RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET OM GENOMFÖRANDET AV GEMENSKAPENS AVFALLSLAGSTIFTNING direktiv 75/442/EEG om avfall, direktiv 91/689/EEG om farligt avfall, direktiv 75/439/EEG om spilloljor och direktiv 86/278/EEG om avloppsslam FÖR PERIODEN 1995 - 1997

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET OM GENOMFÖRANDET AV GEMENSKAPENS AVFALLSLAGSTIFTNING direktiv 75/442/EEG om avfall, direktiv 91/689/EEG om farligt avfall, direktiv 75/439/EEG om spilloljor och direktiv 86/278/EEG om avloppsslam FÖR PERIODEN 1995 - 1997

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INLEDNING

DIREKTIV 75/442/EEG om avfall

I. Inledning

II. Rapport baserad på svaren på frågeformuläret

Bilaga

DIREKTIV 91/689/EEG om farligt avfall

I. Inledning

II. Rapport baserad på svaren på frågeformuläret

DIREKTIV 75/439/EEG om spilloljor

I. Inledning

II. Rapport baserad på svaren på frågeformuläret

Bilaga

DIREKTIV 86/278/EEG om avloppsslam

I. Inledning

II. Rapport baserad på svaren på frågeformuläret

Bilaga

SAMMANFATTNING

INLEDNING

Avsikten med denna rapport är att informera övriga gemenskapsinstitutioner, medlemsstater och den intresserade allmänheten om genomförandet av avfallslagstiftningen för perioden 1995 till 1997, särskilt vad gäller genomförandet av

- direktiv 75/442/EEG [1]om avfall, - direktiv 91/689/EEG [2] om farligt avfall (ersatte direktiv 78/319/EEG), - direktiv 75/439/EEG [3] om omhändertagande av spilloljor, - direktiv 86/278/EEG [4] om skyddet för miljön, särskilt marken, när avloppsslam används i jordbruket.

[1] EGT L 194, 25.7.1975, s. 47 ändrat genom direktiv 91/156/EEG (EGT L 78, 18.3.1991, s. 32).

[2] EGT L 377, 31.12.1991, s. 20.

[3] EGT L 194, 25.7.1975, s. 31 ändrat genom direktiv 87/101/EEG (EGT L 42, 22.12.1986, s. 43).

[4] EGT L 181, 4.7.1986, s. 6.

Detta är den första rapporten i enlighet med artikel 5 i direktiv 91/692/EEG [5] om att standardisera och rationalisera rapporteringen om genomförandet av vissa direktiv om miljön för perioden 1995 till 1997. Kommissionen har redan offentliggjort en rapport om genomförandet av direktiv 75/439/EEG, 75/442/EEG, 78/319/EEG och 86/278/EEG för perioden 1990 till 1994 [6].

[5] EGT L 377, 23.12.1991, s. 48.

[6] KOM (97) 23 slutlig av den 27 februari 1997.

I enlighet med direktiv 91/692/EEG skall medlemsstaterna lägga fram rapporter som är utarbetade på grundval av frågeformulär. Frågeformulär avseende direktiv 75/439/EEG om spilloljor, 75/442/EEG om avfall och 86/278/EEG om avloppsslam antogs genom kommissionens beslut 94/741/EG [7] av den 24 oktober 1994. Även om medlemsstaterna inte var skyldiga att skicka sina rapporter om genomförandet av direktiv 91/689/EEG, eftersom antagandet av motsvarande frågeformulär försenades [8], uppmanades de ändå att göra det för att säkerställa den tidigare rapportens kontinuitet.

[7] EGT L 296, 17.11.1994, s. 42.

[8] EGT L 256, 19.9.1997, s. 13.

I direktiv 91/692/EEG krävs att kommissionen offentliggör en sammanfattande rapport. Syftet med denna gemenskapsrapport är att göra det möjligt för medlemsstaterna och kommissionen att bedöma hur arbetet med att genomföra direktiven om avfallshantering fortskrider inom gemenskapen och samtidigt låta allmänheten få information om tillståndet för miljön. Medlemsstaternas rapporter är den huvudsakliga informationskällan. Denna rapports framgång beror därför i hög grad på den nationella informationens kvalitet och punktlighet.

Medlemsstaterna var tvungna att lägga fram sina rapporter senast den 30 september 1998. De österrikiska, finska och danska rapporterna kom i oktober 1998. Belgien, Frankrike, Tyskland, Irland, Luxemburg, Nederländerna, Sverige och Förenade kungariket skickade sina rapporter först efter en (ibland avsevärd) försening.

Grekland, Italien och Spanien har inte skickat någon av de begärda rapporterna. Portugal har inte skickat rapporterna om avfall, farligt avfall och spilloljor och Nederländerna har inte skickat rapporten om avloppsslam (läget i maj 1999). För dessa fall har kommissionen inlett förfaranden i enlighet med artikel 226 i EG-fördraget.

I tabell 1 finns en översikt av de nationella bidragen till denna rapport. I tabell 2 presenteras korrespondensen mellan NUTS-nivåerna (NUTS: Nomenclature of territorial units for statistics ( Nomenklatur för statistiska territoriella enheter) och de nationella administrativa enheterna, vilka nämns i följande tabeller.

Samarbete med Europeiska ämnescentrumet för avfallsfrågor (European Topic Centre on Waste ( ETC/W)

För första gången har man inom avfallssektorn sammanställt en rapport i samarbete med ETC/W. Rapporten består främst av en presentation de avfallsuppgifter som tillhandahölls i frågeformulären.

ETC/W inrättades i juni 1997 av Europeiska miljöbyrån för att fungera som ett expertiscentrum för byrån och hjälpa byrån med dess uppgifter och, särskilt, för att genomföra en del av byråns fleråriga arbetsprogram. ETC/W hade redan erfarenhet och ett nära samarbete med alla byråns medlemsstater. Detta samarbete inrättades och utvecklades genom EIONET som hanterade inrättandet, utvecklingen och samordningen av ett nät för att samla in, bearbeta och analysera miljödata (Europeiska nätverket för miljöinformation och miljöövervakning ( European Environmental Information and Observation Network), och särskilt nationella referenscentra för avfall ( National Reference Centres for Waste.

Uppföljningen av samarbetet med ETC/W syftar till att inrätta databaser för framtida rapportering. Samarbetet mellan Europeiska miljöbyrån och kommissionen avseende rapporteringsfrågor har nu formaliserats i kraft av artikel 2 i förordning (EEG) nr 1210/90 [9].

[9] EGT L 120, 11.5.1990, s. 1 ändrad genom förordning nr 933/1999 (EGT L 117, 5.5.1999, s. 1).

>Plats för tabell>

Tabell 1: Översikt av uppgifter som erhållits från medlemsstaterna (läget i maj 1999)

// Uppgifter som inte har erhållits

>Plats för tabell>

Tabell 2: Överensstämmelse mellan NUTS-nivåer och de nationella administrativa enheterna.

I de nationella totalbeloppen för en nivå tas hänsyn till de högre nivåerna som hör till denna nivå (t.ex. Belgien: 10 provinser och 1 enhet, Bryssel, som även tillhör Nuts 1.)

DIREKTIV 75/442/EEG OM AVFALL, ÄNDRAT GENOM DIREKTIV 91/156/EEG

I. INLEDNING

Direktiv 75/442/EEG [10] utgör regelverket för gemenskapens avfallspolitik. Det trädde i kraft 1977 och ändrades genom direktiv 91/156/EEG [11] för att införliva de riktlinjer som fastställdes i gemenskapsstrategin för avfallshantering 1989. Genom översynen av strategin den juli 1996 [12] bekräftades de viktigaste punkterna, och strategin anpassades till kraven för nästa femårsperiod.

[10] EGT L 194, 25.7.1975, s. 47.

[11] EGT L 78, 18.3.1991, s. 32.

[12] KOM(96) 399 slutlig, 30.7.1996.

De viktigaste bestämmelserna i direktiv 75/442/EEG i ändrad form är följande:

- Definition av avfall, ytterligare utarbetad genom Europeiska avfallskatalogen (European Waste Catalogue ( EWC) som är inrättad genom kommissionens beslut 94/3/EG [13], och annan avfallshanteringsterminologi (artikel 1).

[13] EGT L 5, 7.1.1994, s. 15.

- En prioritetsordning för avfallshanteringsprinciper: förhindrande, återvinning och säkert bortskaffande av avfall (artikel 3 och 4).

- Närhetsprincipen och principen om att gemenskapen skall ta hand om sitt avfall som skall gälla för avfall som slutgiltigt skall bortskaffas samt upprättandet av ett gemensamt nät av anläggningar för bortskaffande (artikel 5).

- Skyldighet för medlemsstaterna att upprätta planer för avfallshanteringen, vilket är ett väsentligt hjälpmedel vid genomförandet av denna politik (artikel 7).

- Tillstånd för de inrättningar och företag som ombesörjer bortskaffande eller återvinning (artikel 9 och 10).

- Principen om att förorenaren betalar (artikel 15).

- Rapporteringskrav (artikel 16).

Följande sammanfattande rapport baseras på det frågeformulär som antogs genom kommissionens beslut 94/741/EG [14] av den 24 oktober 1994. I enlighet med direktiv 91/692/EEG [15] var medlemsstaterna skyldiga att avge sina rapporter för perioden 1995 till 1997 senast den 30 september 1998. Grekland, Italien, Portugal och Spanien har inte skickat in sina rapporter. Således hänvisas i den sammanfattande rapporten endast till elva medlemsstater. Vad gäller Belgien finns det ingen federal avfallslag för att genomföra detta direktiv. Var och en av de tre regionerna (Vallonien, Flandern, Bryssel) tillämpar den europeiska avfallslagstiftningen självständigt. Endast Flandern och Vallonien har skickat in sina rapporter.

[14] EGT L 296, 17.11.1994, s. 42.

[15] EGT L 377, 23.12.1991, s. 48.

Utöver den första delen av frågeformuläret (INFÖRLIVANDE MED NATIONELL LAGSTIFTNING) har även genomförandet av avfallsdefinitionen och Europeiska avfallskatalogen utvärderats för samtliga 15 medlemsstater.

II. RAPPORT BASERAD PÅ MEDLEMSSTATERNAS SVAR PÅ FRÅGEFORMULÄRET (KOMMISSIONENS BESLUT 94/741/EG)

INFÖRLIVANDE MED NATIONELL LAGSTIFTNING

1. Nationell lagstiftning

De elva medlemsstater som har inkommit med sina rapporter (två regioner i Belgien, Danmark, Tyskland, Frankrike, Irland, Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Finland, Sverige och Förenade kungariket) har bekräftat att de har tillhandahållit kommissionen uppgifter om de nuvarande lagar och förordningar som är i kraft för att införliva direktiv 75/442/EEG om avfall (i dess ändrade form) med nationell lagstiftning.

Definition av "avfall" och Europeiska avfallskatalogen (artikel 1 a)

I enlighet med direktiv 75/442/EEG avses med "avfall" varje föremål, ämne eller substans som ingår i de kategorier som anges i bilaga 1 och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med (artikel 1 a, första stycket). I enlighet med artikel 1 a, andra stycket, antog kommissionen beslut 94/3/EG, den så kallade Europeiska avfallskatalogen.

Under en lång tid har bristen på samordning mellan de nationella definitionerna och den bristande efterlevnaden av EG-lagstiftningen enligt mångas mening varit ett av de största och allvarligaste problemen inom avfallshanteringsområdet. Kommissionen har identifierat skillnader i medlemsstaternas definitioner på avfall och ser upprättandet av olika avfallslistor som ett viktigt hinder för genomförandet av europeisk lagstiftning. Dessa hinder påverkar det dubbla målet som gemenskapsdefinitionen har, nämligen miljöskydd och en fungerande inre marknad.

Sedan 1996 har de flesta medlemsstaterna beslutat att införliva gemenskapsdefinitionen på "avfall" men det finns fortfarande skillnader. Dessa skillnader är av olika slag och varierar från mycket specifika detaljer utan någon större praktisk betydelse till betydande avvikelser från gemenskapslagen.

Kommissionen anser att tre delar måste införlivas med den nationella lagstiftningen för att uppfylla gemenskapsdefinitionen på avfall, nämligen definitionen på "avfall", bilaga I till rådets direktiv 75/442/EEG och Europeiska avfallskatalogen.

På den grundvalen finner kommissionen att endast fem medlemsstater (Danmark, [16] Finland, [17] Italien, [18] Spanien [19] och Sverige [20]) på ett korrekt sätt har införlivat alla de relevanta delarna av avfallsdefinitionen.

[16] Miljöministeriets föreskrifter (bekendtgørelse) nr 299 av den 30 april 1997 om avfall.

[17] Avfallslag 1072/1993. Avfallsförordning 1390/1993. Miljöministeriets beslut 867/1996 om en förteckning över de vanligaste typerna av avfall och över problemavfall.

[18] Förordning nr 22 om genomförandet av direktiv 91/156/EEG om avfall, 91/689/EEG om farligt avfall och 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall av den 5 februari 1997.

[19] Lag 10/1998 av den 21 april om avfall.

[20] Förordning (SFS 1998:808) av den 11 juni 1998 (som träder i kraft den 1 januari 1999). Förordning (SFS 1998:902) av den 26 juni 1998.

I Belgien har regionerna Flandern [21] och Vallonien [22] på ett korrekt sätt införlivat de tre delarna av definitionen. Europeiska avfallskatalogen har emellertid inte införts i Bryssels lagstiftning [23].

[21] Förordning av den 20 april 1994 om ändring av förordning av den 2 juli 1981 om avfallshantering. Den flamländska regeringens förordning om fastställande av de flamländska föreskrifterna av den 17 december 1997 om förebyggande och hantering av avfall (VLAREA).

[22] Förordning av den 27 juni 1996 om avfall. Den vallonska regeringens förordning av den 10 juli 1997 om upprättandet av en avfallskatalog.

[23] Förordning av den 7 mars 1991 om förebyggande och hantering av avfall.

Österrike har inte på ett korrekt sätt införlivat gemenskapsdefinitionen på avfall. Enligt den österrikiska lagstiftningen är avfall flyttbar egendom som ägaren eller innehavaren avser att göra sig av med eller har gjort sig av med eller där beteckningen och hanteringen som avfall är nödvändig med hänsyn till allmänhetens bästa. Undantag från denna definition utgör nya varor som fortfarande används och varor som används och materialåtervinns vid genereringsplatsen. Särskilda undantag formuleras för jordbruksavfall. Dessutom skall en vara som betecknas som avfall och som skickas till en återvinningsprocess (uttjänta föremål) anses vara avfall om den, eller de ämnen som återvinns från den har skickats till en godkänd tillvaratagande- eller återvinningsprocedur. Dessutom omfattas inte spilloljor av avfallsdefinitionen [24].

[24] Artikel 2.1, avfallshanteringslagen av den 6 juni 1990.

Frankrike har vare sig införlivat gemenskapsdefinitionen på avfall helt och hållet eller infört Europeiska avfallskatalogen. Enligt den franska lagstiftningen är avfall alla rester från en produktions-, omvandlings- eller tillvaratagandeprocess eller alla ämnen, material, produkter eller allmänt sett alla flyttbara varor som innehavaren har lämnat eller avser att lämna. [25] Det är i alla fall tveksamt om "lämna" motsvarar "göra sig av med". I denna definition saknas dessutom direktivets krav på att material som innehavaren är skyldig att göra sig av med utgör avfall.

[25] Artikel 1.2, lag nr 75-633 av den 15 juli 1975 om bortskaffande av avfall och materialåtervinning (ändrad).

Nederländerna har inte införlivat definitionen på avfall, som i den nederländska lagstiftningen definieras som alla ämnen, beredningar eller andra produkter som innehavaren gör sig av med, avser att göra sig av med eller är skyldig att göra sig av med i syfte att bortskaffa eller återvinna dem. [26] Bilaga I om avfallskategorier och Europeiska avfallskatalogen har inte heller införlivats i den nederländska lagstiftningen.

[26] Artikel 1.1, Miljöskyddslagen (1993).

Tyskland har införlivat bilagan om avfallskategorier och Europeiska avfallskatalogen. Till skillnad från gemenskapsdefinitionen definieras avfall i den tyska lagstiftningen som all flyttbar egendom som omfattas av en av de grupper som förtecknas i bilaga I och som ägaren gör sig av med, önskar göra sig av med eller måste göra sig av med. "Avfall för återvinning" är avfall som återvinns. Avfall som inte återvinns är "avfall för bortskaffande". [27]

[27] Artikel 3.1, lagen om förebyggande, återvinning och bortskaffande av avfall av den 27 september 1994.

Grekland har infört bilaga I om avfallskategorier och Europeiska avfallskatalogen, men har inte införlivat avfallsdefinitionen som sådan, utan enbart definierat "fast avfall" och gjort det genom att hänvisa till definitionen på farligt avfall. [28]

[28] Beslut 69728/824 av den 17 juli 1996 om åtgärder och villkor för hantering av fast avfall.

I den irländska lagstiftningen har gemenskapsdefinitionen på avfall bokstavligt införlivats. En ytterligare del som är främmande för EG-definitionen har införts, dvs. ett antagande juris tantum att allt som kastas bort som avfall skall antas vara avfall. [29]

[29] Artikel 4.1.a, avfallshanteringslagen, 1996.

Luxemburg definierar avfall som alla ämnen eller föremål som tillhör kategorierna i bilaga 1 i denna lag och rent allmänt som all flyttbar egendom som innehavaren har lämnat eller som innehavaren har beslutat sig för att lämna ifrån sig eller som denne är skyldig att göra sig av med. De produkter och ämnen som är avsedda att återvinnas anses vara avfall enligt innebörden i den nuvarande lagen tills de, samt första förädlade varor eller den energi som är resultatet av återvinningen skall återinföras till det ekonomiska kretsloppet. [30] Europeiska avfallskatalogen har inte införlivats men bilaga I om avfallskategorier är en del av Luxemburgs lagstiftning.

[30] Artikel 3.a, lagen av den 17 juni 1994 om förebyggande och hantering av avfall.

Portugal har i sin lagstiftning införlivat avfallsdefinitionen och Europeiska avfallskatalogen men har inte införlivat bilaga I om avfallskategorier. [31]

[31] Förordning 239/97 av den 9 september 1997. Förordning nr 818/97 av den 5 september 1997.

Förenade kungariket har införlivat avfallsdefinitionen och bilaga I om avfallskategorier men har ännu inte antagit Europeiska avfallskatalogen. [32]

[32] Förordning om tillstånd för avfallshantering, 1994 (1994 nr 1056). Föordningen (Nordirland) om avfall och förorenad mark 1997, av den 26 november 1997. Nordirlands föordningar, 1997 nr. 2778 (N.I.19). Gibraltars förordningar om folkhälsa och avfall, 1995.

2. Behöriga myndigheter - artikel 6

I enlighet med artikel 6, måste medlemsstaterna upprätta eller utse de myndigheter som är ansvariga för genomförandet av direktivet.

I tabell 1 finns en översikt av de olika strukturerna hos de nationella avfallsmyndigheterna. Antalet myndigheter inom avfallssektorn och deras behörigheter varierar stort i hela EU.

GENOMFÖRANDE AV DIREKTIVET

1. Avfallshanteringsplaner - artikel 7

I enlighet med artikel 7.1 skall de behöriga myndigheterna upprätta avfallshanteringsplaner som särskilt skall avse typ, kvantitet och ursprung beträffande det avfall som skall återvinnas och bortskaffas, allmänna krav, speciella åtgärder i fråga om vissa typer av avfall och lämpliga områden eller anläggningar för bortskaffande. I artikel 6 i direktiv 91/689/EEG om farligt avfall och artikel 14 i direktiv 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall krävs planer för avfallshantering för sådant avfall. Avfallshanteringsplaner är en huvudpunkt i gemenskapens tillvägagångssätt för avfall.

