Yttrande från Regionkommittén om "Agenda 2000: Finansiering av Europeiska unionen efter 1999 med hänsyn till 2000-talets utvidgningsperspektiv och utmaningar"

(98/C 64/06)

BAKGRUND

- Regionkommitténs beslut av den 11 juni 1997 att i enlighet med artikel 198c fjärde stycket i EG-fördraget avge ett yttrande om "Agenda 2000: Finansiering av Europeiska unionen efter 1999 med hänsyn till 2000-talets utvidgningsperspektiv och utmaningar", samt att anmoda utskott 1 "Regional utveckling, ekonomisk utveckling, finansiella frågor på lokalt och regionalt plan" att förbereda yttrandet.

- Europeiska kommissionens dokument "Agenda 2000: En förstärkt och utvidgad union" (KOM(97) 2000 slutlig).

- Det utkast till yttrande som utskott 1 antog den 3 oktober 1997 (CdR 303/97 rév. 2, föredragande: Rembert Behrendt och Bente Nielsen).

Mot bakgrund av ovanstående antog Regionkommittén vid sin 20:e plenarsessionen den 19-20 november 1997 (sammanträdet den 20 november) följande yttrande.

1. Inledning

1.1. Den 16 juli 1997 lade Europeiska kommissionen fram sitt meddelande "Agenda 2000: En förstärkt och utvidgad union". Europeiska rådet hade i december 1995 uppmanat kommissionen att omedelbart efter regeringskonferensen lägga fram ett samlat dokument om unionens framtida ekonomiska ramar, med hänsyn tagen till den förväntade utvidgningen. Meddelandet ger substans åt de institutionella och fördragsmässiga ramar för unionen som utvidgats av regeringskonferensen. Detta hänger tydligt samman med Amsterdamfördraget som skall ratificeras av medlemsstaterna.

1.2. Regionkommittén noterar med intresse kommissionens utgångspunkt att i ett sammanhang analysera frågan om finansieringen av de uppgifter unionen står inför: östutvidgningen, frågan om att bevara EU:s inre och yttre handlingskraft, att säkra konkurrenskraften och att skapa mer sysselsättning. Detta visar samtidigt att de beslut som skall fattas om unionens framtida finansiering kräver en komplex integrationspolitisk bedömning och att de anpassningar, reformer och förändringar av EU som behövs inte bara förorsakas av utvidgningen.

2. Den ekonomiska ramen 2000-2006

2.1. För att finansiera Europeiska unionens uppgifter under perioden 2000-2006 föreslår kommissionen i Agenda 2000 en ram på sammanlagt 745,5 miljarder ecu, (medel för åtaganden, prisnivå 1997). Det är i genomsnitt 106,5 miljarder ecu per år, jämfört med ett maximalt utgiftstak på 97,8 miljarder ecu 1999, det sista året i den ekonomiska plan som beslutades av Europeiska rådet i Edinburgh 1992. Då skall man beakta att kommissionen räknar med de första nya medlemsstaternas inträde år 2002 och att motsvarande höjningar av budgeten förutses från samma tidpunkt. För åren 2000 och 2001 skall utgiftstaket höjas med två miljarder ecu Regionkommittén betraktar denna av kommissionen föreslagna utgiftsram som en bra utgångspunkt för att i förhandlingarna mellan medlemsstaterna och gemenskapens organ nå en kompromiss mellan de nationella sparkraven, budgetdisciplinen på alla nivåer och behovet av en rimlig finansiering av unionen och dess politikområden.

2.2. Av gemenskapens utgifter avsätts i den framtida ekonomiska ramen 44,2 % för den gemensamma jordbrukspolitiken, 36,9 % för att stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen och knappt 7 % för inre respektive yttre politikområden. För förvaltningskostnader och reserver avsätts 5,4 %. Regionkommittén noterar att denna fördelning av utgifterna tar hänsyn till de omedelbara behoven hos regioner och kommuner som släpar efter i utvecklingen eller har strukturella omställningsproblem, men betonar att det fortfarande är nödvändigt att utveckla den ekonomiska och sociala sammanhållningspolitiken för att minska nackdelarna för de mest eftersatta regionerna. Samtidigt måste man konstatera att en relativt sett ringa andel av gemenskapens utgifter avsätts för att stärka Europas internationella konkurrenskraft, inklusive stödet till forskning, teknik och innovationer. På lång sikt måste man överväga om strukturen i gemenskapens budget svarar mot de strategiska utmaningar som unionen står inför.

2.3. Kommittén välkomnar att kommissionen i sitt förslag till ekonomisk ram bibehåller det utgiftstak på 1,27 % av EU:s bruttonationalprodukt som fastställts i gällande beslut om egna medel. Kommissionen erkänner därmed att en ökning av gemenskapens utgifter måste vara kopplad till den verkliga ekonomiska tillväxten inom EU och att alla besparingsmöjligheter måste utnyttjas även på gemenskapsnivå med hänsyn till budgetsituationen och sparkraven i alla medlemsstater.

