(1)

Den 21 december 2020 inledde Europeiska kommissionen (kommissionen) ett antisubventionsförfarande beträffande import av optiska fiberkablar med ursprung i Folkrepubliken Kina (Kina eller det berörda landet) på grundval av artikel 10 i grundförordningen. Kommissionen offentliggjorde ett tillkännagivande om inledande i Europeiska unionens officiella tidning (tillkännagivandet om inledande) (2).

(2)

Kommissionen inledde undersökningen till följd av ett klagomål som ingavs av Europacable (klaganden) som företrädare för tillverkare i unionen. Klaganden svarar för mer än 25 % av unionens sammanlagda tillverkning av optiska fiberkablar. Klagomålet innehöll bevisning om subventionering och därav följande väsentlig skada, vilken var tillräcklig för att motivera inledandet av en undersökning.

(3)

Innan kommissionen inledde antisubventionsundersökningen underrättade den de kinesiska myndigheterna (3) om att den hade mottagit ett korrekt underbyggt klagomål och bjöd in de kinesiska myndigheterna till ett samråd i enlighet med artikel 10.7 i grundförordningen. Samråd hölls med de kinesiska myndigheterna den 16 december 2020. Man fann emellertid ingen lösning som kunde godtas av båda parter.

(4)

Den 24 september 2020 inledde Europeiska kommissionen en separat antidumpningsundersökning beträffande samma produkt med ursprung i Kina (4) (den separata antidumpningsundersökningen). De analyser av skada, orsakssamband och unionens intresse som genomförts inom ramen för denna antisubventionsundersökning och den separata antidumpningsundersökningen är i tillämpliga delar identiska, eftersom definitionerna av unionsindustrin, de unionstillverkare som ingick i urvalet, skadeundersökningsperioden och undersökningsperioden är desamma i båda undersökningarna.

(5)

Kommissionen mottog synpunkter på inledandet från de kinesiska myndigheterna, Kinas handelskammare för import och export av maskiner och elektronikprodukter (CCCME), en importör (Connect Com) och klaganden.

(6)

De kinesiska myndigheterna hävdade att undersökningen inte borde inledas, eftersom klagomålet inte uppfyllde de krav vad gäller bevisning som anges i artikel 11.2 och 11.3 i WTO-avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder (subventionsavtalet) och artikel 10.2 i grundförordningen. Enligt de kinesiska myndigheterna fanns det inte tillräcklig bevisning beträffande utjämningsbara subventioner, skada och orsakssamband mellan den subventionerade importen och skadan. Som svar på detta påstående från de kinesiska myndigheterna hävdade klaganden att klagomålet innehöll uppgifter som var rimligen tillgängliga och att klagomålet innehöll omfattande bevis för förekomsten av subventionering, skada och för ett orsakssamband mellan de båda. De kinesiska myndigheterna upprepade att klagomålet inte innehöll tillräcklig bevisning för att uppfylla beviskraven och att oavsett vilken information som är rimligen tillgänglig för klaganden måste det alltid finnas tillräcklig bevisning för förekomsten och arten av en subvention, väsentlig skada och orsakssamband.

(7)

Kommissionen avvisade de kinesiska myndigheternas påstående. Den bevisning som lämnats i klagomålet utgjordes av de uppgifter som fanns rimligen tillgängliga för klaganden vid den tidpunkten. Såsom framgår av promemorian om tillräcklig bevisning, vilken innehåller kommissionens bedömning av all bevisning rörande Kina som kommissionen förfogar över och på grundval av vilken kommissionen inledde undersökningen, fanns det, i det inledande skedet, tillräcklig bevisning för att de påstådda subventionerna var utjämningsbara med hänsyn till förekomst, storlek och art. Klagomålet innehöll även tillräcklig bevisning för förekomsten av skada för unionsindustrin som vållats av den subventionerade importen.

(8)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte kunde använda tillgängliga uppgifter för att avhjälpa bristen på bevis i klagomålet. Kommissionen noterade att de kinesiska myndigheterna missförstått vad kommissionen gör i inledningsskedet. Såsom anges i skäl 7 innehöll klagomålet tillräcklig bevisning enligt artikel 10.2 i grundförordningen för att motivera att en undersökning inleddes. Klagomålet kunde logiskt sett inte innehålla all den nödvändiga information som begärts från de kinesiska myndigheterna, eftersom den informationen ingår som ett led i den detaljerade bedömning som kommissionen gör under undersökningen. Dessutom granskade kommissionen klagomålet mot bakgrund av all tillgänglig information om den påstådda subventioneringen, inbegripet tidigare praxis. Detta innebär inte att kommissionen tillämpar tillgängliga uppgifter, utan snarare att kommissionen använder all tillgänglig information för att bekräfta påståendena i klagomålet. Påståendet avvisades därför.

