös 0,1 g metylrött i 50 ml 95 %-ig etanol. Fyll till 100 ml med vatten. Filtrera om så behövs. Denna indikator kan användas (4-5 droppar) i stället för den ovan beskrivna.

4.12. Koksten: pimpstenskorn som tvättats i saltsyra och kalcinerats

4.13. Kaliumtiocyanat, pro analysi

5. Utrustning

5.1. Destillationsutrustning, se metod 2.1 "Bestämning av kväve som ammoniak".

5.2. Långhalsad Kjeldahlkolv av lämplig storlek

5.3. Pipetter på 50, 100 och 200 ml.

5.4. En 250 ml-mätkolv

6. BEREDNING AV PROVET

Se metod 1.

7. FÖRFARANDE

7.1. Beredning av lösningen för analys.

Väg 1 g av provet med en noggrannhet på 0,001 g och placera det i Kjeldahlkolven. Tillsätt 50 ml utspädd svavelsyra (4.1), 10 till 15 g kaliumsulfat (4.2) och den föreskrivna katalysatorn (4.3). Värm långsamt för att driva ut vattnet, koka försiktigt i två timmar, låt svalna och späd med 100-150 ml vatten. Låt åter svalna, överför suspensionen kvantitativt till en mätkolv på 250 ml, fyll på vatten så att den blir full, skaka och filtrera med ett torrt filter till en torr kolv.

7.2. Analys av lösningen

Överför med pipett 50, 100 eller 200 ml av den erhållna lösningen, beroende på vilken variant som har valts (se metod 2.1) och destillera ammoniaken enligt beskrivningen för metod 2.1 med tillsats av så mycket NaOH-lösning (4.4) att det blir ett ordentligt överskott.

7.3. Blindtest

Utför ett blindtest (utan provet) under samma betingelser och ta hänsyn till detta vid beräkningen av slutresultatet.

7.4. Kontrollprovningar

Kontrollera innan analysen utförs att utrustningen fungerar riktigt och att metoden används rätt genom att använda en alikvot av en ställd kaliumtiocyanatlösning (4.13) med ungefär samma kvävekoncentration som provet.

8. REDOVISNING AV RESULTATET

Redovisa resultatet som den procentuella andelen kväve (N) i det gödselmedel som mottagits för analys.

Variant a:

% N=(50 - A) ( 0.7

Variant b:

% N=(50 - A) ( 0.7

Variant c:

% N=(35 - A) ( 0.875

Metod 2.3.2 BESTÄMNING AV TOTAL FÖREKOMST AV KVÄVE I KALCIUMCYANAMID SOM INNEHÅLLER NITRATER

1. RÄCKVIDD

I detta dokument fastställs den procedur som skall användas vid bestämning av den totala förekomsten av kväve i kalciumcyanamid som innehåller nitrat.

2. TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Metoden är tillämplig på kalciumcyanamid som innehåller nitrater.

3. PRINCIP

Kjeldahls metod kan inte direkt tillämpas på kalciumcyanamider som innehåller nitrater. Av detta skäl reduceras kväve som nitrat till ammoniak med metalliskt järn och tenn(II)klorid före Kjeldahluppslutningen.

4. REAGENS

Destillerat eller demineraliserat vatten, fritt från koldioxid och alla kvävehaltiga föreningar.

4.1. Svavelsyra (d20 = 1,84 g/ml)

4.2. Pulveriserat järn, reducerat i väte

4.3. Kaliumsulfat, finpulveriserat, pro analysi

>Plats för tabell>

4.10. Indikatorlösningar

4.10.1. Blandindikator.

Lösning A: Lös 1 g metylrött i 37 ml 0,1 mol/l natriumhydroxidlösning och fyll på vatten så att det blir en liter.

Lösning B: Lös 1 g metylenblått i vatten och fyll till en liter.

Blanda en del A med två delar B.

Denna indikator är violett i sur lösning, grå i neutral lösning och grön i alkalisk lösning. Använd 0,5 ml (10 droppar) av denna indikatorlösning.

4.10.2. Metylröttindikator

Lös 0,1 g metylrött i 50 ml 95 %-ig etanol. Fyll på till 100 ml med vatten och filtrera om så behövs. Denna indikator kan användas (4-5 droppar) i stället för den ovan beskrivna.

4.11. Lösning av tennklorid

Lös 120 g SnCl2 2H2O i 400 ml koncentrerad saltsyra (d20 = 1,18 g/ml) och fyll på vatten så att det blir en liter. Lösningen måste vara fullständigt klar och skall beredas omedelbart före användningen. Kom ihåg att kontrollera tennkloridens reduceringsförmåga.

Anmärkning

Lös 0,5 g SnCl2.2H2O i 2 ml koncentrerad saltsyra (d20 = 1,18 g/ml) och fyll på vatten så att det blir en liter. Tillsätt sedan 5 g Rochellesalt (natriumkaliumtartrat) och så mycket natriumbikarbonat som behövs för att lösningen skall reagera basiskt vid ett prov med lackmus.

Titrera med 0,1 mol/l jodlösning i närvaro av en stärkelselösning som indikator.

1 ml jodlösning 0,1 mol/l motsvarar 0,01128 g SnCl2 7 2H2O. 2H2O.

Minst 80 % av allt tenn i en lösning som beretts på detta sätt måste vara i tvåvärd form. För titreringen bör man använda minst 35 ml jodlösning 0,1 mol/l.

4.12. Natriumhydroxidlösning, ca 30 %-ig NaOH (d20 = 1,33 g/ml) ammoniakfri

4.13. En standardlösning av nitrat-ammoniak

Väg in 2,5 g kaliumnitrat, pro analysi och 10,16 g ammoniumsulfat, pro analysi och placera dem i en 250 ml-mätkolv. Lös i vatten och fyll på till 250 ml. 1 ml av denna lösning innehåller 0,01 g kväve.

4.14. Koksten: pimpstenskorn som tvättats i saltsyra och kalcinerats

5. Utrustning

Se metod 2.3.1.

6. BEREDNING AV PROVET

Se metod 1.

7. FÖRFARANDE

7.1. Beredning av lösningen

Väg 1 g av provet med en noggrannhet på 0,001 g och placera det i Kjeldahlkolven. Tillsätt 0,5 g pulvriserat järn (4.2) och 50 ml tenn(II)kloridlösning (4.11), rör om och låt stå i en halvtimme. Rör om igen efter 10 och 20 minuter under denna tid. Tillsätt sedan 10 g kaliumsulfat (4.3) och 30 ml svavelsyra (4.1). Koka och låt processen fortsätta i en timme efter det att vita ångor har börjat bildas. Låt svalna och späd med 100 à 150 ml vatten. Överför kvantitativt lösningen till en 250 ml-mätkolv, låt svalna och fyll på vatten, rör om och filtrera genom ett torrt filter till en torr behållare. I stället för att tappa av suspensionen med hävert för att tillämpa variant a, b eller c i metod 2.1 kan man också direkt destillera av det kväve som förekommer som ammoniak i denna lösning efter att ha tillsatt så mycket natriumhydroxid att det blir ett stort överskott (4.12).

7.2. Analys av lösningen

Överför med en pipett 50, 100 eller 200 ml av den erhållna lösningen enligt variant a, b eller c i metod 2.1. Destillera ammoniaken enligt den process som beskrivits för metod 2.1 och se till att destillationskolven innehåller så mycket natriumhydroxidlösning (4.12) att det blir ett ordentligt överskott.

7.3. Blindtest

Utför ett blindtest (utan provet) under samma betingelser och ta hänsyn till detta vid beräkningen av slutresultatet.

7.4. Kontrollprovningar

Kontrollera innan analysen utförs att utrustningen fungerar riktigt och att metoden används rätt med hjälp av en standardlösning innehållande kväve som ammoniak och nitrat i mängder som är jämförbara med de mängder cyanamid och nitrat som finns i den nitratinnehållande kalciumcyanamiden.

För detta ändamål placerar man 20 ml av standardlösningen (4.13) i Kjeldahlkolven.

Utför analysen enligt den metod som beskrivs i 7.1 och 7.2.

8. REDOVISNING AV RESULTATET

Redovisa resultatet som den procentuella andelen kväve (N) i det gödselmedel som mottagits för analys.

Variant a:

% N=(50 - A) ( 0.7

Variant b:

% N=(50 - A) ( 0.7

Variant c:

% N=(35 - A) ( 0.875

Metod 2.3.3 BESTÄMNING AV TOTAL FÖREKOMST AV KVÄVE I UREA

1. RÄCKVIDD

I detta dokument fastställs den procedur som skall användas för bestämning av allt kväve som totalt förekommer i urea.

2. TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Metoden används uteslutande för nitratfria gödselmedel av urea.

3. PRINCIP

Urea omvandlas kvantitativt till ammoniak genom kokning i närvaro av svavelsyra. Den ammoniak som erhålls på detta sätt destilleras från en basisk lösning och destillatet samlas upp i ett överskott av ställd svavelsyra. Syraöverskottet titreras med en ställd basisk lösning.

4. REAGENS

Destillerat eller demineraliserat vatten, fritt från koldioxid och alla kvävehaltiga föreningar.

4.1. Koncentrerad svavelsyra (d20 = 1,84 g/ml)

4.2. Natriumhydroxidlösning, ca 30 %-ig NaOH (d20 = 1,33 g/ml) ammoniakfri

>Plats för tabell>

4.9. Indikatorlösningar

4.9.1. Blandindikator.

Lösning A: Lös 1 g metylrött i 37 ml 0,1 mol/l natriumhydroxidlösning och fyll på vatten så att det blir en liter.

Lösning B: Lös 1 g metylenblått i vatten och fyll till en liter.

Blanda en del A med två delar B.

Denna indikator är violett i sur lösning, grå i neutral lösning och grön i alkalisk lösning. Använd 0,5 ml (10 droppar).

4.9.2. Metylröttindikator.

Lös 0,1 g metylrött i 50 ml 95 %-ig etanol. Fyll till 100 ml med vatten. Filtrera om så behövs. Denna indikator kan användas (4-5 droppar) i stället för den ovan beskrivna.

4.10. Koksten: pimpstenskorn som tvättats i saltsyra och kalcinerats

4.11. Urea, pro analysi

5. Utrustning

5.1. Destillationsutrustning, se metod 2.1 "Bestämning av kväve som ammoniak".

5.2. En 500 ml-mätkolv

5.3. Pipetter på 25, 50 och 100 ml.

6. BEREDNING AV PROVET

Se metod 1.

7. FÖRFARANDE

7.1. Beredning av lösningen

Väg in 2,5 g av det beredda provet med en noggrannhet på 0,001 g och placera det i en 300 ml-Kjeldahlkolv och fukta med 20 ml vatten. Tillsätt 20 ml koncentrerad svavelsyra (4.1), och lägg i några glaspärlor för dämpning. För att förhindra stänk placeras en glastratt med långt skaft i kolvens hals. Värm upp, först långsamt, och öka sedan värmen tills vita ångor börjar utvecklas (efter 30-40 minuter).

Låt svalna och späd med 100-150 ml vatten. Överför kvantitativt till en 500 ml-mätkolv och häll bort eventuell bottensats. Låt svalna till rumstemperatur. Fyll på vatten så att kolven fylls och filtrera om så behövs genom ett torrt filter till ett torrt kärl.

7.2. Analys av lösningen

Överför med en precisionspipett 25, 50 eller 100 ml av den erhållna vätskan till destillationskolven, beroende på vilken variant som har valts (se metod 2.1). Destillera ammoniak enligt beskrivningen i metod 2.1 och tillsätt så mycket NaOH (d20 = 1,33 g/ml) (4.2) till destillationskolven som behövs för att ge ett ordentligt överskott.

7.3. Blindtest

Utför ett blindtest (utan provet) under samma betingelser och ta hänsyn till detta vid beräkningen av slutresultatet.

7.4. Kontrollprovningar

Kontrollera före analysen att utrustningen fungerar riktigt och att metoden används rätt med hjälp av en lika stor andel nyberedd urealösning (4.11).

8. REDOVISNING AV RESULTATET

Redovisa resultatet som den procentuella andelen kväve (N) i det gödselmedel som mottagits för analys.

Variant a:

% N = (50 - A) ( 1.12

Variant b:

% N = (50 - A) ( 1.12

Variant c:

% N = (35 - A) ( 1.40

Metod 2.4 BESTÄMNING AV KVÄVE SOM CYANAMID

1. räckvidd

I detta dokument fastställs den procedur som skall användas vid bestämning av kväve som cyanamid.

2. tillämpningsområde

Kalciumcyanamid och blandningar av kalciumcyanamid och nitrat.

3. PRINCIP

Kväve som förekommer som cyanamid fälls ut som ett silverkomplex och bestäms i fällningen med Kjeldahls metod.

4. REAGENS

Destillerat eller demineraliserat vatten, fritt från koldioxid och alla kvävehaltiga föreningar.

4.1. Ättiksyra

4.2. Ammoniaklösning innehållande 10 % (massprocent) ammoniakgas (d20 = 0,96 g/ml)

4.3. Ammoniakalisk silverlösning (Tollens reagens)

Blanda 500 ml 10 %-ig silvernitratlösning (AgNO3) och vatten med 500 ml 10 %-ig ammoniak (4.2).

Utsätt inte lösningen för ljus, värme eller luft i onödan. Lösningen håller sig vanligtvis i flera år. Så länge lösningen fortfarande är klar är reagenset av god kvalitet.

4.4. Koncentrerad svavelsyra (d20 = 1,84 g/ml)

4.5. Ammoniumsulfat, pro analysi

4.6. Kopparoxid (CuO), 0,3 till 0,4 g för varje bestämning eller en motsvarande mängd kopparsulfatpentahydrat, mellan 0,95 och 1,25 g för varje bestämning

4.7. Natriumhydroxidlösning, ca 30 %-ig NaOH (d20 = 1,33 g/ml) ammoniakfri

4.8. Saltsyralösning, 0,1 mol/l

4.9. Natrium- eller kaliumhydroxidlösning, 0,1 mol/l.

4.10. Indikatorlösningar

4.10.1. Blandindikator.

Lösning A: Lös 1 g metylrött i 37 ml 0,1 mol/l natriumhydroxidlösning och fyll på vatten så att det blir en liter.

Lösning B: Lös 1 g metylenblått i vatten och fyll till en liter.

Blanda en del A med två delar B.

Denna indikator är violett i sur lösning, grå i neutral lösning och grön i alkalisk lösning. Använd 0,5 ml (10 droppar).

4.10.2. Metylröttindikator.

Lös 0,1 g metylrött i 50 ml 95 %-ig etanol. Fyll till 100 ml med vatten. Filtrera om så behövs. Denna indikator kan användas (4-5 droppar) i stället för den ovan beskrivna.

4.11. Koksten: pimpstenskorn som tvättats i saltsyra och kalcinerats

4.12. Kaliumtiocyanat, pro analysi

5. Utrustning

5.1. Destillationsutrustning, se metod 2.1 "Bestämning av kväve som ammoniak".

5.2. En 500 ml-mätkolv (t.ex. Stohmann)

5.3. Långhalsad Kjeldahlkolv av lämplig kapacitet (300 till 500 ml)

5.4. En 50 ml-pipett

5.5. Roterande skakapparat (35-40 varv per minut)

6. BEREDNING

Se metod 1.

7. FÖRFARANDE

7.1. Säkerhetsåtgärder

Vid arbete med ammoniakalisk silverlösning måste man använda skyddsglasögon. Så snart det börjar bildas en tunn hinna på ytan kan en explosion inträffa vid omrörning. Arbeta därför med största varsamhet.

7.2. Beredning av lösningen för analys.

Väg in 2,5 g av provet med en noggrannhet på 0,001 g och överför till en liten glasmortel. Finfördela provet i vatten tre gånger efter varandra och häll varje gång av vattnet i en 500 ml-Stohmannkolv. Överför kvantitativt provet till Stohmannkolven, tvätta morteln, mortelstöten och tratten med vatten. Fyll på vatten så att det blir ungefär 400 ml. Låt skaka i den roterande skakapparaten i två timmar (5.5).

Fyll till 500 ml med vatten, blanda och filtrera.

Analysen måste utföras så snabbt som möjligt.

7.3. Analys av lösningen

Överför 50 ml av filtratet till en 250 ml-bägare.

Tillsätt ammoniaklösning (4.2) tills blandningen är lätt alkalisk och tillsätt 30 ml uppvärmd ammoniakalisk silvernitratlösning (4.3) för att fälla ut cyanamidens gula silverförening.

Låt provet stå till nästa dag, filtrera och tvätta fällningen med kallt vatten tills den är helt fri från ammoniak.

Placera filtret och den alltjämt fuktiga fällningen i en Kjeldahlkolv, tillsätt 10-15 g kaliumsulfat (4.5), katalysator (4.6) i föreskriven mängd och därefter 50 ml vatten och 25 ml koncentrerad svavelsyra (4.4).

Värm långsamt upp kolven under varsam skakning tills innehållet börjar koka. Öka värmen och låt koka tills kolvens innehåll blir färglöst eller blekt grönt.

Fortsätt kokningen i en timme och låt sedan kolvens innehåll svalna.

Överför vätskan kvantitativt från Kjeldahlkolven till destillationskolven, tillsätt lite koksten i form av några pimpstenskorn (4.11) och fyll på vatten så att det blir totalt ca 350 ml. Blanda och låt svalna.

Destillera ammoniaken enligt metod 2.1, variant a och tillsätt så mycket NaOH-lösning (4.7), att det blir ett stort överskott.

7.4. Blindtest

Utför ett blindtest (utan provet) under samma betingelser och ta hänsyn till detta vid beräkningen av slutresultatet.

7.5. Kontrollprovningar

Kontrollera innan analysen utförs, att utrustningen fungerar riktigt och att metoden används rätt genom att använda en lika stor del ställd kaliumtiocyanatlösning (4.12), motsvarande 0,05 g kväve.

8. REDOVISNING AV RESULTATET

Redovisa resultatet som den procentuella andelen kväve som cyanamid i det gödselmedel som har mottagits för analys.

% N = (50 - A) ( 0.56

Metod 2.5 SPEKTROFOTOMETRISK BESTÄMNING AV BIURET I UREA

1. räckvidd

I detta dokument fastställs den procedur som skall användas vid bestämning av biuret i urea.

2. tillämpningsområde

Metoden gäller enbart för urea.

3. PRINCIP

I alkalisk lösning bildar biuret och tvåvärd koppar en violett kopparförening i närvaro av kaliumnatriumtartrat. Lösningens absorbans mäts vid en våglängd på ca 546 nm (nanometer).

4. REAGENS

Destillerat eller demineraliserat vatten, fritt från koldioxid och ammoniak. Vattnets kvalitet är särskilt viktig för denna bestämning.

4.1. Metanol

4.2. Svavelsyralösning, ca 0,1 mol/l

4.3. Natriumhydroxidlösning, ca 0,1 mol/l.

4.4. Alkalisk lösning av kaliumnatriumtartrat

Lös 40 g natriumhydroxid i 500 ml vatten i en enliters mätkolv och låt svalna. Tillsätt 50 g kaliumnatriumtartrat (NaKC4H4O6 . 4H2O). Fyll på vatten till litermärket. Låt lösningen stå i ett dygn innan den används.

4.5. Kopparsulfatlösning

Lös 15 g kopparsulfat (CuSO4 . 5H2O) i 500 ml vatten i en enliters mätkolv. Fyll på vatten till litermärket.

4.6. Standardlösning av biuret, som används direkt efter beredningen

Lös 0,250 g ren biuret [28] i vatten i en mätkolv på 250 ml. Fyll på så att det blir 250 ml. 1 ml av denna lösning innehåller 0.001 g biuret.

[28] Biuret kan renas i förväg genom tvättning med ammoniaklösning (10%), därefter med aceton och torkning i vacuum.

4.7. Indikatorlösning

Lös 0,1 g metylrött i 50 ml 95 %-ig etanol i en mätkolv på 100 ml och fyll på vatten så att det blir 100 ml. Filtrera om något olöst material återstår.

5. Utrustning

5.1. Spektrometer eller fotometer med filter med en känslighet och noggrannhet som reproducerar mätningar vid T mindre än 0,5 % [29].

[29] Se punkt 9 i "Bilagan"

5.2. Mätkolvar på 100, 250 och 1000 ml.

5.3. Pipetter på 2, 5, 10, 20, 25 och 50 ml eller en 25 ml-byrett med 0,05 ml-gradering.

5.4. En 250 ml-bägare

6. BEREDNING AV PROVET

Se metod 1.

7. FÖRFARANDE

7.1. Uppritning av kalibreringskurva

Överför alikvoter av den ställda biuretlösningen (4.6) på 0, 2, 5, 10, 20, 25 och 50 ml till en serie på sju mätkolvar på 100 ml. Fyll på vatten så att det blir ungefär 50 ml, tillsätt 1 droppe indikatorlösning (4.7) och neutralisera om så behövs med svavelsyra 0,1 mol/l (4.2). Rör i 20 ml alkalisk tartratlösning (4.4) och därefter 20 ml kopparsulfatlösning (4.5).

Anmärkning

Dessa lösningar måste doseras med två precisionsbyretter eller ännu hellre med pipetter.

Fyll på destillerat vatten, så att det blir 100 ml, blanda och låt stå i 15 minuter vid 30 ±2 °C.

Använd "0"-standardlösningen av biuret som referens och mät varje lösnings absorbans vid en våglängd på ca 546 nm med celler av lämplig tjocklek.

Rita upp kalibreringskurvan med absorbansvärdena på ordinatan(5) och motsvarande mängder biuret i mg på abskissan.

7.2. Beredning av den lösning som skall analyseras

Väg in 10 g av ämnet, med en noggrannhet på 0,001 g; lös i ca 150 ml vatten i en 250 ml-mätkolv och fyll till märket. Filtrera om så behövs.

Anmärkning 1

Om det prov som skall analyseras innehåller mer än 0,015 g kväve som ammoniak, skall det lösas upp i 50 ml metanol (4.1) i en 250 ml-bägare. reducera genom avdunstning till en volym på ca 25 ml. Överför kvantitativt till en 250 ml-mätkolv. Fyll till märket med vatten. Filtrera vid behov genom ett torrt veckat filter till en torr behållare.

Anmärkning 2

Eliminering av opalescensen: Om något kolloidalt ämne är närvarande kan det uppstå problem vid filtreringen. I så fall bereds analyslösningen på följande sätt: Lös analysprovet i 150 ml vatten, tillsätt 2 ml saltsyra (1 N) och filtrera lösningen genom två mycket fina filter till en 250 ml-mätkolv. Tvätta filtren med vatten och fyll kolven med vatten. Fortsätt processen enligt den metod som beskrivs i 7.3, "Analys".

7.3. Bestämning

Överför 25 eller 50 ml (beroende på antagen biurethalt) från den lösning som nämns i 7.2 med en pipett till en 100 ml-mätkolv, neutralisera vid behov med en 0,1 N reagens (4.2 eller 4.3) med metylrött som indikator och tillsätt 20 ml alkalisk lösning av kaliumnatriumtartrat (4.4) och 20 ml av kopparlösningen (4.5) med samma noggrannhet som när standardkurvan ritades upp. Fyll på vatten till full volym, blanda noga och låt stå i 15 minuter vid 30 ±2 °C.

Utför sedan de fotometriska mätningarna och beräkna mängden biuret i urean.

8. REDOVISNING AV RESULTATET

>Plats för tabell>

där

Avläs halten biuret från kalibreringskurvan, där "C" är massan i mg,

"V" är den uttagna alikvotens volym:

9. BILAGA

Om "Jo" är intensiteten i en monokromatisk stråle (vid en viss väglängd) innan den passerar genom en transparent kropp och "J" är strålens intensitet efter passagen, blir:

>Plats för tabell>

där

s = skiktets tjocklek i cm.

c = koncentration i mg per liter.

k = specifik faktor för varje substans enligt Lambert-Beers lag.

Metod 2.6 bestämning av olika former av kväve i samma prov

Metod 2.6.1 bestämning av olika former av kvävei samma prov av gödselmedel som innehåller kväve som nitrat, ammoniak, urea och cyanamid

1. räckvidd

I detta dokument fastställs den procedur som skall användas vid bestämning av varje form av kväve i närvaro av varje annan form.

2. tillämpningsområde

Varje gödselmedel i bilaga I som innehåller kväve i olika former.

3. PRINCIP

3.1. Lösligt och olösligt kväve totalt

Enligt listan över standardgödselmedel (bilaga 1) gäller denna bestämning produkter som innehåller kalciumcyanamid.

3.1.1. Om inga nitrater förekommer, mineraliseras provet genom direkt Kjeldahluppslutning

3.1.2. Om nitrater förekommer i provet, mineraliseras det genom Kjeldahluppslutning efter reduktion med hjälp av metalliskt järn och tenn(II)klorid

I båda fallen bestäms ammoniaken enligt metod 2.1.

Anmärkning

Om analysen visar att halten av olösligt kväve är högre än 0,5 %, kan man dra slutsatsen att gödselmedlet innehåller andra former av olösligt kväve som inte finns med i listan i bilaga I.

3.2. Former av lösligt kväve

Nedanstående bestäms ur olika alikvoter som tas från samma provlösning:

3.2.1. Allt lösligt kväve.

3.2.1.1. i frånvaro av nitrater genom direkt Kjeldahluppslutning

3.2.1.2. i närvaro av nitrater, genom Kjeldahluppslutning av en alikvot som tas från lösningen efter reduktion enligt Ulsch, varvid ammoniaken i båda fallen bestäms enligt metod 2.1.

3.2.2. Total mängd lösligt kväve utom kväve som nitrat genom Kjeldahluppslutning efter eliminering av kväve som nitrat i sur lösning med järnsulfat, varvid ammoniaken bestäms enligt beskrivningen för metod 2.1.

3.2.3. Kväve som nitrat genom skillnadsbestämning:

3.2.3.1. i frånvaro av kalciumcyanamid mellan 3.2.1.2 och 3.2.2 eller mellan total mängd lösligt kväve (3.2.1.2) och summan av kväve som ammoniak och organiskt kväve som urea (3.2.4 + 3.2.5),

3.2.3.2. vid förekomst av kalciumcyanamid, mellan 3.2.1.2 och 3.2.2 eller mellan 3.2.1.2 och summan av 3.2.4 + 3.2.5 + 3.2.6.

3.2.4. Kväve som ammoniak:

3.2.4.1. enbart vid förekomst av kväve som ammoniak eller ammoniak plus nitrat, genom att använda metod 1,

3.2.4.2. vid förekomst av kväve som urea och/eller cyanamid genom kalldestillation efter lätt alkalisering, varvid ammoniaken absorberas i en standardlösning av svavelsyra enligt beskrivningen för metod 2.1.

3.2.5. Kväve som urea:

3.2.5.1. genom omvandling med urea till ammoniak, som titreras med en ställd saltsyrelösning,

eller

3.2.5.2. gravimetriskt med xanthydrol: utfälld biuret kan räknas med kväve som urea utan större fel eftersom innehållet i allmänhet förblir lågt i absolut värde i sammansatta gödselmedel,

eller

3.2.5.3. genom skillnadsbestämning enligt följande tabell:

>Plats för tabell>

3.2.6. Kväve som cyanamid genom fällning som silverförening varvid kvävet i fällningen bestäms med Kjeldahls metod

4. REAGENS

Destillerat eller demineraliserat vatten.

4.1. Ammoniumsulfat, pro analysi

4.2. Pulvriserat järn, som reducerats med väte (föreskriven mängd järn måste kunna reducera minst 50 g kväve som nitrat)

4.3. Kaliumtiocyanat, pro analysi

4.4. Kaliumnitrat, pro analysi

4.5. Ammoniumsulfat, pro analysi

4.6. Urea, pro analysi

4.7. Utspädd svavelsyra i förhållandet 1: 1 (volym): en del svavelsyra (d20 = 1.84 g/ml) i en del vatten

4.8. Ställd svavelsyralösning: 0,2 mol/l

4.9. Koncentrerad lösning av natriumhydroxid. Vattenhalt ca 30 % (massa/volym) NaOH, ammoniakfri

4.10. Ställd lösning natrium- eller kaliumhydroxid: 0,2 mol/l, karbonatfri

4.11. Tenn(II)kloridlösning

Lös 120 g SnCl2 . 2H2O i 400 ml koncentrerad saltsyra (d20 = 1.18 g/ml) och fyll på vatten så att det blir en liter. Lösningen måste vara absolut klar och skall beredas omedelbart före användning.

Anmärkning

Det är viktigt att man kontrollerar tenn(II)kloridens reduceringsförmåga. Lös 0,5 g SnCl2 . 2H2O i 2 ml koncentrerad saltsyra (d20 = 1,18 g/ml) och fyll på vatten så att det blir 50 ml. Tillsätt sedan 5 g Rochellesalt (natriumkaliumtartrat) och därefter så mycket natriumbikarbonat som krävs för att lösningen skall ge alkaliskt utslag på lackmuspapper.

Titrera med 0,1 N jodlösning i närvaro av en stärkelselösning som indikator.

1 ml jodlösning 0,1 N motsvarar 0,01128 g SnCl2. 2H2O.

Minst 80 % av allt tenn i denna lösning måste vara i tvåvärd form. För titreringen måste man därför använda minst 35 ml jodlösning 0,1 N.

4.12. Svavelsyra (d20 = 1,84 g/ml)

4.13. Utspädd saltsyra: en del saltsyra (d20 = 1,18 g/ml) plus en del vatten

4.14. Ättiksyra: 96 till 100 %

4.15. Lösning av svavelsyra, innehållande ungefär 30 % H2SO4 (massa/volym)

4.16. Järnsulfat, kristallin FeSO4. 7H2O

4.17. Ställd svavelsyralösning: 0,1 mol/l

4.18. Oktylalkohol

4.19. Mättad kaliumkarbonatlösning

4.20. Ställd lösning natrium- eller kaliumhydroxid: 0,1 mol/l, karbonatfri

4.21. Mättad bariumhydroxidlösning

4.22. Natriumkarbonatlösning: 10 % (massa/volym)

4.23. Saltsyralösning, 2 mol/l.

4.24. Ställd svavelsyralösning: 0,1 mol/l

4.25. Ureaslösning

Tillsätt 0,5 g aktiv ureas till 100 ml destillerat vatten. Justera pH-värdet till 5,4 med 0,1 mol/l saltsyra (4.24), varvid värdet mäts med en pH-mätare.

4.26. Xanthydrol.

Lösning på 5 % i etanol eller metanol (4.31) (använd inte produkter som ger en hög andel olösligt material). Lösningen kan förvaras i tre månader, väl ljusskyddad i en väl tillsluten flaska.

4.27. Kopparoxid (CuO): 0,3-0,4 g per bestämning eller motsvarande mängd kopparsulfatpentahydrat, 0,95-1,25 g per bestämning

4.28. Koksten: pimpstenskorn som tvättats i saltsyra och kalcinerats.

4.29. Indikatorlösningar

4.29.1. Lösning A: Lös 1 g metylrött i 37 ml 0,1 mol/l natriumhydroxidlösning och fyll på vatten så att det blir en liter.

Lösning B: Lös 1 g metylenblått i vatten och fyll till en liter.

Blanda en del A med två delar B.

Denna indikator är violett i sur lösning, grå i neutral lösning och grön i alkalisk lösning. Använd 0,5 ml (10 droppar) av denna indikatorlösning.

4.29.2. Metylröttindikator.

Lös 0,1 g metylrött i 50 ml 95 %-ig etanol. Fyll på med vatten till 100 ml och filtrera om så behövs. Denna indikator kan användas (4-5 droppar) i stället för den ovan beskrivna.

4.30. Indikatorpapper

Lackmuspapper, bromtymolblått (eller annat papper som reagerar på pH 6 till 8).

4.31. Etanol eller metanol: lösning 95 %

5. Utrustning

5.1. Destillationsutrustning

Se metod 2.1.

5.2. Utrustning för bestämning av kväve som ammoniak enligt analysteknik 7.2.5.3 (se fig. 6)

Utrustningen består av ett specialformat kärl med hals av slipat glas, en sidohals, ett anslutningsrör med droppfångare och ett vinkelrätt böjt rör för luftinsläpp. Rören kan anslutas till kärlet med en enkel genomborrad gummipropp. Det är viktigt att ändarna på rören för luftinsläpp är utformade på lämpligt sätt, eftersom gasbubblorna måste bli jämnt fördelade i lösningarna i kärlet och absorptionskärlet. Det bästa arrangemanget är små, svampformade rörändar med en ytterdiameter på 20 mm och med sex 1-mm hål runt periferin.

5.3. Utrustning för bestämning av kväve som urea enligt ureastekniken (7.2.6.1)

Den består av en Erlenmeyerkolv på 300 ml med en separationstratt och ett litet absorptionskärl (se fig. 7).

5.4. Roterande skakapparat (35-40 varv per minut)

5.5. pH-mätare

5.6. Justerbar ugn

5.7. Glasutrustning:

- Pipetter på 2, 5, 10, 20, 25, 50 och 100 ml

- långhalsade 300 och 500 ml-Kjeldahlkolvar,

- mätkolvar på 100, 250, 500 och 1000 ml

- deglar av sintrat glas, pordiameter 5-15 µ

- mortlar.

6. BEREDNING AV PROVET

Se metod 1.

