Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om försäkringsförmedling

(framlagt av kommissionen)

MOTIVERING

1. Allmänt

I handlingsplanen för finansiella tjänster [1], som Europeiska rådet uttalade sitt stöd för vid sitt möte i Köln i juni 1999, betonas vikten av att det snabbt inrättas en verkligt integrerad privatmarknad, där såväl konsumenternas som tjänsteutövarnas intressen får ett fullgott skydd. Försäkringsförmedling pekas där ut som ett av de områden som måste prioriteras. Lagstiftningen om försäkringsförmedling måste vara klar och enhetlig för att försäkringstjänster skall kunna tillhandahållas fritt över gränserna och försäkringstagarna ha ett fullgott skydd.

[1] KOM(1999) 232 slutlig, 11.5.1999.

I handlingsplanen anges också att gemenskapens tvingande regler om försäkringsförmedling måste moderniseras - de har inte ändrats sedan de infördes 1976. Enligt planen bör kommissionen lägga fram ett förslag till direktiv sommaren 2000, och detta beräknas kunna antas av Europaparlamentet och rådet under 2002.

Vid mötet i Lissabon den 23-24 mars 2000 underströk Europeiska rådet vikten av att de finansiella tjänsterna och marknaderna i unionen integreras. En gemensam finansmarknad blir en avgörande tillgång för EU-ekonomins konkurrenskraft, för den nya ekonomin och för den sociala sammanhållningen. Det är skälet till att stats- och regeringscheferna begärde att handlingsplanen för de finansiella tjänsterna skall vara genomförd år 2005.

I sitt meddelande av den 3 maj 2000 [2] åtog sig kommissionen att vidta de åtgärder som krävs för att följa upp slutsatserna från Europeiska rådets möte i Lissabon. Att handlingsplanen genomförs fullständigt fram till 2005 är en viktig prioritering som syftar till att skapa effektivare finansmarknader och konkurrenskraftigare företag inom finanssektorn.

[2] KOM(2000) 257 slutlig, 3.5.2000.

1.1. Behovet av gemensamma rättsliga ramar för försäkringsförmedlarna i EU

Försäkringsförmedlarna är en viktig länk i försäljningen av försäkringsprodukter i gemenskapen. Som tabellen nedan visar har förmedlarna mer än 50 % av marknaden för förmedling av försäkringar i många medlemsländer.

Marknadsandelar för olika distributionssätt för försäkringar i vissa EU-länder (i procent)

>Plats för tabell>

Källa: BIPAR.

Försäkringsförmedlarna har också en viktig roll att spela när det gäller att tillvarata försäkringstagarnas intressen, inte bara därför att de distribuerar försäkringsprodukter från olika försäkringsföretag i gemenskapen utan framför allt därför att de ger råd och hjälp åt försäkringstagarna genom att analysera deras särskilda behov. Betydelsen av detta kommer troligen att öka, dels i och med att konkurrensen skärps när den inre marknaden upprättas, dels därför att de försäkringsformer som saluförs på den inre marknaden kommer att vara mer komplicerade. Eftersom förmedlare spelar en central roll i distributionen av ofta komplicerade finansiella produkter, är det nödvändigt att så väl som möjligt förebygga fel och försummelser som kan drabba konsumenterna.För försäkringsföretagens vidkommande är den inre marknaden för försäkringar i stort sett fullbordad. Enligt nuvarande ordning som infördes genom de tredje försäkringsdirektiven [3] skall ett försäkringsföretag sedan juli 1994 godkännas och underkastas stabilitetstillsyn enbart i den medlemsstat där företaget har sitt säte. Därigenom får det ett "EU-pass" och kan utöva sin verksamhet överallt i gemenskapen med stöd av antingen etableringsrätten eller friheten att tillhandahålla tjänster. Med denna ordning har omsättningen höjts, i synnerhet i fråga om försäkring av stora risker för företag och vid handelstransaktioner. Verkan har dock varit mindre i fråga om privata försäkringar. En orsak till detta är att det inte finns någon gemensam rättslig ram för försäkringsförmedlare i EU, varigenom de till fullo skulle kunna utnyttja dessa grundläggande friheter - etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster. Ofta är försäkringsförmedlare därför ur stånd att tillmötesgå en kund som önskar försäkra en risk i en annan medlemsstat.

[3] Direktiv 92/49/EEG (tredje skadeförsäkringsdirektivet), EGT L 228, 11.8.1992, s. 1. Direktiv 92/96/EEG (tredje livförsäkringsdirektivet), EGT L 360, 9.12.1992, s. 1.

De gemenskapsbestämmelser som har antagits för förmedlare (direktiv 77/92/EEG [4] och rekommendation 92/48/EEG [5]) har visserligen bidragit till att de nationella lagstiftningarna har närmats till varandra. Ändå är försäkringsförmedlarna fortfarande underkastade olikartade rättsliga krav i olika medlemsstater, något som stänger de nationella marknaderna och hindrar dem från att utöva sin verksamhet över gränserna.

[4] EGT L 26, 31.1.1977, s. 14.

[5] EGT L 19, 28.1.1992, s. 32.

Enligt försäkringsförmedlarnas yrkesförbund BIPAR finns det flera faktorer som hindrar förmedlare att tillmötesgå kunder som bor eller har verksamhet i en annan medlemsstat, i synnerhet då privatpersoner. BIPAR pekar särskilt på följande:

- Osäkerheten kring EU-lagstiftningen för försäkringsförmedlare.

- Det faktum att man måste uppfylla lagstiftningskraven i flera länder samtidigt, så snart en transaktion berör flera länder (så till exempel måste man kanske vara registrerad i mottagarlandet och därvid också uppfylla ett antal nationella krav [6] som att omfattas av en yrkesansvarsförsäkring, ha vissa ekonomiska resurser osv.).

[6] I vissa fall utdöms straff för dem som inte följer bestämmelserna.

- Bristen på klar definition av de skyldigheter en förmedlare har när han eller hon verkar i en annan medlemsstat (det kan alldeles särskilt uppstå problem när förmedlare är skyldiga att uppfylla en rad allmänna krav som inte är tydligt preciserade, eller när det gäller att avgöra exakt från vilken punkt förmedlaren är skyldig att följa mottagarlandets lagstiftning).

Av dessa skäl gör försäkringsförmedlarna mycket få transaktioner över gränserna, i synnerhet när det gäller försäkringar tecknade av privatpersoner. Skillnaderna länderna emellan påverkar försäkringsföretagen, som har svårt att utnyttja friheten att tillhandahålla tjänster för att komma in på de olika nationella marknaderna och att skaffa sig lämpliga distributionskanaler i de olika medlemsstaterna. Murarna mellan marknaderna gör det omöjligt för försäkringstagarna - företag och privatpersoner - att få tillgång till ett större urval försäkringsprodukter och därmed få en täckning som bättre motsvarar deras behov. Konsumenterna berövas slutligen också de fördelar som uppstår genom en skärpt konkurrens mellan försäkringsförmedlarna.

Vi står alltså fortfarande långt från målet att upprätta en verklig inre marknad i denna sektor.

1.2. Syftena med förslaget till direktiv

Genom förslaget till direktiv skapas ramar med regler som syftar till att säkra en hög nivå på försäkringsförmedlarnas yrkesskicklighet och kompetens. Tack vare ett enhetligt registreringssystem för försäkringsförmedlare kommer de att kunna utöva sin verksamhet i alla länder i unionen med stöd av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster. Förslaget erbjuder också ett fullgott skydd för försäkringstagarnas intressen.

Förslaget är inriktat på de mål som måste uppnås för att en gemensam marknad för försäkringsförmedling skall kunna skapas samtidigt som försäkringstagarnas intressen skyddas. Man har däremot föredragit att inte alltför hårt harmonisera de åtgärder som de behöriga myndigheterna måste vidta för att målen skall uppnås. Förmedlarna erbjuder produkter från företag som redan kontrolleras noga i hela unionen. Det är dessutom företagens skyldighet att bara utnyttja tjänster av förmedlare som följer direktivets bestämmelser. Av dessa skäl anser kommissionen att man I så hög grad som möjligt bör sträva efter att uppnå syftena med hjälp av ömsesidigt erkännande medlemsstaterna emellan och inte försöka harmonisera de praktiska formerna för kontrollerna i detalj.

