Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om "Kampen mot sexuellt utnyttjande av barn och sexturism"

(98/C 284/16)

Ekonomiska och sociala kommittén beslutade vid plenarsessionen den 19 mars 1997 enligt artiklarna 11.4 och 19.1 i arbetsordningen att inrätta en underkommitté för att bereda ärendet om sexuellt utnyttjande av barn och sexturism.

Underkommittén utarbetade ett utkast till yttrande den 8 juni 1997. Föredragande var Giorgios Sklavounos.

Vid sin 356:e plenarsession den 1-2 juli 1998 (sammanträdet den 2 juli) antog Ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 72 röster för och tre nedlagda röster.

SAMMANFATTNING AV HUVUDFÖRSLAGEN

Ekonomiska och sociala kommittén anser att det utbredda och allvarliga problemet med vanvård och utnyttjande samt övergrepp mot barn kräver att det sker ett radikalt omtänkande i och en mobilisering av samhället. Målet borde vara att nå bortom offentliga fördömanden, rop på lagstiftning och punktinsatser för att minska skadeverkningarna. Samhället måste ta itu med orsakerna till barnmisshandel snarare än reagera mot konsekvenserna. Kommittén rekommenderar starkt att man intar en preventiv och handlingsinriktad hållning som ser till helheten. Barnens intressen bör komma i första rummet vid utformningen av vardagspolitiken, den sociala verksamheten och den kulturella utvecklingen.

A. Åtgärder på internationell nivå mot orsakerna till vanvård av, övergrepp mot och utnyttjande av barn

A.1. EU kan spela en ledande roll när det gäller att hjälpa FN och andra organ för internationell utveckling att effektivt bekämpa fattigdom och de mest oacceptabla formerna av övergrepp mot och utnyttjande av barn genom en mer effektiv resursanvändning, genom rättsligt bindande åtgärder på gemenskapsnivå och internationell nivå samt genom att låta barnens rättigheter bli en integrerad del av EU:s politik gentemot omvärlden.

A.2. I kraft av den egna strukturerade dialogen och samarbetet med nationella och internationella motparter samt dessas medlemmar kan ESK ta initiativet till att främja och underlätta inrättandet av organ för åtgärdsinriktade och effektiva handlingsprogram avseende barn.

B. Förslag till samordning av en effektiv politik på EU-nivå

B.1. Den rådande, traditionella politiken för att stödja barnfamiljer, till exempel daghem, föräldraledighet och barnbidrag, måste kompletteras och samordnas med nya barnvänliga åtgärdsprogram för stadsplanering och stadsförnyelse.

B.2. ESK vill slå ett slag för program som förnyar "staden" som en social och kulturell mötesplats för medborgarna. Vi vill framför allt föreslå att man skapar ett nätverk av barnvänliga städer med följande inslag: möjligheter för äldre människor att åter delta i samhällslivet och använda sina färdigheter genom frivilliga program i samarbete med daghem, skolor, allmänna parker m. m.; möjligheter för frivilliga grupper av äldre och yngre att samarbete i projekt; "skolverkstäder" där människor kan få kunskap om konst och teknik på ett tilltalande sätt; ett systematiskt försök att blåsa liv i "stadsdelen"; getton görs om till platser för kulturell samverkan; en organisatorisk koppling mellan stad och landsbygd; alternativa former av turism; allmänna färdmedel som tar hänsyn till barnens behov; säkra allmänna platser, stationer, parker och torg; fritidsområden för barn och stadsdelsskolor som erbjuder en pedagogiskt inriktad fritidsverksamhet.

B.3. EU borde uppmuntra samtliga berörda att med förtur fundera vidare på frågan om skolan på 2000-talet och en skola som är öppen mot samhället. Skolan på 2000-talet borde ge impulser till och definiera hur Europas städer och den sociala tillvaron, inklusive "innanförskap" och återintegrering i framtiden, skall organiseras. I samarbete med sina nationella och regionala motsvarigheter kan ESK också bidra till och främja debatten om "framtidens skola", med deltagande av berörda företrädare för näringsliv och samhälle, den akademiska världen, föräldragrupper och kommunala myndigheter.

C. Unga människor och medborgare uppmuntras att engagera sig direkt i samhällelig, social och kulturell verksamhet på varje nivå

C.1. Åtgärder på EU-nivå bör gjuta nytt liv i en engagemangskultur bland den yngre generationen och ungdomsorganisationerna. I samarbete med Europeiska kommissionen, Europaparlamentet, UNICEF, Regionkommittén och europeiska centralorganisationer för ungdom kan ESK anordna en alleuropeisk konferens om engagemang bland ungdomen i Europa.

C.2. Ett program "Ungdom för Europa 2000+", möjligen under ledning av en ny kommissionsledamot med ansvar för ungdomsfrågor, skulle kunna omfatta olika typer av åtgärds- och pilotprojekt, till exempel följande: aktiviteter som utgör en utmaning för och kräver engagemang av unga människor; fasta och gränsöverskridande fora för dialog inom olika områden, inklusive kultur och trosfrågor; incitament för massmedia; ett permanent centrum för att sprida exempel på goda metoder; en europeisk kulturpolitik () för barn med följande inslag:

- ett europeiskt barnbibliotek;

- en årlig underhållningsfestival för barn;

- en europeisk musikalisk akademi för barn;

- en europeisk film- och teaterfestival för ungdom;

- en mer effektiv tillämpning av gällande EG-direktiv för skydd av ungdomars fysiska, intellektuella och moraliska utveckling när det gäller program och reklam i TV;

- idrottsevenemang för ungdom på EU-nivå samt åtgärdsprogram inriktade på att bekämpa våld och rasism inom idrotten;

- EU-program för barn med särskilda behov med syfte att betrakta ett handikapp som en möjlig källa till färdigheter och känslighet;

- kulturturism för ungdom (familjeutbyten över nationsgränserna, internationella ungdomsläger och mångkulturella feriepaket för barn);

- främjande av barnens behov när det gäller programmen för Europas kulturhuvudstäder och liknande evenemang;

- utbyggnad av Rafael-programmet för att bevara och göra det mesta av kulturarvet, särskilt inom anslutande områden som traditionella hantverksateljéer, hembygdsmuseer samt skolor för folkmusik och traditionell musik;

- program för att motverka politisk uppgivenhet, främja engagemang i det politiska livet samt främja tolerans och förståelse;

- mer dynamiska, barnorienterade former för samarbete mellan föräldrar, offentliga myndigheter, kommunala organisationer, näringslivet, samhällslivet och skolorna;

- nya bestämmelser i fördragen.

D. En allmän mobilisering av samhället samt ESK:s roll

D.1. På EU-nivå skulle Ekonomiska och sociala kommittén kunna ta på sig uppgiften att inrätta en ständig kommitté med ansvar för att analysera och redovisa modeller, medel och metoder för att samla alla krafter i samhället och i de olika sociala grupperna, intressegrupperna och frivilligorganisationerna i syfte att motverka att barn marginaliseras och utnyttjas. Avsikten skulle vara att främja ett nytt "samhällskontrakt" för barnen.

E. Åtgärder mot sexuella övergrepp mot barn och turism där barn utnyttjas sexuellt

E.1. Omfattningen av barnmisshandeln som registreras i dag i Europa är inte enbart ett resultat av fattigdom och utslagning utan även ett tecken på social kris, en materialistisk livssyn och moralisk upplösning. Den "erotiska kulturen", rådande värderingar och standarder samt etiken i Europa är till någon del ansvariga och de kan inte omformas på en gång eller genom dekret. Att på regional, nationell och gemenskaplig nivå utarbeta ett handlingsprogram för att få slut på barnprostitution och övergrepp mot barn är en mycket angelägen, men svårlöst, uppgift på lång sikt. Uppgiften förutsätter medverkan från massmedias sida och värdesystem som sätter den mänskliga naturens integritet och okränkbarhet i första rummet, i kombination med en solidaritet som tar sig uttryck i goda grannskapsförhållanden och inte utgör en "politisk förpliktelse".

E.2. Turism där barn utnyttjas sexuellt utgör en del av och ett symtom på det allmänna problemet. Denna turism kan dock åtgärdas snabbare och med mer specifika medel. Uppföranderegler måste formuleras utan dröjsmål så att operatörer i Europa avslöjas. Frågan måste även tas upp på dagordningen för EU:s utvidgning mot Öst- och Centraleuropa, för dialogen EU - Medelhavet och för dialogen med Asien (vilket skedde vid ASEM-konferensen i London).

F. Barnarbete

F.1. Ekonomiska och sociala kommittén stöder utkasten till förslag som lades fram vid ILO-konferensen i Amsterdam om barnarbete och förberedelserna för en ny konvention för att avskaffa de mest oacceptabla formerna av barnarbete. Kommittén vill i sammanhanget särskilt framhäva flickors och unga kvinnors utsatta läge. Det är synnerligen angeläget att främja åtgärder som samordnas mellan regeringar, näringsliv och samhälle samt icke-statliga organisationer.

1. Inledning

1.1. Barnens rättigheter kränks över hela världen. Utnyttjande av och handel med barn, övergrepp, tvångsarbete och andra former av barnarbete, turism där barn utnyttjas sexuellt, barnpornografi, narkotikahandel, krig och tortyr av barn är företeelser som utbreder sig dramatiskt. Problemen är inte begränsade till den utvecklade världen eller till utvecklingsländerna. De har inte heller samband med några särskilda religiösa eller politiska traditioner.

1.2. Formerna för utnyttjande och övergrepp - och de sätt på vilka de döljs - varierar i enlighet med den ekonomiska och administrativa utvecklingen i ett visst samhälle. I tredje världen är till exempel tvångsarbete för barn och tillgänglighet av barn för sexturism de stora problemen medan huvudproblemen i den utvecklade världen avser barnpornografi och en organiserad efterfrågan på sexturism med inriktning på barn. I tredje världen används barn i tillverkningen av och handeln med traditionella droger. I den industriella världen används barn i handeln med dessa och syntetiska droger.

1.3. Oavsett de ansträngningar som internationella organisationer (FN, Unesco, Unicef, Europarådet, Kyrkornas världsråd, ILO, internationella fackföreningsrörelser, icke-statliga organisationer m. fl.) hittills gjort har samhället till dags dato inte kraftsamlat tillräckligt på europeisk och internationell nivå för att motverka problemet. Man har vidare tenderat att ägna sig åt att begränsa skadeverkningarna i stället för att angripa de bakomliggande orsakerna till utnyttjande och av övergrepp mot barn.

1.4. Problemet är allvarligt och har många infallsvinklar. Det utgör inte enbart en belastning för vår nuvarande kultur men är också en obestridlig anklagelse mot efterkrigsgenerationernas underlåtenhet att vårda det mänskliga och samhälleliga kapitalet samt vardagskulturen.

