EUROPEISKA KOMMISSIONENS REKOMMENDATION

av den 15 september 1999

om ett klassificeringssystem för fast radioaktivt avfall

(SEK(1999) 1302 slutlig)

(1999/669/EG, Euratom)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION UTFÄRDAR DENNA REKOMMENDATION

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 155 i detta, och Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen, särskilt artikel 124 i detta, och

av följande skäl:

1. I Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen föreskrivs i artikel 174 att gemenskapens miljöpolitik skall främja åtgärder på internationell nivå för att bevara, skydda och förbättra miljön.

2. I rådets direktiv 90/313/EEG av den 7 juni 1990 om rätt att ta del av miljöinformation(1) föreskrivs i artikel 7 att "medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som erfordras för att tillhandahålla allmän information till allmänheten om tillståndet i miljön, exempelvis genom beskrivande rapporter som ges ut periodiskt".

3. I rådets resolution 92/C av den 15 juni 1992 om förnyelse av gemenskapens åtgärdsplan för radioaktivt avfall(2) sägs i bilagan punkt 1, Fortlöpande lägesanalys, att kommissionen regelbundet skall förelägga rådet en analys av nuläge och framtidsutsikter för hanteringen av radioaktivt avfall i medlemsstaterna, särskilt med beaktande av säkerhets- och miljöskyddskraven samt av de behov som följer av kärntekniska program och verksamhet som omfattar radioisotoper. Kommissionen skall också hålla Europaparlamentet underrättat om denna analys.

4. I gemenskapens åtgärdsplan för radioaktivt avfall(3) efterlyses samarbete om säkerhetsaspekter i samband med hantering av radioaktivt avfall, vilket skall möjliggöra en tillnärmning av nationella metoder och föreskrifter när det gäller säkerhet vid deponering av olika kategorier av avfall.

5. Regionkommittén anser i punkt 11 i sin resolution 98/C251/06 om kärnkraftssäkerhet och lokal och regional demokrati(4) att många av de frågor som uppkommer vid behandling av förslag om hur radioaktivt avfall skall slutförvaras är komplexa och att dessa frågor inte är allmänt förstådda. Därför anser kommittén att det är av avgörande betydelse att ge allmänheten tillgång till all relevant information, att göra lokala och regionala myndigheter liksom allmänheten delaktig i beslutsfattandet och att försöka få allmänhetens förtroende för de säkerhetsprinciper som ställs upp för förvaringsplatserna och slutförvaringsprogrammen.

HÄRIGENOM REKOMMENDERAS

på grundval av motiveringen i bilagan

att medlemsstaterna och deras kärnkraftsindustri antar ett gemensamt klassificeringssystem för radioaktivt avfall som kan användas vid nationell och internationell kommunikation och som kan underlätta informationshanteringen inom detta område,

att klassificeringssystemet används när allmänheten, nationella och internationella institut och icke-statliga organisationer informeras om fast radioaktivt avfall; det är inte meningen att systemet skall ersätta tekniska kriterier när dessa är nödvändiga i samband med säkerhetsbedömningar, t.ex. vid tillståndsgivning till anläggningar eller andra verksamheter,

att detta klassificeringssystem används av medlemsstaterna; under perioden fram till och med den 1 januari 2002 kan det användas parallellt med befintliga nationella system.

Den föreslagna klassificeringen kan sammanfattas på följande sätt:1. Radioaktivt avfall för avklingningslagring

Typ av radioaktivt avfall (huvudsakligen av medicinskt ursprung) som sönderfaller under den tillfälliga lagringen och som sedan eventuellt kan hanteras utanför kontrollsystemet under förutsättning att friklassningsnivåerna respekteras.

2. Låg- och medelaktivt avfall

Låg- och medelaktivt avfall har en sådan koncentration av radionuklider att värmeutvecklingen under deponeringen är tillräckligt låg. Vilken värmeutveckling som är acceptabel fastställs för varje enskild anläggning på grundval av säkerhetsbedömningar.

2.1 Kortlivat avfall

Denna kategori omfattar radioaktivt avfall innehållande nuklider med högst samma halveringstid som Cs137 och Sr90 (omkring 30 år) och med en begränsad koncentration av långlivade alfastrålare (högst 4000 Bq/g i enskilda avfallskollin och i genomsnitt högst 400 Bq/g i den totala avfallsvolymen).

