Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om "Rapport från kommissionen om tillgång till fortbildning inom unionen"

(98/C 19/31)

Den 12 maj 1997 beslutade Kommissionen i enlighet med artikel 198 i EG-fördraget att rådfråga Ekonomiska och sociala kommittén om ovannämnda rapport.

Sektionen för sociala frågor och familje-, utbildnings- och kulturfrågor, som ansvarat för beredningen av ärendet, antog sitt yttrande den 17 oktober 1997. Föredragande var José Rodríguez García Caro.

Vid sin 349:e plenarsession den 29-30 oktober 1997 (sammanträdet den 30 oktober 1997) antog Ekonomiska och sociala kommittén enhälligt följande yttrande.

1. Inledning

1.1. Rådet antog i juni 1993 en rekommendation om tillgång till fortbildning (93/404/EEG) som i huvudsak syftade till att möjliggöra och främja en fortbildning grundad på en solid basutbildning under arbetstagarens hela yrkesverksamma liv.

1.2. Rekommendationen omfattade tre huvudinslag:

1.2.1. Ett allmänt mål som bygger på principen att alla arbetstagare skall ha rätt till fortbildning under hela sitt yrkesliv.

1.2.2. Femton specifika mål som skall göra det möjligt att uppnå detta övergripande mål, samtidigt som det överlåts till medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter att besluta om hur detta skall ske.

1.2.3. Ett system för uppföljning av utvecklingen och tendenserna i medlemsstaterna och på gemenskapsnivå.

1.3. Enligt rekommendationen skall uppföljningssystemet baseras på ett trestegsförfarande:

- Upprättande av nationella rapporter om vidtagna åtgärder.

- Utformning av ett instrument för att understödja den sociala dialogen.

- EU-rapport för att utvärdera tillgången till fortbildning inom unionen.

1.4. Förslaget till rekommendation remitterades till Ekonomiska och sociala kommittén. Vid sin plenarsession den 15 mars 1993 () antog kommittén sitt yttrande om förslaget med majoritetsbeslut.

1.5. Kommitténs kommentarer kan sammanfattas i följande huvudpunkter:

- Kommitténs gav sitt stöd till förslaget att främja fortbildning och förbättra tillgången till yrkesutbildning, vilket främst kommer att gagna arbetstagare, arbetsgivare och konkurrenskraften på nationell nivå och EU-nivå.

- Att arbetsmarknadens parter inom ramen för den sociala dialogen bör utforma en gemensam strategi för att förbättra tillgången till fortbildning på nationell nivå och gemenskapsnivå, samtidigt som strukturer skall skapas för att genomföra strategin.

- Att rekommendationen särskilt riktar sig till arbetsmarknadens parter.

- Att det är viktigt att fortbildning i företagens regi kompletteras och utökas med ett effektivt offentligt och privat utbildningssystem.

- Att ökade resurser skall ges till offentliga och privata utbildningscentra för att i första hand återintegrera riskgrupperna på arbetsmarknaden med hjälp av medel från Europeiska socialfonden.

- Att informationen är bristfällig och oöverskådlig vilket försvårar tillgången till fortbildning.

- Att tillgången till fortbildning skall främjas i de minsta företagen och i krisdrabbade branscher genom att fortbildningssystemen förbättras för berörda arbetstagare.

- Kommittén var överens med kommissionen om att man inom ramen för den sociala dialogen bör undersöka om det är möjligt att ingå ramavtal om tillgång till internutbildning i företagen.

- Bristande stöd för rätt till tjänstledighet eller tillstånd för egna utbildningsprojekt.

- Att mål och innehåll i fortbildningen som inte tas upp i förslaget borde varit med i avsikt att organisera och finansiera fortbildningen.

- Att man behöver utveckla nya undervisningsmetoder.

- Att det bör skapas ett europeiskt yrkesutbildningspass med uppgifter om grundutbildning, yrkeserfarenhet och genomgången fortbildning.

- Att de nationella regeringarnas rapporter är av stor vikt.

- Att bristen på statistiska uppgifter om fortbildning på nationell nivå och EU-nivå måste rättas till.

1.6. Fyra år efter publiceringen av den ovannämnda rekommendationen lägger kommissionen fram sin utvärderingsrapport, som har följande tre syften:

- Att utvärdera de huvudsakliga framsteg som gjorts i medlemsstaterna.

