Delrapport - FÖRDELNING AV INDIREKT MÄTTA FINANSIELLA FÖRMEDLINGSTJÄNSTER (FISIM) - Delrapport Med en kvalitativ och kvantitativ analys av de första resultaten av provberäkningarna för fördelning och beräkning av FISIM enligt rådets förordning (EG) nr 448/98 av den 16 februari 1998

(framlagt av kommissionen)

1. Sammanfattning

Enligt artikel 5 i rådets förordning (EG) nr 448/98 om komplettering och ändring av rådets förordning nr 2223/96 om fördelning av indirekt mätta finansiella förmedlingstjänster (FISIM) inom ramen för det europeiska national- och regionalräkenskapssystemet (ENS) "skall kommissionen, efter samråd med Kommittén för det statistiska programmet före den 31 december år 2000 lämna in en delrapport och före den 1 juli år 2002 en slutrapport till Europaparlamentet och rådet med en kvalitativ och kvantitativ analys av konsekvenserna av försöksmetoderna för fördelning och beräkning av FISIM så som beskrivs i bilaga III".

Vid denna tidpunkt i försöksperioden måste medlemsstaterna i enlighet med förordningen inkomma till kommissionen med sina resultat för kalenderåren 1995 till 1999. Denna delrapport innehåller dock bara resultaten från tretton länder, eftersom två medlemsländer ännu inte har tillhandahållit kommissionen sina uppgifter och kommentarer.

Då det är nödvändigt att bearbeta de uppgifter som redan kommit in, att komplettera undersökningen för ytterligare år, och att få veta resultaten för alla medlemsstater innan en bestämd uppfattning kan formuleras, kan bara provisoriska iakttagelser framläggas. I försöksperiodens nuvarande läge är dessa som följer:

Eftersom FISIM beräknas som marginaler, kräver en fördelning att man använder precisa statistiska uppgifter. Trots att vissa uppgifter saknar direkta källor, kunde medlemsstaterna använda försöksmetoderna och få fram jämförbara och ganska stabila resultat. Därför anser kommissionen att det är möjligt att fördela FISIM om förbättringar fortsätter att göras i statistikkällorna.

Eurostat har tillsatt en FISIM-arbetsgrupp, i vilken de personer som ansvarar för undersökningen sammanförts; mötena i gruppen gör det möjligt att fastställa en gemensam praxis som ger bättre jämförbarhet och att diskutera om data och metodfrågor. I samarbete med arbetsgruppen för nationalräkenskaper, där FISIM-arbetsgruppens arbete och resultatet av försöksmetoderna regelbundet diskuteras, kommer arbetsgruppen fortsätta sitt arbete med att förbereda den slutliga kommissionsrapport som skall föreläggas Europaparlamentet och rådet före den 1 juli 2002.

2. Problemet som skall lösas i nationalräkenskaperna och dess effekt på bruttonationalprodukten (BNP)

Finansförmedlare tar direkt betalt av sina kunder i form av provisioner och avgifter. Mätningen av produktionen och konsumtionen av dessa tjänster möter inte några speciella begreppsmässiga eller praktiska problem.

Men finansförmedlare kan också utföra tjänster för vilka de indirekt tar betalt genom att använda olika räntesatser vid utlåning och inlåning. De betalar lägre räntor än som annars skulle vara fallet till dem som lånar dem pengar och tar ut högre räntor av dem som lånar från dem. De nettoränteintäkter som därmed fås in används för att täcka förmedlarnas kostnader och ge ett driftsöverskott. Genom ett sådant räntesystem kan man undvika att kunderna betalar individuellt för utförda tjänster och detta har gett upphov till det mönster som räntesatserna i praktiken följer. I denna situation måste man dock för nationalräkenskaperna använda ett indirekt mått, kallat indirekt mätta finansiella förmedlingstjänster (FISIM), för värdet på de tjänster som förmedlarna tar indirekt betalt för.

I princip bör FISIM-produktionen fördelas mellan de olika mottagarna eller användarna av de tjänster för vilka någon direkt avgift inte uttas, och som därför i nationalräkenskaperna behandlas som företags insatsförbrukning, som hushålls slutliga konsumtion, eller som export till utländska enheter.

