Rekommendation till RÅDETS REKOMMENDATION OM GENOMFÖRANDET AV MEDLEMSSTATERNAS SYSSELSÄTTNINGSPOLITIK

(framlagt av kommissionen)

MOTIVERING

Denna rekommendation från kommissionen till rådet, som utarbetats enligt artikel 128.4 i fördraget, utgör en del av ett paket som också inbegriper förslaget till gemensam rapport om sysselsättningen 2001 och förslaget till rådets beslut om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik 2002. När rekommendationen om genomförandet av medlemsstaternas sysselsättningspolitik har antagits av rådet kommer den att styra in de politiska åtgärderna på prioriterade områden och ge medlemsstaterna stöd och vägledning i genomförandet av de sysselsättningspolitiska riktlinjerna.

Åtgärder till följd av rekommendationerna för 2001

Rekommendationer om medlemsstaternas sysselsättningspolitik antogs för första gången den 14 februari 2000 som en del av sysselsättningspaketet för 1999. De senaste rekommendationerna antogs av rådet den 19 januari 2001 tillsammans med riktlinjerna för medlemsstaternas sysselsättningspolitik 2001. De flesta av rekommendationerna för 2001 var uppdateringar av föregående års 52 rekommendationer, men man införde också en rad nya för att betona att medlemsstaterna måste utveckla strategier för livslångt lärande och förbättra de politiska åtgärderna inom ramen för de fyra pelarna i sysselsättningsriktlinjerna. Detta ledde att antalet rekommendationer utökades till 58.

De nationella handlingsplanerna, som medlemsstaterna lade fram i maj 2001 och som utvärderades i förslaget till gemensam rapport om sysselsättningen 2001, ger en bild av hur dessa rekommendationer samt riktlinjerna för sysselsättningen har genomförts i praktiken. Även om de åtgärder som medlemsstaterna vidtagit till följd av rekommendationerna i allmänhet har varit konstruktiva ser man att medlemsstaterna har hunnit olika långt när det gäller att genomföra och följa sysselsättningsriktlinjerna. Generellt finns det fortfarande betydande svagheter som måste åtgärdas, och ytterligare strukturreformer av de europeiska arbetsmarknaderna måste genomföras, i synnerhet med beaktande av de mindre gynnsamma ekonomiska utsikterna.

Rekommendationerna för 2002

De föreslagna rekommendationerna, som medlemsstaterna bör genomföra efter att de har antagits av rådet och redogöra för i sina nationella handlingsplaner för 2002, bygger på resultaten av kommissionens granskning av de nationella handlingsplanerna, som beskrivs i förslaget till gemensam rapport om sysselsättningen 2001. Granskningen av de nationella handlingsplanerna ledde till 57 föreslagna rekommendationer. Antalet rekommendationer är jämförbart med förra årets, både vad gäller det totala antalet och antalet per medlemsstat [1]:

[1] Danmark får en rekommendation mindre (om integrering av jämställdhetsfrågor) liksom Portugal (på grund av att två rekommendationer från 2001 slagits samman). Irland skulle få ytterligare en rekommendation om de regionala skillnaderna.

- Huvuddelen av rekommendationerna (48) har uppdaterats på grundval av de framsteg som gjorts.

- Nio av rekommendationerna är helt nya [2].

[2] Rekommendationerna om regionala skillnader och om den aktiva arbetsmarknadspolitikens effektivitet (se nedan). Integrering av jämställdhetsfrågor i Grekland och Luxemburg samt livslångt lärande i Österrike.

- Endast i fyra fall fanns det skäl att upphäva de rekommendationer [3] som gjordes förra året.

[3] Detta gäller rekommendationerna om integrering av jämställdhetsfrågor i Danmark, dialogen mellan arbetsmarknadens parter i Luxemburg, statistisk övervakning i Nederländerna och skattetrycket i Finland (där det har beslutats om skattelättnader för 2002).

Den ordning som de nya rekommendationerna för varje medlemsstat presenteras i utgör inte en prioritetsordning. Eftersom huvuddelen av rekommendationerna är uppdateringar av rekommendationerna från förra året, presenteras de i samma ordning (vilket också är den ordning i vilken de utvärderades i den gemensamma rapporten om sysselsättningen). De nya rekommendationerna står normalt att finna i slutet av förteckningen.

I enlighet med artikel 126 i fördraget har kommissionen vid utarbetandet av förslagen till rekommendationer sett till att de stämmer överens med de allmänna riktlinjerna för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik.

Även om den gradvisa ändringen av innehållet i vissa rekommendationer innebär att det är svårt att göra jämförelser från år till år framgår följande tematiska tendenser tydligt:

- De rekommendationer som rör de politiska åtgärderna har gjorts mer specifika för att avhjälpa svagheter i de enskilda länderna, som till exempel en låg sysselsättnings intensitet (i förhållande till målen från Lissabon och Stockholm) [4].

[4] Se Italien och Grekland.

- Rekommendationerna om skatter och bidrag, som tidigare syftade till att öka deltagandet bland vissa grupper såsom äldre arbetstagare, är nu inriktade på ett större antal målgrupper inbegripet äldre arbetstagare, kvinnor och invandrare, för att främja en allmän ökning av utbudet av arbetskraft [5].

[5] Till exempel Belgien, Danmark, Irland, Luxemburg, Nederländerna och Sverige.

- Rekommendationerna om livslångt lärande har setts över genom att man har fokuserat på särskilda problem som rör kompetensbrister och avsaknaden av en övergripande och enhetlig strategi i flera av medlemsstaterna.

- De rekommendationer som rör jämställdhet har gjorts mer specifika genom att man har fokuserat på särskilda problem, i synnerhet vård och omsorg [6].

[6] Till exempel Tyskland, Grekland, Spanien, Irland, Italien, Österrike och Portugal.

- Flera nya rekommendationer är inriktade på problemet med regionala skillnader - ofta i samband med frågor som rör flaskhalsar - som var föremål för en ny riktlinje för 2001 [7].

[7] Belgien, Spanien, Irland och Finland (se även Tyskland och Italien).

- I ett antal rekommendationer fästs större vikt vid att öka den aktiva arbetsmarknads politikens effektivitet [8].

[8] Tyskland, Finland och Sverige.

Rekommendation till

RÅDETS REKOMMENDATION

OM GENOMFÖRANDET AV MEDLEMSSTATERNAS SYSSELSÄTTNINGSPOLITIK

EUROPEISKA UNIONENS RÅD UTFÄRDAR DENNA REKOMMENDATION

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 128.4 i detta,

med beaktande av kommissionens rekommendation av den 12 september 2001,

med beaktande av det gemensamma yttrandet från Sysselsättningskommittén och Kommittén för ekonomisk politik [9], och

[9] (Det har ännu inte bekräftats att yttrandet är gemensamt)

av följande skäl:

(1) Rådet antog riktlinjerna för medlemsstaternas sysselsättningspolitik för 2001 genom ett beslut av den 19 januari 2001 [10].