2.4. Kommissionen utgår i sin ekonomiska ram från en beräknad tillväxt på 2,5 % per år i de 15 nuvarande medlemsstaterna och 4 % per år i de blivande medlemsstaterna. Eftersom dessa prognoser innehåller många osäkerhetsmoment och eftersom det även i meddelandet Agenda 2000 görs demografiska prognoser och prognoser för utvecklingen av den totala arbetsplatstillgången som inte helt överensstämmer med en sådan optimistisk hypotes angående den ekonomiska utvecklingen måste man välkomna att kommissionen inte avser att utnyttja de egna medlen fullt ut. De utgifter kommissionen planerar, utnyttjar under åren 2000-2001 bara 1,24 % av EU:s BNP och under de följande åren 1,22 %. Detta spelrum kompenserar variationer på ca 2 % i den ekonomiska tillväxten.

2.5. Ytterligare spelrum uppstår på grund av skillnaden mellan de verkliga utgifterna i unionens budgetplaner och de planerade utgiftstaken. Kommissionen planerar till exempel i budgetutkastet för 1999 att utnyttja 1,15 % av BNP för egna medel, medan förslaget till ekonomisk ram för 1999 utgår från ett tak på 1,25 %. Regionkommittén pläderar visserligen inte för en sänkning av utgiftstaken i den ekonomiska ramen, men kommittén ber kommissionen om en närmare förklaring till skillnaden mellan de aktuella budgetberäkningarna och de uppgifter för år 1999 som den nya ekonomiska ramen byggde på. Samtidigt pekar kommittén på att de beräknade medlen i den nya ekonomiska ramen är maximivärden, som kommissionen - liksom i den löpande ramen - om möjligt skall underskrida i budgetförslagen. Det gäller i synnerhet perioden fram till de första nya medlemsstaternas inträde, under vilken reella utgiftsökningar på över 10 % inte vore försvarbara med hänsyn till de sparkrav som i synnerhet regioner och kommuner är underkastade.

3. Framtida finansieringssystem

3.1. Eftersom de nödvändiga utgifterna under den period som omfattas av nästa ekonomiska prognos skall finansieras med bibehållet tak för egna medel på 1,27 % av BNP, anser kommissionen att det varken av tekniska eller rättsliga skäl är nödvändigt att ändra det beslut om egna medel som ligger till grund för finansieringssystemet. Regionkommittén beklagar att kommissionen med denna slutsats föregriper sitt meddelande om finansieringssystemets sätt att fungera. Enligt artikel 10 i beslutet om egna medel av den 31 oktober 1994 är kommissionen ålagd att lägga fram detta meddelande och har aviserat det till 1998.

3.2. Till en analys av finansieringssystemet hör enligt artikel 10 i beslutet, förutom frågan om tillräckliga ekonomiska medel och om tak för egna medel, också en analys av de nuvarande och de framtida ekonomiska förbindelserna mellan medlemsstaterna och EU - inklusive en analys av eventuella obalanser i budgeten hos vissa medlemsstater - samt en bedömning av de olika källorna för egna medel. Regionkommittén betraktar kommissionens argumentation om dessa frågor i Agenda 2000 som otillräcklig och uppmanar kommissionen att ta ställning i detalj i det meddelande som skall läggas fram 1998.

3.3. Kommissionen erkänner själv att det måste undersökas om det nuvarande systemet anpassar medlemsstaternas bidrag till deras ekonomiska och finansiella styrka. I vissa medlemsstater diskuteras detta intensivt. Dessa diskussioner måste tas på allvar eftersom de rör Europeiska unionens sätt att fungera och även hur den accepteras av politiker och allmänheten.

3.4. Regionkommittén håller med om att den europeiska integrationsprocessen inte bara kan bedömas efter saldot av intäkter och utgifter i budgeten, eller efter betalningar och återbetalningar till medlemsstaterna. Å andra sidan är det legitimt att medlemsstater, regioner och kommuner analyserar de ekonomiska följderna av beslut som fattas på gemenskapsnivå, liksom man gör på nationell nivå. Regionkommittén påpekar dock att ett ensidigt betraktande av dessa så kallade nettosaldon skulle degradera unionen till ett instrument för överföring av schablonbelopp och beröva gemenskapens politikområden deras grundläggande sakinnehåll. Medan medlemsstaternas bidrag till gemenskapens budget måste bestämmas av deras ekonomiska och finansiella styrka, måste integrationspolitiska överväganden stå i centrum på utgiftssidan som avgör återbetalningarna till medlemsstaterna.