7. ANALYSTEKNIK

7.1. Lösligt och olösligt kväve totalt

7.1.1. Utan nitrater

7.1.1.1. Uppslutning

Väg in en mängd av provet som innehåller högst 100 mg kväve (noggrannhet 0,001 g). Placera den i destillationskolven (5.1.). Tillsätt 10 till 15 g kaliumsulfat (4.1), katalysatorn (4.27) och några pimpstenskorn (4.28). Tillsätt sedan 50 ml utspädd svavelsyra (4.7) och blanda omsorgsfullt. Värm först varsamt under långsam omrörning tills skumbildningen upphör. Värm sedan så att vätskan kommer i jämn kokning och håll den kokande i en timme efter det att lösningen har blivit klar och se till att ingen organisk substans fastnar längs kolvens sidor. Låt svalna. Tillsätt försiktigt ungefär 350 ml vatten under omrörning. Se till att upplösningen blir så fullständig som möjligt. Låt svalna och anslut kolven till destillationsapparaten (5.1).

7.1.1.2. Destillation av ammoniak

Överför med en precisionspipett 50 ml ställd 0,2 mol/l svavelsyralösning (4.8) till förlaget. Tillsätt indikatorlösning (4.29.1 eller 4.29.2). Se till att kylarens spets är minst 1 cm under lösningens yta.

Vidta de försiktighetsåtgärder som behövs för att förhindra förlust av ammoniak och tillsätt försiktigt så mycket koncentrerad natriumhydroxidlösning (4.9) som behövs för att lösningen i destillationskolven skall bli starkt alkalisk (120 ml är vanligen tillräckligt), och gör en kontroll genom att tillsätta några droppar fenolftalein. check by adding a few drops of phenolphthalein. Vid slutet av destillationen skall lösningen i kolven fortfarande vara klart alkalisk. Justera uppvärmningen av kolven, så att 150 ml destilleras på en halvtimme. Kontrollera med indikatorpapper (4.30) att destillationen är fullständig. Om så inte är fallet, destillera ytterligare 50 ml och upprepa provet tills det extra destillatet reagerar neutralt på indikatorpapperet (4.30). Sänk sedan förlaget, destillera ytterligare några ml och skölj av spetsen på kylaren. Titrera överskottet syra med en ställd 0,2 mol/l kalium- eller natriumhydroxidlösning (4.10) tills indikatorn ändrar färg.

7.1.1.3. Blindtest

Gör ett blindtest (utan provet) under samma betingelser och ta hänsyn till detta vid beräkningen av slutresultatet.

7.1.1.4. Redovisning av resultatet

>Plats för tabell>

där

antal ml av en ställd 0,2 mol/l natrium- eller kaliumhydroxidlösning, som används för blindtestet, som utförs genom att 50 ml ställd svavelsyralösning 0,2 mol/l (4.8) överförs till förlaget med pipett (5.1),

A = ml av en ställd 0,2 mol/l natrium- eller kaliumhydroxidlösning, som används för analysen,

M = provets vikt i gram.

7.1.2. Vid förekomst av nitrat

7.1.2.1. Prov

Väg in en mängd av provet som inte innehåller mer än 40 mg kväve som nitrat (noggrannhet 0,001 g).

7.1.2.2. Reduktion av nitratet

Blanda provet med 50 ml vatten i en liten mortel. Överför det med en minimimängd destillerat vatten till en 500 ml-Kjeldahlkolv. Tillsätt 5 g reducerat järn (4.2) och 50 ml tenn(II)kloridlösning (4.11). Skaka och låt stå i en halvtimme. Rör om efter 10 och efter 20 minuter.

7.1.2.3. Kjeldahluppslutning

Tillsätt 30 ml svavelsyra (4.12), 5 g kaliumsulfat (4.1), föreskriven mängd katalysator (4.27) och lite koksten (4.28). Värm försiktigt upp lösningen med kolven något lutande. Öka långsamt värmen och skaka lösningen ofta för att hålla blandningen suspenderad. Vätskan mörknar och klarnar sedan under bildning av en gulgrön, vattenfri suspension av järnsulfat. Fortsätt uppvärmningen i ytterligare 1 timme efter det att lösningen har klarnat. Låt den svalna. Ta försiktigt upp kolvens innehåll i lite vatten och tillsätt 100 ml vatten i små portioner. Blanda och överför kolvens innehåll till en 500 ml-mätkolv. Fyll till märket, blanda och filtrera genom ett torrt filter till ett torrt kärl.

7.1.2.4. Analys av lösningen

Överför med pipett till destillationsapparatens kolv (5.1) en alikvot innehållande högst 100 mg kväve. Späd med destillerat vatten till ungefär 350 ml, tillsätt lite koksten (4.28), anslut flaskan till destillationsapparaten och fortsätt bestämningen enligt beskrivningen i 7.1.1.2.

7.1.2.5. Blindtest

Se 7.1.1.3

7.1.2.6. Redovisning av resultatet

>Plats för tabell>

där

a = antal ml av en ställd 0,2 mol/l natrium- eller kaliumhydroxidlösning, som används för blindtestet, som utförs genom att 50 ml ställd svavelsyralösning 0,2 mol/l (4.8) överförs till förlaget med pipett (5.1),

A = ml av en ställd 0,2 mol/l natrium- eller kaliumhydroxidlösning, som används för analysen,

M = provets vikt i gram, närvarande i den alikvot som togs i 7.1.2.4.

7.2. Former av lösligt kväve

7.2.1. Beredning av den lösning som skall analyseras

Väg in 10 g av provet med en noggrannhet av 1 mg och överför till en 500 ml-mätkolv.

7.2.1.1. För gödselmedel som inte innehåller kväve som cyanamid

Tillsätt 50 ml vatten i kolven och därefter 20 ml utspädd saltsyra (4.13). Skaka om och låt lösningen stå, tills utvecklingen av koldioxid har upphört. Tillsätt sedan 400 ml vatten och skaka i en halvtimme i en roterande skakapparat (5.4). Fyll på vatten till 500 ml, blanda och filtrera genom ett torrt filter till ett torrt kärl.

7.2.1.2. För gödselmedel som innehåller kväve som cyanamid

Tillsätt 400 ml vatten i kolven och några droppar metylrött (4.29.2). Gör om så behövs lösningen sur med ättiksyra (4.14). Tillsätt 15 ml ättiksyra (4.14). Låt skaka i den roterande skakapparaten i två timmar (5.4). Upprepa om så behövs syrsättningen av lösningen genom att tillsätta mer ättiksyra (4.14) medan skakningen pågår. Fyll på vatten till 500 ml, blanda och filtrera omedelbart genom ett torrt filter till ett torrt kärl och bestäm omedelbart halten av kväve som cyanamid.

I båda fallen bestäms de olika lösliga formerna av kväve samma dag som lösningen bereds, först kväve som cyanamid och därefter kväve som urea om båda förekommer.

7.2.2. Allt lösligt kväve

7.2.2.1. Utan nitrat

I en 300 ml-Kjeldahlkolv överförs med pipett en alikvot av filtratet (7.2.1.1 eller 7.2.1.2) som innehåller högst 100 mg kväve. Tillsätt 15 ml koncentrerad svavelsyra (4.12), 0,4 g kopparoxid eller 1,25 g kopparsulfat (4.27) och några pimpstenskorn (4.28). Värm först upp långsamt för att få igång uppslutningen och därefter med högre temperatur, tills vätskan blir färglös eller lätt grönfärgad och vita ångor blir tydligt synliga. Låt lösningen svalna och överför den sedan kvantitativt till destillationskolven, späd med vatten till ca 500 ml och tillsätt några pimpstenskorn (4.28). Anslut kolven till destillationsapparaten (5.1) och fortsätt bestämningen enligt beskrivningen i 7.1.1.2.

7.2.2.2. Vid förekomst av nitrat

Överför med precisionspipett en alikvot av filtratet (7.2.1.1 eller 7.2.1.2) som innehåller högst 40 mg kväve som nitrat till en 500 ml-Erlenmeyerkolv. I denna fas av analysen är totalmängden kväve inte väsentlig. Tillsätt 10 ml 30 %-ig svavelsyra (4.15), 5 g reducerat järn (4.2) och täck omedelbart över kolven med ett urglas. Värm försiktigt tills reaktionen kommer igång ordentligt utan att bli våldsam. Avsluta då uppvärmningen och låt kolven stå i minst tre timmar i rumstemperatur. Överför vätskan kvantitativt med vatten till en 250 ml-mätkolv, så att oupplöst järn blir kvar och fyll på vatten till märket. Blanda omsorgsfullt och överför med precisionspipett en alikvot innehållande högst 100 mg kväve till en 300 ml-Kjeldahlkolv. Tillsätt 15 ml koncentrerad svavelsyra (4.12), 0,4 g kopparoxid eller 1,25 g kopparsulfat (4.27) och några pimpstenskorn (4.28). Värm först upp långsamt för att få igång uppslutningen och därefter med högre temperatur tills vätskan blir färglös eller lätt grönfärgad och vita ångor kan skönjas. Låt lösningen svalna och överför den sedan kvantitativt till destillationskolven, späd med vatten till ca 500 ml och tillsätt några pimpstenskorn (4.28). Anslut kolven till destillationsapparaten (5.1) och fortsätt bestämningen enligt beskrivningen i 7.1.1.2.

7.2.2.3. Blindtest

Se 7.1.1.3

7.2.2.4. Redovisning av resultatet

>Plats för tabell>

där

a = antal ml av en ställd 0,2 mol/l natrium- eller kaliumhydroxidlösning, som används för blindtestet, som utförs genom att 50 ml ställd svavelsyralösning 0,2 mol/l (4.8) överförs till förlaget med pipett (5.1),

A = ml av en ställd 0,2 mol/l natrium- eller kaliumhydroxidlösning, som används för analysen,

M = provets vikt i gram, närvarande i den alikvot som togs i 7.2.2.1 eller 7.2.2.2.

7.2.3. Totalt lösligt kväve med undantag av kväve som nitrat

Överför med en precisionspipett en alikvot av filtratet (7.2.1.1 eller 7.2.1.2) till en 300 ml-Kjeldahlkolv, varvid mängden ej får innehålla mer än 50 mg kväve som skall bestämmas. Späd med vatten till 100 ml, tillsätt 5 g järnsulfat (4.16), 20 ml koncentrerad svavelsyra (4.1) och några pimpstenskorn (4.28). Värm först upp försiktigt och öka sedan värmen tills vita ångor kan skönjas. Fortsätt uppslutningen i 15 minuter. Avsluta då uppvärmningen, tillför kopparoxid (4.27) som katalysator och håll lösningen vid en sådan temperatur att vita ångor avges i ytterligare 10-15 minuter. Låt lösningen svalna och överför sedan kvantitativt innehållet i Kjeldahlkolven till apparatens destillationskolv (5.1). Späd med vatten till ca 500 ml och tillsätt några pimpstenskorn (4.28). Anslut kolven till destillationsapparaten (5.1) och fortsätt bestämningen enligt beskrivningen i 7.1.1.2.

7.2.3.1. Blindtest

Se 7.1.1.3

7.2.3.2 Redovisning av resultatet

>Plats för tabell>

där

a = antal ml av en ställd 0,2 mol/l natrium- eller kaliumhydroxidlösning, som används för blindtestet, som utförs genom att 50 ml ställd svavelsyralösning 0,2 mol/l (4.8) överförs till förlaget med pipett (5.1),

A = ml av en ställd 0,2 mol/l natrium- eller kaliumhydroxidlösning, som används för analysen,

M = provets vikt i gram, närvarande i den alikvot som togs för bedömningen.

7.2.4. Kväve som nitrat

7.2.4.1. Utan kalciumcyanamid

Erhålls genom skillnaden mellan resultaten från 7.2.2.4 och 7.2.3.2 och mellan resultatet från 7.2.2.4 och summan som erhålls av resultaten från (7.2.5.2 eller 7.2.5.5) och (7.2.6.3 eller 7.2.6.5 eller 7.2.6.6)

7.2.4.2. Vid förekomst av kalciumcyanamid

Erhålls genom skillnaden mellan resultaten från 7.2.2.4 och 7.2.3.2 och mellan resultatet från 7.2.2.4 och summan av resultaten från (7.2.5.5), (7.2.6.3 eller 7.2.6.5 eller 7.2.6.6) och (7.2.7).

7.2.5. Kväve som ammoniak

7.2.5.1. Endast närvaro av kväve som ammoniak och kväve som ammoniak plus nitrat

Överför med precisionspipett en alikvot av filtratet (7.2.1.1) till destillationsapparatens kolv (5.1), innehållande högst 100 mg kväve som ammoniak. Tillsätt vatten så att det blir totalt ca 350 ml och några pimpstenskorn (4.28) för att underlätta kokningen. Anslut kolven till destillationsapparaten, tillsätt 20 ml natriumhydroxidlösning (4.9) och destillera enligt beskrivningen i 7.1.1.2.

7.2.5.2. Redovisning av resultatet

>Plats för tabell>

där

a = antal ml av en ställd 0,2 mol/l natrium- eller kaliumhydroxidlösning, som används för blindtestet, som utförs genom att 50 ml ställd svavelsyralösning 0,2 mol/l (4.8) överförs till förlaget med pipett (5.1),

A = ml av en ställd 0,2 mol/l natrium- eller kaliumhydroxidlösning, som används för analysen,

M = provets vikt i gram, närvarande i den alikvot som togs för bedömningen.

7.2.5.3. Vid förekomst av kväve som urea och/eller cyanamid

Överför med precisionspipett till apparatens torra kolv (5.2) en alikvot av filtratet (7.2.1.1 eller 7.2.1.2) som innehåller högst 20 mg kväve som ammoniak. Montera sedan upp utrustningen. Överför med pipett 50 ml ställd 0,1 mol/l svavelsyralösning (4.17) till en 300 ml-Erlenmeyerkolv och så mycket destillerat vatten att vätskans yta kommer ca 5 cm ovanför inloppsrörets öppning. Häll destillerat vatten genom sidohalsen på reaktionskolven, så att totalmängden blir ca 50 ml. Blanda. Tillsätt några droppar oktyalkohol (4.18) för att undvika skumning under luftningen. Gör sedan lösningen alkalisk med 50 ml mättad kaliumkarbonatlösning (4.19) och börja omedelbart driva ut den ammoniak som då frigörs från den kalla suspensionen. För detta erfordras en kraftig luftström (ca 3 liter per minut), som på förhand skall renas genom passering genom tvättflaskor som innehåller utspädd svavelsyra och utspädd natriumhydroxid. I stället för att använda tryckluft kan man också arbeta i vacuum (vattensug), under förutsättning att inloppsröret är tillräckligt lufttätt anslutet till det kärl där ammoniaken samlas upp. Elimineringen av ammoniak är vanligtvis avslutad efter tre timmar. Det är dock lämpligt att säkerställa detta genom att byta ut mottagarkolven. När detta är klart skiljer man kolven från utrustningen och sköljer spetsen på röret och kolvens sidor med lite destillerat vatten. Titrera överskottet syra med en ställd 0,1 mol/l natriumhydroxidlösning (4.20) tills indikatorn gråfärgas (4.29.1).

7.2.5.4. Blindtest

Se 7.1.1.3

7.2.5.5. Redovisning av resultatet

>Plats för tabell>

där

a = ml av en ställd 0,1 mol/l natrium- eller kaliumhydroxidlösning, som används för blindtestet, som utförs genom överföring av 50 ml ställd svavelsyralösning 0,1 mol/l (4.17) med en pipett till apparatens Erlenmeyerkolv (5.2),

A = ml av en ställd 0,1 mol/l natrium- eller kaliumhydroxidlösning, som används för analysen,

M = provets vikt i gram, närvarande i den alikvot som används för analysen.

7.2.6. Kväve som urea

7.2.6.1. Ureasmetoden

Överför med precisionspipett en alikvot av filtratet (7.2.1.1 eller 7.2.1.2) till en 500 ml-mätkolv, varvid alikvoten inte får innehålla mer än 250 mg kväve som urea. För att fälla ut fosfaterna tillsätter man mättad bariumhydroxidlösning (4.21) tills ingen ytterligare fällning sker. Eliminera sedan överskottet bariumjoner (och eventuellt upplösta kalciumjoner) med en 10%-ig natriumkarbonatlösning (4.22).

Låt lösningen sedimentera och kontrollera att utfällningen är fullständig. Fyll på vatten till märket, blanda och filtrera genom ett veckat filter. Överför 50 ml av filtratet med pipett till apparatens 300 ml-Erlenmeyerkolv (5.3). Gör filtratet surt med 2 mol/l saltsyra (4.23) tills pH-värdet 3 kan mätas med pH-mätare (5.5). Öka sedan pH-värdet till 5,4 med 0,1 mol/l natriumhydroxid (4.20).

För att undvika ammoniakförluster vid nedbrytningen med ureas tillsluter man Erlenmeyerkolven med en propp försedd med separertratt och en liten bubbelfälla, som innehåller exakt 2 ml ställd 0,1 mol/l saltsyralösning (4.24). Tillsätt 20 ml av ureaslösningen (4.25) genom separertratten och låt den stå i en timme vid 20 till 25 °C. Överför sedan 25 ml ställd 0,1 mol/l svavelsyralösning (4.24) med pipett till separertratten och låt den rinna ner i lösningen och skölj med lite vatten. På samma sätt överför man kvantitativt innehållet i bubbelfällan till den lösning som finns i Erlenmeyerkolven. Titrera överskottet syra med ställd 0,1 mol/l natriumhydroxidlösning (4.20) tills pH-mätaren ger pH-värdet 5,4.

7.2.6.2. Blindtest

Se 7.1.1.3

7.2.6.3. Redovisning av resultatet

>Plats för tabell>

där

a = ml av en ställd natrium- eller 0,1 mol/l kaliumhydroxidlösning, som används för blindtestet, vilket utförs under exakt samma betingelser som analysen,

A = ml av en ställd 0,1 mol/l natrium- eller kaliumhydroxidlösning, som används för analysen,

M = provets vikt i gram, närvarande i den alikvot som används för analysen.

Anmärkningar

(1) Fyll vatten till märket efter fällning med lösningarna av bariumhydroxid och natriumkarbonat, filtrera och neutralisera så snabbt som möjligt.

(2) Titreringsprovet kan också utföras med indikatorn (4.29.2) men då är slutpunkten svårare att uppfatta.

7.2.6.4. Gravimetrisk analys med xanthydrol

Överför med precisionspipett till en 250 ml-bägare en alikvot av filtratet (7.2.1.1 eller 7.2.1.2) som inte innehåller mer än 20 mg urea. Tillsätt 40 ml ättiksyra (4.14). Rör om med en glasstav i en minut och låt eventuell fällning sedimentera i fem minuter. Filtrera på ett plant filter till en 100 ml-bägare, tvätta med flera milliliter ättiksyra (4.14) och tillsätt sedan 10 ml xanthydrol (4.26) till filtratet, droppe för droppe, under ständig omrörning med en glasstav. Låt lösningen stå tills fällningen börjar och rör då i ett par minuter till. Låt sedan lösningen stå i ytterligare en och en halv timme. Filtrera genom en glasfilterdegel, som tidigare torkats och vägts; tvätta tre gånger med 5 ml etanol (4.3) utan att försöka ta bort all ättiksyra. Placera lösningen i ugnen och håll en temperatur på 130 °C i en timme (inte över 145 °C). Låt den svalna i en torkugn och väg den.

7.2.6.5. Redovisning av resultatet

>Plats för tabell>

där

m1 = den erhållna fällningens vikt i gram

M2 = provets vikt i gram närvarande i den alikvot som togs ut för bestämningen.

Justera för blindtest. Biuret kan rent allmänt mätas tillsammans med urea utan större fel, eftersom dess halt i sammansatta gödselmedel är liten i absoluta tal.

7.2.6.6. Genom skillnadsberäkning

Kväve som urea kan också beräknas enligt följande tabell:

>Plats för tabell>

7.2.7. Kväve som cyanamid

Tag ut en alikvot av filtratet (7.2.1.2) innehållande 10 till 30 mg kväve som cyanamid och placera det i en bägare på 250 ml. Fortsätt analysen enligt metod 2.4.

8. REDOVISNING AV RESULTATET

8.1. I vissa fall kan det finnas en skillnad mellan totalt kväve, erhållet direkt från ett invägt prov (7.1) och totalt lösligt kväve (7.2.2). Denna skillnad bör dock inte vara större än 0,5 %. Om så inte är fallet innehåller gödselmedlet olösligt kväve i former som inte finns med i förteckningen i bilaga I.

8.2. Kontrollera före varje analys att utrustningen fungerar korrekt och att metoden används på rätt sätt med hjälp av en standardlösning som innehåller de olika formerna av kväve i proportioner jämförbara med dem som finns i provet. Denna standardlösning bereds av standardlösningar av kaliumtiocyanat (4.3), kaliumnitrat (4.4), ammoniumsulfat (4.5) och urea (4.6).

Figur 6 Utrustning för bestämning av kväve som ammoniak(7.2.5.3)

>Hänvisning till>

Figur 7 Utrustning för bestämning av kväve som ammoniak(7.2.6.1)

>Hänvisning till>

Metod 2.6.2 bestämning av olika former av kvävei gödselmedel innehållande kväveenbart som nitrat, ammoniak och urea

1. ÄNDAMÅL

Detta dokument är avsett att ange en förenklad metod för bestämning av olika former av kväve i gödselmedel som innehåller kväve endast i form av nitrat, ammoniak och urea.

2. tillämpningsområde

Denna metod kan användas för alla gödselmedel som nämns i bilaga I och som innehåller kväve endast som nitrat, ammoniak eller urea.

3. PRINCIP

Följande bestämningar skall göras på olika delar av samma provlösning:

3.1. Allt lösligt kväve.

3.1.1. Om nitrater inte förekommer: genom direkt Kjeldahluppslutning av lösningen.

3.1.2. Vid förekomst av nitrater: genom Kjeldahluppslutning av en del av lösningen efter reduktion enligt Ulsch. Ammoniak bestäms i båda fallen enligt beskrivningen för metod 2.1.

3.2. Allt lösligt kväve utom kväve som nitrat genom Kjeldahluppslutning efter eliminering av kväve som nitrat i sur lösning med hjälp av järnsulfat. Ammoniak bestäms enligt beskrivningen för metod 2.1.

3.3. Kväve som nitrat genom skillnadsberäkning mellan 3.1.2 och 3.2, eller mellan allt lösligt kväve (3.1.2) och summan av kväve som ammoniak och som urea (3.4 + 3.5).

3.4. Kväve som ammoniak genom kalldestillation efter alkalisering. Ammoniaken erhålls i en lösning av svavelsyra. Bestäms som i metod 2.1.

3.5. Kväve som urea, antingen

3.5.1. genom omvandling med ureas till ammoniak, som bestäms genom titrering med en ställd saltsyrelösning,

3.5.2. genom gravimetrisk analys med xanhydrol: utfälld biuret kan räknas med kväve som urea utan större fel; innehållet förblir i allmänhet lågt i absolut värde i sammansatta gödselmedel;

3.5.3. genom skillnadsberäkning enligt tabellen:

>Plats för tabell>

4. REAGENS

Destillerat eller demineraliserat vatten.

4.1. Ammoniumsulfat, pro analysi

4.2. Järn, pro analysi, vätereducerat (angiven mängd järn måste kunna reducera minst 50 mg kväve som nitrat)

4.3. Kaliumnitrat, pro analysi

4.4. Ammoniumsulfat, pro analysi

4.5. Urea, pro analysi

4.6. Svavelsyralösning, 0,2 mol/l.

4.7. Koncentrerad natriumhydroxidlösning: ca 30 % (massa/volym) vattenhaltig lösning av NaOH, ammoniakfri

4.8. Natrium- eller kaliumhydroxidlösning : 0,2 mol/l, karbonatfri

4.9. Svavelsyradensitet (d20 = 1,84 g/ml)

4.10. Utspädd saltsyra: en del saltsyra (d20 = 1,18 g/ml) plus en del vatten.

4.11. Ättiksyra: 96 till 100 %

4.12. Svavelsyralösning innehållande ca 30 % H2SO4 (massa/volym) ammoniakfri.

4.13. Järnsulfat, kristallin FeSO4. 7H2O

4.14. Titrerad svavelsyralösning: 0,1 mol/l

4.15. Oktylalkohol

4.16. Mättad kaliumkarbonatlösning

4.17. Natrium- eller kaliumhydroxidlösning: 0,1 mol/l

4.18. Mättad bariumhydroxidlösning

4.19. Natriumkarbonatlösning: 10 % (massa/volym)

4.20. Saltsyralösning, 2 mol/l

4.21. Saltsyralösning, 0,1 mol/l

4.22. Ureaslösning

Gör en suspension av 0,5 g aktiv ureas i 100 ml destillerat vatten med 0,1 mol/l saltsyra (4.21). Justera pH-värdet till 5,4 med hjälp av en pH-mätare (5.5).

4.23. Xanthydrol.

5-procentig lösning i etanol eller metanol (4.28) (använd inte produkter som ger en hög andel olösligt material). Lösningen håller sig i 3 månader om den förvaras mörkt i en väl tillsluten flaska.

4.24. Katalysator

Kopparoxid (CuO): 0,3-0,4 g per bestämning eller motsvarande mängd kopparsulfatpentahydrat av 0,95-1,25 g.

4.25. Pimpstenskorn, tvättade med saltsyra och kalcinerade

4.26. Indikatorlösningar

4.26.1. Blandindikator.

Lösning A: Lös 1 g metylrött i 37 ml 0,1 mol/l natriumhydroxidlösning och fyll på vatten så att det blir en liter.

Lösning B: Lös 1 g metylenblått i vatten och fyll till en liter.

Blanda en del A med två delar B.

Denna indikator är violett i sur lösning, grå i neutral lösning och grön i alkalisk lösning. Använd 0,5 ml (10 droppar) av denna indikatorlösning.

4.26.2. Metylröttindikator.

Lös 0,1 g metylrött i 50 ml 95 %-ig etanol. Fyll på med vatten till 100 ml och filtrera om så behövs. Denna indikator kan användas (4-5 droppar) i stället för den ovan beskrivna.

4.27. Indikatorpapper

Lackmuspapper, bromtymolblått (eller andra papper som kan registrera pH mellan 6 och 8).

4.28. Etanol eller metanol: 95 %-ig (massa/volym)

5. Utrustning

5.1. Destillationsutrustning

Se metod 2.1.

5.2. Utrustning för bestämning av kväve som ammoniak (7.5.1)

Se metod 2.6.1 och fig. 6.

5.3. Utrustning för bestämning av kväve som urea med ureasmetoden (7.6.1)

Se metod 2.6.1 och fig. 7.

5.4. Roterande skakapparat (35-40 varv per minut)

5.5. pH-mätare

5.6. Glasutrustning:

- Pipetter på 2, 5, 10, 20, 25, 50 och 100 ml

- långhalsade 300 och 500 ml-Kjeldahlkolvar,

- mätkolvar på 100, 250, 500 och 1000 ml

- deglar av sintrat glas, pordiameter 5-15 µm,

- mortel.

6. BEREDNING AV PROVET

Se metod 1.

7. METODER

7.1. Beredning av lösning som skall analyseras

Väg in 10 g av provet med en noggrannhet av 1 mg och överför andelen till en 500 ml-mätkolv. Tillsätt 50 ml vatten och därefter 20 ml utspädd saltsyra (4.10). Skaka. Låt lösningen stå tills eventuell CO2-utveckling är avslutad. Tillsätt 400 ml vatten; skaka i en halvtimme; fyll till märket, homogenisera, filtrera genom ett torrt filter till ett torrt kärl.

7.2. Total- kväve

7.2.1. Utan nitrater

I en 300 ml-Kjeldahlkolv införs med pipett en alikvot av filtratet (7.1) som innehåller högst 100 mg N. Tillsätt 15 ml koncentrerad svavelsyra (4.9), 0,4 g kopparoxid eller 1,25 g kopparsulfat (4.24) och några glaspärlor för att dämpa kokningen. Värm först långsamt för att få igång uppslutningen och därefter med högre temperatur, tills vätskan blir färglös eller lätt grönfärgad och vita ångor kan skönjas. Låt lösningen svalna och överför den till destillationskolven, späd med vatten till ca 500 ml och tillsätt några pimpstenskorn (4.25). Anslut kolven till destillationsapparaten (5.1) och fortsätt bestämningen enligt beskrivningen i 7.1.1.2, metod 2.6.1.

7.2.2. Vid förekomst av nitrater

Överför med pipett en alikvot av filtratet (7.1) som inte innehåller mer än 40 mg kväve som nitrat, till en 500 ml-Erlenmeyerkolv. Under denna fas av analysen är totalmängden kväve inte väsentlig. Tillsätt 10 ml 30 %-ig svavelsyra (4.12), 5 g reducerat järn (4.2) och täck omedelbart över kolven med ett urglas. Värm försiktigt tills reaktionen kommer igång ordentligt utan att bli våldsam. Sluta uppvärmningen och låt kolven stå i minst 3 timmar vid rumstemperatur. Överför vätskan kvantitativt till en 250 ml-mätkolv utan hänsyn till oupplöst järn. Fyll till märket med vatten. Blanda omsorgsfullt. Överför med pipett en alikvot innehållande högst 100 mg kväve till en 300 ml-Kjeldahlkolv. Tillsätt 15 ml koncentrerad svavelsyra (4.9), 0,4 g kopparoxid eller 1,25 g kopparsulfat (4.24) och några glaspärlor för att dämpa kokningen. Värm först långsamt för att få igång uppslutningen och därefter med högre temperatur, tills vätskan blir färglös eller lätt grönfärgad och vita ångor kan skönjas. Låt lösningen svalna och överför den sedan kvantitativt till destillationskolven, späd med vatten till ca 500 ml och tillsätt några pimpstenskorn (4.25). Anslut kolven till destillationsapparaten (5.1) och fortsätt bestämningen enligt beskrivningen i 7.1.1.2, metod 2.6.1.

7.2.3. Blindtest

Utför ett blindtest (utan provet) under samma betingelser och använd resultatet vid beräkningen av slutresultatet.

7.2.4. Redovisning av resultatet

>Plats för tabell>

där

a = ml av en titrerad 0,2 mol/l natrium- eller kaliumhydroxidlösning (4.8), som används för blindtestet, som utförs genom att 50 ml titrerad 0,2 mol/l svavelsyralösning placeras i utrustningens förlag (4.6),

A = ml av en titrerad 0,2 mol/l natrium- eller kaliumhydroxidlösning (4.8), som används för analysen,

M = provets vikt i gram, närvarande i den alikvot som togs i 7.2.1 eller 7.2.2.

7.3. Allt kväve utom kväve som nitrat

7.3.1. Analys

Överför med pipett en alikvot av filtratet (7.1) till en 300 ml-Kjeldahlkolv, varvid mängden inte får innehålla mer än 50 mg av det kväve som skall bestämmas. Späd med vatten till 100 ml, tillsätt 5 g järnsulfat (4.13), 20 ml koncentrerad svavelsyra (4.9) och några glaspärlor för att dämpa kokningen. Värm först försiktigt och öka sedan värmen tills vita ångor kan skönjas. Fortsätt reaktionen i 15 minuter. Avsluta uppvärmningen och tillför 0,4 g kopparoxid eller 1,25 g kopparsulfat (4.24) som katalysator. Påbörja uppvärmningen igen till en sådan temperatur att vita ångor avges och håll denna temperatur i ytterligare 10 till 15 minuter. Låt lösningen svalna och överför sedan kvantitativt innehållet i Kjeldahlkolven till destillationskärlet (5.1). Späd med vatten till ca 500 ml och tillsätt några pimpstenskorn (4.2). Anslut kolven till destillationsapparaten och fortsätt bestämningen enligt beskrivningen i 7.1.1.2, metod 2.6.1.

7.3.2. Blindtest

Se 7.2.3.

7.3.3. Redovisning av resultatet

>Plats för tabell>

där

a = ml av en titrerad 0,2 mol/l natrium- eller kaliumhydroxidlösning (4.8), som används för blindtestet, som utförs genom att 50 ml titrerad 0,2 mol/l svavelsyralösning (4.6) överförs med en pipett till utrustningens förlag (4.8),

A = ml av en titrerad 0,2 mol/l natrium- eller kaliumhydroxidlösning (4.8), som används för analysen,

M = provets vikt i gram, närvarande i den alikvot som användes för bestämningen.

7.4. Kväve som nitrat

Erhålls genom beräkning av skillnaden mellan:

7.2.4 - (7.5.3 + 7.6.3)

eller

7.2.4 - (7.5.3 + 7.6.5)

eller

7.2.4 - (7.5.3 + 7.6.6)

7.5. Kväve som ammoniak

7.5.1. Analys

Överför med pipett en del av filtratet (7.1) innehållande högst 20 mg kväve som ammoniak till utrustningens torra kolv (5.2).Montera upp utrustningen. Överför med pipett exakt 50 ml titrerad 0,1 mol/l svavelsyralösning (4.14) till 300 ml-Erlenmeyerkolven och så mycket destillerat vatten att vätskans nivå kommer ca 5 cm ovanför inloppsrörets mynning. Häll destillerat vatten genom sidohalsen på reaktionskolven, så att totalmängden blir ca 50 ml. Blanda. Tillsätt några droppar oktyalkohol (4.18) för att undvika skumning under luftningen. Tillsätt 50 ml mättad kaliumkarbonatlösning (4.16) och börja omedelbart driva ut den ammoniak som då frigörs från den kalla suspensionen. Det intensiva luftflöde som behövs för detta (ca 3 liter per minut) har tidigare renats genom passering genom tvättflaskor, som innehåller utspädd svavelsyra och utspädd natriumhydroxid. I stället för att använda tryckluft kan man använda vakuum (vattensugpump), under förutsättning att anslutningarna mellan apparatens delar är lufttäta.