Sedan flera år har försäkringsföretagen, försäkringsförmedlarna själva, konsumenterna och medlemsstaterna begärt att det snarast skall skapas rambestämmelser för försäkringsförmedling i EU [7]. Europaparlamentet ansåg i sin resolution till handlingsplanen för de finansiella tjänsterna att en ändring av gemenskapslagstiftningen var en fråga av högsta prioritet [8].

[7] Se om detta kommissionens meddelande "Finansiella tjänster: att öka konsumenternas förtroende", KOM(97) 309 slutlig, 26.6.1997.

[8] Resolution A5-0059/2000, punkt 11.

Tvingande bestämmelser om försäkringsförmedling finns idag bara i direktiv 77/92/EEG [9]. Deras räckvidd är dock begränsad: direktivet innebär ingen harmonisering av kraven på yrkeskvalifikationer för tillstånd att bedriva verksamhet som agent, mäklare eller underagent. Det är begränsat till en rad övergångsbestämmelser som syftar till att underlätta den fria rörligheten i gemenskapen för sådana yrkesgrupper. När mer detaljerade gemenskapsbestämmelser har antagits blir de överflödiga.

[9] EGT L 26, 31.1.1977, s. 14.

Direktivet utesluter inte medlemsstaternas möjlighet att införa särskilda bestämmelser för tillstånd att inleda och bedriva sådan verksamhet eller att helt avstå från det. Följden har blivit att medlemsstaterna har infört ytterst olikartade regler. Dessa skillnader bygger murar mellan de nationella marknaderna genom att förhindra utövandet av sådan verksamhet i kraft av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster. De innebär också att det uppstår osäkerhet kring försäkringsförmedlarnas ställning och yrkeskvalifikationer, något som ju inte bidrar till att garantera försäkringstagarna ett fullgott skydd.

Ett första försök att lösa dessa problem och närma de nationella regelverken till varandra gjordes med kommissionens rekommendation 92/48/EEG [10] av den 18 december 1991. Man ansåg då att en rekommendation skulle kunna bidra till att skapa likvärdighet mellan de nationella regelverken om försäkringsförmedling, utan att tvingande bestämmelser om samordning skulle vara nödvändiga. I rekommendationen uppmanar kommissionen medlemsstaterna att se till att de försäkringsförmedlare som är etablerade inom landet fyller vissa professionella krav och är registrerade. I huvudsak går rekommendationen ut på att medlemsstaterna skall anta regelverk som innebär att försäkringsförmedlare skall uppfylla vissa krav i fråga om allmän och affärs- och yrkesrelaterad kunskap och kompetens, ha en yrkesansvarsförsäkring eller motsvarande garanti och ha god vandel, vilket bland annat innebär att de inte får ha gått i konkurs och för försäkringsmäklare att de skall ha tillräckliga ekonomiska resurser. I rekommendationen sägs också att försäkringsförmedlare bör vara registrerade i sin medlemsstat och att åtgärder eller sanktioner bör tillämpas mot den som utövar sådan verksamhet utan att vara registrerad. Endast den som är registrerad bör få auktorisation att utöva verksamhet som försäkringsförmedlare och för att denna skyldighet skall respekteras bör det finnas lämpliga sanktioner och åtgärder.

[10] EGT L 19, 28.1.1992, s. 32.

De åtgärder som föreslås i rekommendationen syftar till en förbättring av skyddet för försäkringstagare som anlitar förmedlare för försäkringsprodukter och försäkringstjänster. Att det finns en yrkesansvarsförsäkring innebär att en konsument som lider en förlust på grund av förmedlarens försumlighet har möjlighet att få skadestånd. Om mäklare måste ha vissa ekonomiska resurser har konsumenten på samma sätt ett kompletterande skydd om en mäklare skulle gå i konkurs. I annat fall skulle de premier som betalats till mäklaren men ännu inte överförts till försäkringsföretaget kunna gå förlorade. Det är också uppenbart att det faktum att det finns ett registreringssystem, effektiva sanktioner och ett lämpligt program för yrkesutbildning bara kan stärka konsumenternas tilltro till försäkringsförmedlarnas kompetens och integritet.

Det stora flertalet medlemsstater har antagit bestämmelser med utgångspunkt i rekommentationen. De nationella regelverk som har införts skiljer sig dock fortfarande mycket åt [11]. Skillnaderna skapar oberättigade hinder, i synnerhet vid försäljning i kraft av det fria tillhandahållandet av tjänster, och medför en uppdelning av den inre marknaden. Om man vill att den inre marknaden för försäkringar skall ge bättre garantier för skydd av konsumenterna, måste dessa åtnjuta ett visst minimiskydd vid varje köp vem förmedlaren än är och vilken medlemsstat han än är etablerad i. Kommissionen anser att bara bestämmelser på gemenskapsnivå kan leda till att de nuvarande skillnaderna försvinner och till att det upprättas en inre marknad för försäkringsförmedlare.

[11] För närvarande är det bara Tyskland som ännu inte har antagit särskilda bestämmelser om försäkringsförmedling.

När kommissionen antog rekommendationen, påpekade den också att den förbehöll sig rätten att föreslå ett direktiv med tvingande regler, om det senare skulle visa sig att sådana samordningsåtgärder var nödvändiga för att få bort kvarvarande hinder för marknadstillträde eller för att skapa nya garantier till skydd för konsumenterna.

1.3. Direktivförslagets innehåll

Syftet med detta förslag till direktiv kan sammanfattas som följer. Varje person (fysisk eller juridisk) som inleder eller bedriver verksamhet som försäkrings- eller återförsäkringsförmedlare skall vara registrerad som bevis på att han eller hon uppfyller grundläggande yrkeskrav. En förmedlare som är registrerad i en medlemsstat skall kunna bedriva verksamhet i andra medlemsstater i kraft av friheten att tillhandahålla tjänster eller genom att upprätta en filial. Medlemsstaterna kan ställa upp ytterligare krav utöver dem i detta direktiv, men bara för de förmedlare som är registrerade i landet. I förslaget finns också minimikrav på formerna för och innehållet i den information som försäkringsförmedlare skall ge sina blivande kunder (detta gäller inte återförsäkringsförmedlare och inte heller försäkringsförmedlare som handhar företags- och handelsförsäkringar).

Förslaget till direktiv utgår från samma grundtankar som kommissionens rekommendation 92/48/EEG. De principer som utvecklas i den senare återfinns också i detta. Kommissionen anser att man på detta sätt kan uppnå de eftersträvade målen med medel anpassade till dessa.

Förslaget till direktiv vilar på följande principer:

(i) Varje försäkringsförmedlare som bedriver verksamhet i gemenskapen bör vara registrerad hos en behörig myndighet (artikel 3). För att bli registrerad bör försäkringsförmedlaren uppfylla följande yrkeskrav:

a) Inneha den allmänna och affärs- och yrkesrelaterade kunskap och kompetens som krävs.

b) Ha en yrkesansvarsförsäkring eller likvärdig garanti mot ansvar på grund av ett misstag i arbetet.

c) Ha tillräckliga ekonomiska resurser om han eller hon förvaltar klientmedel.

d) Ha god vandel och inte ha förklarats i konkurs.

(ii) Registrerade försäkringsförmedlare kan bedriva verksamhet överallt i gemenskapen i kraft av etableringsrätten och rätten att tillhandahålla tjänster under övervakning och kontroll av myndigheterna i ursprungsmedlemsstaten.

(iii) Försäkringsförmedlare skall uppfylla de kundinformationskrav som anges i förslaget.

1.4. Samråd med berörda parter

Kring detta förslag har ingående samråd ägt rum i flera omgångar med experter från medlemsstaterna och de organisationer som företräder de berörda grupperna. Det gäller främst försäkringsföretagen (Comité Européen des Assurances, CEA, och Association des Assureurs Coopératifs et Mutualistes Européens, ACME), försäkringsförmedlarna (Bureau International des Producteurs d'Assurance et de Réassurance, BIPAR), och den organisation som företräder konsumenterna i EU (Bureau Européen des Unions de Consommateurs, BEUC). Dessa organisationer är positivt inställda till tanken på ett direktiv om reglering av försäkringsförmedling i EU och till grundtankarna i detta förslag.

2. Kommentarer till artiklarna

Artikel 1 - Tillämpningsområde

Förslaget omfattar alla försäkringsförmedlare som är etablerade i gemenskapen, såväl fysiska som juridiska personer.

Alla försäkrings- och återförsäkringsförmedlare i gemenskapen omfattas av direktivförslagets bestämmelser om registrering och yrkesmässiga krav (artiklarna 3 och 4). De åtnjuter alltså etableringsrätt och frihet att tillhandahålla tjänster.