1.5. En politik som går ut på offentliga fördömanden samt en moraliserande och legalistisk inställning till problemet, kombinerad med polisiära åtgärder, har inte utmynnat i en ökad respekt för lag och ordning eller i mekanismer för att åstadkomma effektiva preventiva åtgärder.

1.6. Problemet är moraliskt men har också många andra bottnar. Det påverkar Europa och hela mänskligheten oberoende av klass, inkomster och kultur.

1.7. Problemets beskaffenhet och utbredning vittnar om en tilltagande brist på hänsyn till den mänskliga integriteten genom en tarvlig kommersialisering av den mänskliga kroppen och sexuella relationer.

1.8. Effekten av dessa fenomen och det förhållandet att samhället börjar vänja sig vid att de finns överallt skapar ett mycket hårt tryck mot och underminerar de grundläggande värdesystem och principer som ligger till grund för utvecklingen av den mänskliga kulturen, inklusive Europas. Detta har haft konsekvenser. Den gradvisa urholkningen av dessa principer och uppförandregler genomsyrar alla delar av samhället. Nyligen inträffade händelser i europeiska länder utgör klara bevis för denna urholkning men också för att det finns en ökad medvetenhet om och en reaktion mot sönderfallet.

1.9. Den så gott som universella och berömvärda anslutningen till FN:s konvention om barnets rättigheter () har tyvärr inte befriat det internationella samfundet från detta problem. Frågan fördes upp på den politiska dagordningen vid Unescos toppmöte i Paris 1994, av Europarådet genom successiva resolutioner antagna av ministrarna och den parlamentariska församlingen samt av Europaparlamentet och ministerrådet i EU. Världskongressen i Stockholm 1997 om det sexuella utnyttjandet av barn för kommersiella ändamål och toppmötet i Amsterdam om de mest oacceptabla formerna av barnarbete utgör de senaste försöken att göra någonting åt problemet. Ekonomiska och sociala kommittén har också fäst uppmärksamheten på problemet (). Förhoppningsvis kommer den nya ILO-konventionen om de mest oacceptabla formerna av barnarbete snart att antas och ratificeras. Utnyttjandet av barn för kommersiella ändamål borde föras upp på Världshandelsorganisationens dagordning.

2. Problemets beskaffenhet och omfattning

2.1. Barnarbete

2.1.1. Enligt uppgifter från ILO och kommissionen finns det ungefär 400 miljoner barnarbetare i världen i åldrarna 10 till 14 år (den sammanlagda siffran skulle vara ännu högre om även flickor som utför hushållsarbete omfattades). Ungefär 80 miljoner barn arbetar under farliga och riskfyllda förhållanden, varav 15 miljoner i exportindustrin. Över 300 miljoner barn går inte i skolan. Närmare en miljard vuxna är analfabeter, varav ungefär 600 miljoner är kvinnor. Procentandelen barn i åldrarna 7-11 år som inte går i skolan och som därför utgör en källa till barnarbete beräknas enligt följande: 47 % i Afrika söder om Sahara, 16 % i Mellanöstern och Nordafrika, 34 % i Sydasien, 6 % i Ostasien och Stilla havet, 12 % i Latinamerika och Karibien och 13 % for länderna i Central- och Östeuropa samt de baltiska länderna (). Åtminstone 5 miljoner underåriga barn arbetar för närvarande i Europa.

2.1.2. Barnarbete är såväl en produkt av som en orsak till fattigdom och otillräckliga sysselsättningsåtgärder. Det utgör ett exempel på "social dumpning" när den är som värst och leder till att arbete förläggs där barn finns anställda på den svarta marknaden med litet eller inget skydd. Det är ett brott mot ILO-konvention nr 138 och undergräver GATT-bestämmelserna. Både barnarbete och kommersiellt och sexuellt utnyttjande av barn frodas där det finns fattigdom.

2.1.3. Enligt Unicef (Läget för världens barn, 1997) minskade barnarbete i västvärlden till följd av en kombination av lagstiftning, skolplikt, ökade familjeinkomster och tekniska framsteg, vilka gjorde barnarbete mindre tilltalande för arbetsgivaren.

2.2. Gatubarn

2.2.1. Enligt uppgifter från FN och med utgångspunkt från Unicefs definition av gatubarn lever ungefär 100 miljoner av världens barn på gatan. Den geografiska fördelningen är följande:

- Latinamerika: 40 miljoner;

- Asien: 25-30 miljoner;

- Afrika: 10 miljoner.

De återstående 20-25 miljonerna återfinns i Nordamerika och Europa.

Den övervägande delen av dessa barn använder droger och är offer för prostitution och kriminella ligor.

2.2.2. Det bör i sammanhanget noteras att det är nästan omöjligt att finna statistik om utnyttjande av, övergrepp mot och övergivande av barn i EU, eller om hur många barn i EU som lever på gatan eller på barnhem eller som deltar i prostitution. Det är beklagligt att EU-institutionerna dokumenterar omfattningen av problemet på världsnivå men inte har något att säga när det gäller förekomsten inom EU. Allmänheten (och övriga världen som förser oss med den egna statistiken) har rätt att veta hur stort problemet är i Europa. Även om det inte finns några säkerställda statistiska data från ett antal tillförlitliga källor såsom Europarådet eller Unicef, så bekräftar de uppgifter som finns att problemet är allvarligt och tilltar i omfattning i Europa. Gatubarn och barnprostitution utgör också ett europeiskt fenomen.

2.3. Barnprostitution, pornografi, handel och pedofili

2.3.1. Varje år dras åtminstone en miljon barn in i prostitution ().

2.3.2. Problemet med den gränsöverskridande handeln med barn i Europa har blivit stadigt värre sedan Berlinmurens fall och den följande ekonomiska och sociala omvälvningen (vilket nyligen inträffade tragiska fall i Europa vittnar om). Ett stort antal barn från östeuropeiska länder antas nu leva illegalt i EU. De kan hålla sig kvar genom att livnära sig huvudsakligen på prostitution eller "sexindustrin". Detta får uppenbara direkta och indirekta konsekvenser för folkhälsan och brottsligheten, inklusive narkotikahandeln.

2.4. Fattigdom bland barn

2.4.1. Enligt Unicefs "Information Newsline" den 18 april 1997 (baserad på en studie från Världsbanken) lever över 650 miljoner barn på mindre än en dollar om dagen. Vidare, enligt en kommissionsstudie, dör 14 miljoner barn varje år före fem års ålder ().

2.4.2. År 2000 kommer ungefär 50 % av världens befolkning att vara under 25 år, i motsats till utvecklingen i Europa, och majoriteten av dessa människor kommer att leva under fattigdomsgränsen. Antalet barn mellan 5 och 19 år som bor i städerna kommer att vara 247 miljoner fler än 1980.

2.4.3. Enligt statistisk från 1993 avseende de dåvarande 12 medlemsstaterna (Eurostat 1997-6) lever 13 miljoner barn under 16 år i fattigdom, det vill säga ett barn på fem i EU. Barn från familjer med en förälder, barn till ogifta eller underåriga mödrar samt barn från etniska minoriteter har speciella problem.

2.5. Andra former av övergrepp - socialt utanförskap, rädsla, brottslighet och våld

2.5.1. Rädsla och fara i innerstaden

Åttio procent av Europas befolkning bor i stadsområden (263,3 miljoner). I många delar av Europa är staden inte längre en lämplig miljö att låta barn växa upp i. Många av Europas barn är i dag rädda för allmänna platser, rädda för och hotade av samhället, staden och den allmänna sociala miljön. Rädslan och riskerna de utsätter sig för på allmänna platser leder till att de i ökande utsträckning tyr sig till TV och elektroniska spel. Ett ökande antal barn i Europa växer i dag upp utan tillräckliga möjligheter till ett sunt socialt umgänge. Problemet förvärras av att det inte finns ordentliga lekplatser för barn, särskilt i mer eftersatta områden, av det ökande antalet familjer med enbart en förälder samt av ensamma, desillusionerade och fattiga barn som lever i Europas städer.

2.5.2. Socialt utanförskap (ligor och extremistgrupper)

Stadsdelsligan är ett välkänt fenomen i dag, särskilt i eftersatta stadsområden, och något som finns på många håll i Europa. De former av brottslighet som man förknippar med kriminellt och asocialt gruppbeteende - huliganism, skadegörelse, stöld, misshandel och rån riktade mot äldre människor - ökar i omfattning. Behovet av meningsfulla mänskliga relationer och kontakter som dagens barn i Europa upplever, isoleringen och önskan att tillhöra finner utlopp endera i stadsdelsligan eller i extremistgrupper. Problemet förvärras dagligen i eftersatta, minoritetsbefolkade områden, vilka håller på att bli en grogrund för etniskt och religiöst hat och rasism. Människans inneboende behov av sociala relationer tar sig uttryck i asocial gruppverksamhet. Detta leder till en formell koppling mellan stadsdelsligor och organiserad brottslighet på områdena häleri, illegal handel, prostitution samt utnyttjande från fanatiska fundamentalistiska och rasistiska gruppers sida för politiska ändamål.

2.5.3. Familj och skola

Samtidigt håller "samhälleliga institutioner", som borde motverka denna typ av utanförskap och asocialt beteende, på att själva undermineras av samma kumulativa fenomen. Så till exempel är "familjen" en stor källa till vanvård av barn, våld och sexuella övergrepp. På samma sätt håller skolorna i växande utsträckning på att förfalla till att bli områden av socialt utanförskap, där brist på disciplin, brist på respekt, skolkning och mobbning i vissa fall är regel.

3. Bakomliggande faktorer

Eftersom det finns så många olika former av utnyttjande av och övergrepp mot barn, går det inte att härleda problemet till en enda faktor och bakomliggande orsak. Det utgör resultatet av den kumulativa och exponentiella effekten av en kombination av alla de ovan nämnda bakomliggande orsakerna. De huvudsakliga bakomliggande orsakerna samverkar och påverkar:

- föräldrar och familjen;

- barnen;

- samhället som helhet.

De bakomliggande faktorerna anses vara ():

- upplösningen av familjen som institution;

- skolor i kris;

- kris och upplösning i städerna;

- en kulturkris (uppenbar i det rådande klimatet av individinriktad konsumtionsfixering);

- bristande effektivitet hos och bristande förtroende för de rättsvårdande myndigheterna (domstolar, polis m. fl.);

- förtroendekris för de traditionella institutionerna för social sammanhållning (kyrkor, politiska och samhälleliga organisationer, fackföreningar m. fl.);

- arbetslöshet, social utslagning och fattigdom;

- brist på politisk vilja eller förmåga att ta itu med de bakomliggande faktorerna.

Det gäller att erkänna detta för att kunna utveckla effektiva strategier för att bekämpa problemet.

3.1. Kris för familjen som institution och sätt att angripa denna bakomliggande faktor

3.1.1. Den kris som familjen, det mänskliga samhällets äldsta institution, nu genomgår anses vara en av de huvudsakliga bakomliggande orsakerna till problemen som Europas och världens barn står inför.

