Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om "Strukturella indikatorer"

(2001/C 139/15)

Den 3 oktober 2000 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga kommittén om "Strukturella indikatorer".

Sektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som ansvarat för kommitténs arbete i detta ärende, antog sitt yttrande den 8 februari 2001. Föredragande var Marjolijn Bulk.

Vid sin 379:e plenarsession den 28 februari-1 mars 2001 (sammanträdet den 28 februari 2001) antog Ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 87 röster för, 1 emot och 2 nedlagda röster.

1. Inledning

1.1. Vid Europeiska rådets extra sammanträde i Lissabon (den 23-24 mars 2000) fastställdes ett nytt strategiskt mål för att främja sysselsättning, ekonomisk reform och social sammanhållning i den kunskapsbaserade ekonomin: Att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt, med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning (punkt 5).

1.2. Europeiska rådet ansåg att de befintliga allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken samt Luxemburg-, Cardiff- och Kölnprocesserna erbjuder de instrument som behövs, i synnerhet via de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken, som i allt större utsträckning bör inriktas på strukturpolitikens återverkningar på medellång och lång sikt och på reformer som syftar till att främja den ekonomiska tillväxtpotentialen, sysselsättningen och den sociala sammanhållningen samt övergången till en kunskapsbaserad ekonomi (punkt 35). Man bör även utöka tillämpningsområdet för metoden med öppen samordning, med tydligt definierade målsättningar, uppgifter och referensvärden till att även omfatta strukturpolitiken och den ekonomiska och sociala politiken.

1.2.1. Reformerna av de fyra politikområdena förstärker ömsesidigt varandra, eftersom det finns ett ömsesidigt beroende dels mellan de olika politikområdena, dels mellan dessa områden och den allmänna ekonomiska utvecklingen. För att de strukturella ekonomiska reformerna skall ge bästa resultat krävs en väldefinierad och samordnad metod som beaktar de ömsesidiga sambanden mellan de olika marknaderna.

1.2.2. Europeiska rådet uppmanar kommissionen att i detta syfte utarbeta en årlig sammanfattande rapport om de framsteg som gjorts på grundval av de strukturella indikatorer som man skall enas om i fråga om sysselsättning, innovation och forskning, ekonomisk reform och social sammanhållning (punkt 36).

1.3. Europeiska rådet i Feira (den 19-20 juni 2000) uppmanade kommissionen att före utgången av september 2000 lägga fram en rapport om den föreslagna strategin för indikatorer och referensvärden, som kan ligga till grund för politiken på de olika områdena och utformningen av den sammanfattande rapport som skall läggas fram vid vårens Europeiska råd, i syfte att säkerställa den nödvändiga enhetliga och standardiserade presentationen (punkt 38). Detta meddelande från Europeiska kommissionen är ett svar på Europeiska rådets begäran vid sammanträdena i Lissabon och Feira.

1.4. I föreliggande meddelande fastställer kommissionen 27 indikatorer till den sammanfattande rapporten som skall läggas fram för Europeiska rådet i Stockholm under våren 2001. Kommissionens föreslagna indikatorer utgör ett viktigt redskap för att man noggrant skall kunna följa och jämföra de framsteg som görs och samtidigt utvärdera hur effektiv medlemsstaternas politik är på ovannämnda områden. I samband med denna utvärdering kommer även riktlinjer för den ekonomiska och sociala politiken på medellång och lång sikt att fastställas.

2. Allmänna kommentarer

2.1. Kommittén betonar att en välstrukturerad årsrapport om framstegen inom de olika politikområdena skulle vara till stöd för en metod som bygger på att medlemsstaterna samordnar sin politik och att system för indikatorer och referensvärden fastställs för att man skall kunna ta till vara det ömsesidiga ansvarsförhållandet mellan de skilda områdena. På så sätt kan tonvikten ligga på kvalitativa indikatorer och rapporter från medlemsstaterna snarare än på referensvärden.

