Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om "Ekonomisk årsrapport 1999 'EU:s ekonomi vid tidpunkten för införandet av euron: att främja tillväxt, sysselsättning och stabilitet'"

(1999/C 209/13)

Den 22 januari 1999 beslutade kommissionen i enlighet med artikel 198 i EG-fördraget att rådfråga Ekonomiska och sociala kommittén om "Ekonomisk årsrapport 1999 - EU:s ekonomi vid tidpunkten för införandet av euron: att främja tillväxt, sysselsättning och stabilitet".

Sektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för det förberedande arbetet i ärendet, antog sitt yttrande den 5 maj 1999. Föredragande var Vasco Cal.

Vid sin 364:e plenarsession den 26-27 maj 1999 (sammanträdet den 27 maj) antog Ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 86 röster för och 6 nedlagda röster.

1. Inledning

1.1. Ekonomiska och sociala kommittén vill inledningsvis framhålla betydelsen av Ekonomisk årsrapport 1999. Den utgör det första underlaget för "de allmänna riktlinjerna för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik" (artikel 103 i EG-fördraget) i EMU:s tredje etapp. ESK gläder sig över att så många länder har kvalificerat sig till EMU och hoppas att Grekland och de länder som valt att för tillfället stå utanför valutaunionen snart kommer att ansluta sig.

1.2. De elva ländernas övergång till en gemensam valuta gick friktionsfritt den 1 januari 1999 efter det formella beslutet i början av maj 1998. Den inleder en era av stabilitet i men också utanför euroområdet. Finansmarknadernas direkta entusiasm på införandet av euron är ett tecken på detta(1).

1.3. Mellan det att Ekonomiska årsrapporten offentliggjordes och kommittén avslutade sitt arbete har de ekonomiska tendenserna modifierats avsevärt med avseende på prognoserna för 1999 och 2000. Kommissionen har lagt fram sin rekommendation om allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken, Europeiska centralbanken fattade ett viktigt penningpolitiskt beslut den 8 april 1999 och det tyska ordförandeskapet har lagt fram ett förslag till europeisk sysselsättningspakt. Dessa olika händelser har beaktats vid utarbetandet av detta yttrande.

2. Ekonomiskt läge och framtidsutsikter

2.1. Ekonomisk årsrapport 1999

2.1.1. Kommissionen konstaterar att i slutet av 1998 hade EU:s medlemsstater, även de som (ännu) inte har gått med i EMU, uppnått en mycket hög grad av konvergens:

- Inflationen är den lägsta på 30 år.

- Budgetunderskottet har sjunkit till under 3 % av BNP (det minskade från 6,1 % 1993 till mindre än 2 % 1998).

- Den samlade offentliga skuldkvoten minskade påtagligt, särskilt i länderna med störst skuldbördor, framför allt i Belgien och Italien.

- Införandet av den gemensamma valutan innebär att växelkurssvängningarna tillhör det förflutna, åtminstone mellan de länder som är med i EMU.

- De långfristiga räntesatserna konvergerar mot ett värde i närheten av 4 %; den reala räntesatsen ligger omkring 2 % och är den lägsta på 20 år.

- Ur ett makroekonomiskt perspektiv är företagens lönsamhet högre än under perioden av full sysselsättning under 1960-talet.

2.1.2. Trots att 1,7 miljoner nya arbetstillfällen har skapats under 1998 är minskningen av arbetslösheten inom EU fortfarande helt otillräcklig(2).

2.1.3. Samtliga dessa grundförutsättningar skulle - med en gynnsam utveckling i omvärlden, en lämplig ekonomisk politik och ökat förtroende bland konsumenterna - kunna göra det möjligt att skapa stabilitet och tillväxt för att inom tio år påtagligt kunna minska arbetslösheten.

2.1.4. Krisen i Asien, som har spritt sig till länderna i Östeuropa och drabbat Sydamerika, rymmer dock risker för EU. Enligt den ekonomiska årsrapporten för 1999 inverkar denna internationella situation negativt på EU:s tillväxtmöjligheter. Till detta kommer en ökad känsla av osäkerhet bland konsumenter och i näringslivet.