Utdrivningen av ammoniak är vanligtvis avslutad efter 3 timmar.

Detta bör man emellertid förvissa sig om genom att byta ut Erlenmeyerkolven. När processen är avslutad, lossar man Erlenmeyerkolven från utrustningen, sköljer inloppsrörets ände och kolvens väggar med lite destillerat vatten och titrerar överskottet syra mot en ställd 0,1 mol/l natriumhydroxidlösning (4.17).

7.5.2. Blindtest

Se 7.2.3.

7.5.3. Redovisning av resultatet

>Plats för tabell>

där

a = ml av en titrerad natrium- eller kaliumhydroxidlösning 0,1 mol/l (4.17), som används för blindtestet, utfört genom att 50 ml titrerad 0,1 mol/l svavelsyralösning (4.14) med pipett överförs till apparatens Erlenmeyerkolv på 300 ml (5.2),

A = ml av en titrerad natrium- eller 0,1 mol/l kaliumhydroxidlösning, som används för analysen (4.17),

M = provets massa i gram, närvarande i den alikvot som används för analysen.

7.6. Kväve som urea

7.6.1. Ureasmetoden

Överför med pipett en alikvot av filtratet (7.1) innehållande högst 250 mg kväve som urea, till en 500 ml-mätkolv. Fäll ut fosfaterna genom att tillsätta en lämplig mängd mättad bariumhydroxidlösning (4.18) tills ytterligare tillsats inte leder till att mera fällning bildas. Eliminera sedan överflödiga bariumjoner (och eventuellt upplösta kalciumjoner) med en 10 %-ig natriumkarbonatlösning (4.19). Låt lösningen sedimentera och kontrollera att utfällningen är fullständig. Fyll på vatten till märket, blanda och filtrera genom ett veckat filter. Överför 50 ml av filtratet med pipett till utrustningens 300 ml-Erlenmeyerkolv (5.3). Gör filtratet surt med 2mol/l svavelsyra (4.20), tills pH-värdet 3 kan mätas med pH-mätare. Öka sedan pH-värdet till 5,4 med natriumhydroxid 0,1 mol/l (4.17). För att undvika ammoniakförluster vid hydrolysen med ureas stänger man Erlenmeyerkolven med en propp som sitter i en dropptratt och en liten skyddsbehållare som innehåller exakt 2 ml ställd saltsyrelösning 0,1 mol/l (4.21). För in 20 ml av ureaslösningen (4.22) genom dropptratten. Låt stå i en timme vid 20-25 °C. Överför sedan 25 ml ställd 0,1 mol/l saltsyrelösning (4.2) med pipett till dropptratten, låt saltsyrelösningen rinna ner i lösningen och skölj sedan med lite vatten. Överför också kvantitativt innehållet i skyddskärlet till den lösning som finns i Erlenmeyerkolven. Titrera överskottet syra med 0,1 mol/l natriumhydroxidlösning (4.17), tills pH-värdet 5,4 kan avläsas på pH-mätaren.

Anmärkningar

1. Efter fällning av bariumhydroxid- och natriumkarbonatlösningarna fyller man på vatten till märket, filtrerar och neutraliserar så snabbt som möjligt.

2. Titreringen kan också utföras med indikatorn (4.26), men då är färgändringen svårare att uppfatta.

7.6.2. Blindtest

Se 7.2.3.

7.6.3. Redovisning av resultatet

>Plats för tabell>

där

a = ml av en titrerad 0,1 mol/l natrium- eller kaliumhydroxidlösning (4.17), som används för blindtestet, vilket utförs på exakt samma villkor som analysen,

A = ml av en titrerad 0,1 mol/l natrium- eller kaliumhydroxidlösning (4.17), som används för analysen,

M = provets vikt i gram, närvarande i den alikvot som togs för analysen.

7.6.4. Gravimetrisk analys med xanthydrol

Överför med pipett till en 100 ml-bägare en del av filtratet (7.1) som inte får innehålla mer än 20 mg urea. Tillsätt 40 ml ättiksyra (4.11). Rör om med en glasstav i en minut. Låt eventuell fällning sedimentera i fem minuter. Filtrera, tvätta med några ml ättikssyra (4.11). Tillsätt därefter 10 ml xanthydrol till filtratet, droppe för droppe (4,23), under ständig omrörning med en glasstav. Låt lösningen stå tills fällningen börjar och rör då på nytt i ett par minuter. Låt sedan lösningen stå i en och en halv timme. Filtrera genom en glasfilterdegel som tidigare torkats och vägts; tvätta tre gånger med 5 ml etanol (4.28) utan att försöka ta bort all ättiksyra. Överför till ugnen och håll en temperatur på 130 °C i en timme (inte över 145 °C). Låt degeln svalna i en torkugn och väg den.

7.6.5. Redovisning av resultatet

>Plats för tabell>

där

m = den erhållna fällningens massa i gram,

M = provets massa i gram i den alikvot som togs ut för bestämningen.

Justera för blindtestet. Biuret kan rent allmänt mätas tillsammans med urea utan större fel, eftersom dess halt i sammansatta gödselmedel är förehållandevis liten i absoluta värden.

7.6.6. Med skillnadsberäkning

Kväve som urea kan också beräknas enligt följande tabell:

>Plats för tabell>

8. VERIFIERING AV RESULTATET

Kontrollera före varje analys att utrustningen fungerar rätt och att metoderna tillämpas på rätt sätt, med hjälp av en standardlösning som innehåller de olika formerna av kväve i proportioner som är jämförbara med de i provet. Denna standardlösning bereds av titrerade lösningar av kaliumnitrat (4.3), ammoniumsulfat (4.4) och urea (4.5).

Metod 3 FOSFOR

metod 3.1 Extraktion

Metod 3.1.1 extraktion av fosfor som är löslig i mineralsyror

1. Räckvidd

Här beskrivs förfarandet för bestämning av fosfor som är löslig i mineralsyror.

2. tillämpningsområde

Gäller enbart fosfathaltiga gödselmedel enligt bilaga I.

3. PRINCIP

Extraktion av fosfor i gödselmedel med en blandning av salpetersyra och svavelsyra.

4. REAGENS

Destillerat eller demineraliserat vatten.

4.1. Svavelsyra (d20 = 1,84 g/ml).

4.2. Salpetersyra (d20 = 1.40 g/ml).

5. UTRUSTNING

Vanlig laboratorieutrustning.

5.1. En Kjeldahlkolv med en kapacitet på minst 500 ml eller en 250 ml-rundbottnad kolv med ett glasrör som bildar en återloppskylare.

5.2. En 500 ml-mätkolv.

6. BEREDNING AV PROVET

Se metod 1.

7. FÖRFARANDE

7.1. Provtagning

Väg 2.5 g av provet med en noggrannhet på 0,001 g och placera det i en torr Kjeldahlkolven.

7.2. Extraktion

Tillsätt 15 ml vatten och rör om så att provet suspenderas. Tillsätt 20 ml salpetersyra (4.2) och tillsätt försiktigt 30 ml svavelsyra (4.1).

När den första våldsamma reaktionen har upphört kokar man långsamt upp kolvens innehåll och låter det sjuda i 30 minuter. Låt kolven svalna och tillsätt försiktigt ungefär 150 ml vatten under omrörning. Fortsätt kokningen i 15 minuter.

Låt lösningen svalna helt och hållet och överför den kvantitativt till en 500 ml-mätkolv och fyll på vatten till märket. Blanda och filtrera genom ett torrt, veckat och fosfatfritt filter och kasta den första delen av filtratet.

7.3. Bestämning

Fosforbestämningen utförs enligt metod 3.2 på en alikvot av den lösning som erhållits på detta sätt.

Metod 3.1.2 EXTRAKTION AV FOSFOR SOM ÄR LÖSLIG I 2-PROCENTIG MYRSYRA (20 g per liter)

1. räckvidd

Här beskrivs förfarandet för bestämning av fosfor som är löslig i 2-procentig myrsyra (20 g per liter).

2. tillämpningsområde

Enbart mjuka råfosfater.

3. PRINCIP

För att skilja mellan hårda råfosfater och mjuka råfosfater extraheras sådan fosfor som är löslig i myrsyra under vissa betingelser.

4. REAGENS

4.1. Myrsyra 2-procentig (20 g per liter)

Anmärkning

Blanda 82 ml myrsyra (koncentration 98 till 100 %; d20 = 1,22 g/ml) till en volym på 5 liter destillerat vatten.

5. Utrustning

Vanlig laboratorieutrustning.

5.1. En 500 ml-mätkolv (t.ex. Stohmann)

5.2. Roterande skakapparat (35-40 varv per minut)

6. BEREDNING AV PROVET

Se metod 1.

7. FÖRFARANDE

7.1. Provtagning

Väg in 5 g av det beredda provet med en noggrannhet på 0,001 g och överför till en torr, bredhalsad Stohmannkolv graderad upp till 500 ml (5.1).

7.2. Extraktion

Rotera kontinuerligt kolven för hand medan 2-procentig myrsyra tillsätts vid 20 ± 1 °C (4.1) tills den är ca l cm under graderingen och fyll på med vatten upp till strecket. Tillslut kolven med en gummipropp och låt skaka i 30 minuter vid 20 ± 2 °C på en roterande skakapparat (5.2).

Filtrera lösningen genom ett torrt, veckat fosfatfritt filter till ett torrt glaskärl. Kasta den första delen av filtratet.

7.3. Bestämning

Bestäm fosforhalten enligt metod 3.2 i en alikvot av det helt klara filtratet.

Metod 3.1.3 extraktion av fosfor som är löslig i 2-procentig citronsyra (20 g per liter)

1. räckvidd

Här beskrivs förfarandet för bestämning av fosfor som är löslig i 2-procentig myrsyra (20 g per liter).

2. tillämpningsområde

Gäller endast slagg (se bilaga I A).

3. PRINCIP

Extraktion av fosfor från gödselmedel med en 2-procentig citronsyrelösning (20 g per liter) under givna betingelser.

4. REAGENS

Destillerat eller demineraliserat vatten.

4.1. 2-procentig citronsyrelösning (20 g per liter), beredd av kristalliserad citronsyra (C6H8O7 . H2O)

Anmärkning

Verifiera citronsyrelösningens koncentration genom att titrera 10 ml av lösningen med en ställd 0,1 mol/l natriumhydroxidlösning med fenolftalein som indikator.

Om lösningen är korrekt skall 28,55 ml av standardlösningen gå åt.

5. Utrustning

5.1. Roterande skakapparat (35-40 varv per minut)

6. BEREDNING AV PROVET

Analysen utförs på produkten i det skick den mottagits i efter omsorgsfull blandning av det ursprungliga provet för att säkerställa att det är homogent. Se metod 1.

7. FÖRFARANDE

7.1. Provtagning

Väg in 5 g av det beredda provet med en noggrannhet av 0,001 g och placera det i en torr kolv, med tillräckligt vid hals, och en volym på 600 ml, så att vätskan kan skakas om ordentligt.

7.2. Extraktion

Tillsätt 500 ± 1 ml citronsyrelösning vid 20 ± 1 °C. Skaka kolven kraftigt för hand när de första millilitrarna reagenslösning tillsätts, så att det inte bildas klumpar och för att förhindra att ämnet fastnar längs kolvens sidor. Tillslut kolven med en gummipropp och låt skaka i den roterande skakapparaten (5.1) i exakt 30 minuter vid en temperatur på 20 ± 2 °C.

Filtrera omedelbart genom ett torrt, veckat fosfatfritt filter till ett torrt glaskärl och kasta de första 20 ml av filtratet. Fortsätt filtreringen tills det erhållna filtratet räcker för att bestämma fosforhalten.

7.3. Bestämning

Fosforextrakt bestäms enligt metod 3.2 på en alikvot av den lösning som erhålls på detta sätt.

Metod 3.1.4 extraktion av fosforsom är löslig i neutralt ammoniumcitrat

1. räckvidd

Här beskrivs förfarandet för bestämning av fosfor som är lösligt i neutralt ammoniumcitrat.

2. tillämpningsområde

Alla gödselmedel som enligt bestämmelserna skall vara lösliga i neutralt ammoniumcitrat (se bilaga I).

3. PRINCIP

Extraktion av fosfor vid en temperatur på 65 °C med en lösning av neutralt ammoniumcitrat (pH 7,0) under givna betingelser.

4. REAGENS

Destillerat eller demineraliserat vatten.

4.1. Neutral lösning av ammoniumcitrat (pH 7,0)

Varje liter av denna lösning skall innehålla 185 g kristalliserad citronsyra och ha en specifik vikt av 1,09 vid 20 °C och pH-värdet 7.

Reagenset bereds på följande sätt:

Lös 370 g kristallierad citronsyra (C6H8O7 . H2O) i ungefär 1,5 liter vatten och gör en i det närmaste neutral lösning genom att tillsätta 345 ml ammoniumhydroxidlösning (28-29 % NH3). Om NH3-koncentrationen är lägre än 28 %, tillsätts motsvarande större mängd ammoniumhydroxidlösning och citronsyran späds ut med en i motsvarande grad mindre vattenmängd.

Låt svalna och gör lösningen exakt neutral genom att hålla elektroderna på en pH-mätare neddoppade i lösningen. Tillsätt ammoniaken vid 28-29 % NH3 droppe för droppe under ständig omrörning (med mekanisk omrörare) tills pH-värdet blivit exakt 7 vid en temperatur av 20 °C. Fyll då på vatten så att det blir totalt två liter och kontrollera åter pH-värdet. Förvara reagenset i ett tillslutet kärl och kontrollera pH-värdet regelbundet.

5. Utrustning

5.1. En 2 000 ml-bägare

5.2. pH-mätare

5.3. En 200 ml- eller 250 ml-Erlenmeyerkolv

5.4. Mätkolvar på 500 ml och en på 2 000 ml

5.5. Vattenbad som kan ställas in på 65 °C med termostat, försett med lämplig mekanisk omrörare (se fig. 8)

6. BEREDNING AV PROVET

Se metod 1.

7. FÖRFARANDE

7.1. Provtagning

Överför 1 eller 3 g av det gödselmedel som skall analyseras (se bilaga l A och B till förordningen) till en 200- eller 250 ml-Erlenmeyerkolv, innehållande 100 ml ammoniumcitratlösning som redan har värmts upp till 65 °C.

7.2. Analys av lösningen

Sätt en propp i Erlenmeyerkolven och skaka den så att gödselmedlet sprids i lösningen utan att det bildas klumpar. Tag bort proppen ett ögonblick för att balansera trycket och tillslut åter kolven. Placera kolven i ett vattenbad med en temperatur som håller kolvens innehåll vid exakt 65 °C och anslut den till omröraren (fig. 8). Under omrörningen måste suspensionen i kolven ständigt vara under vattennivån i vattenbadet [30]. Omrörningen regleras så att suspensionen blir fullständig.

[30] Om ingen mekanisk omrörare finns tillgänglig kan kolven skakas för hand var femte minut.

Lyft upp Erlenmeyerkolven ur vattenbadet sedan omrörningen pågått i exakt en timme.

Kyl omedelbart lösningen till rumstemperatur under rinnande vatten och överför sedan kvantitativt innehållet i Erlenmeyerkolven till en 500 ml-mätkolv med en vattenstråle (sprutflaska). Fyll på vatten upp till märket. Blanda väl. Filtrera genom ett torrt veckat filter (medelsnabbt och fosfatfritt) till en torr behållare och kasta den första delen av filtratet (ca 50 ml).

Ungefär 100 ml klart filtrat kommer att samlas upp.

7.3. Bestämning

Bestäm fosforhalten i det på så sätt erhållna extraktet enligt metod 3.2.

>Hänvisning till>

Contact thermometer = kontakttermometer Support for the fixing of clips = stöd för faststättning av klämmor Support for pivot = stöd för pivå Clip = klämma Arm actuated from eccentric = arm som drivs av excentermotor Motor with reduction gear = motor med nedväxlande växellåda Belt drive = drivrem Copper bath = bad av koppar

Metod 3.1.5 EXTRAKTION MED ALKALISKT AMMONIUMCITRAT

Metod 3.1.5.1 Extraktion av löslig fosfor enligt Petermann vid 65 °C

1. räckvidd

I detta dokument fastställs den procedur som skall användas vid bestämning av löslig fosfor i alkaliskt ammoniumcitrat.

2. tillämpningsområde

Uteslutande för utfällt dikalciumfosfatdihydrat (CaHPO4 . 2H2O).

3. PRINCIP

Extraktion av fosfor vid en temperatur av 65 °C med en alkalisk lösning av ammoniumcitrat (Petermann) under särskilda betingelser.

4. REAGENS

Destillerat vatten eller demineraliserat vatten som har samma egenskaper som destillerat vatten.

4.1. Petermanns lösning.

4.2. Egenskap

Citronsyra (C6H8O7 . H2O): 173 g per liter.

Ammoniak: 43 g kväve som ammoniak per liter.

pH mellan 9,4 och 9,7.

Beredning av diammoniumcitrat

Lös 931 g diammoniumcitrat (molekylmassa 226,19) i ungefär 3.500 ml vatten i en 5-liters mätkolv. Placera kolven i ett bad med rinnande vatten, blanda och låt svalna och tillsätt små mängder ammoniak. För t.ex. d20 = 906 g/ml, motsvarande nivå på 20,81 massprocent kväve som ammoniak, måste man använda 502 ml ammoniaklösning. Justera temperaturen till 20 °C och fyll på destillerat vatten så att kolven blir fylld. Blanda.

Beredningar från citronsyra och ammoniak

Lös 865 g citronsyremonohydrat i ungefär 2 500 ml vatten i ett femliters kärl. Placera kärlet i ett isbad och tillsätt små mängder ammoniaklösning under ständigt skakande, med hjälp av en tratt, vars skaft är nedsänkt i citronsyrelösningen. För t.ex. d20 = 906 g/ml, motsvarande nivå på 20,81 massprocent kväve som ammoniak, måste man använda 1 114 ml ammoniaklösning. Justera temperaturen till 20 °C och överför lösningen till en mätkolv på 5 000 ml. Fyll på vatten till märket och blanda.

Kontrollera halten av kväve som ammoniak på följande sätt

Överför 25 ml av lösningen till en mätkolv på 250 ml och fyll på destillerat vatten till märket. Blanda. Bestäm halten av kväve som ammoniak i 25 ml av denna lösning enligt metod 2.1. Om lösningen är korrekt måste man använda 15 ml 0,5 N H2SO4.

Om halten kväve som ammoniak är större än 42 g per liter, kan man driva ut NH3 med ett ädelgasflöde eller genom uppvärmning som återstället pH till 9,7. Utför en ny bestämning.

Om halten kväve som ammoniak är lägre än 42 g per liter skall ammoniaklösning tillsättas enligt följande formler:

>Plats för tabell>

Om V är mindre än 25 ml, görs tillsatsen direkt till femliterskolven tillsammans med V × 0,173 pulveriserad citronsyra.

Om V är större än 25 ml, kan det vara lämpligt att bereda ytterligare en liter reagenslösning på följande sätt:

Väg in 173 g citronsyra. Lös den i 500 ml vatten. Vidta de angivna försiktighetsåtgärderna och tillsätt inte mer än 225 + V × 1206 ml av den ammoniaklösning som användes för beredning av fem liter reagensmedel. Fyll på vatten till märket. Blanda.

Blanda denna liter med de 4975 ml som redan har beretts.

5. Utrustning

5.1. Vattenbad som kan hållas vid en temperatur på 65 ± 1 °C.

5.2. En 500 ml-mätkolv (t.ex. Stohmann)

6. BEREDNING AV PROVET

Se metod 1.

7. FÖRFARANDE

7.1. Provtagning

Väg in 1 g av det beredda provet med en noggrannhet av 0,001 g och överför det till 500 ml-mätkolven (5.2).

7.2. Extraktion

Tillsätt 200 ml alkalisk ammoniumcitratlösning (4.1). Tillslut kolven och skaka den kraftigt för hand, så att det inte bildas klumpar, och för att förhindra att något av materialet fastnar längs sidorna.

Placera kolven i vattenbad vid 65 °C och skaka var femte minut under den första halvtimmen. Tag tillfälligt ut proppen efter varje omskakning för att jämna ut trycket. Vattenbadets nivå bör vara över vätskenivån i kolven. Låt kolven vara kvar i vattenbadet i ytterligare en timme vid 65 °C och skaka var tionde minut. Tag ur kolven och låt den svalna till en temperatur på ca 20 °C.Fyll på vatten till 500 ml. Blanda och filtrera genom ett torrt veckat filter som är fosfatfritt.Kasta den första delen av filtratet.

7.3. Bestämning

Bestämning av det extraherade fosfatet utförs enligt metod 3.2 på en alikvot av den lösning som erhållits på detta sätt.

Metod 3.1.5.2 Extraktion av löslig fosfor enligt petermann vid rumstemperatur

1. räckvidd

I detta dokument fastställs den procedur som skall användas vid bestämning av fosfor som är löslig i kallt alkaliskt ammoniumcitrat.

2. tillämpningsområde

Enbart söndervittrade fosfater.

3. PRINCIP

Extraktion av fosfor vid en temperatur på ca 20 °C med alkalisk lösning av ammoniumcitrat (Petermanns lösning) under givna betingelser.

4. REAGENS

Se metod 3.1.5.1.

5. Utrustning

5.1. Vanlig laboratorieutrustning och en 250 ml-mätkolv (t.ex. Stohmann)

5.2. Roterande skakapparat (35-40 varv per minut)

6. BEREDNING AV PROVET

Se metod 1.

7. FÖRFARANDE

7.1. Provtagning

Väg in 2,5 g av det beredda provet med en noggrannhet av 0,001 g och placera det i en 250 ml-mätkolv (5.1).

7.2. Extraktion

Tillsätt lite Petermanns lösning vid 20 °C, skaka mycket kraftigt så att det inte bildas klumpar och för att förhindra att något av vätskan fastnar längs kolvens sidor. Fyll på Petermanns lösning upp till märket och tillslut kolven med en gummipropp.

Låt skaka i två timmar med den roterande skakapparaten (5.2). Filtrera omedelbart genom ett torrt, veckat, fosfatfritt filter till en torr behållare och kasta den första delen av filtratet.

7.3. Bestämning

Fosforbestämningen utförs enligt metod 3.2 på en alikvot av den lösning som erhållits på detta sätt.

Metod 3.1.5.3 Extraktion av löslig fosfor Joulies alkaliska lösning av ammoniumcitrat

1. räckvidd

I detta dokument fastställs den procedur som skall användas vid bestämning av fosfor som är löslig i alkaliskt ammoniumcitrat enl. Joulie.

2. tillämpningsområde

Alla enkla och sammansatta fosfathaltiga gödselmedel, i vilka fosfatet förekommer som aluminiumkalciumfosfat.

3. PRINCIP

Extraktion genom kraftig skakning med en alkalisk lösning av ammoniumcitrat av en definierad sammansättning (i närvaro av oxin där så är lämpligt) vid ca 20 °C.

4. REAGENS

Destillerat eller demineraliserat vatten.

4.1. Joulies alkaliska lösning av ammoniumcitrat.

Denna lösning innehåller 400 g citronsyra och 153 g NH3 per liter. Dess halt av fri ammoniak är ungefär 55 g per liter. Den kan beredas med någon av nedanstående metoder.

4.1.1. Lös 400 g citronsyra (C6H8O7 . H2O) i ca 600 ml ammoniak (d20 = 0.925g/ml dvs. 200 g NH3 per liter) i en enliters mätkolv. Denna citronsyra tillsätts efterhand i mängder på 50-80 g, medan temperaturen hålls under 50 °C. Fyll på ammoniak till en liter.

4.1.2. Lös 432 g dibasiskt ammoniumcitrat (C6H14N2O7) i 300 ml vatten i en enliters mätkolv. Tillsätt 440 ml ammoniak (d20 = 0,925 g/ml). Fyll på vatten upp till en liter.

Anmärkning

Verifiering av total ammoniakhalt

Tag ett 10 ml-prov av citratlösningen och placera det i en 250 ml-kolv. Fyll på destillerat vatten tills kolven är fylld. Bestäm halten av kväve som ammoniak för 25 ml av denna lösning enligt metod 2.1.

1 ml H2SO4 0,5 mol/l = 0,008516 g NH3

Under dessa betingelser anses reagensen vara korrekt när antalet millilitrar efter titrering ligger mellan 17,7 och 18 ml.

Om så inte är fallet, tillsätts 4,25 ml ammoniak (d20 = 0,925 g/l) per 0,1 ml under 18 ml enligt ovan.

4.2. Pulveriserad 8-hydroxykinolin (oxin)

5. Utrustning

5.1. Vanlig laboratorieutrustning och en liten mortel av glas eller porslin med mortelstöt

5.2. 500 ml-mätkolvar

5.3. En 1 000 ml-mätkolv

5.4. Roterande skakapparat (35-40 varv per minut)

6. BEREDNING AV PROVET

Se metod 1.

7. FÖRFARANDE

7.1. Provtagning

Väg in 1 g av det beredda provet med en noggrannhet av 0,0005 g och placera det i en liten mortel. Tillsätt ungefär 10 droppar citrat (4.1) för att fukta det och krossa det varsamt med mortelstöten.

7.2. Extraktion

Tillsätt 20 ml ammoniumcitrat (4.1), blanda till en pasta och låt den sätta sig i ungefär en minut.

Häll upp vätskan i en 500 ml-mätkolv och sila samtidigt ifrån de partiklar, som eventuellt inte krossats i pastan. Tillsätt 20 ml citratlösning (4.1) till återstoden, bearbeta den till en pasta enligt ovan och häll upp vätskan i mätkolven. Upprepa detta fyra gånger, så att allt material kan hällas ned i kolven vid slutet av den femte bearbetningen. Hela mängden citrat som används för detta måste vara ca 100 ml.

Skölj mortelstöten och morteln ovanför mätkolven med 40 ml destillerat vatten.

Sätt en propp i kolven och låt den skaka i tre timmar på den roterande skakapparaten (5.4).

Låt kolven stå i 15-16 timmar och skaka den återigen under samma betingelser i tre timmar. Under hela detta arbete skall temperaturen hållas vid 20 ± 2 °C.

Fyll på destillerat vatten upp till märket. Filtrera genom ett torrt filter, kasta den första delen av filtratet och samla upp det klara filtratet i en torr kolv.

7.3. Bestämning

Bestämningen av extraherad fosfor utförs enligt metod 3.2 på en alikvot av en lösning som erhållits på detta sätt.

8. BILAGA

Användningen av oxin gör att man kan tillämpa denna metod på gödselmedel som innehåller magnesium. Detta rekommenderas när förhållandet mellan magnesium och fosforpentoxid är högre än 0,03 (Mg/P2O5 ( 0,03). Om så är fallet, tillsätts 3 g oxin till det fuktiga provet för analys. Användningen av oxin där det inte förekommer magnesium torde för övrigt inte störa den efterföljande bestämningen. Men om man är säker på att magnesium inte förekommer behöver man inte använda oxin.

Metod 3.1.6 EXTRAKTION AV VATTENLÖSLIG FOSFOR

1. räckvidd

I detta dokument fastställs den procedur som skall användas vid bestämning av vattenlöslig fosfor.

2. tillämpningsområde

Alla gödselmedel, inklusive sammansatta gödselmedel, vilkas halt av vattenlöslig fosfor skall bestämmas.

3. PRINCIP

Extraktion i vatten genom skakning under givna betingelser.

4. REAGENS

Destillerat eller demineraliserat vatten.

5. Utrustning

5.1. En 500 ml-mätkolv (t.ex. Stohmann)

5.2. Roterande skakapparat (35-40 varv per minut)

6. BEREDNING AV PROVET

Se metod 1.

7. FÖRFARANDE

7.1. Provtagning

Väg in 5 g av det beredda provet med en noggrannhet av 0,001 g och placera det i en 500 ml-mätkolv (5.1).

7.2. Extraktion

Tillsätt 450 ml vatten, vars temperatur måste vara mellan 20 och 25 °C.

Skaka i en roterande skakapparat (5.2) i 30 minuter.

Fyll på vatten upp till märket, blanda omsorgsfullt genom att skaka och filtrera genom ett torrt, veckat, fosfatfritt filter till en torr behållare.

7.3. Bestämning

Fosforhalten bestäms på en alikvot av den lösning som erhållits på detta sätt enligt metod 3.2.

Metod 3.2 BESTÄMNING AV EXTRAHERAD FOSFOR (Gravimetrisk metod med användning av kinolinmolybdofosfat)

1. räckvidd

I detta dokument fastställs den procedur som skall användas vid bestämning av fosfor i extrakt av gödselmedel.

2. tillämpningsområde

Metoden kan användas på alla extrakt av gödselmedel [31] för bestämning av olika former av fosfor.

[31] Fosfor löslig i mineralsyror, vattenlöslig fosfor, forsfor löslig i ammoniumcitratlösningar, fosfor löslig i 2-procentig citronsyra och fosfor löslig i 2-procentig myrsyra.

3. PRINCIP

Efter eventuell hydrolys fälls fosfor ut i sur lösning som kinolinmolybdofosfat.

Efter filtrering och tvättning torkas fällningen vid 250 °C och vägs.

Under ovannämnda betingelser störs inte bestämningen av de föreningar som sannolikt förekommer i lösningen (mineraliska och organiska syror, ammoniumjoner, lösliga silikat etc.) om man för fällningen använder ett reagens, som är baserat på natriummolybdat eller ammoniummolybdat.

4. REAGENS

Destillerat eller demineraliserat vatten.

4.1. Koncentrerad salpetersyra (d20 = 1.40 g/ml)

4.2. Beredning av reagens

4.2.1. Beredning av reagens baserad på natriummolybdat.

Lösning A: Lös 70 g natriummolybdatdihydrat i 100 ml destillerat vatten.

Lösning B: Lös 60 g citronsyremonohydrat i 100 ml destillerat vatten och tillsätt 85 ml koncentrerad salpetersyra (4.1).

Lösning C: Rör ihop lösning A med lösning B för att få lösning C.

Lösning D: Tillsätt 35 ml koncentrerad salpetersyra (4.1) till 50 ml destillerat vatten och tillsätt sedan 5 ml nydestillerat kinolin. Häll denna lösning i lösning C, blanda omsorgsfullt och låt lösningen stå i mörker över natten. Fyll sedan på vatten upp till 500 ml-märket, blanda igen och filtrera genom en sintrad glastratt (5.6).

4.2.2. Beredning av reagens baserad på ammoniummolybdat

Lösning A: Lös 100 g ammoniummolybdat i 300 ml destillerat vatten under försiktig uppvärmning och omrörning.

Lösning B: Lös 120 g citronsyremonohydrat i 200 ml destillerat vatten och tillsätt 170 ml koncentrerad salpetersyra (4.1).

Lösning C: Tillsätt 10 ml nydestillerat kinolin till 70 ml koncentrerad salpetersyra (4.1)

Lösning D: Häll långsamt lösning A i lösning B under ständig omrörning. Tillsätt lösning C när de båda första lösningarna har blandats ordentligt och fyll på upp till en liter. Låt lösningen stå i mörker i två dagar och filtrera genom en sintrad glastratt (5.6).

Reagenserna 4.2.1 och 4.2.2 kan användas på samma sätt. Båda måste förvaras i mörker i väl tillslutna kärl av polyetylen.

5. Utrustning

5.1. Vanlig laboratorieutrustning och en bredhalsad 500 ml-Erlenmeyerkolv.

5.2. Pipetter på 10, 25 och 50 ml.

5.3. En filterdegel med porstorlek 5 till 20 ì.

5.4. En Büchnerkolv

5.5. Torkugn inställd på 250 °C ± 10 °C.

5.6. Sintrad glastratt med porstorlek 5 till 20 ì.

6. FÖRFARANDE

6.1. Behandling av lösningen

Tag med en pipett en alikvot av gödselmedelsextraktet (se tabell 2) som innehåller ungefär 0,01 g P2O5 och placera den i en 500 ml-Erlenmeyerkolv. Tillsätt 15 ml koncentrerad salpetersyra [32] (4.1) och späd med vatten upp till ungefär 100 ml.

[32] 21 ml när lösningen som skall fällas ut innehåller mer än 15 ml citratlösning (neutralt citrat enligt Petermann, alkaliskt citrat enligt Joulie).

Tabell 2 Bestämning av alikvoter av fosfatlösningarna

>Plats för tabell>

6.2. Hydrolys

Om man misstänker att det förekommer metafosfater, pyrofosfater eller polyfosfater i lösningen skall hydrolys utföras enligt följande:

Öka försiktigt temperaturen, så att innehållet i Erlenmeyerkolven långsamt börjar koka och håll den vid denna temperatur, tills hydrolysen är avslutad (det brukar ta en timme). Var försiktig och montera en återloppskylare för att undvika förluster genom stänk och överdriven avdunstning, som skulle kunna medföra att ursprungsvolymen minskas med mer än hälften. Efter hydrolysen fyller man på med destillerat vatten så att den ursprungliga mängden återställs.