2.2. Kommittén välkomnar således varmt kommissionens förslag. De indikatorer som kommissionen föreslår bör betraktas som olika bitar i samma pussel. De är uppdelade på de fyra ovannämnda politikområdena. Eftersom man använder allmänna ekonomiska indikatorer begränsas de allmänna ekonomiska ramarna inom vilka de strukturella reformerna äger rum. På så sätt kan överskådliga utvärderingar och jämförelser göras mellan medlemsstaterna och andra utvecklade ekonomier (exempelvis USA och Japan).

2.3. Tillämpningen av rådets och kommissionens föreslagna metod, som bygger på öppen samordning, ömsesidig kontroll och benchmarking mellan medlemsstaterna, underlättas i hög grad av att tillförlitlig information finns tillgänglig till stöd för samordning och jämförelser mellan praxis i de olika medlemsstaterna.

2.3.1. Därför är det viktigt att man med hjälp av indikatorerna kan jämföra resultaten i de skilda medlemsstaterna. Indikatorer som enbart ger en helhetsbild av resultaten i Europeiska unionen lämpar sig inte som utgångspunkt för en samordning mellan medlemsstaterna. Man bör inte enbart undersöka i vilken utsträckning EU som helhet har uppfyllt de politiska målsättningar som fastställdes vid Europeiska rådet i Lissabon; det är lika viktigt att kunna mäta resultaten i de enskilda medlemsstaterna.

2.4. Kommittén betonar att indikatorerna måste vila på en solid teoretisk grund. I varje fall måste de statistiska uppgifter som ligger till grund för indikatorerna vara mätbara och kunna ställas utom allt tvivel. De måste även uppfylla följande kriterier:

- Kostnaderna för insamling av information måste vara rimliga i förhållande till de resultat som uppnås.

- Informationen måste snabbt kunna behandlas och ställas till förfogande.

- De kvantitativa uppgifterna måste relativt lätt kunna inhämtas från offentliga källor.

- Indikatorerna måste kunna stå emot institutionella förändringar på marknaderna.

- Förfarandena för nya mätningar i framtiden måste vara enkla.

2.5. Hur tillförlitliga de slutsatser är som kommissionen presenterar i den sammanfattande rapporten på basis av indikatorerna beror på hur tillförlitliga, solida och aktuella Eurostats uppgifter är. De nationella statistiska centralbyråerna bör i så stor utsträckning som möjligt bidra med statistiska uppgifter, eftersom man ofta inte har kännedom om hur andra organ går till väga för att inhämta och samordna information. Det är av stor betydelse att uppgifterna är tillförlitliga och aktuella, eftersom det enbart är under sådana förhållanden som en indikator kan ge en tillförlitlig och objektiv bild av läget i Europeiska unionen.

2.5.1. Det är därför fortfarande oklart om de indikatorer som kommissionen föreslagit kan användas i den sammanfattande rapport som kommissionen skall lägga fram under första halvåret av 2001. Det här är första gången som kommissionen skall utarbeta en sammanfattande rapport på grundval av de föreslagna indikatorerna. Kommissionen påpekar därför själv i sitt meddelande att de föreslagna indikatorerna både kan kompletteras och förbättras. Kommittén rekommenderar därför att vidareutveckling och finjustering av ett tillförlitligt statistiskt informationssystem bör prioriteras. På grund av ärendets invecklade karaktär och vikten av att vidareutveckla indikatorserien kommer kommittén, oberoende av nedanstående kommentarer, att noggrant följa utvecklingen av detta statistiska informationssystem.

2.6. Kommittén vill påpeka att varje mätinstrument är till gagn för det ändamål det används till, så även de strukturella indikatorerna. Valet av särskilda indikatorer beror på målsättningen med kommissionens sammanfattande rapport: att utvärdera de framsteg som gjorts när det gäller genomförandet av de strategiska mål som fastställdes vid mötet i Lissabon, och mer specifikt att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi.