2.2 Långlivat avfall

Långlivade radionuklider och alfastrålare vars koncentration överskrider gränserna för kortlivat avfall.

3. Högaktivt avfall

Avfall med en sådan koncentration av radionuklider att värmeutvecklingen måste beaktas vid lagring och deponering (värmeutvecklingen är specifik för den enskilda anläggningen och detta avfall härrör huvudsakligen från behandling/konditionering av använt kärnbränsle).

Denna rekommendation riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdad i Bryssel den 15 september 1999.

På kommissionens vägnar

Ritt BJERREGAARD

Ledamot av kommissionen

(1) EGT L 158, 23.6.1990, s. 56.

(2) EGT C 158, 25.6.1992, s. 3.

(3) EGT C 158, 25.6.1992, s. 3.

(4) EGT C 251, 10.8.1998, s. 34.

BILAGA

1. Inledning

Radioaktivt avfall består av en mängd material med olika fysikaliska, kemiska och radioaktiva egenskaper. Denna mångfald resulterar i mycket varierande potentiella risker.

De klassificeringssystem för radioaktivt avfall som används inom Europeiska unionen skiljer sig mycket åt vad gäller grundläggande koncept och tillämpning. Vissa system används enbart i kommunikationssyfte, medan andra styrs av deponeringsmetoden.

Medlemsstaternas klassificeringssystem för radioaktivt avfall grundas på aktivitetskoncentration, total aktivitet, avfallskälla eller deponeringsmetod.

Stora skillnader märks mellan länder som har kärnkraft och sådana som inte har det. Det är dessutom svårt att dra gränser mellan olika kategorier och de kan därför variera mycket från ett land till ett annat.

Skillnaderna i klassificering av radioaktivt avfall kan försvåra samarbetet mellan medlemsstaterna inom ramen för den inre marknaden och den fria rörligheten för varor och tjänster. Det skulle till exempel vid optimering av deponeringsanläggningar och returnering av avfall efter behandling eller konditionering vara bra att ha ett gemensamt språk för att definiera olika kategorier av radioaktivt avfall.

Ett klassificeringssystem på EU-nivå skulle också vara användbart för att ge allmänheten, nationella och internationella institut samt icke-statliga organisationer jämförande information om fast radioaktivt avfall.

Nedan följer en förklaring till varför det behövs en harmonisering, en diskussion av kraven och en beskrivning av det föreslagna klassificeringssystemet.

2. Bakgrund

I gemenskapens åtgärdsplan för radioaktivt avfall(1) efterlyses samarbete som gör det möjligt

1) att utveckla en gemensam ståndpunkt och arbeta för harmonisering av strategier och metoder för hantering av radioaktivt avfall på gemenskapsnivå där detta är möjligt,

2) att åstadkomma en tillnärmning av nationella metoder och föreskrifter när det gäller säkerhet vid deponering av olika kategorier av avfall,

3) att utarbeta rekommendationer för säkerhetsbedömning i samband med lagring av radioaktivt avfall och fastställa lämpliga kriterier,

4) att uppnå ett jämförbart och tillfredsställande skydd för arbetstagare, allmänhet och miljö, med högsta praktiskt möjliga säkerhetsnivå.

Restmaterial innehållande radionuklider bildas vid verksamhet inom industri, forskning och medicin. Efter eventuell avskiljning, återanvändning inom kärnkraftsindustrin och behandling återstår i princip två kategorier av sådana material. Den främsta skillnaden mellan dessa två kategorier är följande:

>Plats för tabell>

Material i kategori 1 kan friklassas av nationella myndigheter under förutsättning att de överensstämmer med de friklassningsnivåer som fastställs i enlighet med de grundläggande kriterierna i bilaga I till direktiv 96/29/Euratom(2). Nationella myndigheter skall beakta den tekniska vägledning som tillhandahålls av gemenskapen. Det bör emellertid observeras att det ännu inte finns någon gemensam grund för harmonisering av kategori 1.

Endast material i kategori 2 är att betrakta som "radioaktivt avfall" och denna rekommendation gäller enbart denna typ av avfall. Det finns i huvudsak två sätt att hantera avfallet:

1) Lagring under begränsad tid tills avfallet antingen kan klassificeras i kategori 1 eller deponeras.

