Yttrande från Regionkommittén om:

- "Förslag till rådets förordning om den gemensamma organisationen av marknaden för ris", och

- "Förslag till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1251/1999 om upprättande av ett stödsystem för producenter av vissa jordbruksgrödor för att inkludera ris"

(2001/C 144/03)

BAKGRUND

Förslag till rådets förordning om den gemensamma organisationen av marknaden för ris (KOM(2000) 278 slutlig - 2000/0151 CNS).

Förslag till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1251/1999 om upprättande av ett stödsystem för producenter av vissa jordbruksgrödor för att inkludera ris (KOM(2000) 278 slutlig - 2000/0152 CNS).

Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande i denna fråga (CES 1200/2000) som antogs den 19 oktober 2000.

Rådets beslut av den 19 juni 2000 att i enlighet med artikel 265 första stycket i EG-fördraget rådfråga Regionkommittén i detta ärende.

Presidiets beslut av den 13 juni 2000 att ge utskott 2 (jordbruk, landsbygdsutveckling, fiskeri) i uppdrag att utarbeta yttrandet.

Det utkast till yttrande som antogs av utskott 2 den 25 oktober 2000 (CdR 346/2000 rév. 1) (Föredragande: Nicette Aubert [regionfullmäktigeledamot i Provence-Alpes-Côte d'Azur, F-PSE)].

Mot bakgrund av ovanstående antog Regionkommittén vid sin 36:e plenarsession den 13-14 december 2000 (sammanträdet den 14 december) följande yttrande.

1. Regionkommittén håller med kommissionen om att marknaden för ris i dag är i obalans. Interventionslagren blir allt större och kostnaderna för dessa ökar varje år. Kommittén anser dock inte att de lösningar kommissionen föreslagit kan garantera den balans man vill uppnå på marknaden och är orolig för att risproduktion omöjliggörs i unionen.

2. Regionkommittén betonar att ris inte är en gröda som går att jämställa med andra typer av spannmål, för även om det ger större avkastning är det också betydligt kostsammare att odla. Att införliva riset i det allmänna systemet för jordbruksgrödor skulle på längre sikt kunna skada sektorn. Även om risodlingen mekaniserats gör dess specifika karaktär att den fortfarande kräver mer arbetskraft än andra typer av spannmål.

3. Majs behandlas separat eftersom det är en gröda som kräver bevattning, och enligt Regionkommitténs uppfattning bör självfallet även ris behandlas separat, eftersom produktionskostnaderna är lika höga eller högre och det har en viktig och oersättlig betydelse för samhället, miljön och den fysiska planeringen i de europeiska produktionsområdena.

4. Regionkommittén påpekar att om systemet med interventionspriser avskaffas endast för ris så skulle risodlarna hamna i en svag position i förhållande till industrin när det gäller prissättning. Interventionspriser har alltid fungerat som riktpris för marknaden, vilket kommissionen medger. För risproducenterna har användningen av intervention under senare år mer varit ett resultat av ogynnsamma internationella avtal än av producenternas egen verksamhet. Dessutom kommer man med ett fast pris på 63 euro/ton inte att kunna upprätthålla producenternas inkomster, vilket i sin tur leder till att företag går i konkurs.

5. Eftersom det inte finns några garantier vare sig när det gäller inledandet av internationella förhandlingar med EU:s främsta handelsparter eller med förhandlingarnas resultat, skulle det med hänsyn till den europeiska rissektorns framtid vara klokare att förhandla sig fram till nya importtullar innan interventionspriserna avskaffas, och att vänta med reformen tills avtal om nya fasta tullsatser har slutits mellan de olika internationella handelsparterna.

6. Regionkommittén anser, i likhet med ESK, att kommissionens farhågor om att man skall utöka arealerna för risodling inte är berättigade. De förutsättningar som krävs för odlingen och den specialiserade mekaniseringen hindrar övergången till odling av andra grödor. De flesta områden där man traditionellt odlar ris är sankmarker med tunt jordlager och bristande inre och ytlig avrinning, eller flodstränder som svämmas över med jämna mellanrum och har en jordmån av slam samt hög salthalt i grundvattnet. I det första fallet utgör problem med vattensjuka ett hinder för att odla annat än ris, i det andra fallet utgör salthalten ett hinder. Det är nödvändigt att sätta riset under vatten för att förhindra att grundvattnet stiger och lerans molekyler absorberar natrium, eftersom detta skulle leda till att den löses upp och jorden förlorar den fasthet som krävs för alla former av odling. Ur agronomiskt perspektiv är arealuttag inte tillämpligt på risodling; tvärtom kan arealuttag leda till att miljön råkar i obalans i många av de nuvarande produktionsområdena.

7. Även ESK har framhållit att kommissionen föreslår privat lagerhållning som en av de åtgärder förvaltningskommittén för spannmål kan vidta när marknadspriserna under en längre tid ligger osedvanligt lågt eller högt. Det rör sig om en vag och mycket allmän icke-obligatorisk bestämmelse som skulle kunna placeras i avdelningen med allmänna bestämmelser, men aldrig i avdelningen om inre marknaden som övriga gemensamma marknadsordningar. Dessutom inkluderar kommissionen inte någon kostnadsberäkning för privat lagerhållning i sin finansieringsöversikt. Kommittén uppmanar kommissionen att förtydliga vad som menas med stöd till privat lagerhållning om sektorn råkar i kris samt att genomföra en kostnadsberäkning för detta.

8. Regionkommittén betonar att kravet på certifierat utsäde innebär en onödig kostnadsökning som endast gagnar de företag som säljer utsäde. Odlaren använder alltid en del certifierat utsäde samt utvalt utsäde från de egna skördarna, eftersom såddens täthet beror på temperaturen i början av och under sådden.

9. I södra Europas regioner har risproduktionen i dag en avgörande betydelse när det gäller möjligheterna att bedriva ekonomisk verksamhet och upprätthålla sysselsättningsnivån. Ofta är det dessutom fråga om medelstora eller små jordbruksföretag, och ibland, som i Spanien, Portugal och Grekland, om mycket små jordbruksföretag, som ofta är mindre än 10 hektar. För dessa småproducenter motsvarar risodlingen merparten av jordbruksinkomsterna. Utan interventionspriser hotas livskraften i dessa jordbruksföretag.

10. Kommittén anser att risodling är en avgörande faktor för bevarande av sankmarker i vissa regioner i södra Europa och följaktligen medverkar till bevarandet av ett ekosystem med ett rikt och specifikt växt- och djurliv som utvecklats i symbios med risodlingskulturen. Att bevara sankmarkerna innebär också att man bevarar det unika landskap som uppstått i anknytning till risodlingen.

11. Regionkommittén anser att det är viktigt att kommissionen beslutar dels om en minskning av importen av ris med 25000 ton genom en ändring av tullsatserna, dels om en motsvarande minskning av gemenskapsproduktionen med arealuttag. Enligt kommittén rättfärdigar inte det önskade men osäkra slutresultatet att man beslutar om åtgärder som skulle kunna hota en typ av odling som visserligen är marginell i förhållande till annan spannmålsproduktion men som ändå är nödvändig för jämvikten i ekonomin, miljön och landskapet i vissa regioner i Sydeuropa.

Bryssel den 14 december 2000.

Regionkommitténs

ordförande

Jos Chabert