(9)

Under samråden före inledandet och i sin inlaga efter inledandet hävdade de kinesiska myndigheterna mer specifikt att klaganden tolkade kinesiska lagar selektivt och feltolkade deras koppling till industrin för optiska fiberkablar och hävdade att policydokument, såsom Kinas katalog över högteknologiska produkter, bredbandsstrategin för Kina, den trettonde femårsplanen och Made in China 2025, endast är vägledande dokument som inte är bindande. Kinas handelskammare för import och export av maskiner och elektronikprodukter (CCCME) upprepade detta påstående. De kinesiska myndigheterna påstod också att optiska fiberkablar inte omfattas av dokumentet Made in China 2025. Klaganden hävdade att kommissionen redan i tidigare undersökningar fastställt att Kinas femårsplaner är bindande.

(10)

Kommissionen noterade att de kinesiska myndigheterna inte förnekade att dessa planer, program och rekommendationer finns, utan endast hade invändningar vad gäller i vilken utsträckning dessa är bindande för industrin för optiska fiberkablar. Kommissionen noterade vidare att klaganden tillhandahållit bevis för att ”optiska fibrer” nämns i flera statliga dokument och att ”fiberoptiskt nät” nämns i strategin Made in China 2025. De kinesiska myndigheterna kunde inte framlägga någon bevisning för att dessa konstateranden inte skulle vara tillämpliga på den berörda produkten.

(11)

De kinesiska myndigheterna hävdade också att statsägda företag, statsägda banker och Chinese Export & Credit Insurance Corporation (Sinosure) inte kan betraktas som offentliga organ och att klaganden omotiverat förlitar sig på kommissionens tidigare undersökningsresultat avseende industrier som inte alls är närstående den aktuella industrin. CCCME upprepade påståendet att statsägda banker inte kan betraktas som offentliga organ. Klaganden hävdade att kommissionen i tidigare undersökningar har betraktat statsägda banker och Sinosure som offentliga organ. De kinesiska myndigheterna hävdade att kommissionens tidigare slutsatser om icke-närstående industrier inte kunde utgöra tillräcklig bevisning i den aktuella undersökningen för att belägga klagomålets påstående om att statsägda banker och Sinosure agerar som offentliga organ.

(12)

Kommissionen noterade att detta påstående från de kinesiska myndigheterna hänger samman med det påstående som det hänvisas till ovan och att klagomålet bland annat nämner den kinesiska banklagen, vilken obestridligen ingår i den kinesiska lagstiftningen, även enligt de kinesiska myndigheterna. Kommissionen påpekade att man i unionens senaste antisubventionsundersökningar dragit en annan slutsats i denna fråga (5). Det faktum att dessa undersökningar omfattade industrier som inte har något samband med industrin för optiska fiberkablar innebär inte att ovannämnda institutioner inte är att betrakta som offentliga organ. Dessutom kan bevis på statligt ägande anses bevisa eller indikera att en enhet är ett offentligt organ som kan ge ett finansiellt bidrag (6).

(13)

Efter inledandet hävdade de kinesiska myndigheterna vidare att klaganden inte hade fastställt villkoren för tillämpningen av ett externt referensvärde för lån och markanvändningsrättigheter. Kommissionen fann emellertid att påståendena i klagomålet får stöd genom nyligen genomförda antisubventionsundersökningar, i vilka det i denna fråga dras slutsatsen att det är nödvändigt att använda externa referensvärden som anpassas till de förhållanden som råder i Kina (7).

(14)

De kinesiska myndigheterna hävdade vidare att flera av de system som klaganden påstod utgjorde subventionssystem inte kunde betraktas som subventioner eftersom klagomålet inte innehöll detaljerad bevisning för förekomsten, omfattningen och arten av dessa subventioner eller för att det fanns ett direkt förhållande mellan subventionen och den berörda produkten.

(15)

Klaganden hävdade att klagomålet innehöll exempel på specifika direkta överföringar av medel och specifika hänvisningar till årsrapporter från ett stort antal kinesiska exporterande tillverkare av optiska fiberkablar, i vilka det tydligt visas att det förekommit direkta överföringar av medel i form av bidrag. Dessutom lämnade klaganden in ett dokument som offentliggjorts av en av de exporterande tillverkarna och i vilket det anges vilket finansiellt stöd tillverkaren fått från de kinesiska myndigheterna.

(16)

De kinesiska myndigheterna hävdade även att klaganden inte lämnat någon bevisning vad gäller förmån och selektivitet för ett antal subventioner. Kommissionen anser att klaganden har lämnat tillräcklig bevisning vad gäller förmån och selektivitet mot bakgrund av vilka uppgifter som klaganden rimligen hade tillgång till. Hursomhelst undersökte kommissionen bevisningen i klagomålet och gjorde sin egen bedömning beträffande alla relevanta faktorer som anges promemorian om tillräcklig bevisning, vilken vid inledandet fogades till de ärendehandlingar som berörda parter kan begära att få ta del av. De kinesiska myndigheterna framförde sina kommentarer på nytt efter inledandet, men tillhandahöll ingen ytterligare bevisning.

(17)

Kommissionen drog därför slutsatsen att det finns tillräcklig bevisning i klagomålet som tyder på att de kinesiska myndigheternas påstådda subventionering förekommer.

