Förslag till RÅDETS FÖRORDNING (EG) om informations- och säljfrämjande åtgärder för jordbruksprodukter i tredje land

(framlagt av kommissionen)

MOTIVERING

1. Inledning

Vid rådets möte (jordbruk) den 23-25 juni 1997 riktades en uppmaning till kommissionen att undersöka förutsättningarna för att införa ett sektorsövergripande system för exportfrämjande åtgärder beträffande jordbruksprodukter. Kommissionen ombads också att lägga fram ett förslag i denna fråga. Vid rådets möte (jordbruk) den 22-26 juli 1998 meddelade kommissionen att detta förslag skulle läggas fram före slutet av 1998.

Såsom framgår av kommissionens förslag till ny jordbrukspolitik är man medveten om de utmaningar som det europeiska jordbruket står inför under de kommande åren. För att kunna anta dessa utmaningar och följa med i världsmarknadens positiva utveckling måste det europeiska jordbruket förbättra sin konkurrenskraft på denna marknad. Detta innebär att exporten i allt högre grad måste ske utan bidrag, samtidigt som produkternas kvalitet och säkerhet sätts i fokus.

Denna handlingsmodell fick stöd vid Europeiska rådets möte i Luxemburg i december 1997, där man framhöll att det var nödvändigt att fortsätta att driva på utvecklingen av det europeiska jordbruket, samtidigt som man måste försöka öka jordbrukets konkurrenskraft både inom och utanför Gemenskapen.

Den europeiska sektorn för livsmedel från jordbruket måste förbereda sig på denna utveckling om den inte vill se sin position på världsmarknaden försvagas. Gemenskapen kan hjälpa till att åstadkomma detta genom att anta ett program för olika marknadsföringsåtgärder på området i fråga.

2. Den rådande situationen

Fram till nu har gemenskapen genomfört marknadsföringskampanjer i icke medlemsländer inom ett mycket litet antal sektorer, framför allt för olivolja (genom Internationella olivoljerådet) och spånadslin (som förvaltas direkt av kommissionen). Resultaten är mycket tillfredsställande, och användningen av dessa produkter utanför Gemenskapen ökar. Detta kan tas som en indikation på att liknande åtgärder bör vidtas för andra jordbruksprodukter.

3. Omfattningen av gemenskapens marknadsföringskampanj

Även om huvudansvaret för marknadsföringen av olika produkter vilar på producenterna, handeln och ursprungsmedlemsstaterna kan gemenskapen spela en mycket viktig roll på detta område. Med subsidiaritetsprincipen och komplementaritetsprincipen som grund kan gemenskapen höja kvaliteten på de verksamheter som bedrivs av nationella myndigheter och marknadsaktörer.

Följande argument talar för att gemenskapens politik bör stödja exportfrämjande åtgärder i olika former:

a) För det första är det troligt att gemenskapens insatser får en multiplikatoreffekt genom att de understöder olika initiativ på nationell nivå och prirata aktiviteter. Åtgärderna från gemenskapens sida skulle också gynna producenternas respektive medlemsstater, särskilt i de fall då dessa inte har några ekonomiska resurser att genomföra marknadsföringsåtgärder.

Åtgärder på gemenskapsnivå för att ge information och stödja produktutveckling kommer att förstärka effekten av de nationella åtgärderna samt stimulera medlemsstater och privata företag att vidta lämpliga uppföljningsåtgärder. Enligt den information som finns tillgänglig skulle - i länder med lite eller ingen information om gemenskapens produkter - marknadsföringsåtgärder som riktar sig till detaljister och distributörer samt åtgärder för att informera konsumenterna om gemenskapens produkter (t.ex. ost och vin) ha mycket lättare för att accepteras och slå igenom än enstaka initiativ från enskilda medlemsstaters eller företags sida.

Vad som krävs är gemenskapsåtgärder som framhäver de egenskaper hos produkterna som kan associeras med gemenskapen och Europa, samtidigt som de inte utplånar produkternas särart (produktionsförhållanden, konserveringsmetoder och användningsområden).

b) För det andra, mot bakgrund av den internationella tendensen att minska eller helt och hållet avskaffa exportbidrag och att i högre grad liberalisera handeln, kan gemenskapsåtgärder för att förstärka EG-produkternas ställning på olika internationella marknader förbättra dessa produkters konkurrenskraft.