I tabell 2 ges en översikt över befintliga avfallshanteringsplaner. De inkomna planerna varierar i stor utsträckning vad gäller struktur, innehåll och detaljeringsgrad. Det beror dels på att dessa planer upprättas på olika nationella, regionala och lokala nivåer, och dels på att vissa medlemsstater har mer erfarenhet av avfallshantering än andra.

Kvaliteten på de nationella avfallshanteringsplanerna i Europeiska unionen är fortfarande otillfredsställande. På grundval av de planer som har anmälts till kommissionen har ett antal överträdelseförfaranden inletts mot medlemsstater för att de inte uppfyller de olika bestämmelserna vad gäller avfallshanteringsplanerna. Grekland och Luxemburg har ännu inte anmält någon avfallshanteringsplan över huvud taget. För övriga medlemsstater, med undantag av Österrike, täcker de avfallshanteringsplaner som anmälts till kommissionen inte alla typer av avfall eller den berörda medlemsstatens hela territorium. Diskussioner med medlemsstater visade ett intresse av att ha en europeisk riktlinje för planering av avfallshantering. Europeiska ämnescentrumet för avfallsfrågor förbereder en riktlinje för avfallshanteringsplaner som kommer att bli ett användbart verktyg för att förbättra och anpassa nivån för avfallshanteringsplanering för nuvarande och framtida medlemsstater.

Samarbete mellan medlemsstater som enligt i artikel 7.2 har förekommit mellan Finland, Norge och Sverige avseende det slutliga bortskaffandet av kommunalt avfall och mellan Förenade kungariket och Republiken Irland avseende förbränning av kliniskt avfall i Förenade kungariket.

2. Detaljer om avfallsförhindrande och avfallsåtervinning ( artikel 3

I enlighet med artikel 3.1 i direktivet och gemenskapsstrategin om avfallshantering måste medlemsstaterna besluta om lämpliga åtgärder för att främja att avfall inte uppkommer (att avfall inte uppkommer och att avfall inte har skadliga egenskaper) och avfallsåtervinning (framför allt vidareutnyttjande, återanvändning och energiåtervinning).

I Belgien har regionen Flandern lanserat tre program för att främja förhindrandet av avfall. Första programmet har som mål att stimulera projekt som syftar till att indentifiera miljöproblem per industribransch och att ta fram riktlinjer. Det andra programmet har som mål att stimulera projekt för att demonstrera genomförbarheten för förebyggandeåtgärder i åtminstone två företag i samma sektor. Det tredje programmets mål är att stimulera inventeringar av avfallsströmmar och att utveckla åtgärder och planer för förhindrande av avfall. Regionen Vallonien hänvisade till avfallshanteringsplanen "wallon des déchets, Horizon 2010".

Frankrike hänvisar till det rättsliga genomförandet men har inte givit några detaljer om det praktiska genomförandet.

Danmark bekräftar också att artikel 3 har genomförts genom den allmänna lagstiftningen om miljöskydd och hänvisar dessutom till de nationella planerna om ren teknik och återanvändning av avfall.

Tyskland räknar upp de rättstexter som handlar om förhindrande och materialåtervinning. Det grundläggande kravet på att minska och återvinna avfall tillgodoses genom tillståndsförfarandet enligt § 5.1 i federala immissionskontrolllagen. Vad gäller information måste de lokala myndigheterna informera om produkter som minimerar avfallsgenerering och användningen av återvunnet material, inrättningar måste utse en "avfallskonsult" och specialiserade inrättningar kan inspektera aktörer inom området avfallshantering.

I Irland måste avfallshanteringsplanerna (i enlighet med artikel 7) inkludera mål för att för förhindra och minska produktionen och de skadliga egenskaperna hos avfall samt specificera åtgärder för att säkerställa dessa mål (avsnitt 22 i avfallshanteringslagen, 1996). Dessutom måste en person som bedriver jordbruk, kommersiell eller industriell verksamhet, inbegripet tillverkning av alla produkter ta hänsyn till behovet av att förhindra eller minimera avfallsproduktionen inbegripet utformningen av produkten (avsnitt 28 i avfallshanteringslagen, 1996). Ministern kan fastställa förebyggande- eller minimeringsåtgärder.

Luxemburg har genomfört åtgärderna genom artikel 6 i lagen om förhindrande och hantering av avfall av den 17 juni 1994. Miljöministeriet har satt igång med följande konkreta initiativ: - Ett pilotprojekt om särskild insamling av biologiskt avfall. - Främjande av enskild kompostering. - Särskilda insamlingar och informationskampanjer för farligt hushållsavfall. - Ett avgiftssystem för hushållsavfall (för 15 % av befolkningen och med ett resultat på 50 % avfallsminskning). - Registrerade inrättningar måste göra en plan om avfallsförhindrande och avfallshantering.

Nederländerna har inte svarat på denna fråga.

Österrike har meddelat att detaljer om åtgärder för att uppmuntra avfallsförhindrande och avfallsåtervinning redan har lagts fram.

Finland hänvisar till det rättsliga genomförandet utan att ge några ytterligare praktiska detaljer.

Sverige hänvisar endast till den lagstiftning som har anmälts, utan att ge några ytterligare detaljer.

Förenade kungariket bekräftar genomförandet utan att ge några nya förklaringar. I den tidigare rapporten uppgavs det att Förenade kungariket hade införlivat kraven förutom avseende Nordirland.

- Regionen Flandern i Belgien samt Luxemburg har startat särskilda program eller åtgärder för att stödja förhindrande och återvinning. Tyskland och Irland har förklarat vad man gör för att uppnå målen i avfallshanteringsförfarandena (tillståndsförfaranden och avfallshanteringsplaner), medan de andra medlemsstaterna endast har bekräftat att kraven har införlivats i den nationella lagstiftningen. Det är svårt att avgöra om och hur mycket avfall har förhindrats. Det finns inte ens någon formel för hur man skall beräkna resultatet och göra det jämförbart.

3. Förmåga att själv ta hand om sitt avfall - artikel 5

I enlighet med artikel 5.1 måste medlemsstaterna vidta åtgärder för att upprätta ett gemensamt utformat nät av anläggningar så att bortskaffandet så att gemenskapen och medlemsstaterna kan ta hand om sitt avfall. I enlighet med artikel 4.3 a i) i förordning (EEG) nr 259/93 får medlemsstater förbjuda transport av avfall för bortskaffande.

Vad gäller Belgien, har regionen Flandern inte anmält några sådana åtgärder. Samarbete med andra medlemsstater äger rum från fall till fall och inte på ett strukturerat sätt. Regionen Vallonien har påbörjat samarbete med angränsande regioner vid förberedandet av avfallshanteringsplanen Horizon 2010. I Belgien exporterade båda regionerna 4 % av det farliga avfallet, av vilket 96,3 % var avfall för materialåtervinning, 3,4 % var avfall för förbränning med energiåtervinning och 0,3 % var avfall för förbränning (se figur 2). Vad gäller bortskaffandet av farligt avfall uppnådde Belgien en självförsörjningsgrad på 99,97 %.

Danmark har hänvisat till den tidigare rapporten i vilken det uppges att det finns tillräcklig bortskaffningskapacitet och att genom antagandet av hanteringsplaner och samarbetsavtal mellan företag som har hand om avfallshantering, räknade man med att få en optimal användning av deras kapacitet och en miljömässigt sund bortskaffning.

Tyskland har vidtagit följande åtgärder: avfallshanteringsplaner som täcker hela territoriet, samordning mellan förbundsländerna, samarbete mellan avfallshanteringsaktörerna i de olika förbundsländerna och mellan förbundsländerna själva. Samarbete mellan andra medlemsstater har ägt rum mellan förbundslandet Mecklenburg-Vorpommern inom ramen för MARPOL-konventionen och mellan Niedersachsen, Bremen och nederländska provinser. Vad gäller självförsörjningsgraden exporterade Tyskland 1995 ca 0,3 % (1,1 miljoner ton) avfall för återvinning (85 %) och avfall för bortskaffande (15 %). Tyskland exporterade 1996 ca 1,22 miljoner ton varav 90,8 % var för återvinning. Denna information presenterades inte i tabellerna (se tabeller 3.1 och 3.2).

Enligt den tidigare rapporten ville Frankrike särskilt organisera avfallstransporten. För denna rapporten angav man åtgärder för sjukhus- och hälsovårdsavfall utan att förklara hur dessa ändringar skulle påverka principen om självförsörjning vad gäller bortskaffande. Frankrike uppgav att man sammanlagt hade uppnått en självförsörjningsgrad vad gäller bortskaffande på 99,95 % men hänvisade endast till farligt avfall (2 000 ton utav 4 miljoner ton farligt avfall exporterades för bortskaffande). Dessa uppgifter presenterades inte i tabellen för farligt avfall (se tabell 3.1).

I Irland måste åtgärderna för att upprätta ett gemensamt, ändamålsenligt utformat nät av anläggningar eller andra inrättningar för bortskaffandet vara en del av de lokala och statliga avfallshanteringsplanerna. Med hänsyn till principen om producentansvar, är hanteringen av industriavfall i första hand en fråga för industrin själv. Miljöministeriet kan främja eller stödja (inbegripet genom ekonomiskt stöd) inrättandet av angelägna avfallshanteringsanläggningar. I enlighet med det EU-finansierade programmet Operational Programme for Environmental Services har ca 15,4 miljoner EUR beviljats som stöd avseende avfallsåtervinning och hanteringsanläggningar för farligt avfall mellan 1994 och 1999.

Farligt avfall som kräver förbränning vid hög temperatur får exporteras från Irland till Förenade kungariket (inom ramen för Förenade kungarikets hanteringsplan för export och import av avfall för 1996). Enligt tabell 3.2 och figur 2, exporterades 23 % av det farliga avfallet varav 47 % var avfall för återvinning, 36 % avfall för förbränning, 11 % avfall för deponering och 6 % för annan behandling. Vad gäller bortskaffande av farligt avfall har Irland uppnått en självförsörjningsgrad vad gäller bortskaffande på endast 67 % (~ 54 600 ton).

Luxemburg har gjort en förteckning över de tillgängliga bortskaffningsanläggningarna i landet. Landet exporterade ca 70 % av det farliga avfallet (~ 99 000 ton) varav 53 % var avfall för återvinning och 47 % var avfall för bortskaffande. Pga. ett saneringsprojekt fördubblades respektive tredubblades den kvantitet farligt avfall som exporterades under 1996 och 1995 då den förorenade jorden skickades till Nederländerna för förbränning. Vad gäller bortskaffandet av farligt avfall uppnådde Luxemburg en självförsörjningsgrad på endast 1 % (476 ton).

Nederländerna har inkluderat detta nät i avfallshanteringsplanerna.

Österrike undersöker regelbundet de befintliga och nödvändiga bortskaffningskapaciteterna (t.ex. Bundesabfallwirtschaftsplan 1998). Landet uppnådde en självförsörjningsgrad vad gäller bortskaffande på över 99 % med en avfallsgenerering på 46 485 000 ton per år. Det fanns inga detaljer om destinationen för de 1 278 ton per år som exporterades.

Finland har fastställt principerna om närhet och självförsörjning vad gäller bortskaffande i avfallslagen. De har ytterligare specificerats i den riksomfattande avfallsplan som antogs av Statsrådet i juni 1998. All export av avfall för slutligt bortskaffande förbjuds, förutom till andra EG- eller EFTA-länder. Finland har bekräftat att landet nästan är självförsörjande vad gäller bortskaffandet av farligt och icke-farligt avfall förutom i sådana fall där hanteringsanläggningar för särskilt avfall inte finns tillgängliga, samarbete med grannländerna (Sverige, Norge, Estland) och vid provning av nya metoder för bortskaffande eller andra experimentella syften. Cirka 3 000 till 10 000 ton farligt avfall har importerats årligen för förbränning vid hög temperatur.

Sverige har inte vidtagit åtgärder för att upprätta ett gemensamt, ändamålsenligt utformat nät av anläggningar eller andra inrättningar för bortskaffandet. Sverige har emellertid inget samarbete och är allmänt sett 100 % självförsörjande vad gäller bortskaffandet av avfall. Under 1996 exporterades 24 500 ton avfall medan 115 000 ton importerades.

I Förenade kungariket har artikel 5.1 införlivats i den nationella avfallsstrategin för England och Wales (Making Waste Work) och i den berörda vägledningen i England, Wales, Skottland och Nordirland som antogs 1995 och som kommer att ses över före utgången av 1999. Dessutom är export av avfall för bortskaffande förbjudet i Förenade kungarikets avfallshanteringsplan för export och import av avfall sedan den 1 juni 1997. Import av avfall är också förbjudet förutom avfall från Republiken Irland och från Portugal för förbränning vid hög temperatur. Innan exporten av avfall förbjöds (1995 till 1997) hade Förenade kungariket uppnått en självförsörjningsgrad vad gäller bortskaffande på 98,2 till 98,5 %.

- De flesta medlemsstater uppgav att de har uppnått en självförsörjningsgrad för bortskaffande av avfall/farligt avfall på omkring 99 %. Endast Irland och Luxemburg exporterade 33 % och 99 % av sitt farliga avfall för bortskaffande.

4. Detaljer om generering och hantering av avfall ( artikel 7.1

I frågeformuläret ombads medlemsstaterna tillhandahålla upplysningar om generering och hantering av hushållsavfall, farligt avfall och andra typer av avfall.

Vad gäller jämförbarheten för de siffror som har angetts av medlemsstaterna har följande problem identifierats:

- Siffrorna om förbränning som bortskaffningsalternativ och förbränning med energiåtervinning är inte helt och hållet jämförbara då medlemsstater använder olika kriterier för att skilja mellan dessa verksamheter

- Vad gäller tabell 3.1 om hushållsavfall, har en del medlemsstater tillhandahållit siffror om kommunalt avfall som förutom hushållsavfall kan inbegripa kommersiellt, industriellt och institutionellt avfall av liknande sort.

- Irland har tillhandahållit olika siffror för farligt avfall i frågeformulären för direktiv 75/442/EEG och 91/689/EEG.

- I vissa fall översteg summan av allt angivet avfall mängden insamlat avfall. Anledningen kan antingen vara att siffrorna inte är korrekta eller att avfallet t.ex. lagras tillfälligt innan det återvinns eller bortskaffas.

Vad gäller hushållsavfall/kommunalt avfall (se tabell 3.1, figur 1 och 4) tillfogades uppgifter från OECD:s miljökompendium 1997 för Grekland, Italien, Portugal och Spanien för att man skulle få en mer komplett bild för hela Europeiska unionen. Mängden hushållsavfall som genereras per person och år varierar mellan 200 och 500 kg. Denna stora spridning beror förmodligen på det faktum att en del medlemsstater, så som de ombetts att göra, tillhandahöll data för hushållsavfall och andra medlemsstater tillhandahöll uppgifter för kommunalt avfall, vilka kan inbegripa liknande kommersiellt, industriellt och institutionellt avfall.

Procentsatserna för avfallsmaterialåtervinning varierar kraftigt från 0 till 44 %. Endast tre medlemsstater har uppnått en materialåtervinningsgrad på 40 % medan tre medlemsstater inte hade någon materialåtervinning alls, vilket gjorde att materialåtervinningsgraden hamnade på 15 %. Förbränning, oberoende av om det görs med eller utan energiåtervinning, har blivit en viktig del av hushållsavfallshanteringen i åtta medlemsstater (15 % till 56 % och 19 % i genomsnitt). Den vanligaste hanteringen är emellertid fortfarande bortskaffning på avfallsdeponier (genomsnitt = 60 %).

För farligt avfall (se tabell 3.2, figur 2 och 4) kunde de siffror som saknas för Grekland, Italien, Portugal och Spanien inte läggas till från de andra källorna. För Irland valde man att presentera de mer detaljerade uppgifterna i rapporten om direktiv 91/689/EEG. Landet uppnådde den högsta materialåtervinningsgraden på 50 %. Tre andra medlemsstater uppnådde 30 % och de andra mindre än 20 %. Danmark hade ingen materialåtervinning alls. I motsats till uppgifterna om hushållsavfall är den genomsnittliga deponeringsgraden lägre (35 %) men därför rapporterades ytterligare 35 % i genomsnitt som "övrig hantering" eller "inte specificerad". Belgien, Irland och Luxemburg exporterade 4, 23 respektive 70 % av det sammanlagda farliga avfallet.

"Övrigt avfall" utgör den största delen av det genererade avfallet (se tabell 3.3, figur 3 och 4). Det är inte möjligt att tillhandahålla en tydlig bild av "övrigt avfall" och hanteringen av detta i hela Europeiska unionen eftersom medlemsstater har inkluderat olika fraktioner eller inte ens har tillhandahållit några siffror. Anledningen är förmodligen antingen att medlemsstaterna inte visste hur de skulle svara eftersom det inte finns någon detaljerad beskrivning i frågeformuläret eller att medlemsstaterna inte hade några uppgifter för detta område. Finland inkluderade industriellt avfall, avfall från energi- och vattentillförsel, byggnads- och rivningsavfall, gruvavfall och jordbruksavfall vilket ledde till att 12,9 ton "övrigt avfall" genererades per person och år. Irland, i jämförelse genererade endast 1,4 ton per person och år.

- Resultaten för avfallsmaterialåtervinning varierar kraftigt mellan medlemsstaterna. Det finns fortfarande medlemsstater som inte källsorterar hushållsavfall för att främja materialåtervinning utan endast bortskaffar avfallet. En del medlemsstater har en hög förbränningsgrad, men även med energiåtervinning (för vilken olika kriterier används på nationell nivå) är förbränning endast det näst bästa alternativet vad gäller återvinning. I den nuvarande lagstiftningen och i de planerade initiativen på europeisk nivå, t.ex. om spilloljor, batterier, förpackningar, uttjänta fordon, elektriskt och elektroniskt avfall, avloppsslam och kompost fokuseras särskilt på separat insamling vid källan och en hög materialåtervinningsgrad.

5. Allmänna bestämmelser om att tillhandahålla undantag från tillståndsplikten - artikel 11

I enlighet med artikel 11 får medlemsstater undanta inrättningar och företag som själva bortskaffar sitt avfall på den plats där detta uppkommer eller som återvinner sitt avfall från tillståndsplikten (artikel 9 och 10).

Regionen Flandern i Belgien, Danmark, Tyskland, Frankrike, Nederländerna Österrike, Finland och Sverige har inte undantagit inrättningar och företag från tillståndsplikt.

Regionen Vallonien i Belgien har genomfört möjligheten att bevilja undantag i sin lagstiftning men den har inte ännu trätt i kraft.

Irland har antagit allmänna regler för att tillåta undantag från tillståndskravet i artikel 4 och andra avsnittet i avfallshanteringsförordningen (tillstånd) från 1998.

Luxemburg har införlivat möjligheten att bevilja undantag genom artikel 11 i avfallslagstiftningen av den 17 juni 1994.

Förenade kungariket har antagit allmänna bestämmelser för att bevilja undantag från tillståndskraven.

- En del medlemsstater har genomfört möjligheten att bevilja undantag från tillståndsplikten. Inga skäl eller fördelar för inrättningen eller de berörda myndigheterna lades fram och heller inte någon erfarenhet från ansökan.

6. Föra anteckningar - artikel 14 och artikel 4.2 i direktiv 91/689/EEG

I enlighet med artikel 14 måste alla inrättningar och företag som är verksamma inom återvinning och bortskaffning föra anteckningar om avfall och avfallshantering. Även producenter kan omfattas av bestämmelserna. Dessa uppgifter skall på begäran lämnas till de behöriga myndigheterna.