2.7. Kommittén betonar att de föreslagna indikatorerna måste uppfylla höga krav på tillförlitlighet, aktualitet och enhetlighet. Vidare måste den information som härrör från indikatorerna tolkas för att man skall kunna bedöma de framsteg som gjorts inom den ekonomiska och sociala politiken och strukturpolitiken. Detta kan göras med hjälp av ett statistiskt informationssystem, eftersom man på basis av ett sådant system även kan beakta en medlemsstats ekonomiska och demografiska aspekter vid tolkningen av informationen. En välgjord utvärdering är en förutsättning för att man skall kunna förverkliga målsättningen från toppmötet i Lissabon om en hög sysselsättningsnivå i en konkurrenskraftig och dynamisk ekonomi. Även tolkningen och utvärderingen av de uppgifter som härrör från indikatorerna måste således uppfylla höga krav på kontrollerbarhet, ändamålsenlighet och tillförlitlighet.

2.8. Kommittén påpekar att ett stort antal av de föreslagna indikatorerna inte är nya. De tillämpas bland annat redan i samband med medlemsstaternas nationella redovisning, de övergripande ekonomiska riktlinjerna och sysselsättningspakten.

2.8.1. Kommittén framhåller att förhållandet mellan kommissionens sammanfattande årsrapport och processerna för ekonomisk och social utveckling i EU tydligt bör avgränsas. Eftersom det finns ett klart samband mellan kommissionens årsrapport och ovannämnda processer anser kommittén att rapporten utgör en utmärkt utgångspunkt när det gäller att utforma politiska riktlinjer på ovannämnda områden, bland annat på grund av utvärderingen av de framsteg som gjorts i medlemsstaterna beträffande genomförandet av de strategiska mål som fastställdes vid mötet i Lissabon.

2.8.2. Mervärdet av den föreslagna förteckningen över indikatorer ligger inte i de enskilda indikatorerna, utan snarare i den integrerade synen på de politikområden som täcks av indikatorserien. En tydlig och välstrukturerad grund, såsom kommissionens sammanfattande rapport, kan vara till stor nytta för den metod som kommissionen och rådet förespråkar och som bygger på att medlemsstaterna samordnar sin politik. Kommissionen kan även utgå ifrån denna rapport för att inleda de diskussioner i ärendet som bör hållas i de olika rådskonstellationerna.

2.9. Trots att kommissionen påpekar att de skilda indikatorerna inte bör behandlas separat, finns det risk för att indelningen i enskilda indikatorer, som i sin tur är uppdelade på fyra politikområden, gör att de direkta sambanden och kopplingarna mellan indikatorerna blir oklara, vilket skapar en felaktig helhetsbild. Dessutom föreligger stora skillnader i medlemsstaternas ekonomiska struktur, exempelvis med avseende på de finans- och skattesystem och sociala trygghetssystem. I detta sammanhang är det olämpligt att tillämpa enskilda indikatorer. Vidare kan en serie enskilda indikatorer knappast på ett tydligt sätt illustrera det ömsesidiga beroendet mellan indikatorerna. En mer detaljerad struktur där indikatorerna i möjligaste mån hämtas från ett enda grundläggande informationssystem skulle skapa en tydligare avgränsning.

2.9.1. Ett sådant informationssystem och de underliggande indikatorer som hämtas från det kan inriktas på de olika sektorerna i en ekonomi och den allmänna ekonomiska strukturen i ett land. På så sätt definieras och avgränsas kommissionens föreslagna indikatorer tydligt, vilket är nödvändigt för att man skall kunna mäta samma saker i de olika ekonomiska strukturerna i medlemsstaterna. Detta är en förutsättning för att man av den sammanfattande rapporten skall kunna dra objektiva slutsatser om de framsteg som gjorts när det gäller genomförandet av de strategiska mål som fastställdes vid mötet i Lissabon.