3.5. Ändå erkänner även kommissionen att det ibland kan uppstå tillfälliga obalanser i budgeten, som man måste ta hänsyn till när bidraget till gemenskapens budget räknas ut. Av det skälet skulle EU:s finansieringssystem kunna kompletteras med en korrigeringsmekanism för det fall att bidragen i orimlig grad överstiger en medlemsstats ekonomiska och finansiella kapacitet. Regionkommittén ber kommissionen att ta med dessa överväganden i meddelandet om finansieringssystemet. Eftersom beslutet om egna medel måste godkännas och ratificeras av alla medlemsstater kan ändringar bara göras om alla är eniga. Detta får dock inte hindra att man analyserar möjliga kompletteringar och förhandlar seriöst om dem.

4. Ekonomisk och social sammanhållning

4.1. Regionkommittén hänvisar vad gäller dessa frågor till sin ståndpunkt som uttrycks i yttrandet om "Första rapporten från kommissionen om ekonomisk och social sammanhållning (artikel 130b i EG-fördraget)" (), särskilt när det gäller att upprätthålla insatserna inom sammanhållningspolitiken. Kommittén vill återigen understryka att EU:s strukturpolitik har bidragit till ekonomisk och social sammanhållning samt till att öka den ekonomiska tillväxten och skapa nya möjligheter för eftersatta regioner med industrier på tillbakagång.

4.2. Regionkommittén bekräftar att den politiska strävan att stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen är en grundsten för EU, som står inför enorma utmaningar i samband med den kommande utvidgningen. Kommittén stöder kommissionens förslag att finansiera EU:s framtida strukturpolitik i de nuvarande och de nya medlemsstaterna inom nu gällande tak för egna medel och med bibehållen andel för strukturutgifterna på 0,46 % av unionens BNP.

4.3. Därmed skulle följande medel stå till förfogande för EU:s framtida strukturpolitik: inom ramen för nuvarande union med 15 medlemsstater: 230 miljarder ecu (209,7 miljarder för strukturfonderna, 20,3 miljarder för sammanhållningsfonden, i 1997 års prisnivå), för de nya medlemsstaterna 38 miljarder ecu och som hjälp för att förbereda anslutningen 7 miljarder ecu. Den föreslagna medelstilldelningen visar tydligt att EU:s utvidgning inte skall finansieras på bekostnad av gemenskapens svagaste och mest problemtyngda regioner. Samtidigt kan nya medlemsstater redan från början inkluderas på lika villkor i EU:s ekonomiska och sociala sammanhållning - och därmed i den europeiska solidariteten.

4.4. Regionkommittén accepterar att detta mål bara kan realiseras om stödet inriktas på de mest behövande regionerna och på de svåraste problemen för den ekonomiska och sociala sammanhållningen. Genom att koncentrera medlen kan man säkerställa att det genomsnittliga stödet till framtida mottagarregioner under åren 2000-2006 inte sjunker under den nivå som uppnåddes 1999. Därför välkomnar kommittén också att de totala överföringarna från strukturfonderna och sammanhållningsfonden i framtiden inte skall överstiga 4 % av respektive medlemsstats bruttonationalprodukt. Med detta tak förebygger man eventuella svårigheter för medlemsländerna att tillgodogöra sig anslagna medel.

4.5. Alla regioner - och i synnerhet de fattiga och eftersatta regionerna - kommer att i ökande, men varierande utsträckning uppleva att konkurrensen skärps när globaliseringen ökar, t.ex. på grund av liberaliseringen av jordbrukspolitiken, den inre marknaden, den ekonomiska och monetära unionen och EU:s utvidgning. Därför har alla regioner behov av att ställa om sig till de nya villkoren och samtidigt begränsa de negativa sociala följderna av denna omställning.

4.6. Regionkommittén är därför överens med kommissionen om att man även i fortsättningen skall koncentrera sig på regionernas olika förmåga att skapa en bärkraftig utveckling och anpassa sig till nya villkor på arbetsmarknaden, att man skall fortsätta det kombinerade stödet för en balanserad geografisk utveckling av EU och en utveckling av EU:s mänskliga resurser, samt att man skall satsa på en integrerad regional utvecklingsstrategi, som kombinerar produktiva investeringar med att man stärker "human resources".

4.7. Regionkommittén bekräftar att det är nödvändigt att koncentrera insatsen. Det får emellertid inte tolkas som att den "stödberättigade befolkningen" schablonmässigt skall inskränkas. En starkare koncentration av det ekonomiska stödet till vissa sakområden i de enskilda regionerna kan även uppnås genom att stödnivån differentieras. Regionkommittén håller med om att det behövs övergångsregler för regioner som förlorar stödet, så att de kan bibehålla hittills uppnådda resultat och fortsätta sin omställning till nya villkor. Övergångsreglerna måste utformas så att de inte strider mot koncentrationsprincipen. Regionkommittén skulle önska ett klargörande när det gäller sådana övergångsregler.