Dessutom krävs i artikel 4.2 i direktiv 91/689/EEG att producenter av farligt avfall för anteckningar. Dessutom måste inrättningar och företag som transporterar farligt avfall föra anteckningar. Dessa uppgifter skall på begäran lämnas till de behöriga myndigheterna.

I Belgien, krävs i regionen Flandern att register förs på grundval av artikel 5.2.1.2§4 i förordning Vlarem II. Enligt artikel 5.2.1.2§6 i denna förordning krävs att aktören skall kunna rapportera den sammanlagda avfallsproduktionen till den berörda myndigheten inom en kort tid. För inrättningar enligt kategori 1 i dekretet Vlarem I krävs att de bland andra utser en ansvarig miljösamordnare för att föra register. För inrättningar för vilka det krävs att de framställer en årlig miljörapport måste de inkludera uppgifter från avfallsregistreringen i denna rapportens avfallsdel. I artikel 4.1.4.2 i förordning Valero II krävs att aktörer lagrar uppgifterna för åtminstone fem år och håller dem tillgängliga för de behöriga myndigheterna. Av detta svar är det inte klart om registret endast innehåller uppgifter om mängden avfall eller också om dess karaktär, ursprung, bestämmelserort etc. i enlighet med vad som krävs.

Vad gäller artikel 4.2 i direktiv 91/689/EEG krävs i artikel 23§1 i den flamländska avfallshanteringsförordningen att farligt avfall registreras och identifieras. I artikel 5.2.1.2 i Vlarem krävs att de som driver avfallshanteringsinstalleringar för register för inkommet och behandlat avfall. I denna artikel fastställs också de uppgifter som krävs för de olika avfallstyperna. I artikel 17 i avfallshanteringsdekretet krävs att producenterna av industriellt avfall för ett register för det avfall som genereras. I denna artikel ingår också en årlig rapport för vilket ett standardformulär används såsom krävs i ministerförordningen om rapportering av avfall av den 19 november 1990. Detta krav för producenter av farligt avfall genomförs endast för industriellt avfall. Det finns inget krav avseende transport av farligt avfall.

Vad gäller artikel 14 krävs i regionen Vallonien endast att det endast förs register för bestämda avfallsfraktioner som farligt avfall, djuravfall, hälsovårdsavfall och avloppsslam. Vad gäller artikel 4.2 i direktiv 91/689/EEG måste alla producenter eller inrättningar som samlar in, behandlar, återvinner och bortskaffar farligt avfall föra register. Registrets form fastställs i "Walloon Office on Waste" och detaljerna av innehållet i registrena fastställs genom artikel 60. Det finns inga krav för inrättningar som transporterar farligt avfall att föra register.

I Danmark har bestämmelserna i artikel 14 genomförts genom §§ 15 till 19 i Miljöministeriets föreskrifter nr 299 av den 30 april 1997 om avfall. Således måste inrättningar som är förtecknade i bilaga 7 upprätta ett register över de viktigaste uppgifterna rörande avfall och avfallshantering (som omfattar avfallstyp, fraktion, ursprung, kvantitet och material som har materialåtervunnits, energiåtervunnits eller bortskaffats). Dessutom måste inrättningar som behandlar farligt avfall registrera koden i EWC. Dessa detaljer måste lämnas in till miljöstyrelsen (Environmental Protection Agency ( EPA).

Vad gäller artikel 4.2 i direktiv 91/689/EEG måste producenter av farligt avfall rapportera till kommunen om typ, mängd, förpackning, sammansättning och egenskaper för avfallet (§ 50 i Miljöministeriets föreskrifter nr 299 av den 30 april 1997 om avfall). Dessutom måste inrättningar som yrkesmässigt samlar in och transporterar farligt avfall föra register över mängd och typ av farligt avfall och dess producent och leveransställe. Dessa register måste behållas under fem år. Inrättningar som behandlar farligt avfall måste anmäla sig och informationen om avfallet (inbegripet information om materialåtervinning och bortskaffande) till miljöstyrelsen.

I Tyskland måste inrättningar som är verksamma inom återvinning och bortskaffande föra register om de uppgifter som förtecknas i artikel 14 (TA-Abfall/TA-Siedlungsabfall). Dessutom krävs i avfallslagstiftningen att producenter (den som driver en anläggning), inrättningar som är verksamma inom återvinning och bortskaffande och de som samlar in och transporterar avfall genomför "bevisförfaranden" (Nachweisverfahren). Detta förfarande är obligatoriskt för farligt avfall och innehåller två delar: en för-kontroll, som fokuserar på om den planerade åtgärden är tillåten och en efter-kontroll, som kontrollerar åtgärden medan den utförs. Producenter som genererar mer än 2 000 kg farligt avfall per år (per fraktion) måste upprätta en balansräkning över typen av avfall, mängden och avfallshanteringen. Tyskland har således infört ett system för att föra register som inte överensstämmer med artikel 4.2 i direktiv 91/689/EEG.

I Frankrike måste inrättningar och företag som är verksamma inom återvinning och bortskaffande föra register. Detta krav omfattar endast inrättningar som hanterar farligt avfall (t.ex. asbest, bly, klorerade lösningsmedel, oljeavfall och avfall från oljeindustrin). Kravet på att föra register verkar inte gälla för inrättningar som är verksamma inom återvinning eller bortskaffande av icke-farligt avfall eller för dem som transporterar farligt avfall.

I Irland kräver den irländska miljöbyrån (Environmental Protection Agency) att licensierad avfallsverksamhet överensstämmer med vägledningen om att föra register som har standardiserade format. Men Irland hänvisade till avfallshanteringsförordningarna från 1998, som fastställdes efter perioden ifråga. Vad gäller artikel 4.2 i direktiv 91/689/EEG, bekräftade Irland genomförandet utan att ge några ytterligare detaljer. Denna informationen gör det inte möjligt att utvärdera genomförandet.

I Luxemburg har gemenskapsbestämmelserna införlivats genom artikel 14 i avfallslagstiftningen av den 17 juni 1994. De inrättningar som måste föra register och som kan undantas förtecknas i artikel 10 och 11 i den lagen. Vad gäller artikel 4.2 i direktiv 91/689/EEG, fastställs kravet att inrättningar som är verksamma inom insamling, transport, återvinning och bortskaffande av avfall och farligt avfall skall föra register i lagen om förhindrande och hantering av avfall. Samma sak fastställdes för producenter av farligt avfall genom artikel 4.1 i förordningen om farligt avfall av den 11 december 1996. Ett standardformulär har ännu inte utgivits.

I Nederländerna inkluderas kraven om att föra register i artikel 8.14 i miljöskyddslagen. I enlighet med artikel 8.13 i denna lag kan producenter åläggas att föra register som ett av kraven i deras miljötillstånd. Vad gäller artikel 4.2 i direktiv 91/689/EEG, bekräftade Nederländerna genomförandet av detta krav. I enlighet med miljöskyddslagen måste inrättningar meddela överlämnandet av farligt avfall och registrera mottagande av farligt avfall. Under transport krävs det att ett "spårningsformulär" används. Det anges inte huruvida producenter av farligt avfall måste föra register.

I Österrikes avfallsdekret krävs att inrättningar, företag och producenter skall föra register om typ, mängd, ursprung och bestämmelseort för avfallet. Dessa register måste bevaras i sju år. Dessutom krävs ett "system med följesedlar" för farligt avfall.

I Finland rekommenderas att företag som behöver ett avfallstillstånd för sin verksamhet tillhandahåller tillsynsmyndigheterna årliga sammanfattningar av avfallsbokföringen i standardformat. Vad gäller artikel 4.2 i direktiv 91/689/EEG, måste innehavare av avfallstillstånd, producenter av farligt avfall (hushåll undantagna) samt kommersiella transportörer av farligt avfall föra bok över mängd, art, kvalitet och ursprung för allt avfall inklusive insamling, förvaring, transport, återvinning, bortskaffande, leveransplats och datum (avfallslagen, avsnitt 51, tredje stycket). Tillståndsinnehavare skall tillhandahålla tillsynsmyndigheterna årliga sammanfattningar om avfallsregistren i standardformat. När farligt avfall lämnas för återvinning eller bortskaffande skall ett identifieringsformulär som innehåller detaljerad information om avfallet upprättas och bevaras i tre år.

Sverige hänvisade till den svenska miljölagen och den svenska förordningen om farligt avfall, som innehåller kravet på att föra register. Det är inte möjligt att utvärdera genomförandet på denna grund.

Förenade kungariket hänvisade till detaljer som gavs för den förra rapporten. Förenade kungariket kräver således att inrättningar och företag som är verksamma inom återvinning och bortskaffande av avfall för ett register. Vid transport av avfall måste avfallsproducenten fylla i och behålla ett transportdokument i vilket typen och mängden avfall anges. De måste också behålla en kopia med en mer detaljerad beskrivning av typen och ursprunget för avfallet. Denna information måste göras tillgänglig på begäran av de behöriga myndigheterna. Vad gäller artikel 4.2 i direktiv 91/689/EEG, måste samtliga inrättningar som transporterar farligt avfall ha följesedlar. Producenterna av farligt avfall måste föra ett register för alla följesedlar som är utfärdade vid tiden för avfallstransporten.

- Det är svårt att utvärdera hur pass effektivt kravet för medlemsstater att föra register är då medlemsstaterna har genomfört bestämmelserna på olika sätt. Belgien, Tyskland, Frankrike och Nederländerna har emellertid inte genomfört bestämmelserna på ett korrekt sätt. Irland och Sverige har givit så lite information att det inte har varit möjligt att utvärdera den.

Bilaga I

Direktiv 75/442/EEG om avfall

>Plats för tabell>

Tabell 1: Antalet behöriga myndigheter och deras behörighetsområde på varje angiven NUTS-nivå som utsetts i enlighet med artikel 6 (Frågeformulär, Fråga I, 2)

// Ej erhållna uppgifter

Fotnoter:

1) N är typ av myndighet och förkortning för NUTS: Nomenclature of territorial units for statistics (Eurostat) Nomenklatur för statistiska territoriella enheter.

2) Antal myndigheter i förkortad form. N2=5 innebär exemplevis att det finns fem myndigheter/institutioner av typ NUTS 2.

3) Uppgifter endast från regionen Flandern.

4) Informationen från Frankrike är anpassad till den officiella NUTS, nivå/nomenklatur.

Direktiv 75/442/EEG om avfall

>Plats för tabell>

Tabell 2: Översikt av of avfallshanteringsplaner i medlemsstaterna (Frågeformulär, Fråga II, 1c) fortsätter på nästa sida

// Skickade inte rapporten

>Plats för tabell>

Tabell 2: Översikt av avfallshanteringsplaner i medlemsstater (Frågeformulär, fråga II, 1c)

// Skickade inte rapporten

Direktiv 75/442/EEG om avfall

>Plats för tabell>

Tabell 3.1: Uppgifter om hushållsavfall (Frågeformulär, fråga II, 4)

>Plats för tabell>

Fotnot:

1) Uppgifter endast från regionerna Flandern och Vallonien (Bryssel är inte inkluderat).

2) Inkluderar både avfall som förbränns och avfall som förbränns med energiåtervinning.

3) Uppgifter från OECD:s Miljökompendium 1997; 3+) och ett brev till EEA av den 16/9/98 från Instituto dos Residuos, Portugal och ett brev till ETC/W av den 7/10/98.

4) Dessa uppgifter motsvarar ett genomsnitt mellan kommunalt avfall och hushållsavfall.

5) Dessa uppgifter är för kommunalt avfall.

6) Uppgiften beräknas vara 40 % av den totala mängden kommunalt avfall.

>Hänvisning till >

Figur 1: Procentsatser för hantering av hushållsavfall (Källa: Tabell 3.1)

Direktiv 75/442/EEG om avfall

>Plats för tabell>

Tabell 3.2: Uppgifter om farligt avfall (Frågeformulär, fråga II, 4).

>Plats för tabell>

Fotnoter:

1) Inom medlemsstaten.

2) Utanför medlemsstaten.

3) Inkluderar både avfall som har förbränts och avfall som har förbränts med energiåtervinning.

4) Uppgifter endast från regionerna Flandern och Vallonien (Bryssel ej inkluderat).

5) Uppgifter från svaren till frågeformuläret i rådets direktiv 91/689/EEG om farligt avfall.

>Hänvisning till >

Figur 2: Procentsatser hantering och bortskaffningstyper av farligt avfall inom medlemsstater (Källa: Tabell 3.2)

Direktiv 75/442/EEG om avfall

>Plats för tabell>

Tabell 3.3: Uppgifter om övrigt avfall (Frågeformulär, fråga II, 4)

De flesta medlemsstater har inte specificerat vilka fraktioner som inbegrips under "övrigt avfall".

(Slam, industriellt avfall, avfall från energi- och vattentillförsel, gruvavfall, jordbruksavfall, byggnadsavfall).

>Plats för tabell>

Fotnot:

1) Inkluderar både avfall på deponi och övrigt avfall.

2) Inklusive 17,8 miljoner ton materialåtervunnen, bortschaktad mark.

3) Inklusive gruv- och jordbruksavfall.

>Hänvisning till >

>Hänvisning till >

Figur 3: Procentsatser för hantering av övrigt avfall (Källa: Tabell 3.3)

>Hänvisning till >

Figur 4: Avfallsgenerering per person och år för alla typer av avfall (Källa: Tabell 3)

DIREKTIV 91/689/EEG OM FARLIGT AVFALL

I. INLEDNING

Direktiv 91/689/EEG [33] omfattar stränga bestämmelser om hantering och övervakning av farligt avfall och kompletterar därmed direktiv 75/442/EEG [34], som utgör den rättsliga ramen för alla typer av avfall. Direktiv 91/689/EEG har ersatt direktiv 78/319/EEG om giftigt och annat farligt avfall.

[33] EGT L 377, 31.12.1991, s. 20.

[34] Se rapporten avseende direktiv 75/442/EEG om avfall.

Genom följande bestämmelser i direktiv 91/689/EEG säkerställs att farligt avfall hanteras på ett miljövänligt sätt:

- Farligt avfall definieras (artikel 1) och definitionen vidareutvecklas genom den förteckning över farligt avfall som fastställs i rådets beslut 94/904/EG [35].

[35] EGT L 356, 31.12.1994, s. 14 .

- Det är förbjudet att blanda olika kategorier av farligt avfall och att blanda farligt avfall med icke farligt avfall (artikel 2).

- Inrättningar och företag som hanterar farligt avfall skall ha ett särskilt tillstånd (artikel 3).

- Producenter av farligt avfall skall regelbundet inspekteras och de är skyldiga att föra anteckningar om avfallet (artikel 4).

- Avfall som samlas in, transporteras eller tillfälligt lagras skall vara korrekt emballerat och märkt (artikel 5).

- Planer för hantering av farligt avfall skall utarbetas (artikel 6).

Farligt hushållsavfall omfattas inte av bestämmelserna i direktivet.

Denna rapport baseras på ett frågeformulär som antogs genom kommissionens beslut 97/622/EG [36] av den 27 maj 1997. För att kommissionen skulle kunna följa upp den föregående rapporten, som omfattade perioden 1990(1994 [37], ombads medlemsstaterna att lämna uppgifter om genomförandet av direktiv 91/689/EEG.

[36] EGT L 256, 19.9.1997, s. 13.

[37] KOM (97) 23 slutlig av den 27 februari 1997.

Även om rapporteringen inte var obligatorisk för perioden 1995(1997, har nio med lems stater (Danmark, Frankrike, Irland, Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Finland och Sverige) lämnat in sina nationella rapporter. I Belgien finns det ingen federal avfallslagstiftning för genomförandet av detta direktiv, utan de tre regionerna (Vallonien, Flandern och Bryssel) genomför gemenskapens avfalls lagstiftning var för sig. Endast Flandern och Vallonien har inkommit med rapporter. Vad beträffar Tyskland och Förenade kungariket kunde uppgifter och information om farligt avfall i viss utsträckning hämtas från frågeformulären avseende direktiv 75/442/EEG.

Förutom den första delen av frågeformuläret ("INFÖRLIVANDE MED NATIONELL LAGSTIFTNING") innehåller denna rapport en utvärdering av hur definitionen av farligt avfall och förteckningen över farligt avfall har genomförts i var och en av de 15 medlems staterna.

II. RAPPORT BASERAD PÅ MEDLEMSSTATERNAS SVAR PÅ FRÅGE FORMULÄRET (KOMMISSIONENS BESLUT 97/622/EG)

INFÖRLIVANDE MED NATIONELL LAGSTIFTNING

(Fråga 1 och 2)

De nio medlemsstater som inkommit med rapporter bekräftar att de har delgivit kommissionen de gällande lagar och andra författningar varigenom direktiv 91/689/EEG om farligt avfall och rådets beslut 94/904/EG om upprättande av en förteckning över farligt avfall införlivas med nationell lagstiftning. Endast regionen Vallonien uppger att man ännu inte har delgivit den lagstiftning varigenom förteckningen över farligt avfall genomförs.

Definition av "farligt avfall" och förteckningen över farligt avfall

I definitionen av farligt avfall i artikel 1.4 i rådets direktiv 91/689/EEG hänvisas till den förteckning över farligt avfall som antagits genom rådets beslut 94/904/EG. Kommissionen anser därför att införlivandet av förteckningen över farligt avfall är av avgörande betydelse för medlemsstaternas genomförande av definitionen av farligt avfall. Kommissionen anser också att det är nödvändigt att medlemsstaterna har införlivat bilagorna 1, 2 och 3 till rådets direktiv 91/689/EEG.

Ytterligare två aspekter bör beaktas vid bedömningen av huruvida medlemsstaternas nationella lagstiftning överensstämmer med gemenskapens definition av farligt avfall. För det första, det faktum att vissa medlemsstater har vidtagit mer långtgående åtgärder, eftersom de inkluderat avfall som har de egenskaper som anges i bilaga 3 och som de därför anser vara farliga. Av artikel 1.4 andra strecksatsen i direktivet framgår att det finns en möjlighet att införa nya poster i förteckningen över farligt avfall, under förutsättning att de anmäls till kommissionen, och detta är också i överensstämmelse med artikel 176 i EG-fördraget. För det andra, omfattas inte hushållsavfall av direktivet. Detta utesluter emellertid inte att hushållsavfall kan vara farligt.

Kommissionen har konstaterat att endast fyra medlemsstater, nämligen Finland, [38] Grekland, [39] Luxemburg [40] och Spanien [41], korrekt har införlivat alla delar av definitionen av farligt avfall.

[38] Avfallslag 1072/1993. Avfallsförordning 1390/1993. Miljöministeriets beslut 867/1996 om en förteck ning över de vanligaste typerna av avfall och över problemavfall.

[39] Beslut 19396/1546 av den 18 juli 1997 om åtgärder och villkor för avfallshantering.

[40] Lag av den 17 juni 1994 om förebyggande och hantering av avfall. Förordning av den 11 december 1996 om farligt avfall.

[41] Lag 10/1998 av den 21 april 1998 om avfall, kunglig förordning 952/1997 om giftigt och farligt avfall och om ändring av förordning om genom förande av lag 20/1986 (antagen genom kunglig förordning 833/1988 av den 20 juli 1988).

Österrike har varken införlivat de relevanta bilagorna om farligt avfall eller förteckningen över farligt avfall. Enligt den österrikiska lagstiftningen avses med farligt avfall sådant avfall som med hänsyn till allmänintresset kräver särskild försiktighet och vidtagande av särskilda försiktighetsåtgärder, och som vid normal hantering kräver extra åtgärder eller större försiktighet än hushållsavfall. [42]

[42] Artikel 2.5 i lag av den 6 juni 1990 om avfallshantering.

Nederländerna har inte införlivat någon del av definitionen i sin nationella lagstiftning. [43]

[43] Förordning av den 8 december 1997 om klassificering av farligt avfall och spilloljor.