[10] EGT L 22, 24.1.2001, s. 18.

(2) Den 23-24 mars 2000 enades Europeiska rådet vid sitt möte i Lissabon om en övergripande strategi för sysselsättning, ekonomisk reform och social sammanhållning och man åtog sig att skapa förutsättningar för full sysselsättning. Följaktligen fastlades mål för den sysselsättningsintensitet som skall ha uppnåtts 2010. Dessa mål kompletterades vid Europeiska rådets möte den 23-24 mars i Stockholm med delmål för 2005 samt ett nytt mål för att öka sysselsättningsgraden för äldre kvinnor och män till 2010.

(3) Europeiska rådet antog vid sitt möte i Nice den 7-9 december 2000 den europeiska sociala agendan, enligt vilken återgången till full sysselsättning kräver en ambitiös politik för att öka sysselsättningen, minska de regionala skillnaderna, öka jämställdheten och förbättra arbetets kvalitet.

(4) Rådet antog rekommendationen om allmänna riktlinjer för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik den 15 juni 2001, och Europeiska rådet enades vid sitt möte i Amsterdam den 16-17 juni 1997 om en resolution om en stabilitets- och tillväxtpakt i vilken medlemsstaternas åtaganden fastställs.

(5) Medlemsstaterna bör genomföra denna rekommendation på ett sätt som stämmer överens med de allmänna riktlinjerna för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik, särskilt den del som rör arbetsmarknaden.

(6) I den gemensamma rapporten om sysselsättningen 2001, som utarbetats tillsammans med kommissionen, beskrivs sysselsättningsläget i gemenskapen och de åtgärder som medlemsstaterna vidtagit för att genomföra sin sysselsättningspolitik med hänsyn till riktlinjerna och rådets rekommendation av den 19 januari 2001 om genomförandet av medlemsstaternas sysselsättningspolitik [11] granskas.

[11] EGT L 22, 24.1.2001, s. 27.

(7) Mot bakgrund av granskningen av hur medlemsstaterna genomfört sin sysselsättnings politik anser rådet att det är lämpligt att lämna rekommendationer. Rekommen dationerna bör användas med återhållsamhet, koncentreras på prioriterade frågor och bygga på en sund och korrekt analys.

(8) Då de åtgärder som medlemsstaterna vidtagit kompletteras för att bidra till målet om full sysselsättning bör medlemsstaternas behörighet respekteras.

(9) Rådet erkänner de viktiga insatser som medlemsstaterna redan gjort för att genomföra sysselsättningsriktlinjerna och rådets rekommendation av den 19 januari 2001. Vid bedömningen av konsekvenserna av denna politik bör hänsyn tas till sysselsättnings-riktlinjernas fleråriga perspektiv.

(10) De åtgärder som medlemsstaterna vidtar på grund av sysselsättningsriktlinjerna och dess fyra pelare bör ingå i en övergripande strategi där medlemsstaternas olika utgångspunkter beaktas, med målet att skapa full sysselsättning, utveckla och genomföra övergripande och enhetliga strategier för livslångt lärande samt inleda ett omfattande samarbete med arbetsmarknadens parter. Medlemsstaterna bör även beakta integreringen av jämställdhetsfrågor samt behovet att minska de regionala skillnaderna och bedöma framstegen inom ramen för samtliga fyra pelare med hjälp av indikatorer.

(11) För att vända trenden när det gäller ungdoms- och långtidsarbetslösheten bör alla unga ges möjlighet att komma in i arbetslivet innan de har varit arbetslösa i sex månader och alla vuxna arbetslösa bör erbjudas en ny start innan de har varit arbetslösa i tolv månader.

(12) Medlemsstaterna bör fullfölja moderniseringen av sina offentliga arbetsförmedlingar.

(13) Det är viktigt att de hinder för sysselsättningen som skatte- eller bidragssystemen medför minskas för att man skall kunna höja förvärvsfrekvensen bland kvinnor och äldre arbetstagare.

(14) Utvecklingen och genomförandet av livslångt lärande, som omfattar grundskole-, gymnasie- och högskoleutbildning, fortbildning och yrkesutbildning, samt fastställandet av nationella mål, är av avgörande betydelse för utvecklingen av ett konkurrenskraftigt och dynamiskt kunskapssamhälle, och kräver aktiv medverkan från alla berörda aktörer, inbegripet myndigheterna, arbetsmarknadens parter och enskilda, samt ett relevant bidrag från det civila samhället.

(15) Det behövs enhetliga politiska åtgärder som främjar social integration genom att stödja integreringen av mindre gynnade grupper och personer i arbetslivet och som mot verkar diskriminering dels när det gäller möjligheterna att komma ut på arbetsmarknaden, dels på arbetsmarknaden.

(16) Det behövs ett bättre företagsklimat och bättre förutsättningar för enskilda att bedriva företagsverksamhet så att nya arbetstillfällen kan skapas i allt fler dynamiska företag. Det måste utvecklas grundläggande förutsättningar för att möjligheterna att skapa nya arbetstillfällen inom tjänstesektorn skall kunna utnyttjas.

(17) Skapandet av varaktiga arbetstillfällen förutsätter att man inför mer sysselsättnings främjande skattesystem där det nuvarande höga skattetrycket på arbete förskjuts till alternativa källor för skatteintäkter såsom energi och miljö.

(18) Lokala sysselsättningsåtgärder bidrar i stor utsträckning till att den europeiska sysselsättningsstrategins mål kan uppnås.

(19) En avgörande faktor för att arbetsorganisationen skall kunna moderniseras och för att anpassningsförmågan hos företagen och deras anställda skall kunna främjas är att det upprättas partnerskap på alla lämpliga nivåer.

(20) Klyftan mellan könen på arbetsmarknaden, framför allt vad gäller sysselsättning, arbetslöshet och lön, liksom könsuppdelningen mellan sektorer och yrken kräver övergripande integreringsstrategier och åtgärder för att yrkesliv och familjeliv skall kunna förenas bättre.

HÄRIGENOM UTFÄRDAS bifogade rekommendationer till de enskilda medlemsstaterna.

Utfärdad i Bryssel den

På rådets vägnar

Ordförande

BILAGA

I. BELGIEN

Problem att uppnå sysselsättningsmålen

Den belgiska arbetsmarknadssituationen förbättrades under 2000 då andelen sysselsatta ökade till 60,5 procent. Detta ligger dock påtagligt under målet från Lissabon på 70 procent. Arbetslösheten sjönk ytterligare till 7 procent (under EU:s genomsnitt på 8,2 procent) och sysselsättningstillväxten ökade för att nå upp till EU:s genomsnitt (1,8 procent). De långsiktiga målen uppnås dock bara successivt.

- Ett stort antal personer blir långtidsarbetslösa. Långtidsarbetslösheten har visserligen minskat, men de långtidsarbetslösa utgjorde år 2000 3,8 procent av arbetskraften, vilket överstiger genomsnittet i EU.

