Endast FN/ECE-texterna i original har bindande folkrättslig verkan. Dessa föreskrifters status och dagen för deras ikraftträdande bör kontrolleras i den senaste versionen av FN/ECE:s statusdokument TRANS/WP.29/343, som finns på:

http://www.unece.org/trans/main/wp29/wp29wgs/wp29gen/wp29fdocstts.html

Inbegripet all giltig text fram till och med:

Supplement 1 till ändringsserie 07 – dag för ikraftträdande: 19 augusti 2010

INNEHÅLL

FÖRESKRIFTER

1.

Tillämpningsområde

2.

Definitioner

3.

Ansökan om typgodkännande

4.

Typgodkännande

5.

Anvisningar

6.

Provningar

7.

Kontroll under och efter statiska provningar av säkerhetsbältens förankringar

8.

Ändring av fordonstypen och utökning av typgodkännande

9.

Tillverkningens överensstämmelse

10.

Påföljder vid tillverkningens bristande överensstämmelse

11.

Driftsinstruktioner

12.

Tillverkningens slutgiltiga upphörande

13.

Namn- och adressuppgifter gällande de tekniska tjänster som ansvarar för typgodkännandeprovningarna samt myndigheterna

14.

Övergångsbestämmelser

BILAGOR

Bilaga 1 –

Meddelande om typgodkännande (eller utökning av eller avslagen ansökan om eller återkallande av typgodkännande eller tillverkningens slutgiltiga upphörande) för en fordonstyp enligt föreskrifter nr 14 med avseende på säkerhetsbältesförankringar, Isofix-förankringssystem och, i förekommande fall, Isofix-förankringar med övre hållrem.

Bilaga 2 –

Typgodkännandemärkets utformning

Bilaga 3 –

Placering av bältets effektiva förankringar

Bilaga 4 –

Förfarande för att bestämma H-punkten och den faktiska bröstkorgsvinkeln för sittplatser i motorfordon

Tillägg 1 –

Beskrivning av den tredimensionella H-punktsmaskinen

Tillägg 2 –

Tredimensionellt referenssystem

Tillägg 3 –

Referensuppgifter avseende sittplatser

Bilaga 5 –

Draganordning

Bilaga 6 –

Minsta antal förankringspunkter och placering av nedre förankringar

Tillägg –

Placering av nedre förankringar – endast vinkelkrav

Bilaga 7 –

Dynamiska provningar som ett alternativ till provning av den statiska hållfastheten hos säkerhetsbältens förankringar

Bilaga 8 –

Anvisningar för provdocka

Bilaga 9 –

Isofix-förankringssystem och Isofix-förankringar med övre hållrem

1.   TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Dessa föreskrifter är tillämpliga på

a)	fordon i kategorierna M och N (1) med avseende på förankringar för de bälten som är avsedda för vuxna passagerare i de säten som är vända framåt eller bakåt,

b)	fordon i kategori M1 med avseende på Isofix-förankringsystem och Isofix-förankringar med övre hållrem som är avsedda för fasthållningssystem för barn. Fordon i andra kategorier som utrustats med Isofix-förankringar ska också uppfylla bestämmelserna i dessa föreskrifter.

2.   DEFINITIONER

I dessa föreskrifter gäller följande definitioner:

2.1   typgodkännande av ett fordon: typgodkännande av en fordonstyp utrustad med förankringar för en viss typ av säkerhetsbälten.

2.2   fordonstyp: en kategori av motordrivna fordon som inte skiljer sig sinsemellan i sådana viktiga avseenden som mått, form och material för de delar av fordons- eller säteskonstruktionen i vilka säkerhetsbältsförankringar, Isofix-förankringssystem och, i förekommande fall, Isofix-förankringar med övre hållrem är fastsatta och, om förankringarnas hållfasthet provas enligt den dynamiska provningen, egenskaperna hos alla delar av fasthållningssystemet, särskilt den kraftbegränsningsfunktion, som påverkar de krafter som anbringas på säkerhetsbältets förankringar.

2.3   bältesförankringar: de delar av fordonets eller sätenas uppbyggnad eller andra delar av fordonet som används för fastgöring av bilbältena.

2.4   bältets effektiva fästpunkt: den punkt som används för att på vedertaget sätt såsom anges i punkt 5.4 bestämma vinkeln för varje del av bilbältet i förhållande till användaren, dvs. den punkt till vilken ett band skulle behöva vara fastsatt för att ge samma läge som bilbältet har under användning. Beroende på bilbältets form och det sätt på vilket det är förankrat sammanfaller eller sammanfaller inte denna punkt med bältets verkliga förankringspunkt.

2.4.1

I de fall där t.ex. 2.4.1.1 en bandstyrning används på fordonets eller sätenas uppbyggnad, ska styrningens mittpunkt, där bandet lämnar styrningen på andra sidan av användaren, anses som bältets effektiva fästpunkt, och 2.4.1.2 bältet går direkt från användaren till en upprullare som är fastgjord på fordonets eller sätenas uppbyggnad, utan en bandstyrning som mellanled, ska bältets effektiva fästpunkt anses vara skärningspunkten mellan upprullningsrullens axel och det plan som passerar genom bandets mittlinje på rullen.

2.5   golv: den undre del av fordonets karosseri som sammanbinder fordonets sidoväggar. Här omfattar det förhöjningar, försänkningar och möjligen även andra förstärkningar, även om dessa ligger under golvet, som längsgående eller tvärgående balkar.

2.6   säte: en anordning som, oavsett om den ingår som en del av fordonets uppbyggnad eller inte, komplett med klädsel, utgör sittplats för en vuxen person. Termen täcker både ett enkelt säte och den del av ett odelat säte som motsvarar en sittplats.

2.6.1   främre passagerarsäte: ett säte där den främsta H-punkten för sätet i fråga befinner sig i eller framför det vertikala tvärplanet genom förarens R-punkt.

2.7   sammanhängande säte: antingen ett säte av odelad typ eller separata säten som monterats sida vid sida (dvs. monterade så att de främre förankringarna till ett säte är placerade bakom eller i linje med de främre förankringarna och framför eller i linje med de bakre förankringarna till ett annat säte) och avsett(dda) för en eller flera vuxna personer.

2.8   odelat säte: en anordning, komplett med klädsel, avsedd som sittplats för minst två vuxna personer.

2.9   sätestyp: en kategori säten som inte skiljer sig åt sinsemellan i så viktiga avseenden som

2.9.1

form, mått och material i sätets uppbyggnad,

2.9.2

de typer av inställningssystem och alla spärrsystem som används, samt deras mått,

2.9.3

typ av bältesförankring på sätet, sätets förankring och de delar av fordonets uppbyggnad som påverkas, samt deras mått.

2.10   sätesförankring: det system genom vilket hela sätet är fastsatt i fordonets uppbyggnad, inkl. de delar av fordonets bärande del som påverkas.

2.11   inställningssystem: den anordning med vilken sätet eller dess delar kan inställas i ett läge som passar förarens eller passagerarens kroppsbyggnad. Denna anordning kan i synnerhet möjliggöra

2.11.1

inställning i längdled,

2.11.2

inställning i höjdled,

2.11.3

vinkelinställning.

2.12   förskjutningssystem: en anordning som gör det möjligt att flytta eller rotera sätet eller någon av dess delar utan något fast mellanläge så att tillträde till utrymmet bakom sätet i fråga underlättas.

2.13   spärrsystem: en anordning som håller fast sätet eller dess delar i varje bruksläge och som omfattar mekanismer för låsning både av ryggstödet i förhållande till sätet och av sätet i förhållande till fordonet.

2.14   referensområde: det område som begränsas av två vertikala, längsgående plan på 400 mm avstånd från varandra och symmetriska i förhållande till H-punkten och som definieras av rotationen från vertikalt till horisontellt av den huvudformade delen av mätapparaten i bilaga 1 till föreskrifter nr 21. Mätapparaten ska placeras enligt nämnda bilaga till föreskrifter nr 21 och inställas i den maximala längden av 840 mm.

2.15   kraftbegränsningsfunktion för bröstkorg: en del av säkerhetsbältet och/eller sätet och/eller fordonet som är avsedd att minska de fasthållningskrafter som verkar på passagerarens bröstkorg vid en kollision.

2.16   Isofix: ett system för montering av fasthållningsanordningar för barn i de fordon där det finns två fasta förankringar i fordonet, två motsvarande fasta fästen på fasthållningsanordningen för barn och en funktion för att begränsa rotationen kring axeln hos fasthållningsanordningen för barn.

2.17   Isofix-läge: ett system som tillåter installering av:

a)	antingen en framåtvänd Isofix-fasthållningsanordning för barn i kategorin ”universal” enligt definition i föreskrifter nr 44, eller

b)	en framåtvänd Isofix-fasthållningsanordning för barn i kategorin ”semiuniversal” enligt definition i föreskrifter nr 44, eller

c)	en bakåtvänd Isofix-fasthållningsanordning för barn i kategorin ”semiuniversal” enligt definition i föreskrifter nr 44, eller

d)	en Isofix-fasthållningsnordning för barn i sidoläge i kategorin ”semiuniversal” enligt definition i föreskrifter nr 44, eller

e)	en Isofix-fasthållningsanordning för barn i kategorin ”fordonsspecifik” enligt definition i föreskrifter nr 44.

2.18   nedre Isofix-förankring: en stel, rund, vågrät stång, med diametern 6 mm, som utgår från fordons- eller säteskonstruktionen och som med Isofix-fästen ansluts till och begränsar en Isofix-fasthållningsanordning för barn.

2.19   Isofix-förankringssystem: ett system som består av två nedre Isofix-förankringar, som utformats för att montera en Isofix-fasthållningsanordning för barn tillsammans med en rotationshämmande anordning.

2.20   Isofix-fäste: en av två anslutningar som uppfyller kraven i föreskrifter nr 44, som utgår från konstruktionen för Isofix-fasthållningsanordningen för barn och som passar till en nedre Isofix-förankring.