3.1.2. Det som har hänt familjen som institution utgör resultatet av många - huvudsakligen socioekonomiska - faktorer som påverkar hur produktionen, arbetet, arbetstagarnas boende samt kopplingen mellan arbetsplats och bostad organiseras.

3.1.3. Den dominerande ställning som "fabriksmodellen" haft för organiseringen av produktion, arbete och bostäder (och av familjerelationer, med andra ord den typ av familj som modellen förutsätter) håller på att försvinna. Nya metoder för att organisera arbetet och, på ett mer allmänt plan, "kunskapssamhället" och "informationssamhället" påverkar i sin tur familjen som institution.

3.1.4. Uppdelningen mellan arbetsplats och bostad, indelningen i åldersgrupper och slutet för familjen som en socialt och kulturellt enande kraft är inte längre ofrånkomliga förhållanden, eftersom det i dag finns nya metoder för att organisera produktion och arbete. Den nya rollen för små och medelstora företag samt för distansarbete erbjuder nya möjligheter för familjen.

3.1.5. Åtgärder för att förena arbete och familjeliv bör inte infogas styckevis utan på ett strategiskt och övergripande sätt i de viktiga EU-besluten och -strategierna om hållbara städer, programmet för städer, hållbar social utveckling m. m.

3.1.6. De existerande, traditionella åtgärderna för stöd till familjer och barn, t.ex. daghem, föräldraledighet och barnbidrag, måste paras och samordnas med nya handlingsprogram för stadsplanering, stadsförnyelse, säkra lekplatser för barn samt för utformningen av de allmänna villkor som behövs för att återuppliva "kvarteret" både som område och socialt system i syfte att motverka den ofta utbredda känslan av rädsla och otrygghet. Det innebär bland annat att radikalt göra om skolan som institution i enlighet med framtida demografiska, undervisningsmässiga m fl behov och att skapa institutioner för distansundervisning samt en strategi för att återintegrera äldre människor i samhället.

3.1.7. En strategi för att återintegrera äldre människor i samhället skulle inte enbart innebära att de bor med de aktiva medlemmarna av familjen. Något sådant skulle inte heller nödvändigtvis utgöra en målsättning. Strategin kunde innebära att bo nära varandra utan att faktiskt dela hushåll i stadsdelar där ingen skulle utestängas på grund av ålder.

3.1.8. Stöd till alla familjer för att komma ifrån bidragsberoende genom att göra om förskolan och skolan så att föräldrar kan förena arbete och barnuppfostran kunde också undanröja utsikten för ett växande antal barn att tillbringa livet på gatorna.

3.1.9. Handlingsprogram för att avhjälpa familjens kris och föräldrars frånvaro från hemmet måste också omfatta åtgärder för att förbättra TV:s barnprogram och skapa incitament på europeisk, nationell och lokal nivå.

3.1.10. Handlingsprogram för att anskaffa affärslokaler samt hjälpa små och medelstora företag måste vara i samklang med program för att främja fungerande system för samarbete inom ett kvarter eller en stadsdel.

3.1.11. Det är särskilt talande att det trots - eller snarare på grund av - den kris som familjen i Europa står inför det är just familjen som representerar det värde som är av störst betydelse för unga människor. Europeisk ungdom ser familjen och vänskapsrelationer som de två främsta idealen, följt av arbete som det tredje.

3.1.12. Relationer i vilka det finns verklig kontakt, verkliga mänskliga relationer inom ramen för den traditionella familjen och vänskapsförbindelser, gynnas av en stadsmiljö som kännetecknas av stabilitet och kontinuitet. Städernas kris, tillsammans med familjens kris, utflyttningen till förorterna, uppsplittringen av städerna och upplösningen av kvarteret har fått en kumulativ och utlösande effekt på de europeiska barnens problem. Isolering, förtvivlan, överdrivet beroende av televisionen samt jakten på meningsfulla mänskliga relationer, som leder till att det bildas extremistgrupper, kvartersligor och gäng med drogmissbrukare, utgör problem som inte är oöverstigliga utan som kan och måste bemötas. Det som behövs är en ny, omfattande och samordnad politik, där familjens problem ses i ljuset av en hållbar utveckling för städerna.

3.2. Skolans kris

3.2.1. Tillsammans med familjens kris utgör skolans kris en bidragande orsak av grundläggande betydelse till ungdomsbrottslighet och annan brottslighet samt till misshandel och utnyttjande av barn i Europa.

3.2.2. Europas skolor står inför stora svårigheter. Problemen anses utgöra ett av skälen till varför ett stort antal barn slutar skolan, vilket bidrar till att barn lämnas utanför, marginaliseras, utnyttjas och far illa.

3.2.3. De europeiska skolornas problem varierar naturligtvis med den enskilda skolans sociala miljö. Man kan dock vara överens om att skolorna i Europa i större eller mindre utsträckning har vissa gemensamma problem.

3.2.4. Några av de typiska grundproblemen som skolorna i Europa brottas med är brist på intresse för inlärning, en överföring till skolan av familjens problem via barnen, TV-kulturen, våld i skolan, förhållandet mellan lärare och elev samt bristen på självdisciplin och ömsesidig respekt.

3.2.5. I allmänhet är frågorna om skolan som plats och system, dess roll i grannskapet, dess målsättning, medlen den använder och kopplingen till samhället en del av dagordningen när det gäller utbildning, de europeiska skolornas konkurrenskraft och effektivitet samt vidare- och yrkesutbildning.

3.2.6. Om det industriella Europa formades kring fabriken som modell, så måste utbildning, yrkesutbildning, livslångt lärande och 2000-talets skola, allt med stöd av multimedia, ge den organisatoriska impulsen åt och prägla framtidens europeiska städer.

3.2.7. Det är uppenbart att skolor som skräddarsytts för massproduktionens behov inte är lämpade för ett samhälle präglat av lärande och information. Det är också uppenbart att 2000-talets skola, som ett verktyg för livslångt lärande och livslång utbildning, kan och måste bli en skola för social sammanhållning genom att förnya banden mellan generationerna och använda äldre människors färdigheter. Skolan måste tillhandahålla vänskap, inte fångenskap och övervakning, för Europas barn. Skolan måste bli en plats som kombinerar utbildning, lärande, yrkesutbildning, förströelse och en förnyad intellektuell och kulturell sammanhållning. Skolan bör bli den plats där en förlorad "delaktighetsanda" och "medborgaranda" åter väcks till liv och återupprättas. Europa har här en roll att spela.

3.3. Städer i kris

3.3.1. I meddelandet "Mot ett program för städer inom Europeiska unionen" () anser kommissionen att huvudfrågan i den allmänna debatten om problemen för Europas stadsområden är följande:

"I många delar av Europa är staden inte längre en önskvärd plats att bo på med barn, att tillbringa fritiden på eller att leva på. Denna urholkning av stadens roll är kanske det största hotet mot den europeiska modellen för utveckling och samhälle och en som kräver den mest omfattande debatten."

3.3.2. Krisens grundläggande inslag är bland andra följande: en för kraftig koncentration av befolkningen, en uppdelning av stadsområden på politiska, ekonomiska, religiösa och etniska grunder, utanförskap för vissa åldersgrupper (äldre och yngre), gettoisering, den sociala sammanhållningens och kulturella identitetens förfall, en förtroendekris för de demokratiska institutionerna och förfarandena (kommunala myndigheter, fackföreningar, politiska partier).

3.3.3. En miljökris: År 1995 uppfyllde inte cirka 70-80 % av de europeiska städerna med en befolkning över 500 000 de kvalitetsstandarder som fastställts av Världshälsoorganisationen (enligt en rapport från Europeiska miljövårdsbyrån).

3.3.4. Trafikstockningar: Det klassiska kännetecknet för trafikproblemen i de stora europeiska städerna är, som London och Paris visar, att medelhastigheten för transporter med bil eller lastbil minskat till den hastighet som trafiken hade vid seklets början. Rörligheten och tillgängligheten i Europas städer har sjunkit, med ogynnsamma konsekvenser för resor mellan bostad och arbete, hem och skola samt mellan hem och fritidsanläggningar i de städer där sådana anläggningar finns.

3.3.5. Politiska problem: Antalet nyfascistiskt, rasistiskt eller främlingsfientligt präglade kriminella rörelser har ökat i antal, och det har samtidigt vuxit fram fanatiska och extremistiska organisationer i getton med deltagande av framför allt barn, bland annat unga barn.

3.3.6. Industriell tillbakagång, arbetslöshet och fattigdom: Familjer med en förälder, ogifta och ensamstående mödrar, tonårsmödrar, samt förstås deras barn, drabbas särskilt hårt av fattigdom. Barn som "överges" på grund av att båda föräldrarna måste eller väljer att arbeta och tänker på karriären drabbas också.

3.3.7. Brist på lekplatser för barn: Det saknas säkra fritidsområden för barn. Det är ett problem särskilt för barn i familjer med en förälder (de blir fler och fler i Europa) och barn i familjer där båda föräldrarna arbetar.

3.3.8. Under dessa omständigheter är det tydligt att de särskilda villkor som legat till grund för stadskulturen, som i sin tur utgjort grunden för städernas uppbyggnad och utvecklingen av medborgaren som det enande grundelementet i Västerlandets civilisation, riskerar att försvinna från stora städer i Europa.

3.3.9. Den medeltida stadens typiska kännetecken som låg till grund för skråna, renässansens och upplysningens stad samt staden som gav impulser åt den industriella revolutionen finns inte längre i stora städer i Europa.

3.3.10. Från att ha varit ett uttryck för social utveckling, solidaritet, demokratiskt deltagande och socialt umgänge på allmänna platser har staden förfallit till att bli en plats där man drar sig tillbaka till den enskilda sfären. Allmänna platser håller snabbt på att bli farliga platser.

3.3.11. Det är uppenbarligen omöjligt att ge barn en sund social uppfostran i en sådan miljö. När 80 % av Europas befolkning bor i stadsområden kan man betrakta stadens kris som Europas kris.

3.3.12. Krisens omfattning och innebörd har medfört att kommissionen insett att man måste ta hänsyn till städernas behov vid utformningen av gemenskapspolitiken.

"Stadssamhället kommer att få betala ett högt pris i fråga om brottslighet och antisocialt beteende om utvecklingen leder till ökad ojämlikhet när det gäller att bli delaktig av resultatet av det ekonomiska framskridandet. Europa som helhet kommer att få betala genom sina medborgares missnöje och förlusten av stödet för den europeiska samhällsmodellen. Den europeiska modellen kommer slutligen att påverkas negativt eftersom en anpassning till en snabb förändring för att behålla europeiska städers konkurrenskraft sannolikt endast kan lyckas när största enhällighet råder."