- Förvärvsfrekvensen bland äldre personer är fortfarande lägst i EU (26,3 procent, det vill säga 11,4 procentenheter under genomsnittet i EU). Förvärvsfrekvensen hos kvinnor ligger med 51,5 procent också kvar under genomsnittet i EU.

- Skattetrycket på arbete är fortfarande ett av de högsta i EU.

- Arbetsorganisationen måste moderniseras ytterligare i samarbete med arbetsmarknadens parter.

- Det finns tydliga arbetskrafts- och kompetensbrister, och det finns ännu ingen helt enhetlig och övergripande strategi för livslångt lärande.

- De regionala skillnaderna i arbetslöshet är fortfarande stora.

Analysen visar att det krävs fler insatser för att följa sysselsättningsriktlinjerna och rekommendationerna när det gäller att genomföra en förebyggande politik, särskilt för vuxna, öka andelen förvärvsarbetande äldre personer och kvinnor, sänka skattetrycket på arbete, utveckla livslångt lärande och öka arbetskraftens rörlighet mellan regionerna.

Belgien bör därför göra följande:

1. Minska antalet nya långtidsarbetslösa genom att vidta resoluta åtgärder för att införa ett lämpligt system för tidiga åtgärder för arbetslösa vuxna. Undersöka effekterna av den nya individanpassade strategin för alla unga arbetslösa.

2. Vidta kraftfullare åtgärder i syfte att öka den totala sysselsättningsgraden, framför allt när det gäller kvinnor och äldre arbetstagare. Belgien bör framför allt undersöka effekterna av de åtgärder som nyligen vidtagits och beakta ytterligare åtgärder för att förebygga tidigt utträde från arbetsmarknaden samt incitament för att öka äldre arbetstagares möjligheter att stanna kvar i arbetslivet.

3. Vidta ytterligare åtgärder för att minska skattetrycket på arbete för att uppmuntra personer att ta anställning och arbetsgivare att skapa nya arbetstillfällen, samt noga övervaka effekterna av de åtgärder som redan vidtagits, inbegripet dem som rör sänkningen av socialförsäkringsavgifterna. I samarbete med arbetsmarknadens parter öka insatserna för att bättre förena trygghet med större flexibilitet på arbetsmarknaden.

4. I samarbete med alla berörda aktörer öka insatserna för att utveckla och genomföra en övergripande strategi för livslångt lärande i syfte att förebygga kompetensbrist, öka den tekniska och yrkesinriktade utbildningen attraktionsförmåga samt skapa en bättre grund för en kunskapsbaserad ekonomi och ett kunskapsbaserat samhälle.

5. Vidta samordnade åtgärder för att öka arbetskraftens rörlighet mellan regioner genom att ge information om arbetsmarknaden samt förbättra samordningen av de arbetsmarknadspolitiska insatserna ytterligare.

II. DANMARK

Problem att uppnå sysselsättningsmålen

Arbetsmarknadssituationen är fortfarande mycket gynnsam med den högsta sysselsättningsgraden för kvinnor i EU (71,6 procent), en av de högsta för män (80,8 procent) och en arbetslöshet som hör till de lägsta (4,7 procent). Även om Danmark har överskridit målen från Lissabon, är de viktigaste utmaningarna följande:

- Det totala skattetrycket är fortfarande högt. De små skillnaderna mellan bidrag och låga förvärvsinkomster har än så länge begränsat effekterna av skattereformer när det gäller incitament för låglönegrupper att ta arbete.

- Utbudet på arbetskraft minskade 2000, eftersom en ansenlig del av befolkningen i arbetsför ålder är förtidspensionerad eller uppbär sociala förmåner och andelen förvärvsarbetande bland migrerande arbetstagare fortfarande är låg.

Analysen visar att det krävs ytterligare insatser för att följa sysselsättningsriktlinjerna och rekommendationerna när det gäller att sänka skattetrycket och öka deltagandet på arbetsmarknaden.

Danmark bör därför göra följande:

1. Fullfölja och noga övervaka genomförandet av de pågående reformerna för att minska det totala skattetrycket på arbete, särskilt genom att sänka de höga marginalskatterna för låg- och medelinkomsttagare.

2. Fullfölja incitamenten för att uppmuntra ännu fler personer att ta anställning, särskilt genom att göra arbetsmarknaden ännu mer integrerad och öka insatserna för att integrera migrerande arbetstagare.

III. TYSKLAND

Problem att uppnå sysselsättningsmålen

Den positiva övergripande utvecklingen i fråga om sysselsättning och arbetslöshet under senare år bekräftades under 2000. Den totala sysselsättningsgraden på 65,3 procent överstiger genomsnittet i EU men ligger fem procentenheter under målet från Lissabon. De viktigaste utmaningarna som kvarstår på den tyska arbetsmarknaden är följande:

- Långtidsarbetslösheten minskar relativt långsamt och uppgår fortfarande till 4 procent av arbetskraften, med bestående regionala skillnader där framför allt de nya delstaterna är hårt drabbade. De aktiva arbetsmarknadsåtgärder som vidtagits i de östra delarna av landet har dessutom gett varierande resultat.

- Andelen förvärvsarbetande i åldern 55-64 år har minskat något och ligger för närvarande på 37,3 procent, vilket understiger EU:s genomsnitt.

- Arbetsorganisationen måste moderniseras och det behövs fortsatta, betydande insatser för livslångt lärande i syfte att lösa kompetensbrister och rent allmänt öka arbetskraftens kompetensnivå.

- Trots de reformer som pågår är det totala skattetrycket på arbete fortfarande högt.

- Löneskillnaderna mellan könen är bland de största i EU och barnomsorgen är relativt dåligt utbyggd.

Analysen visar att det krävs fler insatser för att följa sysselsättningsriktlinjerna och rekommendationerna när det gäller att föra en förebyggande politik, öka förvärvsfrekvensen hos äldre personer, främja livslångt lärande, minska skattetrycket på arbete och verka för jämställdhet.

Tyskland bör därför göra följande:

1. För att minska långtidsarbetslösheten avsevärt krävs det ytterligare insatser för att förebygga antalet nya långtidsarbetslösa, särskilt i landets östra delar och bland etniska minoriteter och migrerande arbetstagare, samt en effektivare aktiv arbetsmarknadspolitik.

2. Fortsätta att undanröja hinder som motverkar äldre personers och andra utsatta gruppers deltagande på arbetsmarknaden, granska och rapportera om effektiviteten hos påbörjade och överenskomna åtgärder samt anta ytterligare åtgärder för att förbättra anställbarheten hos arbetstagare över 55 år.

