GEMENSAM STÅNDPUNKT (EG) NR 4/96 antagen av rådet den 6 oktober 1995 inför antagandet av rådets direktiv 96/. . ./EG av den . . . om deponering av avfall (96/C 59/01)

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 130s.1 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag(1),

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande(2),

i enlighet med det i artikel 189c i fördraget angivna förfarandet(3), och

med beaktande av följande:

Rådets resolution av den 7 maj 1990 om avfallspolitik(4) välkomnar och stöder gemenskapens strategidokument och uppmanar kommissionen att föreslå kriterier och standarder för slutligt omhändertagande av avfall genom deponering.

Förebyggande av uppkomst av avfall, liksom återvinning och återanvändning av avfall och användning av återvunna material och återvunnen energi, bör uppmuntras för att hushålla med naturresurser och undvika onödig markanvändning.

Deponering bör liksom varje annat slag av avfallshantering övervakas och hanteras på ett lämpligt sätt så att potentiellt skadliga effekter på miljön och risker för människors hälsa förebyggs eller minskas.

Det är nödvändigt att vidta lämpliga åtgärder för att undvika att avfall överges, dumpas eller omhändertas på ett okontrollerat sätt. Deponierna måste därför kunna övervakas såvitt avser de ämnen som finns i det deponerade avfallet. Dessa ämnen bör, så långt möjligt, reagera enbart på förutsebara sätt.

Både mängden av och farligheten hos avfall som är avsett att deponeras bör i förekommande fall minskas, varför användningen av förbehandlingsprocesser bör uppmuntras för att säkerställa deponering som är förenlig med målen i detta direktiv.

Medlemsstaterna bör kunna tillämpa närhetsprincipen och självförsörjandeprincipen för omhändertagande av sitt avfall på gemenskapsnivå och nationell nivå i enlighet med rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1995 om avfall(5) och målen i detta direktiv måste fullföljas och klargöras genom upprättande av ett adekvat och integrerat nätverk av behandlingsanläggningar på grundval av en hög miljöskyddsnivå.

Skillnaderna mellan tekniska standarder för omhändertagande av avfall genom deponering och de lägre kostnader som är förknippade med detta kan leda till ökat omhändertagande av avfall i anläggningar med låga miljöskyddskrav och därigenom skapa ett potentiellt allvarligt hot mot miljön på grund av olämpliga behandlingsmetoder och transport av avfall över onödigt långa sträckor.

Det är följaktligen nödvändigt att på gemenskapsnivå föreskriva om tekniska standarder för deponering av avfall för att skydda, bevara och förbättra miljökvaliteten inom gemenskapen.

Det är nödvändigt att klart ange de krav som deponier måste uppfylla vad beträffar lokalisering, villkorsreglering, skötsel, kontroll, avslutning samt förebyggande och skyddande åtgärder mot varje miljöhot på både kort och lång sikt och i synnerhet mot förorening av grundvattnet genom lakvatteninfiltration i marken.

Det är med hänsyn till det föregående nödvändigt att klart definiera deponiklasser och typer av avfall som kan tas emot vid deponier av de olika klasserna.

På grund av särskilda omständigheter kan det synas lämpligt att, utan att detta påverkar befintlig gemenskapslagstiftning och med säkerställande av ett adekvat miljöskydd, inte tillämpa vissa bestämmelser i detta direktiv på vissa väldefinierade deponier.

Vissa tekniker bör inte tillåtas på särskilt angivna villkor annat än om stränga tilläggsvillkor uppfylls.

Det är nödvändigt att införa ett särskilt tillståndsförfarande för alla deponiklasser i enlighet med de allmänna tillståndskrav, som redan angivits i direktiv 75/442/EEG, på grund av de särdrag som deponeringsmetoden har för omhändertagande av avfall. Den behöriga myndigheten skall inom ramen för en besiktning innan verksamheten påbörjas kontrollera att deponeringsplatsen är förenlig med ett sådant tillstånd.

Det är lämpligt att i varje enskilt fall kontrollera om avfallet kan placeras i den deponi som är avsedd att användas för det.

För att förebygga hot mot miljön, är det nödvändigt att införa ett enhetligt förfarande för mottagning av avfall som bygger på ett klassificeringsförfarande, som särskilt inbegriper standardiserade gränsvärden för avfall som kan tas emot i de olika deponiklasserna, För detta ändamål måste ett konsekvent och standardiserat system för karakterisering av avfall, provtagning och analys utarbetas i tillräckligt god tid för att underlätta genomförandet av detta direktiv. Mottagningskriterierna måste vara särskilt klara vad gäller inert avfall. Den tekniska kommittén kommer att behöva definiera särskilda mottagningskriterier för monodeponier.

I avvaktan på att sådana analysmetoder eller nödvändiga gränsvärden för karakterisering utarbetas, kan medlemsstaterna för tillämpningen av detta direktiv behålla, eller upprätta, nationella förteckningar över avfall som kan tas emot eller inte kan tas emot för deponering eller definiera kriterier, inklusive bland annat gränsvärden, som liknar dem som i detta direktiv har angivits för det enhetliga mottagningsförfarandet.

Det är nödvändigt att anta gemensamma övervakningsförfaranden under driftsfasen och efterbehandlingsfasen för en deponi så att eventuella negativa miljöeffekter av deponin kan identifieras och lämpliga åtgärder för rättelse kan vidtas.

Det är nödvändigt att avgöra när och hur en deponi skall avslutas samt huvudmannens skyldigheter och ansvar för platsen under efterbehandlingsperioden.

De framtida driftsvillkoren för befintliga deponier bör bestämmas så att nödvändiga åtgärder inom en särskilt angiven tidsperiod kan vidtas för att på grundval av en platsspecifik anpassningsplan anpassa dessa deponier till detta direktiv.

Huvudmannen skall med hjälp av en finansiell säkerhet eller på något likvärdigt sätt vidta åtgärder för att säkerställa fullgörandet av alla de skyldigheter som följer av tillståndet, inklusive dem som rör avslutningsproceduren och efterbehandlingen av platsen.

Enligt principen att förorenaren betalar är det nödvändigt att bland annat beakta all skada på miljön som kan orsakas av deponierna. Följaktligen bör uppmuntran ges att fastställa deponeringstaxor på ett sådant sätt att täckning erhålls för alla kostnader som har samband med upprättande och drift av deponin samt för den finansiella säkerheten eller motsvarande, som huvudmannen måste tillhandahålla, och i förekommande fall kostnaderna för avslutning av deponin, inklusive den nödvändiga efterbehandlingen, för att säkerställa att dessa kostnader inte bärs av allmänna medel.

Det är nödvändigt att säkerställa en riktig tillämpning av bestämmelserna för genomförande av detta direktiv inom hela gemenskapen och att se till att huvudmän och personal vid en deponi får den utbildning och kunskap som krävs för att erhålla de nödvändiga färdigheterna.

Kommissionen bör utarbeta ett enhetligt förfarande för mottagning av avfall och upprätta en standardiserad klassificering av avfall som kan tas emot vid en deponi i enlighet med det kommittéförfarande som anges i artikel 18 i direktiv 75/442/EEG.

Anpassning av bilagorna till detta direktiv till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen samt standardisering av metoder för övervakning, provtagning och analyser skall genomföras med hjälp av samma kommittéförfarande.

Medlemsstaterna skall regelbundet till kommissionen överlämna rapporter om genomförandet av detta direktiv.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Övergripande mål med direktivet

I syfte att uppfylla de krav som ställs i direktiv 75/442/EEG, särskilt artiklarna 3 och 4 i detta, är detta direktivs mål att tillhandahålla åtgärder, förfaranden och ledning för att förebygga eller så långt möjligt minska avfallsdeponeringens negativa effekter på miljön, särskilt förorening av ytvatten, grundvatten, mark och luft, liksom därav följande risker för människors hälsa.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv avses med

a) avfall: varje ämne eller föremål som omfattas av direktiv 75/442/EEG,

b) kommunalt avfall: hushållsavfall och annat avfall, som på grund av sina egenskaper eller sin sammansättning är jämförbart med hushållsavfall,

c) farligt avfall: allt avfall som omfattas av rådets direktiv 91/689/EEG av den 12 december 1991 om farligt avfall,(6)

d) ofarligt avfall: avfall som inte omfattas av c,

e) inert avfall: avfall som inte genomgår några väsentliga fysikaliska, kemiska eller biologiska förändringar. Inert avfall löses inte upp, brinner och reagerar inte på något annat sätt fysikaliskt eller kemiskt, bryts inte ner biologiskt och har ingen inverkan på andra material som det kommer i kontakt med på ett sätt som kan orsaka skador på miljön eller människors hälsa. Den totala lakbarheten och det totala föroreningsinnehållet i avfallet samt ekotoxiteten hos lakvattnet måste vara obetydliga,