2.9.2. Enligt kommitténs uppfattning måste man givetvis ta hänsyn till utvidgningen av Europeiska unionen. Efter kandidatländernas anslutning måste även de nya medlemsstaternas statistiska centralbyråer lämna uppgifter till Eurostat som kan ligga till grund för kommissionens föreslagna indikatorer. Därför bör man undersöka i vilken utsträckning sådan information redan finns tillgänglig.

3. Särskilda kommentarer

3.1. Kommissionen föreslår följande fem allmänna ekonomiska indikatorer för att avgränsa de allmänna ekonomiska ramarna inom vilka de strukturella reformerna av arbets-, produkt- och kapitalmarknaderna äger rum: BNP per capita och realtillväxten av BNP, ekonomins energiintensitet, arbetsproduktiviteten (per arbetstagare per timme), inflationen samt den konjunkturanpassade budgetbalansen.

3.1.1. I Amsterdamfördraget föreskrivs att miljöskydd bör integreras i gemenskapspolitiken för att säkerställa en hållbar utveckling. Inom ramen för de övergripande riktlinjerna för den ekonomiska politiken måste man säkerställa att konsekventa politiska åtgärder föreslås för de olika sektorerna inom ekonomin.

3.1.1.1. De integrationsstrategier som rådet för närvarande håller på att utveckla har redan gett upphov till ett flertal indikatorer av både allmän och sektorspecifik betydelse. Indikatorer som energieffektivitetsgraden, miljöinvesteringar och utsläpp av växthusgaser eller andra förorenande ämnen, såväl i absoluta termer som i förhållande till BNP, bör tas i beaktande vid varje allmän utvärdering. Kommittén frågar sig varför en sådan miljöindikator saknas och påpekar än en gång att indikatorerna bör vara kopplade till de ekonomiska strukturerna i medlemsstaterna och de olika sektorerna. Detta är en förutsättning för att man på ett objektivt sätt skall kunna jämföra förhållandena i de skilda medlemsstaterna. Det innebär att indikatorerna måste stödja sig på ett konsekvent informationssystem för ekonomi och miljö. Det så kallade Namea-systemet som Eurostat för närvarande håller på att utveckla (och som redan tillämpas i 14 medlemsstater) lämpar sig utmärkt för detta ändamål.

3.1.1.2. Den allmänna ekonomiska bakgrundsindikator som kommissionen föreslår, "ekonomins energiintensitet", är svår att mäta eftersom den är beroende av ett lands ekonomiska struktur. Ett alternativ skulle kunna vara att mäta energieffektivitetsgraden (se ovan), vilken kan definieras som den viktade totala energikonsumtionen inom varje bransch i förhållande till EU-genomsnittet för samma företagsbransch.

3.2. Sysselsättningsindikatorer

3.2.1. En av kärnpunkterna i Europeiska unionens nya strategiska mål, som fastställdes vid Europeiska rådets extra sammanträde i Lissabon, är att öka sysselsättningen som en del av den kunskapsbaserade ekonomin. Europeiska unionen skall eftersträva att sysselsättningsnivån ligger på 70 % år 2010. Den genomsnittliga sysselsättningsnivån för kvinnor måste vara högre än 60 %. För att uppnå detta krävs det en aktiv sysselsättningspolitik. De föreslagna indikatorerna bör först och främst omfatta de två strategiska sysselsättningsmål som man strävar efter att nå 2010. Därför föreslås sju indikatorer för sysselsättning: sysselsättningsnivå, sysselsättningsnivå för kvinnor, sysselsättningsnivå för äldre arbetstagare, arbetslöshetsnivån, antalet långtidsarbetslösa, skatt på låga löner och livslångt lärande (vuxna som deltar i undervisning och utbildning).

