Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittéen om "Förbundsrepubliken Tysklands initiativ inför antagandet av rådets förordning om samarbetet mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil och kommersiell natur"

(2001/C 139/04)

Den 11 oktober 2000 beslutade rådet att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Ekonomiska och sociala kommittén om ovannämnda initiativ.

Sektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som ansvarat för det förberedande arbetet, antog sitt yttrande den 7 februari 2001. Föredragande var Bernardo Hernández Bataller.

Vid sin 379:e plenarsession den 28 februari-1 mars 2001 (sammanträdet den 28 februari 2001) antog Ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 117 röster för, 1 röst emot och 1 nedlagd röst.

1. Inledning

1.1. Syftet med internationell inbördes rättshjälp är att motverka de svårigheter som uppstår när en medlemsstat inte har möjlighet att utöva sin juridiska behörighet utanför sitt territorium för att verkställa vissa rättsliga handlingar.

1.2. För att korrekt genomföra en process som innebär medverkan av en extern rättsinstans krävs det ett antal procedursteg som framställningar, delgivning eller bevisupptagning i en annan stat.

1.3. Hanteringen och accepterandet av bevis är i allmänhet underordnade rättsliga regler. I lex fori anges följaktligen

- de generella reglerna för bevisupptagning: om numerus apertus eller clausus gäller, och i det sistnämnda fallet, vilka bevis som är godtagbara,

- på vilka villkor dokument från en utländsk myndighet får användas.

1.4. De problem som bevisupptagning i utlandet ger upphov till beror huvudsakligen på att lagstiftningen om bevisupptagning varierar i de olika länderna. Den största skillnaden rör tre aspekter:

a) Domarnas varierande roll i bevisupptagningen: i vissa länder är det i första hand domaren som sköter denna uppgift, medan den i andra länder utförs av parterna själva.

b) Tidpunkten för bevisupptagningen, före eller under proceduren: I vissa länder utförs bevisupptagningen först och främst i samband med en procedur som redan har inletts, då anspråken följaktligen är klart definierade, medan den i andra länder oftast utförs innan själva processen har inletts och innan anspråken är klart fastställda.

c) Graden av den utredande myndighetens befogenheter i förhållande till de enskilda parterna: I vissa system har tredje man bevisskyldigheten och inte parterna i målet, medan det i andra system är både parterna i målet och tredje man som är skyldiga att lägga fram bevis.

2. Lösningar inom internationell civilrätt

2.1. Om stat A anser det befogat att inleda en undersökning inom stat B:s territorium finns det två alternativ:

- Om lagstiftningen i stat B tillåter det kan målsäganden själv anmoda myndigheterna i denna stat att utföra bevisupptagning och sedan använda bevisen i huvudprocessen i stat A.

- Det andra alternativet är att målsäganden anmodar domstolen i stat A att verkställa bevisupptagning. Parten kan vända sig till den domare som är huvudansvarig i målet och begära att denne skall begära en undersökning i stat B. Även i detta fall finns det två alternativ:

a) Undersökningen via diplomatiska eller konsulära kanaler, vilket innebär att stat A:s diplomatiska eller konsulära representant initierar bevisupptagning i stat B (passivt samarbete).

b) Undersökningen sköts av en myndighet i stat B. Ett sådant samarbete sker via rättsliga kanaler genom att domaren i stat A kontaktar berörd myndighet i stat B där bevisen finns och begär att myndigheten skall utföra den utredning som krävs (aktivt samarbete).

2.2. Kanaler för internationell inbördes rättshjälp används för att anmoda behörig myndighet i en annan stat att utföra en undersökning, särskilt bevisupptagning. Denna anmodan framförs formellt i en "framställning"(1).

2.3. Bevisupptagning i andra stater via framställningar är reglerad i Haagkonventionen från 1954 om civilprocesser och, mer specifikt, i Haagkonventionen av den 18 mars 1970 om bevisupptagning i utlandet i mål och ärenden av civil och kommersiell natur, som huvudsakligen innebär följande:

- Konventionen är tillämplig på civila och kommersiella tvister.