I praktiken kan det däremot bli svårt att finna en metod för att fördela FISIM mellan olika användare på ett sätt som ur ekonomisk synvinkel är begreppsmässigt tillfredsställande och där de erforderliga uppgifterna också finns tillgängliga.

I försöksberäkningarna är fördelningen av FISIM mellan användare baserad på skillnaden mellan de verkliga räntorna för ränteskulder och räntefordringar och en "referensränta".

Denna referensränta utgör den rena kostnaden för lånekapital - d.v.s. en ränta från vilken riskpremien i största möjliga mån har eliminerats och som inte inkluderar några förmedlingstjänster.

Låt oss för att illustrera FISIM-beräkningarna ta två exempel:

-Utlåning:

-Lånestock 100

-Finansförmedlarens räntefordringar 5%

-Referensränta 2 %

-FISIM = 100 x (5% - 2%) = 3

-Inlåning:

-Lånestock 100

-Finansförmedlarens ränteskulder 1,5 %

-Referensränta 2 %

-FISIM = 100 x (2 % - 1,5 %) = 0,5

I det ENS som antogs 1995 och de uppgifter som medlemsstaterna genom överenskommelse lämnar in, fördelas FISIM-produktionen inte mellan användarna utan behandlas som om den uppgår i en nominell sektors insatsförbrukning, varför BNP förhåller sig oföränderlig i förhållande till FISIM-produktionens storlek, i motsats till de provisioner och avgifter som finansförmedlarna tar ut direkt av användarna. Det varierar dock mellan olika länder hur viktig den del relativt sett är som tas ut direkt i form av provisioner och avgifter, i förhållande till den del som indirekt finansieras som FISIM.

Om problemet med fördelning av FISIM löstes skulle detta leda till stora förbättringar av de metoder som används i det europeiska national- och regionalräkenskapssystemet (ENS 1995). Det skulle i synnerhet bli möjligt att göra en precisare jämförelse av BNP-nivåer, genom att inkludera hela det förädlingsvärde som genereras av finansförmedlarnas verksamhet.

Syftet med rådets förordning av den 16 februari 1998 om fördelning av FISIM inom ramen för ENS är att fastställa en sådan metod som kan användas av alla medlemsstaterna på en harmoniserad grundval.

3. Metoder för att fördela FISIM

FISIM måste beräknas och fördelas endast för den ut- och inlåning som beviljas av finansförmedlare (hemmahörande i sektorerna S122 övriga monetära finansinstitut och S123 övriga finansförmedlare, förutom försäkringsbolag och pensionsfonder) till användarsektorer. Detta beror på att det bara är räntesatserna för denna ut- och inlåning som kontrolleras av finansförmedlarna.

FISIM fördelas inte när det gäller värdepapper andra än aktier, eftersom finansförmedlare som köper eller säljer värdepapper på den öppna marknaden är ekonomiska aktörer som inte själva kan påverka de priser till vilka de köper och säljer och därmed inte heller över de räntor som de mottar eller betalar.

Beräkningen av FISIM på ut- och inlåning bör göras på grundval av skillnaden mellan den faktiska ut- och inlåningsräntan och en "referensränta".

I bilaga III till rådets förordning 448/98 återfinns de erforderliga statistiska uppgifterna för beräkning och fördelning av producerade FISIM. Där fastslås att det är "nödvändigt att använda tabellen med uppgifter om de genomsnittliga stockarna för utlåning, inlåning (uppdelat efter användarsektorer) och andra värdepapper än aktier som har utfärdats av finansförmedlare för perioden (genomsnitt för fyra kvartal) och den upplupna räntan efter omfördelning av räntesubventionerna till de faktiska mottagarna såsom anges i ENS 1995".

Med hjälp av dessa statistiska uppgifter blir det möjligt att beräkna sex interna referensräntor, samt att beräkna en extern referensränta för export och import av FISIM:

Metoder för att beräkna referensräntan

Metod 1 // Räntefordringar på lån mellan inhemska banker, dividerat med stocken för lån mellan inhemska banker.