3.2.2. Förutom äldre arbetstagares särskilda situation anser kommittén att man också bör ta hänsyn till unga arbetstagares situation. Det är anmärkningsvärt att det inte finns någon indikator för antalet personer som deltar i arbetslivet, uppdelat efter män och kvinnor, såsom det finns för unga och gamla.

3.2.3. Kommittén vill påpeka att "sysselsättningsnivå för kvinnor" utgör en viktig indikator, men att det samtidigt är viktigt att även mäta sysselsättningsnivån för män så att man kan göra en jämförelse. Dessutom anser kommittén att det är att rekommendera att även arbetslöshetsnivån delas upp efter män och kvinnor.

3.2.4. Vad gäller indikatorn "skatt på låga löner" ifrågasätter kommittén för det första om den verkligen mäter det som är politiskt relevant. Kommissionen har för avsikt att kartlägga "fattidomsfällan" vid de lägsta inkomsterna; det handlar alltså mindre om beskattning än om inkomstklyftorna. För det andra vill kommittén påpeka att uppgifterna uppges komma från OECD och vara baserade på en modell. Eurostat använder sig av en lite annorlunda definition och deras uppgifter baseras på undersökningar. Kommittén föredrar det senare.

3.2.5. Beträffande "permanent utbildning" vill kommittén återigen understryka att denna aspekt av sysselsättningspolitiken är mycket viktig för att medborgarna skall få de färdigheter och den kunskap som krävs för att de skall kunna behålla sin position på arbetsmarknaden, och om möjligt förbättra den. Kommittén vill dock påpeka att det finns små skillnader mellan de definitioner som medlemsstaterna använder. Dessutom är denna indikator inriktad på inputsidan och man borde även uppmärksamma outputsidan. Kommittén anser dessutom att det är mycket viktigt att man med avseende på livslångt lärande inte bara utvecklar kvantitativa utan också kvalitativa indikatorer, såsom utbildningens längd och relevans.

3.3. Indikatorer för innovation och forskning

3.3.1. Teknisk utveckling och förbättring av arbetets kvalitet och kapitalströmmarna i produktionsprocessen ligger bakom en stor del av den ekonomiska tillväxten och är dessutom en viktig drivkraft för konkurrens och sysselsättning. Därför utgör förbättring av möjligheterna till innovationer en nödvändig del av Europeiska unionens nya strategiska mål. Övergången till en kunskapsbaserad ekonomi måste alltså stödjas genom förbättrad politik för forskning och utveckling, utbildning och informationssamhället.

3.3.1.1. Under de senaste åren har informationssamhället blivit märkbart synligt, och den tekniska utvecklingen går allt snabbare. Användningen av informations- och kommunikationsteknik (IKT) till styrning, transaktioner och kommunikation har blivit allmänt spridd. Med de nya möjligheter som IKT erbjuder kan den privata sektorn stärka sin konkurrenskraft. Den exponentiella ökningen av möjligheterna till snabbt internt utbyte av information mellan olika aktörer leder till (ibland drastiska) förändringar av organisationsstrukturer och arbetsprocesser. De nya IKT-möjligheterna leder till större rörlighet för kunskap, vilket säkert kommer att påverka möjligheterna till gränsöverskridande arbete.

3.3.1.2. För innovation och forskning föreslår man därför sju indikatorer: statens utgifter för utbildning, utgifterna för forskning och utveckling, utgifterna beträffande informations- och kommunikationsteknologi, antalet personer som har tillgång till Internet, patent inom den avancerade teknologisektorn, export av högteknologiska produkter och riskkapital.

3.3.2. Äldre personer och lågutbildade har i regel dock svårt att få tillgång till IKT. Vid sidan av livslångt lärande, som är mycket viktigt på detta område, måste man också uppmärksamma vikten av att (långtids)arbetslösa och de som är beroende av dem får tillgång till den nya kunskapsbaserade ekonomin. Det krävs att man tar sig an frågan på ett integrerat sätt, men det är osäkert i vilken utsträckning de enskilda indikatorerna kan bidra till detta. Det gäller att undvika en ytterligare uppdelning av samhället. Det här visar återigen på vikten av att sammanställa ett grundläggande informationssystem som kan användas för att analysera vilka befolkningsgrupper som direkt eller indirekt vinner på den kunskapsbaserade ekonomin. Enbart sammanslagna indikatorer är alltså inte tillräckligt.