3.3.13. I arbetsdokumentet "Mot femte ramprogrammet: De vetenskapliga och tekniska målen" () samt förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om femte ramprogrammet för Europeiska gemenskapens verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration (1998-2002) () anger kommissionen följande:

"Denna åtgärd skall bidra till en harmonisk utveckling av människornas liv i städerna genom globala, nyskapande, ekonomiska och miljövänliga initiativ utgående från avancerade förvaltningsmodeller som förenar en ökning av livskvaliteten, återställandet av social jämvikt samt skydd och förvaltning av kulturarvet."

3.3.14. Enligt kommissionen beräknas kostnaden för enbart det arkitektoniska kulturarvets sönderfall till över 14 miljarder ecu årligen.

3.3.15. Kommittén anser det dock nödvändigt att konstatera att man i Agenda 2000 inte ägnar stadsområdena den uppmärksamhet de förtjänar med tanken på stadsbefolkningens storlek, problemen som de står inför och stadskrisens omfattning.

3.4. Den kulturella krisen

3.4.1. Att exploatering, handel med och övergrepp på barn samt barnprostitution existerar trots att det finns lagar som om de efterlevdes skulle förhindra eller förebygga denna verksamhet, visar att problemet inte är en fråga om ett rättsligt vakuum utan om vardagliga kränkningar av lagar och samhälleliga värden.

3.4.2. Att man tolererar och accepterar problemet, att det finns ett hemligt samförstånd och en aktiv medverkan till barnsmuggling, försäljning av produkter av illegalt barnarbete, barnprostitution och barnpornografi gör att vi kan och måste inse att problemet också har en kulturell dimension.

3.4.3. Den mycket omfattande exploatering av barn som i dag kan konstateras i Europa är inte bara ett resultat av fattigdom och arbetslöshet utan också ett tecken på misär, upplösning och kris inom stora befolkningsgrupper.

3.4.4. Ur kulturell synvinkel bör Europeiska unionen angripa problemet på följande tre nivåer:

3.4.4.1. Vad gäller vuxna måste vi diskutera rådande värden och moraliska normer, den känsla av mänskligt och socialt ansvar som finns dels i olika grupper vid samspelet mellan officiella och parallella ekonomier, dels i de behöriga myndigheterna i samhället, med tanke på att dessa är likgiltiga, tolererar problemet eller är "oförmögna" att vidta åtgärder mot det.

3.4.4.2. Vi måste studera vilka effekter på samhället i allmänhet som dessa attityder får - dels genom att attityderna finns, dels genom att de omsätts i praktiken - och vi måste också titta på effekterna av oförmågan eller likgiltigheten när det gäller att motverka dem.

3.4.4.3. Vad gäller barn måste vi diskutera rådande värden och moraliska normer, den känsla av socialt ansvar som gatubarn tillägnar sig och har gemensam i den miljö där de befinner sig, problemet med barn som förtjänar sitt levebröd genom att sälja sina kroppar och problemet med barn som är indragna i narkotikahandel.

3.4.5. Den moral som råder i ett samhälle, värdeskalan, de estetiska preferenserna och den "erotiska kulturen" i Europa kan inte förändras genom tryckalster från statsmakterna och kommer inte heller att förändras från det ena ögonblicket till det andra, eftersom de är en återspegling av en sammansatt process som utvecklats under många år.

3.4.6. Det är av helt avgörande betydelse att man på regional, nationell och europeisk nivå utformar åtgärder för kulturell utveckling på detta område, även om detta är någonting mycket svårt.

3.4.7. Ett Europa fritt från barnprostitution och från exploatering av, övergrepp på och handel med barn, ett Europa fritt från utbud av och efterfrågan på sexturism inriktad mot barn förutsätter samtidigt ett värdesystem som karakteriseras av respekt för den mänskliga naturens och människolivets integritet och av respekt för de mänskliga rättigheternas okränkbarhet.

3.4.8. Vi vill ha ett Europa där medborgarna respekterar och efterlever lagen, där medborgarna har förtroende för och kan sätta värde på polis- och rättsväsende. Vi vill skapa en kulturell grundval som främjar laglydnad och respekt för rättssamhället, det politiska systemet och våra medmänniskor.

3.4.9. Problemet med likgiltighet och tolerans inför brottsligheten kan angripas endast om vi har ett värdesystem och en kulturell grundval som främjar socialt ansvarstagande, medinflytande och politiskt ansvar i detta uttrycks djupaste bemärkelse, samt en politisk kultur som bygger på demokrati, frihet och laglydnad.

3.4.10. Om hållbar utveckling skall kunna accepteras och användas som förebild och om strategier för att främja hållbara livsvillkor i städerna skall kunna nå framgång, måste människor ha en annan, mer ansvarstagande och mindre godtycklig relation till naturen, och en annan filosofi när det gäller att förvalta de naturliga och mänskliga resurserna.

3.4.11. Krisens och upplösningens yttringar har i ringa grad dokumenterats i konstnärliga arbeten och estetisk produktion.

3.4.12. Kulturell upplösning och brutalitet visar sig emellertid alltför ofta i vardagslivet: i hemmen, inom massunderhållningen (t.ex. fotbollen), på arbetsplatsen, i skolan, i massmedia och via andra kanaler som dikterar och förespråkar olika modeller för livsföring, konsumtion och beteende.

3.4.13. Åtgärder för att aktivt bidra till att stärka de lokala kulturella särdragen bör främjas som ett skydd mot abstrakta ideologier och en chauvinistisk identitetskänsla. Europas engagemang när det gäller att upprätthålla och utveckla de nationella kulturerna och dess engagemang för en mångkulturell modell för kulturell utveckling får inte leda till oförmåga att i praktisk handling angripa krisens yttringar. ESK anser det vara oacceptabelt att den europeiska kulturpolitiken endast ges obetydligt utrymme - bl.a. saknas kulturpolitiken helt i Agenda 2000.

3.4.14. ESK menar att man måste uppmuntra, stärka och främja Europas ungdomars deltagande i "produktionen" av kulturella föremål och uppmuntra dem och andra att medverka i kulturell verksamhet på lokal nivå.

3.4.15. Vid sidan av att människor därigenom får en introduktion till konst och kultur, påskyndas även förnyelsen av den kollektiva andan, och deltagandet i det demokratiska systemet kommer att öka på gräsrotsnivå. Detta stärker samhällsväven och leder till att social sammanhållning och solidaritet direkt kommer att upplevas som ett välkommet uttryck för närhet och inte som en "politisk skyldighet".

3.5. Varför är europeiska ungdomar lockade av gängbildning?

3.5.1. Europa och världen, Europas städer och landsbygd, står inför så många problem att Europas barn kan ges möjlighet att bidra till att lösa problem och fylla behov som nu tillfredsställs asocialt av ungdomsgäng.

3.5.2. Genom att observera hur ungdomsgäng fungerar och förstå vilka behov de fyller för barnen i europeiska storstadsregioner, kommer vi att kunna inse vilka åtgärder som krävs för att minska det främlingskap som präglar barnen i Europa och vi kommer också att kunna prata med de barn som håller på att hamna på gatan eller redan befinner sig där.

3.5.3. Ungdomsgäng är i många fall en ersättning för en "brist på familj". De fyller behovet att känna sig som om man tillhör en större verklighet och samtidigt en väl avgränsad grupp. Gängen betyder handlingsmöjligheter, äventyr, en känsla av fara och uppskattning och möjlighet att få omedelbart erkännande inom gruppen. De innebär också en verklig, känslomässigt meningsfull kommunikation, en gemensam erfarenhet av fara, spänning och nöje. Ungdomsgängen ger medlemmarna möjlighet att ta naturlig del av gruppens erfarenheter. Åtgärder kan och måste därför vidtas på såväl lokal och nationell nivå som EU-nivå för att se till att det inte bara är ungdomsgängen som ger ungdomarna i Europa dessa möjligheter.

3.5.4. Här kan traditionella fristående ungdomsorganisationer, politiska ungdomsförbund och kyrkliga ungdomsorganisationer mobiliseras för att inrätta nya avdelningar och anpassa sin organisation och verksamhet. Massmedia kan uppmuntras att på lokal och regional nivå rikta uppmärksamheten mot och främja initiativ som ger ungdomar olika alternativ, vilka inte bygger på ett fruktlöst och föråldrat ideal om att man skall vara "snygg och prydlig" eller på en antiheroisk uppgivenhet och marginalisering eller "idealiserad marginalisering av brottsligheten".

3.5.5. Våra ungdomar kan ges alternativ genom en ny kultur för politisk verksamhet, ansvarskänsla och "utmanande medverkan" i ett klimat som präglas av demokratiskt engagemang. Ett sådant alternativ kan erbjudas genom att man utvecklar särdragen i de lokala och nationella kulturerna och traditionerna. Denna utveckling kan gälla hur organisationer är utformade, och den kan gälla de metoder som används i en viss insats och vilka syften denna har. Detta kan ske inom EU-program som den europeiska volontärtjänsten för ungdomar.

3.6. Fattigdom och arbetslöshet

3.6.1. Det är allmänt känt att fattigdom inte i sig själv är (och inte heller tidigare var) orsaken till moralisk upplösning. Orsaken är fattigdom i kombination med avsaknad av hopp om en bättre framtid och en oförmåga att delta i de processer som leder till förändrade omständigheter för enskilda och samhället. Orsaken är fattigdom i förening med utslagning och marginalisering.

3.6.2. Ingen tar längre allvarligt på den hävdvunna åsikten att arbetslöshet utgör en lockelse för människor som av naturliga skäl är predisponerade att vara utan arbete, eller för sociala grupper vilkas "kultur" är något som gör dem benägna att vara sysslolösa och overksamma och som begär ersättning för att gå arbetslösa. Den långtidsarbetlöses familj, och inte minst barnen, kan (med orätt) faktiskt känna förlägenhet och rentav skam p.g.a. att det inte finns någon familjemedlem som är anställd och som kan fungera som "rollmodell".

3.6.3. Vid toppmötet i Amsterdam lades slutligen grunden för konkreta åtgärder syftande till att utforma en gemensam europeisk sysselsättningsstrategi. I fördraget anges uttryckligen att sysselsättningen är en fråga av gemensamt intresse. I den nya avdelningen om sysselsättning stärks samordningen av sysselsättningspolitiken utefter gemensamma riktlinjer. I denna avdelning anges tydligt att gemenskapen skall verka för en hög sysselsättningsnivå genom att uppmuntra samarbete mellan medlemsstaterna och genom att stödja och om så krävs komplettera deras åtgärder. Medlemsstaterna förband sig också att beakta målet om en hög sysselsättningsnivå vid utformning och genomförande av all gemenskapspolitik.