Metod 2 // Räntefordringar på lån mellan inhemska banker och på värdepapper andra än aktier som utfärdats av finansförmedlare, dividerat med stocken för lån mellan inhemska banker och för andra värdepapper som utfärdats av finansförmedlare.

Metod 3 // Metod 1 tillämpad på kortfristiga transaktioner

Offentliggjorda räntor för andra värdepapper än aktier tillämpade på långfristiga transaktioner.

Metod 4a // Genomsnitt av de genomsnittliga ut- och inlåningsräntorna tillämpat på inhemska institutionella användarsektorer (andra än centralbanker).

Metod 4b // Genomsnitt av metoderna 4a och 1.

Metod 4c // Genomsnitt av metoderna 4a och 2.

Metod för export och import // Viktad genomsnittlig ränta på ut- och inlåning mellan banker i form av inhemska och utländska finansförmedlare.

Stockar och ränta på ut- och inlåning måste delas upp efter användarsektorer.

Hushållssektorn i nationalräkenskaperna inbegriper hushållen både som konsumenter och som producenter i den mån som de har icke-registrerade företag.

För att kartlägga den del av FISIM som skall fördelas till slutlig förbrukning, och därmed utvärdera effekten på BNP, är det också nödvändigt att göra en vidareindelning av stockarna och räntan på lån som beviljats till hushållen genom att särskilja:

-Bostadslån (insatsförbrukning, eftersom de som äger sin bostad i systemet behandlas som företagsägare som är inbegripna i produktion av boendetjänster för sin egen slutliga förbrukning, vilket betyder att bostäder inte är varaktiga konsumtionsvaror).

-Lån till hushållen som ägare av icke-registrerade företag (insatsförbrukning).

-Andra lån till hushåll (slutlig förbrukning).

-En liknande uppdelning är nödvändig när det gäller stockarna för inlåning och räntor som skall betalas till hushåll som individer eller som ägare till icke-registrerade företag.

4. Datakällor

4.1. Täckning av sektorerna S122 och S123

De FISIM som skall fördelas produceras av andra monetära finansinstitut (sektor S122, omfattar ej centralbanken) och av övriga finansförmedlare, utom försäkringsbolag och pensionsfonder (sektor S123).

Uppgifterna är mer tillförlitliga om sektor S122 än om S123, men den sistnämnda sektorn är betydligt mindre.

4.2. Tillgängliga uppgifter om stockar för ut- och inlåning samt ränteflöden

-I de flesta fall kan de nödvändiga uppgifterna om stockar för ut- och inlåning hämtas från direkta källor, där de är uppdelade efter de viktigaste inhemska användar sektorerna. Men det är inte alltid möjligt att identifiera hushållen som konsumenter, som ägare av bostäder eller av icke-registrerade bolag, något som är avgörande för att man skall kunna analysera FISIM:s betydelse för BNP. Närmare bestämt har man inte alltid tillgång till uppgifter om utlåningen till hushåll i deras egenskap av bostadsägare och inte heller om hur stor del av inlåningen som hushållen gör i egenskap av konsumenter.

-Stockar för ut- och inlåning till utlandet behövs för beräkning både av export och import av FISIM. Medlemsstaterna har större problem att få fram nödvändiga uppgifter för att beräkna importen av FISIM än de har när det gäller exporten av FISIM, vilket leder till att uppskattningarna för importerade FISIM är mindre tillförlitliga.

-När det gäller ränteflöden har man tillgång till mindre detaljerade uppgifter: i flertalet länder kan uppgifter om ränteflöden hämtas från direkta källor, men är då inte uppdelade efter institutionella sektorer. Räntorna för varje institutionell sektor måste därför uppskattas och tillämpas på de kända stockarna för ut- och inlåning, för att man skall kunna uppskatta ränteflödena och beräkna denna uppdelning.