2) Deponering i enlighet med vedertagna metoder (markförvar eller ytnära slutförvar, eller djupförvar).

De faktorer som i allmänhet anses viktigast vid utformningen av klassificeringssystem för radioaktivt avfall samt hanteringsförfaranden är typ av radionuklider, total aktivitet, aktivitetskoncentration, halveringstid, dosrat, värmeutveckling och andra fysikalisk-kemiska egenskaper.

Internationella organ, nationella myndigheter och avfallsoperatörer har inom sina respektive kompetens- och- ansvarsområden (avfallshantering, transport, deponering av avfall, kommunikation inom den internationella forskarvärlden och med allmänheten, etc.) inrättat klassificeringssystem för radioaktivt avfall, där avfall med liknande egenskaper och riskfaktorer grupperas i samma kategori för att underlätta hanteringen och därigenom förbättra säkerheten.

De flesta av medlemsstaternas nationella behov tillgodoses på ett tillfredsställande sätt genom de nationella klassificeringssystem som de utarbetat (se kapitel 4: Nuläget). Eftersom dessa system har tagits fram oberoende av varandra och för olika syften kan de emellertid skilja sig mycket åt. Vissa system bygger på avfallets aktivitetskoncentration medan andra bygger på källa eller deponeringsmetod.

Det faktum att alla länder använder den internationella IAEA-klassificeringen av kollin med radioaktivt avfall är en lämplig utgångspunkt för ett gemensamt klassificeringssystem för Europeiska unionens medlemsstater. Ett referensklassificeringssystem kan tjäna som vägledning för enskilda länder när de utarbetar sina egna hanteringsstrategier, samtidigt som den allmänna och kommersiella kommunikationen underlättas. Även om ett sådant referensklassificeringssystem skulle vara användbart för att hantera frågor av allmän och grundläggande karaktär skulle det emellertid inte kunna ersätta de specifika säkerhetsbedömningar som genomförs för särskilda hanteringsändamål, bland annat vid val av deponeringsmetod.

3. Syftet med ett system för klassificering av avfall i Europeiska unionen

Det främsta syftet med ett klassificeringssystem är att förbättra kommunikationen och underlätta informationshanteringen genom att tillhandahålla ett bra verktyg som gör det möjligt att beskriva innehav av radioaktivt avfall inom gemenskapen på ett standardiserat och lättfattligt sätt för politiker och allmänhet.

En svårare fråga är förhållandet mellan klassificeringssystemet och det sätt på vilket avfallet hanteras och sedan slutförvaras i praktiken. Kommissionen delar därför uppfattningen att ett klassificeringssystem bör vara vägledande (kvalitativt) snarare än bindande.

Grundregeln är att ett sådant kvalitativt klassificeringssystem aldrig kan ersätta de nationella tillsynsmyndigheterna och den roll de spelar vid kontroll av hantering och deponering av radioaktivt avfall. vid speciella anläggningar. De detaljerade säkerhetsbedömningar som de använder mot bakgrund av sina egna styr- och tillsynsrutiner kräver mer ingående information om enskilda avfallsströmmar än ett klassificeringssystem kan ge. De olika klassificeringssystem som för närvarande i praktiken används i medlemsstaterna nämns sällan i nationell lagstiftning eller i nationella tillsynsförfaranden.

Skillnaden mellan medlemsstaternas nuvarande planer för slutligt omhändertagande av radioaktivt avfall gör att det är svårare att knyta klassificeringen av avfallet till metoder för framtida slutförvaring. Vissa stater har konkreta planer på anläggningar både för markförvar och för djupförvar av olika typer av avfall. Andra stater kommer troligen att bestämma sig för endast en av dessa anläggningstyper, och vissa har ännu inte bestämt sig.

Vissa stater anser att ett väl utformat klassificeringssystem skulle kunna ge viktig vägledning om hur hanteringen av radioaktivt avfall, i synnerhet deponering, rent allmänt skulle kunna struktureras på ett bättre sätt. I de stater där både markförvar och djupförvar är tillgängliga skulle ett klassificeringssystem kunna användas för att avgöra vilka typer av avfall som bör lagras i respektive anläggning.