f) deponi: upplagsplats för avfall på eller under marken, inklusive interna upplag (det vill säga en deponi där en avfallsproducent själv hanterar avfall på produktionsplatsen), men med uteslutande av anläggningar där avfall omlastas för vidare transport för återvinning, behandling eller omhändertagande på annan ort samt tillfällig (det vill säga mindre än ett år) lagring av avfall innan det återvinns, behandlas eller omhändertas,

g) monodeponi: en deponi så som denna definieras under 2 f, eller delar av en sådan, där endast avfall som är jämförbart vad gäller ursprung, sammansättning och lakegenskaper deponeras,

h) samdeponering: deponering av ofarligt avfall tillsammans med farligt avfall vid en deponi för farligt avfall,

i) behandling: fysikaliska, kemiska, termiska eller biologiska processer som ändrar avfallets egenskaper så att dess mängd eller farlighet minskas, varigenom hanteringen underlättas och återvinningen gynnas,

j) lakvatten: all vätska som rinner genom det deponerade avfallet och som tränger ut ur eller innehålls i en deponi,

k) deponigas: alla gaser som genereras från det deponerade avfallet,

l) eluat: den lösning som erhålls vid ett simulerat laktest i laboratorium,

m) huvudman: den fysiska eller juridiska person som är ansvarig för en deponi i enlighet med den nationella lagstiftningen i den medlemsstat där deponin finns. Denna person kan variera från anläggningsfasen till efterbehandlingsfasen,

n) djupförvar: permanent anläggning för lagring av avfall i en djup geologisk hålighet, exempelvis en salt- eller kaliumgruva.

Artikel 3

Tillämpningsområde

1. Medlemsstaterna skall tillämpa detta direktiv på alla deponier enligt definitionen i artikel 2 f.

2. Utan att det påverkar befintlig gemenskapslagstiftning skall följande uteslutas från direktivets tillämpningsområde:

- Spridning av slam, inklusive avloppsslam, slam som kommer från muddringsverksamhet och liknande material, för gödnings- eller jordförbättringsändamål.

- Användning av lämpligt inert avfall vid restaurering och utfyllnadsarbete eller för byggnadsändamål.

- Deponering av muddringsslam längs med mindre vattenvägar, från vilka det har muddrats.

- Deponering av icke-förorenad jord.

3. Utan att det påverkar direktiv 75/442/EEG och de målsättningar som anges i artikel 1 i detta direktiv:

a) Behöver artiklarna 6 (utom punkterna 3, 4 a, 4 b, 7, 8.9, 9.1 c, 11, 12.4, 13.1, 13.3, 14.4 och 15, bilagorna I.3, I.4, II [utom II.3], nivå 3, II.4) och III.3 till III.5 i detta direktiv inte tillämpas på deponier för kommunalt avfall med en total slutkapacitet på mindre än 25 000 ton eller för inert avfall med en total slutkapacitet på mindre än 50 000 ton och som betjänar

- små öar som betjänas av en enda deponi, eller

- svårtillgängliga bergsområden, eller

- glesbygder med en befolkningstäthet på mindre än 35 invånare per kvadratkilometer och, endast under exceptionella omständigheter, när den närmaste deponin inte kan utnyttjas på ett miljömässigt riktigt sätt.

Dessa bestämmelser skall gälla endast de medlemsstater som önskar överföra dem till nationell lagstiftning. Dessa medlemsstater skall meddela kommissionen sin avsikt sex månader efter detta direktivs ikraftträdande.

Dessa deponier får ta emot avfall endast från dessa öar, bergsområden eller glesbygder.

b) Artiklarna 5.1, fjärde strecksatsen, 6.4 c, 7, 9.1 a och bilagorna I.3 till I.5, III.2, III.3 (utom de delar som rör gas), och III.5, behöver inte tillämpas på djupförvaringsanläggningar,

c) Artiklarna 3.3 a och 3.3 b, 5.1 (beträffande flytande avfall), 6 (utom punkt 3), 7, 12.2 (utom punkt b), 12.3 och 12.4, och bilagorna I.2, I.3 (utom 3.1), I.4, II.3 nivå 3, II.4, III.2 och III.3 behöver inte tillämpas på deponier som är särskilt utformade för muddringsavfall.

Medlemsstater som beslutar sig för att undanta någon plats eller anläggning från någon bestämmelse i detta direktiv i enlighet med punkt 3, skall anta bestämmelser som specificerar de platser eller anläggningar som får undantas och på vilka villkor undantag kan medges. Medlemsstaterna skall i enlighet med artikel 16 till kommissionen överlämna rapporter avseende dessa bestämmelser, driften på dessa platser och driften av dessa anläggningar.

Artikel 4

Deponiklasser

Varje deponi skall hänföras till en av följande klasser:

- Deponi för farligt avfall.

- Deponi för ofarligt avfall.

- Deponi för inert avfall.

Artikel 5

Avfall och behandling som inte tas emot på en deponi

Medlemsstaterna skall i vart fall säkerställa att:

1. Följande avfall inte tas emot på en deponi

- flytande avfall, om det inte tillåts i enlighet med artiklarna 6.3 eller 7,

- avfall som, beroende på de förhållanden som råder i en deponi, är explosivt, oxiderande, mycket lättantändligt eller lättantändligt enligt definitionen i bilaga III till direktiv 91/689/EEG,

- sjukvårdsavfall, och annat kliniskt avfall från medicinska eller veterinärmedicinska verksamheter, som är smittsamt enligt definitionen (egenskap H9 i bilaga III) i direktiv 91/689/EEG samt avfall som faller under punkt 14 (bilaga I.A.) i det direktivet,

- varje annat slag av avfall som inte uppfyller mottagningskriterierna som bestämts i enlighet med bilaga II, om det inte placeras i en monodeponi i enlighet med artikel 6.3 i detta direktiv.

2. Utspädning eller blandning av avfall endast för att iaktta mottagningskriterierna är förbjuden.

3. Med tillstånd av den behöriga myndigheten och i enlighet med artikel 2.3 i direktiv 91/689/EEG, får avfall behandlas för att konsolideras eller stabiliseras.

Artikel 6

Avfall som tas emot i de olika deponiklasserna

Medlemsstaterna skall se till att:

1. Farligt avfall som uppfyller de kriterier som uppställts i enlighet med bilaga II förs till en deponi för farligt avfall.

2. Farligt avfall som inte uppfyller kriterierna som uppställts i enlighet med bilaga II behandlas innan det deponeras i en deponi för farligt avfall.

3. Varje typ av inert eller ofarligt avfall av ett bestämt, jämförbart slag eller ursprung eller av en bestämd, jämförbar sammansättning kan föras till en monodeponi. Farligt avfall som efter behandling inte uppfyller alla kriterier som uppställts i enlighet med bilaga II skall också föras till en monodeponi. Specifika och, i förekommande fall, ytterligare och strängare krav än de som i detta direktiv anges för andra deponier som tar emot samma slag av avfall skall fastställas av den behöriga myndigheten för just dessa deponier, med hänsyn till egenskaperna hos det avfall som skall deponeras.

4. Deponier för ofarligt avfall får användas

a) för kommunalt avfall,

b) för ofarligt avfall av annat ursprung,

c) när så är nödvändigt, under beaktande av målen i artikel 1, för ofarligt slam som är förenligt med lakvattenhanteringen (bilagorna I.2 och III.3) på platsen. Denna bestämmelse får tillämpas enbart på deponier som tar emot ofarligt avfall med en hög andel organiskt material,

d) sedan en miljöutvärdering utförts och under exceptionella omständigheter, under förutsättning av tillstånd i varje enskilt fall från den behöriga myndigheten, för små kvantiteter av annat avfall eller för blandning av avfall som är förenlig med det deponerade avfallet, på följande villkor:

- Mängderna av annat avfall som tas emot vid deponin får inte överstiga 2 % av det ofarliga avfall som tas emot under samma period.

- Endast avfall som inte innehåller ämnen som räknas upp i bilaga II.4.2 kan tas emot.

- Deponeringen skall ske i separata celler.

- Den behöriga myndigheten skall avge rapporter avseende denna verksamhet i enlighet med artikel 16.

5. Deponier för inert avfall används enbart för inert avfall.

Artikel 7

1. I de fall där samdeponering är laglig i en medlemsstat när detta direktiv träder i kraft får befintliga deponier för farligt avfall användas för samdeponering om:

- Det farliga avfallet blandas med ofarligt avfall som huvudsakligen är kommunalt avfall eller annat liknande organiskt avfall.

- Kraven i artikel 2.3 i direktiv 91/689/EEG uppfylls.

- De geologiska och hydrogeologiska förhållandena i området för den berörda deponin och den erfarenhet som medlemsstaten har av denna verksamhet är sådan att samdeponering kan genomföras utan att miljön skadas.