Gemenskapen måste därför göra det lättare för de egna aktörerna att anpassa sig till den situation som blir resultatet av GATT-avtalen och de kommande WTO-förhandlingarna genom att skapa en miljö som gynnar gemenskapens produkter, och särskilt de som kan exporteras utan bidrag. Detta är en åtgärd som helt och hållet skall vidtas på gemenskapsnivå, vilket skall jämföras med medlemsstaternas marknadsföringskampanjer, vilka är utformade för att öka de egna produkternas marknadsandelar.

Gemenskapens bör framför allt bidra med information till konsumenterna och branschfolket (importörer och distributörer) i icke medlemsländer om de åtgärder som planeras på gemenskapsnivå för att garantera livsmedelskvalitet och livsmedelssäkerhet (nöt- och kalvkött skall vara försett med en märkning samt vara möjligt att spåra; det skall inte finnas några resthalter av farliga ämnen) samt för att säkra tillgången på produkter som är kopplade till särskilda områden (genom skyddade ursprungsbeteckningar (SUB) och skyddade geografisk beteckningar (SGB)) och som är tydligt märkta.

Medlemsstaterna bör, å sin sida, komplettera sådana gemensamma åtgärder genom initiativ som framhäver de unika egenskaperna hos deras egna produkter och ursprungsområden.

c) De särskilda gemenskapsåtgärder som kan vidtas för att öppna upp vissa exportmarknader omfattar såväl marknadsanalyser som officiella besök på hög nivå, framför allt på internationella mässor. Sådana besök kan visa sig vara mycket effektiva (för att avskaffa handelshinder och få en bekräftelse på att gemenskapens kontroller accepteras) jämfört med liknande initiativ som tas av en enskild medlemsstat och som bara avser produkter från den medlemsstaten.

d) Slutligen skall det påpekas att våra viktigaste handelspartner (t.ex. USA, Japan och Australien) har insett behovet av en aktiv marknadsföringspolitik. Dessa länder har, som en anpassning till den nya internationella situation som uppstått genom GATT-avtalen, börjat bedriva en alltmer aktiv marknadsföringspolitik för att behålla och öka sina försäljningsandelar på världsmarknaden.

Mot bakgrund av vad som sagts ovan skulle gemenskapen försvaga sin ställning på marknaderna utanför Gemenskapen om den inte lyckas hitta en motsvarande strategi.

4. Val av produkter och marknader

Gemenskapens marknadsföringsåtgärder bör rikta in sig på produkter som är avsedda för direkt konsumtion eller för bearbetning och särskilt prioritera produkter med högt förädlingsvärde och nischprodukter som, om man marknadsför dem på ett bra sätt, har möjlighet att exporteras utan ekonomiskt stöd. Detta innebär dock inte att produkter som råkar få exportstöd per definition utesluts från systemet.

De marknader man siktar in sig på är sådana som ligger i länder med hög reell eller potentiell efterfrågan, där gemenskapen möter hård konkurrens (t.ex. Japan, Sydostasien, Mellanöstern, USA, Sydamerika, Kanada, Australien samt storstadsområden i utvecklingsländerna). Kommissionen bör - i enlighet med de kriterier som rådet har ställt upp - fatta ett beslut om produkterna vartannat år med möjlighet till justeringar under mellanperioden.

5. Typer av marknadsföringsåtgärder

De åtgärder som skall vidtas kan delas in i tre grupper:

a) verksamhet med allmän inriktning består av marknadsundersökningar och intervjuer (rörande ämnen som tillgång och efterfrågan, konsumenternas beteende, distributionskanaler) samt besök på hög nivå av bl.a. utvalda chefer, liksom deltagande med särskilda EG-montrar på internationella mässor och utställningar (Gemenskapen hade till exempel en monter på den japanska FOODEX-mässan i mars 1997).

b) sektorsvis verksamhet är åtgärder som vidtas inom en speciell sektor eller för ett fåtal utvalda produkter i syfte att skapa ett underlag för vidare marknadsföring. Dessa åtgärder kan vara i form av presskonferenser och arbetsgrupper samt seminarier för utvalda målgrupper (t.ex. importörer, distributörer, läkare, näringsfysiologer och andra opinionsbildare) där tonvikten läggs på vilka fördelar EG-produkterna har när det gäller kvalitet, hygien, livsmedelssäkerhet, näringsmässiga aspekter, djurhälsa, märkning, etc.

c) särskilda program, å andra sidan, består av PR-verksamhet, annonsering och marknadsföringsåtgärder som är riktade till konsumenterna/slutanvändarna.