I Belgien har regionerna Vallonien [44] och Bryssel [45] i allt väsentligt införlivat definitionen av farligt avfall. Regionen Flandern [46] har emellertid inte införlivat bilagorna 1 och 2 till rådets direktiv 91/689/EEG.

[44] Förordning av den 27 juni 1996 om avfall. Den vallonska regeringens förordning av den 10 juli 1997 om fastställande av en avfallskatalog.

[45] Förordning av den 7 mars 1991 om förebyggande och hantering av avfall. Förordning av den 9 maj 1996 om fastställande av en förteckning över farligt avfall.

[46] Förordning av den 20 april 1994 om ändring av förordning av den 2 juli 1981 om avfallshantering. Den flam ländska regeringens förordning om fastställande av de flamländska föreskrifterna av den 17 december 1997 om förebyggande och hantering av avfall (VLAREA).

Danmark, [47] Portugal [48] och Sverige [49] har inte införlivat bilagorna 1 och 2 till direktivet, medan deras lagstiftning i övrigt överensstämmer med gemenskapslagstiftningen i allt väsentligt.

[47] Miljöministeriets föreskrifter (bekendtgørelse) nr 299 av den 30 april 1997 om avfall.

[48] Förordning 239/97 av den 9 september 1997. Förordning nr 818/97 av den 5 september 1997.

[49] Förordning (SFS 1996:971) av den 26 september 1996 om farligt avfall.

Frankrike [50] och Tyskland [51] har endast införlivat förteckningen över farligt avfall, men däremot inte definitionen i artikel 1.4 första stycket i direktivet eller bilaga 1(3. Inga ytterligare poster har lagts till i förteckningen över farligt avfall i den nationella lagstiftningen i dessa båda länder. Det är också viktigt att uppmärksamma att termino login i fransk lagstiftning avviker från den som används i gemenskapslagstiftningen, eftersom man talar om "särskilt industriavfall" i stället för "farligt avfall", och att man i tysk lagstiftning använder termen "avfall som kräver särskild övervakning".

[50] Lag nr 75-633 av den 15 juli 1975 om bortskaffande av avfall och materialåtervinning (ändrad genom lag nr 92-646 av den 13 juli 1992). Förordning nr 97-517 av den 15 maj 1997 om klassificering av farligt avfall.

[51] Lag av den 27 september 1994 om förebyggande, återvinning och bortskaffande av avfall. Förordning av den 10 september 1996 om fastställande av avfall som kräver särskild övervakning.

Irland har i allt väsentligt införlivat definitionen av farligt avfall i sin nationella lagstiftning, men har inte infört förteckningen över farligt avfall [52].

[52] Avfallshanteringslagen, 1996.

Definitionen av farligt avfall i Italiens lagstiftning [53] avviker från den som används i gemen skaps lagstiftningen, eftersom den inte omfattar hushållsavfall. Såsom nämnts ovan kan emellertid även hushållsavfall vara farligt.

[53] Förordning nr 22 av den 5 februari 1997 om genomförandet av direktiv 91/156/EEG om avfall, 91/689/EEG om farligt avfall och 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall, ändrad genom förordning nr 389 den 8 november 1997.

Förenade kungarikets lagstiftning överensstämmer endast delvis med direktivet när det gäller definitionen av farligt avfall. Bilagorna 1 och 2 till direktivet har inte införlivats varken med den engelska, skotska och walesiska lagstiftningen [54] eller med den nord irländska lagstiftningen [55]. I båda dessa rättsakter används dessutom en felaktig termino logi eftersom att man talar om "särskilt avfall" i stället för "farligt avfall" som i gemen skaps lagstiftningen. Definitionen av farligt avfall i Förenade kungarikets lagstiftning avviker också från gemenskaps lagstiftningen eftersom den inte omfattar hushållsavfall.

[54] Föreskrift från 1996 om tillämpningen av förordningen om särskilt avfall, ändrad genom föreskrift 1996 nr. 2019 om särskilt avfall.

[55] Utkast till föreskrifter för Nordirland, 1998.

GENOMFÖRANDE AV DIREKTIVET

1. Definitionen av "farligt avfall" i nationell lagstiftning - artikel 1.4

Enligt artikel 1.4 andra strecksatsen avses med farligt avfall, förutom förteckningen över farligt avfall, allt annat avfall som enligt en medlemsstat företer någon eller några av de egenskaper som anges i bilaga 3. Sådana fall skall anmälas till kommissionen.

Belgien (regionen Flandern), Danmark, Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Finland, Sverige och Tyskland har anmält ytterligare avfallstyper som betraktas som farligt avfall.

Belgien (regionen Vallonien), Irland, Frankrike, Grekland, Italien, Spanien, Portugal och Förenade kungariket har inte ansett att några andra avfallstyper är att betrakta som farligt avfall.

- Dessa anmälningar granskas av kommissionen, som biträds av den kommitté som inrättats genom artikel 18 i direktiv 75/442/EEG för att anpassa gemenskapens förteckning över farligt avfall. Fram till början av 1999 hade kommis sionen mottagit 471 anmälningar från medlemsstaterna. En första anpassning av beslut 91/904/EG planeras under 1999 efter genomgång av 282 av dessa anmälningar.

2. Farligt hushållsavfall - artikel 1.5

Enligt artikel 1.5 gäller bestämmelserna i direktivet inte hushållsavfall. Olyckligtvis ställs i frågeformuläret frågan huruvida medlemsstaterna vidtagit åtgärder för att skilja farligt hushållsavfall från annat farligt avfall. Syftet med denna fråga är oklart, och svaren "ja" eller "nej" är inte heller särskilt upplysande.

Belgien (regionen Flandern) har infört sådana åtgärder i den flamländska förordningen om farligt hushållsavfall. I artikel 1.1 i denna förordning finns en detaljerad definition av farligt hushållsavfall.

Belgien (regionen Vallonien), Danmark och Frankrike besvarade frågan med "nej" utan att ge någon närmare förklaring.

Irland har ännu inte någon separat insamling av farligt hushållsavfall. Miljöstationer tar emot en viss del av detta avfall.

I Luxemburg upptas farligt hushållsavfall i kapitel 20 (kommunalt avfall och liknande handels-, industri- och institutionsavfall inklusive separat insamlade avfallsfraktioner; se även förteckningen över farligt avfall) i bilaga IV till förordningen om farligt avfall av den 11 december 1996.

I Österrikes avfallshanteringslag definieras farligt hushållsavfall som "Problem stoff" (problemmaterial). De lokala myndigheterna är skyldiga att samla in detta avfall separat åtminstone två gånger om året.

I Finland är kommunerna skyldiga att anordna återvinning och behandling av farligt hus hålls avfall (avfallslagen, 13 §). Hushållen är undantagna från kravet att registrera farligt avfall. Bestämmelserna om förpackning och märkning utöver de särskilda identifierings blanketterna gäller enbart efter det att det farliga avfallet levererats till kommunerna.

I Sverige har varje kommun rätt att bestämma att farligt hushållsavfall skall samlas in åtskilt från annat hushållsavfall. Sådant separat insamlat avfall betraktas som farligt avfall.

I Nederländerna används en symbol som betecknar "kemiskt avfall i små mängder" för att skilja mellan farligt hushållsavfall och annat hushållsavfall. Enligt förordningen om kemiskt avfall i små mängder skall den som producerar eller importerar produkter som ger upphov till farligt avfall när de kasseras använda denna symbol på sina produkter.

I Italien och Förenade kungariket omfattas hushållsavfall inte av definitionen av farligt avfall. Detta överensstämmer inte med gemenskapslagstiftningen.

- Fem medlemsstater (Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Finland och Sverige) och regionen Flandern (Belgien) uppger att de har inrättat särskilda system för insamling av farligt hushållsavfall. På grund av den ospecifika frågan har inget svar inkommit från Danmark, Frankrike och regionen Vallonien (Belgien). Irland har ännu inte infört ett särskilt insamlingssystem. Hushållsavfall omfattas i Italien och Förenade kungariket inte av definitionen av farligt avfall.

3. Registrering och identifiering av farligt avfall som deponeras - artikel 2.1

Enligt artikel 2.1 skall farligt avfall registreras och identifieras på varje plats där sådant avfall deponeras.

I Belgien (regionen Vallonien) skall information om deponering av farligt avfall anges i transportdokumentet. Den som driver en deponi är skyldig att spara kopior av transport dokumenten och att fylla i alla uppgifter av betydelse. I regionen Flandern gäller enligt artikel 5.2.1.2 i Vlarem II att den som driver en avfallshanteringsanläggning skall registrera det avfall som tas emot och behandlas. Av artikel 5.2.4.1.1§2 i samma förordning framgår att avfallet endast får tas emot vid en deponi om dess ursprung, egenskaper, innehåll och urlakningsbeteende är känt.

I Danmark är anläggningar som behandlar farligt avfall skyldiga att föra register över avfallstypen (nummer i avfallskatalogen). Det verkar däremot inte gälla några särskilda krav för de platser där farligt avfall deponeras.

De tillstånd som utfärdas för deponier i Frankrike omfattar en skyldighet att registrera det avfall som tas emot och det avfall som inte accepteras.

Irland bekräftar att artikel 2.1 har genomförts genom avsnitt 41.2 ix i 1996 års avfalls hanteringslag.

I Luxemburg har artikel 2.1 genomförts genom artikel 3 i förordningen om farligt avfall av den 11 december 1996. Inga närmare upplysningar har tillhandahållits.

De tillstånd som utfärdas för deponier i Nederländerna omfattar en skyldighet att identifiera, väga och registrera allt farligt avfall som deponeras.

Österrike har lämnat uppgifter om registreringskraven för insamling och hantering av alla typer av avfall och om den fortlöpande insamlingen av följesedlar för farligt avfall.

I Finland är den som driver en deponi skyldig att registrera exakt var farligt avfall deponeras (statsrådets beslut om avstjälpningsplatser (861/1997), 7 § punkt 6).

I Sverige ingår registrering och identifiering av deponerat farligt avfall som ett led i utfärdandet av tillstånd till deponier.

I Förenade kungariket skall de anläggningar som bedriver denna typ av verksamhet, förutom de följesedlar som alla anläggningar som bortskaffar (eller transporterar) farligt avfall är skyldiga att ha, registrera var avfallet deponeras (informationen hämtad från rapporten om genomförandet av direktiv 75/442/EEG).

- Det verkar som om Österrike och Danmark har kombinerat detta krav med det allmänna krav i artikel 14 i direktiv 75/442/EEG som gäller för inrättningar och företag som återvinner eller bortskaffar avfall.

4. Blandning av olika kategorier av farligt avfall eller av farligt avfall med icke farligt avfall - artikel 2.2-2.4

Enligt artikel 2.2(2.4 skall en inrättning eller ett företag som bortskaffar, återvinner, insamlar eller transporterar farligt avfall inte blanda olika kategorier av farligt avfall eller farligt avfall med icke farligt avfall. Undantag får endast tillåtas under förutsättning att villkoren i artikel 4 i direktiv 75/442/EEG är uppfyllda och särskilt om det syftar till att förbättra säkerheten vid bortskaffande eller återvinning. Avfall som redan blandats med andra avfallstyper skall separeras om det är tekniskt och ekonomiskt möjligt och när detta är nödvändigt av säkerhetsskäl (människors hälsa och miljön).

I Belgien har regionen Vallonien införlivat ordalydelsen i dessa artiklar. Regionen Flandern har införlivat detta krav med artikel 23§3(5 i avfallshanterings förord ningen (av den 20 april 1994). Enligt artiklarna 5.2.1.7§2, 5.2.2.5.2§1-3 och 5.2.2.6.5§1(3 i Vlarem, där driftsvillkoren för avfallshanteringsanläggningar definieras, krävs ytterligare särskilda åtgärder.

Danmark förklarar inte de genomförda bestämmelserna utan hänvisar till en skrivelse av den 18 juli 1996 i vilken Danmark bekräftar att denna artikel har införlivats genom 53 § i föreskrift (bekendtgørelse) nr 581 av den 24 juni 1996.

I Frankrike är det förbjudet att deponera särskilt industriavfall (enligt förteckningen i förordningen av den 15 maj 1997) tillsammans med andra avfallskategorier. Särskilt industri avfall och farligt avfall tas inte emot vid deponier för kommunalt avfall. Industriavfall får inte heller brännas i förbränningsanläggningar för kommunalt avfall. Om kommunalt avfall bränns tillsammans med särskilt industriavfall gäller de strängare kraven.

Irland bekräftar att artikel 2.2(2.4 genomförts genom avfallshanteringsförordningen (artikel 37 (licenser) 1997, artikel 22 (farligt avfall) 1998, artikel 8 (transport av farligt avfall) 1998 och artikel 18.1 (tillstånd) 1998) men har inte lämnat några närmare uppgifter.

I Luxemburg råder enligt artikel 7.4 i lagen om förebyggande och hantering av avfall ett generellt förbud mot att blanda olika typer av avfall. Artiklarna 2.2(2.4 i direktivet har genomförts genom artiklarna 3.2(3.4 i förordningen om farligt avfall av den 11 december 1996. Av säkerhetsskäl krävs ett tillstånd från miljöministeriet vid blandning av farligt avfall.

I Österrike är det i följande tre fall förbjudet att blanda farligt avfall med annat avfall och med andra ämnen och spilloljor: när det inte är möjligt att genomföra nödvändig undersökning eller behandling av avfallet, när överensstämmelse med gränsvärdena för avfall eller anläggningar endast kan uppnås genom denna blandning eller när avfallet hanteras i strid med § 1.3. Det är emellertid tillåtet att behandla olika typer av avfall tillsammans i en och samma anläggning om anläggningen har tillstånd för varje avfalls typ. Gemensam insam ling av olika avfallstyper eller av avfall som har olika halt av farliga ämnen är tillåten när det inte finns risk för några kemiska reaktioner och när gemensam återvinning eller behandling är tillåten.

I Finland är det förbjudet att blanda olika typer av farligt avfall och att blanda farligt avfall med annat avfall, utom när det är nödvändigt med tanke på återvinningen eller behandlingen av avfallet och när det inte orsakar några säkerhetsproblem. Att späda ut eller blanda avfall innan det genomgår någon form av behandlingsförfarande (D1(D12) är att betrakta som ett behandlingsförfarande. Det finska förbudet mot blandning av avfall är alltså inte lika strängt som i direktiv 91/689/EEG, där blandning endast tillåts av säkerhetsskäl. Kravet på avskiljning av redan blandat avfall överensstämmer med gemenskapslagstiftningen.

I Sverige har kraven i artikel 2.2(2.4 införts i förordning (SFS 1996:971) om farligt avfall.

I Nederländerna har dessa krav införts i artikel 2, tredje och fjärde strecksatsen i förordningen om avskiljning och separat hantering av farligt avfall (Nederlandse Staatscourant nr 72/1998), vilken sändes till kommissionen i en skrivelse av den 15 september 1998.

- Enligt de förklaringar som tillhandahållits har det allmänna förbudet mot blandning av farligt avfall (artikel 2.2(2.4) genomförts på ett mindre strikt sätt i Frankrike och Österrike, eftersom blandning endast förbjuds i vissa fall i dessa länder, och i Finland, där det är tillåtet att blanda avfall när detta är nödvändigt med tanke på återvinningen eller behandlingen av avfallet och när det inte orsakar några säkerhets problem.

5. Allmänna nationella bestämmelser om återvinning av avfall ( artikel 3.2

Enligt artikel 3.2 kan inrättningar eller företag som återvinner avfall undantas från tillståndskravet om medlemsstaten inför vissa allmänna bestämmelser och om skyddet av människors hälsa och av miljön garanteras. Dessa inrättningar och företag skall registreras hos de behöriga myndigheterna.

Ingen av de medlemsstater som besvarat frågorna i frågeformuläret har infört allmänna bestämmelser för att möjliggöra undantag från tillståndskravet för inrättningar som återvinner farligt avfall.

6. Inspektion av producenter av farligt avfall - artikel 4.1

Enligt artikel 4.1 skall, förutom inrättningar och företag, även producenter av farligt avfall regelbundet inspekteras av de behöriga myndigheterna.

I Belgien (regionen Vallonien) inspekteras avfallsproducenter som ett led i den allmänna kontrollen av hur klassificerade inrättningar genomför miljölag stift ningen. I allmänhet utförs dessa kontroller minst en gång om året. I regionen Flandern utförs dessa inspektioner av myndigheten för miljö-, natur-, mark- och vattenförvaltning (AMINAL). Inspektionsfrekvensen beror på hur ärendet prioriteras.

I Danmark inspekteras producenter av farligt avfall som ett led i kommunernas allmänna inspektion.

Frankrike bekräftar att varje leverans av farligt avfall till en bortskaffningsinrättning kontrolleras, att särskilda inrättningar inspekteras minst en gång om året och att det för produktion och bortskaffande av avfall krävs deklarationer en till tre gånger om året.

I Irland bestäms inspektionsfrekvensen av de behöriga myndigheterna med hänsyn till inrättningens och det berörda avfallets typ (avsnitt 15.1 b i 1996 års avfalls hanterings lag).

I Österrike skall en avfallsproducent som (minst en gång om året) genererar farligt avfall registreras. All hantering av farligt avfall registreras i ett federalt register. De uppgifter som lämnas är föremål för regelbunden granskning. Inspektioner skall utföras när det finns anledning till det (vid bristande överensstämmelse hos registren, per bransch).

I Luxemburg har polis-, tull- och miljömyndigheterna ansvaret för att övervaka överträdelser både av den allmänna avfallslagstiftningen och lagstiftningen om farligt avfall. Kontrollerna utförs regelbundet men inte med någon bestämd frekvens.

Nederländerna bekräftar att detta krav genomförts. Inspektionsfrekvensen beror på den potentiella risken för utsläpp, som utgör grunden för provinsernas inspektionsplaner.

I Finland svarar de regionala miljöcentren och de lokala miljömyndigheterna för tillsynen av att bestämmelser och föreskrifter efterlevs. Detaljerade bestämmelser om inspektioner och genomförandet av inspektioner återfinns i 54 § avfallslagen och i 23 § avfallsförordningen. Tillsynsmyndigheten fastställer inspektionsfrekvensen i varje enskilt fall beroende på behovet.

I Sverige skall tillsynsmyndigheterna upprätta årliga inspektions planer. Dessa myndig heter skall också registrera verksamheter som behöver inspekteras och regelbundet utvärdera resultatet av dessa inspektioner.

- Av de svar som erhållits kan man dra slutsatsen att de nationella myndigheterna inte inspekterar alla producenter av farligt avfall, utan att de koncentrerar sig på de viktigaste fallen.

7. Registrering av avfall - artikel 4.2

Enligt artikel 4.2 skall, förutom inrättningar och företag, även producenter av farligt avfall omfattas av skyldigheten att föra anteckningar om det farliga avfallet (artikel 14 i direktiv 75/442/EEG). Även inrättningar och företag som transporterar farligt avfall skall föra sådana anteckningar. De skall på begäran lämna dessa uppgifter till de behöriga myndigheterna.

Svaren behandlas i rapporten om direktiv 75/442/EEG om avfall, eftersom svaren överlappar varandra (se s. 17).

8. Åtgärder för att säkerställa korrekt emballering och märkning av farligt avfall ( artikel 5

Enligt artikel 5.1 skall avfall som insamlas, transporteras eller tillfälligt lagras vara korrekt emballerat och märkt i enlighet med gällande internationella normer och gemenskapsnormer.