- Medlemsstaten vidtar åtgärder för att säkerställa att den behöriga myndigheten inför särskilda kontroller som garanterar minst samma nivå av miljöskydd som uppnås såvitt avses deponier för farligt avfall. Medlemsstaten skall i enlighet med denna punkt underrätta kommissionen om åtgärder som vidtas enligt artikel 16 för att visa att artikel 1 följs.

2. I fall då samdeponering är laglig i en medlemsstat när detta direktiv träder i kraft och de detaljerade villkor som anges i punkt 1 inte uppfylls, kan verksamheten få fortsätta under högst fem år efter detta direktivs ikraftträdande, varefter den skall förbjudas.

Artikel 8

Ansökan om tillstånd

Medlemsstaterna skall se till att en ansökan om tillstånd för en deponi innehåller åtminstone följande uppgifter:

1. Sökandens och, om det rör sig om olika enheter, huvudmannens identitet.

2. En beskrivning av de slag och de totala mängder av avfall som skall deponeras.

3. Föreslagen kapacitet för deponin.

4. En beskrivning av platsen, inklusive dess hydrologiska och geologiska karakteristika.

5. Föreslagna metoder för att förebygga och minska utsläpp.

6. Föreslagen plan för drift, övervakning och kontroll.

7. Föreslagen avslutnings- och efterbehandlingsplan.

8. Om en miljökonsekvensstudie krävs i enlighet med bestämmelserna i rådets direktiv av den 27 juni 1985 85/337/EEG(7) om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, de uppgifter som exploatören lämnar i enlighet med artikel 5 i nämnda direktiv.

9. Sökandens finansiella säkerhet, eller motsvarande, som krävs enligt artikel 9.1 c.

Artikel 9

Villkor för tillstånd

Medlemsstaterna skall se till att:

1. Den behöriga myndigheten inte utfärdar tillstånd till deponering om inte följande villkor uppfylls:

a) Deponeringsprojektet skall, utan att det påverkar artikel 3.3, uppfylla samtliga krav i detta direktiv, inklusive bilagorna.

b) Skötsel av deponin skall anförtros en tekniskt kompetent person. Yrkesmässig och teknisk utbildning av deponihuvudmän och personal skall säkerställas.

c) Sökanden skall när han tar emot tillståndet i enlighet med förfaranden som medlemsstaterna skall anta ha vidtagit eller vidta lämpliga åtgärder i form av en finansiell säkerhet eller någon motsvarighet för att se till att de skyldigheter (inbegripet efterbehandlingsåtgärder), som åligger honom på grund av det tillstånd som utfärdas i enlighet med bestämmelserna i det här direktivet, iakttas och att de anslutningsförfaranden som krävs enligt artikel 14 följs. Denna säkerhet eller motsvarighet skall bibehållas så länge som detta i enlighet med artikel 14.4 är nödvändigt för underhålls- och efterbehandlingsverksamheten på platsen.

d) Deponeringsprojektet är förenligt med den relevanta avfallsplan eller de relevanta avfallsplaner till vilka hänvisning sker i artikel 7 i direktiv 75/442/EEG.

2. Innan driften påbörjas, skall den behöriga myndigheten inspektera platsen för att försäkra sig om att villkoren i tillståndet uppfylls, vilket inte på något sätt minskar huvudmannens ansvar enligt villkoren i tillståndet.

Artikel 10

Tillståndets innehåll

För att förtydliga och komplettera bestämmelserna i artikel 9 i direktiv 75/442/EEG skall deponeringstillståndet innehålla åtminstone

a) deponiklass,

b) en förteckning över typer och kvantiteter av avfall som får deponeras,

c) krav som ställs på förberedande arbeten, driften av deponin och förfarandena för kontroll och övervakning, om möjligt inbegripet övervakningsprogram (bilaga III.4.B), liksom provisoriska krav rörande avslutning och efterbehandling,

d) en skyldighet för sökanden att åtminstone en gång per år till den behöriga myndigheten avlämna en rapport om de slag och mängder av avfall som deponerats och om resultaten av övervakningsprogrammen enligt artiklarna 13 och 14 samt bilaga III.

Artikel 11

Kostnaden för deponering av avfall

Medlemsstaterna skall uppmuntra till fastställande av priset för deponering av alla slag av avfall på en nivå som gör det möjligt att åtminstone täcka kostnaderna för att inrätta och driva anläggningen, så långt möjligt inbegripet kostnaden för att tillhandahålla den finansiella säkerhet som anges i artikel 9.1 c, utan att det hindrar intresserade medlemsstater från att fastställa priser som täcker även de uppskattade kostnaderna för avslutning och efterbehandling av platsen.

Artikel 12

Rutiner för mottagande av avfall

Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att:

1. Innehavaren eller huvudmannen skall, före leverans, när leverans sker eller när den första av en serie leveranser sker, förutsatt att det rör sig om samma typ av avfall, genom lämplig dokumentation kunna bevisa att avfallet i fråga kan tas emot på en sådan plats under iakttagande av villkoren i tillståndet och att det uppfyller mottagningskriterierna (bilaga II).

2. Följande mottagningsrutiner iakttas av huvudmannen:

a) Handlingar som rör avfallet, inklusive de handlingar som krävs i artikel 5.3 i direktiv 91/689/EEG och, i förekommande fall, även de handlingar som krävs enligt rådets förordning (EEG) nr 259/93 av den 1 februari 1993, om övervakning och kontroll av avfall vid införsel till och utförsel från Europeiska gemenskapen(8) skall kontrolleras.

b) Avfallet skall inspekteras visuellt vid infarten och vid tippsåret och, i förekommande fall, överensstämmelsen med den beskrivning som lämnats i de handlingar som innehavaren lagt fram skall kontrolleras. Om representativa prover måste tas enligt bilaga II, nivå 3, skall analysresultaten sparas och provtagningen utföras i enlighet med bilaga II.5. När det är möjligt skall dessa prov sparas minst en månad.

c) Ett register som innehåller uppgift om mängderna av och egenskaperna hos det deponerade avfallet, liksom ursprung, leveransdatum, producentens identitet eller, om det rör sig om kommunalt avfall, insamlarens identitet och, såvitt avser farligt avfall, dettas exakta placering i deponin, skall föras.

3. Huvudmannen för deponin skall alltid tillhandahålla ett skriftligt intyg avseende varje leverans som mottas på deponin.

4. Oaktat bestämmelserna i förordning (EEG) nr 259/93, skall huvudmannen, om avfall inte tas emot vid en deponi, underrätta den behöriga myndigheten om att avfallet inte tagits emot.

Artikel 13

Kontroll- och övervakningsprocedurer under driftsfasen

Medlemsstaterna skall se till att kontroll- och övervakningsförfarandena under driftsfasen uppfyller åtminstone följande krav:

1. Huvudmannen för en deponi skall under driftsfasen genomföra det kontroll- och övervakningsprogram som specificeras i bilaga III.

2. Huvudmannen skall underrätta den behöriga myndigheten om alla resultat av kontroll- och övervakningsförfarandena som möjliggör konstaterande av betydelsefulla effekter på miljön och följa den behöriga myndighetens beslut om arten och tidpunkten för de rättelseåtgärder som skall vidtas. Dessa åtgärder skall genomföras på huvudmannens bekostnad.

Huvudmannen skall i den omfattning som den behöriga myndigheten bestämmer och åtminstone vid slutet av varje kalenderår rapportera alla övervakningsresultat till de behöriga myndigheterna på grundval av insamlade uppgifter i syfte att avgöra om tillståndsvillkoren följs och för att öka kunskaperna om vad som händer med avfallet i deponin.

3. Kvalitetskontrollen av de analytiska delarna av kontroll- och övervakningsförfarandena och/eller de analyser som anges i artikel 12.2 b skall utföras av kompetenta laboratorier.

Artikel 14

Avslutningsförfarande

Medlemsstaterna skall, i enlighet med tillståndet, se till att:

1. Avslutningsförfarandet vid en deponi eller en del av denna påbörjas

a) när de relevanta villkoren i tillståndet är uppfyllda, eller

b) efter tillstånd av den behöriga myndigheten, på huvudmannens begäran, eller

e) genom ett motiverat beslut av den behöriga myndigheten.

2. En deponi, eller en del av den, kan anses som definitivt avslutad bara när den behöriga myndigheten har utfört en slutbesiktning på platsen, utvärderat alla rapporter som lagts fram av huvudmannen och har givit huvudmannen tillstånd till avslutningen. Detta minskar inte på något sätt huvudmannens ansvar enligt villkoren i tillståndet.

3. Sedan en deponi definitivt har avslutats skall huvudmannen vara ansvarig för dess underhåll, övervakning och kontroll i efterbehandlingsfasen så länge som den ansvariga myndigheten kräver det, med beaktande av den tid under vilken deponin kan utgöra en risk.