3.3.3. Beträffande indikatorn "statens utgifter för utbildning" påpekar kommittén att detta är en input-indikator, som inte säger tillräckligt om kvalitetsförändringar i utbildningen. Genom att komplettera med indikatorn nationalräkenskaper om volymutveckling inom utbildningssektorn, som tar hänsyn till kvalitetsaspekter, kan man undvika detta. Eurostat kommer snart att tillhandahålla harmoniserade uppgifter på området.

3.3.4. Vad gäller indikatorn "utgifter till forskning och utveckling" påpekar kommittén att även detta är en input-indikator, för vilken man också borde uppmärksamma volymutveckling i stället för ren värdeutveckling.

3.3.5. För indikatorn "patent i den avancerade tekniksektorn" konstaterar kommittén att det är bättre att ta med alla patent och inte enbart dem inom den högteknologiska sektorn. Medlemsstaternas konkurrenskraft är ju också beroende av utvecklingen inom andra sektorer än den högteknologiska sektorn.

3.3.6. Vad gäller indikatorn "export av högteknologiska produkter" påpekar kommittén att det är viktigt att den högteknologiska produktion som ingår i övrig export bedöms. Man måste dock notera att ett lands konkurrensposition inte så mycket beror på mycket "högteknologisk" produktion, utan snarare på högvärdig produktion av så många varor och tjänster som möjligt.

3.4. Indikatorer för ekonomisk reform

3.4.1. Genom EMU och introduktionen av euron har man tagit några viktiga steg mot en integrerad europeisk inre marknad. De tekniska framstegen och globaliseringen har gett en extra impuls åt integrationsprocessen för varu- och kapitalmarknaderna. För den politiska delen av de ekonomiska reformerna föreslås sju indikatorer inom marknadsintegration och marknadseffektivitet: handelsintegration, relativ prisnivå och priskonvergens, priserna i nätverksbranscherna, offentlig upphandling, statligt stöd sektorsvis eller för särskilda ändamål, gränsöverskridande bankaktiviteter och kapital som förvärvats på aktiemarknaderna.

3.4.2. Beträffande "handelsintegration" vill kommittén konstaterar att denna indikator inte är meningsfull. På sin höjd kan den tillföra något om den förändras.

3.4.3. Vad gäller indikatorn "relativ prisnivå och priskonvergens" konstaterar kommittén att den kompliceras genom att man måste finna ett jämförbart varupaket som dessutom är relevant för alla berörda länder. Inom EU försöker man lösa detta genom att använda köpkraftspariteter. Hittills har kvaliteten på dessa uppgifter dock lämnat mycket övrigt att önska.

3.4.4. Vad gäller indikatorn "gränsöverskridande bankaktiviteter" ifrågasätter kommittén om den mycket detaljerade information som avses finns tillgänglig för alla EU:s medlemsstater. Dessutom konstaterar kommittén att indikatorn "kapitalkostnader", som kommissionen föreslår skall utvecklas, möjligen skulle motsvara det mål som indikatorn skall mäta, nämligen integration av de finansiella marknaderna.

3.4.5. Beträffande "öppna anbudsförfaranden" ifrågasätter kommittén om denna indikator verkligen mäter öppenhet och transparens på marknaden för öppna anbudsförfaranden i Europeiska unionen. Indikatorn tar till exempel inte hänsyn till att medlemsstaternas ekonomier är olika stora. Möjligen skulle "värdet av öppna anbudsförfaranden delat med BNP" vara en bättre indikator. Men även denna indikator säger ytterst lite om hur den inre marknaden stimuleras, eftersom man inte mäter värdet av de öppna anbud som slutligen går till företag från andra medlemsstater.