6. Finansiering

Med undantag för vissa särskilda åtgärder som helfinansieras av Gemenskapen (information om EG:s kvalitets- och märkningssystem, besök på hög nivå samt studier), skall finansieringen av alla åtgärder delas mellan Gemenskapen (t.ex. 50%) och de yrkes- och branschorganisationer som föreslår åtgärderna samt de berörda medlemsstaterna. En sådan delfinansiering verkar vara nödvändig om de olika branschföreträdarna och medlemsstaterna skall fås att visa större ansvar.

Samtidigt bör gemenskapens andel av finansieringen vara regressiv (exempelvis genom en minskning från 60 till 40%) för finansieringen av sådan verksamhet som bedrivs under längre perioder (t.ex. mer än två år).

7. Förvaltning, kontroller och utvärdering

Efter det att ett gemensamt regelverk har fastställts (avseende mål, resurser, produkter, etc.) bör ansvaret för att initiera olika åtgärder ligga i huvudsak på yrkes- och branschorganisationerna i den sektor det gäller. När de berörda medlemsstaterna har gett sitt samtycke måste sådana åtgärder godkännas av kommissionen, som vid urvalet av program skall prioritera sådana program som administreras av organisationer vilka täcker mer än en medlemsstat.

Genomförandet av de beslutade åtgärderna kräver avsevärd erfarenhet, och då framför allt kunskap i ett flertal ämnesområden samt kännedom om de olika marknadernas påverkan på varandra. Med tanke på detta, och mot bakgrund av att kommissionen har brist på specialiserad personal, är den enda rimliga lösningen vid genomförandet av åtgärderna att låta ansvaret vila på en operativ enhet som ingår i ett nätverk vilket också omfattar de berörda marknaderna. Enheten skall också kunna rekrytera personal med de tekniska kunskaper och färdigheter som krävs vad gäller kommunikation, produkter och marknader. Den operativa enheten bör inrättas genom anbudsinfordringar.

Beträffande olivolja bör man bibehålla det förvaltningssystem som leds av Internationella olivoljerådet (IOOC), eftersom detta visat sig vara framgångsrikt samt bristen på andra sektorsövergripande enheter som kan jämföras med IOOC.

Kommissionen och de berörda medlemsstaterna bör inrätta en övervakningskommitté som ansvarar för kontrollen av åtgärderna. Liksom för alla avtal av denna typ kommer den finansiella kontrollen att utföras av de behöriga ministerierna i medlemsstaterna och av kommissionen (EUGFJ, Ekonomistyrning, UCLAF).

Genomförandet av åtgärderna kommer att utvärderas av oberoende organ som utses av kommissionen.

Förslag till

RÅDETS FÖRORDNING (EG)

om informations- och säljfrämjande åtgärder för jordbruksprodukter i tredje land

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 43 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande, och

av följande skäl:

I enlighet med gällande lagstiftning kan gemenskapen genomföra säljfrämjande åtgärder i tredje land för ett begränsat antal jordbruksprodukter. Resultaten av dessa åtgärder har hittills varit mycket uppmuntrande.

Med hänsyn till de erfarenheter som gjorts och framtidsutsikterna för utvecklingen på marknaden både inom och utanför gemenskapen och de nya ramarna för internationell handel bör det utvecklas en övergripande och sammanhängande politik för informations- och säljfrämjande åtgärder när det gäller marknaderna i tredje land.

En sådan politik kan med fördel komplettera och förstärka de åtgärder som medlemsstaterna genomför, bland annat genom att främja bilden av gemenskapens produkter på den internationella marknaden, särskilt när det gäller kvalitet och livsmedelssäkerhet. Sådana åtgärder kommer att hjälpa till att öppna nya avsättningsmöjligheter och därmed troligtvis även att leda till att ytterligare privata eller nationella initiativ kommer till stånd.

Urvalskriterierna för de berörda produkterna och marknaderna bör bestämmas.

Som allmän regel bör gemenskapen endast delvis finansiera sådana åtgärder så att de organisationer som lämnar förslag och berörda medlemsstater får bära sin del av ansvaret. I undantagsfall kan det dock visa sig lämpligt att inte kräva delfinansiering av den berörda medlemsstaten.

Det bör fastställas att kommissionen, genom lämpliga förfaranden, kan överlämna förvaltningen och genomförandet av åtgärderna till organ som har den uppbyggnad och kompetens som behövs.