- Begäran om samarbete framförs i en framställning och genom ett system av centrala organ.

- Framställningen skall innehålla de upplysningar som krävs för att kunna utföra värdefulla och effektiva undersökningar och skall i princip vara utformad på språket i det anmodade landet eller åtföljas av en översättning.

- Lagstiftningen i det anmodade landet bestämmer vilka myndigheter som skall genomföra de undersökningar som begärs i framställningen, vilket förfarande som skall tillämpas och vilka tvångsmedel som står till förfogande.

- Parterna underrättas om bevisupptagningen för att garantera deras delaktighet i undersökningen; om den anmodade staten tillåter det kan också en domare från det anmodande landet vara på plats.

- Samarbete får bara avvisas i följande fall: när den anmodade staten anser att det kan skada dess suveränitet eller säkerhet, eller när den anmodade handlingen inte ingår i domstolsväsendets befogenheter i den anmodade staten.

2.4. Haagkonventionen av den 18 mars 1970 om bevisupptagning i utlandet i mål och ärenden av civil och kommersiell natur gäller i dag mellan elva av EU:s medlemsstater och har ännu inte ratificerats av Österrike, Belgien, Grekland och Irland.

2.5. Med hänsyn till rättssäkerhetsprincipen kan det dock vara motiverat att reglera förbindelserna mellan de medlemsstater som har ratificerat Haagkonventionen av den 18 mars 1970 - till vilka den föreliggande förordningen riktar sig - och de övriga medlemsstaterna. Det kan göras genom ett rättsligt instrument som i så stor utsträckning som möjligt avspeglar både förordningens anda och bokstav.

3. Förordningsförslaget

3.1. EU har satt som mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. I syfte att gradvis upprätta ett sådant område skall gemenskapen bland annat besluta om sådana åtgärder på området för civilrättsligt samarbete som behövs för att den inre marknaden skall fungera väl.

3.2. Europeiska rådet erinrade vid sitt möte i Tammerfors den 15-16 oktober 1999 om att en ny processrättslagstiftning inom ramen för artikel 65 i fördraget skall utarbetas för gränsöverskridande fall, särskilt när det gäller bevisupptagning.

3.3. För att avkunna en dom i civila eller kommersiella mål som anhängiggjorts vid en domstol i en medlemsstat krävs det ofta bevisupptagning eller andra rättsliga handlingar i en annan medlemsstat. Därför föreslås att man skall tillämpa de principer som ligger till grund för rådets förordning (EG) nr 1348/2000 av den 29 maj 2000 om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur(2).

3.4. I förslaget anges att man från denna förordnings tillämpningsområde bör undanta

- förordningen om insolvensförfaranden,

- 1968 års Brysselkonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område.

3.5. Förordningsförslaget bygger på principen att en framställning om att en rättslig handling skall utföras verkställs direkt och översänds på snabbast möjliga sätt mellan medlemsstaternas domstolar. Men det fastställs också uttryckligen att medlemsstaterna får uttrycka sin avsikt att ange endast ett enda sändande eller mottagande organ eller ett organ som kan fylla båda funktionerna samtidigt för en period av fem år.

3.6. För att säkerställa maximal klarhet och rättssäkerhet skall framställningen om att en rättslig handling skall utföras översändas på ett formulär som skall fyllas i på det språk som används i den medlemsstat där den anmodade domstolen är belägen eller på ett annat språk som godkänts av denna stat i administrativa och rättsliga sammanhang.

3.7. Framställningen skall verkställas inom två månader. Om detta inte har varit möjligt, skall den anmodade domstolen underrätta den anmodande domstolen och ange vilka hinder som föreligger för ett snabbt verkställande av framställningen.

3.8. Det skall bara i mycket begränsade undantagsfall vara möjligt att vägra att verkställa en framställning om att en rättslig handling skall utföras.