Bestämmelserna om informationskrav för förmedlare (kapitel III) gäller enbart försäkringsförmedlare som riktar sig till försäkringstagare som inte begär försäkring för stora industri- och handelsrisker [12]. Kraven gäller inte heller för återförsäkringsförmedlare, som enbart samarbetar med branschen (återförsäkrings- och försäkringsföretag). Vid verksamhet som är begränsad till företag förefaller en lägre skyddsnivå vara nödvändig.

[12] Begreppet "stora risker" infördes genom det andra skadeförsäkringsdirektivet (88/357/EEG). Det avser:

Enligt förslaget kan medlemsstaterna avstå från att tillämpa bestämmelserna om yrkesmässig kompetens (kapitel II) och bestämmelserna om informationsgivning (kapitel III) på personer som tillhandahåller försäkringar, som inte kräver några allmänna eller specifika kunskaper om försäkring och som omfattar risker i samband med produkter eller tjänster som de själva säljer eller tillhandahåller inom ramen för sin huvudsakliga handelsverksamhet, under förutsättning att det inte avser livförsäkring eller försäkring för ansvarsrisker, att premien inte överstiger 1 000 euro och att personerna inte har försäkringsförmedling som huvudsaklig verksamhet. Här avses i första hand försäkringskontrakt som täcker risker för stöld eller skada på vissa varor som glasögon eller vissa elektriska hushållsapparater eller reseförsäkringar för turister som säljs genom resebyråer.

Under det förberedande arbetet diskuterades om direktivets räckvidd skulle begränsas till försäkringsförmedlare som har en viss verksamhetsnivå (mätt till exempel genom den sammanlagda volymen inbetalda premier). De berörda parterna kunde inte enas om något sådant. För att försäkringstagarnas intressen skulle tillvaratas effektivt verkade det vara att föredra att direktivets bestämmelser gäller alla försäkringsförmedlare. BIPAR och BEUC motsatte sig kraftigt tanken att försäkringsförmedlare som inte nådde en viss verksamhetsnivå skulle undantas från bestämmelserna och betonade att det mycket ofta är just de små försäkringsförmedlarna som skyddar försäkringstagarnas intressen dåligt.

En annan möjlighet undersöktes också - att begränsa räckvidden till försäkringsförmedlare som önskar utöva verksamhet på den inre marknaden. Det förslaget ifrågasattes av ett flertal av medlemsländerna och av yrkesorganisationerna. De ansåg att skyddet för försäkringstagarna i så fall skulle bli olika beroende på om den försäkringsförmedlare de anlitar främst är etablerad i medlemsstaten i fråga eller utövar verksamhet i kraft av etableringsrätten eller friheten att tillhandahålla tjänster. Det skulle särskilt gälla kraven på yrkeskompetens, ekonomisk förmåga och yrkesansvar. En sådan bestämmelse skulle också vara svår att förena med tanken på en verklig inre marknad, eftersom den innebär att de nationella gränserna bibehålls inom ekonomi och lagstiftning.

Artikel 2 - Definitioner

I definitionerna av försäkringsföretag, återförsäkringsföretag, stora risker, behöriga myndigheter och moderföretag hänvisas till de definitioner som redan har använts i andra försäkringsdirektiv, i synnerhet tredje direktiven 92/49/EEG och 92/96/EEG och direktiv 98/78/EG.

Försäkringsförmedling, återförsäkringsförmedling, försäkringsförmedlare, återförsäkringsförmedlare: här föreslås en praktisk definition av begreppen. På det sättet kan de olika kategorierna av förmedlare (mäklare, agenter, underagenter) ingå och andra distributionskanaler som bankförsäkring och stormarknader också omfattas.

Någon klar och tydlig åtskillnad mellan agent och mäklare förefaller inte kunna upprättas i alla medlemsstater. Det är vanligt att försäkringsförmedlare agerar som agenter för vissa slag av försäkringar och som mäklare för andra. Skillnaden upprätthålls därför inte i detta förslag. Det viktiga för försäkringstagaren är att inför varje försäkring veta om den förmedlare han eller hon har att göra med arbetar för ett begränsat antal försäkringsföretag eller om denne kan ge råd utifrån en bred och opartisk analys av marknaden. Artikel 10 behandlar den information som skall lämnas för att kunden skall få en klar uppfattning om detta.

Den verksamhet som omfattas av direktivet är sådan som utförs mot ersättning, det vill säga yrkesmässigt.

När det i detta förslag talas om rådgivning i samband med försäkringar avses sådan som utförs i samband med försäkringsförmedling, men inte sådan som utförs i samband med annan yrkesverksamhet, underordnat en huvudsaklig verksamhet som inte är försäkringsförmedling (till exempel redovisning eller skattefrågor) Det skall vara fråga om rådgivning syftande till att hjälpa kunden att sluta ett försäkringsavtal eller rådgivning i samband med förvaltning eller utförande av ett försäkringsavtal.

Artikel 3 - Registrering

Enligt denna bestämmelse skall försäkrings- och återförsäkringsförmedlare som omfattas av detta direktiv obligatoriskt registreras.

Ett system med registrering har föredragits framför ett med administrativt godkännande av varje förmedlare på grund av de praktiska svårigheter det senare skulle medföra. I vissa medlemsstater finns det tiotusentals försäkringsförmedlare. Det skulle ställa sig mycket dyrt att inrätta en ordning för godkännande, och de avsevärda ekonomiska resurser som det skulle kräva skulle säkert inte stå i proportion till de åsyftade målen. Olika slag av självreglering, särskilt i förbindelserna mellan försäkringsföretag och förmedlare, kommer säkert också att bidra till att skapa en hög nivå av säkerhet, kompetens och oförvitlighet inom yrket.

Förmedlaren skall vara införd i det register som utformas av de behöriga myndigheterna i hans hemstat. Om det är fråga om en juridisk person skall den vara registrerad i den medlemsstat där dess säte finns, och om det är en fysisk person skall det vara i den stat där hans eller hennes huvudkontor finns. I fråga om juridiska personer skall det stadgemässiga sätet vidare vara i samma medlemsstat som den centrala administrationen. Detta krav är gemensamt för hela gemenskapslagstiftningen om finansiella tjänster och har till syfte att försäkringsförmedlare inte skall välja det rättsliga systemet i en medlemstat för att undandra sig strängare normer i den medlemsstat där de i verkligheten utövar verksamhet. På det sättet blir också avståndet mindre mellan de behöriga myndigheterna och försäkringsförmedlarna, och de förra kan också lättare övervaka att yrkesreglerna följs.

För att bli registrerad måste förmedlaren uppfylla yrkeskraven i artikel 4. Om han inte längre uppfyller dessa villkor bör han avföras ur registret och kan då inte längre utöva sin verksamhet.

Endast registrerade försäkringsförmedlare får utöva förmedling, och försäkringsföretag får endast utnyttja tjänster som tillhandahålls av registrerade förmedlare och av sådana personer som avses i artikel 1.2 (artikel 3.5). Om en person bedriver verksamhet med försäkring eller återförsäkring utan att vara registrerad i en medlemsstat, skall medlemsstaten enligt artikel 7 besluta om lämpliga sanktioner. Sådana skall också tillämpas på försäkringsföretag som utnyttjar försäkrings- eller återförsäkringstjänster som tillhandahålls av personer som inte är registrerade i någon medlemsstat.

Detta förslag innehåller inget krav om att medlemsstaterna skall hålla ett enda register. Det enda som krävs är att registren förs under kontroll av en behörig myndighet, som kan vara en offentlig myndighet eller ett organ som erkänts i nationell lagstiftning eller av offentliga myndigheter som genom nationell lagstiftning har erhållit uttrycklig behörighet härtill (artikel 6). Förslaget följer i detta fall rekommendation 92/48/EEG (artikel 5), där det inte heller krävs att en medlemsstat upprättar ett enda centraliserat register utan påpekas att det kan finnas olika register för beroende och oberoende försäkringsförmedlare, och att dessa kan föras av offentliga myndigheter eller av andra behöriga organ (till exempel yrkessammanslutningar) som är erkända av medlemsstaten.

När en förmedlare registrerats kan han utöva förmedlingsverksamhet i hela gemenskapen i kraft av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster. Hemstatens krav erkänns i samtliga andra medlemsstater i gemenskapen. På detta sätt behöver förmedlaren inte uppfylla de yrkesmässiga krav som ställs i de övriga medlemsstater där han eller hon bedriver verksamhet. I artikel 5 anges det förfarande som skall följas vid öppnande av filial och utövande av rätten att fritt tillhandahålla tjänster.