2.21   Isofix-fasthållningsanordning för barn: en fasthållningsanordning för barn som ska fästas vid ett Isofix-förankringssystem och som uppfyller kraven i föreskrifter nr 44.

2.22   anordning för tillförande av statisk kraft: en provningsfixtur som sammankopplar fordonets Isofix-förankringssystem och som används för att kontrollera deras styrka och fordons- eller säteskonstruktionens förmåga att begränsa rotationen vid en statisk provning. Provningsfixturen beskrivs i figurerna 1 och 2 i bilaga 9.

2.23   rotationshämmande anordning:

a)	En rotationshämmande anordning för en Isofix-fasthållningsanordning för barn i kategorin ”universal” bestående av den övre hållremmen för Isofix.

b)	En rotationshämmande anordning för en Isofix-fasthållningsanordning för barn i kategorin ”semiuniversal” bestående antingen av en övre hållrem, fordonets instrumentbräde eller ett stödben som alla avses begränsa fasthållningsanordningens rotation vid en frontal sammanstötning.

c)	För Isofix-fasthållningsanordningar för barn i kategorierna ”universal” och ”semiuniversal” utgör själva fordonssätet inte någon rotationshämmande anordning.

2.24   Isofix-förankring med övre hållrem: ett föremål som en stång som placerats inom ett definierat område och konstruerats för att anslutas till anslutningsbandet för den övre hållremmen för Isofix och överföra dess hämmande kraft till fordonskonstruktionen.

2.25   Isofix-anslutning för övre hållrem: en anordning som är avsedd att fästas vid en Isofix-förankring med övre hållrem.

2.26   Isofix-krok för övre hållrem: en Isofix-anslutning för övre hållrem som typiskt används för att fästa ett Isofix-band för övre hållrem vid en Isofix-förankring för övre hållrem enligt definition i figur 3 i bilaga 9 till dessa föreskrifter.

2.27   Isofix-band för övre hållrem: ett bältesband (eller motsvarande) som sträcker sig från toppen av en Isofix-fasthållningsanordning för barn till Isofix-förankringen för övre hållrem och som är utrustat med en inställningsanordning, en spänningslättande anordning och en Isofix-anslutning för övre hållrem.

2.28   styranordning: avses hjälpa installatören av Isofix-fasthållningsanordningen för barn genom att fysiskt lägga Isofix-fästena på Isofix-fasthållningsanordningen för barn i korrekt läge i förhållande till de nedre Isofix-förankringarna för att underlätta anslutningen.

2.29   Isofix-markeringsfixtur: något som upplyser den som önskar installera en Isofix-fasthållningsanordning för barn om Isofix-lägena i fordonet och om läget för vart och ett av de Isofix som motsvarar Isofix-förankringssystemen.

2.30   fixtur för en fasthållningsanordning för barn: en fixtur enligt en av de sju Isofix-storleksklasser som definieras i punkt 4 i tillägg 2 till bilaga 17 till föreskrifter nr 16, i synnerhet en vars mått framgår av figurerna 1–7 i ovannämnda punkt 4. Dessa fixturer för fasthållningsanordningar för barn används enligt föreskrifter nr 16 för att kontrollera de storleksklasser för Isofix-fasthållningsanordningar för barn som kan anbringas på fordonets Isofix-placeringar. En av de fixturer för fasthållningsanordningar för barn, den s.k. ISO/F2 (B), som visas i figur 2 i ovannämnda punkt 4 används följaktligen i dessa föreskrifter för att kontrollera placering av och tillträdesmöjlighet till varje Isofix-förankringssystem.

3.   ANSÖKAN OM TYPGODKÄNNANDE

3.1

Ansökan om typgodkännande för en fordonstyp i fråga om bältesförankringar, Isofix-förankringssystem och eventuella Isofix-förankringar med övre hållrem ska lämnas av fordonstillverkaren eller dennes vederbörligen befullmäktigade ombud.

3.2

Ansökan ska åtföljas av följande dokument i tre exemplar med följande uppgifter: 3.2.1 Ritningar över fordonets allmänna uppbyggnad i lämplig skala, som visar bältesförankringarnas läge, bältets effektiva fästpunkter (om så är lämpligt), Isofix-förankringssystemen, Isofix-förankringarna med övre hållrem, i förekommande fall, samt detaljerade ritningar av bältesförankringarna, av Isofix-förankringssystemen, i förekommande fall, av Isofix-förankringarna med övre hållrem, i förekommande fall, och av de punkter i vilka dessa är fastsatta. 3.2.2 En specifikation av de material som används och som kan påverka hållfastheten hos bältesförankringar, Isofix-förankringssystem och, i förekommande fall, Isofix-förankringar med övre hållrem. 3.2.3 En teknisk beskrivning av bältesförankringarna, av Isofix-förankringssystemen och, i förekommande fall, av Isofix-förankringarna med övre hållrem. 3.2.4 Om bältesförankringarna, Isofix-förankringssystemen och Isofix-förankringarna med övre hållrem, i förekommande fall, är fastsatta i säteskonstruktionen, 3.2.4.1 en detaljerad beskrivning av fordonstypen med avseende på sätenas konstruktion, av sätets förankringar och av deras inställnings- och spärrsystem, 3.2.4.2 ritningar, i lämplig skala och tillräckligt detaljerade, av sätena, av deras förankringar i fordonet och av deras inställnings- och spärrsystem, och 3.2.5 belägg för att det säkerhetsbälte eller det fasthållningssystem som används vid typgodkännandeprovningen av förankringarna uppfyller kraven i föreskrifter nr 16, om biltillverkaren väljer den alternativa dynamiska hållfasthetsprovningen.

3.3

Tillverkaren avgör om han ska förse tjänsten med ett fordon som är representativt för den fordonstyp som ska godkännas eller av de delar av fordonet som den tekniska tjänst som ansvarar för utförandet av typgodkännandeprovningarna anser vara väsentliga för provning av bältesförankringarna, Isofix-förankringssystemen och, i förekommande fall, Isofix-förankringarna med övre hållrem.

4.   TYPGODKÄNNANDE

4.1

Om det fordon som inlämnats för typgodkännande enligt dessa föreskrifter uppfyller bestämmelserna i dessa föreskrifter, ska typgodkännande av denna fordonstyp beviljas.

4.2

Ett typgodkännandenummer ska tilldelas varje godkänd typ. Dess första två siffror (för närvarande 07, motsvarande ändringsserie 07) ska ange numret på de senaste mera betydande tekniska ändringarna av föreskrifterna vid beviljandet av typgodkännandet. En och samma avtalsslutande part i överenskommelsen får inte tilldela en annan fordonstyp samma typgodkännandenummer enligt definition i punkt 2.2.

4.3

Meddelande om typgodkännande, utökning, återkallande av typgodkännande eller tillverkningens slutgiltiga upphörande för en fordonstyp enligt dessa föreskrifter ska meddelas de avtalsslutande parter i 1958 års överenskommelse som tillämpar dessa föreskrifter, med ett formulär som överensstämmer med förlagan i bilaga 1 till dessa föreskrifter.

4.4

På varje fordon som överensstämmer med en fordonstyp som godkänts enligt dessa föreskrifter ska ett internationellt typgodkännandemärke placeras på ett väl synligt och lättillgängligt ställe som anges i typgodkännandeintyget. Märket ska bestå av 4.4.1 en cirkel som omger bokstaven ”E”, följd av det särskilda landsnumret för det land som beviljat typgodkännande (2), 4.4.2 numret på dessa föreskrifter, placerat till höger om den cirkel som föreskrivs i punkt 4.4.1, 4.4.3 bokstaven ”e”, placerad till höger om numret på dessa föreskrifter om fordonet typgodkänts enligt de dynamiska provningarna i bilaga 7.

4.5

Om fordonet, i det land som beviljat typgodkännande enligt dessa föreskrifter, överensstämmer med typgodkännanden enligt flera av de skilda föreskrifter som utgör tillägg till överenskommelsen, behöver den symbol som föreskrivs i punkt 4.4.1 inte upprepas. I så fall ska de ytterligare nummer och symboler för alla de föreskrifter enligt vilka typgodkännande utfärdats, i det land som utfärdat typgodkännande enligt dessa föreskrifter, anges i lodräta kolumner till höger om den symbol som föreskrivs i punkt 4.4.1.

4.6

Typgodkännandemärket ska vara lättläsligt och outplånligt.

4.7

Typgodkännandemärket ska placeras nära eller på fordonets dataskylt som monteras av tillverkaren.

4.8

I bilaga 2 till dessa föreskrifter ges exempel på typgodkännandemärkets utformning.

5.   BESTÄMMELSER

5.1   Definitioner (se bilaga 3)

5.1.1   H-punkten är en referenspunkt enligt definition i punkt 2.3 i bilaga 4 till dessa föreskrifter, som ska bestämmas med det förfarande som föreskrivs i bilagan i fråga.

5.1.1.1   H’-punkten är en referenspunkt som motsvarar H enligt definition i punkt 5.1.1 och som ska bestämmas för sätets alla normala inställningslägen.

5.1.1.2   R-punkten är sätets referenspunkt som den definieras i punkt 2.4 i bilaga 4 till dessa föreskrifter.

5.1.2   Det tredimensionella referenssystemet definieras i tillägg 2 till bilaga 4 till dessa föreskrifter.

5.1.3   Punkterna L1 och L2 är bältets nedre effektiva fästpunkter.

5.1.4   Punkten C är en punkt som ligger 450 mm lodrätt ovanför punkten R. Om det avstånd S som definieras i punkt 5.1.6 emellertid inte är mindre än 280 mm och om den andra möjliga formel, BR = 260 mm + 0,8 S, som definieras i punkt 5.4.3.3, tillämpas av tillverkaren, ska det lodräta avståndet mellan C och R vara 500 mm.

5.1.5   Vinklarna α1 och α2 är vinklarna mellan ett horisontellt plan och de plan som är vinkelräta mot fordonets längsgående mittplan och som går genom punkt H' och punkterna L1 respektive L2.