3.9. De medlemsstater som anslutit sig till de internationella Haagkonventionerna får fritt ingå avtal som syftar till att påskynda eller förenkla samarbetet om bevisupptagning, så länge dessa bestämmelser är i överensstämmelse med förordningen.

3.10. Enligt artiklarna 1 och 2 i protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning, som fogats till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, skall dessa medlemsstater inte delta i antagandet av denna förordning, även om de kan delta om de så önskar. Enligt artiklarna 1 och 2 i protokollet om Danmarks ställning, som fogats till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, skall Danmark inte heller delta i antagandet av denna förordning.

4. Allmänna kommentarer

4.1. Kommittén är positivt inställd till

- valet av förordning som rättsligt instrument, eftersom den har ett mervärde på grund av att den är obligatorisk i alla sina delar och direkt tillämplig i alla medlemsstater,

- innehållet i det förslag till förordning som är föremål för rådfrågning, med de kommentarer som inbegrips.

4.1.1. ESK förespråkar en utveckling av ett område för frihet, säkerhet och rättvisa inom EU, Detta innebär bland annat åtgärder på det civilrättsliga samarbetets område som krävs för att privatpersoner och företag inte skall hindras eller avskräckas från att utöva sina rättigheter därför att medlemsstaternas rättsliga och administrativa system är inbördes oförenliga eller alltför komplicerade.

4.2. En absolut nödvändig förutsättning för inrättandet av ett europeiskt rättsligt område är att samarbetet mellan domstolarna förbättras, och att det sker en förenkling och att smidigheten ökar så att brister och förseningar kan avhjälpas.

4.3. Kommittén har redan(3) visat sig positiv till att avskaffa den övergångsperiod för successivt inrättande av ett område för frihet, säkerhet och rättvisa som föreskrivs i Amsterdamfördraget. Motivet är att de akter på området som antogs av företrädare för medlemsstaternas regeringar innan detta fördrag genomfördes inte har införlivats alls eller inte har införlivats på ett enhetligt sätt i medlemsstaternas lagstiftning.

4.4. Det är önskvärt att det i förslaget framgår vilken betydelse de föreslagna bestämmelserna har för att öka eller förbättra rättigheterna för parterna i ett mål, och särskilt för medlemsstaternas medborgare. ESK är för att juridiska texter skall vara begripliga och underlätta tillgången till rättsväsendets allmännyttiga tjänster.

4.4.1. ESK anser att det är viktigt att ta del av olika organs åsikter om förslaget till förordning, och att dessa synpunkter skulle kunna översändas till medlemsstaternas regeringar och rättsliga organ för att ge förslaget större spridning, väcka debatt och öka kunskaperna om det.

4.5. Det är oroväckande att bestämmelserna i olika medlemsstater kan strida mot varandra, särskilt när det gäller bevisbörda och huruvida vissa bevis är tillåtliga eller inte. Att förordningen godkänns får inte innebära att de bestämmelser som skyddar alla medborgare, och främst de svagaste grupperna, blir mindre effektiva.

4.5.1. Man bör beakta möjligheten att ändra reglerna om bevisbörda när käranden anför sakförhållanden som innebär diskriminering, när bevismaterialet endast är tillgängligt för en av parterna och rör föremålet för målet eller när bevismaterialets effektivitet kan påverkas.

4.5.2. Kommittén anser att den ansökande medlemsstatens lagstiftning skall tillämpas i fall när konflikter mellan olika bestämmelser kan uppstå. Det förefaller lämpligt att låta dessa fall omfattas av EG-domstolens rättspraxis, som gäller före den behöriga rättsinstansens rättspraxis när olika lagar strider mot varandra, i tvister mellan privatpersoner av olika nationalitet som omfattas av rättspraxis i en stat som är part i Brysselkonventionen av den 27 september 1968(4).