I Belgien gäller i regionen Vallonien att inrättningar som transporterar, samlar in, återvinner eller bortskaffar farligt avfall skall ha ett tillstånd som omfattar krav rörande emballering och märkning. I regionen Flandern återfinns dessa bestämmelser i artikel 23§2 i avfallshanteringsförordningen, enligt vilken det krävs att avfall emballeras och/eller lagras på rätt sätt i enlighet med internationella normer och gemen skaps bestämmelser vid insamling, transport och tillfällig lagring. Förordningen av den 1 februari 1995 om godkännande av insamlingsföretag och registrering av transport företag omfattar särskilda bestämmelser för dem som samlar in och transporterar farligt avfall.

Danmark bekräftar genomförandet och hänvisar till en skrivelse av den 18 juli 1996 i vilken Danmark bekräftar att artikel 5.1 har införlivats genom 54 § i bekendtgørelse nr 581 av den 24 juni 1996.

Frankrike beskriver endast bestämmelserna om emballering, märkning och transport av sjukhusavfall och smittsamt hälsovårdsavfall.

Irland bekräftar genomförandet utan att lämna några närmare upplysningar eller förklaringar.

I Luxemburg har dessa bestämmelser genomförts genom artikel 5 i förordningen om farligt avfall av den 11 december 1996.

I Österrike finns föreskrifter om emballering och märkning i "Gefahrgutbeförderungs gesetz".

I Finland skall farligt avfall samlas in, emballeras och märkas på ett sådant sätt att lämplig avfallshantering kan organiseras och så att skador på hälsa och miljö undviks. Det farliga avfallets namn och namnet på avfallsinnehavaren skall anges på emballaget tillsammans med de uppgifter och varningar som är nödvändiga av säkerhetsskäl och för att avfallshanteringen skall kunna organiseras på lämpligt sätt. Dessa bestämmelser har preciserats ytterligare i statsrådets beslut. Bestämmelserna och föreskrifterna om transport av farliga ämnen gäller även vid transport av farligt avfall.

I Sverige skall emballage och märkning ske i enlighet med de regler som gäller för transport av farligt gods.

Nederländernas bestämmelser om transport av farliga preparat, som även omfattar farligt avfall, återfinns i lagen om transport av farliga preparat. Dessa regler fastställs internationellt (t.ex. ADNR). Vid lagring av farligt avfall krävs ett tillstånd som omfattar säkerhetsföreskrifter (förebyggande av bränder och explosioner i enlighet med riktlinjer från Kommittén för förebyggande av olyckor (riktlinjerna CPR 15-1 och 15-2). Till stån det innehåller också krav beträffande skydd av mark och grundvatten.

- Vad gäller direktivets bestämmelser om korrekt emballering och märkning av farligt avfall har Frankrike endast bekräftat genomförandet för sjukhusavfall och smittsamt hälsovårdsavfall.

9. Avfallshanteringsplaner och avfallsstatistik ( artikel 6

Enligt artikel 6 skall de behöriga myndigheterna, antingen separat eller inom ramen för sina allmänna planer för avfallshantering, utarbeta och offentliggöra planer för hante ringen av farligt avfall. Kommissionen har gjort en jämförande undersökning av dessa planer ("Comparative Study on Plans for the Management of Hazardous Waste", slut rapport från juli 1997), som distribuerats till medlemsstaterna i enlighet med artikel 6.2.

Uppgifter och information om planer för hantering av farligt avfall ingår i rapporten om direktiv 75/442/EEG.

10. Tillfälligt undantag från detta direktiv ( artikel 7

Enligt artikel 7 skall medlemsstaterna i nödsituationer eller vid allvarlig fara vidta alla nödvändiga åtgärder, inbegripet tillfälliga undantag från detta direktiv, för att säkerställa att farligt avfall behandlas på ett sådant sätt att det inte utgör något hot mot befolkningen eller miljön. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om sådana undantag.

Ingen av de medlemsstater som besvarat frågeformuläret har tillämpat artikel 7.

11. Uppgifter utöver frågeformuläret - artikel 8.3

Enligt artikel 8.3 skall medlemsstaterna tillställa kommissionen uppgifter om varje inrättning eller företag som bortskaffar och/eller återvinner farligt avfall, huvudsakligen för tredje mans räkning, och som sannolikt kommer att ingå i det gemensamma nätverk som avses i artikel 5 i direktiv 75/442/EEG. Dessa uppgifter, som skall omfatta namn och adress, metod som används vid avfallshantering samt avfallstyper och avfallsmängder som behandlas, skall lämnas årligen i den form som anges i beslut 96/302/EG [56]. Kommissionen skall på begäran vidarebefordra dessa uppgifter till de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna.

[56] EGT L 116, 11.5.1996, s. 26.

I maj 1999 hade kommissionen erhållit uppgifter från alla medlemsstater utom Italien. Endast Tyskland har tillhandahållit en första uppdatering av uppgifterna. De övriga medlemsstaterna har bara lämnat uppgifterna en gång.

Inte alla medlemsstater har lämnat fullständiga uppgifter eller tillhandahållit dem i rätt form. Grekland har endast uppgivit inrättningarnas namn och adress. Tyskland har lämnat alla erforderliga uppgifter, men uppgifterna om vilka avfallstyper som kan behandlas har lämnats i form av LAGA-koder och inte enligt den europeiska avfalls katalogen. Uppgifterna från Förenade kungariket är fullständiga utom vad gäller de avfalls typer som behandlas vid inrättningar i England. Även i Frankrikes rapport saknas uppgifter om behandlade avfallstyper. I de irländska och portugisiska rapporterna är avfallstyperna inte systematiskt angivna. Portugal har dessutom i vissa fall inte angivit vilken behandlingsmetod som används vid vissa inrättningar. Alla andra medlemsstater har lämnat alla uppgifter i rätt form.

Kommissionen överväger att göra uppgifterna om behandlingsanläggningarna till gängliga i en databas. En möjlighet vore att lämna uppgifterna till Europeiska miljöbyrån för införande i deras datasystem eller i datasystemet hos Europeiska ämnes centrumet för avfallsfrågor.

DIREKTIV 75/439/EEG OM OMHÄNDERTAGANDE AV SPILLOLJOR, ÄNDRAT GENOM DIREKTIV 87/101/EEG

I. INLEDNING

I direktiv 75/439/EEG [57], såsom det lyder efter ändringar, föreskrivs åtgärder för att säkerställa att spilloljor samlas upp och omhändertas på ett sådant sätt att skada som kan undvikas inte uppkommer på människor och miljön.

[57] EGT L 194, 25.7.1975, s. 31, ändrat genom direktiv 87/101/EEG (EGT L 42, 22.12.1986, s. 43).

Det ändrade direktiv 75/439/EEG omfattar i huvudsak följande bestämmelser:

- Begreppet "spilloljor" definieras, liksom termer som gäller hanteringen av spilloljor [58], till exempel omhändertagande (all behandling/hantering), behandling (regenerering och förbränning), regenerering (framställning av basoljor genom raffinering), för bränning (användning som bränsle) och uppsamling (artikel 1).

[58] Den terminologi som används i direktivet skiljer sig från terminologin i direktiv 75/442/EEG.

- Det övergripande syftet med uppsamling och omhändertagande av spilloljor är att undvika skador på människor och miljön (artikel 2).

- Rangordning mellan olika behandlingsmetoder: Spilloljor skall i första hand behandlas genom regenerering. Om detta inte är möjligt skall spilloljorna brännas på ett sätt som är godtagbart ur miljösynpunkt. I sista hand, om inget av de två första alternativen är genomförbara, skall spilloljorna destrueras på ett säkert sätt eller lagras eller dumpas under kontrollerade förhållanden (artikel 3).

- Det är förbjudet att släppa ut spilloljor till vatten, att göra utsläpp som skadar marken, att göra okontrollerade utsläpp och att behandla spilloljor på ett sätt som ger upphov till förorening som överskrider gällande gränsvärden (artikel 4).

- Medlemsstaterna skall informera allmänheten och genomföra kampanjer för att säker ställa att spilloljor lagras på lämpligt sätt och samlas upp i största möjliga utsträckning. Företag får svara för uppsamling och/eller omhändertagande. Medlems staterna får besluta att spilloljor skall behandlas på ett visst sätt (artikel 5).

- Tillståndsplikt för företag som omhändertar spilloljor, bestämmelser om behandling, bestämmelser om för bränning (utsläppsgränsvärden för anläggningar med en tillförd värmeeffekt på 3 MW eller mer, tillräcklig kontroll av anläggningar med lägre tillförd effekt) (artikel 6(8).

- Särskilda krav för PCB/PCT (artikel 10).

- Skyldighet att föra en förteckning med uppgifter om spilloljor, skyldighet att lämna uppgifter till de behöriga myndig heterna, regelbundna tillsynsåtgärder, granskning av den tekniska utvecklingen och omprövning av tillstånd (artikel 11(13).

Följande sammanfattande rapport baseras på ett frågeformulär som antogs genom kommis sio nens beslut 97/741/EG [59] av den 24 oktober 1994. Enligt direktiv 91/692/EEG [60] skulle medlemsstaterna ha lämnat in sina rapporter för perioden 1995(1997 senast den 30 september 1998. Grekland, Italien, Portugal och Spanien har inte lämnat in några rapporter och den sammanfattande rapporten omfattar därför bara elva medlemsstater.

[59] EGT L 296, 17.11.1994, s. 42.

[60] EGT L 377, 23.12.1991, s. 48.

Medlemsstaternas uppgifter jämförs på vissa punkter med den information som framkommit i studien "Economics of Waste Oils Regeneration" [61], som tillhandahåller en översikt över hanteringen av spilloljor i de femton medlemsstaterna.

[61] Economics of Waste Oils Regeneration, Coopers & Lybrand, Haag, 29 januari 1997.

II. RAPPORT BASERAD PÅ MEDLEMSSTATERNAS SVAR PÅ FRÅGE FORMULÄRET (KOMMISSIONENS BESLUT 94/741/EG)

INFÖRLIVANDE MED NATIONELL LAGSTIFTNING

1. Nationell lagstiftning

De elva medlemsstater som inkommit med rapporter (två regioner i Belgien samt Danmark, Tyskland, Frankrike, Irland, Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Finland, Sverige och Förenade kungariket) bekräftar att de har lämnat närmare upplysningar till kommissionen om de gällande lagar och andra författningar varigenom direktiv 75/439/EEG om spilloljor, i dess lydelse efter ändringar, införlivats med nationell lagstiftning.

2. Bestämmelser om regenerering av spilloljor - artikel 7

Enligt artikel 7 skall medlemsstaterna vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att driften av regenereringsanläggningen inte orsakar sådan skada på miljön som kan undvikas (artikel 7 a). Dessutom skall medlemsstaterna se till att de basoljor som utvinns vid regenereringen inte utgör giftigt eller farligt avfall och att de inte innehåller PCB/PCT i koncentrationer som överstiger gränsvärdet på 50 ppm (artikel 7 b).

I Belgien har regionen Vallonien inte vidtagit några åtgärder enligt artikel 7. Man anger i sitt svar att spilloljor endast delvis regenereras i Vallonien och att regenereringen huvud sakligen sker i Flandern. Detta stämmer emellertid inte med uppgifterna i tabell 1 enligt vilka det inte förekommer någon regenerering i Vallonien och 0,2 % regenerering i Flandern. I regionen Flandern ingår sådana bestämmelser i punkterna 5.2.2.8 och 5.2.3.5 i förordningen Vlarem II.

Danmark bekräftar att nödvändiga åtgärder har vidtagits. I Danmark förekommer emellertid ingen regenerering av spilloljor.

I Tyskland föreskrivs åtgärder för att säkerställa en ur miljösynpunkt godtagbar drift av regenererings anläggningar i avfallshanteringslagen och i den federala immissions kontrollagen. Kravet i artikel 7 b har införlivats genom 1987 års förordning om spilloljor.

Frankrike har inte vidtagit några åtgärder enligt artikel 7, men anger att regenerering är en prioriterad behandlingsmetod enligt artikel 2 i förordningen av den 21 november 1979.

I Irland förekommer ingen regenerering av spilloljor.

I Luxemburg har bestämmelserna i artikel 7 införlivats med förord ningen av den 30 november 1989 om spilloljor. Anläggningar för regenerering av spilloljor omfattas också av bestämmelserna i lagen av den 17 juni 1994 om förebyggande och hantering av avfall enligt vilken det krävs driftstillstånd. I dessa tillstånd fastställs särskilda drifts villkor (se föregående rapport). I Luxemburg finns emellertid ingen anläggning för regenerering av spilloljor där dessa bestämmelser kan tillämpas.

I Nederländerna förekommer ingen regenerering av spilloljor.

Österrike har inte genomfört bestämmelsen eftersom det, beroende på de små mängder spilloljor som hanteras, inte förekommer någon regenerering.

Finland och Sverige bekräftar att de genomfört åtgärder enligt artikel 7, men lämnar inga närmare upplysningar. I dessa länder regenereras emellertid spilloljor endast i små mängder eller inte alls.

Förenade kungariket hänvisar till föregående rapport, där del I och II i miljö skydds lagen (EPA 1990) och 1991 års förordning om miljöskydd (processer och ämnen) SI nr 472, ändrad genom 1994 års förordning om tillstånd för avfallshantering (förordning 14), nämns.

- Belgien (regionen Flandern), Danmark, Tyskland, Luxemburg, Finland, Sverige och Förenade kungariket bekräftar alltså att artikel 7 genomförts utan att lämna några närmare upplysningar om vilken typ av åtgärder det är fråga om. Belgien (regionen Vallonien), Frankrike, Irland, Nederländerna och Österrike har där emot inte genomfört bestämmelsen. Frankrike har inte vidtagit några åtgärder, men man regenererar spilloljor.

3. Strängare nationella åtgärder - artikel 16

Enligt artikel 16 får medlemsstaterna vidta åtgärder till skydd för miljön som är strängare än de som föreskrivs i direktivet.

Belgien (regionen Vallonien) meddelar att strängare åtgärder har vidtagits med avseende på artikel 4 (förbud). Dessa åtgärder är mer detaljerade och specifika i fråga om hanteringen av de berörda oljorna. Regionen Flandern anger att dessa åtgärder ingår i artikel 5.2.2.8.3 och 5.2.3.5.2 i förordningen Vlarem II.

Danmark anger att man vidtagit strängare åtgärder, men lämnar inga närmare upplys ningar.

I Tyskland har strängare åtgärder vidtagits för att skydda miljön, i synnerhet genom förordningen om avfallsförbränningsanläggningar (17e BimschV).

Frankrike har inte vidtagit några strängare åtgärder.

Irland har inte ansett det nödvändigt att vidta strängare åtgärder än de som anmälts till kommissionen.

I Luxemburg prioriteras regenerering av material i allmänhet, och följaktligen även av spilloljor, genom lagen av den 17 juni 1994 om förebyggande och hantering av avfall. Att använda avfall som energikälla är endast tänkbart när det rör sig om avfall som inte lämpar sig för annan återanvändning. Kommissionen har underrättats om åtgärderna (föregående rapport).

Nederländerna anger att vissa krav beträffande innehållet av halogenerade kolväten och PCB ingår i definitionen av spillolja. Där ingår också vissa krav som gäller innehållet av halogenerade kolväten och PCB i olja som används som bränsle eller för framställning av bränslen. Dessa krav gäller alla bränslen.

Österrike anger att strängare åtgärder har vidtagits och har överlämnat motsvarande lagtexter till kommissionen.

Finland och Sverige bekräftar att de genomfört strängare åtgärder med lämnar inga närmare upplysningar.

Förenade kungariket uppger, liksom i föregående rapport, att det inte har funnits något behov av strängare åtgärder.

- Med undantag av Frankrike, Irland och Förenade kungariket har alla medlems stater som lämnat in rapporter angett att de i syfte att skydda miljön har vidtagit strängare åtgärder än de som anges i direktivet. Det rör sig om mer långtgående prioritering av regenerering (Luxemburg), strängare utsläppsgränsvärden (Tyskland) och strängare regler beträffande PCB-innehållet (Nederländerna). I övriga fall har medlemsstaterna inte specificerat vilka åtgärder som vidtagits.

GENOMFÖRANDE AV DIREKTIVET

1. Hantering av spilloljor - artiklarna 2 och 3

Enligt artikel 2 skall medlemsstaterna vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att spilloljor hanteras på ett sådant sätt att skada som kan undvikas inte uppkommer på människor och miljön. Spilloljor skall enligt artikel 3 i första hand behandlas genom regenerering, i andra hand genom förbränning och i sista hand destrueras eller dumpas. (Se fråga 2 beträffande begränsningar).

I figur 1 återfinns en översikt över hanteringen av spilloljor under perioden 1994(1995, vilken tagits fram för samtliga femton medlemsstater i Coopers & Lybrands under sökning "Economics of Waste Oils Regeneration" [62] (nedan kallad "under sökningen). I figuren visas medelvärdena för genererad spillolja (48 %) och uppsamlad spillolja (74,6 %) samt andelen olja som regenererats (36 %) och bränts (64 %). I fråga om hantering av spilloljor betraktar kommissionen metod D (omraffinering) som regenere ring, medan metod A (obehandlad olja som används som energikälla), B (användning som energikälla efter begränsad behandling) och C (upparbetning till brännolja) betraktas som "förbränning".

[62] Economics of Waste Oils Regeneration, Coopers & Lybrand, Haag, 29 januari 1997

För att möjliggöra en jämförelse av de siffror som medlemsstaterna lämnat till denna rapport har följande justeringar gjorts.

- Ofta saknas uppgift om enhet eller också har siffrorna angivits i olika enheter, t.ex. ton och kubikmeter. För att omvandla siffrorna till samma enhet har en densitet på 0,9 ton/m3 använts.

- Siffrorna för genererad spillolja varierar mycket, mellan 33 och 66 % av den olja som släpps ut på marknaden. Det rör sig visserligen bara om en uppskattning, men den är ändå av grundläggande betydelse för bedömningen. För att få jämförbara uppgifter för denna rapport har den genererade spilloljan för samtliga medlemsstater antagits vara 50 % av den olja som släpps ut på marknaden.

Tabell 1 innehåller de siffror som medlemsstaterna lämnat om hanteringen av spilloljor. I figur 2 visas hur stor andel av spilloljan som hanteras på olika sätt, på grundval av antagandet att 50 % av den olja som släpps ut på marknaden genereras som spillolja. Denna typ av presentation har valts för att visa att en stor del av spilloljan fortfarande inte samlas upp separat och därför inte hanteras på lämpligt sätt. För att det skulle vara möjligt att presentera hanteringen av spilloljor 1997 i samtliga femton medlemsstater trots att inte alla medlemsstater lämnat in uppgifter, har 1994 års siffror (hämtade från undersökningen) använts för Grekland, Italien, Portugal och Spanien.

I figur 3 återfinns en översikt för år 1997 över den mängd olja som släpptes ut på marknaden och den mängd spillolja som samlades upp och behandlades (genom regene re ring, förbränning eller deponering) per 1 000 invånare. Omkring 50 % av den olja som släpps ut på marknaden antas genereras som spillolja.

Ingen av regionerna i Belgien har lämnat några uppgifter om den mängd olja som släpps ut på marknaden. De siffror som erhållits från regionen Flandern tyder på att 100 % av spilloljan samlas upp, medan motsvarande siffra för regionen Vallonien är 50 %. Den uppsamlade spilloljan bränns (metod B). Den stora mängden spilloljor i Belgien beror på att regionen Flandern använder en bredare definition av spillolja (vilken även omfattar slam, oljefilter, rengörings- och förpackningsmaterial som förorenats med olja eller fett osv.) än andra länder. De siffror som presenteras baseras på en årsrapport som omfattar alla ekonomiska aktörer, dvs. även avfallshanteringsanläggningar, och det är därför troligt att vissa uppgifter har tagits med mer än en gång.