2.1.5. År 1998 var ökningen av den inhemska efterfrågan starkare än väntat och uppvägde mer än väl effekterna av den asiatiska krisen, och EU avslutade året med en tillväxt på ca 3 %. Kommissionens prognos för 1999 är dock att avmattningen av exporten också kommer att drabba företagens lagerhållning och investeringar, vilket leder till en kraftigt minskad tillväxtprognos. Den samlade politiken har blivit mindre strikt inför avmattningen av efterfrågan, men den är fortfarande alltför passiv i förhållande till turbulenser i omvärlden.

2.1.6. Enligt kommissionen bör EU principiellt reagera på eventuella hot genom att föra en lämplig politik, särskilt makroekonomisk politik. Det krävs fortsatta arbetsmarknadspolitiska åtgärder och strukturpolitiska insatser i anslutning till marknaden för varor och tjänster, men också för att främja innovationer inom företagen.

2.2. Prognoser våren 1999 för perioden 1999-2000(3)

2.2.1. Nedanstående tabell illustrerar klart försämringen av de ekonomiska prognoserna jämfört med hösten 1998, även om denna försämring generellt sett är mycket begränsad och till stor del förväntad.

2.2.2. Efter att ha publicerat en minskad tillväxtprognos för 1999, från 2,7 % till 2,4 %, under hösten 1998 (återges i Ekonomisk årsrapport 1999), skrivs förväntningarna ner ännu mer under våren 1999 och tillväxten väntas nu uppgå till 2,1 %. De senaste prognoserna för år 2000 talar dock om en ökad tillväxt på 2,7 %.

Prognoser under våren 1999 - EU-15

>Plats för tabell>

2.2.3. När det gäller den internationella situationen är kommissionen något mindre pessimistisk än tidigare. Finanskrisen i Brasilien tycks mot förmodan inte sprida sig i regionen, länderna i Sydostasien kan äntligen skymta slutet på sin ekonomiska mardröm och några av dessa länders valuta är på väg att stabiliseras, man kan ana en återhämtning i Japan under årets första kvartal och, inte minst, tillväxten i USA har ännu inte påbörjat en "mjuklandning" utan fortsätter med obruten styrka (se vidare punkt 3.4).

2.3. Kommissionens rekommendation av den 30 mars 1999 om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken(4)

2.3.1. Den ekonomiska årsrapporten 1999 och konjunkturprognoserna från våren 1999 präglas av tendenser som kunde förutses flera månader i förväg. Med rapporten och prognoserna som underlag uppmanar kommissionen

- medlemsstaterna att fortsätta sin budgetsanering i enlighet med stabilitets- och tillväxtpakten,

- arbetsmarknadens parter att förhandla fram måttliga löneökningar för att inte äventyra prisstabiliteten och företagens lönsamhet, men tillräckligt höga för att uppnå de reallöneökningar som krävs för att stimulera den privata efterfrågan; allt inom ramen för produktivitetsökningen.

Avsikten med dessa uppmaningar är att Europeiska centralbanken i enlighet med artikel 105 i EG-fördraget skall kunna bidra till ökad tillväxt och skapande av fler arbetstillfällen utan att åsidosätta målet om prisstabilitet.

2.3.2. Kommissionen uppmanar således alla aktörer, däribland arbetsmarknadens parter, att inleda en bred dialog på alla nivåer för att med alla medel försöka skapa nya arbetstillfällen och minska arbetslösheten.

2.3.3. Samordningen av den makroekonomiska politiken måste gå hand i hand med strukturåtgärder på varu- och tjänstemarknaderna samt på kapital- och arbetsmarknaderna i överensstämmelse med den europeiska sysselsättningspakt som lanserades i Wien.

2.3.4. Kommissionen förespråkar en ökning av investeringarna, dels på EU-nivå (transeuropeiska nät), dels genom partnerskap mellan regeringar och privata företag, vilket är i linje med Ekonomiska och sociala kommitténs tidigare förslag.