Artikel 4 - Yrkesmässiga krav

Här fastställs de villkor som varje försäkrings- och återförsäkringsförmedlare skall uppfylla för att kunna registreras.

1. Att inneha tillfredsställande allmän och affärs- och yrkerelaterad kunskap och kompetens.

Liksom i rekommendation 92/48/EEG krävs i direktivförslaget att försäkrings- och återförsäkringsförmedlare skall ha tillfredsställande allmän och affärs- och yrkesrelaterad kunskap och kompetens. Det rör sig om kunskapskrav som måste anpassas till den funktion och verksamhet som förmedlaren utövar och till de marknader han eller hon arbetar på. Den yrkesrelaterade kunskapen måste också regelbundet föras à jour. Medlemsstaterna måste fastställa och precisera kunskapernas nivå och innehåll. Dessa måste under alla förhållanden vara tillräckliga för att garantera en tillräcklig yrkeskompetens.

När förmedlaren är en juridisk person, skall det i företagets ledning finnas ett tillräckligt antal anställda som uppfyller detta krav.

Villkoret gäller inte alla personer och anställda som ingår i ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag. Endast de som direkt sysslar med förmedlingsverksamhet måste inneha sådana kunskaper.

Medlemsstaterna kan avstå från att kräva av fysiska personer som tillfälligtvis fungerar som försäkringsförmedlare, att de har tillfredsställande allmän och affärs- och yrkesrelaterad kunskap och kompetens (första stycket), under förutsättning att följande villkor är uppfyllda:

- Försäkringsverksamhet får inte vara deras huvudsakliga yrkesverksamhet eller deras huvudsakliga inkomstkälla.

- En försäkringsförmedlare som uppfyller kraven i detta direktiv eller ett försäkringsföretag måste stå som garant för deras verksamhet och ta på sig hela ansvaret för deras handlingar. Förmedlaren eller företaget skall också ge dem en tillfredsställande grundläggande utbildning.

Härmed avses försäkringsverksamhet som utövas helt tillfälligtvis och som bisyssla i vissa medlemsstater. De personer detta gäller skulle tvingas upphöra med verksamheten om de måste tillämpa samtliga bestämmelser i direktivet. Det skulle inte stå i proportion till förslagets syften. Det föreskrivs dock att sådana personer skall få en lämplig grundläggande utbildning av det företag som använder deras tjänster. Deras verksamhet skall också noga kontrolleras av det försäkringsföretag eller den försäkringsförmedlare för vars räkning de arbetar och under vars fullständiga ansvar de står.

2. God vandel

Förmedlare handhar personliga och förtroliga upplysningar om sina kunders privatliv. Det är därför avgörande att det råder ett ömsesidigt förtroende mellan aktör och konsument. Särskilt när det gäller livförsäkring bistår de försäkringstagarna i viktiga ekonomiska beslut. Av dessa skäl bör försäkringsförmedlare vara personer med god vandel. De får inte tidigare ha försatts i konkurs.

3. Ansvarsförsäkring eller motsvarande garanti

Syftet med detta krav är att garantera att varje person som har lidit skada genom ett fel eller en försummelse från en försäkringsförmedlares sida skall ha möjlighet att få skadestånd. För att jämförbara förhållanden skall gälla för alla förmedlare i gemenskapen fastställs i förslaget att denna försäkring eller garanti minst skall täcka 1 000 000 euro per försäkringsfall.

Förmedlaren är befriad från skyldigheten att ha ansvarsförsäkring om det försäkrings- eller återförsäkringsföretag för vars räkning eller med vars bemyndigande han eller hon handlar ställer denna garanti.

4. Ekonomiska resurser

I många fall hanterar försäkringsförmedlare tillgångar för antingen försäkringstagarens eller försäkringsföretagets räkning. För att försäkringstagarnas ekonomiska intressen skall skyddas är varje försäkringsförmedlare som hanterar kundmedel skyldig att ha tillräckliga finansiella resurser. I förslaget till direktiv anges fyra modeller, som tar hänsyn till de system som nu finns i medlemsstaterna:

(i) Rättsliga bestämmelser om att pengar som betalas av kunden till förmedlaren skall betraktas som utbetalade till försäkringsföretaget, medan pengar som betalats av försäkringsföretaget till förmedlaren inte skall betraktas som utbetalade till kunden förrän denne faktiskt har mottagit dem.

(ii) Krav om att försäkrings- eller återförsäkringsförmedlaren skall ha finansiella resurser som fortlöpande uppgår till 8 % av de årliga nettoinkomsterna, dock minst 15 000 euro.

(iii) Bestämmelser om att kundmedel skall överföras via strikt avskilda kundkonton, vilkas medel inte får användas för att gottgöra andra fordringsägare i händelse av konkurs.

(iv) Inrättande av en garantifond.

Liksom i fråga om andra rättsakter på försäkringsområdet, till exempel tredje skadeförsäkringsdirektivet (direktiv 92/49/EEG) och tredje livförsäkringsdirektivet (direktiv 92/96/EEG), kan medlemsstaterna anta mer tvingande bestämmelser för sina egna försäkringsförmedlare.

Artikel 5 - Anmälan av etablering och tillhandahållande av tjänster i andra medlemsstater

Här anges hur en registrerad förmedlare skall gå till väga för att öppna en filial eller utöva rätten att fritt tillhandahålla tjänster i en annan medlemsstat än den egna. Avsikten skall anmälas till den behöriga myndigheten i denna stat innan verksamheten inleds. Förfarandet liknar det som gäller för försäkringsföretag enligt tredje försäkringsdirektiven 92/49/EEG och 92/96/EEG.

Man kan tänka sig en modernisering av förfarandet. Ett förslag är att registrens innehåll och regler för skydd av allmänintresset offentliggörs på den behöriga myndighetens webbplats. En förmedlare som vill bedriva verksamhet i en annan medlemsstat än sin egen vänder sig i så fall skriftligen till den behöriga myndigheten i den staten och underrättar sig på myndighetens webbplats om de regler som gäller för skydd av allmänintresset. Myndigheten i fråga ser efter på motsvarande myndighets webbplats i förmedlarens hemstat för att kontrollera att denne är registrerad där. Om förmedlaren inte får ett skriftligt avslag på sin anmälan kan han eller hon enligt detta förslag inleda sin verksamhet en månad efter avsändandet av sin skriftliga anmälan.

Kommissionen och medlemsstaterna bör fortsätta sina diskussioner om detta förfarande.

Artikel 6 - Behöriga myndigheter

Medlemsstaterna skall utse de behöriga myndigheter som skall ha befogenhet att genomföra tillämpningen av detta direktiv. De kan utse offentliga myndigheter, organ som erkänts i nationell lagstiftning eller organ som är erkända av offentliga myndigheter som genom nationell lagstiftning har erhållit uttrycklig behörighet härtill.

Dessa bestämmelser är till stor del desamma som de i direktiv 93/22/EEG om investeringstjänster inom värdepappersområdet [13] (artikel 22). De behöriga myndigheter som utses skall under alla förhållanden ha alla de befogenheter som krävs för att de skall kunna genomföra sina uppgifter.

[13] EGT L 141, 11.6.1993, s. 27.

Artikel 7 - Sanktioner

Medlemsstaterna skall besluta om lämpliga åtgärder eller sanktioner mot försäkrings- och återförsäkringsförmedlare och försäkrings- och återförsäkringsföretag som inte iakttar bestämmelserna i detta direktiv. Detta sanktionssystem är nödvändigt för att garantera att den ordning som upprättas genom direktivet tillämpas.

De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna uppmanas att samarbeta och utbyta information. De är bundna av principerna om uppgiftsskydd och tystnadsplikt på samma sätt som föreskrivs i tredje försäkringsdirektiven 92/49/EEG (artikel 16) och 92/96/EEG (artikel 15).

Artikel 8 - Klagomål

Enligt denna artikel skall medlemsstaterna inrätta ett organ dit konsumenter och andra berörda parter kan anmäla klagomål om försäkringar och försäkringsförmedlare.

Artikel 9 - Utomrättsliga förfaranden för att lösa tvister

I handlingsplanen för finansiella tjänster sägs att mekanismer måste införas för en effektiv tvistlösning, såväl inom som utanför det rättsliga systemet, för tvister mellan konsumenter och finansiella institut. Detta är nödvändigt för att skapa förtroende för gränsöverskridande verksamhet och göra det lättare för den inre marknaden att utvecklas och fördjupas.