Huvudmannen skall underrätta den behöriga myndigheten om alla kontrollresultat som möjliggör konstaterande av betydelsefulla skadliga effekter på miljön och följa den ansvariga myndighetens beslut rörande arten och tidpunkten för de rättelseåtgärder som skall vidtas.

4. Så länge den behöriga myndigheten anser att en deponi kan utgöra en fara för miljön skall huvudmannen för deponin vara ansvarig för övervakning och analys av deponigas och lakvatten från deponin samt för grundvattentillståndet i närområdet kring deponin i enlighet med bilaga III.

Artikel 15

Befintliga deponier

Medlemsstaterna skall se till att deponier för vilka tillstånd gäller, eller som redan är i drift vid tidpunkten för genomförandet av detta direktiv, inte kan fortsätta att vara i drift om inte de åtgärder som anges nedan vidtas så snart som möjligt och inom tio år från direktivets ikraftträdande samt inom särskilda tidsfrister som skall bestämmas av medlemsstaterna:

1. Huvudmannen för en deponi skall förbereda och för den behöriga myndigheten för godkännande lägga fram en omställningsplan för platsen som inbegriper de uppgifter som räknas upp i artikel 8 och alla rättelseåtgärder som huvudmannen anser nödvändiga.

Om den behöriga myndigheten efter en utvärdering av deponins effekter på miljön konstaterar att deponin uppfyller de krav som definieras i artikel 1 i detta direktiv, kan det vara onödigt att vidta rättelseåtgärder.

2. Sedan omställningsplanen har framlagts skall de behöriga myndigheterna fatta definitivt beslut om huruvida driften kan fortsätta mot bakgrund av nämnda omställningsplan och detta direktiv. Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att i enlighet med artiklarna 8.7 och 14 så snart som möjligt avsluta deponier som inte givits tillstånd att fortsätta verksamheten i enlighet med artikel 9.

3. Mot bakgrund av den godkända omställningsplanen för platsen skall den behöriga myndigheten tillåta nödvändiga arbeten och ange en övergångsperiod för planens genomförande. Denna plan skall genomföras inom tio år från direktivets ikraftträdande.

4. Inom två år från genomförandet av detta direktiv skall artiklarna 4, 5, 6, 12 och bilaga II gälla för deponier för farligt avfall.

Artikel 16

Rapporteringsskyldighet

Vart tredje år och med början tre år efter detta direktivs ikraftträdande skall medlemsstaterna till kommissionen skicka en rapport om genomförandet av detta direktiv. Rapporten skall upprättas på grundval av ett frågeformulär eller schema som utarbetas av kommissionen i enlighet med det förfarande som anges i artikel 6 i direktiv 91/692/EEG(9). Frågeformuläret eller schemat skall skickas till medlemsstaterna sex månader före början av den period som omfattas av rapporten. Rapporten skall skickas till kommissionen inom nio månader från utgången av den treårsperiod som den omfattar.

Kommissionen skall inom nio månader från mottagandet av rapporterna från medlemsstaterna offentliggöra en gemenskapsrapport om genomförandet av detta direktiv.

Artikel 17

Kommitté

Varje förändring som är nödvändig för att anpassa bilagorna till detta direktiv till vetenskapens och teknikens aktuella ståndpunkt skall, liksom alla förslag till standardisering av kontroll, provtagning och analysmetoder som rör deponering av avfall, antas i enlighet med det förfarande som anges i artikel 18 i direktiv 75/442/EEG.

Artikel 18

Ikraftträdande

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar, förordningar och administrativa bestämmelser som är nödvändiga för att följa detta direktiv inom två år från dess ikraftträdande. De skall omedelbart informera kommissionen härom.

När medlemsstaterna antar bestämmelser skall bestämmelserna innehålla en hänvisning till detta direktiv eller vid offentliggörandet åtföljas av en sådan hänvisning. Förfarandet för att göra en sådan hänvisning skall bestämmas av medlemsstaterna.

2. Medlemsstaterna skall till kommissionen översända texterna till de nationella bestämmelser som de antar på det område, som omfattas av detta direktiv.

Artikel 19

Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 20

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i . . . den . . .

På rådets vägnar

Ordförande

(1) EGT nr C 190, 22.7.1991, s. 1 och EGT nr C 212, 5.8.1993, s. 33.

(2) EGT nr C 40, 17.2.1992, s. 112.

(3) Europaparlamentets yttrande av den 28 oktober 1992 (EGT nr C 305, 23.11.1992, s. 7) (ännu inte offentliggjort i EGT), rådets gemensamma ståndpunkt av den . . . (ännu inte offentliggjort i EGT) och Europaparlamentets beslut av den . . . (ännu inte offentliggjort i EGT).

(4) EGT nr C 122, 18.5.1990, s. 2.

(5) EGT nr L 194, 25.7.1975, s. 39. Direktivet senast ändrat genom beslut 94/3/EG (EGT nr L 5, 7.1.1994, s. 15).

(6) EGT nr L 377, 31.12.1991, s. 20. Direktivet senast ändrat genom direktiv 94/31/EG (EGT nr L 168, 2.7.1994, s. 28).

(7) EGT nr L 175, 5.7.1985, s. 40.

(8) EGT nr L 30, 6.2.1993, s. 1. Förordningen senast ändrad genom beslut 94/721/EG (EGT nr L 288, 9.11.1994, s. 36).

(9) EGT nr L 377, 31.12.1991, s. 48.

BILAGA I

ALLMÄNNA FÖRESKRIFTER FÖR ALLA DEPONIKLASSER

1. Föreskrifter

1. Vid lokaliseringen av en deponi måste hänsyn tas till krav rörande

a) avståndet från platsens yttre gräns till bostads- och rekreationsområden, vägar och vattenleder, vattenrecipienter och industri-, jordbruks- eller stadsområden,

b) förekomsten av grundvatten, kustvatten eller naturskyddszoner i området,

c) de geologiska och hydrogeologiska förutsättningarna i området,

d) risken för översvämningar, sättningar, jordskred eller snöskred på platsen,

e) skydd av natur- och kulturarvet i området.

2. Deponin kan godkännas endast om det efter en miljökonsekvensstudie som eventuellt åläggs genom direktiv 85/337/EEG framkommer att deponin med beaktande av platsens karakteristika under hänsynstagande till ovannämnda krav eller förutsedda rättelseåtgärder inte utgör någon allvarlig risk för miljön.

2. Vattenkontroll och lakvattenhantering

Lämpliga åtgärder skall, med hänsyn till deponins egenskaper och de meteorologiska omständigheterna, vidtas för att

- begränsa de vattenmängder som beror på nederbörd som tränger in i deponin,

- hindra att ytvatten och/eller grundvatten infiltreras i det deponerade avfallet,

- samla in förorenat vatten och lakvatten. Om en utvärdering som grundas på en granskning av lokaliseringen av deponin och det avfall som skall tas emot visar att deponin inte utgör någon möjlig miljöfara, kan den behöriga myndigheten besluta att denna bestämmelse inte skall vara tillämplig,

- behandla förorenat vatten och lakvatten som samlats in från deponin så att detta når upp till den nivå som krävs för att de skall få deponeras.

Ovanstående bestämmelser behöver inte tillämpas på deponier för inert avfall.

3. Skydd av mark och vatten

1. En deponi måste vara lokaliserad och utformad så att de nödvändiga förutsättningarna för att förebygga förorening av mark, grundvatten eller ytvatten så att en effektiv uppsamling av lakvatten garanteras, vid lämplig tid och på angivna villkor i enlighet med vad som anges under 2. Skydd av mark och grundvatten skall säkerställas med hjälp an en geologisk barriär och bottentätning.

2. Det finns en geologisk barriär när de geologiska och hydrogeologiska förhållandena under och i närheten av en deponi medför en kvarhållningskapacitet som är tillräcklig för att undvika varje potentiell risk för marken och grundvattnet.

Deponins botten skall bestå av ett mineralskikt som uppfyller krav på permeabilitet och tjocklek med en kombinerad effekt vad gäller skydd av mark, grundvatten och ytvatten som är minst likvärdig med den som följer av följande krav:

- Deponi för farligt avfall:

K ≤ 1,0 × 10-9 m/s; mäktighet ≥ 5 m.

- Deponi för icke-farligt avfall:

K ≤ 1,0 × 10-9 m/s; mäktighet ≥ 1 m.

- Deponi för inert avfall:

K ≤ 1,0 × 10-7 m/s; mäktighet ≥ 1 m.

m/s = meter per sekund

När den geologiska barriären inte på ett naturligt sätt uppfyller ovanstående villkor kan den kompletteras på konstgjord väg och förstärkas på andra sätt som ger likvärdigt skydd. En geologisk barriär som är framställd på konstgjord väg måste vara minst 0,5 m tjock.