2.3.5. Detta är första gången som kommissionen riktar specifika rekommendationer till samtliga medlemsstater. De länder som ingår i euroområdet uppmanas att fortsätta sina saneringsinsatser i stabilitets- och tillväxtpaktens anda, de övriga att arbeta för ökad konvergens för att så snabbt som möjligt kunna ansluta sig till EMU. Allt efter sitt utgångsläge måste alla fortsätta att genomföra den ekonomiska omstrukturering som överenskommits vid rådets möten i Luxemburg och Cardiff.

2.4. ECB:s räntesänkning den 8 april 1999

2.4.1. Europeiska centralbanken sänkte den 8 april sin styrränta med en halv procent från 3 till 2,5 %. Ekonomiska och sociala kommittén hade sedan flera månader sänt signaler i denna riktning och gläder sig över ECB:s beslut. ECB angav inga penningpolitiska argument utan tog beslutsamt sitt ansvar inom ramen för artikel 105 i EG-fördraget genom att hänvisa till de nuvarande förutsättningarna för tillväxt och skapande av fler arbetstillfällen i gemenskapen. Det står helt klart att ECB fattade sitt beslut helt oavhängigt.

3. Ekonomiska och sociala kommitténs kommentarer

3.1. Arbetslösheten ligger fortfarande på en oacceptabelt hög nivå (5), trots alla principförklaringar om att sysselsättningen skall prioriteras. Arbetslösheten bland den aktiva befolkningen är cirka 10 %, och den drabbar särskilt vissa grupper som kvinnor och ungdomar samt vissa regioner, inte minst områden där jordbruket och industrin befinner sig i en omställningsfas.

3.2. Kommittén delar i huvudsak kommissionens åsikt när det gäller ansvaret för den ekonomiska politiken i EU. ESK anser att de som har ansvar för finanspolitiken, lönebildningen och penningpolitiken måste samverka och tillämpa en dynamisk strategi för att öka tillväxten och skapa fler arbetstillfällen:

- Finanspolitiken, som förs av medlemsstaterna och är underordnad bestämmelserna i fördraget (artiklarna 104-104c), har trots stora konsolideringsframsteg ännu inte uppnått det gränsvärde som krävs i stabilitets- och tillväxtpakten. Därför kan regeringarna i de länder som har (eller nästan har) uppnått budgetbalans låta de automatiska stabilisatorerna verka, medan de övriga länderna (de tre största) har ett mer begränsat handlingsutrymme.

- Lönebildningen, som främst är arbetsmarknadsparternas ansvarsområde (även om medlemsstaterna fortfarande är viktiga aktörer, i första hand på grund av deras roll som arbetsgivare och i andra hand som medansvariga för arbetsmarknadens utveckling), har konstruktivt bidragit till kombinationen av ekonomisk-politiska åtgärder, och därmed underlättat för Europeiska centralbanken att säkra prisstabilitet - och för medlemsstaterna att uppnå bättre budgetbalans. Företagen har därmed kunnat uppnå bättre lönsamhet än under åren 1961-1973, även om skillnaderna mellan olika regioner och branscher är betydande. Om produktivitetsökningen tillåter det, borde löneutvecklingen vidare bidra till att understödja den privata konsumtionen och stärka konsumenternas förtroende, utan att lönsamheten äventyras.

- Den penningpolitik som förs av ECB syftar främst till prisstabilitet. Så länge penningvärdet inte äventyras kan ECB dock aktivt bidra till ökad tillväxt och skapande av fler arbetstillfällen i enlighet med EG-fördragets artikel 105, som i sin tur hänvisar till artikel 2.