6.3. Vägning av degeln

Torka filtreringsdegeln (5.3) i minst 15 minuter i torkugnen (5.5), som skall vara inställd på 250 ± 10 °C. Väg den när den har svalnat i en exsickator.

6.4. Fällning

Syralösningen i Erlenmeyerkolven värms upp tills den börjar koka, varefter fällningen av kinolinmolybdofosfat påbörjas genom tillsats av 40 ml fällning (reagens 4.2.1 eller 4.2.2) [33] droppe för droppe under ständig omrörning. Placera Erlenmeyerkolven i kokande vattenbad och lämna den där i 15 minuter, under vilken tid den skall skakas flera gånger. Lösningen kan filtreras omedelbart eller när den har svalnat.

[33] Använd 80 ml av fällningsmedlet för att få en fällning av fosfatlösningar som innehåller mer än 15 ml citratlösning (neutral Petermann eller Joulie), som surgjorts med 21 ml koncentrerad salpetersyra (se not till 6.1).

6.5. Filtrering och tvättning

Filtrera lösningen under vakuum genom dekantering. Tvätta fällningen i Erlenmeyerkolven med 30 ml vatten. Dekantera och filtrera lösningen. Upprepa detta fem gånger. Överför återstoden av fällningen kvantitativt till degeln med vatten. Tvätta fyra gånger med 20 ml vatten och låt vätskan rinna genom degeln innan nästa omgång vatten tillsätts. Låt fällningen torka ordentligt.

6.6. Torkning och vägning

Torka av degelns utsida med ett filterpapper. Placera den i en torkugn och håll den vid en temperatur på 250 °C (5.5), till konstant vikt (vanligen 15 minuter). låt den svalna till rumstemperatur i en exsickator och väg den snabbt.

6.7. Blindtest

För varje serie bestämningar utför man ett blindtest med endast reagens och lösningsmedel i de proportioner som används vid extraktionen (citratlösning, etc.) och beaktar dessa test vid beräkningen av slutresultatet.

6.8. Verifiering

Utför bestämningen på en alikvot av kaliumdivätefosfatlösningen innehållande 0,01 g P2O5.

7. REDOVISNING AV RESULTATET

Om analysprov och spädningar enligt tabell 2 används gäller följande formler:

% P i gödselmedlet = (A - a) ( F'

eller

% P2O5 i gödselmedlet = (A - a) ( F

där

A = massan kinolinmolybdofosfat i gram,

a = massan kinolinmolybdofosfat i blindtestet, i gram,

F och F' = faktorer i de sista två spalterna i tabell 2.

För prov för analys och utspädning som skiljer sig från dem i tabell 2 gäller följande formel:

>Plats för tabell>

eller

>Plats för tabell>

där

f och f' = omvandlingsfaktorer för kinolinmolybdofosfat till P2O5 = 0,032074, (f) eller till P = 0,013984 (f'),

F = spädningsfaktor

M = analysprovets massa i gram.

Metod 4 KALIUM

Metod 4.1 BESTÄMNING AV HALTEN VATTENLÖSLIGT KALIUM

1. räckvidd

I detta dokument fastställs den procedur som skall användas vid bestämning av vattenlösligt kalium.

2. tillämpningsområde

Alla kalumhaltiga gödselmedel som anges i bilaga I.

3. PRINCIP

Det kalium som finns i det prov som skall analyseras löses upp i vatten. När man har eliminerat eller fixerat de ämnen som kan påverka den kvantitativa bestämningen fälls kalium ut i någon alkalisk lösning i form av kaliumtetrafenylborat.

4. REAGENS

Destillerat eller demineraliserat vatten.

4.1. Formaldehyd

Klar formaldehydlösning på 25 till 35 %.

4.2. Kaliumklorid, pro analysi

4.3. Natriumhydroxidlösning, 10 mol/l.

Kontrollera omsorgsfullt att natriumhydroxiden inte innehåller kalium.

4.4. Indikatorlösning

Lös 0,5 g fenolftalein i 90 %-ig etanol och fyll på vatten till 100 ml.

4.5. EDTA-lösning

Lös 4 g av dihydratet av etylendiamintetraättiksyrans dinatriumsalt i vatten i en 100 ml-mätkolv. Fyll på vatten och blanda.

Förvara detta reagens i plastflaska.

4.6. STPB-lösning

Lös 32,5 g natriumtetrafenylborat i 480 ml vatten och tillsätt 2 ml av natriumhydroxidlösningen (4.3) samt 20 ml magnesiumkloridlösning (100 g of mgCl2 . 6H2O per liter).

Rör om i 15 minuter och filtrera genom ett fint, askfritt filter.

Förvara detta reagens i plastflaska.

4.7. Tvättvätska

Blanda 20 ml av STPB-lösningen (4.6) med 1 000 ml vatten.

4.8. Bromvatten

Mättad lösning av brom i vatten.

5. Utrustning

5.1. 1 000 ml-mätkolvar

5.2. En 250 ml-bägare

5.3. Filterdeglar med porstorlek 5 till 20 ì

5.4. Ugn inställd på 250 °C ± 10 °C.

5.5. Exsickator

6. BEREDNING AV PROVET

Se metod 1.

För kaliumsalter skall provet vara så finmalet att man kan få ett representativt prov för analysen. För dessa produkter skall metod 1 (6) (a) användas.

7. FÖRFARANDE

7.1. Provtagning

Väg 10 g av det beredda provet med en noggrannhet på 0,001 g (5 g för kaliumsalter innehållande mer än 50 % kaliumoxid). Placera detta prov med ca 400 ml vatten i en 600 ml-bägare.

Koka upp och låt koka i 30 minuter. Låt svalna och överför kvantitativt till en 1 000 ml-mätkolv, fyll på vatten till märket, blanda och filtrera till ett torrt kärl. Kasta de första 50 ml av filtratet (se 7.6, anmärkning om förfarandet).

7.2. Beredning av alikvot för fällning

Överför med pipett en alikvot av filtratet innehållande 25 till 50 mg kalium (se tabell 3) och placera det i en 250 ml-bägare. Fyll på vatten till 50 ml, om så behövs.

Eliminera eventuella störningar genom att tillsätta 10 ml EDTA-lösning (4.5), några droppar av fenolftaleinlösningen (4.4) och rör i natriumhydroxidlösning (4.3) droppe för droppe tills provet rödfärgas och tillsätt till sist ytterligare några droppar natriumhydroxid för att säkerställa ett överskott (vanligtvis räcker 1 ml natriumhydroxid för att neutralisera provet och säkerställa ett överskott).

Koka varsamt i 15 minuter för att eliminera den största delen av ammoniaken [se 7.6.b, anmärkning om förfarandet].

Tillsätt vid behov vatten så att volymen blir 60 ml.

Koka upp lösningen och tag bort bägaren från värmen och tillsätt 10 ml formaldehyd (4.1). Tillsätt flera droppar fenolftalein och vid behov eventuellt ytterligare natriumhydroxid tills en klart röd färg uppstår. Täck över bägaren med ett urglas och låt den stå i kokande vattenbad i 15 minuter.

7.3. Vägning av degeln

Torka filterdegeln (se 5.3 "Utrustning") tills konstant vikt uppnås (ca 15 minuter) i ugnen vid 120 °C (5.4).

Låt degeln svalna i en exsickator och väg den.

7.4. Fällning

Tag bort bägaren från ångbadet, rör i 10 ml STPB-lösning (4.6) droppe för droppe. Detta tar ungefär 2 minuter. Vänta minst 10 minuter innan lösningen filtreras.

7.5. Filtrering och tvättning

Filtrera under vakuum till den vägda degeln, skölj ur bägaren med tvättvätskan (4.7), tvätta fällningen tre gånger med tvättvätskan (totalt 60 ml i all tvättvätska) och två gånger med 5 till 10 ml vatten.

Låt fällningen torka ordentligt.

7.6. Torkning och vägning

Torka av degelns utsida med ett filterpapper. Placera degeln med innehåll i ugnen och låt den stå där i en halvtimme vid 120 °C. Låt den svalna till rumstemperatur i en exsickator och väg den snabbt.

Anmärkning om förfarande

a) Om filtratet har en mörk färg, överför med pipett en alikvot som innehåller högst 100 mg K2O till en 100 ml-mätkolv, tillsätt bromvatten och koka upp för att eliminera eventuellt bromöverskott. Låt svalna och fyll på vatten, filtrera och bestäm kvantitativt kaliumhalten i en del av filtratet.

b) Om lite eller inget ammoniak-kväve förekommer, behöver man inte koka i 15 minuter.

7.7. Provmängder och omvandlingsfaktorer

Tabell 3 - För metod 4

>Plats för tabell>

7.8. Blindtest

Utför ett blindtest för varje bestämningsserie med enbart reagens under samma betingelser som används i analysen och ta hänsyn till detta vid beräkning av slutresultatet.

7.9. Kontrollprovningar

För att få en kontroll på analysmetoden utför man en bestämning på en alikvot av kaliumkloridlösningen som innehåller högst 40 mg K2O.

8. REDOVISNING AV RESULTATET

Om man använder prov för analys och utspädning enligt tabell 3, gäller följande formel:

% K2O i gödselmedlet = (A - a) ( F

eller

% K i gödselmedlet = (A - a) ( F'

där

A = massan av fällningen från provet i gram

a = massan av fällningen från provet i gram

F och F' = faktor (se tabell 3)

Med analysprov och spädningar som skiljer sig från dem i tabell 3 gäller följande formel:

>Plats för tabell>

eller

>Plats för tabell>

där

f = omvandlingsfaktor TPBK till K2O = 0,1314

f' = omvandlingsfaktor TPBK till K = 0,109

D = spädningsfaktor

M = analysprovets massa i gram

Metod 5

Ej tillämplig

Metod 6 KLOR

Metod 6.1 BESTÄMNING AV klorider när organiska material saknas

1. räckvidd

I detta dokument fastställs den procedur som skall användas vid bestämning av klorid när organiska material saknas.

2. tillämpningsområde

Alla gödselmedel fria från organiska material.

3. PRINCIP

Kloriderna, som skall vara upplösta i vatten, fälls ut i sur lösning av ett överskott av ställd silvernitratlösning. Överskottet titreras med en lösning av ammoniumtiocyanat i närvaro av järnhaltigt ammoniumsulfat (Volhards metod).

4. REAGENS

Destillerat eller demineraliserat vatten som är fritt från kloridjoner.

4.1. Nitrobensen eller dietyleter

4.2. Salpetersyra: 10 mol/l

4.3. Indikatorlösning

Lös 40 g järnhaltig ammoniumsulfat Fe2(SO4)3 (NH4)2SO4 . 24H2O i vatten och fyll på till till en liter.

4.4. Ställd silvernitratlösning: 0,1 mol/l

Beredning

Eftersom saltet är hygroskopiskt och inte kan torkas utan risk för nedbrytning är det lämpligt att väga in ca 9 g, lösa det i vatten och fylla på till en liter. Justera till koncentration 0,1 mol/l genom titrering med 0,1 mol/l AgNO3.

5. Utrustning

5.1. Roterande skakapparat (35-40 varv per minut)

5.2. Byretter

5.3. En 500 ml-mätkolv

5.4. En 250 ml-Erlenmeyerkolv

6. BEREDNING AV PROVET

Se metod 1.

7. FÖRFARANDE

7.1. Prov och beredning av lösningen

Placera 5 g av provet invägt till närmaste 0,001 g i en 500 ml-mätkolv och tillsätt 450 ml vatten. Blanda i en halvtimme med hjälp av skakapparat (5.1); fyll med vatten till 500 ml; blanda och filtrera till en bägare.

7.2. Bestämning

Tag en alikvot av filtratet som innehåller högst 0,150 g klorid. Till exempel 25 ml (0.25 g), 50 ml (0.5 g) or 100 ml (1 g). Om de prov som tas är mindre än 50 ml måste man fylla på destillerat vatten upp till 50 ml.

Tillsätt 5 ml 10 mol/l salpetersyra (4.2), 20 ml indikatorlösning (4.3) och 2 droppar ställd lösning av ammoniumtiocyanat (prov på den sistnämnda reagenslösningen tas med byrett justerad till noll för detta ändamål).

Tillsätt silvernitratlösningen (4.4) med en byrett till det blir ett överskott på 2 till 5 ml. Tillsätt 5 ml nitrobensen eller 5 ml dietyleter (4.1) och skaka ordentligt så att fällningen klumpar ihop. Titrera överskottet av silvernitratet med 0,1 mol/l ammoniumtiocyanat (4.5) tills en rödbrun färg kan skönjas när man skakar kolven lätt.

Anmärkning

Nitrobensen eller dietyleter (men framför allt nitrobensen) hindrar silverkloriden från att reagera med tiocyanatjonerna. Därför får man en klar färgförändring.

7.3. Blindtest

Gör ett blindtest (utan provet) under samma betingelser och ta hänsyn till detta vid beräkningen av slutresultatet.

7.4. Kontrollprovningar

Innan bestämningarna utförs skall man kontrollera metodens noggrannhet genom att använda en alikvot av en nyligen beredd lösning av kaliumklorid, som skall innehålla en känd mängd i storleksordningen 100 mg av kloriden.

8. REDOVISNING AV RESULTATET

Redovisa analysresultatet som procent av den klorid i provet som mottogs för analys.

Beräkna procenten klor (Cl) enligt formeln:

>Plats för tabell>

där

Vz = antalet milliliter 0,1 mol/l silvernitrat,

Vcz = antalet milliliter 0,l N silvernitrat i blindtestet,

Va = antalet milliliter 0,1 mol/l ammoniumtiocyanatet,

Vca = antalet milliliter 0,1 mol/l ammoniumtiocyanatet i blindtestet,

M = provets massa i gram (7.2).

Metod 7 MALNINGSFINHET

Metod 7.1 BESTÄMNING AV MALNINGSFINHET (TORR METOD)

1. räckvidd

I detta dokument fastställs det torra förfarande som skall användas för bestämning av malningsfinhet.

2. tillämpningsområde

Alla EG-gödselmedel som berörs av krav på malningsfinhet vid användning av siktar på 0,63 och 0,16 mm.

3. PRINCIP

Med mekanisk siktning bestäms produktmängderna med en kornstorlek större än 0,63 mm och produktmängderna med en kornstorlek mellan 0,16 och 0,63 mm och den procentuella malningsfinheten beräknas.

4. Utrustning

4.1. Mekanisk sikt

4.2. Sikt med maskstorlekarna 0,16 och 0,63 mm av standardstorlekarna (diameter 20 cm och höjd 5 cm).

5. FÖRFARANDE

Väg in 50 g av ämnet, med en noggrannhet på 0,05 g. Montera de båda siktarna och uppsamlingsbehållaren på skakapparaten (4.1) varvid sikten med den största maskstorleken placeras överst. Lägg analysprovet på denna. Sikta i 10 minuter och ta bort den del som samlats upp nedtill. Starta åter utrustningen och kontrollera efter en minut att inte mer än 250 mg har samlats upp på botten. Upprepa detta (1 minut varje gång) tills den uppsamlade mängden är mindre än 250 mg. Väg restmaterialet i de båda siktarna separat.

6. REDOVISNING AV RESULTATET

% finhet av provet i sikten med maskstorlek 0,63 mm = (50 - M1) ( 2

% finhet av provet i sikten med maskstorlek 0,160 mm = [50 - (M1 + M2)] ( 2

där

M1 = massann av restmaterialet i sikten med maskstorlek 0,630 mm, uttryckt i gram

M2 = massan av restmaterialet i sikten med maskstorlek 0,160 mm, uttryckt i gram

Rejektmaterial från sikten med maskstorlek 0,630 mm har redan eliminerats.

Resultatet av dessa beräkningar avrundas till närmast högre heltal.

Metod 7.2 BESTÄMNING AV malninGsfinhethos mjuka råfosfater

1. räckvidd

I detta dokument fastställs den procedur som skall användas vid bestämning av mjuka råfosfaters malningsfinhet.

2. tillämpningsområde

Mjuka råfosfater.

3. PRINCIP

Prov av liten partikelstorlek kan tendera att klumpa ihop, vilket försvårar torrsiktning. Därför används vanligtvis våt siktning.

4. REAGENS

Natriumhexametafosfatlösning: 1 %.

5. Utrustning

5.1. Sikt med maskstorlekarna 0,063 och 0,125 mm av standardstorlekarna (diameter 20 cm och höjd 5 cm); uppsamlingsbehållare

5.2. Glastratt, diameter 20 cm, monterad på ett stativ

5.3. 250 ml-bägare

5.4. Torkugn

6. ANALYSMETOD

6.1. Provtagning

Väg in 50 g av ämnet, med en noggrannhet på 0,05 g. Tvätta båda sidor av sikten med vatten och placera sikten med maskstorlek 0,125 mm ovanför den med maskstorlek 0,063 mm.

6.2. Förfarande

Placera analysprovet på den övre sikten. Håll sikten under en stråle kallt vatten (vanligt kranvatten) tills vattnet är praktiskt taget klart när det passerar igenom. Se omsorgsfullt till att vattenflödet inte är så starkt att den nedre sikten fylls med vatten.

När restmaterialet på den övre sikten tycks mer eller mindre konstant, tas denna sikt bort och placeras tillfälligt på en uppsamlingsbehållare.

Fortsätt våtsiktningen genom den nedre sikten några minuter tills det vatten som passerar igenom är nästan helt klart.

Sätt tillbaka sikten med maskstorlek 0,125 mm ovanför den med 0,063 mm. Överför det material som eventuellt samlats upp i behållaren till den övre sikten och börja sikta med en liten vattenstråle tills vattnet som passerar återigen är nästan klart.

Överför kvantitativt restmaterial från var och en av siktarna till en annan bägare med hjälp av en tratt. Gör en suspension av restmaterialet genom att fylla bägarna med vatten.Låt stå i ungefär en minut. Låt stå i ungefär en minut. Dekantera så mycket vatten som möjligt.

Placera bägarna i torkugnen vid en temperatur på 150 °C i ungefär två timmar.

Låt dem svalna, lossa restmaterialet med en borste och väg det.

7. REDOVISNING AV RESULTATET

Avrunda beräkningarna av resultatet till närmaste högre enhet.

% finhet ur restmaterialet på sikten med maskstorlek 0,125 mm = (50 - M1) ( 2

% finhet ur restmaterialet på sikten med maskstorlek 0,063 mm =[50 - (M1 + M2)] ( 2

där

M1 = massan av restmaterialet i sikten med maskstorlek 0,125 mm, uttryckt i gram

M2 = massan av restmaterialet i sikten med maskstorlek 0.063 mm, uttryckt i gram

8. KOMMENTARER

Om man hittar klumpar efter siktningen bör analysen upprepas på följande sätt.

Häll långsamt 50 g av provet i en enliterskolv med 500 ml natriumhexametafosfatlösning under ständig omrörning. Proppa igen kolven och skaka kraftigt för hand så att klumparna bryts sönder. Överför hela suspensionen till den övre sikten och tvätta kolven omsorgsfullt. Fortsätt analysen enligt beskrivningen i 6.2.

Metod 8 SEKUNDÄRA MAKRONÄRINGSÄMNEN

Metod 8.1 EXTRAKTION AV TOTALt kalcium,totalt magnesium, totalt natrium och totalt fosfori form av sulfater

1. räckvidd

I detta dokument fastställs förfarandet vid extraktion av totalt kalcium, totalt magnesium och totalt natrium samt extraktion av total fosfor som förekommer i form av sulfater, så att extraktet kan användas för bestämning av varje nödvändigt näringsämne.

2. tillämpningsområde

Denna metod gäller EG-gödselmedel, för vilka denna förordning föreskriver att totalt kalcium, totalt magnesium, totalt natrium och total fosfor i form av sulfater skall anges.

3. PRINCIP

Provet görs lösligt genom kokning i utspädd saltsyra.

4. REAGENS

4.1. Utspädd saltsyra

En del saltsyra (d20 = 1,18 g/ml) plus en del vatten.

5. Utrustning

Elektrisk värmeplatta med inställbar temperatur.

6. BEREDNING AV PROVET

Se metod 1.

7. FÖRFARANDE

7.1. Prov

Kalcium, magnesium, natrium och svavel i form av sulfater extraheras från ett prov på fem gram, vägt med en noggrannhet på 1 milligram.

Om gödselmedlet innehåller mer än 15 % svavel (S), dvs. 37,5 % SO3, och mer än 18,8 % kalcium (Ca), dvs. 26,3 % CaO, utförs dock extraktionen av kalcium och svavel på ett prov på ett gram, vägt med en noggrannhet på 1 milligram. Placera provet i en 600 ml-bägare.

7.2. Beredning av lösningen

Tillsätt ca 400 ml vatten och tillsätt sedan lite i taget 50 ml utspädd saltsyra (4.1) och iakttag särskild försiktighet om provet innehåller en betydande mängd karbonater. Koka upp och låt koka i 30 minuter. Låt svalna, rör om då och då. Häll i en 500 ml-mätkolv. Fyll på vatten upp till märket och blanda. Filtrera genom ett torrt filter i en torr behållare, varvid den första delen kasseras. Extraktet skall vara helt genomskinligt. Tillslut kärlet om filtratet inte används omedelbart.

Metod 8.2 EXTRAKTION AV TOTALt svavel, i olika former

1. räckvidd

I detta dokument fastställs förfarandet vid extraktion av totalt svavel i gödselmedel som grundämne och/eller i andra kemiska föreningar.

2. tillämpningsområde

Denna metod gäller EEG-gödselmedel för vilka denna förordning föreskriver att totalt svavel i olika former (elementärt, tiosulfat, sulfit, sulfat) skall anges.

3. PRINCIP

Svavel som grundämne omvandlas i ett alkaliskt medium till polysulfider och tiosulfat; dessa oxideras med vätereoxid tillsammans med eventuellt förekommande sulfiter. Svavlets olika former omvandlas sålunda till sulfat, som bestäms genom utfällning av bariumsulfat (metod 8.9).

4. REAGENS

4.1. Utspädd saltsyra:

En del saltsyra (d = 1,18) och en del vatten.

4.2. Natriumhydroxidlösning, NaOH, minst 30 % (d = 1,33)

4.3. Väteperoxidlösning, 30 massprocent

4.4. Vattenlösning av bariumklorid BaCl2×2H2O, 122 gram per liter

5. Utrustning

Elektrisk värmeplatta med inställbar temperatur.

6. BEREDNING AV PROVET

Se metod 1.

7. FÖRFARANDE

7.1. Prov

Väg in en mängd gödselmedel med mellan 80 och 350 mg svavel (S) eller mellan 200 och 875 mg SO3 med en noggrannhet på 1 mg.

I regel (där S < 15 %), väger man upp 2,5 gram. Placera provet i en 400 ml-bägare.

7.2. Oxidation

Tillsätt 20 ml natriumhydroxidlösning (4.2) och 20 ml vatten. Täck med ett urglas. Låt koka i fem minuter på värmeplattan (5.1). Ta bort bägaren från värmeplattan. Samla upp det svavel som fastnat längs bägarens sidor med en stråle varmt vatten och låt koka i 20 minuter. Låt den svalna.

Tillsätt väteperoxid (4.3) i portioner av 2 ml åt gången tills ingen reaktion kan iakttas. Sex till åtta omgångar med väteperoxid behövs. Låt oxidationen fortsätta i en timme och låt sedan koka i en halvtimme. Låt den svalna.

7.3. Beredning av den lösning som skall analyseras

Tillsätt ca 50 ml vatten och 50 ml saltsyrelösning (4.1).

- Om svavelhalten (S) är mindre än 5 %: Filtrera ner i en 600 ml-bägare. Tvätta ansamlingarna på filtret flera gånger med kallt vatten. Kontrollera sedan att de sista dropparna av filtratet ej innehåller sulfat med hjälp av en lösning av bariumklorid (4.4). Filtratet skall vara helt klart. Sulfatförekomsten bestäms på hela filtratet enligt metod 8.9.

- Om svavelhalten (S) är över 5 %: Överför kvantitativt till en 250-ml mätkolv, fyll på vatten till märket och blanda. Filtrera genom ett torrt filter ner i en torr behållare. Filtratet skall vara helt genomskinligt. Tillslut kärlet om lösningen ej skall användas omedelbart. Bestäm sulfaterna på en alikvot av denna lösning genom utfällning i form av bariumsulfat (metod 8.9).

Metod 8.3 EXTRAKTION AV VATTENLÖSLIGT kalciummagnesium, natrium och svavel (i form av sulfater)

1. räckvidd

I detta dokument fastställs förfarandet vid extraktion av vattenlösligt kalcium, magnesium, natrium och svavel (i form av sulfater), så att samma extrakt kan användas för bestämning av varje nödvändigt näringsämne.

2. tillämpningsområde

Metoden gäller enbart gödselmedel för vilka man enligt bilaga I föreskriver att halten av vattenlösligt kalcium, magnesium, natrium och svavel (i form av sulfater) skall anges.

3. PRINCIP

Näringsämnena görs lösliga i kokande vatten.

4. REAGENS

Destillerat vatten eller demineraliserat vatten av likvärdig kvalitet.

5. Utrustning

Elektrisk värmeplatta med inställbar temperatur.

6. BEREDNING AV PROVET

Se metod 1.

7. FÖRFARANDE

7.1. Prov

a) Väg in fem gram av gödselmedlet med en noggrannhet på 1 mg om gödselmedlen inte innehåller svavel, eller om det samtidigt innehåller mindre än 3 % svavel (S), dvs. 7,5 % SO3, och inte mer än 4 % kalcium (Ca), dvs. 5,6 % CaO.

b) Väg in ett gram av gödselmedlet med en noggrannhet på 1 mg om gödselmedlet innehåller mer än 3 % svavel (S) och mer än 4 % kalcium (Ca).

Placera provet i en 600 ml-bägare.

7.2. Beredning av lösningen

Tillsätt ca 400 ml vatten och låt koka i 30 minuter. Låt svalna och rör då och då och häll sedan upp i en 500 ml-mätkolv. Fyll på vatten till märket och blanda.

Filtrera genom ett torrt filter ner i en torr behållare. Kassera de första delarna av filtratet. Filtratet skall vara helt genomskinligt.

Tillslut kärlet om lösningen ej skall användas omedelbart.

Metod 8.4 EXTRAKTION AV VATTENLÖSLIGt svaveldå svavel förekommer i olika former

1. räckvidd

I detta dokument fastställs förfarandet vid extraktion av vattenlösligt svavel i olika typer av gödselmedel.

2. tillämpningsområde

Metoden gäller gödselmedel, för vilka detta direktiv föreskriver att förekomst av vattenlöslig svaveltrioxid skall anges.

3. PRINCIP

Svavlet löses i kallt vatten och omvandlas till sulfat genom oxidation med väteperoxid i ett alkaliskt medium.

4. REAGENS

4.1. Utspädd saltsyra

En del saltsyra (d20 = 1,18 g/ml) plus en del vatten.

4.2. Natriumhydroxidlösning, innehållande minst 30 % NaOH, (d20 = 1,33 g/ml)

4.3. Väteperoxidlösning, 30 massprocent

5. Utrustning

5.1. En 500 ml Stohmannkolv

5.2. Roterande skakapparat, 30-40 varv per minut

5.3. Elektrisk värmeplatta med inställbar temperatur

6. BEREDNING AV PROVET

Se metod 1.

7. FÖRFARANDE

7.1. Prov

a) Väg upp fem gram av gödselmedlet med en noggrannhet på 1 mg om gödselmedlen innehåller högst 3 % svavel (S), dvs. 7,5 % SO3, och inte mer än 4 % kalcium (Ca), dvs. 5,6 % CaO.

b) Väg in ett gram av gödselmedlet med en noggrannhet på 1 mg om gödselmedlet innehåller mer än 3 % svavel (S) och mer än 4 % kalcium (Ca).

Placera provet i en 500-ml kolv (5.1).

7.2. Beredning av lösningen

Tillsätt ca 400 ml vatten. Sätt i en propp. Låt skaka (5.2) i 30 minuter. Fyll på vatten till märket och blanda. Filtrera genom ett torrt filter ner i en torr behållare. Tillslut kärlet om lösningen ej skall användas omedelbart.

7.3. Oxidation av den delmängd som skall analyseras

Tag ut en alikvot som inte är större än 50 ml av extraktionslösningen och som om möjligt ska innehålla mellan 20 och 100 mg svavel (S).

Fyll på vatten till 50 ml, om så behövs. Tillsätt 3 ml natriumhydroxidlösning (4.2) och 2 ml väteperoxidlösning (4.3). Täck över med ett urglas och låt koka försiktigt i en timme på värmeplattan (5.3). Fortsätt att tillsätta vätehydroxidlösning 1 ml i taget så länge reaktionen fortsätter (högst 5 ml).

Låt sedan lösningen svalna. Ta bort urglaset och tvätta av det material som samlats på dess undersida så att materialet hamnar i bägaren. Tillsätt ca 20 ml utspädd saltsyra (4.1). Fyll på ca 300 ml vatten.

Fastställ sulfathalten i hela den oxiderade lösningen enligt metod 8.9.

Metod 8.5 EXTRAKTION OCH BESTÄMNING AV SVAVEL I GRUNDÄMNESFORM

VARNING

Analysmetoden innebär att man använder koldisulfid (CS2). Därför måste speciella försiktighetsåtgärder vidtas, framförallt beträffande

- lagring av CS2,

- skyddsutrustning för personalen,

- yrkeshygien,

- skydd mot brand och explosioner,

- hantering av reagensavfall.

Metoden kräver mycket erfaren personal och ett laboratorium med lämplig utrustning.

1. räckvidd

I detta dokument fastställs förfarandet vid extraktion och bestämning av svavel som förekommer som grundämne i gödselmedel.

2. tillämpningsområde

Metoden gäller gödselmedel, för vilka bilaga I föreskriver att förekomst av totalt svavel som grundämne skall anges.

3. PRINCIP

När lösliga föreningar har avlägsnats, extraheras svavel som grundämne med hjälp av koldisulfid, varefter det extraherade svavlet bestäms med gravimetrisk analys.

4. REAGENS

Koldisulfid.

5. Utrustning

5.1. 100 ml-extraktionskolv med slipad glaspropp

5.2. Soxhletutrustning med lämpliga filterinsatser

5.3. Vakuumrotationsindunstare

5.4. Elektrisk ugn med fläkt, inställd på 90 ± 2 °C.

5.5. Petriskålar av porslin, 5-7 cm i diameter, inte högre än 5 cm.

5.6. Elektrisk värmeplatta med inställbar temperatur

6. BEREDNING AV PROVET

Se metod 1.

7. FÖRFARANDE

7.1. Prov

Väg upp 5 till 10 g av provet med en noggrannhet på 1 mg och placera det i Soxhletutrustningens extraktionshylsa (5.2).

7.2. Extraktion av svavlet

Tvätta innehållet omsorgsfullt med varmt vatten för att få bort alla lösliga föreningar. Torka i ugnen vid 90 °C (5.4) i minst en timme. Placera filtret i Soxhletutrustningen (5.2).

Placera några glaspärlor i utrustningens kolv (5.1) och väg (P0) och tillsätt sedan 50 ml koldisulfid (4.1).

Anslut utrustningen och låt grundämnet svavel extraheras under sex timmar. Stäng av värmen och ta loss kolven när den har svalnat. Anslut kolven till rotationsindunstaren (5.3) och indunsta, tills kolvens innehåll har hårdnat till en svampliknande massa.

Torka kolven i ugnen i 90 °C (5.4) (en timme brukar behövas) tills vikten är konstant (P1).

7.3. Bestämning av svavlets renhetsgrad

Vissa ämnen kan ha extraherats av koldisulfiden samtidigt med svavlet. Svavlets renhetsgrad kan fastställas på följande sätt:

Homogenisera kolvens innehåll så grundligt som möjligt och ta bort 2 - 3 gram, uppvägda med en noggrannhet på 1 mg (n). Placera i petriskålen (5.5). Väg skålen tillsammans med dess innehåll (P2). Ställ skålen på värmeplattan (5.6) som skall vara inställd på en temperatur som inte överstiger 220 °C, så att svavlet inte förbränns. Fortsätt sublimeringen i tre - fyra timmar tills vikten är konstant (P3).

Anmärkning

För vissa gödselmedel behöver man kanske inte fastställa svavlets renhetsgrad. I så fall kan stel 7.2 utelämnas.

8. REDOVISNING AV RESULTATEN

Den procentuella andelen svavel som grundämne (S) redovisas på följande sätt:

>Plats för tabell>

där

m = gödselmedelsprovets massa i gram

P0 = Soxhletkolvens massa i gram

P1 = massan av Soxhletkolven och orent svavel efter torkning

n = massan av det orena svavel som skall renas, i gram

P2 = petriskålens massa

P3 = petriskålens massa efter sublimering av svavel

Metod 8.6 bestämning av extraherat kalcium efter utfällningsom oxalat och titrering med kaliumpermanganat

1. räckvidd

I detta dokument fastställs förfarandet vid bestämning av kalcium i extrakt av gödselmedel.

2. tillämpningsområde

Denna metod gäller EG-gödselmedel, för vilka denna förordning föreskriver att halten av totalt kalcium och/eller halten av vattenlösligt kalcium skall anges.

3. PRINCIP

Utfällning av kalcium som oxalat i en delmängd av extraktionslösningen, vilken bestäms genom titrering med kaliumpermanganat.