Mot bakgrund av de nuvarande skillnaderna mellan nationella klassificeringssystem skulle ett europeiskt klassificeringssystem inledningsvis kunna användas parallellt med befintliga nationella system fram till den 1 januari 2002. Systemet bör också kunna hantera alla nuvarande och framtida avfallsströmmar som kan förutses för att möjliggöra en omfattande rapportering om avfallsinnehav. Det skulle kunna användas för tillsynsändamål och för att förbättra kommunikationen med allmänheten, till exempel om rätt att ta del av miljöinformation (direktiv 90/313/EEG).

4. Nuläget

De klassificeringssystem som används i medlemsstaterna och i de central- och östeuropeiska länder som har ansökt om medlemskap i EU har beskrivits i en EG-rapport(3). I denna rapport tillhandahålls ömfattande information om klassificeringssystemen i de enskilda länderna.

Nedan följer en kortfattad beskrivning av klassificeringssystemen.

4.1 EU:s medlemsstater

Belgien

Radioaktivt avfall klassificeras i Belgien olika beroende på om det är konditionerat eller inte. Icke konditionerat avfall delas in i olika kategorier beroende på dess fysikaliska tillstånd och på typ av strålkälla, aktivitetskoncentration och tillämplig behandling. Dessa egenskaper sammanfattas genom en alfanumerisk kod bestående av tre tecken. Konditionerat avfall definieras med hänsyn till deponeringsmetoden och delas in i tre kategorier: A, B och C. Klassificeringen grundas på huruvida avfallet lämpar sig för markförvar eller djupförvar och på det konditionerade avfallets värmeutveckling. Man överväger för närvarande att införa ytterligare en typ av avfall, nämligen avfall förorenat med radium. Inga andra ändringar av klassificeringssystemet väntas.

Danmark

Deponering av radioaktivt avfall har hittills inte övervägts i Danmark och klassificeringssystemet omfattar därför endast lagring. Systemet baseras huvudsakligen på avfallets ursprung och i viss mån på mätning och sortering. Vid ankomsten till lagringsanläggningen klassificeras avfallet med hänsyn till externstrålning. Beroende på dosrat och innehåll av klyvbart material lagras avfallet efter behandling antingen i en anläggning för lågaktivt avfall eller för låg- och medelaktivt avfall. Använda slutna strålkällor lagras vid Risø forskningscenter. Inga ändringar av klassificeringssystemet väntas.

Finland

Radioaktivt avfall klassificeras först i två huvudtyper: radioisotopavfall och kärnavfall. Radioisotopavfall kommer från sjukhus, forskningsinstitut och industri, medan kärnavfall kommer från kärnkraftverk och forskningsreaktorer. Beroende på aktivitetskoncentrationen klassificeras radioisotopavfall därefter som friklassat avfall och laboratorieavfall. Kärnavfall delas in i tre kategorier beroende på ursprung och planerad deponeringsmetod, nämligen högaktivt använt bränsle, låg- och medelaktivt bränsle från drift av kärnkraftverk och låg- och medelaktivt avfall från nedlagda kärnkraftverk. Låg- och medelaktivt avfall delas sedan in i friklassat avfall, lågaktivt avfall och medelaktivt avfall, beroende på aktivitetskoncentration. Inga ändringar av klassificeringssystemet väntas.

Frankrike

Inom kärnkraftsindustrin delas avfallet in i vanligt avfall och kärnavfall, beroende på det geografiska och funktionella ursprunget (anläggningens lokalisering). För kärnavfall utgörs klassificeringssystemet av en tabell där avfallets toxicitet knyts till deponeringsmetoden. Två parametrar används för att definiera avfallets toxicitet: de huvudsakliga radionuklidernas livstid (mer eller mindre än 30 år) och aktivitetsinnehåll (mycket litet, måttligt eller högt). Klassificeringssystemet omfattar åtta avfallskategorier och var och en av dessa är knuten till en eller flera hanteringsmetoder. Några av dessa metoder är fortfarande föremål för studier.

Tyskland

Det tyska systemet för klassificering av radioaktivt avfall beror på var avfallet deponeras. Klassificeringen fastställs av operatören efter en säkerhetsbedömning som är specifik för den berörda anläggningen, och hänsyn tas därvid till gällande lagstiftning och andra administrativa bestämmelser. Kvantitativa krav fastställs sedan för varje slutförvar och de omfattar bland annat ett system av avfallstypsgrupper, avfallsbehållarklasser och radionuklidspecifika aktivitetsbegränsningar. Inga grundläggande ändringar av klassificeringssystemet väntas.