3.3. Bland de tre huvudaktörerna i gemenskapens makroekonomiska politik - ECB (penningpolitik), medlemsstaterna (finanspolitik) och arbetsmarknadens parter (lönebildning) - är det endast ECB som kan reagera snabbt på hot utifrån. ECB:s beslut att sänka räntesatsen (0,5 % den 8 april) har en omedelbar effekt på kostnaden för kapital men kommer inte få en full återverkan på tillväxten (0,2-0,3 %) förrän mot slutet av året. Även om oron i omvärlden reddes ut relativt smärtfritt 1998, visar sig den negativa effekten på tillväxt och sysselsättning under 1999, och nya hot kan inte uteslutas eftersom effekterna av kriget i Kosovo inte har kunnat tas med i beräkningen av kommissionen i de ekonomiska prognoser den offentliggjorde den 30 mars.

3.3.1. ESK värdesätter kommissionens föresats att utforma en effektiv kombination av ekonomisk-politiska åtgärder för att bemöta den nuvarande situationen, men beklagar att kommissionen inte mer ingående behandlar vilka risker som kan uppstå och hur de skulle kunna bemötas.

3.4. Situationen framstår som än allvarligare med tanke på att de ekonomiska prognoserna för 1999 ofta har justerats nedåt de senaste månaderna. ESK anser att den pessimism som råder inom vissa forskningsinstitut, en pessimism som ofta och ingående kommenterats i medierna, knappast uppmuntrar företag och konsumenter att öka investeringarna och konsumtionen. Dessutom är kommissionens analys i årsrapporten 1999 om de framtida risker som hotar tillväxten och skapandet av arbetstillfällen i EU alltför färgad av kommissionens farhågor om utvecklingen i omvärlden. Kommissionens rekommendation från den 30 mars 1999 är mer nyanserad, eftersom den samtidigt som den erkänner att problemen inte är lösta i Latinamerika och Ryssland beaktar signaler om uppgång i Japan och Sydostasien och den fortsatta tillväxten i USA, som fortfarande är den viktigaste exportmarknaden för Europeiska unionen. USA har tack vare en dynamisk inre efterfrågan lyckats motstå den internationella konjunkturen, men begär nu också ett europeiskt bidrag till att stimulera den internationella ekonomin.

3.4.1. I själva verket beror mindre än 10 % av EU:s samlade BNP på handel med tredje land. Även om EU 1998 lyckades mer än uppväga de negativa effekterna av handelsförbindelserna med de asiatiska länderna, framför allt genom ökningen av den inhemska efterfrågan, måste alla resurser sättas in för att även i år stimulera den inhemska efterfrågan och investeringarna(6). Införandet av euron och genomförandet av en tillväxt- och sysselsättningsstrategi förpliktar EU att göra allt för att kapitalmarknaderna skall fungera effektivt och tillföra kapital som kan omsättas i produktiva investeringar, utan att stabilitetsmålet för den skull åsidosätts.

3.4.2. Kapitalflykten från krisdrabbade länder utanför EU resulterar i kapitalflöden till USA och EU i sökandet efter större säkerhet, och detta kapital stimulerar i sig investeringarna. Europas ekonomiska tyngd, som ökat med införandet av euron, gör att man inte längre kan skylla på yttre omständigheter för att ursäkta svaga inhemska resultat. Europa har som ekonomisk enhet en stor tillväxtpotential, och de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken bör föreslå åtgärder som skulle kunna förverkliga denna potential.

3.5. På det finanspolitiska området konstaterar ESK att minskningen av medlemsstaternas strukturella underskott ännu inte uppfyller kraven i stabilitets- och tillväxtpakten, vilket minskar deras finanspolitiska handlingsutrymme. De bör dessutom i högre grad dirigera om de offentliga utgifterna till investeringar (även i humankapital, i syfte att utveckla kunskapssamhället) för att skapa bättre förutsättningar för tillväxt och nya arbetstillfällen. Om man dessutom på EU-nivå ökar finansieringstakten för de program som avser utbyggnaden av de europeiska transportnäten skulle det gynnsamt bidra till denna utveckling.