5.1.6   S är avståndet i millimeter mellan bältets övre effektiva fästpunkter och ett referensplan P som är parallellt med fordonets längsgående mittplan enligt följande definition:

5.1.6.1

Om sittplatsen är tydligt definierad genom sätets form, är planet P sätets mittplan.

5.1.6.2

Om platsen inte är väl definierad, 5.1.6.2.1 är planet P för förarens säte ett vertikalt plan som är parallellt med fordonets längsgående mittplan och som passerar genom rattens mittpunkt i rattkransens plan när ratten, om den är inställbar, står i sitt mittläge, 5.1.6.2.2 planet P för framsätets yttre passagerare ska vara symmetriskt i förhållande till förarens P-plan. 5.1.6.2.3 planet P för bakre yttre sittplatsen är det plan som anges av tillverkaren, förutsatt att följande gränsvärden för avståndet A mellan fordonets längsgående mittplan och planet P iakttas: A ≥ 200 mm, om det odelade sätet är avsett för endast två passagerare, A ≥ 300 mm, om det odelade sätet är avsett för mer än två passagerare.

5.2   Allmänna bestämmelser

5.2.1   Förankringar för bilbälten ska vara så utformade, konstruerade och ha en sådan placering att de uppfyller följande krav:

5.2.1.1

De ska medge montering av ett lämpligt bilbälte. Bältesförankringarna till de främre, yttre sittplatserna ska tillåta montering av upprullare och bältesledare, med beaktande särskilt av bältesförankringarnas hållfasthet, såvida tillverkaren inte levererar fordonet med andra typer av bilbälten med inbyggda upprullare. Om förankringarna endast är avpassade för vissa typer av bilbälten, ska dessa typer anges på det formulär som nämns i punkt 4.3.

5.2.1.2

De ska till ett minimum reducera risken att bältet glider när det används rätt.

5.2.1.3

De ska till ett minimum reducera risken att bandet skadas till följd av kontakt med skarpa, fasta kanter i fordonets eller sätets uppbyggnad.

5.2.1.4

De ska göra det möjligt för fordonet att vid normal användning uppfylla bestämmelserna i dessa föreskrifter.

5.2.1.5

För de bältesförankringar som har olika lägen när personer ska stiga in i fordonet och när de ska spänna fast sig, ska bestämmelserna i dessa föreskrifter tillämpas på bältesförankringarna i det effektiva fasthållningsläget.

5.2.2   Varje Isofix-förankringssystem och varje Isofix-förankring med övre hållrem som installeras eller är avsedd att installeras för Isofix-fasthållningsanordningar för barn ska vara så utformad, tillverkad och placerad att:

5.2.2.1

varje Isofix-förankringssystem och varje förankring med övre hållrem tillåter fordonet att vid normal användning uppfylla bestämmelserna i dessa föreskrifter, varje Isofix-förankringssystem och varje Isofix-förankring med övre hållrem som kan monteras på något fordon också ska uppfylla bestämmelserna i dessa föreskrifter. Sådana förankringar ska därför beskrivas i ansökningshandlingen för typgodkännande.

5.2.2.2

hållfastheten i Isofix-förankringssystem och Isofix-förankringar med övre hållrem är anpassad till varje Isofix-fasthållningsanordning för barn i viktgrupperna: 0, 0 + och 1 enligt definition i föreskrifter nr 44.

5.2.3   Konstruktion och placering av Isofix-förankringssystem.

5.2.3.1

Varje Isofix-förankringssystem ska bestå av en (flera) tvärgående horisontell(a), stel(a) stång(stänger) med en diameter av 6 mm ± 0,1 mm, som täcker två områden med en effektiv längd av minst 25 mm och som är placerade på samma axel enligt definition i figur 4 i bilaga 9.

5.2.3.2

Varje Isofix-förankringssystem som installeras på ett fordonssäte ska placeras minst 120 mm bakom H-punktskonstruktionen såsom fastställs i bilaga 4 till dessa föreskrifter, uppmätt horisontellt och fram till stångens mittpunkt.

5.2.3.3

För varje Isofix-förankringssysten som installeras i fordonet ska möjligheten att fästa den fixtur ”ISO/F2” (B) för Isofix-fasthållningsanordning för barn som beskrivs i föreskrifter nr 16 (figur 2 i tillägg 2 till bilaga 17) kontrolleras.

5.2.3.4

Bottenytan på fixturen ”ISO/F2” (B) som denna definieras i föreskrifter nr 16 (figur 2 i tillägg 2 till bilaga 17) ska ha inställningsvinklar inom följande gränser, där vinklarna mäts i förhållande till de referensplan i fordonet som definieras i tillägg 2 till bilaga 4 till dessa förskrifter: a) lutningsvinkel: 15° ± 10°, b) vridningsvinkel: 0° ± 5°, c) girvinkel: 0° ± 10°.

5.2.3.5

Isofix-förankringssystemen ska ständigt vara inkopplade eller lagringsbara. I fråga om lagringsbara förankringar ska de krav som gäller Isofix-lagringssystem vara uppfyllda i utfällt läge.

5.2.3.6

Varje stång för nedre Isofix-förankring (när den är utfälld för användning) eller varje permanent installerad manöveranordning ska vara synlig utan att sätesdyna eller ryggstöd sammanpressas när stången eller manöveranordningen betraktas i ett vertikalt längsgående plan som passerar genom stångens eller manöveranordningens mittpunkt längs en linje som bildar en uppåtriktad vinkel av 30 grader mot ett horisontellt plan. Som alternativ till ovanstående krav ska fordonet vara permanent märkt i anslutning till varje stång eller manöveranordning. Denna märkning ska efter tillverkarens val utgöras av en av följande: 5.2.3.6.1 minst den symbol i figur 12 i bilaga 9 som består av en cirkel med en diameter av minst 13 mm och som är försedd med ett piktogram som uppfyller följande villkor: a) piktogrammet ska kontrastera mot cirkelns bakgrund, b) piktogrammet ska vara placerat nära varje stång i systemet. 5.2.3.6.2 Ordet ”Isofix” i versaler med en höjd av minst 6 mm.

5.2.4   Konstruktion och placering av Isofix-förankringar med övre hållrem.

På biltillverkarens begäran kan de metoder som beskrivs i punkterna 5.2.4.1 och 5.2.4.2 användas som alternativ.

Den metod som beskrivs i punkt 5.2.4.1 kan endast användas om Isofix-läget är placerat på ett fordonssäte.

5.2.4.1   Med förbehåll för punkterna 5.2.4.3 och 5.2.4.4 ska den del av varje Isofix-förankring med övre hållrem, som konstruerats för att bli ansluten till en anslutning för Isofix med övre hållrem, inte placeras mer än 2 000 mm från axelns referenspunkt och inom det skuggade området i figurerna 6–10 i bilaga 9 och i det verkliga säte i vilket det installerats, med hänvisning till en schablon som beskrivs i SAE J 826 (juli 1995) och som visas i figur 5 i bilaga 9, samt enligt följande villkor:

5.2.4.1.1

Schablonens H-punkt ska vara placerad vid den enda verkliga H-punkten för sätet i dess lägsta och fullt tillbakaskjutna läge, bortsett från att schablonen är placerad i sidoläge mitt emellan de båda nedre Isofix-förankringarna.

5.2.4.1.2

Schablonens bröstkorgslinje ska ligga i samma vinkel mot det tvärgående vertikala planet som ryggstödet i dess mest upprätta läge, och

5.2.4.1.3

schablonen ska vara placerad i det vertikala längsgående plan vari schablonens H-punkt ingår.

5.2.4.2   Området för Isofix-förankringen med övre hållrem kan som alternativ placeras med hjälp av fixturen ”ISO/F2” (B) som denna definieras i föreskrifter nr 16 (figur 2 i tillägg 2 till bilaga 17) i ett Isofix-läge som utrustats med nedre Isofix-förankringar så som visas i figur 11 i bilaga 9.

Sätet ska vara i sitt mest tillbakaskjutna, lägsta läge med ryggstödet i sitt utgångsläge eller enligt fordonstillverkarens rekommendation.

Sedd från sidan ska Isofix-förankringen med övre hållrem ligga bakom den främre ytan på fixturen ”ISO/F2” (B).

Genom skärningspunkten mellan den främre ytan på fixturen ”ISO/F2” (B) och den horisontella linje (hänvisning 3 i figur 11 i bilaga 9) som innefattar den sista fasta punkten med en hårdhet större än 50 Shore A vid ryggstödets överkant definieras referenspunkt 4 (figur 11 i bilaga 9) på mittlinjen för fixturen ”ISO/F2” (B). Vid denna referenspunkt definieras genom en största vinkel av 45° över den horisontella linjen det övre gränsvärdet för området för förankringen med övre hållrem.

Uppifrån avgränsas vid referenspunkt 4 (figur 11 i bilaga 9) genom en största vinkel av 90° som sträcker sig bakåt och åt sidan och bakifrån avgränsas genom en största vinkel av 40° två volymer som avgränsar förankringsområdet för Isofix med övre hållrem.

Utgångspunkten för anslutningsbandet för Isofix med övre hållrem (5) ska vara belägen vid skärningspunkten mellan fixturen ”ISO/F2” (B) och ett plan beläget 550 mm över det horisontella sidan (1) av fixturen ”ISO/F2” (B) på mittlinjen (6) av fixturen ”ISO/F2” (B).

Isofix-förankringen med övre hållrem ska dessutom vara belägen minst 200 mm men högst 2 000 mm från utgångspunkten för anslutningsbandet för Isofix med övre hållrem på baksidan av fixturen ”ISO/F2” (B), uppmätt längs bandet när det är draget över ryggstödet till Isofix-förankringen med övre hållrem.