4.3. Metoderna 1 och 2: Balans mellan tillgångar och skulder

När det gäller inhemska finansförmedlare i sektorerna S122 och S123 bör i princip utlåningen mellan bankerna uppgå till samma belopp som inlåningen mellan bankerna. I praktiken visar det sig emellertid att inhemska finans förmedlares totala utlåning till andra inhemska finansförmedlare (och motsvarande ränteskulder) inte motsvarar inhemska finansförmedlares totala inlåning från andra inhemska finansförmedlare (och motsvarande ränte fordringar). Detta är viktigt att framhålla när det gäller beräkningen enligt metoderna 1 och 2. Man har enats om att medlemsstaterna bör beräkna referensräntan på den sida som är mest tillförlitlig: antingen utlåningssidan eller inlåningssidan. Om ingen sida är mer tillförlitlig än någon annan, skall man i stället använda ett viktat genomsnitt av båda sidor.

4.4. Metod 3: Uppdelning i kortfristiga och långfristiga transaktioner

Ett flertal medlemsstater kan inte beräkna den interna referensräntan för metod 3, eftersom det saknas relevanta uppgifter om förfallotiden när det gäller FISIM-producenternas skulder. Det är med andra ord svårt eller rentav omöjligt att göra någon tillförlitlig uppdelning i kort- och långfristig utlåning och inlåning. Vissa medlemsstater som har gjort denna beräkning har tydligt visat på att metod 3 gav mindre tillförlitliga resultat än de andra metoderna.

5. De viktigaste resultaten

5.1. Jämförelse av ofördelade FISIM enligt nuvarande definition och fördelade FISIM

Resultaten från de metoder som används för att beräkna de totala FISIM (som inte fördelats efter användare) enligt nuvarande definition skiljer sig något från summan av den fördelade produktionen av FISIM. Denna lilla skillnad - som kan vara positiv eller negativ beroende på medlemsstat - beror framför allt på finans förmedlarnas ränteskulder minus räntefordringar när det gäller andra värdepapper än aktier, eftersom andra värdepapper än aktier ingår i beräkningen av de totala FISIM, medan beräkningen av fördelade FISIM begränsas till utlåning och inlåning (eftersom finansförmedlarna endast kontrollerar räntor på utlåning och inlåning).

5.2. Centralbankens produktion

Enligt FISIM-förordningen skall centralbankens produktion inte längre beräknas på samma sätt som för de övriga finansförmedlarna, utan som summan av kostnader. Medlemsstaterna har i sina rapporter uttalat sitt stöd för denna metod.

5.3. Förekomst av negativa FISIM

Negativa FISIM kan förekomma, eftersom de fördelade FISIM beräknas på grundval av skillnaden mellan finansförmedlares räntefordringar och referensräntan (när det gäller utlåning) samt på grundval av skillnaden mellan referensräntan och finansförmedlares ränteskulder (när det gäller inlåning).

De flesta medlemsstater är tveksamma till negativa FISIM och framhåller svårigheten med att redovisa en tjänst med ett negativt värde. Andra medlemsstater anser att det visst kan förekomma negativa FISIM, med argumentet att intäkterna i sektorerna S122/S123 inte bara genereras genom skillnaden mellan räntefordringar och ränteskulder, utan även genom provisioner och avgifter.

Negativa FISIM har ibland observerats vid fördelning av FISIM efter användarsektorer, medan FISIM-resultaten normalt sett alltid är positiva, oavsett vilken metod som används.

För samtliga sektorer gäller att det endast i några sällsynta fall förekommer negativa resultat. Den sektor där det är mer vanligt förekommande med negativa FISIM är den där försäkringsbolag och pensionsfonder ingår (det gäller inlåningssidan).

5.4. Effekten på BNP

5.4.1. Genomsnittlig effekt på BNP uppdelat efter land

En jämförelse av FISIM-fördelningens genomsnittliga effekt på BNP uppdelat efter land ger inte någon helt rättvisande bild av finansförmedlarnas betydelse för ekonomin, eftersom dessa också tar ut direkta provisioner och avgifter som redan har fördelats på användarsektorerna och därför också redan har beaktats i beräkningen av BNP.

I vissa länder har man under denna period kunnat notera en nedåtgående trend vad gäller FISIM, eftersom finansförmedlarna tar ut direkta provisioner och avgifter för en allt större del av sin produktion.

Beräknat på ett genomsnitt av alla år och metoder skulle fördelningen av FISIM innebära en ökning av BNP med ca 1,4 % (genomsnitt för alla länder).