3. Förutom den geologiska barriär som beskrivs ovan måste ett system för uppsamling av lakvatten och bottentätning tillföras i enlighet med följande principer:

>Plats för tabell>

Medlemsstaterna får ställa allmänna eller särskilda krav på deponier för inert avfall och på egenskaperna hos de ovan nämnda tekniska hjälpmedlen.

Om den behöriga myndigheten efter att ha granskat de möljiga riskerna för miljön finner att det är nödvändigt att hindra lakvattenbildning, får topptätning föreskrivas. För detta system för topptätning ges följande rekommendationer:

>Plats för tabell>

4. Om den behöriga myndigheten på grundval av utvärdering av miljörisker och med särskilt beaktande av direktiv 80/68/EEG(1), i enlighet med sektion 2 ("Vattenkontroll och lakvattenhantering"), bedömer att uppsamling och behandling inte är nödvändig eller om det har konstaterats att deponin inte utgör någon potentiell risk för mark, grundvatten eller ytvatten, kan kraven i punkterna 2 och 3 ovan minskas i enlighet därmed. Monodeponier, i vilka det deponerade avfallet inte motsvarar de kriterier som räknas upp i bilaga II, måste vara i enlighet med punkterna 2 och 3 ovan.

5. Den metod som skall användas för bestämning av permeabilitetskoefficienten för deponier, i fält och för platsens hela utsträckning, skall utvecklas och godkännas av den kommitté som anges i artikel 17 i detta direktiv.

4. Gaskontroll

1. Lämpliga åtgärder skall vidtas för att kontrollera ackumulation och migration av deponigas (bilaga III).

2. Efter miljöutvärdering skall deponigas, om inte den behöriga myndigheten beslutar annorlunda, insamlas, behandlas och utnyttjas.

3. Insamling, behandling och utnyttjande av deponigas enligt punkt 4.2 skall utföras på ett sätt som så långt möjligt minskar skador på eller försämring av miljön och risker för människors hälsa.

5. Olägenheter och faror

Åtgärder skall vidtas för att minska olägenheter och faror som orsakas av deponin genom

- utsläpp av lukt och damm,

- vindblåsta material,

- buller och trafikrörelser,

- fåglar, skadedjur och insekter,

- bildande av aerosoler,

- bränder.

6. Stabilitet

Placeringen av avfall på platsen skall äga rum på ett sådant sätt att det garanterar stabilitet för avfallsmassorna och med avfallet förbundna strukturer, särskilt såvitt avser undvikande av glidningar. När en konstgjord barriär upprättas måste det säkerställas att det geologiska underlaget, med hänsyn till deponins morfologi, är tillräckligt stabilt för att förhindra sättningar som kan orsaka skada på barriären.

(1) EGT nr L 20, 26.1.1980, s. 43. Direktivet senast ändrat genom direktiv 91/692/EEG (EGT nr L 377, 31.12.1991, s. 48).

BILAGA II

KRITERIER OCH FÖRFARANDEN FÖR MOTTAGNING AV AVFALL

1. Inledning

Denna bilaga formulerar

- allmänna principer för mottagning av avfall i de olika deponiklasserna. Den framtida klassificeringsproceduren för avfall bör grundas på dessa principer,

- riktlinjer som i grova drag anger preliminära förfaranden för mottagning av avfall som skall följas tills en enhetlig klassificering för avfall och procedur för mottagning har antagits. Detta förfarande kommer tillsammans med de relevanta provtagningsförfarandena att utvecklas av den tekniska kommitté som inrättas i enlighet med artikel 17 i detta direktiv.

Den tekniska kommitténs arbete i detta hänseende skall fullföljas inom tre år efter antagandet av direktivet och måste utföras under beaktande av de målsättningar som anges i artikel 1 i detta direktiv.

2. Allmänna principer

Sammansättning, lakbarhet, långsiktigt beteende och allmänna egenskaper hos avfall som skall deponeras måste vara kända så exakt som möjligt. Mottagning av avfall vid en deponi kan ske med användning av en förteckning som anger mottaget eller icke mottaget avfall, som definieras med avseende på art och ursprung, och med användning av analysmetoder för avfall och gränsvärden för egenskaper hos det avfall som skall tas emot. De framtida förfarandena för mottagning av avfall som beskrivs i detta direktiv skall så långt möjligt grundas på standardiserade analysmetoder för avfall och gränsvärden för egenskaperna hos det avfall som skall tas emot.

Innan sådana analysmetoder och gränsvärden definieras skall medlemsstaterna för varje deponiklass ställa upp åtminstone nationella förteckningar över avfall som tas emot eller inte tas emot eller definiera de kriterier som skall uppfyllas för att avfallet skall föras in i förteckningarna. För att tas emot i en viss deponiklass måste ett avfallsslag finnas på den relevanta nationella förteckningen eller uppfylla kriterier som i avgörande avseenden motsvarar dem som gäller för att upptas i förteckningen. Dessa förteckningar, eller de likvärdiga kriterierna, samt analysmetoderna och gränsvärdena skall tillställas kommissionen inom sex månader från genomförandet av detta direktiv eller när de antas på nationell nivå.

Dessa förteckningar eller mottagningskriterier skall användas för att fastställa anläggningsspecifika förteckningar över mottaget avfall som specificerats i tillståndet i enlighet med artikel 10 i det här direktivet.

Kriterierna för mottagning av avfall på referensförteckningarna eller i en deponiklass kan grundas på annan lagstiftning och/eller på avfallets egenskaper.

Mottagningskriterierna för en speciell deponiklass skall grundas på överväganden rörande

- skydd av omgivande miljö (särskilt grundvatten och ytvatten),

- skydd av miljöskyddssystemen (det vill säga tätskikt och anordningar för lakvattenbehandling),

- skydd av den eftersträvade stabiliseringsprocessen inuti deponin,

- skydd mot risker för människors hälsa.

En förteckning skall upprättas över de minimikriterier som skall uppfyllas för mottagning av farligt avfall vid monodeponier.

Exempel på kriterier som grundas på avfallets egenskaper är

- krav rörande kännedom om total sammansättning,

- begränsningar av halten organiskt material i avfallet,

- krav eller begränsningar rörande den biologiska nedbrytbarheten hos de organiska avfallskomponenterna,

- begränsningar av mängden specificerade, potentiellt farliga komponenter (med beaktande av de ovan nämnda skyddskriterierna),

- begränsningar av den potentiella och förväntade produktionen av lakbara ämnen specificerade, potentiellt farliga komponenter (med beaktande av de ovan nämnda skyddskriterierna),

- ekotoxikologiska egenskaper hos avfallet och det från detta härrörande lakvattnet.

De mottagningskriterier för avfall som grundas på avfallets egenskaper måste i princip vara mycket utförliga för deponier för inert avfall och kan vara mindre utförliga för deponier för ofarligt avfall och ännu mindre utförliga för deponier för farligt avfall på grund av den högre miljöskyddsnivån hos de två senare.

3. Allmänna förfaranden för kontroll och mottagning av avfall

Den allmänna karakteriseringen och kontrollen av avfall skall grundas på följande tre nivåer:

Nivå 1: Grundläggande karakterisering. Med detta avses en noggrann bestämning, enligt standardiserad analys och testmetoder för avfallets beteende, av avfallets lakningsbeteende på kort och lång sikt och/eller karakteristiska egenskaper hos avfallet.

Nivå 2: Kontroll av överensstämmelse. Med detta avses regelbunden kontroll genom enklare standardiserade analyser och testmetoder för avfallets beteende för att bestämma huruvida ett avfall uppfyller villkoren för tillståndet och/eller specifika referenskriterier. Kontrollerna avser främst nyckelparametrar och uppträdande som identifierats genom den grundläggande karakteriseringen.

Nivå 3: Kontroll på platsen. Med detta avses snabba kontrollmetoder för att bekräfta att ett visst avfall är detsamma som det som har genomgått kontroll av överensstämmelse och som det som har beskrivits i de medföljande handlingarna. Den kan bestå i enbart en visuell inspektion av en avfallslast före och efter lossning vid deponin.

Varje slag av avfall måste normalt karakteriseras enligt nivå 1 och uppfylla de tillämpliga mottagningskriterierna på en referensförteckning. För att få stå kvar på en platsspecifik förteckning måste ett avfallsslag med regelbundna intervall (till exempel årligen) kontrolleras enligt nivå 2 och uppfylla de tillämpliga kriterierna. Varje avfallslast som anländer till deponins infart måste underkastas kontroll enligt nivå 3.

Vissa slag av avfall kan ständigt eller tillfälligt undantas från kontroll på nivå 1. Skälet till detta kan vara att kontrollerna är praktiskt ogenomförbara, att tillämpliga kontrollrutiner och mottagningskriterier är otillgängliga eller att det finns lagstiftning som innehåller andra regler för detta.