I Danmark minskade den uppsamlade andelen från ca 100 % 1995 till 84 % 1997 (om man antar att 50 % av den olja som släpptes ut på marknaden genererades som spillolja). All spillolja brändes. Enligt undersökningen upparbetades 50 % (metod C) och vardera 25 % behandlades enligt metod A och B.

Tyskland samlade upp mellan 83 och 90 % av spilloljorna (om man antar att 50 % av den olja som släpptes ut på marknaden genererades som spillolja och inte 66 % som Tyskland uppgivit). Omkring 51 % av den genererade spilloljan regenererades (något vikande trend sedan 1994), medan 32 % brändes.

Andelen uppsamlad spillolja i Frankrike ökade från 51 till 55 % (om man antar att 50 % av den olja som släpptes ut på marknaden genererades som spillolja och inte 42 % som Frankrike uppgivit). Andelen regenererad spillolja minskade stadigt från 26 till ca 18 %, vilket följaktligen innebar att förbränningen ökade från 29 till 38 %. Av den föregående rapporten framgår att regenereringen minskade mellan 1990 och 1994.

Irland samlade upp mellan 36 och 39 % av spilloljorna (om man antar att 50 % av den olja som släpptes ut på marknaden genererades som spillolja och inte 33 % som Irland uppgivit) och all denna olja brändes.

Luxemburg har inte lämnat några uppgifter om den mängd olja som släpptes ut på marknaden. Mängden genererad spillolja antogs därför vara densamma som den upp samlade mängden (dvs. en uppsamlingsgrad på 100 %). Luxemburg uppger att all spillolja exporterades för regenerering, vilket tyder på en betydande ökning sedan förra rapporten, enligt vilken 50 % regenererades. Detta stämmer emellertid inte med under sökningen, enligt vilken spilloljan brändes enligt metod A och B under perioden 1994(1995.

Andelen uppsamlad spillolja i Nederländerna ökade från 35 % 1995 till 52 % 1997 (om man antar att 50 % av den olja som släpptes ut på marknaden genererades som spillolja och inte mellan 37 och 45 % som Nederländerna uppgivit). 100 % av den uppsamlade oljan brändes.

Österrike har endast lämnat en uppskattning av den mängd olja som släpps ut på marknaden och genereringen av spillolja. Andelen uppsamlad spillolja minskade från 92 % 1995 till 78 % 1997. 100 % av den uppsamlade oljan brändes.

I Finland samlades 97 % av den genererade spilloljan upp 1997, medan endast 4 % regenererades, 68 % brändes och 25 % tillfälligt lagrades.

De siffror som tillhandahållits av Sverige är grova uppskattningar. Andelen uppsamlad spillolja uppskattades till 100 % (om andelen genererad spillolja antas vara 50 %). Den uppsamlade spilloljan brändes (89 % enligt metod B och 11 % enligt metod A).

De siffror som lämnats av Förenade kungariket är uppskattningar enligt vilka andelen uppsamlad spillolja skulle vara mellan 94 och 97 % av den genererade spilloljan (om man antar att 50 % av den olja som släpptes ut på marknaden genererade som spillolja och inte 55 % som Förenade kungariket uppgivit). 7 % regenererades och 89 % brändes. Skillnaden mellan mängden spillolja som regenererades och samlades upp antas ha deponerats.

Vad beträffar de medlemsstater som inte lämnat in någon rapport hämtades följande uppgifter för 1994(1995 från undersökningen [63].

[63] Economics of Waste Oils Regeneration, Coopers & Lybrand, Haag, 29 januari 1997.

I Grekland samlades endast 8 % av den genererade spilloljan upp separat i enlighet med lagstiftningen och regenererades. Resterande 92 % av spilloljan samlades upp illegalt och såldes obehandlad som bränsle.

I Spanien var andelen uppsamlad spillolja 44 %. 14 % regenererades och 26 % brändes (25 % enligt metod B och 43 % enligt metod A).

Italien uppnådde 1994 en uppsamlingsgrad på 58 %. 48 % regenererades och 10 % brändes.

Portugal hade en uppsamlingsgrad på 25 %, varav 100 % brändes (metod A).

- För att vara jämförbar med figur 1 måste figur 2 korrigeras (med en faktor 50/48 för uppsamlingsgraden och en faktor 100/71 för regenerering och förbränning). Andelen separat uppsamlad spillolja minskade alltså något, från 74,6 till 74 % (71 % x 50/48), mellan 1994/1995 och 1997. Av denna uppsamlade spillolja regene re rades 24 % (17 % x 100/71) 1997 jämfört med 36 % 1994/1995, medan andelen förbränd olja ökade från 64 till 75 % (53 % x 100/71).

Om man antar att hanteringen av spilloljor i Grekland, Italien, Portugal och Spanien inte förbättrades nämnvärt mellan 1994 och 1997 har hanteringen av spilloljor i Europeiska unionen som helhet till och med försämrats mellan 1994/1995 och 1997.

2. Hinder för regenerering och förbränning av spilloljor - artikel 3

Enligt artikel 3.1 och 3.2 skall medlemsstaterna i första hand regenerera spilloljor och i andra hand bränna dem på ett sätt som är godtagbart ur miljösynpunkt om detta är möjligt med hänsyn till tekniska, ekonomiska och organisatoriska begränsningar. Om spilloljorna varken kan regenereras eller brännas skall medlemsstaterna vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att oljorna destrueras på ett säkert sätt eller dumpas under kontrollerade förhållanden (artikel 3.3).

Belgien (regionen Vallonien) anger att tekniska, ekonomiska och organisatoriska förhållanden har begränsat regenereringen av spilloljor, men däremot inte förbränningen. Man förklarar emellertid inte närmare vari dessa begränsningar består. Åtgärder har vidtagits enligt artikel 3.3. I regionen Flandern fanns däremot inga hinder för regenerering och förbränning.

I Danmark finns det ännu så länge ingen teknisk eller ekonomisk grund för regenerering av spilloljor och man har endast inlett en förstudie. Efter raffinering bränns spill oljorna för produktion av fjärrvärme. Privata inrättningar som samlar upp spilloljor kompen seras för energi- och CO2-avgifter när de levererar spilloljor till fjärr värme anläggningar.

Genom att fastställa de ekonomiska och organisatoriska ramarna har Tyskland sett till att industrin uppfyller de tekniska villkoren för regenerering av spilloljor. Inga hinder nämns i den tyska rapporten.

Frankrike anger att det inte finns några grundläggande hinder för regenerering och förbränning, men att man av följande skäl föredrar förbränning av spilloljor med energi återvinning i cementugnar: Det finns endast en anläggning för regenerering av spilloljor i Frankrike. Dessutom vill producenter av basolja inte utveckla regenereringsteknik. Det finns även ekonomiska skäl som talar för förbränning, eftersom basoljor överproduceras för närvarande, och de första resultaten av en livscykelanalys visar också att förbränning av spilloljor kan vara än bättre lösning ur miljöskyddssynpunkt.

I Irland finns inga tekniska, ekonomiska eller organisatoriska hinder för prioritering av regenerering och förbränning. Det är oklart varför Irland inte främjar regenerering.

Det finns inte längre några hinder för regenerering och förbränning av spilloljor i Luxemburg. Landet har varken regenererings- eller förbränningsanläggningar. Upp samlings företagen har kontrakt med regenereringsanläggningar utomlands. Förbränning får endast ske om regenerering inte är möjlig på grund av spilloljornas kvalitet eller de använda metoderna.

Nederländerna anger att målsättningen med regeringens politik i början av 1980-talet var att spillolja skulle regenereras till basolja i en central regenereringsenhet. Detta misslyckades emellertid av ekonomiska skäl. 1986 hade läget förändrats och man försökte till sammans med producenter av smörjolja inrätta en central regenereringsenhet för att producera bränslen utifrån spillolja (särskilt marindieselolja). Ett företag beviljades tillstånd att driva denna verksamhet, men har ännu inte utnyttjat tillståndet eftersom uppsamlingsföretagen inte vill sända oljan till denna anläggning utan föredrar att avyttra den utomlands. För närvarande använder anläggningen en centri fugerings teknik med vilken man producerar bränsle eller en blandprodukt för produktion av bränsle.

Förbränning av obehandlad spillolja förekommer knappast. Spillolja förekommer också i nedsmutsade trasor, slagvatten, oljefilter, oljeseparatorer osv. Detta avfall hanteras inte som spillolja utan som farligt avfall och omhändertas huvudsakligen i förbrännings anläggningar.

Österrike menar att mängden spilloljor är för liten för att regenereringen skall vara ekonomiskt lönsam.

I Finland finns inga tekniska, ekonomiska eller organisatoriska hinder för att prioritera regenerering av spilloljor framför förbränning.

Sverige anger följande begränsningar i samband med regenerering av avfall: Problem med att marknadsföra produkten eftersom regenererade oljor måste märkas om inte basoljan är hydrerad. Stora mängder spillolja behövs för att få avkastning på dyra investeringar. Avfall från svavelsyraprocessen har förorsakat allvarliga problem vid en tidigare anläggning.

I Förenade kungariket sker en begränsad regenerering av spillolja och detta kräver stora investeringar. Konkurrensen kommer främst från firmor som återvinner energi från spill oljor. Dessutom har konkurrensen mellan oljebolag påverkat regenereringens lönsamhet. Man nämner inga hinder för förbränning. Ett särskilt tillstånd krävs för destruktion, lagring eller deponering av spilloljor (1994 års förordning om tillstånd för avfalls hantering). Tillståndsinnehavarna är skyldiga att hantera spilloljor på ett sådant sätt att det inte utgör ett hot mot miljön eller människors hälsa (miljöskyddslagen 1990, avsnitt 34).

- Det främsta hindret för regenerering på nationell nivå verkar vara ekonomiska förhållanden, t.ex. att det krävs en minsta mängd uppsamlad spillolja för att regenere ringen skall löna sig (enligt undersökningen [64] behövs 60 000(80 000 ton per år), att det råder en hård konkurrens mellan regenerering och förbränning och att det saknas instrument för att främja regenerering. Det finns även anledning att anta att vissa medlems stater inte vill satsa på regenerering. Frankrike menar till exempel att för bränning är en bättre lösning ur miljösynpunkt.

[64] Economics of Waste Oils Regeneration, Coopers & Lybrand, Haag , 29 januari 1997.

- Enligt undersökningen [65] är de främsta hindren på gemenskapsnivå att det saknas en klar prioritering av regenerering, att politiken inte är konsekvent, att medlemsstaterna inte samarbetar, att smörjoljor överproduceras och att regenereringen inte är särskilt konkurrenskraftig.

[65] Economics of Waste Oils Regeneration, Coopers & Lybrand, Haag, 29 januari 1997.

3. Information till allmänheten och kampanjer - artikel 5

Enligt artikel 5.1 skall medlemsstaterna informera allmänheten och bedriva kampanjer för att säkerställa att spilloljor lagras på lämpligt sätt och samlas upp i största möjliga utsträckning.

Belgien (regionen Vallonien) har inte genomfört några särskilda informations kampanjer om spilloljor utan bara kampanjer med mer allmän inriktning. Syftet med dessa kampanjer har varit att informera om hanteringen av hushållsavfall och om miljöskydd och de genomfördes genom olika aktioner under "gröna veckor". Regionen Flandern har inte genomfört några informationskampanjer riktade till allmänheten.

Danmark, Irland och Sverige har inte genomfört några informationskampanjer riktade till allmänheten.

I Tyskland är det förbundsländerna som ansvarar för information och medvetande höjande åtgärder riktade till allmänheten. De är skyldiga att informera spillolje producenter om lämpliga metoder och anläggningar för hantering av avfall. Detta sker genom pressmeddelanden, inslag i radio och TV, publikationer och utställningar. Företag som bedriver handel med spilloljor är skyldiga att informera slutanvändaren om hur spilloljan bör hanteras och är också skyldiga att återta spilloljan. Därigenom garanteras en fortlöpande och omfattande uppsamling av spilloljor.

I Frankrike driver energi- och miljöbyrån (ADMME) en permanent verksamhet för att informera uppsamlingsföretagen och bilbranschen. Slut användarna kan via ett gratis telefonnummer erhålla information om uppsamlingsställen för spillolja.

I Luxemburg har olika aktiviteter dragits igång som ett led i den "Superdreckskäscht"-kampanj som initierats av miljöministeriet: reklaminslag och kampanjer i radio, tidningar och på bio samt deltagande i mässor. Den kampanj som riktas till medborgarna kallas "Superdreckskäscht fir Biirger", medan "Super dreckskäscht fir Betriiber" är den kampanj som riktas till näringslivet. Den mängd spilloljor som samlades upp genom dessa båda aktioner ökade inte nämnvärt mellan 1995 och 1997 eftersom aktionerna inleddes redan 1994.

Nederländerna nämner en informationskampanj om kemiskt avfall i små mängder, där spilloljor ingår. Man har också tagit fram en broschyr som beskriver hur spilloljor skall hanteras.

Österrike har informerat allmänheten genom meddelanden, tal, pressmeddelanden och informationsblad.

I Finland har Ekokem Oy Ab (finska statens anläggning för behandling av farligt avfall) genomfört flera informationskampanjer riktade till allmänheten:

- Tillsammans med företag som samlar upp använda smörjoljor har Ekokem organiserat kampanjer för att få kommuner att främja uppsamling av smörjoljor.

- 1995 organiserade Ekokem tillsammans med uppsamlingsföretagen en kampanj om oljeavskiljningsbrunnar och avfall från dessa.

- Ett flertal artiklar om oljesortering har publicerats i fackpressen.

- Ekokems broschyrer distribueras av lokala och regionala myndigheter.

- Ekokem organiserar kurser för anställda vid företag och kommuner m.fl.

Denna verksamhet har varit framgångsrik såtillvida att många små företag har kommit igång med systematisk uppsamling.

Oil Care-kampanjen, som inleddes i Förenade kungariket 1995, är ett led i en insats för att minska oljeföroreningen. Målsättningen är att öka med veten heten om de problem som oljeföroreningen ger upphov till och hur den kan förebyggas genom korrekt hantering och lagring och genom ökad material- och energiåtervinning. Genom kampanjen lanseras Oil Bank Helpline, dit allmän heten kan ringa för att få hjälp att finna närmaste miljöstation där de kan lämna olja för återvinning, Emergency Hotline, dit man kan rapportera föroreningsincidenter, och Oil Care Code, en vägledning för hushåll och företag som skall bidra till att oljeförorening förhindras. Reklam för Oil Bank Helpline återfinns i broschyrer, i servicehandböcker för bilar och på de flesta oljeburkar, och inför 1999 planerar man att ta fram ytterligare reklammaterial.

- Belgien, Danmark, Irland och Sverige har inte alls följt denna bestämmelse.

4. Uppgifter om företag som samlar upp (i frågeformuläret: "omhändertar") spilloljor

I fråga 4 ombads medlemsstaterna att lämna uppgifter om de företag som samlar upp spilloljor. Hanteringen av spilloljor är organiserad på olika sätt i olika medlemsstater, både vad avser de behöriga myndigheternas nivå och antal, och antalet företag. Alla medlemsstater utom Danmark har inrättat tillståndssystem.

5. Behandling av spilloljor - artikel 5.3

Enligt artikel 5.3 får medlemsstaterna besluta att spilloljorna skall behandlas på visst sätt (regenerering eller förbränning).

Belgien (regionerna Vallonien och Flandern), Danmark, Tyskland, Irland, Luxemburg, Österrike, Sverige och Förenade kungariket har inte beslutat att spill oljor skall behandlas på visst sätt.

Frankrike har bestämt att spilloljor skall behandlas genom kontrollerad regenerering eller tas omhand i förbränningsanläggningar.

Nederländerna anger att fem företag har tillstånd att centrifugera spillolja. Dessa tillstånd, som utfärdas av provinserna, omfattar hälso- och miljöskyddskrav och kontrolleras av myndigheterna i provinserna. Anläggningarna får också ta emot annat avfall än spilloljor.

I Finland fastställdes genom Statsrådets beslut 101/1997 rangordningen regenere ring, energi återvinning och säker deponering. Därutöver rekommenderar Ekokem Oy (den statliga anläggningen för behandling av farligt avfall) att spilloljor delas in i a) motoroljor, b) smörjoljor såsom hydrauloljor och transmissionsoljor som inte innehåller PCB, c) smörjoljor som innehåller vatten, d) vegetabiliska oljor och e) andra spilloljor, t.ex. oljor som innehåller PCB och oljekontaminerat länsvatten. För spilloljor enligt a) till d) prioriteras i första hand regenerering och i andra hand energiåtervinning, medan spilloljor enligt e) bör bortskaffas på säkert sätt. I praktiken sänder företagen en gång om året en sammanfattning av sina register till tillsynsmyndigheten. Detta är en skyldighet som normalt är knuten till tillstånden. Inspektioner av anläggningar som behandlar spilloljor skall planeras minst vart tredje år.

- Enligt de nationella rapporterna har endast Finland tillämpat artikel 5.3.

6. Uppgifter om företag som hanterar (i frågeformuläret, "omhändertar") spilloljor

Enligt artikel 6 omfattas företag som hanterar (regenererar, bränner, omhändertar) spilloljor av tillståndsplikt. I fråga 6 ombads medlemsstaterna att lämna uppgifter om företag som endast hanterar spilloljor och om sådana som hanterar både spilloljor och andra typer av avfall. Hanteringen av spilloljor är, liksom uppsamlingen, organiserad på mycket olika sätt i olika medlemsstater, både vad avser de behöriga myndigheternas nivå och antal.

- Irland och Nederländerna har inte utfärdat några tillstånd enligt artikel 6 eftersom de inte anser att bearbetad spillolja är att betrakta som "avfall". Detta strider mot EU-lagstiftningen och det förklaras inte varför inte åtminstone företag som behandlar spillolja ges tillstånd. Det kan bero på att man missförstått termen "omhänder tagande" i samband med spilloljor och trott att den inte omfattar förbränning utan energiåtervinning eller deponering.

7. Gränsvärden för förbränning - artikel 8

Enligt artikel 8.1 skall medlemsstaterna förvissa sig om att utsläppsgränsvärdena (se bilagan) inte överskrids för förbränningsanläggningar med en tillförd värmeeffekt på mer än 3 MW. Medlemsstaterna får när som helst fastställa strängare gränsvärden eller fastställa gränsvärden för andra ämnen och parametrar.

I tabell 2 finns en översikt över de utsläppsgränsvärden som fastställts på gemen skapsnivå och nationell nivå för förbränningsanläggningar med en tillförd värmeeffekt på mer än 3 MW. I direktivet finns två alternativ för vissa ämnen och medlemsstaterna måste bestämma vilket av dessa två alternativ som skall gälla i respektive land.

Irland och Nederländerna har inte genomfört gränsvärdena, eftersom de anser att behandlad spillolja som används som bränsle inte längre är att betrakta som "avfall". Detta överensstämmer inte med direktivet.

De gränsvärden som fastställts av Frankrike överensstämmer inte med direktivet.

Sverige har inte besvarat frågan.

Österrike, Danmark, Finland och Tyskland har fastställt strängare gränsvärden och Österrike har fastställt gränsvärden för ytterligare ämnen.

De gränsvärden som medlemsstaterna fastställt för svaveldioxid och stoft varierar mellan 50 och 1 700 mg/Nm3 för svaveldioxid och mellan 10 och 100 mg/Nm3 för stoft.

Endast Österrike, Belgien, Danmark, Tyskland och Förenade kungariket har fastställt samma utsläppsgränsvärden också för förbränningsanläggningar med en tillförd värmeeffekt på mindre än 3 MW.

Antalet myndigheter som utövar tillsyn över förbränningen av spilloljor och deras nivå skiljer sig åt mellan medlemsstaterna.