- Att på grundval av de rapporter som samlats in föreslå nya handlingsvägar.

- Att inleda en diskussion om vilken politik som skall föras på detta område.

2. Kommissionens rapport

2.1. Kommissionen lägger fram och sänder på remiss en rapport som i kapitel 1 innehåller en detaljerad och välformulerad sammanfattning baserad på de nationella rapporterna om vilka åtgärder som vidtagits i de olika medlemsstaterna för att främja och stimulera tillgången till fortbildning på grundval av rekommendationens specifika mål.

I samma kapitel ges också en klargörande sammanfattning av åsikterna hos arbetsmarknadens parter om hur rådets rekommendationer tillämpas på nationell nivå.

2.2. I kapitel två gör kommissionen utifrån olika fakta- och informationskällor en analys av situationen och belyser de främsta orsakerna till att möjligheterna att få fortbildning är snedfördelade i unionen som helhet och i de olika medlemsstaterna. På grundval av denna aktuella situation görs därefter en bedömning av framtidsutsikterna.

2.3. Slutligen presenterar kommissionen ett antal slutsatser utifrån analysen i den remitterade rapporten om de metoder som använts i rapporten samt om de mål som satts upp i rådets rekommendation. Rapporten avslutas med tre grundläggande riktlinjer som syftar till att fördjupa diskussionen och säkerställa fortsatta gemenskapsåtgärder i framtiden.

2.3.1. Slutsatserna i fråga om metoderna i rapporten kan kort sammanfattas i ett antal punkter. Kommissionen

- ser positivt på utarbetandet av rapporter,

- anser att det är viktigt att arbetsmarknadens parter deltar,

- gör en positiv bedömning av att både medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter utarbetar rapporter,

- uttrycker sin tillfredsställelse över de initiativ som tagits för att främja tillgången till fortbildning såväl via medlemsstaternas insatser som företagens och fackföreningarnas åtgärder,

- anser att kunskaperna om hur tillgången till fortbildning verkligen ser ut kan förbättras genom undersökningar inom gemenskapen,

- anser att man bör fastställa kvantitativa indikatorer i framtiden,

- har för avsikt att publicera rapporternas resultat för att de skall användas på bästa möjliga sätt,

- anser att de inledande resultaten varit intressanta trots att det använda instrumentet inte är juridiskt bindande,

- avser att lägga fram förslag om vilka verktyg som kommer att behövas för att fullfölja gemenskapsåtgärderna på detta område.

2.3.2. Slutsatserna i fråga om målsättningarna kan sammanfattas på följande sätt. Kommissionen anser

- att fortbildning är en avgörande faktor för att utveckla arbetstagarnas kompetens och därigenom för företagens konkurrenskraft och sysselsättningsnivån,

- att det finns stora skillnader när gäller tillgången till fortbildning och att stora ansträngningar måste göras för att överbrygga dem,

- att dessa skillnader medför en betydande ojämlikhet mellan arbetstagarna vilket kan komma att påverka deras framtida anställningsmöjligheter,

- att ökad tillgång till fortbildning är en avgörande faktor när det gäller att nå det mer allmänna målet livslångt lärande,

- att de viktigaste initiativen har tagits i länder där tillgången redan är god, vilket kan komma att öka skillnaderna mellan medlemsstaterna, och att strukturfonderna bör användas för att utjämna dessa skillnader,

- att de olika möjligheterna till och formerna för fortbildning har breddats, vilket gör det svårare att åskådliggöra och mäta de framsteg som gjorts,

- att de initiativ som tagits för att arbetstagare skall kunna utvärdera sina kunskaper varit positiva,

- att man bör verka för en verklig jämlikhet beträffande tillgång till livslångt lärande och till ny kompetens.

2.3.3. Kommissionen drar därefter upp tre riktlinjer som diskussionsunderlag för fortsatta gemenskapsåtgärder. Man bör

- på gemenskapsnivå och i samråd med arbetsmarknadens parter fastställa gemensamma villkor för att främja tillgången till fortbildning,

- utveckla bruket att skriva rapporter på grundval av gemensamma kriterier som gör det möjligt att göra en jämförande utvärdering, varvid man skall använda alla de möjligheter som finns på gemenskapsnivå,

- driva på förändringstakten och främja både nuvarande och kortsiktiga tendenser som kan befordra och öka tillgången till fortbildning med hjälp av nya metoder som ställs i samhällets tjänst.