3.6.4. Europeiska rådets extrainsatta möte om sysselsättningen i Luxemburg i november förra året beslutade med rätta att omedelbart låta det nya fördragets bestämmelser om sysselsättningen träda i kraft och att i förväg, redan från 1998, tillämpa bestämmelserna om samordning av medlemsstaternas sysselsättningspolitik. Den bakomliggade tanken är att man vad gäller sysselsättningen, precis som för den ekonomiska politiken, skall ha föresatsen att från olika håll närma sig gemensamt uppställda, kontrollerbara och regelbundet uppdaterade mål.

3.6.5. I detta sammanhang föreligger ingen illusion - vilket Ekonomiska och sociala kommittén ofta har framhållit - om att arbetstillfällen kan skapas genom "dekret". Språngbrädan mot ny sysselsättning är en fortsatt utveckling av en sund och samordnad makroekonomisk politik, förstärkt med en väl fungerande inre marknad som kan utgöra grundval för en hållbar utveckling, en ny dynamik och ett förtroendefullt klimat som bidrar till att öka sysselsättningen. I slutsatserna från sysselsättningstoppmötet i Luxemburg framhålls att målet är att den potential till dynamik och företagande som finns i den europeiska ekonomin skall förverkligas.

3.6.6. En gynnsam ekonomisk miljö, grundad på sunda finanser och inriktad mot marknadens behov och mot strukturella reformer samt i stånd att motstå rovgiriga valutaspekulationer, bör kunna bidra till stabil tillväxt och sysselsättning, men den kan inte av sig själv aktivt främja och säkra arbetstillfällen och de färdigheter som dessa kräver. Lika litet som arbetstillfällen kan skapas genom "dekret" från högre ort kommer de "som genom ett mirakel att uppstå" bara för att vi sätter all vår tro till "marknaden". Varken offentliga ingripanden eller "laissez-faire" kan utgöra någon "mirakelmedicin". En sammansatt policymix krävs för att främja hållbar tillväxt och sysselsättning, omfattande bl.a. partnerskap mellan offentlig och privat sektor, flexibilitet och trygghet, mobilisering av aktörer på alla nivåer inom samhälle och näringsliv och en solidaritetskänsla som bäst kan beskrivas med uttrycket "den europeiska sociala modellen". Den sammanhållning och de praktiska projekt som krävs för att aktivera ett sådant scenario för hållbar sysselsättning och tillväxt måste givetvis stödjas och sammanfogas av de centrala värden som karakteriserar och förenar Europas demokratier. Det är denna utmaning vi står inför: Hur vi skall göra för att alla våra tillgängliga resurser skall kunna utnyttjas i kampen mot arbetslösheten och för att vi skall kunna uppnå påtagliga och faktiska framsteg vad gäller verklig sysselsättning och anställbarhet.

4. Utvärdering av befintliga politiska åtgärder

4.1. ESK noterar att de politiska åtgärder som hittills vidtagits för att angripa detta oerhört omfattande problem har varit otillräckliga och ineffektiva, vilket har resulterat i att situationen har försämrats och fått hotfulla dimensioner i världen som helhet.

4.2. Deklarationer, konferenser, kampanjer och olika rörelser har avlöst varandra på europeisk och internationell nivå, och detta har visat vilka allvarliga och tragiska dimensioner problemet har, men de har inte åtföljts av konkreta åtgärder eller effektiv förebyggande verksamhet och kontroll, något som har påverkat den allmänna opinionen negativt.

4.3. Det finns en fara för att allmänheten antingen kommer att vänja sig vid problemet och finna sig i att leva med det, eller dra slutsatsen att samhället inte kan angripa denna fråga.

4.3.1. Det som genomsnittseuropén mest intresserar sig för när det gäller handel med barn, barnpornografi i stor skala och narkotikahandel är om vårt samhälle verkligen kan erbjuda den säkerhet och de skyddsmekanismer som krävs eller om makthavarna har varit så ineffektiva att varje försök att förebygga eller kontrollera problemet är verkningslöst.

4.4. Myndigheter och institutioner har drabbats av en förtroendekris - i Europa blir det allt vanligare att man drar sig tillbaka in i den privata sfären och undviker att aktivt delta i offentliga angelägenheter.

4.5. Politiska strategier och åtgärder har fram till nu främst inriktats på att kontrollera symtomen på problemet genom att tygla dess negativa effekter (skadebegränsning). De insatser som gjorts för att förändra politiken i riktning mot hjälp till offren och bestraffning av brottslingarna har också varit otillräckliga.

4.6. Den metod som huvudsakligen använts har i stora drag byggt på övervakning och på tillhandahållande av hälsovård, socialvård och välgörenhet. Denna verksamhet bygger på föreställningen om "offer" och "missdådare". När någon bryter mot lagen försöker man finna den skyldige och om möjligt ge kompensation till offret. I ett friskt samhälle finns osunda människor och grupper. Även om en individs hälsa är hans eller hennes eget ansvar, strävar samhället efter att erbjuda stöd. I politiska sammanhang har frågan och argumenten av hävd formulerats som ett spänningsförhållande mellan att:

- göra fler eller färre ingripanden;

- ha en högre eller lägre toleransnivå;

- ge offren mer skydd eller mindre.

4.7. Det råder inget tvivel om att dessa tre synsätt, eller den bästa möjliga kombinationen av dem i ett visst fall, inte utgör grund för en förebyggande politik. De ingår inte i en strategi som syftar till att angripa de bakomliggande orsakerna till problemet utan är inriktade på att begränsa de negativa effekterna (skadebegränsning).

4.8. Även om det inom världssamfundet råder enighet om vilka orsaker som ligger bakom problemet, kan man både av den politik som förs och av dess resultat se att dessa orsaker inte angrips.

4.9. De direkta, indirekta och totala (ekonomiska och sociala) kostnaderna för att angripa problemet ökar oavbrutet.

4.10. Samhället och statsmakterna tenderar att frånsäga sig ansvaret genom att uppmana fristående organisationer att finna lösningar på detta primärt sociala problem.

4.11. Man kan inte säga att ytterligare social marginalisering och passivitet eller uppbyggnad av nya statsfinansierade byråkratiska - och i de flesta fall oreglerade - organ med internationella kopplingar framstår som det bästa sättet att ta itu med detta eller angränsande problem.

4.12. Att hela sektorer i ekonomin - t.ex. privata övervakningsföretag, elektronisk registrering och övervakning av privata och offentliga platser, affärer osv. - motiveras av existensen av brottslighet eller rädsla för brottslighet utgör en mycket stor icke-produktiv kostnad och är både en orsak till och en konsekvens av ett splittrat samhälle.

5. Mot ett nytt socialt kontrakt för barn

5.1. Grundprinciper

5.1.1. Detta problems art, dess yttringar, omfattning och konsekvenser påverkar givetvis vilka politiska medel som skall väljas för att angripa det.

5.1.2. Valet av politiska medel och politisk strategi måste vara förenligt med EU:s mer allmänna politiska mål.

5.1.3. EU:s politiska åtgärder rörande hållbar utveckling, en strategi för städerna, livslångt lärande och skolornas effektivitet i Europa är alla relevanta. De måste spegla varandra och vara förenliga sinsemellan, så att en hållbar utveckling av de mänskliga och sociala resurserna kan skapas.

5.1.3.1. Utan hållbar utveckling av de mänskliga och sociala resurserna kommer Europas samhälle och ekonomi inte att kunna bibehålla sin nuvarande andel av välståndet, kunnandet och inflytandet i världen eller stå på samma nivå som de allt starkare och inflytelserikare asiatiska staterna.

5.1.4. För Europa är det av stor direkt och indirekt betydelse att beslutsamt och effektivt angripa detta problem inom de egna gränserna och att vara pådrivande i moraliskt, politiskt och organisatoriskt avseende för att ta itu med detta problem på internationell nivå.

5.1.5. Det demografiska problemet i Europa, nämligen att Europas befolkning blir allt äldre samtidigt som det finns en stor risk att 30 % av ungdomarna (dvs. de som är inblandade i ungdomsbrottslighet och narkotikahandel) marginaliseras, är ett mycket allvarligt konstant hot mot den sociala sammanhållningen och mot Europas ekonomiska och sociala konkurrenskraft.

5.1.6. Den finansiella börda som det europeiska samhället måste bära, påfrestningarna på de enskilda ländernas resurser i arbetet att begränsa antisocial och brottslig verksamhet bland barn och den sociala börda som den organiserade brottslighetens användning av barn utgör, leder till oerhörd ekonomisk skada.

5.1.6.1. Investering i förebyggande verksamhet och i utveckling av de mänskliga och sociala resurserna och av den sociala sammanhållningen är helt klart en effektivare och på medellång sikt mer ekonomisk lösning.

5.1.7. Om problemet skall kunna angripas på regional, nationell och internationell nivå måste man skapa de rättsliga och institutionella ramar som krävs för att man skall kunna utforma och föra en viss politik och genomföra relevanta åtgärder. Dessa ramar skall bygga på internationellt godtagna regler och ha internationellt godtagna straffsatser.

- När det t.ex. gäller att bekämpa de i dag oacceptabla formerna av barnarbete, vem skall bestämma och vilka objektiva kriterier skall användas vid beslut om att ingripa i ett visst land i stället för i ett annat?

- Om åtgärder skall vidtas mot sexturism inriktad mot barn, skall man då främst rikta sig mot "efterfrågeländer" eller mot "utbudsländer"? Vem skall fatta beslut om detta och med vilka befogenheter, och vilket internationellt godkännande och stöd skall krävas?

Man måste ta itu med problemet på grundval av särskilda samordnade program och med ett organiserat samarbete som bygger på klara prioriteringar vad gäller länder och mål.

5.1.8. Integrerade och samordnade program krävs om insatserna skall bli effektiva.

5.1.8.1. Att utnämna oberoende övervakningsorgan för att kontrollera illegalt barnarbete kommer t.ex. inte att kunna få några effekter om det inte finns rättvisa och objektiva mekanismer för bestraffning på nationell nivå eller ett oberoende rättsväsende och en opartisk polismakt.

5.2. En ny ram på internationell nivå

5.2.1. Med utgångspunkt i de nya EU-mål som anges i Agenda 2000 () kan ESK ta olika specifika initiativ som rör samordning av olika aktörers insatser och av de åtgärder som syftar till att angripa de bakomliggande orsakerna till (all form av) exploatering av barn:

- på EU-nivå;

- på alleuropeisk nivå;

- på internationell nivå.

5.2.2. EU kan ta på sig en ledarroll i världssamfundets ansträngningar att utforma särskilda och ändamålsenliga program för att den ekonomiska utvecklingen i de mindre utvecklade regionerna i världen - Latinamerika, Afrika och Asien - även fortsättningsvis skall främjas.