4.6. ESK anser att de sändande och mottagande organ som behandlas i artikel 3 i förslaget till förordning utgör ett undantag som strider mot den allmänna principen om direkt kommunikation mellan rättsorgan, och att dessa bestämmelser därför går stick i stäv mot kriterierna för förenkling och harmonisering inom gemenskapen.

5. Särskilda kommentarer

5.1. Förslagets geografiska tillämpningsområde kan väcka en viss förvirring. Man bör beakta den särskilda karaktären hos vissa områden som behandlas i artikel 299 i fördraget och de åtaganden som vissa medlemsstater gjort gentemot dessa områden. Det är nödvändigt att påpeka att, oberoende av den konkreta bevisföringen, bör organ som är behöriga på området utses av den nationella myndighet som har utrikespolitiskt ansvar för staten och därmed garanterar att dessa organ agerar på ett lagligt sätt. Medlemsstaterna skall upprätta rättsliga och administrativa kanaler för detta.

5.2. Kommittén är bekymrad över att förslagets förfaranderegler skall komplettera gällande regler på de områden som regleras av förordningen om insolvensförfaranden(5), på så sätt att endast särskilda aktörer (kreditinstitut och andra finansiella förmedlare) undantas från tillämpningen.

5.3. Artikel 11.3 i förslaget kan hamna i konflikt med medlemsstaternas interna system på området för skydd av grundläggande rättigheter, som överensstämmer med andan i EU:s stadga om grundläggande rättigheter. Dessa bestämmelser borde uttryckligen innehålla ett förbehåll som innebär respekt för denna typ av rättigheter, utan att detta påverkar det system med garantier som upprättats genom medlemsstaternas lagar eller rättspraxis.

5.3.1. ESK anser att skyddet av grundläggande rättigheter skall ligga på en hög nivå, såsom det står i Stadgan om grundläggande rättigheter. Det gäller framför allt de rättigheter som behandlas i artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, vilken garanterar likhet inför lagen för parterna i ett mål.

5.3.2. Det vore lämpligt att lägga till en ny punkt 5 i artikel 11 i förslaget, med följande lydelse: "De nationella myndigheterna skall, i den utsträckning som är relevant, ge utskrifter ur personregister (eller sådana dokument som kan tjäna som bevis inom ramen för förordningens tillämpningsområde), utfärdade av myndigheter i annan medlemsstat, samma beviskraft som de ger intyg de själva utfärdar." Detta är mer i överensstämmelse med EG-domstolens rättspraxis(6).

5.3.3. Under alla omständigheter anser ESK att det för intyg som utfärdats av ett organ i en medlemsstat bör gälla principer som motsvarar "ömsesidigt erkännande" på inre marknaden, utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna av allmänt slag.

5.4. Det bör uttryckligen anges att en domare skall kunna vägra att verkställa en framställning på grund av force majeur i fall som inte omfattas av artikel 11.2, som endast förefaller gälla "särskilda tillvägagångssätt".

5.4.1. När det gäller förslagets artikel 13.3 bör det införas en "ad hoc"-metod för att lösa tvister. Att godta den nuvarande lydelsen i förslaget skulle underförstått innebära att den rättsliga instansen i den medlemsstat som gör anspråk på behörighet i tvisten underställs den medlemsstat som begär bevisupptagning.

5.4.2. Därför anser ESK att de befogenheter som tilldelas den centrala myndighet som varje medlemsstat inrättar för att "söka lösningar på svårigheter som kan uppstå i fråga om en framställning" (artikel 4.1 b) är otillräckliga, och kommittén oroar sig för att det finns möjlighet att vägra samarbete; detta måste undvikas till varje pris.

5.5. Det måste klargöras att parterna i processen inte får tvingas att bära oproportionerliga eller diskriminerande kostnader till följd av sin nationstillhörighet. Kommittén konstaterar med oro att artikel 16.2 inte bara handlar om ersättning för kostnader utan utgör en "cautio judicatum solvi"(7) (skyldighet att ställa säkerhet för rättegångskostnader) för medborgare i medlemsstater vilka inte är bosatta i den medlemsstat där bevisupptagningen äger rum; detta kan leda till diskriminering.