3.5.1. En sådan ansvarsfull finanspolitik skulle i kombination med en väl avvägd löne-utveckling (se punkt 3.2 ovan) skapa de förutsättningar som behövs för att ECB skall kunna utnyttja sitt penningpolitiska manöverutrymme för att - i ett klimat utan inflationstendenser - stödja tillväxten och sysselsättningen i enlighet med artiklarna 2 och 105 i EG-fördraget. Genom sitt beslut den 8 april att sänka räntesatserna har ECB gått i rätt riktning, men man kan fråga sig om centralbanken inte i högre grad borde förutse konjunkturens utveckling, så att korrekta signaler skall kunna sändas ut till marknaderna såsom en förtroendeskapande åtgärd.

3.5.2. Under 1998 föll industrins produktionspriser med 2,2 % i hela EU. I vissa länder har konsumentprisutvecklingen skapat en viss fruktan för deflation. I dessa länder höjs därför röster för en mindre stram politik för att stimulera efterfrågan och undvika lågkonjunktur.

3.5.3. I andra länder där tendenserna till inflation blir allt starkare krävs en stramare politik. Det är självklart att ECB skall föra en penningpolitik som beaktar intressena i EMU:s samtliga medlemsstater.

3.6. ESK anmodar kommissionen att i sin årsrapport redovisa scenarier på medellång sikt för att understödja de makroekonomiska besluten.

3.7. Kommittén anser att EU bör ha ett medellångt tillväxtmål på minst 3,5 % för att kunna skapa så många arbetstillfällen att man inom en tioårsperiod kan minska den nuvarande arbetslösheten till 3-4 % och öka sysselsättningsgraden till ca 70 %, vilket är i linje med kommissionens förslag från hösten 1997 i det första förslaget till riktlinjer för sysselsättningen.

3.7.1. Denna utveckling kräver en ihållande ökning av investeringarna (cirka 7 % per år för att de skall öka från dagens 19 % till 22-23 % av BNP) för att de arbetstillfällen som behövs skall skapas och för att inte inflationstendenser skall uppkomma på grund av bristande produktionskapacitet. Nivån på långa räntan och företagens lönsamhet utgör för närvarande gynnsamma förutsättningar. Det återstår att hitta en makroekonomisk politik som möjliggör hållbar tillväxt och en lämplig efterfrågeutveckling. Denna politik måste åtföljas av ekonomiska reformer som stämmer överens med dem som inleddes i och med Cardiff-processen. Dessa reformer syftar till att förbättra konkurrenskraften och varu-, tjänste- och kapitalmarknadernas sätt att fungera.

3.7.2. I många medlemsstater har ansträngningarna för att uppnå konvergenskriterierna för tillträde till EMU:s tredje fas skett på bekostnad av de offentliga investeringarna. Kommittén vill därför återigen understryka att budgetpolitiken i större utsträckning bör främja investeringar. I synnerhet bör regeringarna verka för ett partnerskap mellan den offentliga sektorn och den privata i fråga om investeringar.

3.7.3. Kommittén anser att man med alla medel måste försöka upprätthålla den inhemska efterfrågan. I detta sammanhang och med hänsyn till budgetmässiga restriktioner och budgetens omfördelande funktion skulle en minskning av skattebördan, inte bara för företagen utan även för hushållen, samtidigt kunna stimulera investeringar och stärka företagarnas och konsumenternas förtroende. Kommittén har i flera år krävt att man under vissa villkor, i de medlemsstater som önskar det, skall tillåta en sänkning av momsen för arbetskraftsintensiva produkter och tjänster. Kommittén välkomnar att kommissionen har lagt fram ett förslag till direktiv i den riktningen(7), ett förslag som ESK har yttrat sig mycket positivt om.