3. Kommentarer

3.1. Allmänna kommentarer

3.1.1. Kommittén betonar att man måste främja och uppmuntra de åtgärder som leder fram mot målet att alla arbetstagare skall få möjlighet att fortbilda sig under hela sitt yrkesverksamma liv, ett mål som är nödvändigt för företagen och medborgarna.

3.1.2. Denna princip, som följer av att medborgarna tillerkänns lika rättigheter i alla medlemsstaters konstitutioner, måste säkerställas och hävdas med särskild kraft. Följaktligen har detta varit och måste förbli den centrala princip som bildar utgångspunkt för alla initiativ som tas efter att kommissionen har lagt fram sin rapport.

3.1.3. Kommittén instämmer i att det är nödvändigt att utnyttja instrument för att så exakt som möjligt bedöma hur verkligheten ser ut, även om den är medveten om de svårigheter som detta innebär i de flesta fall.

I detta sammanhang vill kommittén framhålla att den ansluter sig till de metoder som använts vid utarbetandet av slutrapporten. De olika synvinklar som ibland framkommer, men som alla vittnar om en vilja att öka tillgången till fortbildning, har utmynnat i en framgångsrik metod som i kommissionens rapport ger en bred vision av de resultat som följt på tillämpningen av rekommendationen.

3.1.4. Kommittén anser dock att man ännu inte uppnått ett optimalt system för att utarbeta rapporter över utvecklingen och tendenserna på fortbildningsområdet. Systemet måste förbättras, om inte genom att eftersträva enstämmighet så genom att söka största möjliga samförstånd, för att situationen i medlemsstaterna och gemenskapen skall kunna beskrivas med minsta möjliga snedvridning.

Kommittén stöder initiativen för att harmonisera kriterierna för de rapporter som medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter utarbetar. Harmonisering på detta område innebär inte på något sätt inblandning i eller intrång på medlemsstaterna befogenheter utan kan bidra till att klargöra, utifrån likartade parametrar, hur fortbildningsläget är i alla medlemsstater.

3.1.5. Europeiska centret för yrkesutbildning (Cedefop) har under lång tid på ett framgångsrikt sätt bistått kommissionen i att främja och utveckla grundläggande och fortlöpande yrkesutbildning i unionen.

Kommittén är därför förvånad över att det i rapporten inte finns någon hänvisning till Cedefops bidrag på yrkesutbildningsområdet. Vi anser att kommissionen bör ta hänsyn till detta bidrag som ett ytterligare inslag i de ansträngningar som görs för att främja tillträdet till fortbildning.

3.1.6. Företagen måste anpassa sig till omvärldens krav. Därför är arbetstagaren tvungen att anpassa sin egen kompetens till den alltmer påtagliga inverkan som tillgång och efterfrågan har på vår marknadsekonomi. Konkurrensen kräver ansträngningar från företagen och arbetstagarna i samverkan, eftersom de måste förvärva de kunskaper som krävs för att möta de utmaningar som en stegrad konkurrens innebär.

I detta perspektiv framstår tillgång till kompetens som en fråga som företagen och arbetstagarna måste ge högsta prioritet. Om arbetstagarna inte följer med i utvecklingen och fördjupar sina kunskaper kan det utgöra ett allvarligt handikapp i deras framtida yrkesliv.

3.1.7. Även om arbetsgivarna och arbetstagarna har ett gemensamt ansvar för fortbildningen, måste arbetsgivarna skapa en miljö som underlättar för arbetstagarnas fortbildning, samtidigt som de sistnämnda själva måste inse att det är nödvändigt att fortbilda sig. Det är helt meningslöst att tvinga människor att genomgå en utbildning som de inte tror på.

Vi anser därför att det är särskilt viktigt att främja alla tänkbara insatser som uppmuntrar till fortbildning för att undvika den paradoxala situationen att det utvecklas möjligheter för fortbildning utan att arbetstagarna anser att fortbildningen kan få positiva följder för de egna yrkeskvalifikationerna.