3.5. Indikatorer för social sammanhållning

3.5.1. Arbetskraftens sammansättning förändras strukturellt. I och med detta och mot bakgrund av en allt snävare arbetsmarknad är det viktigt att arbetskraften är anställningsbar, välutbildad och lär under hela livet. Att bekämpa fattigdomen och att se till att människor kan fortsätta att delta i arbetslivet förblir stora utmaningar. Detta understryker vikten av den traditionella socioekonomiska politiken: främja deltagandet i den samhälleliga processen genom arbete, sörja för en väl fungerande arbetsmarknad och jämn inkomstfördelning, säkerställa att människor som inte klarar av att försörja sig själva har en inkomst samt motverka bidragsberoende och att människor hamnar utanför arbetslivet för tidigt.

3.5.2. För social sammanhållning föreslås sex indikatorer: inkomstfördelning (inkomstkvintil), procent av befolkningen som lever i fattigdom före och efter bidragsutbetalning, långvarig fattigdom, hushåll utan arbete, regional sammanhållning (regionala skillnader i BNP per capita mätt i köpkraftsstandard) och ungdomar som lämnar skolan för tidigt och som inte fullföljer sina studier eller sin utbildning.

3.5.3. Den högt satta målsättningen att bli den mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomin i världen innebär bland annat att fattigdomen måste bekämpas. Fattigdomsbekämpning och bekämpning av social utslagning innebär att människor ges stöd när det gäller att få kvalitetsarbete och att alla får tillgång till medel, rättigheter, varor och tjänster. Man bör ta hänsyn till det förslag som kommissionen lämnade till Europeiska rådet i Lissabon gällande att minska antalet människor som lever på gränsen till fattigdom från dagens 18 % till 15 % 2005 och 10 % 2010, och halvera antalet barn som lever i fattigdom fram till 2010. Kommittén påpekar att den föreslagna fattigdomsindikatorn är baserad på en relativ fattigdomsgräns, vilket gör att fattigdomsgränsen automatiskt förändras när inkomstnivån i det aktuella landet förändras. Kommittén anser att det är av stor vikt att man även mäter fattigdom under lång tid. Hushåll som lever under fattigdomsgränsen under många år befinner sig i en än mer sårbar position än hushåll som tillfälligt lever under fattigdomsgränsen.

3.5.3.1. Det är därför naturligt att eftersträva ett tydligt samband mellan de indikatorer som övervakar de olika aspekterna av sysselsättningspolitiken och de indikatorer som mäter den sociala sammanhållningen. För detta går det utmärkt att använda ett så kallat Social Accounting System som för tillfället håller på att utarbetas av åtta medlemsstater och Eurostat i ett pilotprojekt.

3.5.3.1.1 Genom att fastställa gemensamma kvalitativa och kvantitativa indikatorer kan man skapa en grund för utformning av en öppen metod för samordning mellan medlemsstaterna i enlighet med slutsatserna från Europeiska rådet i Lissabon. En sådan samordning finns redan vad gäller sysselsättning och utveckling av nationella program för att studera och bekämpa fattigdom och social utslagning.

3.5.4. Vad gäller indikatorn "inkomstfördelning" föreslår kommissionen att man mäter inkomstfördelningen med hjälp av ett kvintilvärde för inkomsterna (inkomsterna för de 20 % av befolkningen som tjänar mest jämförs med inkomsterna hos de 20 % av befolkningen som tjänar minst). Kommittén anser att decilvärdet (jämförelse mellan inkomsterna hos de 10 % av befolkningen som tjänar mest och de 10 % av befolkningen som tjänar minst) är en bättre indikator för inkomstskillnaderna i en medlemsstat, eftersom det bättre anger skillnaderna mellan de yttersta grupperna på inkomstskalan.