3.7.3.1. Kommittén konstaterar att vi efter ökningen av skattetrycket (skatter och sociala avgifter i % av BNP)(8) under 70-talet (från ca 36 % till ca 46 % av BNP, särskilt på grund av minskningen av antalet bidragsgivare till socialförsäkringssystemet och ökningen av de sociala utgifterna) och den stagnation i densamma som kom därefter fram till mitten av 90-talet, nu kan se en omvänd utveckling. Enligt kommissionens prognoser kommer skattetrycket för hela unionen, som var 46,7 % 1996, att bli 46,3 % 1998 och 45,7 % av BNP år 2000, även om skatteuttaget i vissa medlemsstater ännu inte börjat minska. Kommittén hoppas att minskningen i skatteuttag inte kommer att leda till en nedskärning av de sociala förmånerna, som utgör ett centralt inslag i den europeiska sociala modellen(9).

3.8. Ekonomiska och sociala kommittén håller fast vid sin uppfattning att ekonomisk tillväxt är avgörande för att tillräckligt många nya arbetstillfällen skall skapas, men anser också att struktur- och arbetsmarknadsinriktade åtgärder är viktiga komplement - och nödvändiga om sysselsättningssituationen märkbart skall förbättras. Ett avstämt synsätt behövs därför mellan de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och riktlinjerna för medlemsstaternas sysselsättningspolitik(10). Kommittén välkomnar att den strukturpolitik som hittills helt legat inom medlemsstaternas behörighet mer och mer blir en gemensam angelägenhet som kräver viss samordning.

3.8.1. Kommittén anser att de nationella handlingsplanerna för sysselsättning bör hämta inspiration från den process som inleddes i Luxemburg 1997 med inriktning på förbättrad anställbarhet (utbildning osv.), utveckling av företagaranda, uppmuntran av företagens och arbetstagarnas anpassningsförmåga och förstärkta strategier för lika möjligheter. I Wien i december 1998 kompletteras detta med att man skall undersöka systemen för skatter och förmåner för att skapa incitament för de icke-förvärvsaktiva att ta ett arbete och för arbetsgivarna att skapa nya arbetstillfällen, stödja äldre arbetstagare för att öka deras deltagande i förvärvslivet, samt främja social integration och lika möjligheter för mindre gynnade grupper.

3.8.2. Inom ramen för strukturpolitiken måste man också säkerställa att tillväxten stämmer överens med ekologiska krav.

3.8.3. Under vissa omständigheter kan ökad flexibilitet när det gäller arbetsvillkor öka enskilda människors anställbarhet. Kommittén anser också att en ökad differentiering av lönekostnaderna skulle kunna öka tillväxtens positiva effekter på sysselsättningen. För att inte de lägsta inkomsterna skall minska ytterligare och för att undvika företeelsen "working poor", men också för att stimulera efterfrågan och därmed tillväxten, förespråkar kommittén att en åtgärd skall tillämpas som togs upp redan i Jacques Delors' vitbok. Den består i att minska de indirekta lönekostnaderna för de mest lågavlönade för att stimulera företag att anställa ungdomar och arbetstagare med relativt lite utbildning. Kommittén konstaterar att kommissionen på nytt tar upp denna fråga i sin rekommendation av den 30 mars 1999 om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

3.8.4. Utbildning, yrkesutbildning och kontinuerlig fortbildning utgör emellertid mycket viktiga inslag i kampen mot arbetslösheten. Givet att ungefär 20 % av arbetslösheten i huvudsak är konjunkturbetingad, skulle hälften av de återstående 80 % kunna elimineras om arbetstagarna ville och (med hjälp av en kortare utbildning) kunde ta ett arbete. När det gäller den andra hälften, de långtidsarbetslösa, är utbildning mycket viktigt. Faktum kvarstår emellertid att arbetstillfällen måste skapas för den icke-konjunkturbetingade del av arbetslösheten som kan elimineras på kort och medellång sikt, och detta kräver ökad tillväxt(11).

3.9. Kommissionen understryker med rätta den fara det innebär för nyligen industrialiserade länder att alltför snabbt avreglera finansmarknaderna (lämpliga kontrollmekanismer saknas). Bank- och kontrollinfrastrukturen är ofta otillräcklig för att hantera det kapitalinflöde respektive -utflöde som äger rum i den extremt globaliserade finansvärlden. Utan att ifrågasätta den liberalisering av kapitalets rörlighet som uppnåtts anser kommittén att kommissionen bör undersöka om vissa brister som kunnat konstateras i tredje land också kan råda i Europeiska unionen. Man bör även studera finansinstitutens internationella organisation och samordning.