3.1.8. Idag då många EU-medborgare är drabbade av arbetslöshet är utbildning och fortbildning under hela yrkeslivet nödvändiga krav för att öka de egna kvalifikationerna och skaffa sig de kunskaper som vårt starkt konkurrenspräglade samhälle kräver av alla på arbetsmarknaden. Vi får inte glömma att möjligheten att få ett arbete eller att bli befordrad är direkt beroende av arbetstagarnas utbildningsnivå. Därför måste arbetsmarknadens parter, medlemsstaterna och kommissionen samverka för att främja ett livslångt lärande.

3.2. Särskilda kommentarer

3.2.1. Kommittén stöder det gemenskapsmål som framförs i riktlinje 1 i kommissionens rapport, men har vissa förbehåll när det gäller att fastställa gemensamma villkor för att främja tillträdet till fortbildning. Man bör särskilt satsa på att uppnå jämlikhet när det gäller kvinnors och mäns möjlighet att delta i fortbildning.

Att arbetsmarknadens parter deltar aktivt i samrådsprocessen är nödvändigt för att uppnå en jämvikt mellan själva målet och åtgärdsförslaget.

3.2.2. När man läser rapporten får man givetvis en viss bild av situationen i varje enskild medlemsstat beroende på vilket ursprung rapporten har. I kommissionens rapport framstår det t.ex. som om de nationella rapporterna vore utformade för att kommentera vilka åtgärder som vidtagits för att uppfylla de specifika målen i rådets rekommendation, samtidigt som de brister som eventuellt finns på andra åtgärdsområden förbigås.

Vi får inte nöja oss med att förbättra det som redan uppnåtts, utan måste se till att medlemsstaterna engageras i ansträngningarna för att uppnå det slutmål som anges i rekommendationen.

3.2.3. I linje med det föregående resonemanget har kommissionen i sin rapport särskilt hänvisat till de synpunkter som arbetsmarknadens parter lagt fram i sina respektive rapporter.

Kommissionen återger - utan att instämma i dem - de åsikter som arbetsmarknadens parter har framfört om vilka framsteg som gjorts när det gäller fortbildning. EFS anser att inga verkliga framsteg gjorts, UNICE att en påtaglig förbättring skett.

Arbetsmarknadens parter bör inta en självkritisk hållning till sina egna bedömningar, men det är onekligen så att alla berörda parter ofrånkomligen intar olika ståndpunkter beroende på om de uttalar sig som observatörer eller, än viktigare, som aktörer.

Att fastställa enhetliga kriterier när de olika rapporterna skall utformas skulle kunna skapa förutsättningar för en större objektivitet när parterna skall uttrycka sina åsikter om hur tillgången till fortbildning ser ut i de olika medlemsstaterna och i unionen.

3.2.4. Kommittén anser att man bör nyansera det kategoriska påstående som framförs i punkt 1.3 i rapporten. Arbetsmarknadens parter har ofta motstridiga uppfattningar i många frågor, på grund av att de helt legitimt försvarar olika intressen som de företräder. Vad vi inte anser vara riktigt i rapportens sammanfattning av deras åsikter är att de alltid skulle kunna sägas ha oförenliga åsikter.

Detta framgår klart av de samstämmiga åsikter som i själva rapporten presenteras separat och som vi betonar nedan:

a) Båda parter är ense om att det är viktigt att framhålla att kännedomen om rekommendationen och dess roll varit mycket begränsad, eftersom den inte varit tillräckligt känd i medlemsstaterna. Vi anser att kommissionen och medlemsstaterna bör agera med större kraft för att åtgärda detta.

b) Arbetsmarknadens parter är också överens om den positiva utveckling som ägt rum rörande de stöd- och stimulansåtgärder som riktas till små och medelstora företag samt företag som genomgår industriell omställning. Vi erkänner de ansträngningar som medlemsstaterna gjort. Vi uttrycker dock vår önskan att insatserna i dessa sektorer skall vidareutvecklas.

c) Båda parter uttrycker också sin oro över de minst kvalificerades utbildning, och är överens om att mycket lite gjorts på detta område. Det är därför nödvändigt att få så stort stöd som möjligt från medlemsstaterna för att medborgarna skall kunna få lika möjligheter och kvalifikationer för att inträda på arbetsmarknaden med en godtagbar kunskapsbas. Detta måste prioriteras för att förhindra att klyftan ökas mellan de mest utbildade, som har lättast att få tillträde till fortbildning, och de minst kvalificerade, vars situation gör det oerhört mycket svårare för dem att förbättra sin kompetens.

d) Slutligen vill vi nämna den särskilda uppmärksamhet som enligt arbetsmarknadens parter bör riktas mot arbetslösa ungdomar. Arbetsgivarna är medvetna om det är nödvändigt att samarbeta med dem som svarar för utbildningen av dessa ungdomar, så att deras kvalifikationer verkligen svarar mot arbetsmarknadens behov.