5.2.4.3   Den del av Isofix-förankringen med övre hållrem i ett fordon, som konstruerats för att bli ansluten till en anslutning för Isofix med övre hållrem, får placeras utanför de skuggade områdena i punkterna 5.2.4.1 och 5.2.4.2 om en placering inom ett område inte är lämplig och fordonet är utrustat med en draganordning som

5.2.4.3.1

säkerställer att anslutningsbandet för Isofix med övre hållrem fungerar som om den del av den förankring som är avsedd att anslutas till Isofix-förankringen med övre hållrem är placerad inom det skuggade området, och

5.2.4.3.2

i fråga om en mjuk draganordning av bandtyp eller en utdragbar draganordning befinner sig minst 65 mm bakom bröstkorgslinjen eller i fråga om en fast, stel draganordning minst 100 mm bakom bröstkorgslinjen, och

5.2.4.3.3

om anordningen efter provning efter installering för avsedd användning uppvisar tillräcklig styrka för att med Isofix-förankringen med övre hållrem motstå den belastning som avses i punkt 6.6 i dessa föreskrifter.

5.2.4.4   En förankring med hållrem får infällas i ryggstödet, förutsatt att den inte befinner sig inom det område som omsluts av bandet vid ovansidan av fordonets ryggstöd.

5.2.4.5   Isofix-förankringen med övre hållrem ska ha sådana dimensioner att anbringande av en Isofix-krok för övre hållrem såsom anges i figur 3 möjliggörs.

Ett fritt utrymme ska finnas runt varje Isofix-förankring med övre hållrem så att låsning och upplåsning möjliggörs. För varje Isofix-förankring med övre hållrem med kåpa ska kåpan kunna identifieras t.ex. med en av de symboler eller med spegelbilden av en av de symboler som fastställs i figur 13 i bilaga 9 och kåpan ska kunna avlägsnas utan användning av verktyg.

5.3   Lägsta antal bältesförankringar och Isofix-förankringar som ska tillhandahållas

5.3.1   Varje fordon i kategorierna M och N (bortsett från fordon i kategorierna M2 och M3 som ingår klasserna I eller A (3)) ska vara utrustat med säkerhetsbältesförankringar som uppfyller kraven i dessa föreskrifter.

5.3.1.1   Förankringarna för ett fyrpunktsbälte som godkänts som ett bälte av S-typ (med eller utan upprullare) enligt föreskrifter nr 16 ska uppfylla kraven i föreskrifter nr 14 medan den (de) ytterligare förankring(ar) som finns för montering av ett grenband (enhet) undantas från kraven på hållfasthet och placering i dessa föreskrifter.

5.3.2   Det minsta antalet bältesförankringar för varje läge för varje säte med framåt- och bakåtriktat läge ska vara det som anges i bilaga 6.

5.3.3   På de yttre sittplatser, utom de främre, i fordon i kategori N1, som visas i bilaga 6 och som markeras med symbolen Ø, tillåts emellertid två nedre förankringar om det finns en passage som tillåter passagerare att passera till andra delar av fordonet mellan sätet och fordonets närmaste sidovägg.

Ett utrymme mellan ett säte och sidoväggen betraktas som en passage om avståndet från denna sidovägg, med alla dörrar stängda, till ett vertikalt längsgående plan som går genom mittlinjen på det aktuella sätet, uppmätt i läget för R-punkten och vinkelrätt mot fordonets längsgående mittplan, överstiger 500 mm.

5.3.4   På de främre mittsittplatser, som visas i bilaga 6 och markeras med symbolen *, ska två nedre förankringar anses tillräckliga om vindrutan är belägen utanför det referensområde som definieras i bilaga 1 till föreskrifter nr 21. Om vindrutan är belägen inom detta referensområde krävs tre förankringar.

I fråga om förankringar betraktas vindrutan som en del av referensområdet när den kan komma i statisk kontakt med provningsapparaten enligt metoden i bilaga 1 till föreskrifter nr 21.

5.3.5   För varje sätesplats, som i bilaga 6 är märkt med symbolen

, ska tre förankringar finnas. Två förankringar får finnas om ett av följande villkor är uppfyllt:

5.3.5.1

Det finns direkt framtill ett säte eller andra fordonsdelar som överensstämmer med punkt 3.5 i tillägg 1 till föreskrifter nr 80.

5.3.5.2

Ingen del av fordonet finns i referensområdet eller kan finnas i referensområdet när fordonet är i rörelse.

5.3.5.3

Delar av fordonet i nämnda referensområde uppfyller de krav för energiabsorption som anges i tillägg 6 till föreskrifter nr 80.

5.3.6   För alla hopfällbara säten eller sittplatser som endast används när fordonet står stilla samt för alla säten i sådana fordon som inte omfattas av punkterna 5.3.1–5.3.4 krävs inga bältesförankringar. Om fordonet är försett med förankringar för sådana säten ska dessa förankringar emellertid uppfylla bestämmelserna i dessa föreskrifter. Förankringar som är avsedda enbart för användning med ett bälte för personer med funktionsnedsättning, eller något annat fasthållningssystem enligt föreskrifter nr 107, ändringsserie 02, bilaga 8, behöver inte uppfylla kraven i dessa föreskrifter.

5.3.7   För det övre däcket på ett dubbeldäckat fordon gäller kraven för den främsta mittsittplatsen även för de yttre främre sittplatserna.

5.3.8   Lägsta antal Isofix-lägen som ska tillhandahållas.

5.3.8.1   Varje fordon i kategori M1 ska vara utrustat med minst två Isofix-lägen som uppfyller kraven i dessa föreskrifter.

Minst två av Isofix-lägena ska vara utrustade med både ett Isofix-förankringssystem och en Isofix-förankring med övre hållrem.

Den typ och det antal av de Isofix-fixturer som definieras i föreskrifter nr 16 och som kan installeras vid varje Isofix-läge definieras i föreskrifter nr 16.

5.3.8.2   Utan hinder av punkt 5.3.8.1 krävs, om ett fordon är utrustat med endast en sätesrad, inget Isofix-läge.

5.3.8.3   Utan hinder av punkt 5.3.8.1 ska minst ett av de två Isofix-lägessystemen installeras vid den andra sätesraden.

5.3.8.4   Om ett Isofix-förankringssystem installeras vid en främre sittplats som skyddas av en främre krockkudde ska en avaktiveringsanordning för denna krockkudde monteras.

5.3.8.5   Utan hinder av punkt 5.3.8.1 ska i fråga om integrerad(e) ”inbyggd(a)” fasthållningsanordning(ar) för barn det antal Isofix-lägen som ska finnas vara minst två, minus antalet integrerad(e) ”inbyggd(a)” fasthållningsanordning(ar) för barn i viktgrupperna 0, 0 + eller 1.

5.3.8.6   Utan hinder av bestämmelsen i punkt 5.3.8.1 ska cabrioleter enligt definition i punkt 8.1 i bilaga 7 till den konsoliderade resolutionen om fordonskonstruktion (R.E.3) (4) med mer än en sätesrad förses med minst två nedre Isofix-förankringar. Om en Isofix-förankring med övre hållrem finns på sådana fordon ska den uppfylla tillämpliga bestämmelser i dessa föreskrifter.

5.3.9   I fråga om de säten som kan vändas eller placeras i andra riktningar och som ska användas i dessa lägen när fordonet står stilla ska kraven i punkt 5.3.1 i enlighet med dessa föreskrifter endast gälla de lägen som är avsedda för normal användning när fordonet färdas på väg. Uppgift om detta ska ingå i informationsdokumentet.

5.4   Placering av bältesförankringar (se figur 1 i bilaga 3)

5.4.1   Allmänt

5.4.1.1   Bältesförankringarna till ett och samma bälte kan antingen genomgående placeras i fordons- eller säteskonstruktionen eller i någon annan del av fordonet eller fördelas mellan dessa placeringar.

5.4.1.2   En och samma förankring kan användas för att fastgöra ändarna av två närliggande säkerhetsbälten, förutsatt att provningskraven uppfylls.

5.4.2   Placering av bältets nedre effektiva förankring

5.4.2.1   Framsäten, fordon i kategori M1

För motorfordon i kategori M1 ska vinkeln α1 (på motsatt sida mot bälteslåset) vara mellan 30° och 80° och vinkeln α2 (vid bälteslåset) mellan 45° och 80°. Båda vinkelkraven ska i samtliga normala körlägen gälla framsäten. I de fall minst en av vinklarna α1 och α2 är konstant (t.ex. förankring fastgjord vid sätet) i alla normala körlägen ska dess värde vara 60° ± 10°. För justerbara säten med justeringsanordning enligt beskrivning i punkt 2.12 och med en ryggstödsvinkel av mindre än 20° (se figur 1 i bilaga 3) får vinkeln α1 understiga det minimivärde (30°) som anges ovan, förutsatt att den inte understiger 20° i något normalt bruksläge.

5.4.2.2   Baksäten, fordon i kategori M1

För motorfordon i kategori M1 ska vinklarna α1 och α2 ligga mellan 30° och 80° för alla baksäten. Vid justerbara baksäten ska värdena gälla alla normala körlägen.

5.4.2.3   Framsäten, fordon i andra kategorier än M1

För motorfordon i andra kategorier än M1 ska vinklarna α1 och α2 ligga mellan 30° och 80° för samtliga normala körlägen för framsäten. Om i fråga om framsäten i fordon vars totalvikt inte överstiger 3,5 ton minst en av vinklarna α1 och α2 är konstant i alla normala brukslägen ska dess värde vara 60° ± 10° (t.ex. en förankring fastgjord i sätet).

5.4.2.4   Baksäten och särskilda fram- eller baksäten, fordon i andra kategorier än M1

I fordon i andra kategorier än M1 får i fråga om

a)	odelade säten,

b)	justerbara säten (fram och bak) med en justeringsanordning enligt beskrivning i punkt 2.12 med en ryggstödsvinkel mindre än 20° (se figur 1 i bilaga 3), och

c)	andra baksäten,

vinklarna α1 och α2 ligga mellan 20° och 80° i alla normala brukslägen. Om i fråga om framsäten i fordon vars totalvikt inte överstiger 3,5 ton minst en av vinklarna α1 och α2 är konstant i alla normala brukslägen ska dess värde vara 60° ± 10° (t.ex. en förankring fastgjord i sätet).