Bestämmelsen syftar till att främja upprättandet av utomrättsliga organ där konsumenterna kan lösa sina tvister med försäkringsförmedlare. I linje med handlingsplanen föreskrivs i detta förslag att medlemsstaterna skall uppmuntra användandet av sådana mekanismer för lösning av tvister som berör flera medlemsstater, något som kräver ett ökat samarbete mellan dessa.

Artiklarna 10 och 11 - Informationskrav för försäkringsförmedlare

Bestämmelserna i denna avdelning syftar till att ställa upp informationskrav som skall garantera en hög skyddsnivå för konsumenter som utnyttjar försäkringstjänster.

I artikel 10 anges den information som varje försäkringsförmedlare skall lämna till de konsumenter han har kontakt med innan något avtal sluts. Det är fråga om förmedlarens identitetsuppgifter och adress, hans direkta och indirekta band med försäkrings- eller återförsäkringsföretag och varje avtalsenlig förpliktelse att enbart anlita ett eller flera försäkringsföretag. Förmedlaren skall också tala om vem som är ansvarig vid försummelse, vårdslöshet eller vilseledande rådgivning från förmedlarens sida och ange om han ger kunden rådgivning om försäkringsskydd från ett brett urval av försäkringsföretag eller om han enbart samarbetar med ett begränsat antal försäkringsföretag.

Om försäkringsförmedlaren säger sig ge råd om försäkringsprodukter utifrån ett brett urval av försäkringsprodukter, är han eller hon också skyldig att grunda sina råd på en opartisk och tillräckligt bred analys av de försäkringsavtal som finns på marknaden för att kunna rekommendera en försäkringsprodukt som är anpassad till kundens behov. Om det senare visar sig att denna analys inte uppfyller dessa villkor, kan kunden vidta rättsliga åtgärder mot förmedlaren. Med en sådan mekanism kan skyddsnivån i fråga om yrkesansvar bli relativt hög (se artikel 4).

Slutligen skall förmedlaren skriftligen redovisa minst kundens krav och behov och ett förtydligande av de skäl som ligger till grund för hans rekommendation.

I artikel 11 anges hur denna information skall lämnas. I allmänhet skall den meddelas i papperskopia eller genom annat varaktigt medium som kunden har tillgång till. Den skall vara klar och korrekt och skriven på ett språk som är officiellt språk i den medlemsstat där åtagandet görs eller enligt överenskommelse mellan avtalsparterna. Större delen av upplysningarna kan lämnas i standardform, vilket begränsar kostnaderna. Om försäkringstagaren begär omedelbart försäkringsskydd, får informationen meddelas muntligen.

Artiklarna 12-15

Genom artikel 12 upphävs direktiv 77/92/EEG. När det här direktivet har antagits finns det alltså bara en gemenskapsrättsakt som är tillämplig på försäkrings- och återförsäkringsförmedlare. Gemenskapslagstiftningen blir alltså klarare och mer enhetlig, vilket gagnar såväl operatörerna som försäkringstagarna.

I artiklarna 13, 14 och 15 finns bestämmelserna om vem direktivet riktar sig till, datum för genomförande och tillämpning och datum för ikraftträdande.

2000/0213(COD)

Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om försäkringsförmedling

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 47.2 och 55 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag [14],

[14] EGT C

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande [15],

[15] EGT C

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget [16],

[16] EGT C

och av följande skäl:

(1) Försäkrings- och återförsäkringsförmedlare har en central roll när det gäller distribution av försäkrings- och återförsäkringsprodukter i gemenskapen.

(2) Ett första steg i arbetet för att underlätta utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster för försäkringsagenter och försäkringsmäklare togs i och med rådets direktiv 77/92/EEG [17].

[17] EGT L 26, 31.1.1977, s. 14. Direktivet senast ändrat genom Anslutningsfördraget för Österrike, Sverige och Finland.

(3) Direktiv 77/92/EEG skulle gälla tills bestämmelser om samordning av nationella regler om inledande och utövande av verksamhet som försäkringsagent och försäkringsmäklare träder i kraft.

(4) Kommissionens rekommendation 92/48/EEG av den 18 december 1991 om försäkringsförmedlare [18] har till största delen följts av medlemsstaterna och har bidragit till att föra de nationella reglerna om yrkeskrav och registrering av försäkringsförmedlare närmare varandra.

[18] EGT L 19, 28.1.1992, s. 32.

(5) Det finns dock fortfarande avsevärda skillnader mellan medlemsstaternas bestämmelser vilka skapar hinder för möjligheterna för försäkrings- och återförsäkringsförmedlare att inleda och utöva verksamhet på den inre marknaden. Direktiv 77/92/EEG och rekommendation 92/48/EEG bör därför ersättas av ett nytt direktiv.

(6) Försäkrings- och återförsäkringsförmedlare bör kunna utnyttja etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster enligt fördraget.

(7) Att försäkringsförmedlare inte fritt kan bedriva verksamhet i hela gemenskapen gör att den inre marknaden inte fungerar som den skall på försäkringsområdet.

(8) En samordning av de nationella reglerna om yrkesmässiga krav och registrering av personer som inleder och utövar verksamhet som försäkringsförmedlare kan därför bidra till att förverkliga den inre marknaden för finansiella tjänster och till att förbättra konsumentskyddet på området.

(9) Olika slag av personer och institut, som agenter, mäklare och aktörer inom bank och försäkring, kan distribuera försäkringsprodukter. För att aktörerna skall behandlas lika och med hänsyn till konsumentskyddet bör alla dessa personer och institut omfattas av detta direktiv.

(10) Detta direktiv bör omfatta personer vilkas normala verksamhet är att yrkesmässigt tillhandahålla tjänster som avser försäkringsförmedling. Direktivet bör alltså inte omfatta personer med annan yrkesverksamhet, t.ex. skatte- eller redovisningsexperter, som då och då ger råd om försäkringsskydd inom ramen för denna andra verksamhet.

(11) Medlemsstaterna bör ha möjlighet att från detta direktiv undanta personer som utövar försäkringsförmedling som komplement till sin huvudsakliga verksamhet. I konsumentskyddets intresse bör den möjligheten dock vara strikt begränsad.

(12) Försäkrings- och återförsäkringsförmedlare bör registreras av den behöriga myndigheten i den medlemsstat där de har sitt huvudkontor, under förutsättning att de uppfyller höga yrkesmässiga krav rörande kompetens, god vandel, skydd i fråga om yrkesmässig ansvarsförsäkring och ekonomiska resurser.

(13) Försäkrings- och återförsäkringsförmedlare som är registrerade bör tillåtas att bedriva verksamhet i andra medlemsstater i kraft av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster, under förutsättning att ett lämpligt anmälningsförfarande har följts de behöriga myndigheterna emellan.

(14) Det finns ett behov av lämpliga sanktioner som kan tillämpas i fråga om personer som utövar försäkrings- och återförsäkringsförmedling utan registrering, försäkrings- och återförsäkringsföretag som anlitar förmedlare som inte är registrerade eller förmedlare som inte uppfyller de nationella bestämmelser som antagits i enlighet med detta direktiv.

(15) Samarbete och utbyte av information mellan behöriga myndigheter är nödvändigt för att skydda konsumenterna och säkerställa en sund försäkrings- och återförsäkringsverksamhet på den inre marknaden.

(16) För konsumenten är det viktigt att veta om den förmedlare han anlitar ger råd om produkter från ett brett urval av försäkringsföretag eller endast om produkter från ett begränsat antal försäkringsföretag.

(17) Om förmedlaren anger att han ger produktråd utifrån ett brett urval av försäkringsföretag, bör han göra en opartisk och tillräckligt bred analys av de försäkringsavtal som finns på marknaden. Alla förmedlare bör dessutom redovisa skälen för den rådgivning de lämnar.

(18) Vikten av att kräva sådan information är mindre när konsumenten är ett företag som söker försäkring eller återförsäkring för kommersiella och industriella risker.

(19) Det behövs lämpliga och effektiva förfaranden för klagomål och begäran om rättelse i medlemsstaterna, så att tvister mellan försäkringsförmedlare och konsumenter kan lösas, varvid förfaranden som redan finns kan användas om det är lämpligt.