Grekland

Det finns inget officiellt klassificeringssystem för radioaktivt avfall i Grekland, eftersom det enda radioaktiva avfall som genereras kommer från forskningsinstitut, sjukhus och industri. De som önskar bedriva verksamhet som genererar radioaktivt avfall måste emellertid inneha ett tillstånd som utfärdas av tillsynsmyndigheterna.

Strålskyddsbestämmelserna håller för närvarande på att ändras vilket skulle kunna påverka klassificeringssystemet.

Irland

Eftersom Irland varken har några kärnkraftverk eller anläggningar som används i kärnbränslecykeln klassificeras radioaktivt avfall helt enkelt med hänsyn till halveringstiden och sedan beroende på om det är en sluten eller icke sluten strålkälla. Inga förändringar av det befintliga systemet planeras.

Italien

Det italienska klassificeringssystemet för konditionerat avfall grundas på deponeringsmetoden. Radioaktivt avfall klassificeras i tre kategorier, med hänsyn till radioisotopiska egenskaper och aktivitetskoncentrationer. Kategori I omfattar sådant avfall som sönderfaller på några månader så att friklassningsnivåerna underskrids. Det återstående avfallet klassificeras beroende på halveringstid och aktivitetsinnehåll i kategori II eller III. Kategori II delas upp i två underkategorier beroende på konditioneringskraven före det slutliga omhändertagandet.

De enda ändringar som planeras rör "Teknisk riktlinje nr 26" som kommer att revideras så att den även omfattar högaktivt avfall, förglasat avfall och medelaktivt avfall (som inte utvecklar värme).

Nederländerna

Eftersom man ännu inte fattat något beslut om deponeringsmetod för radioaktivt avfall är klassificeringssystemet inriktat på behandling och konditionering av radioaktivt avfall utan att man binder sig vid något visst deponeringsalternativ. Det finns tre kategorier av radioaktivt avfall och var och en av dessa har ett antal underkategorier. Kategori 1 omfattar allt låg- och medelaktivt avfall under en viss dosrat och delas in i underkategorier beroende på ursprung, radionuklidinnehåll och halveringstid. Avfall i kategori 2 och 3 klassificeras med hänsyn till värmeutveckling och delas sedan in i underkategorier beroende på ursprung respektive avfallstyp. Inga ändringar av det befintliga systemet planeras.

Portugal

Radioaktivt avfall klassificeras med hänsyn till deponeringsmetoden i tre kategorier. Det finns kortlivat lågaktivt avfall (från forskning, medicin och industri, vilket även omfattar använda slutna beta-/gammastrålkällor med halveringstider på mindre än 30 år som konditionerats enligt separata rutiner), avfall som innehåller alfastrålare, (huvudsakligen radium- och amerikumhaltigt avfall från använda slutna strålkällor) samt avfall från brytning och anrikning av uran. Inga ändringar av det befintliga systemet planeras.

Spanien

Det spanska klassificeringssystemet omfattar två avfallskategorier som grundas på det använda eller planerade deponeringsalternativet. Dessa kategorier är låg- och medelaktivt avfall som lämpar sig för ytnära slutförvaring samt allt annat avfall. Dessutom fastställs specifika kriterier för enskilda deponeringsanläggningar, dvs. krav med avseende på avfallskollits egenskaper, konditioneringen och specifika radionuklider samt anläggningen som helhet.

Inga ändringar av det befintliga systemet planeras, men det kan behövas ett klargörande av den ordalydelse som används för att beskriva hanteringen av använt bränsle, för närvarande högaktivt avfall, som en följd av de nyligen antagna Wienkonventionerna om säker hantering av använt bränsle.

Sverige

Radioaktivt avfall delas in i kärnavfall och icke kärnavfall, till exempel avfall från sjukhus och forskningsinstitut. En del lågaktivt avfall placeras i ytnära slutförvar, i enlighet med kriterier för aktivitetskoncentration och total aktivitet. Kärnavfall som inte friklassas eller placeras i ytnära slutförvar klassificeras i tre kategorier beroende på deponeringsmetod. Dessa är slutförvar i berggrunden för driftsavfall (används i dag), slutförvar i berggrunden för avfall från nedlagda kärnkraftverk (planerat) och slutförvar för använt bränsle och annat långlivat avfall (planerat). Icke kärnavfall som inte kan friklassas, konditioneras och deponeras sedan tillsammans med kärnavfall, eller lagras i väntan på att planerade anläggningar uppförs. Inga ändringar av klassificeringssystemet väntas.