5.2.3. Ekonomiska och sociala kommittén anser att EU kan och måste vidta åtgärder för att:

- modernisera FN och dess olika organ så att dessa kan spela en effektiv roll i kampen mot fattigdomen under 2000-talets första hälft;

- se till att FN och dess specialorgan (UNDP, ILO, Unicef, Unesco, WHO, FAO) får tillräckliga resurser för denna verksamhet;

- modernisera de internationella finansinstitutionerna (t.ex. Världsbanken, Internationella valutafonden) så att de skall kunna beakta sysselsättningen, de sociala behoven och behoven av utbildning och hälsovård i sina politiska strategier och program;

- konsolidera nya utvecklingsprocesser i nord-sydrelationerna;

- stödja besluten från Världstoppmötet om social utveckling och aktivt bidra till att de följs världen över;

- "främja den sociala dimensionen i internationella handelsavtal".

5.2.4. EU:s medlemsstater bör fortsätta att öka sina bidrag till ILO:s program för eliminering av barnarbete (IPEC) och bör tillsammans med arbetsmarknadens parter aktivt delta när en ny ILO-konvention mot de mest oacceptabla formerna av exploatering av barn skall utarbetas och antas. De bör också i högre grad verka för att denna ratificeras och ges en effektiv tillämpning världen över. Detta innebär bl.a. lämpliga former av stöd till utvecklingsländer som är villiga att tillämpa ILO-konventionerna om skydd av barn mot exploatering.

5.2.5. EU bör snarast möjligt skapa de rättsliga instrument som är avgörande för insatserna, antingen inom EU eller som en grupp av nationella delegationer som arbetar tillsammans inom FN.

5.2.6. EU bör ta initiativ för att se till dels att de resurser FN och olika internationella organ tillhandahåller används på ett öppet och effektivt sätt, dels att tillräckliga resurser ställs till förfogande och att samarbetet mellan medlemsstaterna och FN-organen blir effektivt.

5.2.7. På en internationell nivå och som ett led i samordningen kan Ekonomiska och sociala kommittén och dess ledamöter ta initiativ för att uppmuntra och underlätta:

- inrättandet av ett samordningsorgan för åtgärder riktade till barn i östra och västra Europa, och detta i samarbete med dess systerorganisationer och med beaktande av EU:s utvidgningsprocess och, där så är lämpligt, i samarbete med Europarådet, ILO, Världshandelsorganisationen, Unicef, Kyrkornas världsråd och liknande organisationer;

- inrättandet av regionala samordningsorgan för Afrika, Amerika och Asien i anslutning till dialogen mellan intressegrupper i samhälle och näringsliv.

ESK kan också

- ta på sig ansvaret för att katalogisera de internationella utvecklingsorganisationernas arbete och vartannat år utvärdera hur effektiva de olika åtgärderna för att bekämpa fattigdomen har varit.

5.2.7.1. ESK anser även att kommitténs förslag rörande de mänskliga rättigheterna i samband med EU:s utrikespolitik har kommit i rätt ögonblick.

5.2.7.2. ESK menar att samarbetet mellan Interpol, Europol och medlemsstaternas nationella polisväsenden bör stärkas.

5.3. Den europeiska nivån

5.3.1. Att utforma och genomföra en effektiv politik på europeisk nivå innebär följande:

- att samordna politikers och andra ansvariga gruppers arbete i medlemsstaterna;

- att samordna Europeiska unionens insatser med insatserna i övriga Europa.

5.3.2. Ekonomiska och sociala kommittén kan på europeisk nivå ta på sig uppgiften att inrätta en ständig kommitté som skall analysera och presentera modeller, medel och metoder för en kraftsamling i samhället som helhet och för en mobilisering av sociala grupper och intressegrupper i syfte att bekämpa exploateringen av barn.

5.3.3. När problemet inte längre ses endast som ett ekonomiskt eller rättsligt problem, eller som ett välfärdsproblem, får behovet av samordning en ny dimension.

5.3.4. Om problemet betraktas som en fråga om social utveckling, om att rädda de mänskliga och sociala resurser som befinner sig i farozonen, och om de politiska insatserna inriktas på att angripa de bakomliggande orsakerna och inte bara på att begränsa följderna av problemet, måste det finnas en aktiv och beslutsam samordning på nationell nivå mellan de myndigheter, institutioner, statliga organ och fristående organisationer som ägnar sig åt:

- förskole- och skolverksamhet, och långsiktig planering av denna verksamhet;

- livslångt lärande och fortbildning;

- yrkesrådgivning och sysselsättning;

- kultur, sport och fritidsverksamhet;

- stadsplanering, stadsförnyelse, utformning av trygga lekplatser i innerstadsområden;

- att bringa familjeliv och arbetsliv i harmoni;

- omformning av relationerna mellan hem och arbetsplats;

- samarbete mellan offentlig och privat sektor när det gäller:

fritidsverksamhet för barn (individ- och gruppaktiviteter);

underhållning för barn;

barn-TV;

litteratur för barn;

traditionella former av sociala projekt, välgörenhet, kyrkor, yrkesorganisationer, föreningar;

rättsväsende, polisväsende, socialtjänst;

lokalt självstyre.

6. Förslag till politiska insatser

6.1. Insatser i städerna

6.1.1. ESK anser att nya insatser för att skapa barnvänliga städer inte skall betraktas som en ökning av de socialpolitiska utgifterna utan snarare som en investering för att förbättra de mänskliga resurserna, för att skapa en hållbar utveckling av det mänskliga och sociala kapitalet och för att fortlöpande öka de europeiska städernas konkurrenskraft.

6.1.2. I en mängd gemenskapsdokument talas om behovet av en stadspolitik som angriper de enorma problem som de europeiska städerna står inför. Ytterligare insatser för att utforma integrerade metoder samt sammanhållna och kompletterande politiska åtgärder som även svarar mot de europeiska barnens behov måste betraktas som en liten investering som kommer att ge oerhörd avkastning och betydande resultat.

6.2. Ett nätverk med barnvänliga städer

6.2.1. Skapandet av ett nätverk med barnvänliga städer skulle kunna utgöra en katalysator för en långsiktig politik med effektiva, väl utprovade metoder som skulle kunna vara till fördel för en bredare publik (stadsplanering, förnyelse av städerna, restaurering av historiska stadskärnor).

6.2.2. När de allmänna kommunikationerna skall planeras, och när tåg- och busstationer skall utformas och byggas om, kan och måste man beakta barnens behov.

6.2.3. Öppna platser och offentliga platser, stationer, parker, och torg måste utrustas på ett sådant sätt att själva deras utformning gör dem säkra.

6.2.4. Att ge barn tillräckliga friluftsområden och att uppmuntra fritidsgårdar och skolor att satsa på pedagogiska och lärorika fritidsaktiviteter, är åtgärder som är av intresse för barn, föräldrar i allmänhet och ensamstående föräldrar i synnerhet.

6.2.5. Genom frivillig verksamhet i daghem, skolor, offentliga parker osv. kan utrymme skapas för att äldre skall kunna återinträda i ett socialt sammanhang och för att deras färdigheter skall kunna tas i anspråk.

6.2.6. Skolor som inte längre används i Europa p.g.a. minskningen av antalet barn kan användas för olika verksamheter, t.ex. som en workshop där människor på ett lättsamt sätt kan få en introduktion till hantverk och teknologi.

6.2.7. En annan åtgärd som kan vidtas är systematisk omvandling av getton till platser för kulturell interaktion under medverkan av bl.a. turistbyråer, ambassader, utställnings- och yrkesutbildningscentra.

6.2.8. Man bör göra en systematisk ansträngning att med hjälp av lokala kyrkor, skolor, företag och deras representanter, föreningar, fackföreningar och politiska partier återuppliva "grannskapskänslan".

6.2.9. Åtgärder kan vidtas för att upprätta band på organisationsnivå mellan stad och landsbygd (t.ex. genom producent- och konsumentföreningar, miljöskyddsorganisationer).

6.2.10. Program kan utformas för att ge förutsättningar för resor i pedagogiskt syfte (och till en låg kostnad) till natursköna områden i Europa, i kombination med miljöutbildningsprogram och nya möjligheter att utveckla alternativa former av turism, t.ex. historisk turism och kulturturism, baserad på nätverk av städer, exempelvis nätverk som Den industriella revolutionens städer, Reformationens städer och Europeiska städer av historisk och kulturell betydelse.

6.3. Ett allmänt medborgerligt engagemang

6.3.1. ESK och dess ledamöter, som representerar arbetsgivare, fackföreningar och andra intressegrupper i samhälle och näringsliv, kan ta vissa initiativ för att engagera samhällsmedborgarna i kampen mot exploatering, övergrepp och förstörelse när det gäller EU:s enorma mänskliga och sociala resurser i alla former.

6.3.2. ESK anser att man för att skapa ett klimat med allmän social mobilisering som kan bidra till att motverka flykten in i den privata sfären och den känsla av likgiltighet och håglöshet som råder i stora delar av samhället måste utforma nya metoder och insatser som är mycket mer integrerade och sammanhållna än traditionella kampanjer för att höja medvetenheten.

6.3.3. Här kan en mycket konstruktiv roll spelas av arbetsmarknadens parter och den europeiska sociala dialogen i bredaste bemärkelse.

6.3.4. Nya former av insatser krävs också, såväl från dem som traditionellt ägnar sig åt att befrämja den sociala sammanhållningen som från nya aktörer och institutioner, t.ex. fristående organisationer och lokala myndigheter. Fristående organisationer måste anpassa sin verksamhet eller också kommer en ny generation av fristående organisationer att uppstå. Fram till nu har de flesta fristående organisationer arbetat för samhället och i dess namn. De föreslagna nya typerna av fristående organisationer kommer inte att ta på sig uppgiften att angripa sociala problem och kommer inte att utgöra en ersättare för samhället eller staten. Tvärtom kommer deras mål att vara att bistå lokala grupperingar, att se till att förändringar sker och att använda problemen som en utgångspunkt för att tillägna sig den kapacitet vad gäller organisation och den kunskap om resurser som krävs för att lösa problemen. De kommer inte att ersätta traditionella sociala institutioner utan snarare hjälpa dem att modernisera de medel och metoder de använder i sin verksamhet och vid sociala ingripanden. Dessa fristående organisationer kommer genom sina mål av naturliga skäl att vara små och flexibla och inte kräva stora utgifter. De kommer att utvecklas gradvis, i form av nätverk, och detta gör att de kan få en fast förankring och reagera snabbt på speciella inslag i den lokala situationen. På detta sätt kan de stå fria från den hierarkiska och byråkratiska multinationella modellen. Dessa insatser kan ges större uppmuntran på EU-nivå och medlemsstatsnivå.

6.3.5. Målen för en allmän mobilisering av samhället får inte begränsas till så kallade högriskgrupper eller till dem som är närmast berörda av problemet.

6.3.5.1. En allmän mobilisering av samhället kan och måste inriktas på en mer omfattande "gråzon" med sociala skikt och ungdomar som drabbas av kriser inom familjen, i staden, bland de arbetslösa, osv.