3.2.5. I linje med de föregående punkterna bör de uppgifter som framkommer i gemenskapens undersökning om fortbildning också kommenteras.

Undersökningar som nyligen genomförts på andra områden har ibland gett överraskande resultat. Man bör därför undvika att utgå från system baserade på insamling av åsikter eller upplysningar som saknar ett underlag som skulle kunna jämföras med de upplysningar som den utfrågade spontant ger i undersökningen.

Enligt kommitténs mening är de konstateranden som görs i punkt 2.1 i rapporten av begränsat värde, eftersom de huvudsakligen tycks bygga på kommissionens egen undersökning.

3.2.6. Kommitténs avsikt är inte att ifrågasätta trovärdigheten i rapportens resultat, utan den vill framhålla nödvändigheten av att försöka hitta sådana indikatorer som avses i sjätte punkten i punkt 3.1 i kommissionens rapport. Det är definitivt nödvändigt att finna tillförlitliga instrument som gör det möjligt för medlemsstaterna och kommissionen att få kunskap om hur fortbildningen utvecklas så att uppgifternas subjektiva inslag kan reduceras så mycket som möjligt.

3.2.7. Kommissionen menar att resultatet av analysen av de olika nationella rapporterna är förhoppningsfullt. Vi inser att det möjligen är så, men bara i fråga om enskilda medlemsstater och inte i unionen som helhet.

Framtida åtgärder måste bygga på att man lägger ned mest kraft på att hjälpa dem som har det svårast på arbetsmarknaden. Man får intryck av att rekommendationens utgångspunkt lett till olika former av medvetenhet och initiativ i de olika medlemsstaterna. Därför är det viktigt att åtgärderna i unionen blir mer homogena, varvid man i första hand bör sträva efter samma möjligheter att få tillgång till utbildning i de olika medlemsstaterna och vidta åtgärder som främst riktar sig till dem som normalt inte nås av olika gemenskapsåtgärder.

3.2.8. Kommittén uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utifrån en enkel princip om solidaritet och jämlikhet göra de största insatserna för dem som har de största bristerna vad gäller kvalifikationer, det vill säga arbetslösa ungdomar, långtidsarbetslösa, arbetslösa över fyrtio år, lågutbildade osv. Liksom på andra områden i livet är det de som har de största utbildningsmöjligheterna som ständigt kommer att få tillgång till vidareutbildning, och detta gör att de avlägsnar sig alltmer från dem som har de största svårigheterna på arbetsmarknaden.

3.2.9. Kommittén vill framhålla att det måste betonas hur viktig grundutbildningen är. Det är nödvändigt att barnens utbildning anpassas till den verklighet som de kommer att möta när de en dag skall ut i samhället, och särskilt ut på arbetsmarknaden.

Innehållet i undervisningen måste fortlöpande anpassas till elevernas verklighet för att de skall få den utbildning de behöver för att klara sig i den hårda konkurrensen på arbetsmarknaden.

Det är här det viktiga ligger i ett livslångt lärande, och i denna bemärkelse uttrycker kommittén sitt helhjärtade stöd för alla initiativ som tas i detta syfte.

Arbetsmarknadens parter kan mot denna bakgrund spela en väsentlig och avgörande roll i politiken på detta område, eftersom varje initiativ i frågor som rör arbetstagares fortbildning kräver en aktiv medverkan av dessa organisationer för att de planerade initiativen skall bli framgångsrika.

3.2.10. Slutligen vill kommittén uttrycka sin uppfattning om vilken roll som de olika institutionella aktörerna bör spela. Vi anser att kommissionen och medlemsstaterna bör vara normgivande aktörer i hela denna process men att arbetsmarknadens parter har störst kompetens som aktiva aktörer när målen skall uppnås i praktiken.

Bryssel den 30 oktober 1997.

Ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Tom JENKINS

() EGT L 181, 23.7.1993, s. 37 "Council recommendation of 30 June 1993 on access to continuing vocational training".