3. Vidta åtgärder, till exempel som en del av arbetet inom alliansen för sysselsättning, för att göra anställningsavtal och arbetsorganisationen mer flexibla. Ta itu med kompetensbristen på arbetsmarknaden genom att fortsätta de förbättringar som man har enats om i fråga om grundläggande utbildning och fortbildning samt genom att vidareutveckla en övergripande strategi för livslångt lärande med kvalitativa och kvantitativa mål. Arbetsmarknadens parter och regeringen uppmanas att inom sina respektive ansvarsområden öka insatserna för att höja kvaliteten inom fortbildningen och utarbeta system för ackreditering och erkännande av formell och icke-formell utbildning.

4. Fullfölja insatserna för att sänka skatter och socialförsäkringsavgifter när det gäller låginkomsttagare så att det lönar sig att arbeta och så att utsikterna till en varaktig och acceptabel sysselsättning förbättras. Undersöka och rapportera om effekterna av de åtgärder som vidtagits.

5. Öka insatserna för att minska löneskillnaderna mellan könen och ta itu med effekterna av skatte- och bidragssystemet på sysselsättningen hos kvinnor. Främja tillgången till barnomsorg samt mer familjevänliga arbetstider och skoltider. Genomförandet av dessa åtgärder bör inbegripa berörda aktörer på alla nivåer och övervakas med lämpliga mätbara indikatorer och mål.

IV. GREKLAND

Problem att uppnå sysselsättningsmålen

Sysselsättningsgraden i Grekland är fortfarande bland de lägsta i EU (55,6 procent totalt och 40,9 procent för kvinnor, vilket ligger långt under målen från Lissabon). Arbetslösheten har nu stabiliserats kring 11 procent - klart över genomsnittet i EU - och sysselsättningsökningen motverkas av arbetskraftens långsiktiga strukturella tillväxt. Långtidsarbetslösheten har sjunkit till 6,2 procent men ligger fortfarande klart över EU:s genomsnitt. Denna situation beror på följande strukturella problem på arbetsmarknaden:

- Sysselsättningsgraden är låg, men det finns fortfarande en outnyttjad potential att skapa arbetstillfällen inom små och medelstora företag och inom tjänstesektorn.

- Trots den höga ungdoms-, kvinno- och långtidsarbetslösheten har de offentliga arbetsförmedlingarna ännu inte utvecklat en förebyggande och individanpassad strategi. Trots betydande insatser för att övervaka statistiken om flödet in och ut på arbetsmarknaden finns det ännu inget övergripande system.

- Med beaktande av den låga sysselsättningsgraden, bör skattesystemet och reglerna för pensionsrättigheter ses över i syfte att öka utbudet på arbetskraft.

- Reformerna på utbildningsområdet inbegriper åtgärder för att utveckla livslångt lärande, men det saknas ännu en övergripande strategi, och systemen för allmän och yrkesinriktad utbildning måste förbättras ytterligare.

- Det finns utrymme att modernisera arbetets organisation ytterligare, bland annat genom insatser från arbetsmarknadsparternas sida.

- Det finns stora skillnader mellan könen när det gäller sysselsättning och arbetslöshet, och man bör ta itu med dessa bland annat genom att bygga ut barnomsorgen.

Analysen visar att det krävs ytterligare insatser för att följa sysselsättningsriktlinjerna och rekommendationerna när det gäller den övergripande politiska strategin, förebyggandet av arbetslöshet, reformen av skatte- och bidragssystem, livslångt lärande, moderniseringen av arbetets organisation och integreringen av jämställdhetsfrågor.

Grekland bör därför göra följande:

1. Förbättra den strategiska ramen, särskilt genom att utveckla väl samordnade och avvägda åtgärder för att genomföra sysselsättningsriktlinjerna beträffande samtliga fyra pelare i syfte att öka sysselsättningen, särskilt bland kvinnor och ungdomar.

2. Påskynda omstruktureringen av de offentliga arbetsförmedlingarna och vidta resoluta och enhetliga åtgärder för att hindra att arbetslösa ungdomar och vuxna blir långtidsarbetslösa, bland annat genom att snabbt genomföra den individanpassade strategin. Uppgradera statistiksystemet så att indikatorer för förebyggande och aktivering finns tillgängliga i god tid och framstegen verkligen kan övervakas.

3. Undersöka och eliminera snedvridningar till följd av skatter på arbete och pensionsrättigheter, och på så sätt förbättra incitamenten för att arbeta.

4. Vidareutveckla och genomföra en övergripande strategi för livslångt lärande och fastställa mål på detta område. Öka investeringarna i och förbättra systemen för allmän och yrkesinriktad utbildning ytterligare, bland annat när det gäller lärlingsutbildning, i syfte att öka arbetskraftens kompetens och tillgodose behoven på arbetsmarknaden.

5. Se till att de aktuella arbetsmarknadsreformerna fullföljs och bygga vidare på dessa insatser genom att främja konkreta åtaganden från arbetsmarknadens parter på alla lämpliga nivåer när det gäller att modernisera arbetsorganisationen, samtidigt som man skapar en balans mellan flexibilitet och trygghet.

6. Vidta effektiva och övergripande åtgärder för att öka förvärvsfrekvensen bland kvinnor och minska skillnaderna mellan könen när det gäller sysselsättning och arbetslöshet. Därför bör barnomsorgen och vårdmöjligheterna för andra underhållsberättigade personer byggas ut.

V. SPANIEN

Problem att uppnå sysselsättningsmålen

I Spanien har den ekonomiska tillväxten och sysselsättningstillväxten varit god under de senaste åren, men följande stora utmaningar kvarstår:

- Arbetslösheten är fortfarande mycket hög och ligger på 14,1 procent trots att den sjunkit kraftigt sedan 1996. Långtidsarbetslösheten har också minskat, men kvinnor och äldre arbetstagare är fortfarande särskilt drabbade av arbetslöshet.

- Sysselsättningsgraden på 55 procent är, trots att den ökar, bland de lägsta i EU och ligger långt under målet från Lissabon. Även om andelen förvärvsarbetande kvinnor har ökat kontinuerligt, är den med 40,3 procent fortfarande en av de lägsta i EU. Skillnaderna mellan könen när det gäller både sysselsättning och arbetslöshet (29,6 respektive 10,8 procentenheter) är bland de största i EU.

- Trots den låga utbildningsnivån och det låga deltagandet i fortbildning finns det ännu ingen enhetlig och övergripande strategi för livslångt lärande.

- Andelen anställda med visstidsavtal är fortfarande stor. De flesta av visstidsanställningarna är kortvariga och det är främst kvinnor och unga som har denna typ av arbete.

- De regionala skillnaderna är stora samtidigt som den geografiska rörligheten är mycket liten.

Analysen visar att det krävs fler insatser för att följa sysselsättningsriktlinjerna och rekommendationerna när det gäller aktivering och förebyggande av arbetslöshet, integrering av jämställdhetsfrågor, livslångt lärande, anpassningsförmåga och regionala skillnader.

Spanien bör därför göra följande:

1. Fullfölja moderniseringen av de offentliga arbetsförmedlingarna för att förbättra effektiviteten och skynda på genomförandet av den förebyggande strategin, särskilt för arbetslösa vuxna, så att den omfattar alla potentiella målgrupper. Det statistiska övervakningssystemet bör färdigställas.