Förenade kungariket

Förenade kungariket har fyra huvudkategorier av radioaktivt avfall och avfallet klassificeras med hänsyn till värmeutveckling och aktivitetsinnehåll. De fyra kategorierna är mycket lågaktivt avfall, lågaktivt avfall, medelaktivt avfall och högaktivt avfall.

En policyöversyn 1995 antydde att det skulle vara nödvändigt att revidera klassificeringssystemet för avfall mot bakgrund av utvecklingen inom EU. Eventuella ändringar av systemet skulle kunna göras i samband med genomförandet av Euratoms grundläggande säkerhetsnormer.

4.2 Länderna i Central- och Östeuropa

Bulgarien

Bulgarien har tre kategorier av radioaktivt avfall och avfallet klassificeras beroende på ekvivalent dosrat av gammastrålning på ett avstånd av 0,1 m från ytan eller värdet på specifik alfa- eller betaaktivitet. Avfall från institut och använda slutna strålkällor klassificeras enligt detta system.

Tjeckiska republiken

Tjeckiska republiken har inget klassificeringssystem som fastställs i lagstiftning. Enligt lag skall emellertid de som genererar avfall fastställa ett eget klassificeringssystem beroende på vilket behandlings- och konditioneringssystem och vilken teknik de använder, och beroende på de kriterier som fastställs av den statliga myndigheten med ansvar för kärnsäkerhet. För nationella kommunikationsändamål används kategorierna låg- och medelaktivt avfall, högaktivt avfall och använt bränsle, men en definition av dessa kategorier saknas.

Estland

Estland håller på att ändra sitt system för klassificering av radioaktivt avfall och de nya bestämmelserna skulle ha varit färdiga i slutet av 1998. Tills dessa bestämmelser är tillgängliga fortsätter Estland att använda klassificeringssystemet från före detta Sovjetunionen (SPORO-85). I SPORO-85 fastställs friklassningsgränser för radioaktivt avfall med hänsyn till specifik aktivitet och ytkontaminering. Radioaktivt avfall delas in i tre grupper: artiklar, biologiskt avfall och använda strålkällor. Dessa grupper delas sedan i sin tur in i tre undergrupper beroende på dosraten.

Ungern

Ungerns system för klassificering av radioaktivt avfall grundas på källan till avfallet och dess aktivitetskoncentration. De tre kategorierna är lågaktivt avfall, medelaktivt avfall och högaktivt avfall, och beror på det radioaktiva avfallets aktivitetskoncentration eller ytdosrat.

Lettland

De lettiska myndigheterna håller på att utforma nya bestämmelser om hantering av radioaktivt avfall. Det nya systemet grundas på deponeringsmetoden och avfallet kategoriseras beroende på halveringstid och aktivitetsinnehåll. Befintligt avfall kan klassificeras i tre kategorier, nämligen avfall som lagras i gamla förvar, avfall som lagras i nya förvar och slutna använda strålkällor i mellanlager.

Polen

I Polen finns gränser som kan användas för att fastställa huruvida avfall är att betrakta som radioaktivt eller inte. Radioaktivt avfall klassificeras med hänsyn till radionuklidinnehåll (beta-gamma eller alfa) och slutna strålkällor utgör en tredje kategori. Avfall som avger beta-/gammastrålning delas beroende på aktivitetskoncentrationen in i låg-, medel- och högaktivt avfall. Ytterligare kriterier anges för enskilda kollin för lagring och deponering.

Rumänien

I Rumänien klassificeras radioaktivt avfall i tre kategorier, hög-, medel- och lågaktivt avfall, beroende på specifik aktivitet och ytdosrat. Fast lågaktivt avfall delas in i brännbart avfall, icke brännbart avfall och specialavfall. Brännbart avfall delas i sin tur in i biologiskt nedbrytbart och icke biologiskt nedbrytbart avfall, medan icke brännbart avfall klassificeras beroende på om det kan komprimeras eller inte. Avfall från brytning och anrikning av uran klassificeras separat med hänsyn till fysikaliska egenskaper och aktivitetskoncentration. Det nuvarande systemet för hantering av radioaktivt avfall kommer att ses över inom en snar framtid och man överväger då att införa ett klassificeringssystem som grundas på IAEA-systemet och EG:s rekommendationer.