(20) Utan att det påverkar konsumenternas rätt att föra talan i domstol, bör medlemsstaterna uppmuntra offentliga och privata förlikningsorgan att samarbeta för att lösa tvister som berör två eller flera medlemsstater. Särskilt bör konsumenterna kunna kontakta förlikningsorgan i sitt eget hemland om klagomål mot en försäkringsförmedlare som är etablerad i en annan medlemsstat.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I:

TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER

Artikel 1

Tillämpningsområde

1. I detta direktiv ges bestämmelser om inledande och utövande av försäkringsförmedling.

2. Medlemsstaterna behöver inte tillämpa bestämmelserna i detta direktiv på personer som tillhanda håller försäkringsavtal om samtliga följande villkor är uppfyllda:

a) Avtalen kräver inte några allmänna eller specifika kunskaper om försäkring.

b) Avtalen avser inte livförsäkring.

c) Försäkringen täcker inte ansvarsrisker.

d) Personen i fråga har inte försäkrings förmedling som huvudsaklig yrkesmässig verk samhet.

e) Försäkringen kompletterar en levererad vara eller tjänst, särskilt om försäkringen antingen täcker risken för funktionsfel, förlust av eller skada på de varor som personen i fråga levererat eller skadeersättningar som gäller lösegendom som har samband med resor som bokats hos denna person.

f) Premiebeloppet överstiger inte 1 000 euro och försäkrings avtalets giltig hets tid är mindre än ett år.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

1. försäkringsföretag: ett företag som har beviljats officiell auktorisation enligt artikel 6 i rådets direktiv 73/239/EEG [19] eller artikel 6 i rådets direktiv 79/267/EEG [20].

[19] EGT L 228, 16.8.1973, s. 3.

[20] EGT L 63, 13.3.1979, s. 1.

2. återförsäkringsföretag: ett återförsäkringsföretag i den mening som avses i artikel 1.c i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG [21].

[21] EGT L 330, 5.12.1998, s. 1.

3. försäkringsförmedling: verksamhet som består i att lägga fram eller lämna information om eller förslag till försäkrings avtal eller utföra förberedande arbete inför eller vid slutandet av sådana avtal eller i att bistå vid administrering eller fullgörande av försäkrings avtal, särskilt vid försäkrings fall.

4. återförsäkringsförmedling: verksamhet som består i att lägga fram eller lämna information om eller förslag till åter försäkrings avtal eller utföra förberedande arbete inför eller vid slutandet av sådana avtal eller i att bistå vid administrering eller fullgörande av åter för säkrings avtal, särskilt vid försäkrings fall.

5. försäkringsförmedlare: varje person, som mot ersättning inleder eller utövar verksamhet med försäkrings förmedling och näraliggande konsult tjänster, med undantag av för säkrings företag eller anställda på försäkrings företag som handlar på sitt företags ansvar.

6. återförsäkringsförmedlare: varje person, som mot ersättning inleder eller utövar verksamhet med åter försäkrings förmedling och näraliggande konsult tjänster, med undantag av åter försäkrings företag eller anställda på åter försäkrings företag som handlar på sitt företags ansvar.

7. stora risker: risker i den mening som avses i artikel 5 d i direktiv 73/239/EEG.

8. hemmedlemsstat:

a) om förmedlaren är en fysisk person, den medlemsstat där förmedlaren är bosatt och utövar sin verksamhet,

b) om förmedlaren är en juridisk person, den medlemsstat där förmedlarens säte är beläget, eller om förmedlaren enligt nationell lagstiftning inte har något säte, den medlemsstat där förmedlarens huvudkontor är beläget.

9. behöriga myndigheter: de myndigheter som varje medlemsstat utser enligt artikel 6.

10. varaktigt medium: varje medium som gör det möjligt för konsumenten att lagra information som riktats till honom personligen, så att den går att konsultera även i framtiden under en tidsperiod som är tillräcklig med hänsyn till dess syfte och så att den bevarade informationen kan kopieras utan avvikelser.

KAPITEL II:

KRAV FÖR REGISTRERING

Artikel 3

Registrering

1. Försäkrings- och återförsäkrings förmedlare skall registreras i sin hemmedlemsstat av en sådan behörig myndighet som avses i artikel 6.2.

2. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4.1 tredje stycket skall medlemsstaterna säkerställa att registrering som försäkrings- och återförsäkrings förmedlare endast kan ske om de yrkesmässiga kraven i artikel 4 är uppfyllda.

3. Registrerade försäkrings förmedlare och återförsäkringsförmedlare skall kunna inleda och utöva verksamhet som försäkringsförmedlare och återförsäkringsförmedlare inom gemenskapen med stöd av såväl etableringsrätten som friheten att tillhandahålla tjänster.

4. Medlemsstaterna skall se till att allmänheten lätt kan få tillgång till det eller de register som avses i punkt 1.

5. Försäkringsföretag skall endast använda förmedlings tjänster inom försäkring och återförsäkring som tillhandahålls av registrerade försäkrings- och åter försäkrings förmedlare eller av sådana personer som avses i artikel 1.2.

Artikel 4

Yrkesmässiga krav

1. Försäkrings- och återförsäkringsförmedlare skall ha tillfreds ställande allmän och affärs- och yrkes mässig kunskap och kompetens.

Medlems staterna behöver inte tillämpa detta krav på samtliga personer som antingen arbetar på ett företag eller för en fysisk person som utövar försäkrings- eller åter för säkrings förmedling. Medlemsstaterna skall säkerställa att ledningen för sådana företag eller hos sådana fysiska personer samt alla anställda som direkt arbetar med förmedling av försäkringar eller återförsäkringar har sådana kunskaper och sådan kompetens.

Medlemsstaterna behöver inte tillämpa bestämmelserna i första stycket på fysiska personer som inleder eller utövar försäkrings förmedling, om dessa personers huvudsakliga yrkes verksamhet inte är försäkrings förmedling och de inte till övervägande del är beroende av försäkrings förmedlingen för sin försörjning. Personer som uppfyller dessa kriterier får endast ges tillstånd till försäkrings förmedling om en försäkrings förmedlare som uppfyller kraven i denna artikel eller ett försäkringsföretag har tagit på sig det fulla ansvaret för deras verksamhet och ger dem en relevant och tillfreds ställande grund läggande utbild ning.

2. Försäkrings- och återförsäkringsförmedlares vandel skall vara god. De får i synnerhet inte förekomma i polisregistret eller i något annat motsvarande nationellt register när det gäller försäkrings- eller återförsäkringsverksamhet, och de får inte tidigare ha försatts i konkurs, såvida inte konkursen har avslutats i enlighet med den nationella lagstiftning de omfattas av.

Medlems staterna behöver inte tillämpa kravet i första stycket på samtliga personer som antingen arbetar på ett företag eller för en fysisk person som utövar försäkrings- eller åter för säkrings förmedling. De skall säkerställa att den berörda ledningen för sådana företag eller hos sådana fysiska personer uppfyller detta krav. De skall säkerställa att alla anställda som direkt arbetar med förmedling av försäkringar eller återförsäkringar uppfyller detta krav.

3. Försäkrings- och återförsäkrings förmedlare skall ha en ansvars försäkring eller annan likvärdig garanti mot ansvar till följd av fel eller försummelse i verksamheten, som minst skall täcka en miljon euro per skadestånds anspråk, såvida inte en sådan försäkring eller likvärdig garanti redan tillhandahålls av ett försäkrings- eller återförsäkrings företag eller annat företag, för vars räkning eller med vars bemyndigande försäkrings- eller återförsäkrings förmedlaren handlar.

4. Medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda konsumenterna när försäkrings- och återförsäkringsförmedlaren inte kan överföra försäkrings- eller återförsäkringspremien till försäkrings- eller återförsäkringsföretaget eller inte kan överföra ersättningsbelopp till den försäkrade.

Detta kan göras på något av följande sätt:

a) Bestämmelser i lag enligt vilka pengar som betalats av kunden till förmedlaren skall behandlas som om de har betalats till företaget, medan pengar som betalats av företaget till förmedlaren inte skall behandlas som om de har betalats till kunden förrän kunden rent faktiskt mottar dem.

b) Ett krav på att försäkrings- och återförsäkringsförmedlare skall ha ekonomiska resurser som fortlöpande uppgår till 8 % av förmedlarens outdelade nettointäkter, dock minst 15 000 euro.

c) Ett krav på att kundmedel skall överföras via strikt avskilda kundkonton, och att dessa konton inte får användas för att gottgöra andra fordrings ägare i händelse av konkurs.

d) Ett krav på att en garantifond skall upprättas.