- Åtminstone Irland och Nederländerna följer inte bestämmelserna om utsläpps gräns värden för förbränning av spilloljor, och detta gäller kanske även Frankrike och Sverige.

8. Minsta kvantitet spillolja som måste upptas i förteckning - artikel 11

Enligt artikel 11 är företag som producerar, uppsamlar och/eller omhändertar spilloljor utöver en given kvantitet skyldiga att föra en förteckning. Denna minsta kvantitet spilloljor skall fastställas av varje medlemsstat, men får dock högst uppgå till 500 liter. Förteckningen skall på begäran lämnas till de behöriga myndigheterna.

Danmark och Frankrike har inte angivit någon minsta kvantitet. Detta kan antingen innebära att det inte finns någon skyldighet att föra en förteckning eller att en sådan skyldighet gäller oberoende av kvantiteten spillolja.

I Belgien (regionen Vallonien), Österrike, Finland och Förenade kungariket är alla företag som hanterar spillolja (minsta kvantitet = 0) skyldiga att föra en förteckning.

Luxemburg uppger att minimikvantiteten fastställs i lagstiftningen om farligt avfall, men lämnar inga närmare upplysningar om detta.

Belgien (regionen Flandern) och Irland har fastställt en minimikvantitet på 500 liter spillolja och Tyskland en minimikvantitet på 100 liter spillolja.

Nederländerna uppger att man inte ställer något krav på att producenter av spilloljor skall föra en förteckning. Detta överensstämmer varken med detta direktiv eller med artikel 4.2 i direktiv 91/689/EEG om farligt avfall.

9. och 10. Gottgörelse till företag som samlar upp och omhändertar spilloljor - artikel 14

Enligt artikel 14 får en gottgörelse betalas till företag som samlar upp eller omhändertar spilloljor som en kompensation för de skyldigheter som de åläggs av medlemsstaterna.

Ingen gottgörelse har beviljats av Belgien (regionerna Vallonien och Flandern), Danmark, Tyskland, Irland, Luxemburg, Österrike, Sverige och Förenade kungariket.

Frankrike har infört en skatt för att täcka kostnaderna för uppsamlingen. Denna åtgärd avseende spilloljor är en del av ett övergripande skatteinstrument som omfattar förorenande verksamhet i allmänhet.

Nederländerna anger att en högsta månadsavgift fastställs på grundval av kostnader och intäkter efter behandling. Den avgift som uttas av uppsamlingsföretagen får inte överstiga detta maximibelopp. I praktiken är avgiften 0,04(0,07 euro per liter och täcker uppsamling och behandling. Det är inte möjligt att skilja på avgifterna för uppsamling och behandling, eftersom samma företag svarar för både uppsamling och behandling.

I Finland beviljas gottgörelse för företag som samlar upp och omhändertar spilloljor. Ekokem Oy Ab betalar i genomsnitt ut omkring 1,7(2,54 miljoner euro per år (~ 2,04 miljoner euro 1997). Enligt lag 894/1986 om avgifter för spilloljor är producenter och importörer skyldiga att erlägga en avgift på ca 0,04 euro per kilogram för smörjoljor och -fetter.

Bilaga II

>Plats för tabell>

>Hänvisning till >

>Plats för tabell>

>Hänvisning till >

>Plats för tabell>

>Hänvisning till >

>Hänvisning till >

>Plats för tabell>

>Hänvisning till >

>Plats för tabell>

Figur 1: Översikt över hanteringen av spilloljor i de femton medlemsstaterna 1994/1995

Källa: Economics of Waste Oils Regeneration, Coopers & Lybrand, Haag, 29 januari 1997

Direktiv 75/439/EEG om omhändertagande av spilloljor

>Plats för tabell>

Tabell 1: Uppgifter om spillolja (frågeformulär, fråga II, 1c), fortsätter på nästa sida

Anmärkningar:

1) Tidsskillnad mellan uppsamling och förbränning.

2) Uppgifterna omfattar Vallonien och Flandern, men inte Bryssel.

3) Olja och vatten.

4) Ca 40-60 % av denna mängd bränns i Vallonien men genereras utanför Vallonien.

5) Tillfällig lagring.

6) Uppskattat värde, som ren olja

Direktiv 75/439/EEG om omhändertagande av spilloljor

>Plats för tabell>

Tabell 1: Uppgifter om spillolja (frågeformulär, fråga II, 1c), fortsätter på nästa sida

>Plats för tabell>

Anmärkningar:

1) Spillolja lagras endast i mycket små mängder.

2) Economics of Waste Oils Regeneration, Coopers & Lybrand, Haag, 29 januari 1997.

3) För att omvandla kubikmeter till ton används en oljedensitet på 0,9 ton/m3.

4) Luxemburg exporterade all spillolja för regenerering

Direktiv 75/439/EEG om omhändertagande av spilloljor

>Plats för tabell>

Tabell 1: Uppgifter om spillolja (frågeformulär, fråga II, 1c)

>Plats för tabell>

Anmärkningar:

1) Förbränd efter behandling.

2) Siffrorna måste hanteras försiktigt. Spillolja kan ha ett oljeinnehåll på 2 till 98 %.

3) För att omvandla kubikmeter till ton används en oljedensitet på 0,9 ton/m3.

4) Avfallsmängderna är uppskattningar.

5) Economics of Waste Oils Regeneration, Coopers & Lybrand, Haag, 29 januari 1997.

6) Mängd förbehandlad olja (avfall och sediment avlägsnas).

>Hänvisning till >

Figur 2 - Andel spillolja i procent som omhändertagits, om man antar att 50 % av den olja som släpps ut på marknaden genereras som spillolja (Källa: Tabell 1)

>Hänvisning till >

Figur 3 - Oljemängder som släpps ut på marknaden och olika behandlingar i ton per år, per 1 000 invånare (Källa: Tabell 1)

Direktiv 75/439/EEG om omhändertagande av spilloljor

>Plats för tabell>

Tabell 2: Gränsvärden som fastställts för de ämnen som upptas i bilagan till direktivet (frågeformulär, fråga II, 7a). Direktivet ger två alternativ: Alternativ 1: Cr, Cu och V = 1,5 mg/Nm3 och Pb = 5 mg/Nm3 eller alternativ 2: Cr, Cu, V och Pb = 5 mg/Nm3

Inga uppgifter har erhållits från Grekland, Italien, Portugal och Spanien //

Anmärkningar:

1) Gäller endast Flandern.

2) Inga nationella gränsvärden har fastställts.

3) När blandad förbränning genomförs är gränsvärdet 20 mg/Nm3.

4) Det finns för närvarande inga gränsvärden på gemenskapsnivå. Medlemsstaterna är skyldiga att fastställa gränsvärden.

5) Behandlad spillolja betraktas inte som "avfall" (lägre gränsvärden gäller).

6) Gäller inte förbränningsugnar Plats för tabell>

>Plats för tabell>

Tabell 1: Gränsvärden för tungmetaller i jord (mg/kg torrsubstans)

// Inga uppgifter har lämnats

Direktiv 86/278/EEG om avloppsslam

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

Tabell 2: Gränsvärden för tungmetaller i slam (mg/kg torrsubstans)

// Inga uppgifter har lämnats

>Hänvisning till >

>Hänvisning till >

Direktiv 86/278/EEG om avloppsslam

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

Tabell 3: Största årliga belastning av tungmetaller på jordbruksmark (g/ha/år)

// Inga uppgifter har lämnats

>Hänvisning till >

>Hänvisning till >

Direktiv 86/278/EEG om avloppsslam

>Plats för tabell>

Tabell 4: Total slammängd som produceras och mängder som används i jordbruket (ton torrsubstans)

// Inga uppgifter har lämnats

>Hänvisning till >

Figur 3 - Procentuell andel slam som används i jordbruket av den totala slammängd som produceras vid avloppsreningsverk (Källa: Tabell 4)

Direktiv 86/278/EEG om avloppsslam

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

Tabell 5: Genomsnittlig tungmetallhalt i slam (mg/kg torrsubstans)

// Inga uppgifter har lämnats

>Hänvisning till >

>Hänvisning till >

>Hänvisning till >

SAMMANFATTNING

Syftet med denna rapport är att informera rådet, Europaparlamentet, medlemsstaterna och andra berörda parter om hur genomförandet av direktiv 75/442/EEG, 91/689/EEG, 75/439/EEG och 86/278/EEG fortskrider.

Dessa fyra direktiv, om vilka rapporter har utarbetats i enlighet med direktiv 91/692/EEG om rapportering, skiljer sig åt både till innehåll och struktur. Direktiv 75/442/EEG och 91/689/EEG omfattar allmänna och grundläggande bestämmelser för alla typer av avfall och farligt avfall, medan direktiv 75/439/EEG och 86/278/EEG innehåller krav rörande vissa avfallsströmmar - spillolja och avloppsslam. Dessa krav varierar beroende på vilken typ av avfall och avfallsproblem det är fråga om.

Svaren på frågeformulären har utvärderats och sammanfattats direktiv för direktiv. I denna del av rapporten försöker vi i stället ge en överblick över direktiven och deras genomförande.

Definitionen av avfall

Definitioner, särskilt definitionen av "avfall" och "farligt avfall" och av termer som rör avfalls hantering (t.ex. "materialåtervinning, återvinning och bortskaffande"), utgör grunden för gemenskapens avfallshanteringspolitik och för den inre marknadens funktion på detta område.

Endast fem medlemsstater (Danmark, Spanien, Italien, Finland och Sverige) har införlivat definitionen av "avfall" och den europeiska avfallskatalogen med sin nationella lagstiftning på ett korrekt sätt. Fyra medlemsstater (Grekland, Spanien, Luxemburg och Finland) har korrekt genomfört definitionen av "farligt avfall" och förteckningen över farligt avfall. Detta innebär att endast Spanien och Finland har övertagit gemenskapens avfalls definitioner på rätt sätt i sin nationella lagstiftning.

Enligt artikel 1.4 andra strecksatsen i direktiv 91/689/EEG skall medlemsstaterna anmäla allt annat avfall som de anser företer sådana "farliga egenskaper" som anges i bilaga 3. Fram till början av 1999 hade kommissionen mottagit 471 anmälningar. Med utgångspunkt i dessa anmälningar planeras en anpassning av förteckningen över farligt avfall, som av praktiska skäl också kommer att slås samman med den europeiska avfallskatalogen. Bestämmelserna i direktiv 91/689/EEG gäller enligt artikel 1.5 inte hushållsavfall. Italien och Förenade kungariket har också undantagit hushållsavfall från definitionen av farligt avfall, vilket inte överensstämmer med EG-lagstiftningen.

Spillolja klassificeras som farligt avfall (i kapitel 12 och 13 i förteckningen över farligt avfall). Den avfallsterminologi som används i direktiv 75/439/EEG om spilloljor (t.ex. omhändertagande, behandling, regenerering och förbränning) skiljer sig från den som används i ramdirektiven och i gemenskapens strategi för avfallshantering. Med "omhändertagande av spilloljor" avses följaktligen någon form av behandling (regenerering/förbränning, destruk tion, lagring och dumpning) medan "bortskaffande av avfall" avser de förfaranden som förtecknas i bilaga 2 A, till exempel förbränning utan energiåtervinning, eller deponering. Denna skillnad bör rättas till eftersom den verkar ha lett till viss förvirring åtminstone i fråga 6, där medlemsstaterna ombads lämna upplysningar om företag som "omhändertar spilloljor". Dessutom betraktar Irland och Nederländerna inte behandlade spilloljor som "avfall" utan som bränsle och tillämpar därför inte utsläppsgränsvärdena i direktivet.

I direktiv 86/278/EEG definieras "användning" av avloppsslam som "spridning av slam över marken eller annan användning av slam på eller i marken". I kombination med bestämmel serna i direktiv 86/278/EEG innebär denna definition att användningen av avloppsslam i jordbruket är att betrakta som ett återvinningsförfarande enligt definitionen i bilaga 2 B i direktiv 75/442/EEG (R10: Markspridning som medför agrikulturella fördelar).

Rangordning mellan olika metoder för avfallshantering

Rangordningen mellan olika metoder för avfallshantering - förhindrande av avfall, material åter vinning, energi återvinning och säkert bortskaffande ( fastställs i artiklarna 3 och 4 i direktiv 75/442/EEG och bekräftas i gemenskapens strategi för avfallshantering från 1996. I artikel 3 i direktiv 75/439/EEG anges följande rangordning för spilloljor: regenere ring, för bränning och säker destruktion/dumpning.

Vad gäller tillämpningen av direktiv 75/442/EEG om avfall ombads medlemsstaterna i frågorna 2 och 4 ange vilka åtgärder som vidtagits för att främja att avfall inte uppkommer och för att främja återvinning, och att lämna uppgifter om den mängd avfall som genereras och hanteras. Det är tveksamt huruvida uppkomsten av avfall har förhindrats mellan 1995 och 1997, och i vilken utsträckning. Det finns ingen formel för att beräkna de framsteg som gjorts av olika medlemsstater och för att jämföra dem sinsemellan. Endast Belgien (regionen Flandern) och Luxemburg har inlett särskilda program eller åtgärder för att främja dessa mål. Tyskland och Irland förklarar i sina respektive rapporter hur de genomför dessa mål i sina avfalls hanteringssystem, medan övriga medlemsstater endast bekräftar att kraven införlivats med den nationella lagstiftningen.

Medlemsstaternas har uppnått mycket varierande resultat när det gäller återvinning av avfall. Den genomsnittliga återvinningsgraden för de femton medlemsstaterna är 15 % (den varierar mellan 0 och 44 %). Den genomsnittliga återvinningsgraden för farligt avfall (för elva med lems stater) är ca 19 % och för "annat avfall" 60 %. Den sista siffran måste betraktas med viss försiktighet eftersom endast åtta medlemsstater lämnat uppgifter och inte om samma typer av avfall.

Eftersom det inte finns några exakta kriterier på gemenskapsnivå för att skilja mellan förbränning med och utan energiåtervinning måste dessa båda metoder betraktas tillsammans. Danmark och Luxemburg förbränner 56 % av sitt hushållsavfall, medan den genomsnittliga förbränningsgraden är omkring 19 %. Förbränning är, även med energiåtervinning, bara det näst bästa återvinningsalternativet. Nuvarande och framtida initiativ på gemenskapsnivå måste inriktas på separat insamling vid källan och en hög grad av materialåtervinning.

Deponering är fortfarande det vanligaste sättet att hantera hushållsavfall (i genomsnitt 62 %), men verkar vara mindre vanligt när det gäller farligt avfall (35 %) och "annat avfall" (17 %). De flesta medlemsstaterna tar själva hand om större delen av sitt avfall (99 %), men Irland och Luxemburg exporterar 35 % respektive 99 % av sitt farliga avfall för bortskaffande.

När det gäller hanteringen av spillolja är det viktigt att den separata upp sam lingen fungerar väl. Ju högre uppsamlingsgrad, desto mindre blir den mängd spillolja som dumpas i deponier eller hälls ut på marken eller i avloppet, och som utgör en stor risk för människors hälsa och för miljön. Den genomsnittliga uppsamlingsgraden (om man antar att hälften av den olja som släpps ut på marknaden genereras som spillolja) är ca 71 %, vilket innebär att 29 % inte hanteras korrekt.

Rangordningen mellan olika metoder för hantering av spilloljor - regenerering, förbränning och säker destruktion/deponering är fortfarande inte genomförd. Av de elva medlemsstater som inkommit med rapporter är det bara Tyskland, Frankrike och Luxemburg som uppger att en betydande andel av den uppsamlade spilloljan regenereras (~ 60 %, 30(50 % respektive 100 %). Andelen regenererad spillolja minskar emellertid i Tyskland och minskar mycket kraftigt i Frankrike. Vad beträffar Luxemburg har idealsiffran 100 % inte kontrollerats och kan bero på en annorlunda tolkning av termen "regenerering".

Redan i den föregående rapporten konstaterades att direktivet om spilloljor endast genomförts till viss del och att medlemsstaterna i själva verket inte hade prioriterat regenerering framför förbränning av spilloljor. Under perioden 1995(1997 fortsatte denna trend, särskilt vad gäller prioriteringen av regenerering.

Hindren verkar huvudsakligen vara av ekonomisk art, t.ex. att en minsta mängd spillolja behövs för att regenereringen skall bli ekonomiskt lönsam och att det saknas instrument för att stödja regenerering i den tuffa konkurrensen från förbränning av spillolja. Men medlems staterna ger också intrycket att de inte vill satsa på regenerering. Frankrike menar till exempel att förbränning är den bästa lösningen ur miljösynpunkt.

Vad beträffar avloppsslam anses det bästa alternativet för miljön vara att slammet används på jordbruksmark, förutsatt att det inte utgör något hot mot miljön eller mot djurs och människors hälsa. Syftet med direktiv 86/278/EEG är att reglera spridning av avloppsslam på jordbruksmark på ett sådant sätt att miljöproblem undviks. Det har inte inkommit några rapporter om att människor, djur eller grödor har kommit till skada på grund av att slam används på jordbruksmark i enlighet med bestämmelserna i direktivet. Även om denna risk inte helt kan uteslutas verkar det som om bestämmelserna i direktivet på ett ganska effektivt sätt har förhindrat att föroreningar sprids som en följd av användning av slam.

Det finns även andra sätt att hantera slam, men de har alla sina nackdelar. Slam kan till exempel deponeras och det är faktiskt den huvudsakliga bortskaffningsmetoden i många medlemsstater. De organiska bestånds delarna i slammet bryts emellertid ned i den syrefattiga miljö som råder i en deponi. Vid denna nedbrytning bildas deponigaser som metan och koldioxid ( båda två växthus gaser. För att inte nämna den dåliga lukten och det ytterst förorenade lakvatten som bildas och som kan förorena grundvattnet. En annan möjlighet är att bränna slammet. Förutom att kostnaderna är höga och troligen kommer att öka ännu mer i och med att mer sofistikerade metoder för rökgasrening utvecklas, uppkommer också problem med hantering av förbrännings rester och produktion av koldioxid, och dessutom går organiska ämnen och näringsämnen i slammet till spillo.

Vid rangordning av olika metoder för avfallshantering är förhindrande av avfall det alternativ som är att föredra. Eftersom det för närvarande inte är möjligt att rena avloppsvatten på ett effektivt sätt utan att det bildas slam, är återanvändning det näst bästa alternativet. Det faller sig naturligt att använda avloppsslam på jordbruksmark eftersom det resulterar i ett slutet kretslopp för näringsämnen. I många medlemsstater ökar emellertid misstron mot användning av avfall, i synnerhet slam, på jordbruksmark. När det gäller slam är denna misstro inte vetenskapligt grundad, men den underblåses av det förhållandevis stora antal larmrapporter från jordbruks- och livsmedelssektorn under de senaste åren. Trots att dessa larmrapporter inte har något samband med användningen av slam i jordbruket anses kopplingen mellan mänsklig avföring och livsmedelsgrödor som potentiellt farlig och människors reaktioner blir därefter.

De siffror som tillhandahållits av de medlemsstater som lämnat rapporter till kommissionen visar att endast fyra medlemsstater återanvänder mer än 50 % av det producerade slammet i jordbruket. Fem medlemsstater återanvänder mellan 30 och 50 % och en medlemsstat så lite som 11 %. Det är inte realistiskt att förvänta sig en återvinningsgrad på 100 % eftersom det inte kan garanteras att alla typer av slam kan spridas utan risk. Det är nödvändigt att undersöka om det är möjligt att öka den mängd slam som kan återanvändas. Särskilt i Sydeuropa, där jorden har ett stort behov av organiskt material för att motverka erosion och ökenbildning, är återanvändning av slam ett alternativ som bör utvärderas noga.