4. Riktlinjer för preliminära förfaranden för mottagning av avfall

1. Tills denna bilaga är helt komplett är endast kontroll på nivå 3 obligatorisk, medan kontroll enligt nivåerna 1 och 2 tillämpas i möjligaste mån. På detta preliminära stadium skall avfall som skall tas emot vid en speciell deponiklass antingen finnas på en restriktiv nationell eller platsspecifik förteckning för den deponiklassen eller uppfylla kriterier som är likvärdiga med dem som utgör krav för att upptas på förteckningen.

Följande allmänna riktlinjer kan användas för att bestämma preliminära mottagningskriterier för avfall vid de tre huvudsakliga deponiklasserna eller på de motsvarande förteckningarna:

Deponier för inert avfall: Endast inert avfall som avses i artikel 2 e får godtas på förteckningen.

Deponier för ofarligt avfall: För att godtas på förteckningen och utan att det påverkar artikel 6.4 d i direktivet, får avfallet inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 91/689/EEG.

Deponier för farligt avfall: En preliminär ungefärlig förteckning över deponier för farligt avfall som enbart består av de avfallstyper som täcks av direktiv 91/689/EEG(1) kan upprättas. Sådant avfall skall dock inte godtas på förteckningen utan föregående behandling om de uppvisar ett totalinnehåll eller lakbarhet av potentiellt farliga komponenter som är höga nog för att utgöra en risk för yrkessjukdom eller miljön på kort sikt eller för att förhindra tillräcklig stabilisering av avfallet inom den projekterade drifttiden för deponin.

2. Förteckning över avfall som inte kan tas emot enligt artikel 6.4 d

- sura tjäror,

- icke blandbara organiska lösningar eller vattenbaserat avfall som innehåller ≤ 1 % icke blandbara organiska ämnen,

- organiska lösningar med en koncentration ≤ 10 %, som är blandbara med vatten,

- avfall som reagerar kraftigt med vatten eller organiska ämnen,

- asbest (damm och fibrer),

- avfall som innehåller väsentliga koncentrationer av följande föreningar:

- PCB & PCT ≤ 50 ppb(2),

- TCDD (tetrakloridbensodioxin) ≤ 10 ppb för isomererna 2, 3, 7, 6,

- PCN (polyklorerade naftalener) ≤ 50 ppm totalt,

- PAH (polyaromatiska kolväten) ≤ 20 ppm,

- metallorganiska föreningar (oavsett halt),

- klorerade kolväten (inklusive klorfenoler) 1 ≤ ppm,

- pesticider ≤ 10 ppm,

- fria cyanider ≤ 10 ppm.

5. Provtagning av avfall

Provtagning av avfall kan ge upphov till allvarliga problem med avseende på framställning och tekniker på grund av många avfalls heterogena natur. En europeisk standard för provtagning kommer att utvecklas. Tills denna standard godkänts av medlemsstaterna i enlighet med artikel 17 i detta direktiv får medlemsstaterna tillämpa nationella standarder och procedurer.

(1) Ett tillfälligt undantag görs för samdeponering, jfr artikel 7; överensstämmandekriterierna för samdeponering sätts nationellt av de berörda medlemsstaterna.

(2) Delar per miljard, alltså µg/kg räknat i torrextrakt.

BILAGA III

FÖRFARANDEN FÖR KONTROLL OCH ÖVERVAKNING UNDER DRIFTS- OCH EFTERBEHANDLINGSFASERNA

1. Inledning

Ändamålet med denna bilaga är att ange minimiförfaranden för övervakning att utföras för att kontrollera

- att avfall har mottagits för deponering i enlighet med de kriterier som satts upp för den aktuella deponiklassen,

- att processerna inuti deponin fortskrider som önskat,

- att miljöskyddssystemen fungerar till fullo på avsett sätt,

- att villkoren i tillståndet för deponin är uppfyllda.

2. Meteorologiska data

Enligt skyldigheten att rapportera (artikel 16) skall medlemsstaterna tillhandahålla data om insamlingsmetoden för meteorologiska data. Det åligger medlemsstaterna att besluta hur dessa data skall samlas in (på platsen, nationellt meteorologiskt nätverk etc.).

Skulle medlemsstaterna besluta att vattenbalansen är ett effektivt verktyg för att utvärdera om lakvatten ackumuleras i deponin eller läcker ut, rekommenderas att följande data samlas in genom övervakning av deponin eller från den närmaste meteorologiska stationen, om så krävs av den behöriga myndigheten i enlighet med artikel 14.3 i detta direktiv:

>Plats för tabell>

3. Utsläppsdata: vatten, lakvatten och gaskontroll

Prov på lakvatten och ytvatten (om det finns) måste samlas in vid representativa punkter. Provtagning och mätning (volym och sammansättning) av lakvattnet måste utföras separat vid varje punkt där lakvatten leds ut från platsen.

Referens: allmänna riktlinjer om provtagningsteknologi, ISO 5667-2 (1991).

Övervakning av ytvatten (om sådant finns) skall utföras vid minst två punkter, en uppströms deponin och en nedströms.

Gasövervakningen måste vara representativ för varje sektion av deponin.

Frekvensen för provtagning och analys förtecknas i nedanstående tabell.

För lakvatten och vatten skall ett prov tas, som är representativt för den genomsnittliga sammansättningen.

>Plats för tabell>

4. Skydd av grundvatten

A. Provtagning

Mätningarna måste vara sådana att de ger information om grundvatten som sannolikt påverkas av deponeringen av avfall, med minst en mätpunkt i grundvattnets inflödesregion och två i utflödesregionen. Detta antal kan ökas på grundval av en specifik hydrogeologisk undersökning och för att tidigt identifiera oavsiktliga utsläpp av lakvatten i grundvattnet.

Provtagningen måste utföras på åtminstone tre ställen innan deponering påbörjas för att fastställa referensvärden för framtida provtagning. Referens: Provtagning av grundvatten, ISO 5667, del 11, 1993.

B. Övervakning

De parametrar som skall analyseras i proven måste bestämmas i förhållande till den förväntade sammansättningen av lakvattnet och grundvattnets kvalitet i området. När parametrarna för analys väljs skall hänsyn tas till mobilitet i grundvattenzonen. Parametrarna kan inkludera indikatorparametrar för att garantera tidig upptäckt av förändringar i vattenkvaliteten(1).

>Plats för tabell>

C. Riktvärdes-/gränsvärdesnivåer

Sådana väsentliga skadeeffekter på miljön, som anges i artiklarna 13 och 14 i detta direktiv, skall anses ha inträffat vad gäller grundvatten, när en analys av ett grundvattenprov visar en väsentlig förändring i vattenkvaliteten. En riktvärdes-/gränsvärdesnivå måste bestämmas med hänsyn till de specifika hydrogeologiska förhållandena i deponin och grundvattnets kvalitet. Riktvärdes-/gränsvärdesnivån måste inskrivas i tillståndet om det är möjligt.

Observationerna måste utvärderas genom kontrollkartor med fastställda kontrollregler och nivåer för varje nedgående brunn. Kontrollnivåerna måste bestämmas från lokala variationer i grundvattenkvaliteten.

5. Platsens topografi: data om deponin

>Plats för tabell>

(1) Rekommenderade parametrar: pH, TOC, fenoler, tungmetaller, fluor, As, olja/kolväten.

RÅDETS MOTIVERING

I. INLEDNING

1. Den 23 april 1991 lade kommissionen fram ett förslag(1) till direktiv grundat på artikel 100a om deponering av avfall.

2. Europaparlamentet avgav sitt yttrande den 28 oktober 1992(2) vid den första behandlingen. Till följd av detta yttrande överlämnade kommissionen ett ändrat förslag den 10 juni 1993(3).

Ekonomiska och sociala kommittén avgav sitt yttrande den 27 november 1991.

3. Rådet ansåg att den rättsliga grunden bör vara artikel 130s.1 och inte artikel 100a som kommissionen ursprungligen har föreslagit. Europaparlamentet hördes på denna punkt och godkände ändringen av den rättsliga grunden genom sitt yttrande av den 19 maj 1995(4).

4. Den 6 oktober 1995 fastställde rådet sin gemensamma ståndpunkt enligt artikel 189c i fördraget.

II. MÅL

5. För att i möjligaste mån förebygga eller minska de negativa följderna för miljön av avfallsdeponering samt de risker som den kan medföra för människors hälsa fastställs genom detta förslag, i form av ett ramdirektiv och med utgångspunkt i en klassificering av avfallet (farligt, ofarligt, inert) och av deponierna,

- förfaranden för utfärdande av tillstånd att ta emot avfall för deponering samt kontroll- och övervakningsförfaranden under driftfasen och avslutningsförfaranden,

- de tekniska krav som platser och anläggningar skall motsvara för att få användas som deponier,

- förfaranden för utfärdande av tillstånd att öppna en deponi.