5.5.1. I samband med parternas bevisföring bör det inte under några omständigheter vara tillåtet att på diskriminerande grunder kräva att säkerhet ställs.

5.6. ESK anser att uppgifter av personlig karaktär som används i samband med bevisupptagning i civilmål måste behandlas på behörigt sätt och endast för det ursprungligen angivna specifika ändamålet, i enlighet med lagstiftningen om skydd av den personliga integriteten.

5.6.1. Vid insamling, behandling och användning av personuppgifter skall de principer följas som anges i Europarådets konvention av den 28 januari 1981 och i Europarådets ministerkommittés rekommendation nr 8715 av den 17 september 1987.

5.7. Artikel 19.1 i förslaget till förordning skulle kunna komma i konflikt med EG-domstolens rättspraxis(8), eftersom förordningen inom sitt tillämpningsområde enligt den artikeln har företräde framför konventioner som ingåtts av medlemsstaterna. Kommittén anser att denna lydelse skulle kunna ändras i syfte att säkerställa förordningens företräde framför konventionerna när det gäller förhållandet medlemsstaterna emellan, samtidigt som avtal mellan medlemsstaterna och tredje land respekteras. Detta skulle under alla omständigheter vara mer i överensstämmelse med lagarnas hierarki i relationerna mellan internationell rätt och gemenskapsrätten i enlighet med EG-fördragets artikel 307. Det förefaller under alla omständigheter vara lämpligt att de avtal som ingås av medlemsstaterna med tredje länder på detta område har som mål att förbättra det system som införs genom förslaget till förordning. Detta uppnås lättast genom så kallade "blandade avtal".

5.7.1. Kommittén välkomnar särskilt artikel 19.2, eftersom den främjar ett av unionens mål, ger möjlighet att genomföra åtgärder medlemsstaterna emellan i syfte att underlätta bevisupptagning och skulle kunna leda till snabbare gränsöverskridande undersökningar. Sådana överenskommelser måste dock överensstämma med gemenskapens regelverk och vara öppna för alla övriga medlemsstater.

5.8. Kommittén framhåller på nytt(9) att det krävs enkla och snabba överklagandeförfaranden, och uppmanar därför både kommissionen och rådet att överväga att utarbeta lagförslag som standardiserar processförfarandet och påskyndar förfarandena (t.ex. införande av en europeisk säkerhetsmekanism).

Bryssel den 28 februari 2001.

Ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Göke Frerichs

(1) Det instrument som den rättsliga myndigheten i en stat använder för att anmoda behörig myndighet i en annan stat att utföra undersökningar eller andra rättsliga handlingar, dvs. framförallt upptagande av bevis.

(2) EGT L 160, 30.6.2000, s. 37.

(3) ESK:s yttrande om "Förslag till rådets direktiv om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur", EGT C 368, 20.12.1999, s. 47.

(4) Domstolens dom av den 9 november 2000, Coreck Maritime, mål C-387/98.

(5) Rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden, EGT L 160, 30.6.2000, s. 1-19.

(6) Domstolens dom av den 2.12.1997 i mål Eftalia Dafeki, C-336/94, där de tyska myndigheterna vägrade att godta bevisvärdet i datum i de dokument som utfärdats av det grekiska folkbokföringsregistret.

(7) En situation som vid upprepade tillfällen fördömts av EG-domstolen: domstolens dom den 26 september 1996, mål C-43/95, Data Delecta; domstolens dom den 20 mars 1997, mål C-323/95, Hayes; domstolens dom den 2 oktober 1997, mål C-122/96, Austin.

(8) Domstolens dom den 2.8.1993, Levy, mål C-158/91; Domstolens dom den 28.3.1995, Evans Medical, mål C-324/93.

(9) ESK:s yttrande CES 233/2000 om "Förslag till rådets förordning (EG) om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område", föredragande Henri Malosse, EGT C 117, 26.4.2000, s. 6.