4.8. Regionkommittén stöder kommissionens förslag till:

- ett nytt mål 1, som ger hög prioritet till de mest eftersläpande regionerna och som skulle innebära att särskilda regler fastställdes för de nordligaste och mest glesbefolkade regionerna samt för de särskilt perifera regionerna,

- ett nytt mål 2 för ekonomisk och social omställning i regioner präglade av ekonomisk förändring och strukturproblem inom industri och service, till jordbruksregioner på tillbakagång, till fiskeriberoende regioner och till stadsområden i kris,

- samt ett nytt övergripande mål 3, som samordnar de nuvarande målen 3 och 4, dvs. både att integrera de mest utsatta befolkningsgrupperna i yrkeslivet och att göra arbetskraften mer kvalificerad för nya konkurrensvillkor.

Förslaget möjliggör en koncentration till de regioner och problemgrupper som har störst behov, och tar samtidigt hänsyn till att regioner med strukturella problem kan förekomma i alla EU-länder.

4.9. Regionkommittén skulle vilja se ett förtydligande av kvalifikationskriterierna för nya mål 2, så att man främst tar hänsyn till arbetslöshetsnivån och BNP per capita i berörda områden, utan att åsidosätta andra socioekonomiska indikatorer. En sammanföring av stads- och landsbygdsområden med helt olika problemsituation i ett enhetligt stödsystem inom ramen för ett nytt mål 2 medför svårigheter, och det bör därför vara möjligt för varje medlemsstat att inom vissa fastställda ramar göra region- och problemspecifika stödprioriteringar. Man behöver då ändamålsenliga stödkriterier och lämpliga indikatorer för de olika regionala problemkoncentrationerna. När det gäller stöd till landsbygdsområden anser Regionkommittén att de kriterier som gäller för nuvarande mål 5b - låga jordbruksinkomster, lantbrukens struktur, regionernas inställning till reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken - måste kvarstå som huvudsakliga kriterier för områden som skall omfattas av strukturfonderna. Kommittén vill framhålla att den låga befolkningstätheten i landsbygdsområdena medför att arbetslöshetssiffror som kriterium endast delvis beskriver den verkliga ekonomiska situationen i området.

4.10. Regionkommittén stöder förslaget om att insatsen under ett nytt mål 1 och 2 förenklas genom att man har ett flerårigt program per region. Regionkommittén betonar att detta också skall vara möjligt under ett nytt mål 3. Sådana program bör utarbetas och förvaltas av det regionala partnerskapet, gärna med större ekonomisk flexibilitet mellan fonderna.

4.11. Regionkommittén stöder förslaget om att avsätta 5 % av strukturpolitikens budget till gemenskapsinitiativen, och förenkla dem och begränsa deras antal. Innehållet i de nuvarande gemenskapsinitiativen Interreg, Leader och Employment bör dock förbli oförändrat. Vad gäller Interreg - som kommer att fylla en särskild funktion i samband med de nya medlemsstaternas anslutning och som utgör förebild för genomförandet av Phare-CBC-programmen - måste man även säkerställa att tillräckliga medel avsätts för det gränsöverskridande samarbetet inom EU. Dessutom skall 1 % av budgeten avsättas till pilotprojekt och innovativa åtgärder. Särskilt det sistnämnda bidrar till regional utveckling genom erfarenhetsutbyte om genomförandet av den gemenskapspolitik som har betydelse för regionernas tillväxt och konkurrensförmåga. Utöver kommissionens ämnesinriktade förslag bör emellertid möjligheten hållas öppen för ett gemenskapsinitiativ för att stödja industriell eller sektoriell omvandling, för att man flexibelt skall kunna reagera på sådana oförutsedda regionala strukturproblem av mer övergripande betydelse som kan uppkomma bland annat vid kriser inom vissa sektorer.

4.12. Regionkommittén anser dock att det är avgörande för värdet av både gemenskapsinitiativ och innovativa åtgärder att man skapar möjligheter för ett brett spektrum av teman, samarbetsformer och olika stora projekt, och att man tillämpar enkla kriterier som är öppna för insyn, undviker byråkrati och har en administration som är nära användarna, dvs. så decentraliserad som möjligt. Vad avser pilotprojekten bör det fortfarande vara möjligt att stödja mindre projekt.

4.13. Regionkommittén anmodar kommissionen att ge en utförligare förklaring till förslaget om en reserv på 10 % av strukturfondsmedlen, som efter utvärderingen i halvtid skulle fördelas till de regioner som har fört den mest effektiva strukturpolitiken. Regionkommittén anser att detta förslag är mycket problematiskt.

4.14. Regionkommittén beklagar att Agenda 2000 inte i högre grad ger anvisningar för en förstärkning av partnerskapet. I flera medlemsstater har de lokala och regionala myndigheterna endast ett begränsat inflytande på utarbetandet av programmen och på förhandlingarna i samband med att de skall godkännas. Kommittén framhåller på nytt sin tidigare ståndpunkt i denna fråga och hänvisar till sina yttranden på eget initiativ om "Regionernas och kommunernas åsikter om utformningen av den europeiska strukturpolitiken efter 1999" () CdR 131/97) och "Regionala och lokala myndigheters roll med avseende på strukturfondernas partnerskapsprincip" ().