2. Vidta effektiva och övergripande åtgärder för att öka den totala sysselsättningsgraden och minska skillnaderna mellan könen när det gäller sysselsättning och arbetslöshet. Som ett led i integreringen av jämställdhetsfrågor, bör man anta mål för att bygga ut barnomsorgen och vårdmöjligheterna för andra underhållsberättigade personer och se till att dessa mål uppnås.

3. Aktivt komplettera de aktuella yrkesutbildningsreformerna med en övergripande och enhetlig strategi för livslångt lärande och fastställa mätbara mål på området, i syfte att öka utbildningsnivån och vuxnas deltagande i allmän och yrkesinriktad utbildning, ta itu med problemet med låg kompetens och utveckla den icke-formella utbildningen.

4. Ytterligare modernisera arbetsmarknaden och arbetsorganisationen i aktivt samarbete med arbetsmarknadsparterna, i syfte att minska den stora andelen visstids anställningar och öka andelen deltidsanställningar.

5. Minska de regionala skillnaderna i fråga om sysselsättning och arbetslöshet genom att främja möjligheterna att skapa arbetstillfällen i regioner som släpar efter i utveckling samtidigt som man minskar hindren för arbetskraftens rörlighet.

VI. FRANKRIKE

Problem att uppnå sysselsättningsmålen

Sysselsättningsläget fortsätter att förbättras. Med 62,2 procent närmar sig den totala sysselsättningsgraden genomsnittet i EU, medan andelen förvärvsarbetande kvinnor redan överstiger EU:s genomsnitt. Följande stora strukturella problem kvarstår dock:

- Sysselsättningsgraden i åldersgruppen 55-64 år ökade under 2000 men ligger fortfarande klart under genomsnittet i EU (29,7 jämfört med 37,7 procent).

- Trots de framsteg som gjorts är marginalskatterna fortfarande förhållandevis höga.

- Arbetslösheten ligger fortfarande över genomsnittet i EU (9,5 jämfört med 8,2 procent), vilket innebär att man måste fortsätta med och utvärdera de program genom vilka den förebyggande strategin genomförs.

- Det krävs ytterligare insatser för att modernisera arbetsorganisationen och genomförandet av arbetstidslagstiftningen utgör en stor utmaning för småföretagen.

- Livslångt lärande bör främjas och den sociala dialogen i denna fråga bör förstärkas.

Analysen visar att det krävs fler insatser för att följa sysselsättningsriktlinjerna och rekommendationerna när det gäller att öka äldre arbetstagares deltagande på arbetsmarknaden, minska skattetrycket på arbete, förebygga arbetslöshet, genomföra lagstiftningen om 35-timmarsvecka samt främja livslångt lärande.

Frankrike bör därför göra följande:

1. Förstärka insatserna för att motverka att äldre arbetstagare lämnar arbetsmarknaden genom att utveckla en mer övergripande strategi för aktivt åldrande tillsammans med arbetsmarknadens parter.

2. Fortsätta att inom ramen för den senaste tidens skatte- och bidragsreformer genom föra och följa upp effekten av politiska åtgärder som är avsedda att uppmuntra arbetstagare att söka arbete och att stanna kvar i arbetslivet, särskilt när det gäller åtgärder som påverkar lågkvalificerade och lågavlönade arbetstagare.

3. Fullfölja genomförandet av individanpassade och tidiga åtgärder för arbetslösa. Undersöka effektiviteten hos och rapportera om genomförandet av initiativet med individanpassade handlingsplaner för en ny start. Utvärdera effekterna på medellång sikt av de pågående insatserna för att skapa nya sysselsättningsmöjligheter för ungdomar.

4. Öka insatserna för att modernisera arbetsorganisationen så att man bättre kan förena trygghet med större anpassningsförmåga och på detta sätt öka sysselsättnings möjligheterna. Noga följa upp vilka nettoeffekter genomförandet av lagstiftningen om 35-timmars arbetsvecka får, i synnerhet på småföretag.

5. Fortsätta insatserna inom ramen för den sociala dialogen för att öka fortbildningssystemens effektivitet och främja en övergripande strategi för livslångt lärande.

VII. IRLAND

Problem att uppnå sysselsättningsmålen

Irlands ekonomi och sysselsättning har utvecklats mycket positivt. År 2000 översteg den totala sysselsättningsgraden på 65,1 procent för andra året i följd EU:s genomsnitt, och den redan låga arbetslösheten fortsatte att minska för alla grupper. Denna utveckling tyder på en ytterligare minskning av utbudet på arbetskraft. Följande strukturella problem kvarstår också:

- Även om bristen på arbetskraft har ökat på senare år och gett upphov till ett ökat löneinflationstryck, har andelen förvärvsarbetande kvinnor (trots senare tids ökning) precis nått genomsnittet i EU (54 procent) och skillnaderna mellan könen när det gäller sysselsättning är fortfarande stora.

- I detta avseende krävs också ytterligare insatser för att öka det låga deltagandet i fortbildning, särskilt bland dem som arbetar.

- Betydande regionala skillnader i sysselsättning och arbetslöshet såväl som i utbildningsnivå och inkomster riskerar att motverka en varaktig och balanserad utveckling.

Analysen visar att det krävs fler insatser för att följa sysselsättningsriktlinjerna och rekommendationerna när det gäller att öka framför allt kvinnors deltagande på arbets marknaden, främja livslångt lärande, särskilt genom företagsintern utbildning, och minska de regionala skillnaderna.

Irland bör därför göra följande:

1. Fortsätta med sin övergripande strategi för att öka utbudet av arbetskraft och höja sysselsättningsgraden. Särskilda insatser bör göras för att mobilisera och ytterligare integrera icke-förvärvsarbetande personer på arbetsmarknaden, särskilt kvinnor, genom att eliminera skattehinder, bygga ut barnomsorg till rimliga avgifter och vidta åtgärder för att minska löneskillnaderna mellan könen.

2. Fortsätta insatserna för att upprätthålla produktivitetsökningen och öka arbetskraftens kompetens och kvalifikationer genom större betoning på företagsintern utbildning och på att utveckla det livslångt lärandet och fastställa övergripande mål på detta område. Arbetsmarknadens parter bör uppmuntras att aktivt delta i genomförandet av programmet för välstånd och rättvisa (Programme for Prosperity and Fairness).

3. När det gäller strategin för regional utveckling (Spatial Strategy) bör man ta itu med obalansen när det gäller sysselsättning, arbetslöshet, skapande av arbetstillfällen och investeringar i mänskliga resurser mellan olika områden i Irland.