Slovakiska republiken

Det finns för närvarande inget formellt klassificeringssystem i Slovakiska republiken. Man använder emellertid ofta ett kvalitativt system med kategorier för låg-, medel- och högaktivt avfall, men det finns inga bestämda gränser för dessa kategorier. Det nuvarande systemet grundas huvudsakligen på källan till det radioaktiva avfallet, men en översyn av systemet pågår och det nya systemet kommer troligen att utgå från deponeringsmetoden.

Slovenien

Slovenien har tre kategorier av radioaktivt avfall: låg-, medel- och högaktivt avfall. Kategoriindelningen grundas på källan till avfallet och gränserna fastställs beroende på den specifika aktiviteten. Kategorierna för låg- och medelaktivt avfall delas in i avfall med alfastrålare respektive beta-/gammastrålare. Arbete pågår med ett klassificeringssystem grundat på IAEA-systemet med möjligheter till undantag.

5. Kommissionens förslag till klassificeringssystem

System för hantering av radioaktivt avfall bör fastställas med hänsyn till avfallets egenskaper och dess potential att skada människor eller påverka miljön. Acceptanskriterierna för radioaktivt avfall i en deponeringsanläggning är ett resultat av (och grundas på) säkerhetsbedömningar vid vilka det är nödvändigt att beakta de särskilda förhållanden som är relevanta i det enskilda fallet (lagstadgade krav, slutförvaringskoncept, bedömningssammanhang m.m.). Dessa villkor är ännu viktigare när man försöker definiera acceptanskriterier för anläggningar för ytnära slutförvar. Dessa kriterier omfattar deponeringskoncept, tekniska och naturliga barriärers typ och roll, typ av institutionell kontroll som förväntas finnas och kontrollperiod, samt de scenarier som skall beaktas i bedömningarna.

Ett system för klassificering av radioaktivt avfall som grundas på deponering och som är avsett för allmän användning kan endast vara kvalitativt (vägledande), såvida det inte är möjligt att på förhand fastställa viktiga faktorer i säkerhetsbedömningen med en hög grad av realism och trovärdighet.

Ett sådant vägledande system ger en kvalitativ beskrivning av enskilda avfallskategorier. I detta fall används de flesta av det radioaktiva avfallets allmänna egenskaper som klassificeringskriterier. Numeriska värden är emellertid också till nytta när man fastställer "breda intervall" eller "storleksordningar" för vissa viktigare egenskaper.

Det klassificeringssystem som Europeiska kommissionen föreslår grundas på IAEA:s klassificeringssystem(4) men vissa ändringar har gjorts för att ta hänsyn till synpunkter från europeiska nationella experter och till deras praktiska erfarenhet. Exempelvis har man inte behållit den gräns för värmeutvecklingen från låg- och medelaktivt avfall (2 kW/m3) som IAEA rekommenderar. Experterna kunde inte se något skäl till att fastställa ett sådant värde och ansåg att detta värde endast avsåg platsspecifika säkerhetsanalyser. Det föreslagna klassificeringssystemet omfattar endast material som innehåller eller som är förorenade med radionuklider och för vilka det inte finns någon fortsatt användning (rådets direktiv 92/3/Euratom(5)).

Klassificeringssystemet är enbart avsett att användas för fast avfall. Det bör emellertid observeras att visst flytande avfall skulle kunna omfattas av den föreslagna kategorin "Avfall för avklingningslagring" (huvudsakligen sjukhusavfall och medicinskt radioaktivt avfall).

Klassificeringssystemet skulle inledningsvis kunna användas parallellt med nationella system fram till den 1 januari 2002. Nationella tekniska klassificeringskriterier bör inte ersättas eftersom de grundas på specifika säkerhetsöverväganden såsom tillståndsgivning till anläggningar och andra verksamheter. Det är inte möjligt att utforma ett klassificeringssystem som behandlar alla frågor som uppkommer i samband med dess användning. Dessa frågor skulle behöva behandlas i en separat och mer detaljerad vägledning. Det bör emellertid göras klart att ett väl utformat men huvudsakligen kvantitativt klassificeringssystem med brett stöd fortfarande kan tillhandahålla en stor mängd värdefull information som kan underlätta hanteringen av information om radioaktivt avfall och förbättra kommunikationen på europeisk nivå.