4.15. Regionkommittén konstaterar att sammanhållningsfonden på ett avgörande sätt bidrar till att stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen inom gemenskapen, och hoppas att den översyn av fondförordningen som planeras vara avslutad under 1999 skall genomföras i ljuset av de förslag som Europeiska kommissionen framför i sin Agenda 2000.

5. Jordbrukspolitik

5.1. Man har räknat med totalt 329,2 miljarder ecu i kostnader för Europeiska unionens reformerade jordbrukspolitik under perioden 2000-2006 (jordbruksdirektivet). Därigenom förblir kostnaderna för den gemensamma jordbrukspolitiken den största utgiftsposten i EU:s budget (ca 45 %). För nya medlemsstater (inbegripet stödet till förberedelser inför anslutningen) har 18,8 miljarder ecu reserverats i jordbruksbudgeten.

5.2. Kommittén stöder kommissionens målsättning att grundligt reformera den gemensamma jordbrukspolitiken inom ramen för ett globalt initiativ enligt överenskommelserna i det utvidgade rådet och för att öka stimulanserna till miljö- och kvalitetsinriktad produktion och en hållbar utveckling på landsbygden. Största delen av jordbruksinkomsterna måste dock även i framtiden komma från försäljning. De prissänkningar på världsmarknadsnivå som kommissionen föreslår, utan att samtidigt följa världsomfattande minimistandarder, kompenseras otillräckligt och leder till att gränsskyddet upphävs, något som försämrar gemenskapens förhandlingsposition. De kan dessutom äventyra det småskaliga, främst foderproducerande jordbruket i vissa, främst sydliga, regioner. Glesbefolkade områden långt upp i norr, bergsområden och andra områden med svåra förhållanden t.ex. på grund av klimatförhållanden, sur jordmån eller kort växtperiod bör uppmärksammas speciellt då GJP nu reformeras. Regionkommittén välkomnar därför förslaget i Agenda 2000 om att bland GJP:s stödåtgärder utöver miljövänligt jordbruk, förtidspensionsarrangemang och beskogning bevilja en självständig ställning för främjandet av jordbruksområden med svåra förhållanden. Kommittén beklagar dock att man i Agenda 2000 inte nämner unga jordbrukare. De unga jordbrukarnas problem och utsikter borde i högre grad beaktas i samband med förslagen till reform av GJP.

5.3. När det gäller den ekonomiska planeringen inom den gemensamma jordbrukspolitiken vill Regionkommittén fästa uppmärksamheten på att de kompensationsbidrag till jordbrukare i enlighet med Agendans förslag som hittills har kunnat beräknas skulle leda till inkomstförluster som är oacceptabla i ekonomiskt och socialt hänseende. Tolkningsproblem föreligger i synnerhet när det gäller frågan om lantbrukarna kan räkna med att kompensationsbidragen är tillräckligt varaktiga för att medge framtidsinriktade investeringar. I detta avseende föreslår kommissionen att man utöver kompensationsbidragen i framtiden också i större utsträckning bör finansiera övergripande och kompletterande åtgärder för landsbygden som kan vara till nytta för alla unionsmedborgare. Regionkommittén instämmer i att även alternativa sysselsättningsmöjligheter, sociala hänsyn och miljöhänsyn måste ingå i en konsekvent politik för landsbygdsområdena, till exempel genom ett förstärkt utnyttjande av inhemska, förnybara energikällor som finns tillgängliga på lokal nivå.

5.4. Regionkommittén anmodar kommissionen att snarast konkretisera dessa åtgärder, eftersom det annars inte går att beräkna de samlade ekonomiska och sociala effekterna av den föreslagna utvecklingen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Därför fäster kommittén stor vikt vid kommissionens intentioner att dessa åtgärder - liksom åtgärderna till stöd för fisket i kustområden - "kommer att tillämpas horisontellt och genomföras på ett decentraliserat sätt" på rätt nivå och på medlemsstaternas initiativ.

5.5. Med hänvisning till sitt yttrande av den 15-16 januari 1997 om den gemensamma jordbrukspolitiken och östutvidgningen uppmanar Regionkommittén kommissionen att lägga större vikt vid subsidiaritetsprincipen och att göra motsvarande anpassningar av befogenheterna för genomförande av de agrarpolitiska åtgärderna. Den gemensamma rättsliga ramen och efterlevnaden av målen för den gemensamma jordbrukspolitiken skall därvid beaktas, och tillräckliga differentieringsmöjligheter måste inplaneras.

5.6. Beträffande jordbruksstrukturpolitiken upprepar Regionkommittén sitt krav att den gemensamma jordbrukspolitiken skall begränsas till rambestämmelser, för att åstadkomma en förenkling i partnerskapets anda, och att man skall överlåta till medlemsstaterna och regionerna att bestämma hur systemen för genomförandet skall se ut. Samtidigt skall man undvika den splittring som hittills har varit kännetecknande för reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken och som har lett till att en mängd ofta motsägelsefulla dokument har producerats.