VIII. ITALIEN

Problem att uppnå sysselsättningsmålen

Under 2000 ökade sysselsättningen samtidigt som arbetslösheten sjönk, precis som föregående år. Trots dessa förbättringar kvarstår dock följande strukturella problem på den italienska arbetsmarknaden:

- Den låga sysselsättningsgraden på 53,5 procent ligger cirka tio procentenheter under EU:s genomsnitt, vilket är långt under målet från Lissabon. Andelen förvärvsarbetande kvinnor (39,6 procent) är den lägsta i EU och andelen förvärvs arbetande äldre hör till de lägsta i EU (27,8 procent).

- Arbetsorganisationen måste moderniseras ytterligare. Den planerade allmänna översynen av bidragssystemet sköts upp för andra gången.

- Arbetslösheten sjönk till 10,5 procent men ligger fortfarande nästan två procentenheter över genomsnittet i EU. De regionala skillnaderna är fortfarande mycket stora med en arbetslöshet som varierar från mindre än 5 procent till över 20 procent, trots att tillväxten under senare tid har varit högre i södra Italien.

- Arbetsmarknaden kännetecknas av stora skillnader mellan könen när det gäller sysselsättningsgraden (27,9 procentenheter), framför allt i de södra regionerna, samtidigt som arbetslösheten bland kvinnor (14,4 procent) är nästan dubbelt så hög som bland män (8 procent).

- Med tanke på den låga utbildningsnivån och det låga deltagandet i fortbildning måste strategin för livslångt lärande förbättras. Detta gäller även för dem som har arbete.

Analysen visar att det krävs ytterligare insatser för att följa sysselsättningsriktlinjerna och rekommendationerna när det gäller att vidta lämpliga politiska åtgärder för att främja sysselsättningstillväxten, minska de regionala skillnaderna och bekämpa odeklarerat arbete, reformera skatte- och bidragssystemen, aktivera arbetslösa och förebygga arbetslöshet, integrera jämställdhetsfrågor och motverka skillnaderna mellan könen samt främja livslångt lärande.

Italien bör därför göra följande:

1. Fortsätta politiska reformer för att upprätthålla sysselsättningsökningen, särskilt för kvinnor. Dessa reformer bör motverka regionala skillnader genom att ytterligare förstärka de åtgärder som vidtas för att öka anställbarheten samt främja skapandet av arbetstillfällen och minska det odeklarerade arbetet. Arbetsmarknadens parter bör delta aktivt i detta arbete.

2. Fortsätta att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden så att man bättre kan förena trygghet med större anpassningsförmåga och på detta sätt öka sysselsättnings möjligheterna. Fortsätta med reformen av pensionssystemet genom den översyn som planerats för 2001 och genomföra den planerade översynen av andra bidragssystem i syfte att minska antalet personer som lämnar arbetsmarknaden. Fortsätta insatserna för att minska skattetrycket på arbete, särskilt för lågavlönade och lågkvalificerade arbetstagare.

3. Vidta ytterligare åtgärder inom ramen för pelaren anställbarhet i syfte att hindra att arbetslösa ungdomar och vuxna dras in i långtidsarbetslöshet. Detta betyder att man bör genomföra reformen av de offentliga arbetsförmedlingarna i hela landet, att man snabbt inför ett system för arbetsmarknadsinformation samt att man fortsätter med de nuvarande insatserna för att uppgradera det statistiska övervakningssystemet.

4. Göra de aktiva arbetsmarknadsåtgärderna effektivare och vidta särskilda åtgärder för att minska de stora skillnaderna mellan könen när det gäller sysselsättning och arbetslöshet som ett led i en övergripande strategi för integrering av jämställdhetsfrågor, särskilt genom att fastställa mål när det gäller barnomsorg och vårdmöjligheter för andra underhållsberättigade personer.

5. Förstärka insatserna så att man kan anta och genomföra en enhetlig strategi för livslångt lärande och fastställa nationella mål på området. Arbetsmarknadens parter bör fortsätta verkar för att bättre utbildningsmöjligheter för arbetskraften.

IX. LUXEMBURG

Problem att uppnå sysselsättningsmålen

I Luxemburg har arbetsmarknadsläget varit gynnsamt, och det har stötts av en kraftig ekonomisk tillväxt (8,5 procent) och en ökad sysselsättning (5,5 procent). Arbetslösheten är fortfarande den lägsta i EU (2,4 procent). Följande strukturella problem kvarstår dock:

- Den nationella sysselsättningsgraden på 62,9 procent ligger fortfarande under de gemensamma målen, trots ett mycket gynnsamt sysselsättningsläge. Detta är dock i hög grad följden av en hög andel gränsarbetare. Förvärvsfrekvensen är särskilt låg bland äldre personer (27,4 procent) och kvinnor (50,3 procent), även om dessa siffror har ökat sedan 1996.

- Skillnaden mellan könen när det gäller sysselsättning - 24,8 procentenheter - är fortfarande en av de största i EU.

- De insatser som gjorts inom fortbildningsområdet måste fortsätta för att täcka behoven i en modern och dynamisk ekonomi.

Analysen visar att det krävs fler insatser för att följa sysselsättningsriktlinjerna och rekommendationerna när det gäller äldre personers och kvinnors deltagande på arbetsmarknaden samt en enhetlig strategi för livslångt lärande.

Luxemburg bör därför göra följande:

1. Ytterligare förstärka åtgärder som syftar till att avsevärt öka deltagandet på arbetsmarknaden bland personer över 55 år genom att se över systemen för förtidspension och invaliditetspension.

2. Förstärka de insatser som syftar till att öka kvinnors deltagande på arbetsmarknaden genom att tillhandahålla tjänster som gör det lättare att förena arbete och familjeliv, uppmuntra kvinnor att återvända till arbetslivet efter långa perioder utanför arbetsmarknaden och vidta åtgärder för att främja jämställdheten framför allt på löneområdet.

3. Se till att ramlagstiftningen om yrkesinriktad fortbildning tillämpas i praktiken, med aktivt deltagande från arbets marknadens parter. Motverka att ungdomar lämnar skolan i förtid och se över hela utbildningssystemet i syfte att skapa bättre överensstämmelse mellan olika sektorer för allmän och yrkesinriktad utbildning.

X. NEDERLÄNDERNA

Problem att uppnå sysselsättningsmålen

Sysselsättningsökningen var under 2000 god och sysselsättningsgraden (73,2 procent totalt och 63,7 procent för kvinnor) ligger klart över EU:s genomsnitt och målen från Lissabon. Den officiella arbetslösheten fortsatte under 2000 att sjunka till mindre än 3 procent, vilket är klart under EU:s genomsnitt. Följande strukturella problem kvarstår dock på arbetsmarknaden:

- Trots den ökade efterfrågan på arbetsmarknaden begränsas tillgången på arbetskraft av att en stor del av befolkningen i arbetsför ålder lever på invaliditetsförmåner, arbetslöshetsersättning och socialbidrag.

Analysen visar att det krävs fler insatser för att följa sysselsättningsriktlinjerna och rekommendationerna när det gäller utbudet av arbetskraft och reformer av bidragssystemet.