4. REAGENS

4.1. Utspädd saltsyra

En del saltsyra (d20 = 1,18g/ml) plus en del vatten.

4.2. Utspädd svavelsyra, 1:10

En del svavelsyra (d20 = 1,84 g/ml) i tio delar vatten

4.3. Utspädd ammoniumlösning, 1:1

En del ammoniak (d20 = 0,88 g/ml) och en del vatten

4.4. Mättad lösning av ammoniumoxalat [(NH4)2 C2O4 H2O] vid rumstemperatur (ca 40 gram per liter)

4.5. Citronsyrelösning, 30 % (massa/volym)

4.6. Ammoniumkloridlösning, 5 % (massa/volym)

4.7. Lösning av bromtymolblått i etanol, 95 %, 0,1 % (massa/volym)

4.8. Lösning av bromkresolgrönt i etanol, 95 %, 0,04 % (massa/volym)

4.9. Standardlösning av kaliumpermanganat, 0,02 mol/l.

5. Utrustning

5.1. Glasfilterdegel, porositet 5-20 ì

5.2. Vattenbad

6. BEREDNING AV DEN ALIKVOT SOM SKALL ANALYSERAS

Tag med pipett en alikvot av den extraktionslösning som erhållits med metod 8.1 eller 8.3 och som innehåller mellan 15 och 50 mg Ca (= 21 till 70 mg CaO). Låt volymen av denna alikvot vara v2. Häll den i en 400 ml-bägare. Neutralisera om så behövs [indikatorn (4.7) skiftar färg från grönt till blått] med några droppar av ammoniaklösningen (4.3).

Tillsätt en ml av citronsyrelösningen (4.5) och 5 ml av ammoniumkloridlösningen (4.6).

7. UTFÄLLNING AV KALCIUMOXALAT

Tillsätt ca 100 ml vatten. Koka upp och tillsätt 8 till 10 droppar indikatorlösning (4.8) och långsamt 50 ml av den heta ammoniumoxalatlösningen (4.4). Om utfällning erhålls, skall den lösas upp genom att några droppar saltsyra tillsätts (4.1). Neutralisera mycket långsamt med ammoniaklösningen (4.3) under ständig omrörning, så att pH-värdet blir mellan 4,4 och 4,6 [indikatorn (4.8) skiftar från grönt till blått]. Låt bägaren stå i ett kokande vattenbad (5.2) i ungefär en halvtimme.

Ta bort bägaren från badet och låt den stå en timme och filtrera ner i degeln (5.1).

8. TITRERING AV OXALATUTFÄLLNINGEN

Tvätta bägaren och degeln tills överflödigt ammoniumoxalat har avlägsnats helt och hållet (detta kan kontrolleras genom att tvättvattnet är fritt från klorid). Placera degeln i 400 ml-bägaren och lös upp utfällningen med 50 ml varm svavelsyra (4.2). Tillsätt vatten i bägaren för att få en mängd på ca 100 ml. Värm till 70 - 80 °C och titrera droppe för droppe med en permanganatlösning (4.9) tills den skära färgen varar i en minut. Denna mängd kallas n.

9. REDOVISNING AV RESULTATEN

Gödselmedlet har följande halt av kalcium (Ca):

>Hänvisning till>

där

n = antal milliliter permanganat som använts

m = provets vikt i gram

v2 = alikvotens volym i milliliter

v1 = extraktionslösningens volym i milliliter

t = permanganatlösningens koncentration i mol per liter

CaO (%) = Ca (%) × 1,400

Metod 8.7 BESTÄMNING AV magnesium genom atomabsorptionsspektrometri

1. räckvidd

I detta dokument fastställs förfarandet vid bestämning av magnesium i extrakt av gödselmedel.

2. tillämpningsområde

Metoden gäller extrakt av EG-gödselmedel som erhållits med metoderna 8.1 och 8.3, och för vilka halten av totalt magnesium och/eller vattenlösligt magnesium skall anges, dock med undantag av följande gödselmedel som förtecknas i bilaga I D gällande sekundära makronäringsämnen:

- typ 4 (kieserit)

- typ 5 (magnesiumsulfat) och typ 5.1 (magnesiumsulfat-lösning)

och med undantag av följande gödselmedel som förtecknas i bilaga I A 3 gällande K-gödselmedel:

- typ 7 (kieserit med kaliumsulfat)

för vilka metod 8.8 gäller.

Den metod som beskrivs här nedan gäller extrakt av alla gödselmedel som innehåller ämnen i mängder som kan störa den komplexometriska bestämningen av magnesium.

3. PRINCIP

Bestämning av magnesium med atomabsorptionsspektrometri efter lämplig utspädning av extraktet.

4. REAGENS

4.1. Saltsyralösning, 1 mol/l.

4.2. Saltsyralösning, 0,5 mol/l.

4.3. Ställd magnesiumlösning, 1,00 mg per ml.

4.3.1. Lös upp 1,013 g magnesiumsulfat (MgSO4, 7H2O) i 0,5 mol/l saltsyrelösning (4.2).

4.3.2. Väg upp 1 658 g magnesiumoxid (MgO), som tidigare kalcinerats för avlägsnande av alla spår av karbonater. Placera det i en bägare med 100 ml vatten och 120 ml 1 mol/l saltsyra (4.1). När den har lösts upp hälls den upp i en 1 000 ml-mätkolv. Fyll på till märket och blanda

eller

4.3.3. Kommersiell standardlösning

Laboratoriet ansvarar för provning av sådana lösningar.

4.4. Strontiumkloridlösning

Lös upp 75 g strontiumklorid (SrCl2 6H2O) i saltsyrelösning (4.2) och fyll på med samma saltsyrelösning så att det blir 500 ml.

5. Utrustning

Spektrometer för atomabsorption, med magnesiumlampa inställd på 285,2 nm.

Acetylenlåga.

6. BEREDNING AV PROVET

Se metod 8.1 och 8.3.

7. FÖRFARANDE

7.1. Ta 25 ml (V1) av extraktionslösningen (6), om den angivna halten av magnesium (Mg) i gödselmedlet är högre än 6 % (dvs. 10 % mgO). Överför till en 100 ml-mätkolv, fyll på vatten till märket och blanda. Utspädningsfaktorn är D1 = 100/V1

7.2. Ta med pipett upp 10 ml av extraktionslösningen (6) eller lösningen (7.1). Överför detta till en 200 ml-mätkolv. Fyll på 0,5 mol/l saltsyrelösning (4.2) till märket och blanda. Utspädningsfaktorn är 200/10

7.3. Späd ut denna lösning (7.2) med 0,5 mol/l saltsyrelösning (4.2) så att det blir en koncentration inom spektrometerns (5.1) optimala arbetsområde. V2 är provets volym i 100 ml. Utspädningsfaktorn är D2 = 100/V2

Den slutliga lösningen skall innehålla 10 % (volym) av strontiumkloridlösningen (4.4).

7.4. Beredning av blindlösning

Bered en blindlösning genom att upprepa hela förloppet från extraktionen (metod 8.1 eller 8.3), dock utan gödselmedelsprovet.

7.5. Beredning av kalibreringslösningar

Bered minst fem kalibreringslösningar med ökande koncentration inom mätutrustningens (5.1) optimala mätområde genom att späda ut standardlösningen (4.3) med 0,5 mol/l saltsyra.

Dessa lösningar skall innehålla 10 % (volym) av strontiumkloridlösningen (4.4).

7.6. Mätning

Ställ in spektrometern (5.1) på våglängden 285,2 nm.

Spruta i tur och ordning in kalibreringslösningarna (7.5), provlösningen (7.3) och blindlösningen (7.4) på så sätt att instrumentet blir genomspolat av den lösning som skall mätas nästa gång. Upprepa detta tre gånger. Rita upp kalibreringskurvan med de genomsnittliga absorbanserna för var och en av kalibreringslösningarna (7.5) längs y-axeln och motsvarande magnesiumkoncentration i ìg/ml längs x-axeln. Bestäm magnesiumkoncentrationen i provet (7.3), Xs och blindlösningen (7.4), Xb, genom att jämföra med kalibreringskurvan.

8. REDOVISNING AV RESULTATEN

Beräkna mängden magnesium (Mg) eller magnesiumoxid (MgO) i provet genom att jämföra med kalibreringslösningarna och beakta därvid blindlösningen.

Halten av magnesium (Mg), uttryckt i % av gödselmedlet är:

>Plats för tabell>

där

Xs = koncentrationen av den lösning som skall analyseras, registrerad på kalibreringskuran i µg/ml.

Xb = blindlösningens koncentrationen registrerad på kalibreringskuran i µg/ml.

D1 = spädningsfaktorn när lösningen spätts ut (7.1).

- Den är 4 om man tar 25 milliliter

- Den är 1 om lösningen är outspädd

D2 = utspädningsfaktorn är 7,3

M = provets massa vid tidpunkten för extraktion

- MgO (%) = mg (%)/0,6

Metod 8.8 BESTÄMNING AV MAGNESIUM MED KOMPLEXOMETRI

1. räckvidd

I detta dokument fastställs förfarandet vid bestämning av magnesium i extrakt av gödselmedel.

2. tillämpningsområde

Metoden gäller extrakt av följande EG-gödselmedel, för vilka totalhalten av magnesium och/eller vattenlösligt magnesium skall anges:

- Gödselmedel förtecknade i bilaga I: enkla kvävegödselmedel, typ 1b + 1c (kalciummagnesiumnitrat), typ 7 (magnesiumsulfonitrat), typ 8 (kvävegödselmedel med magnesium) och enkla kaliumgödselmedel, typ 2 (anrikad kainit), typ 4 (kaliumklorid med magnesium), typ 6 (kaliumsulfat med magnesiumsalt).

- gödselmedel förtecknade i bilaga I D gällande sekundära näringsämnen

3. PRINCIP

Magnesium lösliggörs med metoderna 8.1 och/eller 8.3. Första titrering: med EDTA av Ca och mg i närvaro av eriokromsvart-T. Andra titrering: med EDTA av Ca i närvaro av calcein eller calconkarboxylxyra. Bestämning av magnesiumhalten genom skillnadsberäkning.

4. REAGENS

4.1. Normerad 0,05 mol/l magnesiumlösning:

4.1.1. Lös upp 1,232 g magnesiumsulfat (MgSO4 7H2O) i 0,5 mol/l saltsyra (4.11) och fyll på med samma syra så att det blir 100 ml.

eller

4.1.2. Väg upp 2,016 g magnesiumoxid som tidigare kalcinerats för att få bort varje spår av karbonat. Placera det i en bägare med 100 ml vatten

Rör i ca 120 ml saltsyra på ca 1 mol/l (4.12).

Häll upp i en 1 000 ml-mätkolv, efter upplösning. Fyll till märket och blanda.

En milliliter av dessa lösningar skall innehålla 1,216 milligram mg (= 2,016 mg mgO).

Laboratoriet ansvarar för provning av styrkan av denna standardlösning.

4.2. 0,05-molar EDTA-lösning

Väg in 18,61 gram dihydratiserat dinatriumsalt av etylendiamintetraättiksyra (C10H14N2Na2O8,2H2O), placera det i en 1 000-ml bägare och lös i 600-800 ml vatten. Överför lösningen kvantitativt till en 1 000 ml-mätkolv. Fyll på vatten och blanda. Jämför lösningen med standardlösningen (4.1) genom att ta ett 20-ml prov av den senare och titrera enligt det analysförfarande som beskrivs i punkt 7.2.

En milliliter av EDTA-lösningen skall motsvara 1,216 mg mg (= 2,016 mg mgO) och 2,004 mg Ca (= 2,804 mg CaO) (se anm. 10.1 och 10.6).

4.3. 0,05-molar standardlösning av kalcium

Väg in 5,004 gram torrt kalciumkarbonat. Placera det i en bägare med 100 ml vatten. Tillsätt lite i sänder under omrörning ca 120 ml saltsyra på ca 1 mol/l (4.12).

Koka upp för att driva ut koldioxiden, låt svalna, överför kvantitativt till en enliters mätkolv, fyll på vatten till märket och blanda. Jämför denna lösning med EDTA-lösningen (4.2) enligt analysförfarandet (7.3). En milliliter av denna lösning skall innehålla 2,004 mg Ca (= 2,804 mg CaO) och skall motsvara en milliliter 0,05-molar EDTA-lösning (4.2).

4.4. Calceinindikator

Blanda omsorgsfullt 1 g calcein med 100 g natriumklorid i en mortel. Använd 10 mg av denna blandning. Indikatorn ändras från grönt till orange. Titrering måste utföras tills man får en orange färg som är fri från gröna färgtoner.

4.5. Calconkarboxylsyreindikator

Lös 400 mg calconkarboxylsyra i 100 ml metanol. Denna lösning håller sig bara ca 4 veckor. Använd 3 droppar av lösningen. Indikatorn ändras från rött till blått. Titrering måste utföras tills man får en blå färg helt fri från röda färgtoner.

4.6. Eriokromsvart-T-indikator

Lös upp 300 mg eriokromsvart-T i en blandning på 25 ml propanol-1 och 15 ml trietanolamin. Denna lösning håller sig bara ca 4 veckor. Använd 3 droppar av lösningen. Indikatorn skiftar från rött till blått och titrering skall pågå tills en blå färg, helt fri från röda nyanser erhålls. Den skiftar färg enbart när magnesium är närvarande. Tillsätt 1 ml av standardlösningen (4.1) om detta behövs.

När både kalcium och magnesium är närvarande, bildar EDTA först ett komplex med kalcium och därefter med magnesium. I så fall bestäms summan av de två elementen samtidigt.

4.7. Kaliumcyanidlösning

2 %-ig vattenlösning av KCN. (Pipettera ej med munnen och se 10.7.)

4.8. Lösning av kaliumhydroxid och kaliumcyanid

Lös 280 g KOH och 66 g KCN i vatten, fyll till en liter och blanda.

4.9. Buffertlösning pH 10,5

Lös upp 33 g ammoniumklorid i 200 ml vatten i en 500 ml-mätkolv, tillsätt 250 ml ammoniak (d20 = 0,91), fyll vatten till märket och blanda. Kontrollera regelbundet lösningens pH-värde.

4.10. Utspädd saltsyra: en del saltsyra (d20 = 1,18 g/ml) plus en del vatten

4.11. Saltsyralösning, ca 0,5 mol/l.

4.12. Saltsyralösning, ca 1 mol/l.

4.13. Natriumhydroxidlösning, 5 mol/l.

5. Utrustning

5.1. Magnetomrörare eller mekanisk omrörare

5.2. pH-mätare.

6. KONTROLLPROV

Utför en bestämning på delmängder av lösningarna (4.1 och 4.3) så att förhållandet Ca/Mg är ungefär detsamma som hos den lösning som skall analyseras. För detta tar man (a) milliliter av mg-standardlösningen (4.3) och (b-a) milliliter av standardlösningen (4.1). (a) och (b) är det antal milliliter av EDTA-lösningen som används i de båda titreringar som utförs på den lösning som skall analyseras. Detta förfarande är endast korrekt om EDTA-lösningarna är exakt likvärdiga vad beträffar kalcium och magnesium. Om så inte är fallet måste justeringar göras.

7. BEREDNING AV PROVLÖSNINGEN

Se metod 8.1 och 8.3.

8. BESTÄMNING

8.1. Delmängder som skall tas ut.

Delmängden skall innehålla mellan 9 och 18 mg magnesium (= 15 till 30 mg mgO) i den mån detta är möjligt.

8.2. Titrering i närvaro av eriokromsvart-T

Pipettera en alikvot (8.1) av den lösning som skall analyseras till en 400 ml-bägare. Neutralisera överskottssyran med 5 mol/l natriumhydroxidlösningen (4.13) med hjälp av pH-mätaren. Späd ut med vatten till ca 100 ml. Tillsätt 5 ml av buffertlösningen (4.9). Det pH-värde som erhålls måste vara 10,5 ± 0,1. Tillsätt 2 ml av kaliumcyanidlösningen (4.7) och 3 droppar av eriokromsvart-T-indikatorn (4.6). Titrera med EDTA-lösningen (4.2). Rör försiktigt med omröraren (5.1) (se 10.2, 10.3 och 10.4). Sätt "b" till antalet milliliter av EDTA-lösningen, 0,05 mol/l .

8.3. Titrering i närvaro av calcein eller calconkarboxylsyra

Av den lösning som skall analyseras pipetteras en delmängd som är lika stor som den som erhållits från ovanstående titrering och placeras i en 400 ml-bägare. Neutralisera överskottssyran med 5 mol/l natriumhydroxidlösningen (4.13) med hjälp av pH-mätaren. Späd med vatten till ca 100 ml. Tillsätt 10 ml av KOH/KCN-lösningen (4.8) och indikatorn (4.4 eller 4.5). Rör försiktigt med omröraren (5.1), titrera med EDTA-lösningen (4.2) (se 10.2, 10.3 och 10.4). Sätt "b" till antalet milliliter av EDTA-lösningen, 0,05 mol/l .

9. REDOVISNING AV RESULTATEN

För de EEG-gödselmedel som metoden avser (5 gram gödselmedel i 500 ml extrakt) är procentandelen av gödselmedlet:

>Plats för tabell>

där

a = antalet milliliter 0,05 mol/l EDTA-lösning som används vid titrering i närvaro av kalcein eller calconkarboxylsyra

b = antalet milliliter 0,05 mol/l EDTA-lösning som används vid titrering i närvaro av eriokromsvat-T

M = massan hos det prov som finns i den delmängd som tagits ut (i gram)

T = 0,2016 × mol/l EDTA-lösning/0,05 (see 4.2),

T = 0,1216 × mol/l EDTA-lösning/0,05 (see 4.2),

10. KOMMENTARER

10.1. Det stökiometriska förhållandet EDTA/metall i komplexometriska analyser är alltid 1:1, oavsett metallens valens och trots att EDTA är kvadrivalent. EDTA-titreringslösningen och standardlösningarna kommer därför att vara molarlösningar och inte normala

10.2. Komplexometriska indikatorer är ofta känsliga för luft. Lösningen kan förlora färg under titreringen. I så fall måste ytterligare 1 eller 2 droppar av indikatorlösningen tillsättas. Detta gäller framför allt eriokromsvart och calconkarboxylsyra.

10.3. Metallindikatorkomplexen är ofta ganska stabila och det kan därför ta viss tid innan färgen ändras. De sista dropparna av EDTA-lösningen måste därför tillsättas långsamt och en droppe av 0,05-molarlösning av magnesium (4.1) eller kalcium (4.3) tillsätts för att säkerställa att färgskiftning inte redan inträffat. Detta gäller framförallt eriokrommagnesiumkomplexet

10.4. Indikatorns färgförändring får inte iakttas vertikalt utan skall observeras horisontellt tvärs igenom lösningen, varvid bägaren måste vara väl belyst mot en vit bakgrund. Indikatorns färgskiftning kan lätt iakttas, om man placerar bägaren på en matt glasskiva med svag belysning underifrån (25 watts-lampa)

10.5. Denna analys kräver en viss erfarenhet. Uppgiften innebär bl. a. att iaktta färgskiftningar i standardlösningarna 4.1 och 4.3. Analysbestämningarna bör därför utföras av samma laboratoriekemist

10.6. Om en EDTA-lösning av garanterad styrka används (t. ex. Titrisol och Normex) så kan detta förenkla kontrollen av ekvivalensen på standardlösningarna 4.1, 4.2 och 4.3.

10.7. De lösningar som innehåller kaliumcyanid får inte hällas ut i avloppet, förrän cyaniden har omvandlats till en oskadlig förening, t. ex. genom oxidation med natriumhypoklorit sedan den först gjorts basisk

Metod 8.9 BESTÄMNING AV SULFATER

1. räckvidd

I detta dokument fastställs förfarandet vid bestämning av svavel i form av sulfater i extrakt av gödselmedel.

2. tillämpningsområde

Metoden gäller bestämning av sulfater i extrakt som erhållits med metoden 8.1, 8.2, 8.3 och 8.4.

3. PRINCIP

Bestämning av bariumsulfat genom gravimetrisk analys.

4. REAGENS

4.1. Utspädd saltsyra

En del saltsyra (d20 = 1,18 g/ml) plus en del vatten.

4.2. Bariumkloridlösning BaCl22H2O: 122 gram per liter

4.3. Silvernitratlösning: 5 gram per liter

5. Utrustning

5.1. Porslinsdeglar

5.2. Vattenbad

5.3. Torkugn inställd på 105 °C ± 1 °C

5.4. Elektrisk ugn inställd på 800 °C ± 50 °C

6. FÖRFARANDE

6.1. Provtagning av lösningen

Pipettera en delmängd av en av extraktionslösningarna enligt punkt 2, som innehåller mellan 20 och 100 mg S, eller mellan 50 och 250 mg SO3.

Placera denna delmängd i en bägare av lämplig storlek. Tillsätt 20 ml utspädd saltsyra (4.1). Fyll på vatten till ungefär 300 ml.

6.2. Beredning av utfällningen

Koka upp lösningen. Tillsätt droppe för droppe ungefär 20 ml bariumkloridlösning (4.2) under ständig, kraftig omrörning. Koka i några minuter.

Täck över bägaren med ett urglas och låt den stå i ett kokande vattenbad (5.2) i en timme. Låt den sedan stå varmt (± 60 °C) tills vätskan ovanför sedimentet är helt klar. Häll upp den klara lösningen genom ett långsamt filtrerande, askfritt filter. Tvätta fällningen flera gånger med varmt vatten. Fortsätt att tvätta fällningen på filtret tills filtratet är kloridfritt. Detta kan kontrolleras med silvernitratlösning (4.3).

6.3. Förbränning och vägning av fällningen

Placera filterpappret och fällningen i en porslinsdegel (5.1) som tidigare vägts med en noggrannhet på 0,1 mg. Torka i ugnen (5.3) och föraska provet vid ca 800 °C i en halvtimme (5.4). Låt svalna i en exsickator och väg med en noggrannhet på 0,1 mg.

7. REDOVISNING AV RESULTATEN

Ett mg bariumsulfat motsvarar 0,137 mg S eller 0,343 mg SO3.

Procenthalten av S i gödselmedlet är:

>Plats för tabell>

SO3 (%) = S (%) × 2,5

där

w = bariumsulfatfällningen massa i milligram,

v1 = extraktionslösningens volym i milliliter

v2 = alikvotens volym i milliliter

m = provets massa i gram

Metod 8.10 BESTÄMNING AV EXTRAHERAT NATRIUM

1. räckvidd

I detta dokument fastställs förfarandet vid bestämning av natrium i extrakt av gödselmedel.

2. tillämpningsområde

Metoden gäller EG-gödselmedel, för vilka bilaga I föreskriver att förekomst av natrium skall anges.

3. PRINCIP

Efter lämplig utspädning av det extrakt som erhålls med metod 8.1 och/eller 8.3 bestäms natriumhalten i lösningen med flamspektrometri.

4. REAGENS

4.1. Utspädd saltsyra

En del saltsyra (d20 = 1,18 g/ml) plus en del vatten.

4.2. Aluminiumnitrat Al(NO3)3,9H2O

4.3. Cesiumklorid, CsCl

4.4. Vattenfritt natriumklorid, NaCl

4.5. Lösning av cesiumklorid och aluminiumnitrat

Lös i vatten 50 g cesiumklorid (4.3) och 250 g aluminiumnitrat (4.2) i en 1 000 ml-mätkolv. Fyll på vatten till märket och blanda.

4.6. Ställd natriumlösning på ett mg/ml Na

Lös i vatten 2,542 g natriumklorid (4.4) i en 1 000 ml-mätkolv. Tillsätt 10 ml saltsyra (4.1). Fyll på vatten till märket och blanda.

5. Utrustning

Spektrometer utrustad för flammetri, inställd på 589,3 nm.

6. KALIBRERINGSLÖSNINGAR

6.1. Placera 10 ml standardlösning (4.6) i en 250 ml-mätkolv. Fyll till märket och blanda. Lösningens koncentration: 40 ìg/ml Na

6.2. Placera 0, 5, 10, 15, 20, 25 ml av den intermediära lösningen (6.1) i 100 ml-mätkolvar. Tillsätt 10 ml av lösningen (4.5). Fyll till märket och blanda. Lösningarnas koncentration: 0, 2, 4, 6, 8, 10 ìg/ml Na

7. BEREDNING AV DE LÖSNINGAR SOM SKALL MÄTAS

Gör utspädningen med beaktande av den förväntade natriumhalten i extraktionslösningen enligt metod 8.1 eller 8.3 (5 g gödselmedel i 500 ml) enligt följande tabell:

>Plats för tabell>

Gör den intermediära utspädningen med vatten. För den slutliga utspädningen tillsätts 10 ml av lösningen (4.5) till en 100 ml-mätkolv.

För ett prov på ett gram multipliceras den slutliga utspädningens mängd (v4) med fem.

8. BESTÄMNING

Ställ in spektrometern (5.1) för mätning på våglängd 589,3 nm. Kalibrera instrumentet genom att registera instrumentets reaktion på kalibreringslösningarna (6.2). Justera sedan dess känslighet, så att hela skalan utnyttjas när den mest koncentrerade kalibreringslösningen används. Mät sedan reaktionen på den provlösning som skall analyseras (7). Upprepa detta tre gånger.

9. BERÄKNING AV RESULTATEN

Rita upp en kalibreringskurva genom att markera det genomsnittliga utslaget för varje kalibreringslösning, uttryckt i ìg per ml på x-axeln. Bestäm ur denna provlösningens natriumkoncentration. Beräkna mängden natrium ur standardlösningarna med hänsyn tagen till spädningsgraderna. Redovisa resultaten som procenthalt av provet.

Procent natriumhalt (Na) i gödselmedel erhålls ur följande ekvationer:

>Plats för tabell>

Na2O (%) = Na (%) × 1,348

där

x = koncentration av lösningen införd i spektrometern i µg/ml,

v1 = extraktionslösningens volym i milliliter

v2 = alikvotens volym i milliliter

v3 = den intermediära spädningens volym i milliliter,

V4 = alikvotens volym i ml av den slutliga spädningen (i 100 milliliter),

m = provets massa i gram

Metod 9 MIKRONÄRINGSÄMNEN I HALTER UPP TILL 10 %

Metod 9.1 EXTRAKTION AV DEN TOTALA HALTEN AV MIKRONÄRINGSÄMNEN

1. räckvidd

Denna metod beskriver förfarandet för att extrahera den totala halten av mikronäringsämnen bor, kobolt, koppar, järn, mangan, molybden och zink. Man bör sträva efter att utföra så få extraktioner som möjligt och om möjligt använda samma extrakt för att bestämma den totala halten av vart och ett av mikronäringsämnena.

2. tillämpningsområde

Detta förfarande gäller EG-gödselmedel som förtecknas i bilaga I E och som innehåller ett eller flera av mikronäringsämnena bor, kobolt, koppar, järn, mangan, molybden och zink. Förfarandet är tillämpbart på de mikronäringsämnen som har en deklarerad halt av 10 % eller mindre.

3. PRINCIP

Upplösning i kokande utspädd saltsyra.

Anmärkning

Extraktionen är empirisk och inte nödvändigtvis kvantitativ beroende på produkten eller gödselmedlets andra beståndsdelar. Särskilt för vissa manganoxider kan den extraherade mängden vara betydligt mindre än den totala mängd mangan som produkten innehåller. Gödselmedelstillverkaren ansvarar för att den deklarerade halten verkligen motsvarar den mängd som extraheras under de förhållanden som metoden anger.

4. REAGENS

4.1. Utspädd saltsyralösning (HCl), ca 6 mol/l:

Blanda 1 del saltsyra (d20 = 1,18 g/ml) med 1 del vatten.

4.2. Koncentrerad ammoniaklösning (NH4OH, d = 0,9 g/ml)

5. Utrustning

Elektrisk värmeplatta med inställbar temperatur.

Anmärkning

Om extraktet skall användas för att bestämma halten av bor skall borosilikatglas inte användas. Eftersom det ingår kokning i metoden är teflon eller kvartsglas lämpligt att använda. Skölj utrustningen väl om den har rengjorts med medel som innehåller borater.

6. BEREDNING AV PROVET

Se metod 1.

7. FÖRFARANDE

7.1. Prov

Tag en mängd gödselmedel som väger mellan 2 och 10 g beroende på den deklarerade halten av ämnet i produkten. Följande tabell skall användas för att framställa en slutlig lösning som efter lämplig utspädning ligger inom mätområdet för varje metod. Provet skall vägas in med en noggrannhet på 1 mg.

>Plats för tabell>

Överför provet till en 250 ml-glasbägare.

7.2. Beredning av lösningen

Fukta provet med lite vatten om det behövs. Tillsätt försiktigt och i små mängder 10 ml utspädd saltsyralösning (4.1) per gram gödselmedel. Tillsätt ca 50 ml vatten. Täck glasbägaren med ett urglas och blanda. Låt blandningen koka upp på kokplattan och låt den koka i 30 minuter. Låt svalna, rör om då och då. Överför kvantitativt till en mätkolv på 250 eller 500 ml (se tabell). Fyll till märket med vatten och blanda väl. Filtrera genom ett torrt filter ner i en torr behållare. Kasta den första mängden. Extraktet skall vara helt klart.

Bestämningen bör göras omedelbart på alikvoter av det klara filtratet. I annat fall bör kärlet täppas till.

Anmärkningar

Extrakt där halten av bor skall bestämmas: Justera pH-värdet till mellan 4 och 6 med koncentrerad ammoniak (4.2).

8. BESTÄMNING

Bestämningen av varje mikronäringsämne skall göras på de alikvoter som anges i metoden för varje enskilt mikronäringsämne.

Vid behov skall kelaterande eller komplexbildande organiska ämnen tas bort från en alikvot av extraktet med hjälp av metod 9.3. Normalt är detta inte nödvändigt vid bestämning med hjälp av atomabsorptionsspektrometri.

Metod 9.2 EXTRAKTION AV VATTENLÖSLIGA MIKRONÄRINGSÄMNEN

1. räckvidd

Denna metod beskriver förfarandet för att extrahera vattenlösliga former av mikronäringsämnena bor, kobolt, koppar, järn, mangan, molybden och zink. Man bör sträva efter att utföra så få extraktioner som möjligt och om möjligt använda samma extrakt för att bestämma halten av vart och ett av mikronäringsämnena.

2. tillämpningsområde

Detta förfarande gäller EG-gödselmedel som förtecknas i bilaga I och som innehåller ett eller flera av mikronäringsämnena bor, kobolt, koppar, järn, mangan, molybden och zink. Förfarandet är tillämpbart på de mikronäringsämnen som har en deklarerad halt av 10 % eller mindre.

3. PRINCIP

Mikronäringsämnena extraheras genom att gödselmedlet skakas i vatten vid 20 °C ± 2 °C.

Anmärkning

Extraktionen är empirisk och inte nödvändigtvis kvantitativ.

4. REAGENS

4.1. Utspädd saltsyralösning (HCl), ca 6 mol/l:

Blanda 1 del saltsyra (d20 = 1,18 g/ml) med 1 del vatten.

5. Utrustning

5.1. Roterande skakapparat (35-40 varv i minuten).

5.2. pH-mätare

Anmärkning

Om extraktet skall användas för att bestämma halten av bor skall borosilikatglas inte användas. Teflon eller kvartsglasär lämpligt att använda för denna extraktion. Skölj utrustningen väl om den har rengjorts med medel som innehåller borater.

6. BEREDNING AV PROVET

Se metod 1.

7. FÖRFARANDE

7.1. Prov

Tag en mängd gödselmedel som väger mellan 2 och 10 g beroende på den deklarerade halten av ämnet i produkten. Följande tabell skall användas för att framställa en slutlig lösning som efter lämplig utspädning ligger inom mätområdet för varje metod. Provet skall vägas in med en noggrannhet på 1 mg.

>Plats för tabell>

Överför provet till en kolv på 250 eller 500 ml (se tabell).

7.2. Beredning av lösningen

Tillsätt ca 200 ml vatten i 250 ml-kolven eller 400 ml vatten i 500 ml-kolven.

Tillslut kolven väl med en propp. Skaka den kraftigt för hand för att dispergera provet. Placera därefter kolven i skakapparaten (5.1) och skaka den i 30 minuter.

Fyll till märket med vatten och blanda väl.

7.3. Beredning av provlösningen

Filtrera omedelbart till en ren och torr kolv. Tillslut kolven med en propp. Gör bestämningen direkt efter filtreringen.

Anmärkning

Om filtratet gradvis blir grumligt, gör en ny extraktion enligt 7.1 och 7.2 och i en kolv med volym Ve. Filtrera till en mätkolv volym W som torkats och därefter försetts med 5,00 ml saltsyralösning (4.1). Avbryt filtreringen exakt när ytan är i höjd med märket. Blanda väl.

När detta förfarande följs är extraktets volym

V = Ve × W / (W - 5)

Detta värde på V skall användas vid bestämningen av halten av spårämnena.

8. BESTÄMNING

Bestämningen av varje mikronäringsämne skall göras på de alikvoter som anges i metoden för varje enskilt mikronäringsämne.

Vid behov skall kelaterande eller komplexbildande organiska ämnen tas bort från en alikvot av extraktet med hjälp av metod 9.3. Normalt är detta inte nödvändigt vid bestämning med hjälp av atomabsorptionsspektrometri.

Metod 9.3 borttagande av organiska föreningar från extrakt av gödselmedel

1. räckvidd

Denna metod beskriver förfarandet för att ta bort organiska föreningar från extrakt av gödselmedel.