3.5.5. Beträffande "Hushåll utan arbete" påpekar kommittén att denna indikator påverkas mycket av skillnader i hushållens storlek.

3.5.6. Förstärkning av den ekonomiska och sociala sammanhållningen för en enhetlig utveckling av unionens regioner, är enligt Amsterdamfördraget ett gemenskapspolitiskt område som skall prioriteras. Europeiska unionens medlemsstater är uppdelade i 15 regioner. BNP-siffrorna per capita, på grundval av vilka man fastställer om utvecklingsnivån i en viss region ligger över eller under EU:s genomsnitt, kommer dock från 1995. De är alltså inaktuella men anger ändå att det finns ganska stora skillnader. På grund av bristen på uppgifter är det inte tydligt om klyftan mellan de olika regionerna minskar med åren och regionerna verkligen närmar sig varandra. Dessutom är regionala BNP-siffror per capita i bland inte den bästa indikatorn för regional välfärd. I till exempel regioner med stor andel utgående pendlare är produktionen ofta relativt liten, samtidigt som man tjänar relativt mycket (genom arbetstagare som arbetar någon annanstans). Disponibel inkomst per capita för befolkningen verkar därför vara en bättre indikator.

3.5.6.1. I detta sammanhang vill kommittén åter påpeka att det är att rekommendera att de normer som nu prövas på nationell nivå på ett senare stadium även prövas på regional nivå.

3.5.7. Vad gäller "Registrering av företag", den indikator som fortfarande inte har utarbetats, framhåller kommittén att man bör ta hänsyn till att man visserligen är ense om definitionerna, men att de olika medlemsstaterna använder dem på olika sätt. Registrering av nya företag och företag som avvecklas sker exempelvis inte på samma sätt över hela EU.

4. Slutsatser

4.1. Kommittén är mycket nöjd med kommissionens förslag om att fastställa en rad indikatorer som skall utgöra en grund för den årliga sammanfattande rapporten. Kommittén vill uttryckligen understryka hur viktigt det är att man prioriterar fortsatt utveckling och fulländning av ett pålitligt statistiskt informationssystem. Kommittén hoppas därför att kommissionen skall använda sig av det bidrag som detta yttrande ger. Med tanke på hur komplex och viktig den fortsatta utvecklingen av indikatorerna är, kommer kommittén att fortsätta att noggrant följa utvecklingen av det statistiska informationssystemet.

4.2. Kommittén vill med eftertryck rekommendera kommissionen att ta hänsyn till det faktum att tillämpning av lösa indikatorer inte gör det möjligt med en äkta sammanfattning och dessutom inte visar på skillnaderna mellan medlemsstaternas allmänna ekonomiska struktur. En mer detaljerad struktur där indikatorerna i så stor utsträckning som möjligt hämtas från ett enda grundläggande informationssystem skulle kunna erbjuda en tydligare avgränsning.

4.3. Kommittén vill med eftertryck påpeka att de siffror som tas fram på grundval av indikatorerna måste tolkas för att man skall kunna göra en bedömning av om det sker några framsteg på områdena sysselsättning, innovation och forskning, ekonomisk reform och social sammanhållning. Den politiska tolkningen av materialet måste uppfylla höga krav gällande ändamålsenlighet, kontrollerbarhet och tillförlitlighet. Hänsyn måste tas till att siffror aldrig kan ge en fullständigt sann bild av den samhälleliga verkligheten.

4.4. Kommittén anser att den öppna samordningsmetod som tillämpas inom ekonomisk politik, socialpolitik och strukturpolitik i hög grad kan vinna på en tydligt strukturerad grund som kommissionens sammanfattande rapport kan erbjuda. Med hjälp av den sammanfattande rapporten kan Europeiska kommissionen ge en liknande grund för de fortsatta diskussioner som bör föras i ministerrådets olika konstellationer.

Bryssel den 28 februari 2001.

Ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Göke Frerichs