3.9.1. I en rapport som nyligen utarbetats på begäran av G7-ländernas finansministrar och centralbankschefer(12) föreslås att det skall skapas ett forum för finansiell stabilitet inom G7-länderna och ett antal internationella institutioner. Kommittén hoppas att Europeiska unionen och EMU kommer att spela en aktiv roll i detta sammanhang.

3.10. Kommissionens rapporter om de ekonomiska och strukturella reformerna (Cardiff I och Cardiff II)(13) som kommittén för övrigt yttrar sig om(14), analyserar de framsteg som gjorts vad gäller förverkligandet av den inre marknaden och effekten av eurons införande. I rapporterna betonas vikten av en skattereform med sikte på att minska skattebelastningen på arbete samtidigt som nödvändigheten av fortsatt budgetsanering beaktas.

4. Slutsatser

4.1. Kommittén anser att dessa Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken(15) bör användas som instrument för att omsätta sysselsättningspakten i praktiken. Kommittén gläder sig över att kommissionen i sin rekommendation om de allmänna riktlinjerna delar denna åsikt. Sysselsättningspakten, som var tänkt som pågående samarbete mellan det ekonomiska och sociala livets olika aktörer, bör grundas på en samordning av den ekonomiska politiken såväl på makroekonomisk som på strukturell nivå. De åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken som räknades upp i Luxemburg, kompletterade med det strukturprogram som lanserades i Cardiff, bör utgöra en del av en välavvägd makroekonomisk policy-mix som omfattar budget-, penning- och lönepolitiken, med sikte på att skapa ett klimat av förtroende som stimulerar konsumtion och investeringar, och därmed sätter fart på sysselsättningen på ett hållbart sätt.

4.2. Kommittén hoppas i likhet med kommissionen i den ovannämnda rekommendationen att samtliga aktörer på den makroekonomiska arenan - regeringar, Europeiska centralbanken och arbetsmarknadens parter - skall kunna arbeta tillsammans för en dynamisk och på medellång sikt hållbar sysselsättningspakt. Kommittén delar i hög grad kommissionens synpunkter i denna rekommendation, men vill framhålla att det framför allt kommer att bero på ovannämnda aktörer om samordningen av den ekonomiska politiken och den europeiska sysselsättningspakten skall bli en framgång i realiteten.

4.2.1. Rekommendationerna för de enskilda länderna om finanspolitiken upprepar i stor utsträckning samma krav som ingår i stabilitets- och konvergensprogrammen, som inte tar hänsyn till den försämrade ekonomiska konjunkturen och kriget på Balkan. Vilken roll finanspolitiken kan spela via offentliga investeringar anges i inte i riktlinjerna för varje enskilt land.

4.2.2. Vad gäller varu- och kapitalmarknaderna återger kommissionen slutsatserna från Cardiff II-rapporten och genomgången land för land. Dessa rekommendationer tar således inte hänsyn till de uppföljningsåtgärder som krävs för att den inre marknaden skall bidra till ökad social sammanhållning och till skapande av fler arbetstillfällen i hela EU.

4.2.3. Vad arbetsmarknaden beträffar berör rekommendationerna för vissa länder känsliga frågor som sanering av de sociala trygghetssystemen och flexibilitet på arbetsmarknaden. Dessa frågor avgörs dock i alla medlemsstater av arbetsmarknadens parter och/eller av dialogen mellan dessa och regeringen, och kollektiva förhandlingar och lagstiftningsarbete pågår just nu på detta område i de flesta medlemsstater.

4.3. Nedskrivningen av tillväxtprognosen på grund av den internationella situationen riskerar att inverka alltför negativt på näringslivets förtroende. Det måste dock erkännas att utrikeshandeln svarar för en relativt liten del (10 %) av EU:s BNP. Av detta drar Ekonomiska och sociala kommittén slutsatsen att man måste göra allt, även under innevarande år, för att stimulera den inhemska efterfrågan och investeringarna.