I fråga om säten, andra än framsäten, i fordon i kategorierna M2 och M3 ska vinklarna α1 och α2 ligga mellan 45° och 90° i alla normala brukslägen.

5.4.2.5   Avståndet mellan de två vertikala plan som är parallella med fordonets längsgående mittplan och som var för sig går genom en av bältets två nedre effektiva fästpunkter L1 och L2 för samma bilbälte får inte vara mindre än 350 mm. I fråga om mittsittplatser i ett baksäte på fordon i kategorierna M1 och N1 får ovanstående avstånd inte vara mindre än 240 mm, förutsatt att det inte är möjligt att byta ut mittsätet baktill mot något av de andra sätena i fordonet. Sätets längsgående mittplan ska gå genom punkterna L1 och L2 och befinna sig minst 120 mm från dessa punkter.

5.4.3   Placering av bältets övre effektiva fästpunkter (se bilaga 3)

5.4.3.1   Om en bandledare eller liknande anordning används och denna påverkar bältets övre effektiva fästpunkts faktiska läge ska detta läge bestämmas på vedertaget sätt genom att förankringens läge beaktas när bandets längsgående mittlinje passerar genom en punkt J1 som definieras med utgångspunkt i punkt R av följande tre linjesegment:

RZ	:	Ett 530 mm långt uppåtriktat segment av bröstkorgslinjen från punkten R.
ZX	:	Ett 120 mm långt segment vinkelrätt mot fordonets längsgående mittplan, uppmätt från punkten Z i förankringens riktning.
XJ1	:	Ett 60 mm långt segment vinkelrätt mot det plan som definieras av segmenten RZ och ZX, uppmätt framåt från punkten X.

Punkten J2 är symmetrisk med punkten J1 i förhållande till det längsgående vertikalplan som passerar genom bröstkorgslinjen i punkt 5.1.2 för provdockan i det aktuella sätet.

I ett fordon med två dörrar där dessa ska ge tillträde till såväl fram- som baksäte och då den övre förankringen sitter i B-stolpen ska systemet vara så utformat att det inte hindrar in- eller avstigning i fordonet.

5.4.3.2   Bältets övre effektiva fästpunkt ska ligga under det plan FN som är vinkelrätt mot sätets längsgående mittplan och som bildar en vinkel av 65° mot bröstkorgslinjen. Denna vinkel kan minskas till 60° för baksäten. Planet FN ska placeras så att det skär bröstkorgslinjen i en punkt D så att DR = 315 mm + 1,8 S. När S ≤ 200 mm blir emellertid DR 675 mm.

5.4.3.3   Bältets övre effektiva fästpunkt ska befinna sig bakom ett plan FK som är vinkelrätt mot sätets längsgående symmetriplan och som skär bröstkorgslinjen i en punkt B med en vinkel på 120° så att BR = 260 mm + S. När S ≥ 280 mm kan tillverkaren välja BR = 260 mm + 0,8 S.

5.4.3.4   Värdet av S får inte understiga 140 mm.

5.4.3.5   Bältets övre effektiva fästpunkt ska befinna sig bakom ett vertikalt plan som är vinkelrätt mot fordonets längsgående mittplan och som går genom R-punkten i enlighet med bilaga 3.

5.4.3.6   Bältets övre effektiva fästpunkt ska befinna sig över ett horisontalplan som passerar genom den i punkt 5.1.4 definierade punkten C.

5.4.3.7   Utöver den övre fästpunkten i punkt 5.4.3.1 kan andra effektiva övre fästpunkter tillhandahållas, förutsatt att ett av följande villkor är uppfyllt:

5.4.3.7.1

De extra förankringarna uppfyller de krav som fastställs i punkterna 5.4.3.1–5.4.3.6.

5.4.3.7.2

De extra förankringarna kan användas utan hjälp av verktyg, uppfyller de krav som fastställs i punkterna 5.4.3.5 och 5.4.3.6 och befinner sig i ett av de områden som erhålls genom att området i figur 1 i bilaga 3 till dessa föreskrifter, förskjuts 80 mm uppåt eller nedåt i vertikal riktning.

5.4.3.7.3

Den (de) förankring(ar) som är avsedd(a) för fyrpunktsbälten, uppfyller kraven i punkt 5.4.3.6, befinner sig bakom det tvärplan som passerar genom referenslinjen och är placerad(e) enligt följande: 5.4.3.7.3.1. För en enstaka förankring, inuti det område som är gemensamt för de två rumsvinklar som definieras av de vertikala linjer som passerar genom punkterna J1 och J2 enligt definition i punkt 5.4.3.1 och vars horisontella segment visas i figur 2 i bilaga 3 till dessa föreskrifter. 5.4.3.7.3.2. För två förankringar, inuti den som är bäst lämpad av de två rumsvinklar som definieras ovan, förutsatt att ingen av förankringarna befinner sig mer än 50 mm från den symmetriska spegelbilden av den andra förankringen i förhållande till planet P, som definieras i punkt 5.1.6, för det aktuella sätet.

5.5   Mått för gängade bältesförankringshål

5.5.1   En bältesförankring ska ha ett gängat hål på 11,11 mm (7/16 tum) (20 UNF 2B).

5.5.2   Om fordonet av tillverkaren förses med bilbälten som monteras i alla de förankringar som föreskrivs för sätet i fråga, behöver dessa förankringar inte uppfylla kravet i punkt 5.5.1, förutsatt att de uppfyller övriga bestämmelser i dessa föreskrifter. Kravet i punkt 5.5.1 är dessutom inte tillämpligt på de tilläggsförankringar som uppfyller kravet i punkt 5.4.3.7.3.

5.5.3   Det ska vara möjligt att ta bort säkerhetsbältet utan att skada förankringen.

6.   PROVNINGAR

6.1   Allmänna provningar för säkerhetsbältesförankringar

6.1.1   I enlighet med bestämmelserna i punkt 6.2 och på tillverkarens begäran gäller följande:

6.1.1.1

Provningarna kan utföras antingen på en fordonsuppbyggnad eller på ett fullständigt utrustat fordon.

6.1.1.2

Provningarna kan begränsas till förankringarna för enbart ett säte eller en sätesgrupp under förutsättning att a) berörda förankringar har samma konstruktionsmässiga egenskaper som förankringarna för de andra sätena eller grupperna av säten, och b) då sådana förankringar helt eller delvis sitter på sätet eller på en grupp av säten, de konstruktionsmässiga egenskaperna för sätet eller för gruppen av säten är samma för övriga säten eller grupper av säten.

6.1.1.3

Fönster och dörrar kan vara monterade eller omonterade samt stängda eller öppna.

6.1.1.4

Varje del som normalt är monterad och som troligen kan bidra till fordonets konstruktion får vara monterad.

6.1.2   Sätena ska vara monterade och inställda i det kör- eller bruksläge som den tekniska tjänst som ansvarar för typgodkännandeprovningarna valt för att med hänsyn till systemets hållfasthet ge de mest ofördelaktiga förhållandena. Sätenas läge ska anges i rapporten. Ryggstödet ska, om det är inställbart, spärras enligt tillverkarens anvisningar eller, när sådana anvisningar saknas, spärras i en faktisk vinkel som för fordon i kategorierna M1 och N1 ligger så nära 25° som möjligt och för fordon i alla övriga kategorier så nära 15° som möjligt.

6.2   Fordonets fastsättning för provningar av bältesförankringar och för provningar av Isofix-förankringar

6.2.1   Den metod som används för att sätta fast fordonet under provningen får inte medföra att bältesförankringarna eller Isofix-förankringarna och deras förankringsområden förstärks, inte heller att karosseriets normala deformation minskas.

6.2.2   En fastsättningsanordning ska anses tillfredställande om den inte påverkar ett område som sträcker sig över fordonets hela bredd, om fordonet eller karosseriet är blockerat eller fastgjort i främre delen på ett avstånd av minst 500 mm från den bältesförankring som ska provas och om den är fastgjord baktill minst 300 mm från denna förankring.

6.2.3   Det rekommenderas att karosseriet vilar på stöd som placeras ungefär i linje med hjulaxlarna eller, om så inte är möjligt, i linje med hjulupphängningens fastsättningspunkter.

6.2.4   Om en annan provningsmetod används än den som föreskrivs i punkterna 6.2.1–6.2.3 i dessa föreskrifter ska det bevisas att den är likvärdig.

6.3   Allmänna krav för provning av säkerhetsbältesförankringar

6.3.1   Alla bältesförankringar för en och samma grupp av säten ska provas samtidigt. Om det emellertid finns risk att en osymmetrisk belastning på säten och förankringar kan leda till att förankringarna inte klarar proven, kan ytterligare ett prov utföras med osymmetrisk belastning.

6.3.2   Dragkraften ska påföras i en riktning som motsvarar sätets läge med vinkeln 10° ± 5° över det horisontella plan som är parallellt med fordonets längsgående mittplan.

En förbelastning av 10 % med en tolerans av 30 % av målbelastningen ska påföras varefter belastningen ska ökas till 100 % av den aktuella målbelastningen.

6.3.3   Full belastning ska uppnås så snabbt som möjligt och inom en längsta tid för belastningens påförande av 60 sekunder.

Tillverkaren kan emellertid begära att belastningen ska påföras inom fyra sekunder.

Bältesförankringarna ska motstå den angivna belastningen under minst 0,2 sekunder.

6.3.4   De draganordningar som ska användas vid provningarna i punkt 6.4 visas i bilaga 5. De anordningar som visas i figur 1 i bilaga 5 placeras på sätesdynan och skjuts därefter, om möjligt, bakåt in i ryggstödet medan bältesbandet hårt åtdras omkring det. Den anordning som visas i figur 2 i bilaga 5 placeras i läge medan bältesbandet monteras ovanför anordningen och åtdras hårt. Ingen förbelastning utöver den som minst krävs för en korrekt inställning av provningsanordningen ska under denna operation påföras säkerhetsbältesförankringarna.