Nedanstående tabell visar effekten på BNP i de olika länderna; det som redovisas är ett genomsnitt av samtliga metoder och samtliga fem år (eller fyra år för medlemsstater som ännu inte har lämnat 1999 års resultat). Denna effekt delas upp på följande sätt:

-Ökning av hushållens slutliga förbrukning (inklusive ideella organisationer när denna sektor inte kan redovisas separat) när det gäller tjänster som producerats av inhemska finansförmedlare.

-Ökning av den slutliga förbrukningen av icke-marknadstjänster som tillhandahålls av offentliga sektorn och hushållens ideella organisationer (när den sistnämnda sektorn redovisas separat) när det gäller tjänster som producerats av inhemska finansförmedlare.

-Export av FISIM minus import av FISIM för marknadsproducenternas insatsförbrukning (eftersom de FISIM som importeras för slutlig förbrukning är neutrala i förhållande till BNP). Export och import av FISIM beräknas inte bara på grundval av utlåning och inlåning mellan finansförmedlare och enheter som inte är finansförmedlare. Man beräknar även den utlåning och inlåning som sker mellan banker i form av inhemska finansförmedlare och utländska finansförmedlare, och beroende på om resultaten är positiva eller negativa behandlas de som export alternativt import.

>Plats för tabell>

Ca 80 % av denna effekt kan förklaras med en ökning av hushållens slutliga förbrukning, motsvarande de FISIM som fördelas på utlåning och inlåning till hushållen i egenskap av slutkonsumenter.

5.4.2. Genomsnittlig effekt på BNP beroende på intern referensränta

Effekt på BNP (ett genomsnitt av samtliga år och medlemsstater)

>Plats för tabell>

Effekten på BNP är relativt likartad, oavsett vilken intern referensränta som används.

Metod 1, som bygger på räntan mellan banker, ger i genomsnitt en ökning på 1,26 % av BNP.

Metod 2, som även omfattar obligationsräntan, har i genomsnitt en aning högre effekt (1,39 % av BNP) under de år som undersökts.

Metod 3 har en lägre effekt, men kan å andra sidan inte genomföras av ett flertal medlemsstater, eftersom dessa inte kan dela upp utlåning och inlåning efter förfallotid. Eftersom man i denna metod också använder sig av två referensräntor (en för långfristiga transaktioner, en annan för kortfristiga transaktioner), är nackdelen att man systematiskt eliminerar de "utjämningsfördelar" som uppstår genom att finansförmedlarna använder kortfristig inlåning för att finansiera utlåning med längre löptid.

Metod 4a mäter endast skillnaden mellan utlånings- och inlåningsränta, och ingen av dessa räntor står i någon mätbar relation till det rena räntebegreppet (båda innehåller till viss del en serviceavgift, men dess omfattning är inte känd).

Metoderna 4b och 4c är en blandning av metod 4a samt metoderna 1 och 2.

Ur metodologisk synvinkel bör referensräntan mäta de rena omkostnaderna för de medel som behövs vid en inlånings- eller utlåningstransaktion, utan att innehålla något inslag av serviceavgift eller riskpremie. Begreppsmässigt är därför metoderna 1 och 2 bättre än metoderna 4a-c, men 4a-c togs ändå med i förordningen eftersom de antogs ge mer stabila resultat.

5.4.3. "Volatilitetsindex"

För att testa resultatens stabilitet har respektive metods "volatilitet" mätts på följande vis:

"Volatilitetsindex" för fördelningen av FISIM, beräknade på grundval av resultaten uppdelade efter land och metod

>Hänvisning till>

Genomsnittlig "volatilitet" per land (genomsnitt av metoderna 1, 2, 4a, 4b, 4c)

Beräkningarna visar att "volatilitetsnivån" skiljer sig åt mellan medlemsstaterna. Beräknat på ett genomsnitt av dessa fem metoder (metod 3 ingår inte, eftersom denna metod inte kunnat genomföras av ett flertal länder) ligger det genomsnittliga "volatilitetsindexet" under 10 % i Sverige, Österrike och Nederländerna, samt mellan 10 % och 16 % i Italien, Finland, Belgien, Frankrike, Danmark, Tyskland, Spanien och Storbritannien.