6.3.5.2. Åtgärder på detta område kan vara indirekta men samtidigt kompletterande och sammanhållna, t.ex. en genomgripande, fortgående, Europaomfattande ansträngning att stärka, främja och öka icke-politiska ungdomsorganisationers status (t.ex. scouter) och att utveckla politiska ungdomsorganisationer av alla politiska inriktningar i en Europaomfattande kampanj för att återuppliva de yngre generationernas engagemang, i kontrast till dagens resignation, tillbakadragenhet och extremism.

6.3.5.3. Insatser måste göras för att se till att ungdomsorganisationer, såväl politiska som icke-politiska, inte blir överprofessionaliserade eller överbyråkratiserade, och de måste uppmuntras att vara öppna inför samhället.

6.3.5.4. Alla politiska åsiktsriktningar i Europaparlamentet kan och måste engageras i denna ansträngning.

6.3.5.5. Kyrkornas världsråd kan inleda en egen kampanj för att återuppväcka och återställa den roll som spelas av kyrkliga ungdomsorganisationer, något som skulle kunna stärka dess egen position. Katolska ungdomars massmöte i Paris nyligen visar också att ungdomar ställer upp när de uppmanas att engagera sig.

6.3.5.6. Åtgärder bör vidtas på Europanivå för att skapa belöningar och priser för ungdomsorganisationers program och insatser inriktade på att lösa sociala problem.

6.3.5.7. Dessa belöningar och priser kan instiftas av Europaparlamentet, rådet och kommissionen inom ramen för ungdomspolitiken, och de kan stödjas av de nationella parlamenten och kyrkorna (Kyrkornas världsråd och lokala kyrkor).

6.3.5.8. I samarbete med behöriga avdelningar inom kommissionen, Unicef, Regionkommittén och paraplyorganisationer för europeiska ungdomsorganisationer kan ESK anordna en alleuropeisk konferens om ungdomars engagemang i Europa.

6.3.5.9. Det skulle vara möjligt att inom ett program "Ungdom för Europa 2000+" - möjligen under ansvar av en ny EU-kommissionär för ungdomsfrågor - genomföra pilotprojekt och insatser för dynamisk benchmarking av och upplysning om ungdomsfrågor, för att den yngre generationen i Europa skall kunna komma i åtnjutande av en lämplig fysisk, psykologisk och kulturell utveckling. Detta skulle t.ex. kunna omfatta följande:

- "Utmanande" turism för ungdomar, och program för kulturövergripande ekologisk utbildning och kommunikation, skulle kunna organiseras vid större floder eller floder av historisk betydelse i Europa. Man skulle t.ex. kunna anordna en serie läger längs Donau och utforma ett multilateralt program mellan de länder som Donau genomflyter kallat "En resa genom Donaus kulturer";

- liknande program skulle kunna anordnas i Alperna eller av länderna kring Adriatiska havet och Joniska havet;

- konsthögskolor i Europa skulle t.ex. kunna inrätta ett permanent forum för kulturdialog som skulle vara beläget i en stad i Europa och förvaltas av två eller tre universitet i form av ett multilateralt program;

- ett permanent forum för ekumenisk dialog skulle kunna inrättas som en del av ett multinationellt program som inbegriper teologiska skolor och representanter för olika samfund, och syfta till att främja en känsla av solidaritet, tolerans och kanske rentav samarbete mellan ungdomar med olika trosåskådning som ett led i att angripa de problem de står inför.

6.3.5.10. Åtgärder bör vidtas för att övertyga myndigheter på kommunal och nationell nivå i medlemsstaterna att uppmuntra massmedierna att göra program som gynnar framväxten av en ansvarsbetonad kultur med demokrati och deltagande, där det råder jämlikhet mellan olika folkslag och kulturer, och program som främjar olika modeller för ungdomsverksamhet, metoder för unga människor att organisera sig, sunda livsstilar och demokratiska former för socialt umgänge, mobilisering och effektiv sysselsättning för ungdomar.

6.3.5.11. Man bör skapa ett permanent centrum med uppgift att lämna information om goda metoder när det gäller program för verksamhet som skall utföras av ungdomsorganisationer på lokal eller europeisk nivå.

6.3.5.12. Kommittén anser att följande åtgärder är nödvändiga förutsättningar för att mobilisera samhället samt för att öka dess engagemang i bekämpningen av problem och olaglig verksamhet som är skadlig för barn:

- en kampanj på europeisk nivå för att återupprätta domstolarnas auktoritet och effektivitet;

- en av medlemsstaterna driven kampanj på europeisk nivå för att få slut på korruptionen inom polisen;

- en av medlemsstaterna driven kampanj på europeisk nivå för att göra och behålla kriminalvårdssystemet fritt från brottslig verksamhet;

- barnhem är en särskilt angelägen fråga, där åtgärder behöver vidtas på europeisk och nationell nivå både i Väst- och Östeuropa; kommittén anser att frågan bör behandlas i ett särskilt yttrande.

6.3.5.13. Det är helt nödvändigt att man i Europa tar steget från kulturutbyten för ett litet antal unga människor till att skapa såväl permanenta organ för ömsesidig påverkan och kommunikation som förfaranden för att behandla gemensamma problem och mobilisera stora delar av Europas unga. Detta kommer att utmynna i fasta band och en intressegemenskap mellan unga människor i Europa.

6.3.5.14. Den ökade kostnaden för att bekämpa utbrott av rasism, främlingsfientlighet, rasistiskt våld och ungdomsbrottslighet kan omvandlas till en investering i social sammanhållning med hjälp av en ny politik för unga människor i Europa, en politik som kommer att spegla de europeiska folkens arv och strävanden.

6.4. Arbetslöshet och fattigdom

6.4.1. Ekonomiska och sociala kommittén har målmedvetet inriktat sig på den prioriterade frågan om sysselsättning som del av en modell för hållbar ekonomisk och social utveckling. Den har fäst stor vikt vid att den ekonomiska och monetära unionen förverkligas i enlighet med tidtabellen i syfte att stimulera förtroende och sysselsättning. Den har stött idén om jämförbara kriterier för att mäta förmåga att skapa sysselsättning, en flerårsplan som omfattar särskilda åtgärder och en bindande tidtabell samt instrument och övervakningsmekanismer som medlemsstaterna har åtagit sig att införa. Kommittén har uppmuntrat bruket av dynamiska förfaranden för att identifiera exempel på goda metoder, bland andra en beskrivning på europeisk nivå av konsekvenserna för sysselsättningen. Kommittén har ständigt uppmanat kommissionen att stimulera framväxten av målinriktade och sektorsspecifika ramstrategier för tillväxt och sysselsättning, som innebär ett aktivt samarbete och engagemang från arbetsgivare och arbetstagare. Kommittén har begärt att strukturfonderna skall göras om i grunden för att gynna varaktiga, "nya" arbeten. Den har särskilt stött målet att på europeisk nivå garantera alla ungdomar i Europa att de, inom ett år efter att de gått ut skolan, skall ha tillgång till en anställning, till praktik eller ytterligare utbildning. Kommittén har förordat mer precisa mål för utbildning och yrkesträning, såväl kvalitativt som kvantitativt. Den har också rekommenderat att skattepolitiken i Europa skall ses över med utgångspunkt från effekten på sysselsättningen, och att en samordnad europeisk skattestrategi efter förhandlingar skulle leda till en allmän minskning av de icke-löneanknutna arbetskostnaderna. Kommittén har uttalat sig till förmån för lägre momssatser för arbetskraftsintensiva varor och tjänster som erbjuder stora möjligheter att skapa sysselsättning. Den har uttryckt starkt stöd för entreprenörskap och investeringar i små och medelstora företag som skapar arbetstillfällen samt i mikroföretag. Kommittén har välkomnat Europeiska investeringsbankens "Amsterdam Special Action Programme" och har uppmanat EIB att inta en mer riskbenägen inställning till projekt som kan skapa fler arbetstillfällen och höja kvaliteten på dessa, med hänsyn tagen till den företagsekonomiska livskraften. Kommittén har också förordat en förhandlad omläggning och minskning av arbetstiden som tillsammans med funktionell flexibilitet, attraktiva möjligheter till deltidsarbete samt längre öppethållande kunde ha en positiv inverkan på sysselsättningen, inom ramen för kollektivavtal.

6.4.2. Fattigdom och social utslagning

6.4.3. Kommittén har vid upprepade tillfällen föreslagit handlingsprogram för inkomststöd och förebyggande av fattigdom i enlighet med den europeiska sociala modellen.

7. Åtgärder mot turism där barn utnyttjas sexuellt

Meddelande från kommissionen ().

7.1. Allmänna kommentarer

7.1.1. Kommissionens meddelande bör ses som ett bidrag till Europeiska unionens ansträngningar på bred front att bekämpa övergrepp och utnyttjande av barn i sexuellt hänseende.

7.1.2. Man ger i meddelandet relief åt slutsatserna från världskonferensen i Stockholm mot sexuellt utnyttjande av barn för kommersiella ändamål (augusti 1996), framför allt det handlingsprogram som togs fram som ett resultat av konferensen.

7.1.3. Kommissionens meddelande kan ses som uttryck för en i huvudsak balanserad inställning, enligt vilken man tar upp problem både vad gäller efterfrågan på turism där barn utnyttjas sexuellt och motsvarande utbud.

7.1.4. Kommissionens grundläggande förslag utgår från insatser på tre fronter:

- avskräcka och straffa personer som förgriper sig sexuellt på barn;

- vidta särskilda åtgärder för att minska både utbudet och efterfrågan på turism där barn utnyttjas sexuellt;

- uppmuntra medlemsstaterna att inta en gemensam hållning till problemet.

Att avskräcka och straffa personer som utnyttjar barn sexuellt

7.1.5. För att uppnå det förstnämnda målet inser kommissionen att det behövs ett rättsligt samarbete och harmonisering av lagstiftning. Det råder inget tvivel om att man måste påskynda förfarandet för att harmonisera lagstiftningen, från definitioner till påföljder.

7.1.6. Eftersom man känner till vilka länder och regioner som tar emot sexturister som utnyttjar barn sexuellt, kunde man i större utsträckning avskräcka dessa personer genom att inrätta övervakningscentra vid vilka man i lämplig utsträckning anställer kvalificerad personal från sexturisternas ursprungsländer respektive de länder som tar emot dem. Dessa centra skulle ha till uppgift att registrera, uppdaga och offentliggöra fall av sexuellt övergrepp mot barn.

7.1.7. Hotet om att avslöjas i hemlandet är kanske en av de mest effektiva metoderna för avskräckning.

7.1.8. Kraftfulla åtgärder bör vidtas för att se till att det inte finns någon organiserad förmedlingsverksamhet för sådana tjänster i efterfrågeländerna. Det skulle ha en starkt avskräckande verkan om man bestraffade företag som gör reklam för, organiserar eller främjar sexturism där barn utnyttjas samt offentliggör namnen på dem i ledningen och på de anställda.