Den draganordning om antingen 254 eller 406 mm som används vid varje sittplatsläge ska vara sådan att dess bredd så nära som möjligt överensstämmer med avståndet mellan de nedre förankringarna.

Vid placeringen av draganordningen ska varje inbördes inverkan under dragprovningen som negativt påverkar belastningen och belastningsfördelningen undvikas.

6.3.5   Bältesförankringarna till de säten som är försedda med övre bältesförankringar ska provas under följande förhållanden:

6.3.5.1

Främre, yttre säten: Bältesförankringarna ska genomgå provningen i punkt 6.4.1. Vid provningen påförs förankringarna belastningen med en anordning som har samma geometri som ett trepunktsbälte som är försett med en upprullare och en trissa eller en bandledare vid den övre bältesförankringen. När det finns fler förankringar än de som föreskrivs i punkt 5.3 ska även dessa genomgå den provning i punkt 6.4.5 där krafterna överförs till förankringarna via en anordning med samma geometri som den typ av bilbälte som ska monteras i dessa förankringar. 6.3.5.1.1 I de fall där upprullaren inte är fastsatt vid den yttre, nedre bältesförankringen eller där upprullaren är fastsatt vid den övre förankringen, ska även den nedre förankringen genomgå den provning som föreskrivs i punkt 6.4.3. 6.3.5.1.2 I ovanstående fall kan de provningar som föreskrivs i punkterna 6.4.1 och 6.4.3 på tillverkarens begäran utföras på två olika karosserier.

6.3.5.2

Bakre yttersäten och alla mittsäten: Bältesförankringarna ska genomgå två provningar. Vid den provning som föreskrivs i punkt 6.4.2 överförs belastningarna till förankringarna genom en anordning med samma geometri som ett trepunktsbälte utan upprullare. Vid den provning som föreskrivs i punkt 6.4.3 överförs belastningarna till de två nedre bältesförankringarna genom en anordning med samma geometri som ett höftbälte. De båda provningarna kan på tillverkarens begäran utföras på två olika karosserier.

6.3.5.3

När en tillverkare utrustar sitt fordon med bilbälten behöver motsvarande förankringar på tillverkarens begäran endast genomgå en provning där belastningarna överförs till förankringarna genom en anordning med samma geometri som den typ av bälten som ska fästas i dessa förankringar.

6.3.6   Om övre bältesförankringar saknas för de yttre och mittersta sätena ska de nedre förankringarna genomgå provningen i punkt 6.4.3 där belastningarna överförs till dessa förankringar genom en anordning som har samma geometri som ett höftbälte.

6.3.7   Om fordonet är konstruerat för att passa andra anordningar som inte tillåter att banden fästs direkt i bältesförankringarna utan mellanliggande trissor eller liknande anordningar eller som kräver bältesförankringar utöver de som anges i punkt 5.3, ska bilbältet eller ett system av vajrar, trissor eller andra liknande anordningar som är representativa för bilbältesutrustningen, förbindas med bältesförankringarna i fordonet med en sådan anordning varefter bältesförankringarna efter omständigheterna ska genomgå de provningar som föreskrivs i punkt 6.4.

6.3.8   Ett annat provningsförfarande än det som föreskrivs i punkt 6.3 kan användas varvid bevis för dess likvärdighet ska därvid framläggas.

6.4   Särskilda provningsföreskrifter för bältesförankringar

6.4.1   Provning vid användning av ett trepunktsbälte med upprullare som har trissa eller bandledare vid den övre bältesförankringen.

6.4.1.1   En särskild trissa eller ledare för vajern eller bandet som är avpassad för att överföra belastningen från draganordningen, eller den trissa eller bandledare som levereras av tillverkaren ska vara monterad på den övre bältesförankringen.

6.4.1.2   En provningsbelastning på 1 350 daN ± 20 daN ska påföras ett dragok (se figur 2 i bilaga 5) som är förbundet med bältesförankringarna på samma bilbälte via en anordning som har samma geometri som bältets övre axelband. För fordon i andra kategorier än M1 och N1 ska provningsbelastningen vara 675 ± 20 daN utom för fordon i kategorierna M3 och N3 där provningsbelastningen ska vara 450 ± 20 daN.

6.4.1.3   En dragkraft av 1 350 daN ± 20 daN ska samtidigt påföras en draganordning (se bilaga 5, figur 1) som är fäst vid de två nedre bältesförankringarna. För fordon i andra kategorier än M1 och N1 ska provningsbelastningen vara 675 ± 20 daN utom för fordon i kategorierna M3 och N3 där provningsbelastningen ska vara 450 ± 20 daN.

6.4.2   Provning vid användning av ett trepunktsbälte utan upprullare eller med upprullare vid den övre bältesförankringen

6.4.2.1   En provningsbelastning av 1 350 daN ± 20 daN ska påföras en draganordning (se figur 2i bilaga 5) som är fäst vid den övre bältesförankringen och motstående nedre förankring till samma bilbälte och med användning av en bältesupprullare som är fäst vid den övre fästpunkten, om en sådan levereras av tillverkaren. För fordon i andra kategorier än i M1 och N1 ska provningsbelastningen vara 675 ± 20 daN utom för fordon i kategorierna M3 och N3 där provningsbelastningen ska vara 450 ± 20 daN.

6.4.2.2   En dragkraft av 1 350 daN ± 20 daN ska samtidigt påföras en draganordning (se bilaga 5, figur 1) som är fäst vid de nedre bältesförankringarna. För fordon i andra kategorier än M1 och N1 ska provningsbelastningen vara 675 ± 20 daN, utom för fordon i kategorierna M3 och N3 där provningsbelastningen ska vara 450 ± 20 daN.

6.4.3   Provning vid användning av ett höftbälte

En provningsbelastning av 2 225 daN ± 20 daN ska påföras en draganordning (se figur 1 i bilaga 5) som är fäst vid de två nedre bältesförankringarna. För fordon i andra kategorier än M1 och N1 ska provningsbelastningen vara 1 110 ± 20 daN, utom för fordon i kategorierna M3 och N3 där provningsbelastningen ska vara 740 ± 20 daN.

6.4.4   Provning vid användning av bältesförankringar som alla sitter på de delar som ingår i sätets uppbyggnad eller är fördelade mellan fordonets och sätets uppbyggnad

6.4.4.1   Efter omständigheterna utförs de provningar som föreskrivs i punkterna 6.4.1, 6.4.2 och 6.4.3 samtidigt som det för varje säte och för varje grupp av säten överlagras en kraft som anges nedan.

6.4.4.2   Till de belastningar som anges i punkterna 6.4.1, 6.4.2 och 6.4.3 ska läggas en kraft som är 20 gånger det kompletta sätets vikt. Tröghetskraften ska anbringas på sätet eller på tillämpliga delar av sätet och motsvara fysisk påverkan från de ifrågavarande sätenas vikt på sätesförankringarna. Fastställandet av tilläggsbelastningen(arna) och dess (deras) fördelning ska göras av tillverkaren och godkännas av den tekniska tjänsten

För fordon i kategorierna M2 och N2 ska denna kraft vara 10 gånger vikten av det kompletta sätet. För fordon i kategorierna M3 och N3 ska kraften vara 6,6 gånger det kompletta sätets vikt.

6.4.5   Provning vid användning av en särskild bältestyp

6.4.5.1   En provningsbelastning av 1 350 ± 20 daN ska påföras ett dragok (se figur 2 i bilaga 5) som är förbundet med bältesförankringarna på ett sådant bilbälte via en anordning med samma geometri som bältets övre axelband.

6.4.5.2   En dragkraft av 1 350 ± 20 daN ska samtidigt påföras en draganordning (se figur 3 i bilaga 5) som är fäst vid de två nedre bältesförankringarna.

6.4.5.3   För fordon i andra kategorier än M1 och N1 ska denna provningsbelastning vara 675 ± 20 daN, utom för fordon i kategorierna M3 och N3 där provningsbelastningen ska vara 450 ± 20 daN.

6.4.6   Provning av bakåtriktade säten.

6.4.6.1   Förankringspunkterna ska provas med de krafter som föreskrivs i punkterna 6.4.1, 6.4.2 eller 6.4.3 allt efter omständigheterna. Provningsbelastningarna ska i varje fall motsvara de belastningar som föreskrivs för fordon i kategorierna M3 eller N3.

6.4.6.2   Provningsbelastningen ska riktas framåt i förhållande till läget för sätet i fråga, vilket motsvarar förfarandet i punkt 6.3.

6.5   I fråga om den grupp av säten som beskrivs i punkt 1 i bilaga 7 ska den dynamiska provningen i bilaga 7 utföras, om biltillverkaren så önskar, som ett alternativ till den statiska provning som föreskrivs i punkterna 6.3 och 6.4.

6.6   Krav för statisk provning

6.6.1   Hållfastheten hos Isofix-förankringssystemen ska provas genom att de krafter som beskrivs i punkt 6.6.4.3 påförs den statiska krafttillförselanordningen med Isofix-fästena ordentligt inkopplade.

I fråga om Isofix-förankring med övre hållrem ska en tilläggsprovning utföras så som föreskrivs i punkt 6.6.4.4.

Alla de Isofix-lägen i samma sätesrad som kan användas samtidigt ska provas samtidigt.

6.6.2   Provningen kan utföras antingen på ett fullständigt utrustat fordon eller på ett tillräckligt antal delar av fordonet som är representativa för fordonskonstruktionens hållfasthet och stabilitet.

Fönster och dörrar kan vara monterade eller omonterade samt stängda eller öppna.

Varje del som normalt är monterad och som troligen kan bidra till fordonets konstruktion får vara monterad.