Nederländerna bör därför göra följande:

1. Utöver åtgärder för att minska antalet nya personer som uppbär invaliditetsförmåner bör man utveckla effektiva åtgärder för att se till att dessa personer får sådana arbeten där deras återstående arbetsförmåga beaktas.

2. För att utnyttja hela det potentiella arbetskraftsutbudet och minska antalet personer som inte förvärvsarbetar bör man se över den kumulativa effekten av bidrag, även lokala bostadsbidrag för låginkomsttagare.

XI. ÖSTERRIKE

Problem att uppnå sysselsättningsmålen

Läget på den österrikiska arbetsmarknaden förbättrades förra året. Den totala sysselsättningsgraden på 68,3 procent (59,4 procent för kvinnor) ligger nära de mål som fastställdes vid toppmötet i Lissabon och klart över EU:s genomsnitt. Under 2000 sjönk den totala arbetslösheten till 3,7 procent och är, liksom ungdoms- och långtidsarbetslösheten, fortfarande bland de lägsta i EU. Trots den goda allmänna utvecklingen kvarstår följande strukturella problem på arbetsmarknaden:

- När det gäller att säkra ett tillräckligt utbud av arbetskraft på en arbetsmarknad där efterfrågan hela tiden ökar måste deltagandet bland äldre och lågavlönade arbetstagare samt etniska minoriteter och migrerande arbetstagare ökas.

- Det råder fortfarande stora skillnader mellan könen när det gäller sysselsättning och löneskillnaderna hör till de största i EU, vilket kräver nya åtgärder för att göra det lättare att förena arbete och familjeliv. Barnomsorgens täckning hör till de lägsta i EU och måste byggas ut.

- Det saknas fortfarande en övergripande och enhetlig strategi för livslångt lärande med kvantitativa mål och ett lämpligt engagemang från alla relevanta aktörer.

Analysen visar att det krävs fler insatser för att följa sysselsättningsriktlinjerna och rekommendationerna när det gäller ökat deltagande på arbetsmarknaden, skillnaderna mellan könen och en utbyggd barnomsorg samt livslångt lärande.

Österrike bör därför göra följande:

1. Utveckla åtgärder för att säkra ett tillräckligt arbetskraftsutbud i framtiden. I detta avseende bör Österrike fortsätta och utvidga reformen av skatte- och bidragssystemen för att öka deltagandet bland äldre och lågkvalificerade och lågavlönade arbetstagare samt främja lika möjligheter för etniska minoriteter och migrerande arbetstagare på arbetsmarknaden.

2. Utveckla en målinriktad strategi för att minska löneskillnaderna mellan könen i samarbete med arbetsmarknadens parter. Främja åtgärder på alla nivåer för att minska skillnaderna mellan könen när det gäller sysselsättning, bygga ut barnomsorgen samt främja åtgärder för att göra det lättare att förena arbete och familjeliv.

3. Anta och genomföra en övergripande och enhetlig strategi för livslångt lärande i samarbete med alla berörda aktörer. Detta innebär att man fastställer indikatorer och nationella kvantitativa mål samt ser till att lämpliga resurser ställs till förfogande för att stödja strukturella kopplingar mellan obligatorisk och högre utbildning, yrkesinriktad grundutbildning och fortbildning samt vuxenutbildning.

XII. PORTUGAL

Problem att uppnå sysselsättningsmålen

Med en total sysselsättningsgrad på 68,3 procent har sysselsättningsläget förbättrats ytterligare och närmat sig målet från Lissabon. Arbetslösheten på 4,2 procent hör till de lägsta i EU och långtidsarbetslösheten är låg (2,7 procent). Följande strukturella svagheter finns dock på arbetsmarknaden och därför måste åtgärder vidtas:

- Den låga utbildningsnivån och det låga deltagandet i fortbildning samt det stora (om än minskade) antalet ungdomar som lämnar skolan i förtid (43,1%) kräver förbättringar inom området livslångt lärande.

- Arbetsmarknadens parter måste göra stora insatser för att man skall kunna anta de viktigaste utmaningarna på den portugisiska arbetsmarknaden, framför allt den låga kompetensnivån, moderniseringen av arbetsorganisationen och anställnings förhållanden.

- Sysselsättningsgraden bland kvinnor är god i Portugal och man har nu nått det mål på 60 procent som fastställdes vid toppmötet i Lissabon. När det gäller sysselsättningen inom olika sektorer är emellertid skillnaderna mellan könen på den portugisiska arbetsmarknaden en av de största i EU.

Analysen visar att det krävs fler insatser för att följa sysselsättningsriktlinjerna och rekommendationerna när det gäller livslångt lärande och kompetens, partnerskapsstrategin samt obalansen mellan könen.

Portugal bör därför göra följande:

1. Utarbeta en bättre strategi för livslångt lärande genom att förbättra systemen för allmän och yrkesinriktad utbildning i syfte att undvika kompetensbrister, öka utbudet av utbildad arbetskraft och därigenom främja skapandet av medel- och hög kvalificerade arbetstillfällen samt öka arbetskraftens produktivitet.

2. Fortsätta insatserna för att genomföra en partnerskapsstrategi och främja konkreta åtaganden från arbetsmarknadsparternas sida, framför allt när det gäller att modernisera arbetsorganisationen och anpassa anställningsförhållandena, inbegripet arbetslagstiftningen, samt noga övervaka genomförandet av de avtal som redan undertecknats av regeringen och arbetsmarknadens parter.

3. Fortsätta insatserna för att förena arbete och familjeliv, särskilt genom att bygga ut barnomsorgen, och undersöka nya sätt att främja en bättre balans mellan kvinnor och män inom olika sektorer.

XIII. FINLAND

Problem att uppnå sysselsättningsmålen

Sysselsättningen i Finland har ökat kraftigt under de senaste fem åren. Den totala sysselsättningsgraden (67,5 procent) närmar sig målet från Lissabon och andelen förvärvsarbetande kvinnor (64,4 procent) ligger över EU:s genomsnitt och målet från Lissabon. Följande stora strukturella problem kvarstår dock:

- Den totala arbetslösheten på 9,8 procent är fortfarande hög. Särskilt oroande är ungdomsarbetslösheten och långtidsarbetslösheten bland äldre personer liksom de betydande regionala skillnaderna när det gäller arbetslöshet.

- Andelen förvärvsarbetande kvinnor är hög i Finland och jämställdhetspolitiken är väl utvecklad. När det gäller sysselsättningen inom olika sektorer och yrken är emellertid obalansen mellan könen på den finska arbetsmarknaden en av de största i EU och även löneskillnaderna mellan könen är stora.

- I Finland råder det kompetensbrist inom flera sektorer (både när det gäller lågkvalificerade och högkvalificerade arbeten) och i vissa regioner. Resultaten av de aktiva arbetsmarknadsåtgärder som vidtagits varierar i fråga om deltagarnas anställningsavtal.