5.7. Det är avgörande för samstämmigheten mellan dessa olika instrument att man utgår ifrån en bred regional utvecklingsstrategi och omfattande regionala program som utarbetas och förvaltas av de regionala regeringarna och de lokala myndigheterna med deltagande av arbetsmarknadens parter och andra intresseorganisationer. Regionerna har redan ett samordningsansvar för utvecklingen i landsbygdsområdena och de fiskeriberoende områdena, och för fysisk planering, infrastruktur, företagsstöd, social- och arbetsmarknadspolitik samt miljö- och naturskydd.

5.8. Regionkommittén verkar ihärdigt för att utvidgningen av EU snarast skall bli möjlig utan att prestationsförmågan hos familjejordbruken äventyras. Kommissionens planer på att införa individuella maximigränser per jordbruksföretag för kompensationsbidragen bör dock omprövas med tanke på de regionala effekterna. Regionkommittén förordar att kompensationsbidragen kostnadsanpassas.

5.9. Regionkommittén håller med om att de miljövänliga jordbruksåtgärderna har stor betydelse för en hållbar utveckling i landsbygdsområdena och stöder förslaget att stärka och målstyra åtgärderna med hjälp av utökade budgetmedel och eventuellt högre medfinansieringsgrad från Europeiska unionens sida. I de fall då åtgärderna administreras på regional nivå finns det möjligheter till bättre samordning mellan dessa miljöåtgärder och övriga strukturåtgärder för landsbygdsområdena. Dessa åtgärder måste emellertid även i fortsättningen vara tydligt åtskilda från åtgärderna i samband med den gemensamma organisationen av marknaden (kompensationsbidrag) och strukturpolitiken för jordbrukssektorn. Var och en av dessa åtgärdstyper måste bibehållas och utvecklas som självständiga instrument med sina respektive målsättningar. Endast på så sätt kan allmänheten få insyn i och förstå utgifterna för jordbruket.

5.10. Regionkommittén ser positivt på kommissionens nya koncept för en mekanism för strukturstöd till jordbruket, i synnerhet med tanke på att det därmed blir möjligt att även stödja gemenskapsprojekt utanför målområdena. Man måste dock garantera att jordbruksstrukturstödets huvudsakliga innehåll förblir oförändrat.

6. Utvidgningen

6.1. Enligt kommissionens förslag kommer 74,8 miljarder ecu uttryckt i 1997 års priser att stå till förfogande för de nya medlemsstaterna inom de framtida budgetramarna - inbegripet stödet till förberedelser inför anslutningen. Regionkommittén välkomnar denna tilldelning av budgetmedel och bekräftar samtidigt att östutvidgningen är både en politisk, ekonomisk och social nödvändighet och en historisk chans att ena vår kontinent. Kommittén ser också positivt på att de föreslagna budgetmedlen kan göra det möjligt att intensifiera förberedelserna för anslutning, framför allt i fråga om strukturåtgärder och på jordbruksområdet. På så vis kan de nya medlemsstaterna redan från början komma i åtnjutande av den europeiska solidariteten.

6.2. Om man vill ha en realistisk och finansierbar utveckling bör utvidgningen enligt Regionkommittén ske stegvis, så att anslutningen görs beroende av hur de konkreta anslutningsförhandlingarna fortskrider. För att kunna upprätthålla trovärdiga anslutningsperspektiv för övriga kandidatländer får unionen i arbetet med att intensifiera anslutningsstrategin, med den "strukturerade dialogen" och med den planerade Europakonferensen inte förtröttas i sina ansträngningar att stödja de länder som inte kan bli medlemmar förrän tidigast 2007. Kommittén vill betona att de anslutningskriterier som fastställdes vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn fortfarande utgör oeftergivliga villkor för anslutning.

6.3. Regionkommittén påpekar också att det föreslagna stödet inför anslutning hänger samman med det mellanregionala samarbetet med Central- och Östeuropa. Samarbetet mellan regioner är ett viktigt inslag i den europeiska integrationen och sammanhållningen. Det omfattar bland annat utveckling av ekonomisk och administrativ kapacitet på regional och lokal nivå. Detta är en förutsättning för att de blivande medlemsländerna skall kunna bidra till och dra nytta av EU:s politik - inte minst strukturpolitiken - och genomföra gemenskapslagstiftningen på ett effektivt sätt. Större delen av gemenskapslagstiftningen genomförs i dag på decentraliserad nivå.

6.4. Kommittén hänvisar till sitt yttrande om "Effekterna av en utvidgning till kandidatländerna i Central- och Östeuropa för unionens politik (konsekvensanalys)" (CdR 280/97).

6.5. I fråga om en framgångsrik strategi inför anslutningen för kandidatländerna vill Regionkommittén understryka betydelsen av att man i synnerhet beaktar de strukturproblem som fortfarande finns i medlemsstaternas gränsområden. Att järnridån försvann gjorde inte att dessa problem eliminerades. Man bör därför överväga om strukturpolitiska åtgärder för att underlätta anpassning till nya förhållanden även i framtiden skall sättas in i dessa områden.