Nedan beskrivs det föreslagna klassificeringssystemet som baseras på avfallets radioaktiva innehåll, halveringstid och värmeutveckling.

5.1 Radioaktivt avfall för avklingningslagring

Typ av radioaktivt avfall (huvudsakligen av medicinskt ursprung) som sönderfaller under den tillfälliga lagringen och som sedan eventuellt kan hanteras utanför kontrollsystemet under förutsättning att friklassningsnivåerna respekteras. Det föreslås att en lagringstid på maximalt fem år används och att avfallet därefter betraktas som låg- och medelaktivt avfall. Friklassningsnivåerna är värden, som fastställs av de nationella behöriga myndigheterna och som uttrycks som aktivitetskoncentrationer eller total aktivitet, vid eller under vilka radioaktiva ämnen eller material som innehåller radioaktiva ämnen som uppkommit till följd av någon verksamhet som omfattas av rapporterings- eller tillståndskrav kan undantas från kraven i direktiv 96/29/Euratom. Dessa nivåer skall fastställas i enlighet med de grundläggande kriterier som anges i bilaga I till direktiv 96/29/Euratom om grundläggande säkerhetsnormer och hänsyn skall också tas till andra tekniska riktlinjer som anges av Europeiska gemenskapen.

5.2 Låg- och medelaktivt avfall

Låg- och medelaktivt avfall har en sådan koncentration av radionuklider att värmeutvecklingen under deponeringen är tillräckligt låg. Vilken värmeutveckling som är acceptabel fastställs för varje enskild anläggning på grundval av säkerhetsbedömningar.

5.2.1 Kortlivat avfall

Denna kategori omfattar radioaktivt avfall innehållande nuklider med högst samma halveringstid som Cs137 och Sr90 (omkring 30 år) och med en begränsad koncentration av långlivade alfastrålare (högst 4000 Bq/g i enskilda avfallskollin och i genomsnitt högst 400 Bq/g i den totala avfallsvolymen).

5.2.2 Långlivat avfall

Långlivade radionuklider och alfastrålare vars koncentration överskrider gränserna för kortlivat avfall.

5.3 Högaktivt avfall

Avfall med en sådan koncentration av radionuklider att värmeutvecklingen måste beaktas vid lagring och deponering (värmeutvecklingen är specifik för den enskilda anläggningen och detta avfall härrör huvudsakligen från behandling/konditionering av använt kärnbränsle).

6. Slutsatser

Kommissionen rekommenderar medlemsstaterna och deras industri att anta det föreslagna klassificeringssystemet för nationella och internationella kommunikationsändamål.

Detta klassificeringssystem bör användas när allmänheten och icke-statliga organisationer informeras om fast radioaktivt avfall.

Kommissionen rekommenderar medlemsstaterna att använda detta klassificeringssystem. Under perioden fram till och med den 1 januari 2002 kan det användas parallellt med befintliga nationella system.

Det förefaller därför ändamålsenligt att kommissionen riktar en rekommendation till medlemsstaterna om ett klassificeringssystem för fast radioaktivt avfall.

(1) Rådets resolution av den 15 juni 1992 om förnyelse av gemenskapens åtgärdsplan för radioaktivt avfall (92/C 158/02), EGT C 158, 25.6.1992, s. 2.

(2) Rådets direktiv 96/29/Euratom av den 13 maj 1996 om fastställande av grundläggande säkerhetsnormer för skydd av arbetstagarnas och allmänhetens hälsa mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning (EGT L 159, 29.6.1996, s. 1).

(3) Radioactive Waste Categories. Current Position (98) in the EU Member States and in the Baltic and Central European Countries. Byrån för Europeiska gemenskapens officiella publikationer 1998, EUR 18324.

(4) IAEA Safety Series N° 111-G-1.1 Classification of Radioactive Waste, A safety guide. Wien 1994.

(5) EGT L 35, 12.2.1992, s. 24.