Provningen kan begränsas till Isofix-läget för enbart ett säte eller sammanhängande säten, förutsatt att

a)	det berörda Isofix-läget har samma konstruktionsmässiga egenskaper som Isofix-läget för andra säten eller sammanhängande säten, och

b)	då sådana Isofix-lägen helt eller delvis monterats på sätet eller en sätesgrupp, de konstruktionsmässiga egenskaperna för sätet eller det sammanhängande sätet är samma som för övriga säten eller sammanhängande säten.

6.6.3   Om sätena och huvudstödet är inställbara ska de provas i det läge som definieras av den tekniska tjänsten inom de gränser som föreskrivs av biltillverkaren enligt tillägg 3 till bilaga 17 till föreskrifter nr 16.

6.6.4   Krafter, riktningar och utslagsbegränsningar

6.6.4.1   En kraft av 135 N ± 15 N ska påföras mittpunkten av den statiska krafttillförselanordningens nedre främre tvärstång för att justera läget före eller efter den statiska krafttillförselanordningens bakåtriktade töjning så att allt slack och all spänning mellan den statiska krafttillförselanordningen och dess stöd avlägsnas.

6.6.4.2   Krafterna ska påföras den statiska krafttillförselanordningen i riktning framåt och snett enligt tabell 1.

Tabell 1

Provningskrafternas riktningar

Framåt	0° ± 5°	8 kN ± 0,25 kN
Snett	75° ± 5° (åt båda sidor om den är rakt framåtriktad, eller om någon sida bildar det ofördelaktigaste förhållandet eller om båda sidor är symmetriska, endast en sida	5 kN ± 0,25 kN

Var och en av dessa provningar kan på tillverkarens begäran utföras på olika konstruktioner.

De krafter som riktas framåt ska påföras med en inledande krafttillförselvinkel av 10° ± 5° över horisontalplanet. De krafter som riktas snett ska påföras horisontellt 0° ± 5°. En förbelastning av 500 N ± 25 N ska påföras vid den föreskrivna belastningspunkt X som anges i figur 2 i bilaga 9. Fullständigt påförande av last ska uppnås så snart som möjligt, och kraften ska påföras i högst 30 s. Tillverkaren får dock begära att lasten ska påföras inom 2 s. Kraften ska påföras under en period av minst 0,2 s.

Alla mätningar ska göras enligt den internationella standarden ISO 6487 med en datakanalfrekvensklass av 60 Hz eller med en likvärdig metod.

6.6.4.3   Provningar endast av Isofix-förankringssystem:

6.6.4.3.1

Provning av framåtriktad kraft: Det horisontella längsgående utslaget (efter förbelastning) i den statiska krafttillförselanordningens X-punkt under tillförsel av kraften av 8 kN ± 0,25 kN ska begränsas till 125 mm och fullständig deformering, inkl. partiell bristning eller brott i någon nedre Isofix-förankring eller omgivande område ska inte anses som ett fel om den föreskrivna kraften hålls under angiven tid.

6.6.4.3.2

Provning av snedriktad kraft: Ett utslag i kraftens riktning (efter förbelastning) i den statiska krafttillförselanordningens X-punkt under tillförsel av kraften av 5 kN ± 0,25 kN ska begränsas till 125 mm och fullständig deformering, inkl. partiell bristning eller brott i någon nedre Isofix-förankring eller omgivande område ska inte anses som ett fel om den föreskrivna kraften hålls under angiven tid.

6.6.4.4   Provning av Isofix-förankringssystem och av Isofix-förankring med övre hållrem:

En spänningsförbelastning av 50 N ± 5 N ska påföras mellan den statiska krafttillförselanordningen och förankringen med övre hållrem. Det horisontella utslaget (efter förbelastning) i X-punkten under tillförsel av kraften av 5 kN ± 0,25 kN ska begränsas till 125 mm och fullständig deformering, inkl. partiell bristning eller brott i någon nedre Isofix-förankring och förankring med övre hållrem eller omgivande område ska inte anses som ett fel om den föreskrivna kraften hålls under angiven tid.

Tabell 2

Utslagsbegränsningar

Kraftriktning	Största utslag i den statiska krafttillförselanordningens punkt X
Framåt	125 mm längsgående
Snett	125 mm kraftriktning

6.6.5   Ytterligare krafter.

6.6.5.1   Sätets tröghetskrafter.

För det installationsläge där belastningen överförs till en fordonssätesenhet och inte direkt till fordonskonstruktionen ska en provning utföras för att säkerställa att hållfastheten i fordonssätesförankringarna i förhållande till fordonskonstruktionen är tillräcklig. I denna provning ska en kraft som motsvarar 20 gånger massan hos berörda delar av sätesenheten påföras horisontellt och längsgående i framåtriktad riktning i förhållande till sätet eller till den berörda delen av sätesenheten och motsvarande den fysikaliska effekten av ifrågavarande sätes massa i förhållande till sätesförankringarna. Bestämningen av den (de) ytterligare påförda belastningen(arna) och belastningsfördelningen ska göras av tillverkaren och godkännas av den tekniska tjänsten.

På tillverkarens begäran kan den ytterligare belastningen påföras vid den statiska krafttillförselanordningens X-punkt under de statiska provningar som beskrivs ovan.

Om förankringen med övre hållrem är integrerad med fordonssätet ska denna provning utföras med Isofix-bandet för övre hållrem.

Inget brott får inträffa och utslagskraven i tabell 2 ska uppfyllas.

ANMÄRKNING: Denna provning behöver inte utföras om någon förankring i fordonets säkerhetsbältessystem är integrerad med fordonets säteskonstruktion och fordonssätet redan provats och typgodkänts för att uppfylla de provningar av förankringsbelastning som i dessa föreskrifter krävs för en fasthållningsanordning för vuxna passagerare.

7.   KONTROLL UNDER OCH EFTER STATISKA PROVNINGAR AV SÄKERHETSBÄLTESFÖRANKRINGAR

7.1   Alla förankringar ska kunna motstå provningarna i punkterna 6.3 och 6.4. Fullständig deformering liksom partiell bristning eller brott i en förankring eller omgivande område ska inte anses som ett fel om den föreskrivna kraften hålls under angiven tid. Under provningen ska det minsta avståndet mellan de i punkt 5.4.2.5 angivna nedre effektiva bältesfästpunkterna och de i punkt 5.4.3.6 angivna kraven för bältets övre effektiva fästpunkter respekteras.

7.1.1   För fordon i kategori M1 med en totalvikt som inte överskrider 2,5 ton ska, om den övre bältesförankringen sitter i sätets uppbyggnad, bältets övre effektiva fästpunkt under provningen inte röra sig längre framåt än ett tvärgående plan som går genom ifrågavarande sätes R- och C-punkter (se figur 1 i bilaga 3 till dessa föreskrifter).

För andra fordon än ovannämnda ska bältets övre effektiva fästpunkt inte röra sig längre framåt än till ett tvärgående plan som lutar 10° framåt och går genom sätets R-punkt.

Den maximala rörelsen i bältets övre effektiva fästpunkt ska mätas vid provningen.

Om den övre effektiva fästpunktens rörelse är större än ovannämnda gräns ska tillverkaren på ett sätt som tillfredsställer den tekniska tjänsten visa att ingen fara föreligger för passageraren. Provningsförfarandet i föreskrifter nr 94 kan t.ex. användas eller kan en slädprovning med motsvarande effekt utföras för att visa att tillräckligt utrymme för överlevnad finns.

7.2   I fordon där sådana anordningar används ska förskjutnings- och spärranordningar som gör det möjligt för föraren och passagerarna att stiga ut ur fordonet kunna manövreras för hand när dragkraften har avlägsnats.

7.3   Efter avslutad provning ska varje skada på förankringarna och de konstruktionsdelar som har utsatts för belastningen registreras.

7.4   De övre förankringar som monterats i ett eller flera säten i fordon i kategorierna M3 och M2 med en totalvikt överstigande 3,5 ton och som uppfyller kraven i föreskrifter nr 80 behöver inte uppfylla bestämmelserna i punkt 7.1 i fråga om överensstämmelse med punkt 5.4.3.6.

8.   ÄNDRINGAR OCH UTÖKNING AV TYPGODKÄNNANDE FÖR FORDONSTYPEN

8.1   Varje ändring av den godkända typen ska rapporteras till den myndighet som godkänt fordonstypen. Myndigheten kan då antingen

8.1.1

anse att ändringarna troligen inte får någon märkbar negativ inverkan och att fordonet ändå uppfyller bestämmelserna, eller

8.1.2

kräva ytterligare en provningsrapport från den tekniska tjänst som ansvarar för utförandet av provningarna.

8.2   Meddelande om bekräftelse eller avslag på ansökan ska, med angivande av ändringarna, delges de avtalslutande parter i överenskommelsen som tillämpar dessa föreskrifter, på det sätt som anges i punkt 4.3.

8.3   Den typgodkännande myndighet som beviljar utökning av typgodkännande ska tilldela varje sådan utökning ett serienummer, som ska anges i meddelandeformuläret, och underrätta övriga avtalsslutande parter i 1958 års avtal som tillämpar dessa föreskrifter om detta, med ett meddelandeformulär som överensstämmer med förlagan i bilaga 1 till dessa föreskrifter.

9.   TILLVERKNINGENS ÖVERENSSTÄMMELSE

Förfarandena för att säkerställa produktionens överensstämmelse ska överensstämma med de som anges i tillägg 2 till överenskommelsen, (E/ECE/324-E/ECE/TRANS/505/rev. 2), med följande krav:

9.1	Varje fordon med ett typgodkännandemärke som föreskrivs enligt dessa föreskrifter ska överensstämma med den typgodkända fordonstypen i fråga om detaljer som påverkar egenskaperna hos säkerhetsbältesförankringar, Isofix-förankringssystem och Isofix-förankring med övre hållrem.

9.2	För att verifiera överensstämmelsen som föreskrivs i punkt 9.1 ska ett tillräckligt antal slumpmässiga kontroller göras på serietillverkade fordon med det typgodkännandemärke som krävs enligt dessa föreskrifter.