Analysen visar att det krävs ytterligare insatser för att följa sysselsättningsriktlinjerna och rekommendationerna när det gäller att skapa skatte- och bidragsincitament i syfte att öka deltagandet på arbetsmarknaden, minska löneskillnaderna mellan könen och obalansen mellan könen samt minska de regionala skillnaderna.

Finland bör därför göra följande:

1. Fortsätta att se över skatte- och bidragssystemen i syfte att främja deltagandet på arbetsmarknaden och säkra tillgången till arbetskraft. Man måste framför allt öka insatserna för att sänka de höga marginalskatterna, särskilt för låginkomsttagare, och förbättra incitamenten i bidragssystemen, särskilt vad gäller pensionerna, för att människor skall ta anställning och stanna kvar i arbetslivet.

2. Vidta lämpliga åtgärder inom ramen för en strategi för att integrera jämställdhetsfrågor och på så sätt minska löneskillnaderna mellan könen samt fortsätta att vidta åtgärder för att förbättra balansen mellan kvinnor och män både inom yrken och sektorer.

3. Öka de aktiva arbetsmarknadsåtgärdernas effektivitet och kvalitet i syfte att bekämpa arbetslösheten, minska de regionala skillnaderna och eliminera flaskhalsar på arbetsmarknaden. Man bör rikta in sig på de långtidsarbetslösas och de arbetslösa ungdomarnas behov.

XIV. SVERIGE

Problem att uppnå sysselsättningsmålen

Sysselsättningsgraden på 73 procent totalt och på 71 procent för kvinnor ligger över målen från Lissabon och är bland de högsta i EU. Den totala arbetslösheten sjönk under 2000 till 5,9 procent. Följande strukturella problem kvarstår dock på arbetsmarknaden:

- Ett stort antal personer i arbetsför ålder är beroende av bidrag. Skattetrycket på arbete är fortfarande högt, och skatte- och bidragsincitamenten för att arbeta kan förbättras ytterligare.

- Andelen förvärvsarbetande kvinnor är hög i Sverige och jämställdhetspolitiken är väl utvecklad. När det gäller sysselsättningen inom olika sektorer och yrken är emellertid obalansen mellan könen på den svenska arbetsmarknaden en av de största i EU.

- De regionala skillnaderna när det gäller arbetslöshet är betydande, och arbetsmarknadsläget för etniska minoriteter och migrerande arbetstagare kan förbättras. De aktiva arbetsmarknadsåtgärder som vidtagits har haft varierande effekt.

Analysen visar att det krävs ytterligare insatser för att följa sysselsättningsriktlinjerna och rekommendationerna när det gäller skattetrycket på arbete samt skatte- och bidragsincitamenten för att arbeta, obalansen mellan könen samt de aktiva arbetsmarknads åtgärdernas effektivitet.

Sverige bör därför göra följande:

1. Fortsätta reformerna och fastställa mål med beaktande av det nationella läget, för att avsevärt minska det höga skattetrycket på arbete framför allt för låginkomsttagare, samt fortsätta reformerna av skatte- och bidragssystemen för att förbättra incitamenten att arbeta.

2. Ta nya initiativ för att ta itu med den nuvarande obalansen mellan kvinnor och män både inom yrken och sektorer, som en del av de jämställdhetsreformer som inleddes 1999.

3. Göra en översyn av de aktiva arbetsmarknadsåtgärdernas effektivitet, särskilt i fråga om långtidsarbetslösheten, och i detta avseende särskilt uppmärksamma etniska minoriteters och migrerande arbetstagares behov.

XV. FÖRENADE KUNGARIKET

Problem att uppnå sysselsättningsmålen

I Förenade kungariket fortsatte sysselsättningen att öka under 2000, och sysselsättningsgraden på 77,8 procent för män och på 64,6 procent för kvinnor ligger klart över EU:s genomsnitt och målen från Lissabon. Arbetslösheten fortsatte under 2000 att sjunka och uppgår nu till 5,5 procent, vilket är under genomsnittet i EU. Följande strukturella problem kvarstår dock:

- Trots arbetsmarknadsparternas ökade roll och synlighet finns det på nationell nivå ingen allmän strategi för deras delaktighet, som därför fortfarande är begränsad till vissa specifika frågor.

- Även om löneskillnaderna mellan könen minskar är de fortfarande stora jämfört med EU:s genomsnitt, och den nuvarande obalansen mellan kvinnor och män (både inom yrken och sektorer) är fortfarande höga jämfört med genomsnittet i EU. När det gäller tillgången på barnomsorg till rimliga avgifter har situationen förbättrats, vilket är av stor betydelse.

- Antalet nya långtidsarbetslösa ungdomar och vuxna minskade bara något under 2000 (till 16 respektive 10 procent) och är fortfarande ganska stort. Inaktivitet, långtids arbetslöshet och en låg sysselsättningsgrad är fortfarande koncentrerade till hushåll där ingen arbetar, vissa regioner och vissa mindre gynnade grupper (ensamstående föräldrar, vissa etniska minoriteter, äldre manliga arbetstagare, funktionshindrade och lågutbildade).

- Arbetskraftens låga grundläggande kvalifikationsnivå bidrar till de kompetensbrister som börjat uppstå och till att arbetskraftens produktivitet, trots förbättringar under senare tid, fortfarande är låg.

Analysen visar att det krävs ytterligare insatser för att följa sysselsättningsriktlinjerna och rekommendationerna när det gäller partnerskapsstrategin, obalansen mellan könen, aktiveringsåtgärder, särskilt för vuxna och mindre gynnade grupper, samt vikten av vidareutbildning på arbetsplatsen när det gäller att ta itu med kompetensbrister.

Förenade kungariket bör därför göra följande:

1. Ytterligare främja samarbetet mellan arbetsmarknadens parter för att förbättra genomförandet och utvecklingen av politiken på nationell nivå. Framför allt bör insatserna inriktas på att höja produktivitet och kompetens samt på att modernisera arbetslivet.

2. Intensifiera insatserna för att minska löneskillnaderna mellan könen och förbättra balansen mellan kvinnor och män inom yrken och sektorer genom att engagera alla berörda aktörer, inbegripet arbetsmarknadens parter, och göra det möjligt att övervaka insatserna med lämpliga mätbara indikatorer och mål, samt genomföra och övervaka effekten av åtgärder för att förbättra tillgången på barnomsorg till rimliga avgifter.

3. Förstärka de aktiva arbetsmarknadsåtgärderna för arbetslösa vuxna innan de har varit arbetslösa i 12 månader för att komplettera det stöd som ges genom arbetslöshets ersättningen Job Seekers' Allowance och andra åtgärder för att effektivera sökandet efter arbete. I detta sammanhang bör man framför allt uppmärksamma grupper som har särskilda problem på arbetsmarknaden.

4. Förstärka de nuvarande insatserna för att främja och utveckla vidareutbildning på arbetsplatsen i syfte att ta itu med de ökande kompetensbristerna hos arbetskraften och den låga grundläggande kvalifikationsnivån.