Med hänsyn till de erfarenheter och de resultat som internationella rådet för olivolja uppnått i sin säljfrämjande verksamhet bör det likaså fastställas att kommissionen även fortsättningsvis kan överlämna åt detta råd att genomföra de åtgärder som faller inom dess behörighetsområde. Det bör även finnas möjlighet att vända sig till liknande internationella organisationer för andra produkter.

För att kontrollera både att programmen genomförs på ett korrekt sätt och vilken inverkan åtgärderna har bör kommissionen och medlemsstaterna införa en effektiv övervakning av åtgärderna. Dessutom bör det föreskrivas att resultaten skall utvärderas av ett oberoende organ.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

1. Gemenskapen kan helt eller delvis finansiera informations- och säljfrämjande åtgärder för jordbruksprodukter i tredje land.

2. De åtgärder som avses i punkt 1 får inte vara inriktade på varumärken eller favorisera produkter från en viss medlemsstat.

Artikel 2

De åtgärder som avses i artikel 1 är följande:

a) PR, marknadsföring och reklam, som särskilt betonar fördelarna med gemenskapsprodukterna när det gäller kvalitet, hygien, livsmedelssäkerhet, näringsmässiga aspekter, märkning, djurens välbefinnande och miljöhänsyn

b) deltagande i stora internationella arrangemang, varumässor och utställningar, särskilt med Europeiska gemenskapens utställningsmontrar

c) insatser för att informera om gemenskapens system med skyddad ursprungsbeteckning (SUB), skyddad geografisk beteckning (SGB) och garanterad traditionell specialitet (GTS) samt ekologisk produktion

d) insatser för att informera om gemenskapens system med kvalitetsvin fso för bordsvin och spritdrycker med geografisk beteckning

e) marknadsundersökningar för att utöka avsättningsmöjligheterna

f) tjänsteresor för företrädare från gemenskapen på högsta nivå

g) utvärderingsstudier av vilka resultat informationsinsatserna och de säljfrämjande åtgärderna har givit.

Artikel 3

De produkter som kan omfattas av de åtgärder som avses i artikel 1 är främst följande:

a) produkter som är avsedda för direkt konsumtion eller för bearbetning och för vilka det finns gynnsamma exportmöjligheter eller nya avsättningsmöjligheter i tredje land, särskilt utan att det beviljas bidrag,

b) typiska produkter eller kvalitetsprodukter med ett högt mervärde.

Artikel 4

Vid valet av tredje land i vilket de åtgärder som avses i artikel 1 kommer att genomföras skall hänsyn tas till marknaderna i länder med en stor faktisk eller potentiell efterfrågan.

Artikel 5

1. Vartannat år skall kommissionen, enligt förfarandet i artikel 11, fastställa en förteckning över de produkter och marknader som avses i artikel 3 respektive 4.

Om det behövs kan denna förteckning emellertid ändras under tiden.

2. Innan den förteckning som avses i punkt 1 fastställs kan kommissionen samråda med den ständiga gruppen för främjande av jordbruksprodukter inom Rådgivande kommittén för hälso- och kvalitetsfrågor inom jordbrukssektorn.

Artikel 6

Om det fattas beslut om åtgärder inom sektorn för olivolja och bordsoliver får gemenskapen genomföra dessa via det internationella rådet för olivolja. Gemenskapen får även för andra produkter vända sig till internationella organisationer som ställer liknande garantier.

Artikel 7

1. För att genomföra de åtgärder som avses i artikel 2 a, 2 b och 2 d och om inte annat följer av artikel 6 skall de fackorgan eller branschorganisationer som representerar den eller de berörda sektorerna utarbeta högst treåriga informations- och säljfrämjande program.

När de berörda medlemsstaterna, som, utan att detta påverkar bestämmelserna i artikel 9.3 andra stycket, åtar sig att delta i finansieringen, har gett sitt samtycke skall de program som avses i föregående stycke läggas fram för kommissionen. Kommissionen skall godkänna programmen efter att ha underrättat förvaltningskommittéerna inom berörda sektorer och ge företräde åt program från organisationer som täcker flera medlemsstater.

Innan programmen godkänns kan kommissionen rådfråga den ständiga gruppen för främjande av jordbruksprodukter inom Rådgivande kommittén för hälso- och kvalitetsfrågor inom jordbrukssektorn.