4.4. Kommittén anser att kommissionen i denna tid av finansiell turbulens bör göra allt i sin makt för att EU-institutionerna och EMU skall kunna utöva inflytande i befintliga och framtida internationella forum.

4.5. Ekonomiska och sociala kommittén välkomnar ECB:s beslut av den 8 april 1999 att sänka räntan. Efter medlemsstaternas framgångsrika minskning och kontroll av budgetunderskotten å ena sidan och den löneutveckling som beslutats av arbetsmarknadens parter å den andra, bidrar därmed Europeiska centralbanken aktivt till en långsiktig tillväxt som syftar till att uppnå prisstabilitet och skapa fler arbetstillfällen. ECB:s betydande räntesänkning kommer att stimulera tillväxten och den privata efterfrågan.

4.6. En makroekonomisk dialog som förbättrar samordningen av löneutvecklingen, budgetpolitiken och penningpolitiken för att stimulera tillväxten och sysselsättningen kräver en institutionell planering. Denna makroekonomiska dialog, som bör äga rum minst två gånger per år, borde samla rådet, kommissionen, ECB och arbetsmarknadens parter, såväl på teknisk som politisk nivå.

Bryssel den 27 maj 1999.

Ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Beatrice RANGONI MACHIAVELLI

(1) Ekonomiska och sociala kommittén håller för närvarande på att utarbeta ett yttrande på eget initiativ om de första månadernas erfarenheter av den gemensamma valutan.

(2) Skillnaderna är dock betydande mellan olika länder och regioner.

(3) L'économie européenne - Supplément A - Tendences économiques - nr 4 - april 1999.

(4) KOM(1999) 143 slutlig.

(5) Ekonomiska och sociala kommittén håller för närvarande på att utarbeta ett yttrande på eget initiativ om de första månadernas erfarenheter av den gemensamma valutan.

(6) Se Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 2 juli 1998 med titeln "Europa som en ekonomisk enhet - en politisk utmaning", EGT C 284, 14.9.1998.

(7) Yttrande av den 26 maj 1999 om "Förslag till rådets direktiv om ändring av direktiv 77/388/EEG beträffande möjlighet att på försök tillämpa en reducerad mervärdesskattesats på arbetsintensiva tjänster".

(8) Se bilaga I.

(9) Kommittén kommer att återkomma till skattefrågan i ett separat yttrande.

(10) Kommittén lägger under samma session fram ett yttrande om "Genomförandet av riktlinjerna för sysselsättningspolitiken 1999".

(11) Enligt kommissionens uppskattning är 4,5 procentenheter av den totala arbetslösheten på 11 % strukturell till sin natur och kräver utbildningsinsatser osv. Övriga arbetslösa skulle vara beredda att ta ett arbete om möjligheten uppkom, vissa (2 %) omedelbart, andra efter en kort utbildning.

(12) "International cooperation and coordination in the area of financial market supervision and surveillance" av Hans Tietmeyer, ordförande för Deutsche Bundesbank.

(13) "Ekonomisk reform: Rapport om produkt- och kapitalmarknadernas funktion i gemenskapen" (KOM(1999) 10 slutlig, 20.1.1999) och "Ekonomiska och strukturella reformer i EU" (KOM(1999) 61 slutlig, 17.2.1999).

(14) Yttrande av den 26 maj 1999.

(15) Det bör påpekas att en resolution som antogs av Europaparlamentet den 11 februari 1999 innehåller idén om att kommissionen bör lägga fram förslag till allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken, som skall antas med kvalificerad majoritet av rådet efter att parlamentet och Ekonomiska och sociala kommittén har yttrat sig. Denna idé har framhållits i Ekonomiska och sociala kommitténs tidigare yttranden.

BILAGA

till Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande

Makrostrukturella faktorer: likheter och skillnader

>Plats för tabell>