7. Inre och yttre politik

7.1. Kommissionen går i första delen av meddelandet om Agenda 2000 in på utvecklingen av inre politikområden, som i framtiden skall inriktas mer på nödvändigheten av att säkra det europeiska näringslivets internationella konkurrenskraft samt på tillväxt, nya arbetsplatser och moderna sysselsättningssystem. Kommissionen har satt en övre utgiftsgräns på 51 miljarder ecu (i 1997 års priser) för perioden 2000-2006, det vill säga 7,3 % av de totala utgifterna. Kommissionen medger själv att det finns ett avsevärt spelrum under denna budgetrubrik i budgeten för 1999. Detta spelrum kommer att vara nödvändigt eftersom det är ytterst komplicerat att beräkna de finansiella följderna av utvidgningen, och av de anpassningar av interna politikområden som blir följden.

7.2. Regionkommittén finner att de inre politikområden som behandlas i Agenda 2000 har central betydelse för den framtida utvecklingen i unionen. Till detta kommer den viktiga roll som lokala och regionala myndigheter spelar när det gäller att genomföra politiken, exempelvis på följande områden:

- Bättre villkor för små och medelstora företag, till exempel i fråga om rådgivning, infrastruktur, övriga ramvillkor samt miljövänlig produktion.

- Utveckling, spridning och användning av de "immateriella" villkoren för tillväxt och sysselsättning, dvs. nyskapande och utbildning, inklusive yrkesutbildning.

- Modernisering av arbetsmarknads- och sysselsättningspolitiken, där partnerskap mellan lokala och regionala myndigheter, näringslivet och arbetsmarknadens parter kan utveckla och förverkliga nya sysselsättningsskapande strategier.

7.3. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken har förstärkts genom Amsterdamfördraget. Regionkommittén konstaterar att detta innebär att Europeiska unionen, för att kunna ta ökat världspolitiskt ansvar, också måste förses med tillräckliga finansiella medel till utrikespolitiska åtgärder. För detta ändamål har kommissionen i sitt förslag avsatt 49,9 miljarder ecu, det vill säga 7,1 % av de totala utgifterna. Det innebär en ökning som i stort sett motsvarar den förväntade BNP-tillväxten inom gemenskapen. Kommittén välkomnar denna utveckling, i synnerhet som den också möjliggör ett förstärkt internationellt samarbete för EU:s del, särskilt med de närmaste grannarna, till exempel med de nya oberoende staterna i före detta Sovjetunionen och Jugoslavien samt med Albanien, Turkiet och övriga Medelhavsländer. Även omfattande humanitära hjälpinsatser möjliggörs på detta sätt.

7.4. Både i fråga om yttre och inre politikområden konstaterar Regionkommittén dock att kommissionens redogörelse beklagligt nog inte tillåter någon innehållsmässig begränsning av den föreslagna finansiella planeringen beträffande inre och yttre politikområden. Kommissionen ombeds därför att behandla den sakliga grunden för den finansiella planeringen för inre och yttre politikområden i separata meddelanden och involvera Regionkommittén i relation till dess ansvarsområden.

8. Slutsatser

8.1. Regionkommittén välkomnar kommissionens tillvägagångssätt att sätta in frågan om finansiering av de uppgifter som unionen står inför i ett nödvändigt integrationspolitiskt sammanhang och samtidigt beskriva denna uppgift i relation till östutvidgningen samt till behovet av att säkra EU:s konkurrenskraft och inre och yttre handlingskraft och behovet av att skapa fler arbetstillfällen.

8.2. Regionkommittén noterar också med tillfredsställelse att kommissionen föreslår en ekonomisk ram som beaktar den övre gräns på 1,27 % av EU:s BNP som fastställts i det gällande beslutet om egna medel. Dessutom ser kommittén positivt på att kommissionen planerar att sänka detta tak för egna medel till 1,22 respektive 1,24 % med tanke på osäkerhetsmomenten i tillväxtprognoserna.

8.3. Samtidigt påpekar kommittén att det rör sig om maximibelopp som referenstal i förslaget till medelstilldelning inom den nya ekonomiska ramen, belopp som - precis som under den nuvarande ekonomiska ramen - om möjligt kan underskridas i de olika budgetförslagen från kommissionen. Detta gäller i synnerhet fram till dess att de första nya medlemsstaterna ansluter sig till EU.

8.4. Regionkommittén beklagar att kommissionen föregriper slutsatserna från den rapport om finansieringssystemens sätt att fungera som kommissionen själv är skyldig att utarbeta enligt artikel 10 i beslutet om egna medel av den 31 oktober 1994.