III. ANALYS AV DEN GEMENSAMMA STÅNDPUNKTEN

Allmänna synpunkter

6. Med hänsyn till det mål som anges ovan och med uppskattning av den roll som de lokala naturförhållandena spelar för upprättande och drift av deponier har rådet sökt fastställa bestämmelser som säkerställer en hög skyddsnivå för hälsan och miljön utan att därför eftersträva någon systematisk harmonisering, som skulle ha varit ineffektiv eller t.o.m. omöjlig att tillämpa, med hänsyn till skillnaderna i de ovan nämnda lokala förhållandena. I överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen och i linje med anmärkningen ovan har de fastställda bestämmelserna i huvudsak lett till en ändring av kommissionens förslag för att öka läsbarheten och flexibiliteten med hänsyn till den vetenskapliga och tekniska utveckling som skett efter att förslaget lades fram. Dessa ändringar, som kommissionen godtagit, gäller främst tillämpningsområdet, bilagorna och betydelsen av vissa kriterier för mottagning av avfall (i synnerhet elueringskriterier).

7. På grundval av riktlinjerna ovan har rådet ordagrant, i huvudsak eller delvis kunnat överta

- dem av Europaparlamentets ändringsförslag som kommissionen införlivat i sitt ändrade förslag, med undantag av ändringsförslag 14, 24, 32, 41, 42, 49, 60, 67, 75, 76, 78, 79, 86 och 90,

- ändringsförslag 1, 4, 9, 13, 23, 26, 31, 38, 54, 55 och 56, som kommissionen inte hade införlivat i sitt ändrade förslag.

8. Särskilda kommentarer

(Hänvisningarna nedan avser, om inte annat anges, texten i det ändrade förslaget. Hänvisningarna till den gemensamma ståndpunkten anges i fetstil.)

Rådet har gjort följande ändringar i kommissionens ändrade förslag, vilka har godtagits av kommissionen:

i) Artiklarna 1 och 5

Artikel 1 omfattar endast tillämpningsområdet utan att erinra om direktivets övergripande mål. Rådet har i sin gemensamma ståndpunkt bedömt att det är nödvändigt att nämna detta mål (artikel 1) och på så sätt föra förslaget inom den allmänna ramen för direktiv 75/442/EEG. Denna artikel kompletteras av första till tredje stycket i ingressen, beaktandemeningen oräknad, vilka bl.a. återger det huvudsakliga innehållet i parlamentets ändringsförslag 1 och 4.

I den gemensamma ståndpunkten definieras tillämpningsområdet i artikel 3.1 och artikel 2 f som anger vad som är den deponi och inkluderar "interna" upplag (parlamentets ändringsförslag 13). I den mån som direktivets alla bestämmelser är tillämpliga, med förbehåll för undantag i artikel 3, är artikel 5 överflödig och har utgått.

Undantagen från tillämpningsområdet (artikel 1.2) återges i artikel 3 där punkt 2 anger en rad verksamheter som inte innebär deponering (spridning av slam, byggnadsarbeten osv.) och där punkt 3 anger att vissa bestämmelser inte behöver tillämpas för vissa platser (små öar, bergsområden o.dyl.) eller för vissa typer av deponier (djupförvar) med vissa begränsningar och i överensstämmelse med direktivets mål.

ii) Artikel 2 4

Artiklarna 2 och 3 har sammanförts i artikel 2. Definitionen av industriavfall har utgått, eftersom avfallets ursprung inte är avgörande för direktivets struktur och definitionen av inert avfall (punkt e) har preciserats.

Definition f (deponi) införlivar definitionerna g (anläggningar för omlastning) och h (lagring).

Definition i (behandling) innehåller inte termen "termiska" (ändringsförslag 10), eftersom den redan täcks av termen "fysikaliska".

På grund av bestämmelserna i artikel 3.3 c och artikel 7 har definitionerna h (samdeponering) och n (djupförvar) införts.

Definition m (huvudman) har preciserats och kompletterats vad gäller avgränsningen av ansvaret.

Eftersom olika typer av deponier definieras i artikel 2 och de typer av avfall som kan tas emot på en deponi specificeras i artikel 5-7, har artikel 4 begränsats till att ange de tre kategorierna av deponier.

iii) Artikel 9

Denna artikel återges i artikel 5:

- Enligt punkt 1 får flytande avfall i förekommande fall endast tas emot i en monodeponi (artikel 6.3) eller inom ramen för samdeponering (artikel 7). Rådets ståndpunkt i denna fråga är alltså mer restriktiv än den som återges i det ändrade förslaget.

- Enligt punkt 3 får avfall behandlas (stabilisering, konsolidering). Denna bestämmelse skall underlätta den vidare hanteringen av avfallet.

iv) Artikel 10

Denna artikel återges i artiklarna 6 och 7 (vad gäller punkt 5 d och 5 e):

- Eftersom mottagningskriterierna definieras i bilaga II är det tillräckligt att hänvisa till denna (jfr punkterna 1-4) för varje typ av avfall och punkt 1 blir då överflödig.

- Punkt 3-5 har omformulerats och förenklats (punkt 1-4) för att framhäva de krav på behandling som är tillämpliga på farligt avfall, och för att tydligt åtskilja samdeponering från andra former av deponering (punkterna 2, 5 d och 5 e utgår).

- Artiklarna 4.4 och 10.6a har införlivats i artikel 6.3 (monodeponi för inert eller ofarligt avfall).

- Punkt 4 c begränsar starkt de möjligheter som erbjuds i punkt 5 c eftersom endast ofarligt slam tillåts och då på vissa villkor, med undantag av flytande avfall (parlamentets ändring 23).

- Mottagande av annat avfall än kommunalt och ofarligt avfall kan tillåtas i en deponi för ofarligt avfall på mycket restriktiva villkor (tillstånd från fall till fall, uteslutande av vissa ämnen enligt en förteckning [bilaga II punkt 4.2] osv.) som anges i punkt 4 d.

- Definitionen i artikel 2 f av inert avfall är tillräckligt precis för att ersätta punkt 6 med den förenklade lydelsen av punkt 5.

- Artikel 7 anger enbart de olika bestämmelser i det ändrade förslaget som berör samdeponering, men inför strängare villkor (naturförhållanden, deponins garantier för skyddsnivån), som om de ej uppfylls innebär att sådan deponering skall förbjudas senast fem år efter det att detta direktiv trätt i kraft.

v) Artikel 6

I en strävan efter klarhet och förenkling återges i artikel 8 de viktigaste rubrikerna i bilaga II (som därmed utgår) och som skall anges i den ansökan om tillstånd som skall ges in till den behöriga myndigheten.

Sökandens finansiella säkerhet, som inte särskilt angavs i bilaga II, anges uttryckligen.

Eftersom de praktiska formerna för handläggning av ansökan (ytterligare upplysningar, tidsfrister för svar) styrs av nationell praxis, utgår punkt 2.

vi) Artiklarna 7, 14, 17, 18 och 20a

Artikel 9 återger följande:

- Det huvudsakliga innehållet i artikel 7, med undantag av den ytterligare förpliktelsen att inspektera (punkt 1 a) i den mån som formuleringen i punkt 2 ("skall den behöriga myndigheten inspektera platsen . . .") inte föregriper antalet inspektioner som skall göras och som den specifika formulering som parlamentet föreslagit (ändringsförslag 76, "före varje operation") är uppenbart omöjlig att använda. Punkt 2 erinrar vidare om att inspektionen "inte på något sätt minskar huvudmannens ansvar". Denna uppgift och liknande uppgifter (artikel 14) har bedömts vara tillräckliga på det här stadiet, med tanke på de nationella bestämmelserna på området och med tanke på kommissionens mer övergripande studier när det gäller ansvar för skador på miljön.

I samma anda och samtidigt som hänsyn tas till att "beakta all skada på miljön som kan orsakas av deponierna" (stycke 21 i ingressen, beaktandemeningen oräknad), har rådet inte ansett det lämpligt att föreskriva att fonder för efterbehandlingen av avfallet skall inrättas. Varje huvudmans ansvar på området är redan tillräckligt bekräftat i direktivet, och det är medlemsstaterna som skall välja den lämpligaste metoden för att säkerställa att denne åtar sig ansvaret. Följaktligen utgår artiklarna 14 och 18.

- Artikel 17 ("finansiell säkerhet"), som återges i punkt 1 c. Därmed utgår artikel 17 som artikel och en bestämmelse (punkt 1 b) läggs till om utbildning av huvudmän och personal, motsvarande artikel 20a a.

vii) Artiklarna 8 och 16

Artikel 10 återger det huvudsakliga innehållet i denna artikel med undantag av punkt 2 (ändring av tillstånd, som endast är ett särskilt fall av tillstånd), och klargör hur den förhåller sig till de allmänna bestämmelserna i direktivet 75/442/EEG när det gäller tillstånd samt föreskriver att typen av deponi skall specificeras (nödvändig uppgift med hänsyn till artiklarna 4, 6 och 7).