2. När det gäller de åtgärder

a) som avses i artikel 2 c, 2 e och 2 f, eller

b) som genomförs via en internationell organisation enligt artikel 6,

skall kommissionen fatta beslut om dessa efter att ha underrättat förvaltningskommittén för berörd sektor eller, i förekommande fall, den tillsynskommitté som avses i förordning (EEG) nr 2092/91 (1), (EEG) nr 2081/92 (2) respektive (EEG) nr 2082/92 (3).

(1) EGT L 198, 22.7.1991, s. 1.

(2) EGT L 208, 24.7.1992, s. 1.

(3) EGT L 208, 24.7.1992, s. 9.

Innan kommissionen fattar sitt beslut kan den rådfråga den ständiga grupp för främjande av jordbruksprodukter som avses i punkt 1.

Artikel 8

1. Om inte annat följer av artikel 6 skall kommissionen genom en öppen eller selektiv anbudsinfordran välja ut det eller de organ som skall ansvara för förvaltningen och genomförandet av åtgärderna samt det organ som skall ansvara för resultatutvärderingen. Det eller de organ som ansvarar för genomförandet skall ha sakkunskap om de berörda produkterna och de avsedda marknaderna samt de medel som krävs för att säkerställa att åtgärderna genomförs på det mest effektiva sättet och att hänsyn tas till de berörda programmens europeiska dimension.

2. En övervakningskommitté bestående av företrädare från kommissionen, de berörda medlemsstaterna och de organisationer som lämnar förslag skall övervaka att åtgärderna genomförs på ett korrekt sätt.

3. De berörda medlemsstaterna skall ansvara för kontrollen av och betalningar för de åtgärder som avses i artikel 2 a, 2 b och 2 d.

Artikel 9

1. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 4 skall gemenskapen

a) till fullo finansiera de åtgärder som avses i artikel 2 c, 2 f och 2 g,

b) delvis finansiera de andra informations- och säljfrämjande åtgärder som avses i artikel 2.

I särskilda fall kan gemenskapen emellertid till fullo finansiera de åtgärder som avses i artikel 2 b och 2 e.

2. Gemenskapens finansiella stöd till de årliga åtgärder som avses i punkt 1 b får inte överstiga 50% av de faktiska kostnaderna för åtgärderna. För säljfrämjande åtgärder som pågår under minst två år skall det finansiella stödet vara gradvis avtagande och ligga på mellan 60% och 40% av de faktiska kostnaderna för åtgärderna.

3. De berörda medlemsstaterna skall delta i finansieringen av de åtgärder som avses i föregående punkt med 20% av de faktiska kostnaderna för åtgärderna och resten av finansieringen skall täckas av de organisationer som lämnar in förslag.

I väl motiverade fall och under förutsättning att det berörda programmet är av klart intresse för gemenskapen, får det beslutas enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 11 att den organisation som lämnar in förslag skall täcka hela den finansiering som inte bekostas av gemenskapen.

4. Vid tillämpningen av artikel 6 skall gemenskapen, efter det att programmet godkänts, betala ett lämpligt bidrag till den berörda internationella organisationen.

Artikel 10

Utgifterna i samband med gemenskapens finansiering av de åtgärder som avses i artikel 1 skall anses vara intervention i den mening som avses i artikel 3 i rådets förordning (EEG) nr 729/70 (4).

(4) EGT L 94, 28.4.1970, s. 13.

Artikel 11

Tillämpningsföreskrifter för denna förordning skall antas i enlighet med förfarandet i

a) artikel 38 i rådets förordning nr 136/66/EEG om den gemensamma organisationen av marknaden för oljor och fetter (5), eller i förekommande fall

(5) EGT 172, 30.9.1966, s. 3025/66.

b) motsvarande artikel i andra förordningar om den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna.

Artikel 12

Kommissionen skall vartannat år lägga fram en rapport för rådet och Europaparlamentet om tillämpningen av denna förordning. Den första rapporten skall läggas fram efter det andra tillämpningsåret för de åtgärder som avses i denna förordning.

Artikel 13

1. I artikel 11.1 i förordning nr 136/66/EEG skall "eller i tredje land" utgå.

2. I artikel 2.2 första strecksatsen i förordning (EEG) nr 1308/70 (6) skall "och på andra ställen" utgå.

(6) EGT L 146, 4.7.1970, s. 1.

3. I artikel 2.1 i förordning (EG) nr 2275/96 (7) skall "och utanför" utgå.

(7) EGT L 308, 29.11.1996, s. 7.

Artikel 14

Denna förordning träder i kraft den 1 maj 1999.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den

På rådets vägnar

Ordförande

>Plats för tabell>