7.2. Att hejda strömmen av sexturister från medlemsstaterna

7.2.1. Under denna rubrik betonar kommissionen betydelsen av åtgärdsprogram för att öka medvetenheten och utarbeta uppföranderegler.

7.2.2. Förslagen om att öka medvetenheten är viktiga under förutsättning att sådana kampanjer inte samtidigt leder till att den allmänna opinionen vänjer sig vid problemets existens och omfattning samt därigenom blir likgiltig för eller tolererar problemet.

7.2.3. När det gäller uppföranderegler och självreglerande mekanismer inom turistnäringen anser kommittén att - uppföranderegler måste utarbetas så snabbt som möjligt och människor måste uppmuntras att iaktta dem genom att man inför utmärkelser på lokal, nationell och europeisk nivå som turistnäringen skulle kunna använda med god verkan i sin reklam.

7.2.4. Kommittén anser att problemet är så allvarligt och utbrett att det kräver en allsidig avskräckningspolitik som omfattar påföljder generellt för marknadsföring i efterfrågeländerna samt påföljder för handel med barn och tillhandahållande av sexturismtjänster där barn utnyttjas sexuellt.

7.2.5. Ett godkännande av deklarationer är inte detsamma som en avskräckningspolitik.

7.2.6. Tyska reseföretag utgör ett bra exempel på självreglering, när de uppmärksammar den nyckelroll som reseföretagen spelar inom turistnäringen och behovet av att formulera en otvetydig politik för att reglera deras verksamhet på varje nivå, från uppföranderegler till bestraffningsåtgärder.

7.2.7. Ett djärvt steg i rätt riktning vore att undersöka möjligheten av eller nyttan med att inrätta specialiserade turistpolisenheter i de medlemsstater där sådana inte finns och samordna deras verksamhet via Europol och Interpol, samt vidta lämpliga åtgärder för att förstärka och "utrusta" dessa enheter med den nödvändiga infrastrukturen.

7.3. Att bidra till kampen mot den barninriktade sexturismen i tredje land

7.3.1. Kommissionens förslag utgör ett betydelsefullt bidrag till kampen mot detta problem.

7.3.1.1. Kommittén anser inte att tredje länder utgör ett enda, homogent område. Politiska, ekonomiska, religiösa och kulturella skillnader gör det nödvändigt och möjligt att utveckla olika handlingsprogram, åtgärder och typer av samarbete.

7.3.2. Kommittén föreslår att frågan sätts upp på dagordningen för dialogerna med länderna i Öst- och Centraleuropa, med övriga länder i Medelhavsområdet respektive Asean-länderna.

7.3.3. Inom ramen för dialogen om EU:s utvidgningen är det angeläget att särskilt tydligt framhålla i alla avseenden att respekten för mänskliga rättigheter - särskilt barnens rättigheter - samt harmoniseringen och efterlevnaden av lagar om handel med barn med avseende på sexturism är frågor av utomordentlig betydelse för EU.

7.4. ESK:s roll

7.4.1. Ekonomiska och sociala kommittén kan ta initiativet till, och ansvaret för, att utnyttja dialogen med sina motsvarigheter i varje grupp av länder som utgör en särskild kategori i de berörda regionerna i syfte att aktualisera och ta itu med frågan.

7.5. Mer allmänna politikområden

7.5.1. Kommittén anser att EU inom ramen för sin internationella roll kan ta upp frågan som en prioritering för det internationella samfundet.

7.5.2. I dialogen med internationella organisationer som FN, Unesco och Unicef, i dialogen Nord-Syd, inom Världshandelsorganisationen m.m. måste EU gynna handlingsprogram med klart angivna tidsgränser och geografiska målområden som är tydligt inriktade på att motverka problemets bakomliggande orsaker.

7.5.3. Kommitténs förslag om hur utnyttjande av barn bör hanteras på internationell och europeisk nivå gäller naturligtvis också för kampen mot orsakerna som ligger till grund för turism där barn utnyttjas sexuellt.

7.5.4. Förslaget att inrätta regionala samordningsorgan för att behandla frågan om utnyttjande av barn (ESK:s initiativ) avser förstås även frågan om turism där barn utnyttjas sexuellt.

Bryssel den 2 juli 1998.

Ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Tom JENKINS

() Se ESK:s yttrande - EGT C 153, 28.5.1996.

() "Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till skydd mot ekonomiskt utnyttjande och mot att utföra arbete som kan vara skadligt eller hindra barnets utbildning eller äventyra barnets hälsa eller fysiska, psykiska, andliga, moraliska eller sociala utveckling". FN:s konvention om barnets rättigheter, 1989, artikel 32.1.

() Se ESK:s yttrande om "En europeisk barnkulturpolitik", fotnot 1.

() Läget för världens barn, 1997/Unicef.

() KOM(96) 547 slutlig.

() "De framtida relationerna Nord-Syd: mot en hållbar ekonomisk och social utveckling", "Cahiers" från Forward Studies Unit, 1997/1.

() Unesco, Unicef, Kyrkornas världsråd, Europarådet, icke-statliga organisationer.

() KOM(97) 197 slutlig, 6.5.1997.

() KOM(97) 47 slutlig, 10.2.1997.

() KOM(97) 142 slutlig, 30.4.1997.

() KOM(96) 547 slutlig, 27.11.1996.

() Att förvandla Europeiska unionen till en aktör på internationell nivå, att uppnå komplementaritet mellan intern och extern politik, att utveckla en strategi för mänskliga resurser.

BILAGA I till Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande

Behovet av gemensam terminologi

Att klargöra vad en term betyder är ett användbart verktyg när man skall förstå varandra på ett effektivt sätt, utarbeta handlingsprogram, genomföra riktlinjer och harmonisera politikområden.

Eftersom ett stort antal icke-statliga organisationer berörs av frågan, måste en gemensam terminologi fastställas och användas.

Grundläggande begrepp och definitioner

Vad menas med "barn"?

Enligt FN:s deklaration om barnens rättigheter avser begreppet "barn" personer under 18 års ålder.

Enligt ILO-konvention nr 138 är minimiåldern för ett lagligt anställningsförhållande 15 år. Utgångspunkten är här minimiåldern för avslutandet av den obligatoriska skolgången (6 + 9 = 15).

Skilda rättssystem har olika definitioner på tillåtet arbete för barn mellan 15 och 18. Enligt den tyska lagstiftningen om skydd för barn i arbete och om bistånd åt barn och ungdomar definieras en ung person under 14 år som barn. Personer mellan 14 och 18 år som har fått dispens från den obligatoriska skolgången anses som ungdomar.

Skolan är obligatorisk till 15 års ålder i Tyskland och Österrike, till 16 i Frankrike, Storbritannien och Nederländerna.

Åldern för laglig anställning överensstämmer i allmänhet med slutet på den obligatoriska skolgången.

Juridiskt bindande ålder för samtycke till sexuellt umgänge

Kommittén anser att en möjlig harmonisering på EU-nivå av åldern för samtycke till sexuellt umgänge är en fråga som bör undersökas av de behöriga myndigheterna.

Utnyttjande av barn

Utnyttjande av barn skall anses omfattande följande:

a) tredje persons utnyttjande av barn i eget intresse på ett sätt eller för ett ändamål som är skadligt för barnets fysiska eller psykiska välbefinnande;

b) varje beteende som strider mot barnets rättigheter enligt FN:s deklaration;

c) varje beteende som bryter mot samhällsmoralen i endera förövarens eller offrets hemland.

Övergrepp mot barn

Kommittén anser att allt fysiskt eller psykiskt våld mot ett barn oavsett anledning skall sorteras in under denna rubrik.

Utövande av våld mot barn i eget intresse och för egen tillfredsställelse skall definieras som övergrepp. Direkt eller indirekt tvång mot barn att handla till förmån för eller för att tillfredsställa tredje man skall anses utgöra övergrepp eller dålig behandling av barn. Att utöva fysiskt eller psykiskt våld mot barn i "samhällets", "familjens" eller "nationens" intresse skall också anses som övergrepp. Att använda barn för att erotiskt och sexuellt tillfredsställa och glädja vuxna människor skall också anses utgöra övergrepp mot och utnyttjande av barn (fysiskt och psykiskt).

Vanvård och dålig behandling

Vanvård när det gäller ett barns fysiska och psykiska behov samt dålig behandling av barn utgör fenomen som kan definieras olika beroende på de moralbegrepp som är förhärskande i olika samhällen eller sociala grupper. Emellertid finns det nästan överallt gränser för vad som tolereras och en stat som ingriper när gränsen överskrids.

Denna kategori kräver särskild uppmärksamhet, eftersom den omfattar ett stort antal barn som närmar sig, eller har nått, punkten då de endera befinner sig på gatan eller blir kvar hemma under allt svårare omständigheter. Det är denna kategori som kan komma att bidra till en ökning av antalet gatubarn. Ingripanden från samhällets sida är i viss utsträckning omöjliga. Samtidigt är det den kategori där preventiva åtgärder kan ha en reell effekt.

Övergivande

Övergivande av barn

Kommittén definierar övergivande av barn som att ett barns föräldrar eller släktingar upphör att sörja för eller ha kontakt med barnet.

Barns övergivande av hem och familj

Ett barns övergivande av hem och familj - tillfälligt, upprepat eller permanent - är det begrepp som används för att definiera ett barns brytning med hem och familj.

Det framgår av de angivna definitionerna att utnyttjande och dålig behandling av barn är en process som är dynamisk, mångfasetterad och komplicerad samt stadd i förändring. Om man angriper problemet genom att se det som en samling individuella brott, kommer man inte att kunna fastställa och ta itu med de bakomliggande orsakerna.

Utnyttjande av barn, oavsett form eller omfattning, är i första hand ett socialt problem, ett symtom på ett samhälle i obalans. Det utgör också ett brott som när det begås omfattar en socialt problem i form av förövare och offer. Om det sociala problemet inskränks till att utgöra en brottslig handling, styr detta valet av åtgärder för att ta itu med problemet och brottet.

Turism där barn utnyttjas sexuellt

Vi definierar turism där barn utnyttjas sexuellt som organiserad turism, vilken har till huvudsakligt syfte att åt sina kunder tillhandahålla "tjänster" där barn utnyttjas sexuellt, eller resor under vilka sådana tjänster tillhandahålls i organiserad form, eller länkar till "nätverk" som tillgodoser denna typ av efterfrågan.

Kommittén instämmer i den profil och definition som kommissionens meddelande () ger när det gäller de särskilda kategorier av turister som medverkar i turism där barn utnyttjas sexuellt.

() KOM(96) 547 slutlig.

BILAGA II till Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande

Åtgärder från kommissionens sida för att motverka problemen med utnyttjande av barn ().

() SEK(97) 1265, 24.6.1997.