Genomsnittligt "volatilitetsindex" för de olika metoderna (genomsnitt för elva medlems stater)

>Plats för tabell>

Föga häpnadsväckande uppvisar metod 4a minst volatilitet. Det är emellertid inte någon signifikant skillnad mellan denna metod och metod 2: bara 1 %. I detta skede av försöksperioden ser det ut som om metod 2 är den metod som fungerar bäst, eftersom den ur begreppsmässig synvinkel är mer tillfredsställande än metod 4a. Metod 2 har dessutom en kvalitetsfördel gentemot metod 1, eftersom det här är tal om en ränta som kan tillämpas på transaktioner med ett brett spektrum av löptider, och som därför ger mer stabila resultat.

Eftersom fördelningen av FISIM i genomsnitt har 1,4 % effekt på BNP, innebär detta "volatilitetsindex" (12 %) att fördelningen av FISIM - i genomsnitt - får en effekt på BNP som varierar med 1,4 % x 12 % = 0,17 % av BNP, vilket är den genomsnittliga skillnaden när det gäller effekten på BNP mellan ett år och nästa.

Den genomsnittliga "volatiliteten" baseras både på förändringar när det gäller stockar (uttryckta i procent av BNP) och ändringar av räntesatserna.

"Volatilitetsindexet" när det gäller stockar för utlåning och inlåning med effekt på BNP (den slutliga konsumtion som kan härledas till hushållen, hushållens ideella organisationer och offentliga sektorn samt export) är 5 %. Om räntorna var oförändrade skulle detta innebära att volatiliteten för FISIM var 5 % och inte 12 %. Detta innebär också att "volatiliteten" för FISIM (12 %) till lika stora delar är beroende av förändringar när det gäller nivån på stockarna och ändringar av räntesatserna.

Det faktum att referensräntan ibland ligger närmare antingen utlåningsräntan eller inlåningsräntan tycks vara av mindre betydelse, eftersom "volatiliteten" för metod 4a - där en sådan situation undviks - inte är betydligt mycket lägre än "volatiliteten" för andra metoder, särskilt inte metod 2.

6. Slutsatser

För en fördelning av FISIM krävs det ytterligare förbättringar av statistikkällorna, framför allt så att man direkt kan mäta ränteflödena uppdelade efter institutionell sektor, dela upp hushållens inlåning efter ändamål (insatsförbrukning eller slutlig förbrukning) samt få ett bättre mått på export och import av FISIM.

Medlemsstaterna har särskilt uttryckt önskemål om två kriterier som skall beaktas vid fastställandet av relevant referensränta. Dessa kriterier är för det första att räntan skall ligga relativt nära det rena räntebegreppet och för det andra att resultaten skall vara så tillförlitliga som möjligt med hänsyn till de uppgifter som finns tillgängliga. En analys av effekten på BNP, så här långt i undersökningen, talar till fördel för metod 2, som verkar ge bäst resultat. Efter metod 2 kommer metoderna 1, 4c, 4b, 4a och 3.

Av praktiska och ibland även teoretiska skäl är vissa medlemsstater negativt inställda till att genomföra samtliga de försöksmetoder för fördelning av FISIM som anges i förordningen och anser att ingen av dem egentligen är mer tillförlitlig för en korrekt mätning av den ekonomiska verksamheten än den nuvarande nollfördelningen.

Som tidigare nämnts i sammanfattningen till denna delrapport anser kommissionen i detta skede av försöksperioden att en fördelning av FISIM kan genomföras om datakällorna fortsätter att förbättras.

Innan man kan göra någon välgrundad bedömning av tillförlitligheten när det gäller olika metoder för att fördela FISIM enligt förordningen, är det hur som helst nödvändigt att göra följande: att revidera några av de uppgifter som redan lämnats, att komplettera under sökningen med fler år, att analysera FISIM till konstanta priser och efter näringsgren samt att fortsätta med arbetet inom den särskilda FISIM-arbetsgruppen och arbetsgruppen för nationalräkenskaperna.