Planering av avfallshantering

Enligt artikel 7.1 i direktiv 75/442/EEG och artikel 6 i direktiv 91/689/EEG (samt i artikel 14 i direktiv 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall) skall de behöriga myndig heterna upprätta planer för avfallshanteringen. Dessa planer skall omfatta en angivelse av typ, kvantitet och ursprung beträffande det avfall som skall återvinnas eller bortskaffas, samt allmänna krav, särskilda åtgärder i fråga om vissa typer av avfall och lämpliga områden eller anläggningar för bortskaffande. Spilloljor och avloppsslam bör naturligtvis omfattas av dessa planer.

Avfallshanteringsplaner är ett viktigt inslag i gemenskapens strategi för avfallshantering. Genomförandet och tillämpningen av dessa planer är emellertid fortfarande otillfreds ställande. Grekland och Luxemburg har ännu inte anmält någon avfallshanteringsplan. Alla andra medlemsstater, utom Österrike, har anmält planer som inte omfattar alla typer av avfall eller som inte omfattar medlemsstatens hela territorium. Ett antal överträdelse förfaranden har inletts mot medlemsstaterna för bristande efterlevnad av olika bestämmelser. För att förbättra planeringen av avfallshanteringen planerar kommissionen nu att ta fram riktlinjer för de behöriga myndigheterna.

Avfallsstatistik

Med tillgång till tillförlitlig statistik är det möjligt dels att ställa upp realistiska mål vid planering av avfallshanteringen, och dels att bedöma nuläget, vilket är syftet med denna rapport.

För att det skall vara möjligt att jämföra och utvärdera data är det viktigt att medlemsstaterna använder samma definition av avfall samt en gemensam avfallsförteckning och terminologi inom avfallshanteringsområdet, vilket ännu inte är fallet. I detta avseende har följande problem identifierats:

- Termen "hushållsavfall" (avfall från hushåll) och "kommunalt avfall" (som samlas in av kommuner) används ofta synonymt. Kommunalt avfall kan emellertid, förutom hushållsavfall, även omfatta handels-, industri- och institutionsavfall.

- Ingen åtskillnad kan göras mellan data om förbränning som bortskaffningsmetod och förbränning med energi återvinning, eftersom det ännu inte har fastställs några exakta kriterier på gemenskapsnivå för att skilja mellan dessa båda metoder.

- Medlemsstaterna har olika sätt att bedöma den mängd spillolja som genereras (mellan 33 och 66 % av den olja som släpps ut på marknaden).

De flesta medlemsstater har ännu inte upprättat kompletta databaser om avfallsgenerering och avfallshantering. Informationen om "annat avfall" är särskilt bristfällig, dvs. om allt avfall som inte är hushållsavfall eller farligt avfall.

I januari 1999 lade kommissionen fram ett förslag till förordning om avfallshanteringsstatistik till rådet och Europaparlamentet (KOM (1999) 31 slutlig). Syftet med den föreslagna förordningen är att upprätta regler för framställning av gemenskapsstatistik, med gemen samma definitioner och en gemensam klassificering. Genomförandet av förordningen torde bidra till att avfallsstatistiken blir mer tillgänglig och jämförbar. Förordningen kan emellertid inte genomföras fullt ut förrän tre år efter det att den antagits.

Anteckningar

Skyldigheten att föra anteckningar om avfall och avfallshantering utgör grunden för avfalls statistiken.

Enligt artikel 14 i direktiv 75/442/EEG skall alla inrättningar och företag som är verksamma inom bortskaffande och återvinning föra anteckningar om avfallet och avfalls hanteringen. Enligt artikel 4.2 i direktiv 91/689/EEG omfattas även producenter av farligt avfall och företag som transporterar farligt avfall av denna skyldighet. I artikel 2.1 i det direktivet ställs krav på särskild registrering av bortskaffande (deponering) av farligt avfall.

Belgien, Tyskland, Frankrike och Nederländerna har inte genomfört alla delar av bestämmel serna på rätt sätt. Irland och Sverige har inte lämnat tillräckligt mycket information för att möjliggöra en bedömning av genomförandet. Vad beträffar kravet på registrering av farligt avfall som bortskaffas verkar det som om Österrike och Danmark har slagit ihop det med det allmänna kravet i artikel 14 i ramdirektivet.

Enligt artikel 11 i direktiv 75/439/EEG kan medlemsstaterna beträffande spilloljor fastställa en minsta mängd (högst 500 liter) utöver vilken den som producerar, samlar upp och/eller omhändertar spilloljor är skyldig att föra en förteckning med olika uppgifter. Dessa gränser har fastställts till mellan 0 och 500 liter. I Nederländerna är producenter av spilloljor inte skyldiga att föra en sådan förteckning. Det är oklart huruvida Danmark och Frankrike, som inte har fastställt några gränser, kräver en förteckning från 0 liter och uppåt eller inte alls.

I artikel 10 i direktiv 86/278/EEG ställs krav på register med aktuella uppgifter om generering och användning av avloppsslam samt om slammets egenskaper, användaren och platsen där slammet skall användas. Kommissionen noterar att vissa medlemsstater inte har lämnat de begärda uppgifterna om producerade slammängder och om den mängd slam som används i jordbruket, och att andra bara har tillhandahållit uppskattningar.

Enligt samtliga fyra direktiv skall dessa uppgifter på begäran lämnas till de behöriga myndigheterna. Nackdelen med denna bestämmelse är att de behöriga myndigheterna inte automatiskt får tillgång till uppgifterna och när uppgifterna behövs för statistik eller av liknande skäl tar det lång tid att samla in dem. Vissa medlemsstater, t.ex. Belgien (regionen Flandern), Danmark och Finland kräver att årsrapporter skall lämnas till de behöriga myndig heterna. Dessa rapporter kan sedan utgöra grunden för avfallsstatistik.

Kontroll av avfallshanteringen

Först av allt måste medlemsstaterna upprätta eller utse de behöriga myndigheter som skall ansvara för att kontrollera avfallshanteringen. Tabell 1 i bilagan till den del av den här rapporten som behandlar direktiv 75/442/EEG innehåller en allmän översikt över de nationella myndigheternas behörighetsområde. I bilagan till den del av den här rapporten som behandlar direktiv 75/439/EEG finns i tabellerna 2, 3.1, 3.2 och 4.2 uppgifter om ansvars fördelningen inom sektorn för spillolja. Beroende på allmänna skillnader i medlemsstaternas förvaltnings system varierar behörighetsområdet mycket mellan olika medlemsstater. Denna information används endast i begränsad utsträckning, och det skulle behövas närmare detaljer såsom adresser, verksamhetsområde m.m. för att främja insyn och underlätta insamling av avfalls information.

Direktiven om avfall omfattar olika instrument för kontroll av avfallshanteringen, t.ex. tillstånd och regelbundna inspektioner.

Tillstånd

Enligt artiklarna 9, 10 och 12 i direktiv 75/442/EEG om avfall skall inrättningar och företag som är verksamma inom återvinning och bortskaffande erhålla ett tillstånd från den behöriga myndigheten. Inrättningar som samlar upp och transporterar avfall skall registreras av de behöriga myndigheterna. I artikel 11 fastställs villkoren för undantag från tillståndsplikten, och dessa villkor skärps ytterligare genom artikel 3 i direktiv 91/689/EEG om farligt avfall. Ingen av de medlemsstater som lämnat in rapporter har fastställs några allmänna regler för att möjliggöra undantag från tillståndskravet för farligt avfall. Vissa medlemsstater har i sin nationella lagstiftning infört möjligheten till undantag från ramdirektivet, men ingen av dem har redogjort för sin erfarenhet av tillämpningen.

Enligt artikel 6 i direktiv 75/439/EEG skall varje företag som omhändertar spilloljor (dvs. som behandlar, destruerar, lagrar eller deponerar oljorna) omfattas av tillståndsplikt. Alla medlemsstater som lämnat in rapporter, med undantag för Danmark, har även inrättat ett tillståndssystem för företag som samlar upp spilloljor.

Direktiv 86/278/EEG omfattar allmänna regler om användning av avloppsslam. Bestämmel ser om tillstånds plikt saknas.

Inspektioner

Alla inrättningar som hanterar avfall (dvs. som är verksamma inom uppsamling, transport, återvinning eller bortskaffande) skall enligt artikel 13 i direktiv 75/442/EEG regelbundet inspekteras. I artikel 4.1 i direktiv 91/689/EEG utvidgas detta krav till producenter av farligt avfall.

Enligt artikel 13 i direktiv 75/439/EEG skall endast de företag som omhändertar spilloljor (dvs. som behandlar, destruerar, lagrar eller deponerar oljor) inspekteras. Den allmänna bestämmelsen i ramdirektivet gäller dessutom för företag som samlar upp och transporterar spillolja samt producenter av spillolja.

Frågeformuläret omfattade endast inspektion av producenter av farligt avfall. De nationella förvaltningarna har inte de resurser som krävs för att inspektera alla producenter av farligt avfall. De koncentrerar sig därför på de viktigaste fallen.

I direktiv 86/278/EEG om avloppsslam finns inget krav på regelbundna inspektioner.

Åtgärder för att säkerställa återvinning och bortskaffande på säkert sätt

Enligt artikel 4 i direktiv 75/442/EEG om avfall skall medlemsstaterna vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att avfall återvinns eller bortskaffas utan fara för människors hälsa och utan att processer och metoder används som kan skada miljön.

Säker avfallshantering är också syftet med artikel 2.2(2.4 i direktiv 91/689/EEG, enligt vilken det är förbjudet att blanda farligt avfall, och med artikel 5.1 i samma direktiv, enligt vilken farligt avfall skall vara korrekt emballerat och märkt. De flesta medlemsstater som inkommit med rapporter har åtminstone införlivat dessa bestämmelser med sin lagtext, utom Frankrike, Österrike och Finland som mildrat förbudet mot att blanda farligt avfall. Frankrike har dessutom endast genomfört emballerings- och märkningskravet i fråga om sjuk husavfall och smittsamt hälsovårdsavfall.

I artikel 7 och 8 i direktiv 75/439/EEG utvecklas ramdirektivets allmänna bestämmelser när det gäller spillolja. Medlemsstaterna skall enligt dessa artiklar vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att driften av regenereringsanläggningen inte orsakar sådan skada på miljön som kan undvikas. Belgien (regionen Vallonien), Irland, Nederländerna och Österrike har inte införlivat denna bestämmelser eftersom de inte regenererar spillolja. Inte heller Frankrike har genomfört bestämmelsen trots att man regenererar spillolja.

Enligt artikel 8 skall medlemsstaterna förvissa sig om att utsläppsgränsvärdena inte överskrids vid förbränning i anläggningar med en tillförd värmeeffekt på 3 MW eller mer. Irland och Nederländerna tillämpar inte dessa utsläppsgränsvärden eftersom de inte anser att behandlade spilloljor är att betrakta som "avfall". För Frankrikes och Sveriges del är det tveksamt om de följer direktivet. Fyra medlemsstater (Österrike, Danmark, Finland och Tyskland) har antagit strängare utsläppsgränsvärden än de i direktivet. Österrike har fastställt gränsvärden för alla parametrar. Enligt planerna skall utsläppsgränsvärdena i framtiden ingå i direktivet om förbränning av avfall.

Gränsvärdena utgör det viktigaste inslaget i direktiv 86/278/EEG om avloppsslam. Där fast ställs gränsvärden för tungmetaller i jord och slam samt den årliga genomsnitts belastningen av tungmetaller på jordbruksmark.

Medlemsstaterna har i stor utsträckning utnyttjat möjligheten i artikel 12 i direktivet, enligt vilken medlemsstaterna vid behov får införa bestämmelser som är strängare än de som föreskrivs i direktivet. Medlemsstaterna har mycket ofta antagit strängare gränsvärden för tungmetaller i slam än de som anges i bilaga 1 B till direktivet. Gränsvärdena varierar mycket mellan medlemsstaterna och det är inte ovanligt med skillnader på 100 gånger, och detta trots att de genomsnittliga halterna av tungmetaller är i stort sett desamma över hela gemenskapen. Det är rimligt att fråga sig om sådana stora skillnader är vetenskapligt grundade.

Såsom framgår av tabell 5 har slammets kvalitet - över lag - kraftigt förbättrats under den senaste femårsperioden. Samtidigt gäller att de koncentrationsintervaller som anges i bilaga 1 B till direktivet inte återspeglar den i realiteten låga föroreningshalten i slammet (åtminstone i slam som återanvänds i jordbruket). Därmed inställer sig frågan hur man kan förhindra att slam av undermålig kvalitet återanvänds i jordbruket. Åtgärder som vidtagits i medlems staterna visar att det är möjligt att förhindra förorening av slammet vid källan och därigenom undvika att tungmetaller sprids i miljön.

Direktivet omfattar inga gränsvärden för organiska föreningar. Vissa medlemsstater har anmält ett antal föreningar till kommissionen för vilka de anser att gränsvärden bör fastställas [69]. Kommissionen noterar emellertid att medlemsstaterna reglerat olika typer av föreningar, vilket än en gång väcker frågan om den vetenskapliga grunden för detta.

[69] I Österrike och Tyskland regleras exempelvis total halt av halogenerade föreningar (AOX) samt dioxiner och furaner (PCCD/F). PCB regleras i Tyskland, Frankrike och Sverige, och PAH i Danmark, Frankrike och Sverige.

Trots att dessa olika föreskrifter överensstämmer med direktivet och fördraget, anses de ibland hindra de nationella myndigheternas ansträngningar att upprätthålla allmänhetens tilltro till återanvändning av slam i jordbruket.

Överträdelseförfaranden

Kommissionen har inlett förfaranden enligt artikel 226 i EG-fördraget mot de medlemsstater som inte uppfyllt sin skyldighet att rapportera om genomförandet av avfallslagstiftningen.

Följande tabeller visar pågående överträdelseförfaranden med avseende på genomförandet av direktiv 75/442/EEG, 91/689/EEG och 75/439/EEG. För närvarande pågår inget över trädelse förfarande avseende genomförandet av direktiv 86/278/EEG om avloppsslam.

Överträdelseförfarandet mot Tyskland i fråga om direktiv 75/439/EEG avser bristande överensstämmelse med kravet i artikel 3.1 att prioritera regenerering av spilloljor. Den portugisiska lagstiftningen uppvisar på flera punkter bristande överensstämmelse med direktivet.

>Plats för tabell>

Tabell: Överträdelseförfaranden ( situationen i oktober 1999

FU = Formell underrättelse, MY = Motiverat yttrande, Domst. = Anhängiggörande/förhandlingar vid EG-domstolen

(1) Domstolens dom av den 9 september 1999 i mål C-102/97 Europeiska kommissionen mot Tyskland.

Framtidsutsikter

Framstegen i fråga om genomförandet av direktiv 75/442/EEG, 91/689/EEG och 75/439/EEG är fortfarande otillräckliga. Antalet överträdelseförfaranden ger en god bild av läget. Vad beträffar direktiven om avfall och farligt avfall återstår fortfarande mycket arbete med att harmonisera definitioner och förteckningar, och med att skapa tillför litliga avfallsdatabaser för att säkerställa en effektiv planering av avfallshanteringen i enlighet med den fastställda rangordningen mellan olika metoder.

Vad beträffar direktiv 75/439/EEG är det inte troligt att medlemsstaterna mer aktivt kommer att främja regenerering av spillolja i framtiden. Den senaste tidens händelser i Belgien, där djurfoder förorenat med dioxin gav upphov till en utbredd förorening av livsmedel av animaliskt ursprung, understryker hur viktigt det är att kontrollera att avfallslagstiftningen efterlevs, och särskilt direktiv 75/439/EEG om omhändertagande av spilloljor. Det behövs nya metoder och instrument på gemenskapsnivå för att förbättra den separata uppsamlingen och hanteringen av spilloljor i enlighet med den fastställda rangordningen, samt åtgärder för att undvika skador på människors hälsa och miljön.

Kommissionen har inte noterat några större problem när det gäller det formella införlivandet av direktiv 86/278/EEG om avloppsslam med nationell lagstiftning. Direktivet har på ett ganska effektivt sätt förhindrat att grödor kontamineras med sjukdomsalstrande bakterier som en följd av att slam används på jordbruksmark. Få medlemsstater har emellertid en återanvändningsgrad som överstiger 50 % trots att slammets kvalitet med avseende på innehållet av tungmetaller och näringsämnen skulle möjliggöra ett långt större utnyttjande av dess positiva effekter.

Man får inte glömma att produktionen av slam, enligt de uppgifter som lämnats till kommissionen [70], förväntas öka med omkring 40 % fram till år 2005. Detta kommer förmodligen att öka trycket på avsättning i jordbruket. Det är viktigt att återanvändningen av slam på jordbruksmark inte hämmas i onödan. Samtidigt är det emellertid ännu viktigare att gemen skapens regelverk för hantering av slam på ett effektivt sätt skyddar miljön, och särskilt marken, från långsiktig förorening.

[70] Se rapporten om Genomförandet av rådets direktiv 91/271/EEG av den 21 maj 1991 om rening av avlopps vatten från tätbebyggelse, ändrat genom kommissionens direktiv 98/15/EG av den 27 februari 1998, KOM (98) 775 slutlig av den 15 januari 1999.

I detta sammanhang och för att försäkra sig om att konsumenterna accepterar åter användning av slam på jordbruksmark, planerar kommissionen att göra en omfattande översyn av bestämmelserna i direktivet. Bestämmelserna kommer att bedömas med beaktande av den vetenskapliga forskning som genomförts sedan direktivet antogs. Syftet med denna översyn är att säkerställa en hög miljöskyddsnivå. Allmänheten skall inte behöva oroa sig för att återanvändning av slam på jordbruksmark innebär oacceptabla risker för människors hälsa eller för miljön, om den genomförs i enlighet bästa tillgängliga metoder och i överensstämmelse med bestämmelserna i direktivet. Kommis sionen kommer också att undersöka behovet av tydliga kriterier för analytiska kontroller av det slam som används i jordbruket, för att undvika att föroreningar sprids i miljön eller överförs till grödor som används som livsmedel. Definitionen av avlopps slam kommer också att ses över för att undvika olika tolkningar inom olika lagstiftningssektorer.

Framtida rapporter och frågeformulär

Frågeformulären, och därmed rapporten om genomförandet av avfallslagstiftningen, behandlar för närvarande en blandning av rättsligt införlivande och praktiskt genom förande av gemenskapens lagstiftning. Denna utformning bör emellertid omprövas. Det förefaller inte lämpligt att vart tredje år ta fram rapporter om tillämpningen av gemen skapens avfallslagstiftning som i stor utsträckning informerar om hur gemen skapens avfallsdirektiv införlivats med nationell lagstiftning. Den nationella lagstiftningens rättsliga överensstämmelse bör genomgå en granskning när gemenskapslagstiftningen införlivats eller varje gång den nationella lagstiftningen ändras. Rapporterna bör i betydligt större utsträckning inriktas på de erfarenheter som gjorts vid den praktiska tillämpningen. Det kan därför vara nödvändigt att ändra frågeformulären i kommissionens beslut 94/741/EG av den 24 oktober 1994 och 97/622/EG av den 27 maj 1997. Dessutom bör bilaga 6 till direktiv 91/692/EEG anpassas så att den överens stämmer med gällande och delvis antagen gemenskapslagstiftning om avfall.

Rapporterna om genomförandet av gemenskapslagstiftningen utgör ett viktigt verktyg i fullgörandet av kommissionens uppgift att övervaka efterlevnaden av EG-fördraget. Det är emellertid viktigt att uppmärksamma att rapporterna huvudsakligen baseras på de uppgifter som medlemsstaterna själva lämnat. Detta begränsar naturligtvis möjligheten att upptäcka bristfällig tillämpning eller svagheter och brister i den befintliga gemen skaps lagstiftningen.