5. Utövande av verksamhet som försäkrings- eller återförsäkringsförmedlare skall förutsätta att de yrkesmässiga kraven som anges i denna artikel uppfylls fortlöpande.

6. Medlemsstaterna skall särskilt säkerställa att kraven i punkterna 3 och 4 uppfylls.

7. Medlemsstaterna får fastställa strängare krav än de ovan nämnda kraven eller lägga till ytterligare krav för försäkrings- och återförsäkringsförmedlare som är registrerade inom deras jurisdiktionsområden.

Artikel 5

Anmälan av etablering och tillhandahållande av tjänster i andra medlems stater

1. Varje försäkrings- eller återförsäkringsförmedlare som för första gången avser att inleda verksamhet i en eller flera medlems stater inom ramen för friheten att tillhanda hålla tjänster eller etableringsrätten skall dessförinnan underrätta de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten. Inom en månad från denna underrättelse skall dessa behöriga myndigheter underrätta de behöriga myndig heterna i den eller de medlems stater, inom vilkas territorier försäkrings- eller åter försäkrings förmedlaren avser att utöva verksamhet inom ramen för friheten att tillhanda hålla tjänster eller etablerings rätten, om försäkrings- eller återförsäkrings förmedlarens avsikt och om det faktum att det finns en korrekt registrering.

2. Försäkrings- eller åter försäkrings förmedlaren får inleda verksamheten en månad efter den dag då han informerades av den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten om den underrättelse som avses i punkt 1.

3. Myndigheterna i den medlemsstat där förmedlaren önskar bedriva verksamhet med stöd av friheten att tillhanda hålla tjänster eller etablerings rätten, skall inom en månad efter det att de mottagit den information som avses i punkt 1 underrätta de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten om de eventuella specifika villkor som med hänsyn till det allmänna bästa gäller för sådan verksamhet inom deras territorier.

Artikel 6

Behöriga myndigheter

1. Medlemsstaterna skall utse de behöriga myndigheter som har befogenhet att säkerställa att detta direktiv genomförs. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om detta med uppgift om eventuell ansvarsuppdelning.

2. De myndigheter som avses i punkt 1 skall antingen vara offentliga myndigheter, ett organ som erkänts i nationell lagstiftning eller ett organ som erkänts av en offentlig myndig het som genom nationell lagstiftning har fått uttrycklig behörighet till detta.

3. Dessa myndigheter skall ha alla de befogenheter som behövs för att de skall kunna genomföra sina uppgifter.

Artikel 7

Sanktioner

1. Med förbehåll för artikel 1.2 skall medlems staterna besluta om lämpliga sanktioner som skall tillämpas om en person utövar försäkrings- eller åter försäkringsverksamhet utan att vara registrerad i en medlems stat.

2. Med förbehåll för artikel 1.2 skall medlems staterna besluta om lämpliga sanktioner som skall tillämpas på försäkrings företag som använder förmedlings tjänster inom försäkring eller åter försäkring som tillhanda hålls av personer som inte är registrerade i någon medlems stat.

3. Medlemsstaterna skall besluta om lämpliga sanktioner som skall tillämpas om en försäkrings- eller åter försäkrings förmedlare inte följer de nationella bestämmelser som antagits enligt detta direktiv.

4. De behöriga myndigheterna skall samarbeta och utbyta information om

a) försäkrings- eller åter försäkrings förmedlare som har blivit föremål för någon sådan sanktion som avses i punkt 3,

b) varje försummelse, vårds löshet eller vilse ledande rådgivning som en försäkrings- eller åter försäkrings förmedlare befunnits vara skyldig till, och

c) varje rättsligt förfarande som har inletts mot en försäkrings- eller åter försäkrings förmedlare.

6. Alla personer som tar emot eller lämnar ut information som avser punkterna 1-4 i denna artikel skall vara bundna av tystnadsplikt på det sätt som anges i artikel 16 i rådets direktiv 92/49/EEG [22] och artikel 15 i rådets direktiv 92/96/EEG [23].

[22] EGT L 228, 11.8.1992, s. 1.

[23] EGT L 360, 9.12.1992, s. 1.

Artikel 8

Klagomål

Medlemsstaterna skall se till att ett organ inrättas dit konsumenter och andra berörda parter kan anmäla klagomål om försäkringar och försäkringsförmedlare.

Artikel 9

Utomrättsliga förfaranden för att lösa tvister

1. Medlemsstaterna skall uppmuntra skapandet av lämpliga och effektiva utomrättsliga förfaranden för klagomål och för att lösa tvister mellan försäkrings förmedlare och konsumenter varvid organ som redan finns kan användas, om det är lämpligt.

2. Medlemsstaterna skall uppmuntra dessa organ att samarbeta för att lösa tvister som berör två eller flera medlemsstater.

KAPITEL III:

INFORMATIONSKRAV FÖR FÖRMEDLARE

Artikel 10

Information som skall lämnas av försäkringsförmedlaren

1. Före varje nytt avtal skall försäkringsförmedlaren minst lämna följande information till kunden:

a) Hans identitet och adress.

b) Om han ger kunden rådgivning om försäkringsskydd från ett brett urval av försäkrings företag eller inte. I det sist nämnda fallet, skall försäkrings förmedlaren även ge kunden information för varje riskklass om det antal försäkrings företag han har möjlighet att göra affärer med, vilka han faktiskt samarbetar med och vilka dessa är.

c) Varje innehav, direkt eller indirekt, på över 10% av rösträtterna och bolagskapitalet, som försäkrings förmedlaren har i ett försäkrings- eller åter försäkrings företag samt varje innehav, direkt eller indirekt, på över 10% av rösträtterna och bolagskapitalet, som ett försäkrings- eller åter försäkrings företag eller ett moderbolag till ett försäkrings- eller åter försäkrings företag har i försäkrings förmedlings företaget.

d) Varje avtalsenlig förpliktelse att representera ett eller flera försäkringsföretag samt namnen på dessa företag.

e) Vem som skall ställas till ansvar för försummelse, vårds löshet eller vilse ledande rådgivning från förmedlarens sida i samband med försäkringsförmedling.

f) Upplysningar om det organ som avses i artikel 8 där konsumenter och andra berörda parter kan anmäla klagomål rörande försäkrings- och återförsäkringsförmedlare, och eventuellt också om de utomrättsliga förfaranden för klagomål och för att lösa tvister som avses i artikel 9.

g) Vilket register han är upptagen i och hur denna registrering kan kontrolleras.

2. Om försäkringsförmedlaren förklarar att han lämnar rådgivning om försäkrings produkter från ett brett urval av försäkrings företag, som avses i punkt 1 b, skall han minst basera sin rådgivning på en rimlig analys av de försäkrings avtal som finns på marknaden i en sådan omfattning att han har tillräckliga förut sättningar att kunna rekommendera det försäkrings avtal som bäst tillgodoser kundens behov.

3. Innan ett konkret avtal sluts, skall försäkringsförmedlaren minst redovisa kundens krav och behov och redovisa de skäl som ligger till grund för den rådgivning han lämnar.

4. Den information som avses i punkterna 1, 2 och 3 behöver inte lämnas när försäkringsförmedlaren eller återförsäkringsförmedlaren förmedlar försäkringar mot stora risker.

Artikel 11

Villkor för hur informationen skall lämnas

1. All information som enligt artikel 10 skall lämnas till kunden skall meddelas

a) i papperskopia eller genom något annat varaktigt medium som kunden har tillgång till och kan utnyttja,

b) klart och korrekt på ett sätt som är förståeligt för konsumenten,

c) på ett språk som är officiellt språk i den medlemsstat där åtagandet görs eller på något annat språk som avtals parterna har kommit överens om.

2. Trots bestämmelsen i punkt 1 a ovan får sådan information som avses i artikel 10 med delas muntligen i de fall då omedelbart försäkringsskydd är nödvändigt eller begärs av kunden.

KAPITEL V:

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 12

Upphävande

Direktiv 77/92/EEG skall upphöra att gälla.

Artikel 13

Genomförande

Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast 31 december 2003. De skall genast underrätta kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

Artikel 14

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 15

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

FINANSIERINGSÖVERSIKT

Ej tillämpligt, då kommissionen inte planerar några ekonomiska bidrag.

10. Administrativa utgifter (avdelning III, del A i budgeten)

10.1 Konsekvenser för antalet tjänster

Inga ytterligare tjänster krävs.