9.3	Som en allmän regel ska dessa kontroller begränsas till mätningar. Om så krävs ska emellertid fordonen genomgå vissa av provningarna i punkt 6. Dessa väljs av den tekniska tjänst som ansvarar för typgodkännandeprovningens utförande.

10.   PÅFÖLJDER VID TILLVERKNINGENS BRISTANDE ÖVERENSSTÄMMELSE

10.1   Det typgodkännande som beviljats med avseende på en fordonstyp enligt dessa föreskrifter kan återkallas om kraven i punkt 9.1 inte uppfylls eller om dess bältesförankringar, Isofix-förankringssystemet och Isofix-förankringen med övre hållrem inte klarat de kontroller som föreskrivs i punkt 9.

10.2   Om en avtalsslutande part i överenskommelsen som tillämpar dessa föreskrifter återkallar ett typgodkännande som tidigare beviljats, ska denna part genast underrätta övriga avtalsslutandeparter i överenskommelsen som tillämpar dessa föreskrifter om detta med ett meddelandeformulär som överensstämmer med förlagan i bilaga 1 till dessa föreskrifter.

11.   DRIFTSINSTRUKTIONER

De nationella myndigheterna kan kräva att de fordonstillverkare som finns registrerade hos dem i anvisningarna för fordonets användning klart ska ange

11.1   var förankringarna är placerade, och

11.2   för vilka typer av säkerhetsbälten förankringarna är avsedda (se bilaga 1, punkt 5).

12.   TILLVERKNINGENS SLUTGILTIGA UPPHÖRANDE

Om innehavaren av ett typgodkännande helt upphör med tillverkningen av en typ av bältesförankringar eller en typ av Isofix-förankringssystem och Isofix-förankring med övre hållrem som godkänts enligt dessa föreskrifter, ska denne underrätta den myndighet som beviljat typgodkännandet om detta. Då myndigheten erhållit ett sådant meddelande ska myndigheten underrätta de övriga avtalsslutande parter i 1958 års avtal som tillämpar dessa föreskrifter om detta med ett meddelandeformulär som överensstämmer med förlagan i bilaga 1 till dessa föreskrifter.

13.   NAMN- OCH ADRESSUPPGIFTER GÄLLANDE DE TEKNISKA TJÄNSTER SOM ANSVARAR FÖR UTFÖRANDET AV TYPGODKÄNNANDEPROVNINGARNA SAMT MYNDIGHETERNA

De avtalsslutande parter i 1958 års avtal, som tillämpar dessa föreskrifter ska till FN:s sekretariat rapportera namn och adresser till de tekniska tjänster som ansvarar för utförandet av typgodkännandeprovningarna liksom till de administrativa myndigheter som beviljar typgodkännande och till vilka intyg ska skickas om typgodkännande eller utökning av typgodkännande eller avslag på typgodkännande eller återkallande av typgodkännande, som utfärdas i annat land.

14.   ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER

14.1

Från och med den dag då ändringsserie 06 officiellt träder i kraft får ingen avtalsslutande part som tillämpar dessa föreskrifter vägra att bevilja ECE-typgodkännanden enligt dessa föreskrifter, ändrade genom ändringsserie 06.

14.2

Från och med två år efter ikraftträdandet av ändringsserie 06 till dessa föreskrifter ska de avtalsslutande parter som tillämpar dessa föreskrifter endast bevilja ECE-typgodkännanden om kraven i dessa föreskrifter, ändrade genom ändringsserie 06, är uppfyllda.

14.3

Från och med sju år efter ikraftträdandet av ändringsserie 06 till dessa föreskrifter får de avtalsslutande parter som tillämpar dessa föreskrifter vägra att erkänna sådana typgodkännanden som inte beviljats i enlighet med ändringsserie 06 till dessa föreskrifter. Befintliga typgodkännanden av fordonskategorier som inte påverkas av ändringsserie 06 till dessa föreskrifter ska dock förbli giltiga, och de avtalsslutande parter som tillämpar dessa föreskrifter ska fortsätta att godta dem.

14.4

För fordon som inte berörs av punkt 7.1.1 ska de typgodkännanden som beviljats enligt ändringsserie 04 till dessa föreskrifter förbli giltiga.

14.5

För de fordon som inte berörs av supplement 4 till ändringsserie 05 till dessa föreskrifter ska befintliga typgodkännanden förbli giltiga om de beviljats i enlighet med ändringsserie 05 fram till och med dess supplement 3.

14.6

Från och med den dag då supplement 5 till ändringsserie 05 officiellt träder i kraft får ingen avtalsslutande part som tillämpar dessa föreskrifter vägra att bevilja ECE-typgodkännanden enligt dessa föreskrifter, ändrade genom supplement 5 till ändringsserie 05.

14.7

För de fordon som inte berörs av supplement 5 till ändringsserie 05 till dessa föreskrifter ska befintliga typgodkännanden förbli giltiga om de beviljats i enlighet med ändringsserie 05 fram till och med dess supplement 3.

14.8

Från och med den 20 februari 2005 ska de avtalsslutande parter som tillämpar dessa föreskrifter endast bevilja ECE-typgodkännanden för fordon i kategori M1 om kraven i dessa föreskrifter, ändrade genom supplement 5 till ändringsserie 05, är uppfyllda.

14.9

Från och med den 20 februari 2007 får de avtalsslutande parter som tillämpar dessa föreskrifter vägra att erkänna sådana typgodkännanden för fordon i kategori M1 som inte beviljats i enlighet med supplement 5 till ändringsserie 05 till dessa föreskrifter.

14.10

Fr.o.m. den 16 juli 2006 ska de avtalsslutande parter som tillämpar dessa föreskrifter endast bevilja typgodkännande för fordon i kategori N om fordonstypen uppfyller kraven i dessa föreskrifter, ändrade genom supplement 5 till ändringsserie 05.

14.11

Från och med den 16 juli 2008 får de avtalsslutande parter som tillämpar dessa föreskrifter vägra att erkänna sådana typgodkännanden för fordon i kategori N som inte beviljats i enlighet med supplement 5 till ändringsserie 05 till dessa föreskrifter.

14.12

Från och med den dag då ändringsserie 07 officiellt träder i kraft får ingen avtalsslutande part som tillämpar dessa föreskrifter vägra att bevilja ECE-typgodkännanden enligt dessa föreskrifter, ändrade genom ändringsserie 07.

14.13

Från och med 24 månader efter den dag då ändringsserie 07 träder i kraft ska de avtalsslutande parter som tillämpar dessa föreskrifter bevilja ECE-typgodkännanden endast om kraven i dessa föreskrifter, ändrade enligt ändringsserie 07, är uppfyllda.

14.14

Från och med 36 månader efter den dag då ändringsserie 07 träder i kraft får de avtalsslutande parter som tillämpar dessa föreskrifter vägra att erkänna typgodkännanden som inte beviljats i enlighet med ändringsserie 07 till dessa föreskrifter.

14.15

Utan hinder av punkterna 14.13 och 14.14 ska typgodkännanden enligt föregående ändringsserie till föreskrifterna av fordonskategorier som inte berörs av ändringsserie 07 förbli giltiga och de avtalsslutande parter som tillämpar dessa föreskrifter ska fortsätta att godta dem.

14.16

Så länge som de avtalsslutande parterna inte föreskriver några krav rörande obligatorisk montering av säkerhetsbältesförankringar vid fällbara säten i sina nationella krav vid tidpunkten för anslutning till dessa föreskrifter, får de fortsätta att tillåta att sådan utrustning inte monteras för nationellt typgodkännande, i vilket fall sådana busstyper inte kan typgodkännas enligt dessa föreskrifter.

---

(1)  Enligt definitionen i bilaga 7 till den konsoliderade resolutionen om fordonskonstruktion (R.E.3), dokument TRANS/WP.29/78/rev.1/ändr2, senast ändrad genom ändring 4.

(2)  1 för Tyskland, 2 för Frankrike, 3 för Italien, 4 för Nederländerna, 5 för Sverige, 6 för Belgien, 7 för Ungern, 8 för Tjeckien, 9 för Spanien, 10 för Serbien och Montenegro, 11 för Storbritannien, 12 för Österrike, 13 för Luxemburg, 14 för Schweiz, 15 (vakant), 16 för Norge, 17 för Finland, 18 för Danmark, 19 för Rumänien, 20 för Polen, 21 för Portugal, 22 för Ryssland, 23 för Grekland, 24 för Irland, 25 för Kroatien, 26 för Slovenien, 27 för Slovakien, 28 för Vitryssland, 29 för Estland, 30 (vakant), 31 för Bosnien och Hercegovina, 32 för Lettland, 33 (vakant), 34 för Bulgarien, 35 (vakant), 36 för Litauen, 37 för Turkiet, 38 (vakant), 39 för Azerbajdzjan, 40 för f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, 41 (vakant), 42 för Europeiska gemenskapen (typgodkännanden beviljas av dess medlemsstater med användning av respektive ECE-symbol), 43 för Japan, 44 (vakant), 45 för Australien, 46 för Ukraina, 47 för Sydafrika, 48 för Nya Zeeland, 49 för Cypern, 50 för Malta, 51 för Sydkorea, 52 för Malaysia och 53 för Thailand. Följande nummer kommer att tilldelas andra länder i den kronologiska ordning som de ratificerar eller ansluter sig till överenskommelsen om antagande av enhetliga tekniska föreskrifter för hjulförsedda fordon, utrustning och delar som kan monteras och/eller användas på hjulförsedda fordon, samt om villkoren för ömsesidigt erkännande av de typgodkännanden som utfärdats på grundval av dessa föreskrifter, och det nummer de då tilldelas ska delges de avtalsslutande parterna av Förenta nationernas generalsekreterare.

(3)  Se fotnot 1.

(4)  Dokument TRANS/WP29/78/Rev.1/Amend.2, senast ändrat genom ändring 4.