Oberoende av innehållet i tillståndet återger artikel 11, som en separat bestämmelse, artikel 16 om kostnaden för deponeringen med hänsyn till att medlemsstaterna inte alltid kan fastställa priserna, på grund av det sätt på vilket deponin förvaltas, och ibland måste begränsa sig till att "uppmuntra" till att låta vissa kostnader täckas av priserna.

Parlamentets ändringsförslag 37 (utbildningsprogram) omfattas redan av artikel 9.1 b, utan att på förhand fastställa reglerna för finansieringen.

viii) Artikel 11

Artikel 12 återger denna artikel och förenklar och preciserar den så att endast det som är väsentligt för ett effektivt mottagningsförfarande bibehållits.

Det som alltså är betydelsefullt i punkt 1 är att kunna bevisa att avfallet uppfyller villkoren och inte att beviset skall läggas fram av innehavaren eller huvudmannen. I punkt 2 a anges arten av de handlingar som skall kontrolleras. I punkt 2 b kommer införandet av en förpliktelse att spara proverna att förbättra möjligheterna till senare kontroll. I punkt 2 c beaktas framställnings- och insamlingssättet av det kommunala avfallet genom att insamlarens identitet efterfrågas (och inte producentens). Eftersom olika skyldigheter att avlägga rapport redan föreskrivits har punkt 2 c utgått.

Vad gäller uppföljningen av mottagningsförfarandet räcker det med att huvudmannen uppvisar ett skriftligt intyg, eftersom ett formellt avtal mellan producenten/innehavaren och huvudmannen inte på något sätt ökar mottagandets giltighet. Punkt 3 utgår liksom punkt 4 andra meningen.

Slutligen, i den mån som det är huvudmannens sak att införa mottagningsförfarandet, är det konsekvent att också ålägga honom och inte innehavaren (punkt 4) att till den behöriga myndigheten anmäla fall då avfallet inte tagits emot, och det är onödigt att i vaga termer hänvisa ("ansvar" som inte är "skadeståndsansvar", vilket täcks av artikel 14?) till dennes ansvar. Punkt 6 utgår därmed.

ix) Artiklarna 12 och 13

För tydlighetens skull har bara de bestämmelser i artikel 12 som gäller driftfasen sammanförts i artikel 13, där det viktigaste tillägget i förhållande till det ändrade förslaget utgörs av införandet (punkt 2) av en förpliktelse för huvudmannen att rapportera om resultaten av övervakningsförfarandena.

Artikel 14 återger de bestämmelser i artikel 12 som också är tillämpliga på efterbehandlingsfasen samt artikel 13.

- Punkt 1 hänvisar till de villkor som anges i tillståndet och kan inbegripa andra villkor för stängning än brist på kapacitet. Punkt 1 b anger att det åligger den behöriga myndigheten att lämna tillstånd till stängningen och att det inte är ägaren eller huvudmannen som kan besluta om detta även om ansökan kan göras av huvudmannen. Den rätt att överklaga som avses i punkt 1 c finns i alla de nationella lagstiftningarna och behöver alltså inte särskilt anges i det här direktivet.

- Punkterna 3 och 4 har slagits ihop till punkt 2 som, genom att hänvisa till utvärderingen av huvudmannens rapporter, omfattar de uppgifter som anges i punkt 3.

- Bilaga I anger de allmänna föreskrifter som är tillämpliga på deponier, särskilt när det gäller täckning och tätning, vilket gör att det inte längre är nödvändigt att behålla punkt 2.

- De exakta tidsfrister som avses i punkt 5 (10 år) och 5a (30 år) har inte behållits eftersom de inte är relevanta för alla typer av deponier och riskernas art kan nödvändiggöra övervakning under en längre period. Detta är vad som avses med formuleringen i punkterna 3 och 4 som också erinrar om den förpliktelse som gäller rättelseåtgärder efter stängningen.

x) Artiklarna 15 och 21

- Med hänsyn till administrativ praxis och tekniska tidsfrister inte bara för omställningen av befintliga deponier utan också för avfallsflödets kursändring till följd av nedläggelsen av en deponi, har det visat sig absolut ogenomförbart att när det gäller tidsfrister föreskriva en sammanlagd tidsfrist som inte överstiger fyra år (punkt 3 a, b och c) och att bestämma mellanliggande tidsfrister. Rådet har bedömt att det är mer realistiskt att behålla en sammanlagd tidsfrist på högst tio år efter direktivets ikraftträdande (i början av artikel 15) och föreskriva en kortare tid för deponier för farligt avfall (två år från genomförandet, artikel 15.4) för att genomföra vissa bestämmelser.

- De andra delarna är formulerade så att de förtydligar de steg som skall genomföras och erinrar om dessa bestämmelser i händelse av avslutning (punkt 2).

- En likartad bedömning av de administrativa tidsfrister som är förenade med genomförande av ett så pass tekniskt direktiv har lett till att en tidsfrist på två år har behållits för genomförandet (artikel 18.1).

xi) Artiklarna 19 och 20

- Skyldigheten och sättet att rapportera enligt artikel 19 återges i artikel 16 inom ramen för direktiv 91/692/EEG. De uppgifter som skall finnas i dessa rapporter bör lämnas i enlighet med förfarandet i artikel 6 i det direktivet; även bilaga IVa utgår. För övrigt ankommer det på kommissionen att lämna lämpliga uppgifter till Europeiska miljöbyrån, så att en medlemsstat inte behöver skicka sin rapport två gånger.

- I samma strävan efter konsekvens med nuvarande lagstiftning har rådet angående artikel 17 bedömt att den kommitté som inrättas genom artikel 18 i direktiv 75/442/EEG bör få de arbetsuppgifter som anges i artikel 20.

xii) Bilagorna

I punkt 1 i bilaga I återges de krav som anges i punkt 1 i bilaga I men inte innehållet i punkterna 2-6, eftersom det rör sig antingen om särskilt detaljerade bestämmelser som skall fastställas på lämplig administrativ nivå eller om bestämmelser som omfattas av artikel 12-13.

Med beaktande av verkliga behov av skyddsåtgärder mot miljökonsekvenser beroende på vilket slag av deponerat avfall det gäller (vilket utgör ett tillräckligt skäl för att en viss bestämmelse inte skall vara tillämplig på deponier för inert avfall), återges punkterna 7 och 8 i punkterna 2 och 3 genom att de preciseras, särskilt när det gäller begreppet geologisk barriär, ett ytterligare krav på en dubbel barriär (punkt 3.1) samt bestämmelser om system för tätning av botten och toppen. I punkt 5 har faror för bränder lagts till dem som räknas upp i punkt 10.

I bilaga II återges en stark förändrad bilaga III. Dessa ändringar är berättigade genom det faktum att bilaga III baserades på mottagandeförfaranden som var väsentligen knutna till elueringskriterierna för vilka det ännu inte finns harmoniserade testmetoder. Detsamma gäller för de provmetoder som tillämpas på avfall. Följaktligen anges i bilaga II de riktlinjer som den tekniska kommittén måste följa för att inom en viss tidsperiod (tre år) förfoga över ett enhetligt förfarande för klassificering och mottagande av avfall och dessutom innehåller bilagan ett tillfälligt förfarande för mottagande (nationella förteckningar eller motsvarande kriterier, de kontroller som skall genomföras). Angående bestämmelser om samdeponering (punkt 6, särskilt 6.3 och 6.4) är det inte längre lämpligt att behålla de harmoniserade materiella bestämmelserna med tanke på hur ovanlig denna teknik är (artikel 6.4 d och 6.7).

I bilaga III läggs tonvikten på dess punkt 1 om konkreta mål för kontroll och övervakning och inte på insamling av uppgifter för att förbättra kunskaperna. Följaktligen har främst de bestämmelser i bilaga IV återgetts som bidrar till dessa mål, och detta på ett tydligare sätt som är bättre anpassat till olika slag av deponier. Detta innebär mer detaljerade punkter om provtagning (punkt 3-4), en differentiering av vilka åtgärder som skall vidtas beroende på vilket slag av deponi/avfall det gäller (tabellen i punkt 3), införandet av ytterligare verktyg (riktvärdes-/gränsvärdesnivåer i en beredskapsplan i punkt 4.C) för att skydda grundvattnet samt det frivilliga inslaget när det gäller vattenbalansen (i punkt 2); punkt 4 utgår således.

(1) EGT nr C 190, 22.7.1991, s. 1.

(2) EGT nr C 305, 23.11.1992, s. 79.

(3) EGT nr C 212, 5.8.1993, s. 33.

(4) EGT nr C 151, 19.6.1995, s. 378.