2. tillämpningsområde

Förfarandet används för att analysera prover av gödselmedel som har extraherats med hjälp av metod 9.1 och 9.2 och för vilka den totala halten eller den vattenlösliga delen ämnen skall deklareras enligt bilaga I E i denna förordning.

Anmärkning

Förekomsten av organiska ämnen i små mängder påverkar normalt inte bestämning med hjälp av atomabsorptionsspektrometri.

3. PRINCIP

De organiska föreningarna i en alikvot av extraktet oxideras med väteperoxid.

4. REAGENS

4.1. Utspädd saltsyralösning (HCl), ca 0,5 mol/l:

Blanda 1 volymdel saltsyra ((d 20 = 1,18 g/ml) med 20 volymdelar vatten.

4.2. Väteperoxidlösning (30 % H2O2, ñ = 1,11 g/ml), fri fran mikronäringsämnen

5. Utrustning

Elektrisk värmeplatta med inställbar temperatur.

6. FÖRFARANDE

Häll 25 ml av den lösning som har extraherats med hjälp av metod 9.1 eller 9.2 i en 100 ml-glasbägare. Om metod 9.2 används, tillsätt 5 ml utspädd saltsyralösning (4.1). Tillsätt sedan 5 ml väteperoxidlösning (4.2). Täck med ett urglas. Låt oxidera i rumstemperatur i ca en timme, låt sedan gradvis koka upp och låt koka i en halvtimme. Tillsätt vid behov ytterligare 5 ml väteperoxid till lösningen när den har svalnat. Koka sedan lösningen för att ta bort överskott av väteperoxid. Låt svalna och överför kvantitativt till en 50 ml-mätkolv och fyll upp till märket. Filtrera vid behov.

Denna utspädning skall beaktas vid uttagningen av alikvoter och beräkningen av mikronäringsämnenas procentandel i produkten.

Metod 9.4 BESTÄMNING AV MIKRONÄRINGSÄMNEN I EXTRAKT AV GÖDSELMEDEL MED HJÄLP AV ATOMABSORPTIONS- SPEKTROMETRI (ALLMÄNT FÖRFARANDE)

1. räckvidd

I detta dokument fastställs förfarandet vid bestämning av halten av vissa mikronäringsämnen i extrakt av gödselmedel med hjälp av atomabsorptionsspektrometri.

2. tillämpningsområde

Förfarandet används för att analysera prover av gödselmedel som har extraherats med hjälp av metod 9.1 och 9.2 och för vilka den totala halten eller den vattenlösliga delen ämnen skall deklareras enligt bilaga I E i denna förordning.

Anpassning av förfarandet till respektive mikronäringsämne finns beskriven i den särskilda metoden för varje spårämne.

Anmärkning

Förekomsten av organiska ämnen i små mängder påverkar normalt inte bestämning med hjälp av atomabsorptionsspektrometri.

3. PRINCIP

Efter det att extraktet vid behov har behandlats för att minska eller ta bort störande kemiska ämnen, späds det ut så att koncentrationen ligger inom spektrometerns optimala mätområde på en väglängd som är lämplig för det mikronäringsämne som skall bestämmas.

4. REAGENS

4.1. Utspädd saltsyralösning (HCl), ca 6 mol/l

Blanda 1 del saltsyra (d20 = 1,18 g/ml) med 1 del vatten.

4.2. Utspädd saltsyralösning (HCl), ca 0,5 mol/l

Blanda 1 volymdel saltsyra (d20 = 1,18 g/ml) med 20 volymdelar vatten.

4.3. Lantansaltlösningar (10 g La per liter)

Denna reagens används för bestämning av kobolt, järn, mangan och zink. Den kan beredas på följande två sätt:

a) Lantanoxid upplöst i saltsyra (4.1). Sätt 11,73 g lantanoxid (La2O3) till 150 ml vatten i en 1-liters mätkolv och tillsätt 120 ml 6 mol/l saltsyra (4.1). Låt den lösas upp och fyll till märket med 1 liter vatten och blanda väl. Denna lösnings saltsyrakoncentration är ca 0,5 mol/l

b) eller med lösningar av lantanklorid, lantansulfat eller lantannitrat. Lös upp 26,7 g lantankloridheptahydrat (LaCl3 7H2O) eller 31,2 g lantannitrathexahydrat [La(NO3)3 6H2O] eller 26,2 g lantansulfat- nonahydrat [La2(SO4)3 9H2O] i 150 ml vatten. Tillsätt 85 ml 6 mol/l saltsyra (4.1). Låt saltet lösas upp och fyll till märket med 1 liter vatten. Blanda väl. Denna lösnings saltsyrakoncentration är ca 0,5 mol/l.

4.4. Kalibreringslösningar

För beredningen av dessa, se varje mikronäringämnes respektive bestämningsmetod.

5. Utrustning

Atomabsorptionsspektrometer med strålningskällor som ger karakteristisk strålning för de mikronäringsämnen som skall bestämmas.

Den som använder utrustningen skall ha god kännedom om den och följa tillverkarens instruktioner. Utrustningen skall tillåta att bakgrundskorrigering görs så att sådan kan användas vid behov, särskilt för Co och Zn. De gaser som skall användas är luft och acetylen.

6. BEREDNING AV PROVLÖSNINGEN

6.1. Beredning av extraktlösningar av de mikronäringsämnen som skall bestämmas.

Se metod 9.1 och/eller 9.2 och vid behov 9.3.

6.2. Beredning av provlösningen

Späd en alikvot av det extrakt som har framställts med hjälp av metod 9.1, 9.2 eller 9.3 med vatten och/eller saltsyra (4.1) eller (4.2) så att den slutliga mätlösningen innehåller en koncentration av de ämnen som skall bestämmas som är lämplig för det mätområde som används (7.2) och en saltsyrakoncentration på minst 0,5 mol/l och inte mer än 2,5 mol/l. Det kan behövas en eller flera ytterligare utspädningar.

Häll i en 100 ml-mätkolv en alikvot av den slutliga lösning som har framställts genom att späda extraktet. Låt (a) vara volymen i ml. För bestämning av halten av kobolt, järn, mangan eller zink, tillsätt 10 ml av lantansaltlösningen (4.3). Fyll på 0,5 mol/l saltsyrelösning (4.2) till märket och blanda. Detta är den slutliga mätlösningen. Låt D vara utspädningsfaktorn.

7. FÖRFARANDE

7.1. Beredning av blindlösning

Bered en blindlösning enligt samma förfarande från extraktionsmomentet, bortsett från att provet inte är medtaget.

7.2. Beredning av kalibreringslösningar

Från de arbetskalibreringslösningar som har framställts med hjälp av varje mikronäringsämnes respektive metod bereds i 100 ml-mätkolvar en serie med minst fem kalibreringslösningar med ökande koncentration inom spektrometerns optimala mätområde. Justera vid behov saltsyrakoncentrationen så att den kommer så nära den utspädda provlösningens koncentration som möjligt (6.2). Vid bestämning av kobolt, järn, mangan och zink, tillsätt 10 ml av samma lantansaltlösning (4.3) som användes i 6.2. Fyll på 0,5 mol/l saltsyrelösning (4.2) till märket och blanda.

7.3. Bestämning

Gör klar spektrometern (5) för bestämningen och ställ in våglängden enligt metoden för det aktuella mikronäringsämnet.

Spruta in kalibreringslösningarna (7.2), provlösningen (6.2) och blindlösningen (7.1) i tur och ordning tre gånger.Anteckna varje resultat och spola instrumentet med destillerat vatten mellan varje insprutning.

Rita kalibreringskurvan med de genomsnittliga absorbanserna för var och en av kalibreringslösningarna (7.2) längs y-axeln och motsvarande spårämneskoncentrationer i ìg/ml längs x-axeln.

Avläs ur kurvan koncentrationen av det aktuella mikronäringsämnet i provlösningen xs (6.2) och i blindlösningen xb (7.1). Koncentrationerna uttrycks i µg per ml.

8. REDOVISNING AV RESULTATEN

Gödselmedlet har följande procentuella halt av mikronäringsämnet (E):

E (%) = [(xs - xb) × V × D] / (M × 104)

Om metod 9.3 har använts:

E (%) = [(xs - xb) × V × 2D] / (M × 104)

där

E är mängden mikronäringsämne som skall bestämmas, uttryckt som procent av gödselmedlet

xs är provlösningens koncentration (6.2) uttryckt i µg/ml

xb är blindlösningens koncentration (7.1) uttryckt i µg/ml

V = volymen av det extrakt som har framställts med hjälp av metod 9.1 eller 9.2 uttryckt i ml

D = faktorn som motsvarar den utspädning som har gjorts i 6.2

M = massan av det prov som har tagits med hjälp av metod 9.1 eller 9.2 uttryckt i gram

Beräkning av utspädningsfaktorn D:

Om (a1), (a2), (a3),.,.,., (ai) och (a) är alikvoterna och (v1), (v2), (v3),.,.,., (vi) och (100) är de volymer i ml som motsvarar deras respektive utspädningar beräknas utspädningsfaktorn enligt följande:

D = (v1/a1) × (v2/a2) × (v3/a3) ×. × . × . × (vi/ai) × (100/a)

Metod 9.5 spektrometrisk bestämning av borhalten i extraktav gödselmedel med hjälp av azometin-h

1. räckvidd

Denna metod beskriver förfarandet för att bestämma halten av bor i extrakt av gödselmedel.

2. tillämpningsområde

Förfarandet används för att analysera prover av gödselmedel som har extraherats med hjälp av metod 9.1 och 9.2 och för vilka den totala halten eller den vattenlösliga delen bor skall deklareras enligt bilaga I i denna förordning.

3. PRINCIP

Boratjoner bildar tillsammans med azometin-H-lösning ett gult komplex. Komplexets koncentration bestäms med hjälp av molekylabsorptionsspektrometri vid 410 nm. Störande joner maskeras med EDTA.

4. REAGENS

4.1. EDTA-buffertlösning

Överför följande till en 500 ml-mätkolv som innehåller 300 ml vatten:

- 75 g ammoniumacetat (NH4OOCCH3).

- 10 g dinatriumsalt av etylendiamintetraättiksyra (Na2EDTA).

- 40 ml ättiksyra (CH3COOH d20 = 1,05 g/ml).

Fyll till märket med vatten och blanda väl. Lösningens pH-värde, mätt med en glaselektrod, skall vara 4,8 ± 0,1.

4.2. Azometin-H-lösning

Överför följande till en 200 ml-mätkolv:

- 10 ml buffertlösning (4.1).

- 400 mg azometin-H (C17H12NaO8S2);

- 2 g askorbinsyra (C6H8O6).

Fyll till märket och blanda väl. Blanda inte till stora mängder av detta reagens eftersom det bara är hållbart några dagar.

4.3. Borkalibreringslösningar

4.3.1. Borstamlösning (100 ìg/ml)

Lös 0,5719 g borsyra (H2BO3) i vatten i en 1 000 ml-mätkolv. Fyll till märket med vatten och blanda väl. Överför till en plastkolv och förvara i kylskåp.

4.3.2. Borstamlösning (10 ìg/ml)

Överför 50 ml stamlösning (4.3.1) till en 500 ml-mätkolv. Fyll till märket med vatten och blanda väl.

5. Utrustning

Spektrometer utrustad för molekylabsorption, inställd på en våglängd på 410 nm och försedd med kyvett med 10 mm skikttjocklek.

6. BEREDNING AV PROVLÖSNINGEN

6.1. Beredning av borlösningen

Se metod 9.1 och/eller 9.2 och vid behov 9.3.

6.2. Beredning av provlösningen

Späd en alikvot av extraktet (6.1) så att den borkoncentration som anges i 7.2 erhålles. Det kan krävas två utspädningar i följd. Låt D vara utspädningsfaktorn.

6.3. Beredning av korrektionslösningen

Om provlösningen (6.2) är färgad, bered en motsvarande korrektionslösning genom att till en plastkolv föra över 5 ml av provlösningen (6.2), 5 ml EDTA-buffertlösning (4.1) och 5 ml vatten och blanda väl.

7. FÖRFARANDE

7.1. Beredning av blindlösning

Bered en blindlösning enligt samma förfarande från extraktionsmomentet, bortsett från att provet inte är medtaget.

7.2. Beredning av kalibreringslösningar

För över 0, 5, 10, 15, 20 och 25 ml av arbetskalibreringslösningen (4.3.3) till en serie 100 ml-mätkolvar. Fyll till märket med vatten och blanda väl. Dessa lösningar innehåller mellan 0 och 2,5 ìg/ml bor.

7.3. Färgutveckling

För över 5 ml av kalibreringslösningarna (7.2), provlösningarna (6.2) och blindlösningen (7.1) till en serie plastkolvar. Tillsätt 5 ml av EDTA-buffertlösningen (4.1). Tillsätt 5 ml av azomethin-H-lösningen (4.2).

Blanda väl och låt färgen utvecklas i mörker 2,5-3 timmar.

7.4. Bestämning

Mät absorbansen hos de lösningar som har framställts enligt 7.3 och vid behov korrektionslösningen (6.3) mot vatten vid en våglängd på 410 nm. Skölj kyvetterna med vatten före varje ny avläsning.

8. REDOVISNING AV RESULTATEN

Rita upp kalibreringskurvan med lösningarnas koncentration (7.2) på x-axeln och den absorbans (7.4) som spektrometern anger längs y-axeln.

Avläs ur kalibreringskurvan koncentrationen av bor (B) i blindlösningen (7.1), koncentrationen av bor (B) i provlösningen (6.2) och, om provlösningen är färgad, den korrigerade koncentrationen av lösningen. För att beräkna denna, subtrahera korrektionslösningens absorbans (6.3) från provlösningens absorbans och bestäm den korrigerade koncentrationen av provlösningen. Anteckna provlösningens koncentration (6.2) med eller utan korrigering, X(xs) och blindlösningens koncentration (xb).

Gödselmedlet har följande procentuella halt av bor:

B % = [(xs - xb) × V × D] / (M × 104)

Om metod (9.3) har använts:

B % = [(xs - xb) × V × 2D] / (M × 104)

där

B = mängden bor uttryckt i procent av gödselmedlet

xs är provlösningens koncentration (ìg/ml) i provlösningen (6.2), med eller utan korrigering correction;

xb är blindlösningens (7.1) koncentration (µg/ml)

V = volymen av det extrakt som har framställts med hjälp av metod 9.1 eller 9.2 uttryckt i ml

D = faktorn som motsvarar den utspädning som har gjorts i 6.2

M = massan av det prov som har tagits med hjälp av metod 9.1 eller 9.2 uttryckt i gram

Beräkning av utspädningsfaktorn D: Om (a1), (a2) är alikvoterna och (v1), (v2) är de volymer i ml som motsvarar deras respektive utspädningar beräknas utspädningsfaktorn D enligt följande:

D = (v1/a1) × (v2/a2)

Metod 9.6 bestämning av kobolthalten i extrakt av gödselmedelmed hjälp av atomabsorptionsspektrometri

1. Räckvidd

Denna metod beskriver förfarandet för att bestämma halten av kobolt i extrakt av gödselmedel.

2. tillämpningsområde

Förfarandet används för att analysera prover av gödselmedel som har extraherats med hjälp av metod 9.1 och 9.2 och för vilka den totala halten eller den vattenlösliga delen kobolt skall deklareras enligt bilaga I E i denna förordning.

3. PRINCIP

Efter lämplig beredning och utspädning av extrakten bestäms kobolthalten med hjälp av atomabsorptionsspektrometri.

4. REAGENS

4.1. Saltsyralösning, ca 6 mol/l.

Se metod 9.4 (4.1).

4.2. Saltsyralösning, ca 0,5 mol/l.

Se metod 9.4 (4.2).

4.3. Lantansaltlösningar (10 g La per liter)

Se metod 9.4 (4.3).

4.4. Koboltkalibreringslösning

4.4.1. Koboltstamlösning (1 000 ìg/ml)

Väg in 1 g kobolt med en noggrannhet på 0,1 mg i en 250 ml-glasbägare. Tillsätt 25 ml 6 mol/l saltsyra (4.1) och värm på en värmeplatta tills koboltet är helt upplöst. Låt svalna och överför kvantitativt till en 1 000 ml-mätkolv. Fyll till märket med vatten och blanda väl.

4.4.2. Koboltstamlösning (100 ìg/ml)

Överför 10 ml stamlösning (4.4.1) till en 100 ml-mätkolv. Fyll på 0,5 mol/l saltsyrelösning (4.2) till märket och blanda.

5. Utrustning

Atomabsorptionsspektrometer: se metod 9.4 (5). Instrumentet skall vara utrustat med strålningskälla för kobolts karakteristiska strålning (240,7 nm). Bakgrundskorrigering måste kunna göras.

6. BEREDNING AV PROVLÖSNINGEN

6.1. Koboltextraktlösning

Se metod 9.1 och/eller 9.2 och vid behov 9.3.

6.2. Beredning av provlösningen

Se metod 9.4 (6.2). Provlösningen måste innehålla 10 % (volym) lantansaltlösning (4.3).

7. FÖRFARANDE

7.1. Beredning av blindlösning

Se metod 9.4 (7.1). Blindlösningen måste innehålla 10 % (volym) av den lantansaltlösning som anges i 6.2.

7.2. Beredning av kalibreringslösningar

Se metod 9.4 (7.2).

För ett optimalt mätområde på 0 5 ìg/ml kobolt, överför 0, 0,5, 1, 2, 3, 4 respektive 5 ml arbetslösning (4.4.2) till en serie 100 ml-mätkolvar. Justera vid behov saltsyrakoncentrationen så att den kommer så nära provlösningens koncentration som möjligt. Tillsätt 10 ml av den lantansaltlösning som anges i 6.2 till varje kolv. Fyll på 0,5 mol/l saltsyrelösning (4.2) till märket och blanda. Dessa lösningar innehåller 0, 0,5, 1, 2, 3, 4 respektive 5 ìg/ml kobolt.

7.3. Bestämning

Se metod 9.4 (7.3). Gör klar spektrometern (5) för bestämningen och ställ in våglängden på 240,7 nm.

8. REDOVISNING AV RESULTATEN

Se metod 9.4 (8).

Gödselmedlet har följande procentuella halt av kobolt:

Co % = [xs - xb) × V × D] / (M × 104)

Om metod (9.3) har använts:

Co % = [xs - xb) × V × 2D] / (M × 104)

där

Co = mängden kobolt uttryckt i procent av gödselmedlet

xs är provlösningens (6.2) koncentration uttryckt i µg/ml

xb är blindlösningens (7.1) koncentration uttryckt i µg/ml

V = volymen av det extrakt som har framställts med hjälp av metod 9.1 eller 9.2 uttryckt i ml

D = faktorn som motsvarar den utspädning som har gjorts i 6.2

M = massan av det prov som har tagits med hjälp av metod 9.1 eller 9.2 uttryckt i gram

Beräkning av utspädningsfaktorn D Om (a1), (a2), (a3),.,.,., (ai) och (a) är alikvoterna och (v1), (v2), (v3),.,.,., (vi) och (100) är de volymer i ml som motsvarar deras respektive utspädningar beräknas utspädningsfaktorn D enligt följande:

D = (v1/a1) × (v2/a2) × (v3/a3) × . × . ×. × . × (vi/ai) × (100/a)

Metod 9.7 bestämning av kopparhalten i extrakt av gödselmedelmed hjälp av atomabsorptionsspektrometri

1. räckvidd

Denna metod beskriver förfarandet för att bestämma halten av koppar i extrakt av gödselmedel.

2. tillämpningsområde

Förfarandet används för att analysera prover av gödselmedel som har extraherats med hjälp av metod 9.1 och 9.2 och för vilka den totala halten eller den vattenlösliga delen koppar skall deklareras enligt bilaga I E i denna förordning.

3. PRINCIP

Efter lämplig beredning och utspädning av extrakten bestäms kopparhalten med hjälp av atomabsorptionsspektrometri.

4. REAGENS

4.1. Saltsyralösning, ca 6 mol/l.

Se metod 9.4 (4.1).

4.2. Saltsyralösning, ca 0,5 mol/l.

Se metod 9.4 (4.2).

4.3. Väteperoxidlösning (30 % H2O2, d20= 1,11 g/ml) fri från mikronäringsämnen

4.4. Kopparkalibreringslösning

4.4.1. Kopparstamlösning (1 000 ìg/ml)

Väg in 1 g koppar med en noggrannhet på 0,1 mg i en 250 ml-glasbägare. Tillsätt 25 ml 6 mol/l saltsyra (4.1) och 5 ml väteperoxidlösning (4.3) och värm på en värmeplatta tills kopparen är helt upplöst. Överför kvantitativt till en 1 000 ml-mätkolv. Fyll till märket med vatten och blanda väl.

4.4.2. Koppararbetslösning (100 µg/ml)

Överför 20 ml stamlösning (4.4.1) till en 200 ml-mätkolv. Fyll på 0,5 mol/l saltsyrelösning (4.2) till märket och blanda.

5. Utrustning

Atomabsorptionsspektrometer: se metod 9.4 (5). Instrumentet skall vara utrustat med strålningskälla för koppars karakteristiska strålning (324,8 nm).

6. BEREDNING AV PROVLÖSNINGEN

6.1. Kopparextraktlösning

Se metod 9.1 och/eller 9.2 och vid behov 9.3.

6.2. Beredning av provlösningen

Se metod 9.4 (6.2).

7. FÖRFARANDE

7.1. Beredning av blindlösning

Se metod 9.4 (7.1).

7.2. Beredning av kalibreringslösningar

Se metod 9.4 (7.2).

För ett optimalt mätområde på 0 5 µg/ml koppar, överför 0, 0,5, 1, 2, 3, 4 respektive 5 ml arbetslösning (4.4.2) till en serie 100 ml-mätkolvar. Justera vid behov saltsyrakoncentrationen så att den kommer så nära provlösningens koncentration (6.2) som möjligt. Fyll på 0,5 mol/l saltsyrelösning (4.2) till märket och blanda. Dessa lösningar innehåller 0, 0,5, 1, 2, 3, 4 respektive 5 ìg/ml koppar.

7.3. Bestämning

Se metod 9.4 (7.3). Gör klar spektrometern (5) för bestämningen och ställ in våglängden på 324,8 nm.

8. REDOVISNING AV RESULTATEN

Se metod 9.4 (8).

Gödselmedlet har följande procentuella halt av koppar:

Cu % = [xs - xb) × V × D] / (M × 104)

Om metod (9.3) har använts:

Cu % = [xs - xb) × V × 2D] / (M × 104)

där

Cu = mängden koppar uttryckt i procent av gödselmedlet

xs är provlösningens (6.2) koncentration uttryckt i µg/ml

xb är blindlösningens (7.1) koncentration uttryckt i µg/ml

V = volymen av det extrakt som har framställts med hjälp av metod 9.1 eller 9.2 uttryckt i ml

D är faktorn som motsvarar den utspädning som har gjorts i 6.2

M är massan av det prov som har tagits med hjälp av metod 9.1 eller 9.2 uttryckt i gram

Beräkning av utspädningsfaktorn D Om (a1), (a2), (a3),.,.,., (ai) och (a) är alikvoterna och (v1), (v2), (v3),.,.,., (vi) och (100) är de volymer i ml som motsvarar deras respektive utspädningar beräknas utspädningsfaktorn D enligt följande:

D = (v1/a1) × (v2/a2) × (v3/a3) × . × . ×. × . × (vi/ai) × (100/a)

Metod 9.8 bestämning av järnhalten i extrakt av gödselmedelmed hjälp av atomabsorptionsspektrometri

1. räckvidd

Denna metod beskriver förfarandet för att bestämma halten av järn i extrakt av gödselmedel.

2. tillämpningsområde

Förfarandet används för att analysera prover av gödselmedel som har extraherats med hjälp av metod 9.1 och 9.2 och för vilka den totala halten eller den vattenlösliga delen järn skall deklareras enligt bilaga I E i denna förordning.

3. PRINCIP

Efter lämplig beredning och utspädning av extraktet bestäms järnhalten med hjälp av atomabsorptionsspektrometri.

4. REAGENS

4.1. Saltsyralösning, ca 6 mol/l.

Se metod 9.4 (4.1).

4.2. Saltsyralösning, ca 0,5 mol/l.

Se metod 9.4 (4.2).

4.3. Väteperoxidlösning (30 % H2O2, d20= 1,11 g/ml), från mikronäringsämnen

4.4. Lantansaltlösningar (10 g La per liter)

Se metod 9.4 (4.3).

4.5. Järnkalibreringslösningar

4.5.1. Järnstamlösning (1 000 ìg/ml)

Väg in 1 g järntråd med en noggrannhet på 0,1 mg i en 500 ml-glasbägare. Tillsätt 200 ml 6 mol/l saltsyra (4.1) och 15 ml väteperoxidlösning (4.3). Värm på en värmeplatta tills järnet är helt upplöst. Låt svalna och överför kvantitativt till en 1 000 ml-mätkolv. Fyll till märket med vatten och blanda väl.

4.5.2. Järnarbetslösning (100 ìg/ml)

Överför 20 ml stamlösning (4.5.1) till en 200 ml-mätkolv. Fyll på 0,5 mol/l saltsyrelösning (4.2) till märket och blanda.

5. Utrustning

Atomabsorptionsspektrometer: se metod 9.4 (5). Instrumentet skall vara utrustat med strålningskälla för järns karakteristiska strålning (248,3 nm).

6. BEREDNING AV PROVLÖSNINGEN

6.1. Järnextraktlösning

Se metod 9.1 och/eller 9.2 och vid behov 9.3.

6.2. Beredning av provlösningen

Se metod 9.4 (6.2). Provlösningen måste innehålla 10 % (volym) lantansaltlösning.

7. FÖRFARANDE

7.1. Beredning av blindlösning

Se metod 9.4 (7.1). Blindlösningen måste innehålla 10 % (volym) av den lantansaltlösning som anges i 6.2.

7.2. Beredning av kalibreringslösningar

Se metod 9.4 (7.2).

För ett optimalt mätområde på 0-10 ìg/ml järn, överför 0, 2, 4, 6, 8 respektive 10 ml arbetslösning (4.5.2) till en serie 100 ml-mätkolvar. Justera vid behov saltsyrakoncentrationen så att den kommer så nära provlösningens koncentration som möjligt. Tillsätt 10 ml av den lantansaltlösning som anges i 6.2. Fyll på 0,5 mol/l saltsyrelösning (4.2) till märket och blanda. Dessa lösningar innehåller 0, 2, 4, 6, 8 respektive 10 ìg/ml järn.

7.3. Bestämning

Se metod 9.4 (7.3). Gör klar spektrometern (5) för bestämningen och ställ in våglängden på 248,3 nm.

8. REDOVISNING AV RESULTATEN

Se metod 9.4 (8).

Gödselmedlet har följande procentuella halt av järn:

Fe % = [xs - xb) × V × D] / (M × 104)

Om metod 9.3 har använts:

Fe % = [xs - xb) × V × 2D] / (M × 104)

där

Fe = mängden järn uttryckt i procent av gödselmedlet

xs är provlösningens (6.2) koncentration uttryckt i µg/ml

xb är blindlösningens (7.1) koncentration uttryckt i µg/ml

V = volymen av det extrakt som har framställts med hjälp av metod 9.1 eller 9.2 uttryckt i ml

D är faktorn som motsvarar den utspädning som har gjorts i 6.2

M är massan av det prov som har tagits med hjälp av metod 9.1 eller 9.2 uttryckt i gram

Beräkning av utspädningsfaktorn D Om (a1), (a2), (a3),.,.,., (ai) och (a) är alikvoterna och (v1), (v2), (v3),.,.,., (vi) och (100) är de volymer i ml som motsvarar deras respektive utspädningar beräknas utspädningsfaktorn D enligt följande:

D = (v1/a1) × (v2/a2) × (v3/a3) × . × . ×. × . × (vi/ai) × (100/a)

Metod 9.9 bestämning av halten av mangan i extrakt av gödselmedelmed hjälp av atomabsorptionsspektrometri

1. räckvidd

Denna metod beskriver förfarandet för att bestämma halten av mangan i extrakt av gödselmedel.

2. tillämpningsområde

Förfarandet används för att analysera prover av gödselmedel som har extraherats med hjälp av metod 9.1 och 9.2 och för vilka den totala halten eller den vattenlösliga delen mangan skall deklareras enligt bilaga I E i denna förordning.

3. PRINCIP

Efter lämplig beredning och utspädning av extrakten bestäms manganhalten med hjälp av atomabsorptionsspektrometri.

4. REAGENS

4.1. Saltsyralösning, ca 6 mol/l.

Se metod 9.4 (4.1).

4.2. Saltsyralösning, ca 0,5 mol/l.

Se metod 9.4 (4.2).

4.3. Lantansaltlösningar (10 g La per liter)

Se metod 9.4 (4.3).

4.4. Mangankalibreringslösning

4.4.1. Manganstamlösning (1 000 ìg/ml)

Väg in 1 g mangan med en noggrannhet på 0,1 mg i en 250 ml-glasbägare. Tillsätt 25 ml 6 mol/l saltsyralösning (4.1). Värm på en värmeplatta tills manganet är helt upplöst. Låt svalna och överför kvantitativt till en 1 000 ml-mätkolv. Fyll till märket med vatten och blanda väl.

4.4.2. Manganarbetslösning (100 ìg/ml)

Späd ut 20 ml stamlösning (4.4.1) med 0,5 mol/l saltsyralösning (4.2) i en 200 ml-mätkolv. Fyll på 0,5 mol/l saltsyrelösning (4.2) till märket och blanda.

5. Utrustning

Atomabsorptionsspektrometer: se metod 9.4 (5). Instrumentet skall vara utrustat med strålningskälla för mangans karakteristiska strålning (279,6 nm).

6. BEREDNING AV PROVLÖSNINGEN

6.1. Manganextraktlösning

Se metod 9.1 och/eller 9.2 och vid behov 9.3.

6.2. Beredning av provlösningen

Se metod 9.4 (6.2). Provlösningen måste innehålla 10 % (volym) lantansaltlösning (4.3).

7. FÖRFARANDE

7.1. Beredning av blindlösning

Se metod 9.4 (7.1). Blindlösningen måste innehålla 10 % (volym) av den lantansaltlösning som anges i 6.2.

7.2. Beredning av kalibreringslösningar

Se metod 9.4 (7.2).

För ett optimalt mätområde på 0 5 ìg/ml mangan, överför 0, 0,5, 1, 2, 3, 4 respektive 5 ml arbetslösning (4.4.2) till en serie 100 ml-mätkolvar. Justera vid behov saltsyrakoncentrationen så att den kommer så nära provlösningens koncentration som möjligt. Tillsätt 10 ml av den lantansaltlösning som anges i 6.2 till varje kolv. Fyll på 0,5 mol/l saltsyrelösning (4.2) till märket och blanda. Dessa lösningar innehåller 0, 0,5, 1, 2, 3, 4 respektive 5 ìg/ml mangan.

7.3. Bestämning

Se metod 9.4 (7.3). Gör klar spektrometern (5) för bestämningen och ställ in våglängden på 279,6 nm.

8. REDOVISNING AV RESULTATEN

Se metod 9.4 (8).

Gödselmedlet har följande procentuella halt av mangan:

Mn % = [xs - xb) × V × D] / (M × 104)

Om metod 9.3 har använts:

Mn % = [xs - xb) × V × 2D] / (M × 104)

där

Mn är mängden mangan uttryckt i procent av gödselmedlet

xs är provlösningens (6.2) koncentration uttryckt i µg/ml

xb är blindlösningens (7.1) koncentration uttryckt i µg/ml

V = volymen av det extrakt som har framställts med hjälp av metod 9.1 eller 9.2 uttryckt i ml

D är faktorn som motsvarar den utspädning som har gjorts i 6.2

M = massan av det prov som har tagits med hjälp av metod 9.1 eller 9.2 uttryckt i gram

Beräkning av utspädningsfaktorn D Om (a1), (a2), (a3),.,.,., (ai) och (a) är alikvoterna och (v1), (v2), (v3),.,.,., (vi) och (100) är de volymer i ml som motsvarar deras respektive utspädningar beräknas utspädningsfaktorn D enligt följande:

D = (v1/a1) × (v2/a2) × (v3/a3) × . × . ×. × . × (vi/ai) × (100/a)

Metod 9.10 bestämning av molybden i extrakt av gödselmedelmed hjälp av spektrometri av ett komplex med ammoniumtiocyanat

1. räckvidd

Denna metod beskriver förfarandet för att bestämma halten av molybden i extrakt av gödselmedel.

2. tillämpningsområde

Förfarandet används för att analysera prover av gödselmedel som har extraherats med hjälp av metod 9.1 och 9.2 och för vilka den totala halten eller den vattenlösliga delen molybden skall deklareras enligt bilaga I E i denna förordning.

3. PRINCIP

Molybden (V) bildar tillsammans med SCN -joner i sur miljö ett komplex [MoO(SCN)5].

Komplexet extraheras med n-butylacetat. Störande joner, som t. ex. järnjoner blir kvar i vattenfasen. Den orangegula färgen bestäms av molekylabsorptionsspektrometri vid 470 nm.

4. REAGENS

4.1. Utspädd saltsyralösning (HCl), ca 6 mol/l

Se metod 9.4 (4.1).