8.5. Vidare påpekar Regionkommittén att ett ensidigt synsätt på så kallade nettosaldon inte ger rättvisa åt integrationsprocessens komplexitet. Medan medlemsstaternas bidrag till gemenskapsbudgeten måste baseras på deras ekonomiska och finansiella styrka, bör integrationspolitiska överväganden stå i förgrunden på utgiftssidan, som är avgörande för återbetalningarna till medlemsstaterna. Det är likväl legitimt för medlemsstaterna och de lokala och regionala organen att analysera vilka ekonomiska återverkningar de beslut som fattas på gemenskapsnivå får. Om det ekonomiska bidraget är orimligt högt i förhållande till en medlemsstats ekonomiska och finansiella styrka bör man kunna komplettera EU:s finanssystem med en korrigeringsmekanism.

8.6. Med den föreslagna medelstilldelningen för strukturpolitiska åtgärder klargörs det att utvidgningen av EU inte får finansieras på de svagare och mest problemtyngda regionernas bekostnad. Samtidigt kan nya medlemsstater successivt integreras i EU:s politik för ekonomisk och social sammanhållning. Kommittén stöder en ny inriktning på målområdena som möjliggör koncentration till regioner och problemgrupper med störst behov, tar hänsyn till att regioner med strukturella problem kan förekomma i alla EU-länder och noterar att alla regioner har behov av att anpassa sig till nya villkor. Vidare stöder kommittén förslaget om ett flerårigt program per region och framhåller vikten av att dessa program utarbetas och administreras av regionala partnerskap. Kommittén ger sitt eftertryckliga stöd till kravet på att de lokala och regionala instanserna i detta sammanhang får ett större ansvar vid sidan av de nationella instanserna. Däremot beklagar kommittén att Agenda 2000 inte i högre grad visar hur partnerskapen kan stärkas.

8.7. Regionkommittén påpekar att kommissionens förslag på jordbruksområdet kan leda till avsevärda inkomstförluster för lantbrukarna, i synnerhet för familjeföretagen och småproducenterna. För att alla producenter inom unionen skall behandlas lika uppmanar kommittén kommissionen att i framtiden inplanera en kompensation som motsvarar prissänkningarna och att tillämpa subsidiaritetsprincipen i tillräcklig omfattning inom jordbrukspolitiken. Kommittén stöder kommissionens ansträngningar för att skapa en sammanhängande strukturpolitik för en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar utveckling av landsbygdsområdena och anmodar kommissionen att snarast konkretisera de planerade övergripande och kompletterande åtgärderna inom ramen för en konsekvent politik för landsbygdsområdena och för fiskeriberoende områden samt att fördela stödet på ett rättvist sätt. Annars kan man befara att det uppstår negativa ekonomiska och sociala effekter av den föreslagna utvecklingen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Regionkommittén lägger stor vikt vid möjligheterna att genomföra jordbruksstruktur- och inkomstpolitiken på ett decentraliserat sätt och på rätt nivå. Man bör skapa sammanhang i denna insats genom en bred utvecklingsstrategi för enskilda regioner, som utarbetas och administreras av regionala myndigheter efter samråd med berörda branscher.

8.8. Kommittén noterar de föreslagna budgetmedlen till strategin inför anslutning och för själva anslutningen av nya medlemmar, och ser positivt på att de föreslagna budgetmedlen kan göra det möjligt att intensifiera förberedelserna för anslutning, framför allt i fråga om strukturåtgärder och på jordbruksområdet. På så vis kan de nya medlemsstaterna redan från början komma i åtnjutande av den europeiska solidariteten. Regionkommittén hänvisar till att det mellanregionala samarbetet med Central- och Östeuropa bidrar till utveckling av ekonomisk och administrativ kapacitet på regional och lokal nivå, och därmed till förberedelserna inför anslutning och till den europeiska integrationen.

8.9. På grund av de anpassningar som måste göras i de struktursvaga regionerna vid EU:s yttre gränser till följd av utvidgningen borde en insats av strukturpolitiska åtgärder övervägas även för framtiden.

8.10. Kommittén anser att utvidgningspolitiken bör åtföljas av särskilda insatser för Medelhavsländerna, som kommer att spela en allt större strategisk roll för utvecklings- och fredsprocessen i hela Medelhavsområdet. En sådan utveckling är även avgörande för stabiliteten i Europa.

8.11. Både i fråga om yttre och inre politikområden konstaterar Regionkommittén dock att kommissionens redogörelse i Agendan beklagligt nog inte tillåter någon innehållsmässig begränsning av den föreslagna finansiella planeringen. Kommissionen ombeds därför att ta sig an den sakliga grunden för den finansiella planeringen för inre och yttre politikområden i separata meddelanden och involvera Regionkommittén i relation till dess ansvarsområden.

Bryssel den 20 november 1997.

Regionkommitténs ordförande

Pasqual MARAGALL i MIRA

() EGT C 379, 15.12.1997, s. 34.

() CdR 131/97 fin, 19.11.1997.

() EGT C 100, 2.4.1996, s. 72.