KONSEKVENSANALYS FÖRSLAGETS KONSEKVENSER FÖR FÖRETAGEN, SÄRSKILT FÖR DE SMÅ OCH MEDELSTORA FÖRETAGEN

Förslagets titel

Europaparlamentets och rådets direktiv om försäkringsförmedling.

Dokumentets referensnummer

Förslaget

1. Varför är gemenskapslagstiftning nödvändig på detta område med hänsyn till subsidiaritetsprincipen, och vilka är de viktigaste målen-

Gemenskapslagstiftning är nödvändig för att personer som inleder eller bedriver försäkrings- och återförsäkringsförmedling till fullo skall kunna åtnjuta etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster enligt fördraget. De har hittills varit tvingade att uppfylla olika yrkesmässiga krav när de har velat vara verksamma i flera medlemsstater. Förslagets syfte är att en försäkringsförmedlare skall kunna bedriva verksamhet med stöd av etableringsrätten eller friheten att tillhandahålla tjänster när han uppfyller de yrkesmässiga kraven i den medlemsstat där han eller hon är registrerad, utan att behöva uppfylla de krav som ställs i de övriga medlemsstater där verkamheten bedrivs. En viss grad av harmonisering av de yrkesmässiga kraven krävs alltså för att den inre marknaden skall fungera väl.

Följande hänsyn har tagits till subsidiaritetsprincipen:

- Artiklarna 9 och 10 om informationskraven för försäkringsförmedlare gäller inte vid försäkring och återförsäkring av stora risker.

- Medlemsstaterna kan låta bli att tillämpa förslaget i fråga om personer som erbjuder försäkringsprodukter vid sidan om sin egentliga verksamhet. Vissa villkor måste vara uppfyllda (se artikel 2.2).

- Medlemsstaterna kan låta bli att tillämpa kravet på tillfredsställande yrkeskunskaper på fysiska personer som inleder och bedriver försäkringsförmedling, om deras huvudverksamhet inte är försäkringsförmedling och de inte till övervägande del är beroende av det för sin försörjning. Också här måste vissa villkor vara uppfyllda (se artikel 2.3).

Konsekvenser för företagen

2. Vilka kommer att beröras av förslaget-

- Vilka företagssektorer: alla försäkrings- och återförsäkringsförmedlare, med de två undantag som nämns ovan.

- Vilka företagsstorlekar (hur stor andel små och medelstora företag): de allra flesta försäkringsförmedlare kan betraktas som små och medelstora företag (under 250 anställda, omsättning under 40 miljoner euro och balansomslutning under 27 miljoner euro, ett enskilt stort företag får kontrollera högst 25 % av rösterna).

- Är dessa företag koncentrerade till några särskilda delar av gemenskapen: nej.

3. Vilka åtgärder måste företagen vidta för att följa förslaget-

- Registreras hos behörig myndighet.

- Uppfylla kraven på god vandel.

- Ha en ansvarsförsäkring eller likvärdig garanti som skydd vid fel eller försummelse i verksamheten, såvida detta inte tillhandahålla av ett annat företag som ofta sker i denna bransch.

- Ha vissa finansiella resurser, så att konsumenterna är skyddade om förmedlaren går i konkurs. I två fall ställs inte detta krav: när förmedlaren har ett särskilt konto för kundmedel och när det finns bestämmelser om att pengar som betalas av kunden till förmedlaren skall behandlas som om de har betalats direkt till försäkringsföretaget, och att pengar som betalas av försäkringsföretaget till förmedlaren inte skall behandlas som om de har betalats till kunden förrän denne faktiskt mottar dem. I dessa fall behöver förmedlaren inte lida några förluster. Ett sätt på vilket kravet på finansiella tillgångar kan tillfredsställas är att förmedlaren åläggs att ha medel av en storlek i förhållande till sin omslutning stående på ett konto. Därmed undviks onödigt höga krav för småföretag.

Dessa krav är inte nya. I fjorton medlemsstater har lagar om yrkesmässiga krav för försäkringsförmedlare redan antagits. Dessa grundar sig till stor del på kommissionens rekommendation 92/48/EEG, som detta förslag utgår från. Medlemsstaterna har dock införlivat rekommendationen på olika sätt och i olika mån. En viss harmonisering behövs för att förbättra etableringsfriheten och göra det lättare att bedriva verksamhet i andra medlemsstater.

Diskussioner med Bureau International des Producteurs d'Assurance et de Réassurance (BIPAR, försäkringsförmedlarnas lobbyorganisation) tyder på att de allra flesta förmedlarna kan uppfylla de yrkesmässiga kraven utan alltför stora svårigheter, också de som bör betraktas som små och medelstora företag.

- Ge information om förutsättningarna och skälen till sina råd.

Detta bedöms som oundgängligt för att skapa ett tillfredsställande konsumentskydd. En stor del av dessa uppgifter kan ges i standardform och skapar alltså inte alltför stort merarbete för företagen. En viss ökning av de administrativa utgifterna kan dock förväntas, särskilt på grund av artikel 10.3.

4. Vilka ekonomiska effekter förväntas förslaget ge upphov till-

- För sysselsättningen: i stort sett neutral.

- För investeringarna och skapandet av nya företag: i stort sett neutral.

- För företagens konkurrenskraft: positiva verkningar kan väntas. Förslaget kommer att medföra en större integrering av de finansiella marknaderna för konsumenter och göra att den inre marknaden för försäkringar fungerar bättre. Konkurrensen mellan försäkringsförmedlare och försäkringsgivare bör öka med positiva följder för såväl produktkvalitet som prisnivå.

5. Innehåller förslaget åtgärder där hänsyn tas till de små och medelstora företagens särskilda situation (lägre eller andra krav osv.)-

Det kan beräknas att omkring hälften av förmedlarna i medlemsstaterna inte kommer att behöva betala för ansvarsförsäkring, eftersom detta oftast tillhandahålls av det företag eller ett av de företag på vilkas vägnar de bedriver verksamhet.

Möjligheten att undanta förmedlare med verksamhet under en viss tröskel för inkomst eller omsättning diskuterades med alla berörda parter. En majoritet av medlemsstaterna, konsumentorganisationerna och branschföreträdarna ansåg att en sådan bestämmelse helst inte borde införas, därför att man då inte skulle få en miniminivå för konsumentskyddet i hela unionen. Dessutom skulle man få en mer jämlik behandling av alla marknadsaktörer utan ett sådant undantag.

Samråd

6. Redogörelse för vilka organisationer som har rådfrågats om förslaget och vilka deras huvudsakliga ståndpunkter var.

Bureau International des Producteurs d'Assurances et de Réassurance (BIPAR), organisationen för försäkringsförmedlarna i EU, stöder kraftigt förslaget som det nu står.

Comité Européen des Assurances (CEA) stöder den nuvarande texten i dess huvuddrag. CEA:s viktigaste krav var att de försäkringsanställda inte skall påverkas av förslaget. Det görs klart i den nuvarande texten.

Association des Assureurs Coopératifs et Mutualistes Européens (ACME) har inga särskilda invändningar mot texten utan anser att den skapar en god konsumentskyddsnivå i hela EU.

European's Consumer Organisation (BEUC) välkomnar förslaget och anser att det kommer att förbättra konsumentskyddet och höja konsumenternas förtroende. BEUC vill dock att texten också skall gälla försäkringsföretagens anställda och hävdar vidare att de yrkesmässiga kraven på förmedlarna bör skärpas (skyldighet att lämna "bästa råd" och att redovisa sin provision). De förslagen förefaller svåra att genomföra - man kan inte rimligen begära att alla förmedlare alltid skall ge bästa möjliga råd. Ett sådant krav skulle dessutom säkert leda till ändlösa tvister inför och utanför domstol. Det förefaller inte heller förbättra konsumentskyddet i förhållande till nuvarande skrivning i artikel 10 i förslaget. Att förmedlarna skall uppge sin provision förkastas av de allra flesta medlemsstaterna och av branschen själv. Det är inte sed i någon typ av handelsverksamhet att specificera de kostnader som ingår i försäljningspriset. Provisionens storlek varierar för övrigt efter vilka särskilda uppgifter förmedlaren utför åt försäkringsföretaget (i synnerhet vid reglering av försäkringsfall). Att uppge kommissionens storlek skulle medföra att nästan samtliga uppgifter om förhållandet mellan förmedlaren och försäkringsföretaget också måste uppges för konsumenten. Alla dessa upplysningar skulle troligen överlasta försäkringstagaren utan att förbättra skyddet för denne.