4.2. Kopparlösning (70 mg/l) i 1,5 mol/l saltsyra

Lös 275 mg kopparsulfat (CuSO4 5H2O), som är uppvägt med en noggrannhet på 0,1 mg, i 250 ml 6 mol/l saltsyralösning (4.1) i en 1 000 ml-mätkolv. Fyll till märket med vatten och blanda väl.

4.3. Askorbinsyrelösning (50 g/l)

Lös 50 g askorbinsyra (C6H8O6) i vatten i en 1 000 ml-mätkolv. Fyll till märket med vatten och blanda väl. Förvara i kylskåp.

4.4. n-butylacetat

4.5. Ammoniumtiocyanatlösning, 0,2 M

Lös upp 15,224 g NH4SCN i vatten i en 1 000 ml-mätkolv. Fyll på vatten till märket. blanda väl och förvara i en mörk flaska.

4.6. Tennkloridlösning (50 g/l) i 2 mol/l saltsyra

Denna lösning måste vara helt klar och beredas direkt före användningen. Tennkloriden måste vara mycket ren, annars blir lösningen grumlig.

För att bereda 100 ml lösning, lös 5 g (SnCl2 2H2O) i 35 ml 6 mol/l HCl-lösning (4.1). Tillsätt 10 ml kopparlösning (4.2). Fyll till märket med vatten och blanda väl.

4.7. Molybdenkalibreringslösningar

4.7.1. Molybdenstamlösning (500 ìg/ml)

Lös 0,920 g ammoniummolybdat [(NH4)6Mo7O24 4H2O], som är uppvägt med en noggrannhet på 0,1 mg, i 6 mol/l saltsyra (4.1) i en 1 000 ml-mätkolv. Fyll till märket med saltsyran och blanda väl.

4.7.2. Intermediär molybdenlösning (25 ìg/ml)

Överför 25 ml stamlösning (4.7.1) till en 500 ml-mätkolv. Fyll till märket med 6 mol/l saltsyra (4.1) och blanda väl.

4.7.3. Molybdenarbetslösning (2,5 ìg/ml)

Överför 10 ml intermediär lösning (4.7.2) till en 100 ml-mätkolv. Fyll till märket med 6 mol/l saltsyra (4.1) och blanda väl.

5. UTRUSTNING

5.1. Molekylabsorptionsspektrometer försedd med kyvetter med 20 mm skikttjocklek. Instrumentet skall vara inställt på en våglängd på 470 nm.

5.2. Separationstrattar på 200 eller 250 ml.

6. BEREDNING AV PROVLÖSNINGEN

6.1. Molybdenextraktlösning

Se metod 9.1 och/eller 9.2 och vid behov 9.3.

6.2. Beredning av provlösningen

Späd en alikvot av extraktet (6.1) med 6 mol/l saltsyralösning (4.1) för att få fram en lämplig molybdenkoncentration. Låt D vara utspädningsfaktorn.

Överför en alikvot (a) från extraktlösningen som innehåller 1 - 12 ìg molybden till en separationstratt (5.2). Fyll upp till 50 ml med 6 mol/l saltsyralösning (4.1).

7. FÖRFARANDE

7.1. Beredning av blindlösning

Bered en blindlösning enligt samma förfarande från extraktionsmomentet, bortsett från att provet inte är medtaget.

7.2. Beredning av kalibreringslösningar

Bered en serie med minst sex kalibreringslösningar med ökande koncentration som motsvarar spektrometerns optimala mätområde.

För området 0-12,5 ìg molybden, överför 0, 1, 2, 3, 4 respektive 5 ml arbetslösning (4.7.3) till separationstrattarna (5.2). Fyll upp till 50 ml med 6 mol/l saltsyralösning (4.1). Trattarna innehåller 0, 2,5, 5, 7,5, 10 och 12,5 ìg molybden.

7.3. Framkallning och separation av komplexet

Tillsätt i varje separationstratt (6.2, 7.1 och 7.2) i tur och ordning följande lösningar:

- 10 ml kopparlösning (4.2).

- 20 ml askorbinsyrelösning (4.3).

Blanda väl och vänta i två eller tre minuter. Tillsätt sedan följande:

- 10 ml n-butylacetat (4.4) med hjälp av en precisionspipett.

- 20 ml tiocyanatlösning (4.5).

Skaka i en minut så att komplexet extraheras i den organiska fasen. Låt separera. När de två faserna har separerats, ta bort hela vattenfasen och kasta den. Tvätta den organiska fasen med:

- 10 ml tennkloridlösning (4.6).

Skaka i en minut. Låt separera. Ta bort hela vattenfasen. Samla upp den organiska fasen i ett provrör; detta gör det möjligt att samla de suspenderade vattendropparna.

7.4. Bestämning

Mät absorbansen i de lösningar som har framställts enligt 7.3 vid en våglängd på 470 nm. Använd molybdenkalibreringslösningen med 0 ìg/ml (7.2) som referens.

8. REDOVISNING AV RESULTATEN

Rita upp kalibreringskurvan med massan av molybden i kalibreringslösningarna (7.2) uttryckt i ìg på x-axeln och de absorbanser (7.4) som spektrometern anger längs y-axeln.

Bestäm ur kalibreringskurvan massan av molybden i provlösningen (6.2) och i blindlösningen (7.1). Dessa massor betecknas (xs) respektive (xb).

Gödselmedlet har följande procentuella halt av molybden:

Mo % = [xs - xb) × V/a × D] / (M × 104)

Om metod (9.3) har använts:

Mn % = [xs - xb) × V/a × 2D] / (M × 104)

där

Mo är mängden molybden uttryckt i procent av gödselmedlet

a är volymen av alikvoten från den sista utspädningslösningen (6.2) uttryckt i ml

xs är massan av molybden i provlösningen (6.2) uttryckt i ìg

xb är massan av molybden uttryckt i ìg i blindlösningen (7.1) vars volym motsvarar volymen (a) av alikvoten av provlösningen (6.2)

V är volymen av det extrakt som har framställts med hjälp av metod 9.1 eller 9.2 uttryckt i ml

D är faktorn som motsvarar den utspädning som har gjorts i 6.2

M är massan av det prov som har tagits med hjälp av metod 9.1 eller 9.2 uttryckt i gram

Beräkning av utspädningsfaktorn D Om (a1), (a2) är alikvoterna och (v1), (v2) är de volymer i ml som motsvarar deras respektive utspädningar beräknas utspädningsfaktorn D enligt följande:

D = (v1/a1) × (v2/a2)

Metod 9.11 bestämning av halten av zink i extrakt av gödselmedelmed hjälp av atomabsorptionsspektrometri

1. räckvidd

Denna metod anger förfarandet för att bestämma halten av zinc i extrakt av gödselmedel.

2. tillämpningsområde

Förfarandet används för att analysera prover av gödselmedel som har extraherats med hjälp av metod 9.1 och 9.2 och för vilka den totala halten eller den vattenlösliga delen zink skall deklareras enligt bilaga I E i denna förordning.

3. PRINCIP

Efter lämplig beredning och utspädning av extrakten bestäms zinkhalten med hjälp av atomabsorptionsspektrometri.

4. REAGENS

4.1. Saltsyralösning, ca 6 mol/l.

Se metod 9.4 (4.1).

4.2. Saltsyralösning, ca 0,5 mol/l.

Se metod 9.4 (4.2).

4.3. Lantansaltlösningar (10 g La per liter)

Se metod 9.4 (4.3).

4.4. Zinkkalibreringslösning

4.4.1 Zinkstamlösning (1 000 ìg/ml)

Lös 1 g zinkpulver eller zinkflisor, som har vägts med en noggrannhet på 0,1 mg, i 25 ml 6 mol/l saltsyra (4.1) i en 1 000 ml-glasbägare. När zinket är helt upplöst, fyll till märket med vatten och blanda väl.

4.4.2. Zinkarbetslösning (100 ìg/ml)

Lös upp 20 ml stamlösning (4.4.1) i en 200 ml-mätkolv med 0,5 mol/l saltsyralösning (4.2). Fyll på 0,5 mol/l saltsyrelösning (4.2) till märket och blanda.

5. Utrustning

Atomabsorptionsspektrometer: se metod 9.4 (5). Instrumentet skall vara utrustat med strålningskälla för zinks karakteristiska strålning (213,8 nm). Bakgrundskorrigering måste kunna göras.

6. BEREDNING AV PROVLÖSNINGEN

6.1. Zinkextraktlösning

Se metod 9.1 och/eller 9.2 och vid behov 9.3.

6.2. Beredning av provlösningen

Se metod 9.4 (6.2). Provlösningen måste innehålla 10 % (volym) lantansaltlösning (4.3).

7. FÖRFARANDE

7.1. Beredning av blindlösning

Se metod 9.4 (7.1). Blindlösningen måste innehålla 10 % (volym) av den lantansaltlösning som anges i 6.2.

7.2. Beredning av kalibreringslösningar

Se metod 9.4 (7.2).

För ett optimalt mätområde på 0 5 ìg/ml zink, överför 0, 0,5, 1, 2, 3, 4 respektive 5 ml arbetslösning (4.4.2) till en serie 100 ml-mätkolvar. Justera vid behov saltsyrakoncentrationen så att den kommer så nära provlösningens koncentration som möjligt. Tillsätt 10 ml av den lantansaltlösning som anges i 6.2 till varje kolv. Fyll på 0,5 mol/l saltsyrelösning (4.2) till märket och blanda. Dessa lösningar innehåller 0, 0,5, 1, 2, 3, 4 respektive 5 ìg/ml zink.

7.3. Bestämning

Se metod 9.4 (7.3). Gör klar spektrometern (5) för bestämningen och ställ in våglängden på 213,8 nm.

8. REDOVISNING AV RESULTATEN

Se metod 9.4 (8).

Gödselmedlet har följande procentuella halt av zink:

Zn % = [xs - xb) × V × D] / (M × 104)

Om metod (9.3) har använts:

Zn % = [xs - xb) × V × 2D] / (M × 104)

där

Zn är mängden zink uttryckt i procent av gödselmedlet

xs är provlösningens (6.2) koncentration uttryckt i µg/ml

xb är blindlösningens (7.1) koncentration uttryckt i µg/ml

V är volymen av det extrakt som har framställts med hjälp av metod 9.1 eller 9.2 uttryckt i ml

D är faktorn som motsvarar den utspädning som har gjorts i 6.2

M är massan av det prov som har tagits med hjälp av metod 9.1 eller 9.2 uttryckt i gram

Beräkning av utspädningsfaktorn D Om (a1), (a2), (a3),.,.,., (ai) och (a) är alikvoterna och (v1), (v2), (v3),.,.,., (vi) och (100) är de volymer i ml som motsvarar deras respektive utspädningar beräknas utspädningsfaktorn D enligt följande:

D = (v1/a1) × (v2/a2) × (v3/a3) × . × . ×. × . × (vi/ai) × (100/a)

Metod 10 Mikronäringsämneni halter på över 10 %

Metod 10.1 EXTRAKTION AV DEN TOTALA HALTEN AV MIKRONÄRINGSÄMNEN

1. räckvidd

Denna metod beskriver förfarandet för att extrahera den totala halten av mikronäringsämnen bor, kobolt, koppar, järn, mangan, molybden och zink. Man bör sträva efter att utföra så få extraktioner som möjligt och om möjligt använda samma extrakt för att bestämma den totala halten av vart och ett av mikronäringsämnena.

2. tillämpningsområde

Detta förfarande gäller EG-gödselmedel som förtecknas i bilaga I E till denna förordning och som innehåller ett eller flera av mikronäringsämnena bor, kobolt, koppar, järn, mangan, molybden och zink. Förfarandet är tillämpbart på de mikronäringsämnen som har en deklarerad halt av mer än 10 %.

3. PRINCIP

Upplösning i kokande utspädd saltsyra.

Anmärkning

Extraktionen är empirisk och inte nödvändigtvis kvantitativ beroende på produkten eller gödselmedlets andra beståndsdelar. Särskilt för vissa manganoxider kan den extraherade mängden vara betydligt mindre än den totala mängd mangan som produkten innehåller. Gödselmedelstillverkaren ansvarar för att den deklarerade halten verkligen motsvarar den mängd som extraheras under de förhållanden som metoden anger.

4. REAGENS

4.1. Utspädd saltsyralösning (HCl), ca 6 mol/l:

Blanda 1 del saltsyra (d20 = 1,18 g/ml) med 1 del vatten.

4.2. Koncentrerad ammoniaklösning (NH4OH, ñ = 0,9 g/ml)

5. Utrustning

5.1. Elektrisk värmeplatta med inställbar temperatur

5.2. pH-mätare

Anmärkning

Om extraktet skall användas för att bestämma halten av bor skall borosilikatglas inte användas. Eftersom det ingår kokning i metoden är teflon eller kvartsglas lämpligt att använda. Skölj utrustningen väl om den har rengjorts med medel som innehåller borater.

6. PROVBEREDNING

Se metod 1.

7. FÖRFARANDE

7.1. Prov

Tag en mängd gödselmedel som väger 1 eller 2 g beroende på den deklarerade halten av ämnet i produkten. Följande tabell skall användas för att framställa en slutlig lösning som efter lämplig utspädning ligger inom mätområdet för varje metod. Provet skall vägas in med en noggrannhet på 1 mg.

>Plats för tabell>

Överför provet till en 250 ml-glasbägare.

7.2. Beredning av lösningen

Fukta provet med lite vatten om det behövs. Tillsätt försiktigt och i små mängder 10 ml utspädd saltsyralösning (4.1) per gram gödselmedel. Tillsätt ca 50 ml vatten. Täck glasbägaren med ett urglas och blanda. Låt blandningen koka upp på kokplattan och låt den koka i 30 minuter. Låt svalna, rör om då och då. Överför kvantitativt till en 500 ml-mätkolv. Fyll till märket med vatten och blanda väl. Filtrera genom ett torrt filter ner i en torr behållare. Kasta den första mängden. Extraktet skall vara helt klart.

Bestämningen bör göras omedelbart på alikvoter av det klara filtratet. I annat fall bör kärlet täppas till.

Anmärkning

Extrakt där halten av bor skall bestämmas: Justera pH-värdet till mellan 4 och 6 med koncentrerad ammoniak (4.2).

8. BESTÄMNING

Bestämningen av varje mikronäringsämne skall göras på de alikvoter som anges i metoden för varje enskilt mikronäringsämne.

Metoderna 10.5, 10.6, 10.7, 10.9 och 10.10 kan inte användas för att bestämma ämnen som förekommer i kelaterad eller komplex form. I sådana fall måste metod 10.3 tillämpas före bestämningen.

Normalt är detta inte nödvändigt vid bestämning med hjälp av atomabsorptionsspektrometri (metoderna 10.8 och 10.11).

Metod 10.2 EXTRAKTION AV VATTENLÖSLIGA MIKRONÄRINGSÄMNEN

1. räckvidd

Denna metod beskriver förfarandet för att extrahera vattenlösliga former av mikronäringsämnena bor, kobolt, koppar, järn, mangan, molybden och zink. Man bör sträva efter att utföra så få extraktioner som möjligt och om möjligt använda samma extrakt för att bestämma halten av vart och ett av mikronäringsämnena.

2. tillämpningsområde

Detta förfarande gäller EG-gödselmedel som förtecknas i bilaga I E till denna förordning och som innehåller ett eller flera av mikronäringsämnena bor, kobolt, koppar, järn, mangan, molybden och zink. Förfarandet är tillämpbart på de mikronäringsämnen som har en deklarerad halt av mer än 10 %.

3. PRINCIP

Mikronäringsämnena extraheras genom att gödselmedlet skakas i vatten vid 20 °C ± 2 °C.

Anmärkning

Extraktionen är empirisk och inte nödvändigtvis kvantitativ.

4. REAGENS

4.1. Utspädd saltsyralösning (HCl), ca 6 mol/l:

Blanda 1 del saltsyra (d20= 1,18 g/ml) med 1 del vatten.

5. Utrustning

5.1. Roterande skakapparat (35-40 varv i minuten).

Anmärkning

Om extraktet skall användas för att bestämma halten av bor skall borosilikatglas inte användas. Teflon eller kvartsglasär lämpligt att använda för denna extraktion. Skölj utrustningen väl om den har rengjorts med medel som innehåller borater.

6. BEREDNING AV PROVET

Se metod 1.

7. FÖRFARANDE

7.1. Prov

Tag en mängd gödselmedel som väger 1 eller 2 g beroende på den deklarerade halten av ämnet i produkten. Följande tabell skall användas för att framställa en slutlig lösning som efter lämplig utspädning ligger inom mätområdet för varje metod. Provet skall vägas in med en noggrannhet på 1 mg.

>Plats för tabell>

Överför provet till en kolv på 500 ml.

7.2. Beredning av lösningen

Tillsätt ca 400 ml vatten.

Tillslut kolven väl med en propp. Skaka den kraftigt för hand för att dispergera provet.Placera därefter kolven i skakapparaten (5.1) och skaka den i 30 minuter.

Fyll till märket med vatten och blanda väl.

7.3. Beredning av provlösningen

Filtrera omedelbart till en ren och torr kolv. Tillslut kolven med en propp. Gör bestämningen direkt efter filtreringen.

Anmärkning

Om filtratet gradvis blir grumligt, gör en ny extraktion enligt 7.1 och 7.2 och i en kolv med volym Ve. Filtrera till en mätkolv volym W som torkats och därefter försetts med 5 ml saltsyralösning (4.1). Avbryt filtreringen exakt när ytan är i höjd med märket. Blanda väl.

När detta förfarande följs är extraktets volym

V = Ve × W / (W - 5)

Detta värde på V skall användas vid bestämningen av halten av spårämnena.

8. BESTÄMNING

Bestämningen av varje mikronäringsämne skall göras på de alikvoter som anges i metoden för varje enskilt mikronäringsämne.

Metoderna 10.5, 10.6, 10.7, 10.9 och 10.10 kan inte användas för att bestämma ämnen som förekommer i kelaterad eller komplex form. I sådana fall måste metod 10.3 tillämpas före bestämningen.

Normalt är detta inte nödvändigt vid bestämning med hjälp av atomabsorptionsspektrometri (metoderna 10.8 och 10.11).

Metod 10.3 borttagande av organiska föreningar från extrakt av gödselmedel

1. räckvidd

Denna metod beskriver förfarandet för att ta bort organiska föreningar från extrakt av gödselmedel.

2. tillämpningsområde

Förfarandet används för att analysera prover av gödselmedel som har extraherats med hjälp av metod 10.1 och 10.2 och för vilka den totala halten eller den vattenlösliga delen ämnen skall deklareras enligt bilaga I E i denna förordning.

Anmärkning

Förekomsten av organiska ämnen i små mängder påverkar normalt inte bestämning med hjälp av atomabsorptionsspektrometri.

3. PRINCIP

De organiska föreningarna i en alikvot av extraktet oxideras med väteperoxid.

4. REAGENS

4.1. Utspädd saltsyralösning (HCl), ca 0,5 mol/l:

Blanda 1 del saltsyra (d20 = 1,18 g/ml) med 20 delar vatten.

4.2. Väteperoxidlösning (30 % H2O2, d20= 1,11 g/ml), från mikronäringsämnen

5. Utrustning

Elektrisk värmeplatta med inställbar temperatur.

6. FÖRFARANDE

Häll 25 ml av den lösning som har extraherats med hjälp av metod 10.1 eller 10.2 i en 100 ml-glasbägare. Om metod 10.2 används, tillsätt 5 ml utspädd saltsyralösning (4.1). Tillsätt sedan 5 ml väteperoxidlösning (4.2). Täck med ett urglas. Låt oxidera i rumstemperatur i ca en timme, låt sedan gradvis koka upp och låt koka i en halvtimme. Tillsätt vid behov ytterligare 5 ml väteperoxid till lösningen när den har svalnat. Koka sedan lösningen för att ta bort överskott av väteperoxid. Låt svalna och överför kvantitativt till en 50 ml-mätkolv och fyll upp till märket. Filtrera vid behov.

Denna utspädning skall beaktas vid uttagningen av alikvoter och beräkningen av mikronäringsämnenas procentandel i produkten.

Metod 10.4 bestämning av mikronäringsämnen i extrakt av gödselmedel genom atomabsorptionsspektometri (allmänt förfarande)

1. räckvidd

I detta dokument fastställs förfarandet vid bestämning av halten av järn och zink i extrakt av gödselmedel med hjälp av atomabsorptionsspektrometri.

2. tillämpningsområde

Förfarandet används för att analysera prover av gödselmedel som har extraherats med hjälp av metod 10.1 och 10.2 och för vilka den totala halten eller den vattenlösliga delen järn eller zink skall deklareras enligt bilaga I E i denna förordning.

Anpassning av förfarandet till respektive mikronäringsämne finns beskriven i den särskilda metoden för varje spårämne.

Anmärkning

Förekomsten av organiska ämnen i små mängder påverkar normalt inte bestämning med hjälp av atomabsorptionsspektrometri.

3. PRINCIP

Efter det att extraktet vid behov har behandlats för att minska eller ta bort störande kemiska ämnen, späds det ut så att koncentrationen ligger inom spektrometerns optimala mätområde på en väglängd som är lämplig för det mikronäringsämne som skall bestämmas.

4. REAGENS

4.1. Utspädd saltsyralösning (HCl), ca 6 mol/l

Blanda 1 del saltsyra (d20 = 1,18 g/ml) med 1 del vatten.

4.2. Utspädd saltsyralösning (HCl), ca 0,5 mol/l

Blanda 1 volymdel saltsyra (d20 = 1,18 g/ml) med 20 volymdelar vatten.

4.3. Lantansaltlösningar (10 g La per liter)

Denna reagens används för bestämning av järn och zink. Den kan beredas på följande två sätt:

a) med lantanoxid upplöst i saltsyra (4.1). Sätt 11,73 g lantanoxid (La2O3) till 150 ml vatten i en 1-liters mätkolv och tillsätt 120 ml 6 mol/l saltsyra (4.1). Låt den lösas upp och fyll till märket med 1 liter vatten och blanda väl. Denna lösnings saltsyrakoncentration är ca 0,5 mol/l. eller

b) med lösningar av lantanklorid, lantansulfat eller lantannitrat. Lös upp 26,7 g lantankloridheptahydrat (LaCl3 7H2O) eller 31,2 g lantannitrathexahydrat [La(NO3)3 6H2O] eller 26,2 g lantansulfat- nonahydrat [La2(SO4)3 9H2O] i 150 ml vatten. Tillsätt 85 ml 6 mol/l saltsyra (4.1). Låt saltet lösas upp och fyll till märket med 1 liter vatten. Blanda väl. Denna lösnings saltsyrakoncentration är ca 0,5 mol/l.

4.4. Kalibreringslösningar

För beredningen av dessa, se varje mikronäringämnes respektive bestämningsmetod.

5. Utrustning

Atomabsorptionsspektrometer med strålningskällor som ger karakteristisk strålning för de mikronäringsämnen som skall bestämmas.

Den som använder utrustningen skall ha god kännedom om den och följa tillverkarens instruktioner. Utrustningen skall tillåta att bakgrundskorrigering görs så att sådan kan användas vid behov (t. ex. för Zn). De gaser som skall användas är luft och acetylen.

6. BEREDNING AV PROVLÖSNINGEN

6.1. Beredning av extraktlösningar av de ämnen som skall bestämmas

Se metod 10.1 och/eller 10.2 och vid behov 10.3.

6.2. Beredning av provlösningen

Späd en alikvot av det extrakt som har framställts med hjälp av metod 10.1, 10.2 eller 10.3 med vatten och/eller saltsyra (4.1) eller (4.2) så att den slutliga mätlösningen innehåller en koncentration av de ämnen som skall bestämmas som är lämplig för det mätområde som används (7.2) och en saltsyrakoncentration på minst 0,5 mol/l och inte mer än 2,5 mol/l. Det kan behövas en eller flera ytterligare utspädningar.

Den slutliga lösningen framställs genom att en alikvot av det utspädda extraktet placeras i en 100-ml-mätkolv. Låt volymen av denna alikvot vara (a) ml. Tillsätt 10 ml av lantansaltlösningen (4.3). Fyll på 0,5 mol/l saltsyrelösning (4.2) till märket och blanda. Låt D vara utspädningsfaktorn.

7. FÖRFARANDE

7.1. Beredning av blindlösning

Bered en blindlösning enligt samma förfarande från extraktionsmomentet, bortsett från att provet inte är medtaget.

7.2. Beredning av kalibreringslösningar

Från de arbetskalibreringslösningar som har framställts med hjälp av varje mikronäringsämnes respektive metod bereds i 100 ml-mätkolvar en serie med minst fem kalibreringslösningar med ökande koncentration inom spektrometerns optimala mätområde. Justera vid behov saltsyrakoncentrationen så att den kommer så nära den utspädda provlösningens koncentration som möjligt (6.2). Vid bestämning av järn och zink, tillsätt 10 ml av samma lantansaltlösning (4.3) som användes i 6.2. Fyll på 0,5 mol/l saltsyrelösning (4.2) till märket och blanda.

7.3. Bestämning

Gör klar spektrometern (5) för bestämningen och ställ in våglängden enligt metoden för det aktuella mikronäringsämnet.

Spruta in kalibreringslösningarna (7.2), provlösningen (6.2) och blindlösningen (7.1) i tur och ordning tre gånger.Anteckna varje resultat och spola instrumentet med destillerat vatten mellan varje insprutning.

Rita kalibreringskurvan med de genomsnittliga absorbanserna för var och en av kalibreringslösningarna (7.2) längs y-axeln och motsvarande spårämneskoncentrationer i ìg/ml längs x-axeln.

Avläs ur kurvan koncentrationen av det aktuella mikronäringsämnet i provlösningen xs (6.2) och i blindlösningen xb (7.1). Koncentrationerna uttrycks i µg per ml.

8. REDOVISNING AV RESULTATEN

Gödselmedlet har följande procentuella halt av mikronäringsämnet (E):

E (%) = [(xs - xb) × V × D] / (M × 104)

Om metod 10.3 har använts:

E (%) = [(xs - xb) × V × 2D] / (M × 104)

där

E är mängden mikronäringsämne som skall bestämmas, uttryckt som procent av gödselmedlet

xs är provlösningens koncentration (6.2) uttryckt i µg/ml

xb är blindlösningens koncentration (7.1) uttryckt i µg/ml

V är volymen av det extrakt som har framställts med hjälp av metod 10.1 eller 10.2 uttryckt i ml

D är faktorn som motsvarar den utspädning som har gjorts i 6.2

M är massan av det prov som har tagits med hjälp av metod 10.1 eller 10.2 uttryckt i gram

Beräkning av utspädningsfaktorn D:

Om (a1), (a2), (a3),.,.,., (ai) och (a) är alikvoterna och (v1), (v2), (v3),.,.,., (vi) och (100) är de volymer i ml som motsvarar deras respektive utspädningar beräknas utspädningsfaktorn enligt följande:

D = (v1/a1) × (v2/a2) × (v3/a3) × . × . × . × (vi/ai) × (100/a)

Metod 10.5 spektrometrisk bestämning av borhalten i extraktmed hjälp av acidimetrisk titrering

1. räckvidd

Denna metod anger förfarandet för att bestämma halten av bor i extrakt av gödselmedel.

2. tillämpningsområde

Förfarandet används för att analysera prover av gödselmedel som har extraherats med hjälp av metod 10.1 och 10.2 och för vilka den totala halten eller den vattenlösliga delen bor skall deklareras enligt bilaga I E i denna förordning.

3. PRINCIP

Boratjoner bildar tillsammans med mannitol ett mannitolborat-komplex genom följande reaktion:

C6H8(OH)6 + H3BO3 C6H15O8B + H2O

Komplexet titreras med natriumhydroxidlösning till ett pH på 6,3.

4. REAGENS

4.1. Metylröttindikator.

Lös 0,1 g metylrött (C15H15N3O2) i 50 ml etanol (95 %) i en 100 ml-mätkolv. Fyll med vatten till 100 ml. Blanda väl.

4.2. Utspädd saltsyralösning, ca 0,5 mol/l.

Blanda 1 del saltsyra (d20 = 1,18 g/ml) med 20 delar vatten.

4.3. Natriumhydroxidlösning, ca 0,5 mol/l.

Måste vara koldioxidfri. Lös 20 g natriumhydroxid (NaOH) i pastillform i en 1 liters mätkolv som innehåller ca 800 ml kokt vatten. När lösningen har svalnat, fyll till 1 000 ml-märket med kokt vatten och blanda väl.

4.4. Standardlösing av natriumhydroxid, ca 0,025 mol/l.

Måste vara koldioxidfri. Späd den 0,5 mol/l natriumhydroxidlösningen (4.3) 20 gånger med kokt vatten och blanda väl. Lösningens värde uttryckt i bor (B) skall bestämmas (se punkt 9).

4.5. Borkalibreringslösning (100 ìg/ml)

Lös 0,5719 g borsyra (H3BO3) mätt med en noggrannhet på 0,1 mg, i vatten i en 1,000 ml-mätkolv. Fyll till märket med vatten och blanda väl. Överför till en plastkolv och förvara i kylskåp.

4.6. D-mannitol (C6H14O6), pulver.

4.7. Natriumklorid (NaCl).

5. Utrustning

5.1. pH-mätare med glaselektrod

5.2. Magnetomrörare

5.3. 400 ml-bägare med teflonstav

6. BEREDNING AV PROVLÖSNINGEN

6.1. Beredning av borlösningen

Se metod 10.1, 10.2 och vid behov 10.3.

7. FÖRFARANDE

7.1. Provning

Placera i en 400 ml-bägare (5.3) en alikvot (a) av extraktet (6.1) innehållande 2 till 4 mg B. Tillsätt 150 ml vatten.

Tillsätt flera droppar av metylröttindikatorlösningen (4.1).

Vid extraktion enligt metod 10.2, tillsätt 0,5 mol/l saltsyra (4.2) tills dess att indikatorlösningen ändrar färg, och tillsätt sedan ytterligare 0,5 mol/l saltsyra (4.2).

Tillsätt 3 g natriumklorid (4.7) och koka upp för att avlägsna koldioxid. Låt svalna. Placera bägaren på magnetomröraren (5.2) och sänk ned de kalibrerade elektroderna för pH-mätning (5.1).

Justera lösningens pH-värde till exakt 6,3, först med 0,5 mol/l natriumhydroxidlösning (4.3) och sedan med 0,025 mol/l lösning (4.4).

Tillsätt 20 g D-mannitol (4.6), lös fullständigt och blanda väl. Titrera med 0,025 mol/l natriumhydroxidlösning (4.4) till pH 6,3 (stabilt i minst 1 minut). Låt x1 vara den nödvändiga volymen.

8. BLINDLÖSNING

Bered en blindlösning enligt samma förfarande från och med lösningsberedningen, bortsett från att gödselmedlet inte är medtaget. Låt x0 vara den nödvändiga volymen.

9. HALT AV BOR (B) I NATRIUMHYDROXIDLÖSNINGEN (4.4)

Överför med pipett 20 ml (2,0 mg B) av kalibreringslösningen (4.5) till en 400 ml-bägare och tillsätt flera droppar metylröttindikatorlösning (4.1). Tillsätt 3 g natriumklorid (4.7) och saltsyralösning (4.2) tills dess att indikatorlösningen ändrar färg (4.1).

Fyll med vatten till ca 150 ml och koka försiktigt upp för att avlägsna koldioxid. Låt svalna. Placera bägaren på magnetomröraren (5.2) och sänk ned de kalibrerade elektroderna för pH-mätning (5.1). Justera lösningens pH-värde till exakt 6,3, först med 0,5 mol/l natriumhydroxidlösning (4.3) och sedan med 0,025 mol/l lösning (4.4).

Tillsätt 20 g D-mannitol (4.6), lös fullständigt och blanda väl. Titrera med 0,025 mol/l natriumhydroxidlösning (4.4) till pH 6,3 (stabilt i minst 1 minut). Låt V1 vara den nödvändiga volymen.

Bered en blindlösning på samma sätt, men ersätt 20 ml vatten med kalibreringslösning. Låt V0 vara den nödvändiga volymen.

Borhalten (F) i mg/ml standardlösning av natriumhydroxid (4.4) är följande:

F (i mg/ml) = 2 / (V1 - V0)

1 ml natriumhydroxidlösning med en molaritet på exakt 0,025 mol/l motsvarar 0,27025 mg B.

10. REDOVISNING AV RESULTATEN

Gödselmedlet har följande procentuella halt av bor:

B (%) =

>Hänvisning till>

.

där

B är mängden bor uttryckt i procent av gödselmedlet

x1 är volymen 0,025 mol/l natriumhydroxidlösning (4.4) uttryckt i ml som behövs för provlösningen

x0 är volymen 0,025 mol/l natriumhydroxidlösning (4.4) uttryckt i ml som behövs för blindlösningen

F är halten bor (B) i 0,025 mol/l natriumhydroxidlösningen (4.4) uttryckt i mg/ml

V är volymen av den extraktlösning som har framställts med hjälp av metod 10.2 eller 10.2

a är volymen av den alikvot (7.1) som tagits från extraktlösingen (6.1) uttryckt i ml

M är massan av det prov som har tagits med hjälp av metod 10.1 eller 10.2 uttryckt i gram

Metod 10.6 bestämning av kobolthalten i extrakt av gödselmedelmed hjälp av gravimetrisk metod med 1-nitroso-2-naftol

1. räckvidd

Denna metod anger förfarandet för att bestämma halten av kobolt i extrakt av gödselmedel.

2. tillämpningsområde

Förfarandet används för att analysera prover av gödselmedel som har extraherats med hjälp av metod 10.1 och 10.2 och för vilka den totala halten eller den vattenlösliga delen kobolt skall deklareras enligt bilaga I E i denna förordning.

3. PRINCIP

Kobolt (III) ger med 1-nitroso-2-naftol en röd fällning Co (C10H6ONO)3, 2H2O. Efter det att den kobolt som finns i extraktet har bringats i kobolt (III)-stadiet fälls kobolten ut i ett ättiksyramedium genom en lösning av 1-nitroso-2-naftol. Efter filtrering tvättas fällningen, torkas tills vikten är konstant och vägs sedan som Co (C10H6ONO)3, 2H2O.

4. REAGENS

4.1. Väteperoxidlösning (H2O2 d20 = 1,11 g/ml) 30 %

4.2. Natriumhydroxidlösning, ca 2 mol/l.

Lös upp 8 g natriumhydroxid i pelletform i 100 ml vatten.

4.3. Utspädd saltsyralösning, ca 6 mol/l.

Blanda 1 volymdel saltsyra (d20= 1,18 g/ml) med 1 volymdel vatten.

4.4. Ättiksyra (99,7 % CH3CO2) (d20 = 1,05 g/ml)

4.5. Ättiksyralösning (1 : 2), ca 6 mol/l

Blanda 1 del ättiksyra (4.4) med 2 delar vatten.

4.6. Lösning av 1-nitroso-2-naftol i ättiksyra:Lös 4 g 1-nitroso-2-naftol i 100 ml ättiksyra (4.4). Tillsätt 100 ml ljummet vatten. Blanda väl. Filtrera genast. Den framställda lösningen måste användas omedelbart

5. Utrustning

5.1. Filterdegel P 16/ISO 4793, porositet 4, kapacitet 30 eller 50 ml.

5.2. Torkugn vid 130 ± 2 °C

6. BEREDNING AV PROVLÖSNINGEN

6.1. Beredning av koboltlösningen

Se metod 10.1 eller 10.2.

6.2. Beredning av den lösning som skall analyseras

Placera en alikvot av extraktet innehållande högst 20 mg Co i en 400 ml-bägare. Om extraktet framställs i enlighet med metod 10.2, tillsätt 5 droppar saltsyra (4.3). Tillsätt ca 10 ml väteperoxidlösning (4.1). Låt oxidationsmedlet verka i kallt tillstånd i 15 minuter, och fyll sedan med vatten till ca 100 ml. Täck bägaren med ett urglas. Koka upp lösningen och låt den koka i 10 minuter. Låt svalna. Gör lösningen basisk med natriumhydroxidlösning (4.2) som tillsätts droppvis tills svart kobolthydroxid börjar fällas ut.

7. FÖRFARANDE

Tillsätt 10 ml ättiksyra (4.4) och fyll med vatten till ca 200 ml. Hetta upp till kokpunkten. Tillsätt droppvis med hjälp av byrett 20 ml av 1-nitroso-2-naftol-lösningen (4.6) under ständig omrörning. Avsluta med kraftig omrörning för att få fällningen att koagulera.

Filtrera genom en filterdegel (5.1) som vägst i förväg, utan att degeln täpps igen. För att undvika detta, se till att det är vätska kvar ovanför fällningen under hela filtreringen.

Skölj bägaren med utspädd ättiksyra (4.5) för att avlägsna all fällning, skölj fällningen på filtret med utspädd ättiksyra (4.5) och sedan tre gånger med hett vatten.

Torka i torkugn (5.2) vid 130 °C ± 2 °C tills vikten är konstant.

8. REDOVISNING AV RESULTATEN

1 mg Co (C10H6ONO)3, 2H2O fällning motsvarar 0,096381 mg Co.

Gödselmedlet har följande procentuella halt av kobolt (Co):

Co (%) = X × 0,0096381 ×

>Hänvisning till>

där

X är massan av fällningen uttryckt i mg

V är volymen av den extraktlösning som har framställts med hjälp av metod 10.1 eller 10.2 uttryckt i ml

a är volymen av den alikvot som tagits från den sista utspädningen uttryckt i ml

D är utspädningsfaktorn för denna alikvot

M är massan av provet uttryckt i gram

Metod 10.7 bestämning av kopparhalten i extrakt av gödselmedelmed hjälp av titreranalys

1. räckvidd

I detta dokument beskrivs förfarandet för att bestämma halten av koppar i extrakt av gödselmedel.

2. tillämpningsområde

Förfarandet används för att analysera prover av gödselmedel som har extraherats med hjälp av metod 10.1 och 10.2 och för vilka den totala halten eller den vattenlösliga delen koppar skall deklareras enligt bilaga I E i denna förordning.

3. PRINCIP

Kopparjoner reduceras i ett surt medium med kaliumjodid:

2Cu++ + 4I- ( 2CuI + I2

Det jod som därigenom frigörs titreras med en standardlösning av tiosulfat med stärkelse som indikator enligt följande:

I2 + 2Na2S2O3 ( 2NaI + Na2S4O6

4. REAGENS

4.1. Salpetersyra (HNO3, d20 = 1,40 g/ml).

4.2. Urea [(NH2)2 C = 0]

4.3. Ammoniumvätedifluorid (NH4HF2), lösning 10 %massa/volym

Förvara lösningen i ett plastkärl.

4.4. Ammoniumhydroxidlösning (1+1)

Blanda 1 volymdel ammoniak (NH4OH, d20: 0,9 g/ml) med 1 volymdel vatten.

4.5. Standardlösning av natriumtiosulfat

Lös 7,812 g natriumtiosulfatpentahydrat (Na2S2O3 5H2O) i vatten i en 1-liters mätkolv. Denna lösning måste beredas på så sätt att 1 ml = 2 mg Cu. För stabilisering, tillsätt flera droppar kloroform. Lösningen måste förvaras i en glasbehållare och skyddas från direkt ljus.

4.6. Kaliumjodid (KI).

4.7. Kaliumtiocyanat (KSCN) lösning (25 %massa/volym)

Förvara lösningen i en plastflaska.

4.8. Stärkelselösning (ca 05 %)

Placera 2,5 g stärkelse i en 600 ml-bägare. Tillsätt ca 500 ml vatten. Koka under omrörning. Kyl till rumstemperatur. Lösningen har kort hållbarhet. Hållbarheten kan förlängas genom tillsats av ca 10 mg kvicksilverjodid.

5. BEREDNING AV PROVLÖSNINGEN

Beredning av kopparlösningen.

Se metod 10.1 och 10.2.

6. FÖRFARANDE

6.1. Beredning av titreringslösningen

Placera en alikvot av lösningen innehållande minst 20 till 40 mg Cu i en 500 ml-Erlenmeyerkolv.

Avlägsna överflödigt syre genom en kort kokning. Fyll med vatten till ca 100 ml. Tillsätt 5 ml salpetersyra (4.1), koka upp och låt koka i ca en halv minut.

Tag bort Erlenmeyerkolven från värmeplatten, tillsätt ca 3 g urea (4.2) och fortsätt kokningen i ca en halv minut.

Tag bort från värmeplattan och tillsätt 200 ml kallt vatten. Vid behov, kyl innehållet i Erlenmeyerkolven till rumstemperatur.

Tillsätt ammoniumhydroxidlösning (4.4) litet i taget tills lösningen blir blå.Tillsätt ytterligare 1 ml.

Tillsätt 50 ml ammoniumvätedifluoridlösning (4.3) och blanda.

Tillsätt 10 g kaliumjodid (4.6) och lös.

6.2. Titrering av lösningen

Placera Erlenmeyerkolven på en magnetomrörare. Sänk ned staven i Erlenmeyerkolven och ställ in omröraren på önskad hastighet.

Tillsätt med hjälp av en byrett standardlösning av natriumtiosulfat (4.4) tills den bruna färgen hos det jod som frigörs från lösningen minskar.

Tillsätt 10 ml stärkelselösning (4.8).

Fortsätt titreringen med natriumtiosulfatlösning (4.5) tills den violetta färgen nästan har försvunnit.

Tillsätt 20 ml kaliumtiocyanatlösning (4.7) och fortsätt titreringen tills den blåvioletta färgen har försvunnit helt.

Notera mängden använd tiosulfatlösning.

7. REDOVISNING AV RESULTATEN

1 ml standardlösning av natriumtiosulfat (4.5) motsvarar 2 mg Cu.

Gödselmedlet har följande procentuella halt av koppar:

Cu (%) = X

>Hänvisning till>

där

X är volymen av den natriumtiosulfatlösning som använts uttryckt i ml

V är volymen av den extraktlösning som har framställts med hjälp av metod 10.1 eller 10.2 uttryckt i ml

a är volymen av alikvoten i ml

M är massan av det prov som har tagits med hjälp av metod 10.1 eller 10.2 uttryckt i gram

Metod 10.8 bestämning av järnhalten i extrakt av gödselmedelmed hjälp av atomabsorptionsspektrometri

1. räckvidd

Denna metod beskriver förfarandet för att bestämma halten av järn i extrakt av gödselmedel.

2. tillämpningsområde

Förfarandet används för att analysera prover av gödselmedel som har extraherats med hjälp av metod 10.1 och 10.2 och för vilka den totala halten eller den vattenlösliga delen järn skall deklareras enligt bilaga I E i denna förordning.

3. PRINCIP

Efter lämplig beredning och utspädning av extraktet bestäms järnhalten med hjälp av atomabsorptionsspektrometri.

4. REAGENS

4.1. Saltsyralösning, ca 6 mol/l.

Se metod 10.4 (4.1).

4.2. Saltsyralösning, ca 0,5 mol/l.

Se metod 10.4 (4.2).

4.3. Väteperoxidlösning (30 % H2O2, d20 = 1,11 g/ml), från mikronäringsämnen

4.4. Lantansaltlösningar (10 g La per liter)

Se metod 10.4 (4.3).

4.5. Järnkalibreringslösning

4.5.1. Järnstamlösning (1 000 ìg/ml)

Väg in 1 g ren järntråd med en noggrannhet på 0,1 mg i en 500 ml-glasbägare. Tillsätt 200 ml 6 mol/l saltsyra (4.1) och 15 ml väteperoxidlösning (4.3). Värm på en värmeplatta tills järnet är helt upplöst. Låt svalna och överför kvantitativt till en 1 000 ml-mätkolv. Fyll till märket med vatten och blanda väl.

4.5.2. Järnarbetslösning (100 ìg/ml)

Överför 20 ml stamlösning (4.5.1) till en 200 ml-mätkolv. Fyll på 0,5 mol/l saltsyrelösning (4.2) till märket och blanda.

5. Utrustning

Atomabsorptionsspektrometer: se metod 10.4 (5). Instrumentet skall vara utrustat med strålningskälla för järns karakteristiska strålning (248,3 nm).

6. BEREDNING AV PROVLÖSNINGEN

6.1. Järnextraktlösning

Se metod 10.1 och/eller 10.2 och vid behov 10.3.

6.2. Beredning av provlösningen

Se metod 10.4 (6.2). Provlösningen måste innehålla 10 % (volym) lantansaltlösning.

7. FÖRFARANDE

7.1. Beredning av blindlösning

Se metod 10.4 (7.1). Blindlösningen måste innehålla 10 % (volym) av den lantansaltlösning som anges i 6.2.

7.2. Beredning av kalibreringslösningar

Se metod 10.4 (7.2).

För ett optimalt mätområde på 0-10 ìg/ml järn, överför 0, 2, 4, 6, 8 respektive 10 ml arbetslösning (4.5.2) till en serie 100 ml-mätkolvar. Justera vid behov saltsyrakoncentrationen så att den kommer så nära provlösningens koncentration som möjligt. Tillsätt 10 ml av den lantansaltlösning som anges i 6.2. Fyll på 0,5 mol/l saltsyrelösning (4.2) till märket och blanda. Dessa lösningar innehåller 0, 2, 4, 6, 8 respektive 10 ìg/ml järn.

7.3. Bestämning

Se metod 10.4 (7.3). Gör klar spektrometern (5) för bestämningen och ställ in våglängden på 248,3 nm.

8. REDOVISNING AV RESULTATEN

Se metod 10.4 (8).

Gödselmedlet har följande procentuella halt av järn:

Fe (%) = [(xs - xb) × V × D] / (M × 104)

Om metod 10.3 har använts:

Fe (%) = [(xs - xb) × V × 2D] / (M × 104)

där

Fe är mängden järn uttryckt i procent av gödselmedlet

xs är provlösningens (6.2) koncentration uttryckt i µg/ml

xb är blindlösningens (7.1) koncentration uttryckt i µg/ml

V är volymen av det extrakt som har framställts med hjälp av metod 10.1 eller 10.2 uttryckt i ml

D är faktorn som motsvarar den utspädning som har gjorts i 6.2

M är massan av det prov som har tagits med hjälp av metod 10.1 eller 10.2 uttryckt i gram

Beräkning av utspädningsfaktorn D: Om (a1), (a2), (a3),.,.,., (ai) och (a) är alikvoterna och (v1), (v2), (v3),.,.,., (vi) och (100) är de volymer i ml som motsvarar deras respektive utspädningar beräknas utspädningsfaktorn D enligt följande:

D = (v1/a1) × (v2/a2) × (v3/a3) ×... × (vi/ai) × (100/a)

Metod 10.9 bestämning av halten av mangan i extrakt av gödselmedelmed hjälp av titrering

1. räckvidd

Denna metod beskriver förfarandet för att bestämma halten av mangan i extrakt av gödselmedel.

2. tillämpningsområde

Förfarandet används för att analysera prover av gödselmedel som har extraherats med hjälp av metod 10.1 och 10.2 och för vilka den totala halten eller den vattenlösliga delen mangan skall deklareras enligt bilaga I E i denna förordning.

3. PRINCIP

Om extraktet innehåller kloridjoner avlägsnas dessa genom att extraktet kokas tillsammans med svavelsyra. Manganet oxideras med natriumvismutat i ett salpetersyramedium. Det permanganat som bildas reduceras med ett överskott av järnsulfat. Detta överskott titreras med en kaliumpermanganatlösning.

4. REAGENS

4.1. Koncentrerad svavelsyra (H2SO4, d20 = 1,84 g/ml).

4.2. Svavelsyra, ca 9 mol/l.

Blanda försiktigt 1 del koncentrerad svavelsyra (4.1) med 1 del vatten.

4.3. Salpetersyra, 6 mol/l

Blanda 3 volymdelar salpetersyra (HNO3, d20 = 1,40 g/ml) med 4 volymdelar vatten.

4.4. Salpetersyra, 0,3 mol/l

Blanda 1 volymdel 6 mol/l salptersyra med 19 volymdelar vatten.

4.5. Natriumvismutat (NaBiO3) (85 %)

4.6. Kiselgur

4.7. Ortofosforsyra, 15 mol/l (H3PO4, ñ = 1,71 g/ml)

4.8. Järnsulfatlösning, 0,15 mol/l.

Lös upp 41,6 g järnsulfatheptahydrat (FeSO4, 7H2O) i en mätkolv på 1 liter.

Tillsätt 25 ml koncentrerad svavelsyra (4.1) och 25 ml fosforsyra (4.7). Fyll till 1,000 ml-märket. Blanda.

4.9. Kaliumpermanganatlösning, 0,020 mol/l

Väg in 3,160 g kaliumpermanganat (KMnO4) med en noggrannhet på 0,1 mg. Lös upp i vatten och fyll till 1 000 ml-märket.

4.10. Ställd silvernitratlösning, 0,1 mol/l

Lös upp 1,7 g silvernitrat (AgNO3) i vatten och fyll till 100 ml-märket.

5. Utrustning

5.1. Filterdegel P 16/ISO 4793, porositet 4, kapacitet 50 ml, monterad på en filtrerkolv på 500 ml.

5.2. Magnetomrörare

6. BEREDNING AV PROVLÖSNINGEN

6.1. Manganextraktlösning

Se metod 10.1 och 10.2. Om man är osäker på förekomsten av kloridjoner utförs ett prov på lösningen med en droppe av silvernitratlösningen (4.10).

6.2. Om det inte förekommer några kloridjoner placeras en alikvot av extraktet innehållande 10 - 20 mg mangan i en avlång 400 ml-bägare. Justera volymen till ca 25 ml, antingen genom evaporation eller tillsats av vatten. Tillsätt 2 ml koncentrerad svavelsyra (4.1).

6.3. Om det förekommer kloridjoner är det nödvändigt att avlägsna dem på följande sätt

Placera en alikvot av extraktet innehållande 10 - 20 mg mangan i en avlång 400 ml-glasbägare. Tillsätt 5 ml 9 mol/l svavelsyra (4.2). I ett dragskåp kokas detta på en värmeplatta tills det att ymnig vit rök frigörs. Fortsätt koka tills volymen reducerats till ca 2 ml (ett tunt sirapsaktigt lager i botten av glasbägaren). Låt svalna till rumstemperatur.

Tillsätt försiktigt 25 ml vatten och prova återigen förekomsten av klorid med en droppe av silvernitratlösningen (4.10). Om det fortfarande finns klorider upprepas proceduren efter tillsats av 5 ml 9 mol/l svavelsyra (4.2).

7. FÖRFARANDE

Tillsätt 25 ml 6 mol/l salpetersyra (4.3) och 2,5 g natriumvismutat (4.5) till provlösningen i 400 ml-bägaren. Låt röra om ordentligt i tre minuter på magnetomröraren.(5.2).

Tillsätt 50 ml 0,3 mol/l salpetersyra (4.4) och rör igen. Sugfiltrera (5.1) genom filterdegel belagd med kiselgur (4.6). Tvätta filterdegeln upprepade gånger med 0,3 mol/l salpetersyra (4.4) tills ett färglöst filtrat erhålls.

Flytta över filtratet och tvättlösningen till en 500 ml-glasbägare. Blanda och tillsätt 25 ml 0,15mol/l järnsulfatlösning (4.8). Om filtratet blir gult efter tillsatsen av järnsulfat tillsätts 3 ml 15 mol/l ortofosforsyra (4.7).

Titrera med hjälp av en byrett överskottet av järnsulfat med 0,02 mol/l kaliumpermangantlösning (4.9) tills blandningen håller en stadigt rosa färg under en minut. Gör ett blindprov under samma betingelser, bortsett från att provet utelämnas.

Anmärkning

Den oxiderade lösningen får inte komma i kontakt med gummi.

8. REDOVISNING AV RESULTATEN

1 ml 0,02 mol/l kaliumpermanganatlösning motsvarar 1,099 mg mangan (Mn).

Gödselmedlet har följande procentuella halt av mangan:

Mn (%) där = (xb - xs) × 0,1099 ×

>Hänvisning till>

där

xb är volymen av den permanganat som använts vid blindprovet uttryckt i ml

xs är volymen av den permanganat som använts vid provet uttryckt i ml

V är volymen av den extraktlösning som har framställts med hjälp av metod 10.1 eller 10.2 uttryckt i ml

a är volymen av den alikvot som tagits från extraktet uttryckt i ml

M är mol/l är provets massa i gram.

Metod 10.10 bestämning av molybden i extrakt av gödselmedelmed hjälp av gravimetrisk metod med 8-hydroxykinolin

1. räckvidd

Denna metod anger förfarandet för att bestämma halten av molybden i extrakt av gödselmedel.

2. tillämpningsområde

Förfarandet används för att analysera prover av gödselmedel som har extraherats med hjälp av metod 10.1 och 10.2 och för vilka den totala halten eller den vattenlösliga delen molybden skall deklareras enligt bilaga I E i denna förordning.

3. PRINCIP

Molybdenhalten bestäms av utfällning som molybdenyloximat under vissa förutsättningar.

4. REAGENS

4.1. Svavelsyralösning, ca 1 mol/l.

Häll försiktigt 55 ml svavelsyra (H2SO4, d20 = 1,84 g/ml) i en mätkolv på 1 liter som innehåller 800 ml vatten. Blanda. Fyll till 1 000 ml-märket när vätskan svalnat. Blanda.

4.2. Utspädd ammoniaklösnig (1:3)

Blanda 1 volymdel koncentrerad ammoniumhydroxid (NH4OH, d20 = 0,9 g/ml) med 3 volymdelar vatten.

4.3. Utspädd ättiksyralösning (1:3)

Blanda 1 volymdel koncentrerad ättiksyralösning (99,7 % CH3COOH, d20 = 1,049 g/ml) med 3 delar vatten.

4.4. Lösning av dinatriumsalt av etylendiamintetraättiksyra (EDTA)

Lös upp 5 g Na2EDTA i vatten i en 100 ml-mätkolv. Fyll till märket och blanda.

4.5. Buffertlösning

Lös upp 15 ml koncentrerad ättiksyra och 30 g ammoniumacetat i vatten i en mätkolv på 100 ml. Fyll till 100 ml-märket.

4.6. 7-hydroxykinolin(oxin)lösning

Lös upp 3 g 8-hydroxkinolin i 5 ml koncentrerad ättiksyra i en mätkolv på 100 ml. Tillsätt 80 ml vatten. Tillsätt ammoniumlösningen (4.2) droppe för droppe tills lösningen blir grumlig och då ättiksyra (4.3) tillsätts tills lösningen blir klar igen.

Fyll med vatten till 100 ml.

5. Utrustning

5.1. Filterdegel P16/ISO 4793, porositet 4, kapacitet 30 ml.

5.2. pH-mätare med glaselektrod

5.3. Torkugn vid 130 - 135 °C

6. BEREDNING AV PROVLÖSNINGEN

6.1. Beredning av molybdenlösningen. Se metod 10.1 och 10.2

7. FÖRFARANDE

7.1. Beredning av provlösningen

Placera en alikvot på 25-100 mg Mo i en 250 ml-bägare. Fyll med vatten till 50 ml.

Justera lösningens pH-värde till 5 genom att tillsätta svavelsyralösning (4.1) droppe för droppe. Tillsätt 15 ml EDTA-lösning (4.4) och sedan 5 ml buffertlösning (4.5). Fyll med vatten till ca 80 ml.

7.2. Framställning och tvättning av fällningen

Framställning av fällningen

Värm lösningen svagt. Tillsätt oxinlösningen (4.6) under oavbruten omrörning. Fortsätt med utfällningen tills all uppkomst av fällning upphört. Tillsätt ytterligare reagens tills supernatanten blir lätt gulfärgad. 20 ml är normalt sett tillräckligt. Fortsätt att värma fällningen svagt under två till tre minuter.

Filtrering och tvättning

Filtrera genom filterdegel (5.1). Skölj flera gånger med varmt vatten i 20 ml-mängder. Sköljvattnet skall gradvis bli ofärgat vilket visar att oxinet försvunnit.

7.3. Vägning av fällningen

Torka fällningen vid 130 - 135 °C tills vikten är konstant (minst en timme).

Låt den svalna i en torkugn och väg den.

8. REDOVISNING AV RESULTATEN

1 mg molybdenyloximat, MoO2(C9H6ON)2, motsvarar 0,2305 mg Mo.

Gödselmedlet har följande procentuella halt av molybden:

Mo (%) = X × 0,02305 ×

>Hänvisning till>

där

X är massan av molybdenyloximatfällningen uttryckt i mg

V är volymen av extraktlösning i enlighet med metod 10.1 och 10.2 uttryckt i ml

a är volymen av den alikvot som tagits från den sista utspädningen uttryckt i ml

D är utspädningsfaktorn för denna alikvot

M är massan av provet uttryckt i gram

Metod 10.11 bestämning av halten av zink i extrakt av gödselmedelmed hjälp av atomabsorptionsspektrometri

1. räckvidd

Denna metod anger förfarandet för att bestämma halten av zink i extrakt av gödselmedel.

2. tillämpningsområde

Förfarandet används för att analysera prover av gödselmedel som har extraherats med hjälp av metod 10.1 och 10.2 och för vilka den totala halten eller den vattenlösliga delen zink skall deklareras enligt bilaga I E i denna förordning.

3. PRINCIP

Efter lämplig beredning och utspädning av extrakten bestäms zinkhalten med hjälp av atomabsorptionsspektrometri.

4. REAGENS

4.1. Saltsyralösning, ca 6 mol/l.

Se metod 10.4 (4.1).

4.2. Saltsyralösning, ca 0,5 mol/l.

Se metod 10.4 (4.2).

4.3. Lantansaltlösningar (10 g La per liter)

Se metod 10.4 (4.3).

4.4. Zinkkalibreringslösning

4.4.1. Zinkstamlösning (1 000 ìg/ml)

Lös 1 g zinkpulver eller zinkflisor, som har vägts med en noggrannhet på 0,1 mg, i 25 ml 6 mol/l saltsyra (4.1) i en 1 000 ml-glasbägare. När zinket är helt upplöst, fyll till märket med vatten och blanda väl.

4.4.2. Zinkarbetslösning (100 ìg/ml)

Lös upp 20 ml stamlösning (4.4.1) i en 200 ml-mätkolv med 0,5 mol/l saltsyralösning (4.2). Fyll på 0,5 mol/l saltsyrelösning till märket och blanda omsorgsfullt.

5. Utrustning

Atomabsorptionsspetrometer.

Se metod 10.4 (5). Instrumentet skall vara utrustat med strålningskälla för zinks karakteristiska strålning (213,8 nm). Bakgrundskorrigering måste kunna göras.

6. BEREDNING AV PROVLÖSNINGEN

6.1. Zinkextraktlösning

Se metod 10.1 och/eller 10.2.

6.2. Beredning av provlösningen

Se metod 10.4 (6.2). Provlösningen måste innehålla 10 % (volym) lantansaltlösning (4.3).

7. FÖRFARANDE

7.1. Beredning av blindlösning

Se metod 10.4 (7.1). Blindlösningen måste innehålla 10 % (volym) av den lantansaltlösning som anges i 6.2.

7.2. Beredning av kalibreringslösningar

Se metod 10.4 (7.2). För ett optimalt mätområde på 0 5 ìg/ml zink, överför 0, 0,5, 1, 2, 3, 4 respektive 5 ml arbetslösning (4.4.2) till en serie 100 ml-mätkolvar. Justera vid behov saltsyrakoncentrationen så att den kommer så nära provlösningens koncentration som möjligt. Tillsätt 10 ml av den lantansaltlösning som anges i 6.2 till varje kolv. Fyll på 0,5 mol/l saltsyrelösning (4.2) till märket och blanda omsorgsfullt.

Dessa lösningar innehåller 0, 0,5, 1, 2, 3, 4 respektive 5 ìg/ml zink.

7.3. Bestämning

Se metod 10.4 (7.3). Gör klar spektrometern (5) för bestämningen och ställ in våglängden på 213,8 nm.

8. REDOVISNING AV RESULTATEN

Se metod 10.4 (8).

Gödselmedlet har följande procentuella halt av zink:

Zn (%) = [(xs - xb) × V × D] / (M × 104)

Om metod 10.3 har använts:

Zn (%) = [(xs - xb) × V × 2D] / (M × 104)

där

Zn är mängden zink uttryckt i procent av gödselmedlet

xs är provlösningens koncentration uttryckt i ìg/ml

xb är blindlösningens koncentration uttryckt i ìg/ml

V är volymen av det extrakt som har framställts med hjälp av metod 10.1 eller 10.2 uttryckt i ml

D är faktorn som motsvarar den utspädning som har gjorts i 6.2

M är massan av det prov som har tagits med hjälp av metod 10.1 eller 10.2 uttryckt i gram

Beräkning av utspädningsfaktorn D

Om (a1), (a2), (a3), ..., (ai) och (a) är alikvoterna och (v1), (v2), (v3), ..., (vi) och (100) är de volymer i ml som motsvarar deras respektive utspädningar beräknas utspädningsfaktorn D enligt följande:

D = (v1/a1) × (v2/a2) × (v3/a3) ×... × (vi/ai) × (100/a)

BILAGA V

A. Förteckning över dokument som tillverkare eller deras företrädare skall konsultera vid utarbetandet av ett tekniskt underlag för en ny gödselmedelstyp, som de önskar få upptagna i bilaga I till denna förordning

1. Vägledning för utarbetning av det tekniska underlaget till ansökan om att använda beteckningen "EG-GÖDSELMEDEL" på ett gödselmedel.

Europeiska gemenskapernas officiella tidning, C 138, 20.5.1994, s. 4.

2. Kommissionens direktiv 91/155/EEG av den 5 mars 1991 om införandet och den närmare utformningen av ett särskilt informationssystem avseende farliga preparat (beredningar) i enlighet med artikel 10 i direktiv 88/379/EEG.

Europeiska gemenskapernas officiella tidning, L 76/35, 22.3.1991, s. 35.

3. Kommissionens direktiv 93/112/EG av den 10 december 1993 om ändring av kommissionens direktiv 91/155/EEG om införandet och den närmare utformningen av ett särskilt informationssystem avseende farliga preparat (beredningar) i enlighet med artikel 10 i direktiv 88/379/EEG

Europeiska gemenskapernas officiella tidning, L 314, 16.12.1993, s. 38.

B. Normer för officiell ackreditering av de laboratorier, som är kompetenta och godkända att leverera de tjänster, som är nödvändiga för kontroll av eg-gödselmedels överensstämmelse med denna förordning och dess bilagor.

1. Norm gällande för laboratorierna:

EN ISO/IEC 17025, generella krav för provnings- och kalibreringslaboratoriernas kompetens.

2. Norm gällande för ackrediteringsorganen:

EN 45003, ackrediteringssystem för kalibrerings- och provningslaboratorier, generella krav rörande verksamhet och erkännande.

KONSEKVENSANALYS FÖRSLAGETS KONSEKVENSER FÖR FÖRETAGEN, SÄRSKILT SMÅ OCH MEDELSTORA FÖRETAG

Förslagets titel

Europaparlamentets och rådets förordning om gödselmedel

Dokumentets referensnummer:

.

Förslaget

1. Varför är det men hänsyn tagen till subsidiaritetsprincipen nödvändigt med gemenskapslagstiftning på området, och vad är huvudsyftet*

Genom direktiven om mineraliska EG-gödselmedel skapades 1976 en gemensam marknad för denna produkt. Till dess gällde endast nationella bestämmelser i medlemsstaterna, och en tillverkare som ville marknadsföra en produkt fick därför få den godkänd i var och en av medlemsstaterna. Dessa nationella bestämmelser existerar fortfarande, men är inte tillämpliga på EG-gödselmedel. Sedan 1976 har sammanlagt 18 direktiv om EG-gödselmedel antagits, och 1997 beslutades det enligt SLIM-initiativet att lagstiftningen skall förenklas genom att alla direktiven samlas i en rättsakt och samtidigt uppdateras.

Konsekvenser för företagen

2. Vem berörs av förslaget*

- Vilken bransch berörs* Först och främst stora kemiföretag som tillverkar mineralgödselmedel, samt importörer, som importerar mineralgödselmedel från länderna utanför EU.

- Vilken storlek har företagen som berörs* (vilken andel små och medelstora företag*) EG:s marknad för gödselmedel domineras av stora kemiföretag och europeiska företag tillgodoser 70 % av efterfrågan på gödsel i EU. Resten av efterfrågan tillgodoses väsentligen av importörer. De små och medelstora företagen har en försumbar marknadsandel.

- Är de berörda företagen koncentrerade i vissa regioner i EG* Gödselmedelsföretagen är tämligen jämnt fördelade i EU med större företag i Finland, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Belgien och Spanien.

3. Vad måste företagen göra för att följa förslaget*

Den föreslagna förordningen kommer att bli till alla delar bindande i alla medlemsstater och många av de nya bestämmelserna är utformade med hänsyn tagen till förändringar i produkterna med åren. Näringslivet behöver inte genomföra några större ändringar.

4. Vilka ekonomiska verkningar förväntas förslaget få*

- För sysselsättningen* Icke mätbara

- För investeringar och grundande av nya företag* Icke mätbara

- För företagens konkurrenskraft* Den föreslagna förordningen är lättare att läsa och förstå än de 18 gamla direktiven, särskilt eftersom inget genomförande i nationell rätt krävs. Den skapar också förutsättningar för en kommande utvidgning av lagstiftningen till andra, ännu inte reglerade typer av gödselmedel. Detta kan stimulera näringslivet, särskilt de små och medelstora företagen, att utveckla med specialiserade EG-gödselmedel.

5. Innehåller förslaget särskilda åtgärder där hänsyn tas till de små och medelstora företagens särskilda situation (mindre eller annorlunda krav)*

De små och medelstora företagen i denna bransch sysslar främst med att blanda gödselmedel. I förslaget till förordning ingår bestämmelser om särskild märkning av blandade gödselmedel. Fördelarna härvidlag torde dock snarare åtnjutas av slutanvändaren (dvs. lantbrukaren).

Samråd

6. Organisationer som tillfrågats om förslaget, med redogörelse för deras väsentligaste synpunkter.

Förslaget har varit föremål för ett långt och intensivt samråd i kommissionens arbetsgrupp för gödselmedel, som förutom medlemsstaternas experter också omfattar experter från European Fertilizer Manufacturer Association, EFMA, och European Fertilizer Importer Association, EFIA. Bägge organisationerna har deltagit i arbetet med utarbetandet av förslaget, särskilt med tanke på de tekniska detaljerna. De är särskilt positivt inställda till den föreslagna förordningens struktur, som gör det lättare för tillverkarna att förstå och tillämpa bestämmelserna.