(18)

Till följd av inledandet hävdade de kinesiska myndigheterna och CCCME att klaganden felaktigt utelämnat det faktum att industrin för optiska fiberkablar i unionen beviljades subventioner som var mycket lika de i Kina och att kommissionen inte borde använda sig av dubbla måttstockar. Klaganden hävdade att dessa påståenden är irrelevanta i den aktuella undersökningen. De kinesiska myndigheterna höll inte med och hävdade att kommissionen, genom att undersöka påstådda subventioner i Kina, snedvrider marknaden till nackdel för konkurrenter utanför unionen. Enligt de kinesiska myndigheterna leder detta till protektionistiska åtgärder som i slutändan hindrar internationell handel och utveckling.

(19)

Detta påstående om subventioner i EU hade ingen betydelse för den bedömning som låg till grund för inledandet av detta ärende, eftersom dessa faktorer inte beaktas för beslutet om inledande.

(20)

I sina synpunkter på inledandet hävdade de kinesiska myndigheterna slutligen att ingen faktisk försäljningsinformation hade angetts i beräkningen av prisunderskridande/målprisunderskridande och att svaren på frågeformuläret från unionstillverkarna i urvalet inte innehöll någon meningsfull sammanfattning av känslig information. De kinesiska myndigheterna hävdade att detta hade hindrat dem från att på ett korrekt sätt motbevisa klagandens påståenden om skada och att svaren på frågeformuläret föreföll motsäga klagomålet när det gäller den påstådda skadan.

(21)

Kommissionen ansåg att den version av klagomålet som berörda parter kan begära att få ta del av och svaren på frågeformuläret innehöll all väsentlig bevisning och icke-konfidentiella sammanfattningar av de uppgifter som beviljats konfidentiell behandling, vilket innebär att berörda parter hade möjlighet att utöva sin rätt till försvar under hela förfarandets gång.. I enlighet med artikel 29 i grundförordningen är det möjligt att skydda konfidentiella uppgifter i det fall ett utlämnande skulle medföra en klar konkurrensfördel för en konkurrent eller innebära en påtaglig nackdel för den person som lämnar uppgifterna, eller för den person från vilken den person som lämnar uppgifterna har erhållit uppgifterna. De kinesiska myndigheternas påståenden i detta avseende avvisades därför.

(22)

Beträffande de materiella kraven för inledandet av undersökningen hävdade de kinesiska myndigheterna och CCCME att klaganden inte hade lämnat några jämförbara uppgifter om försäljningspriser och lönsamhet. De kinesiska myndigheterna och CCCME hävdade också att det vinstmål som klaganden angett inte var motiverat och att den skada som klaganden lidit kunde ha orsakats av andra faktorer, bland annat överlagring, för en unionstillverkare.

(23)

Connect Com stödde de kinesiska myndigheternas argument beträffande inledandet. Connect Com hävdade särskilt att en antidumpningsundersökning och en parallell antisubventionsundersökning eventuellt skulle leda till dubbla korrigerande åtgärder för EU-industrin och till missbruk av utjämningsåtgärder. Connect Com hävdade att påståendena i klagomålet om förekomsten av en subvention, om skada och om ett orsakssamband mellan subventionen och skadan inte styrktes av tillräcklig bevisning. Beträffande den otillräckliga bevisningen för ett orsakssamband hävdade Connect Com att det fanns flera olika skäl till att unionsindustrins marknadsandel hade minskat, som ökad import från andra tredjeländer under skadeundersökningsperioden, samt att det fanns överkapacitet i EU. Connect Com hävdade dessutom att klagomålet endast var en kopia av klagomålet i antidumpningsundersökningen och att klaganden borde ha gjort åtskillnad mellan den påstådda skadan till följd av dumpning och den påstådda skadan till följd av subventionering.

(24)

De kinesiska myndigheterna och CCCME hävdade även att klagomålet inte visade att det förekommit någon skada, eftersom unionsindustrin ökade sin produktion och den lilla minskning i produktionskapacitet som förekom och som berodde på unionsindustrins oförmåga att tillfredsställa all förbrukning i Europa inte i sig är ett tecken på väsentlig skada. Man angav att försäljningsvolymen dessutom ökade, att unionsindustrin har fortsatt att ha en marknadsandel på nästan 80 % och att lönsamhetstrenden var otydlig och inte visade på skada. På detta svarade klaganden att den ökade förbrukningen i unionen gynnade den kinesiska importen, att den återstående marknadsandelen inte var relevant för bedömningen av skadan och att följderna av de upphandlingar som vunnits av kinesiska tillverkare skulle komma att uppenbaras med en viss eftersläpning. CCCME svarade att uppgifterna om förbrukning, produktion och produktionskapacitet visade att unionsindustrin kunde tillfredsställa den största delen av förbrukningen i EU och samtidigt utöka sin verksamhet.

(25)

Dessutom hävdade de kinesiska myndigheterna och CCCME att klagomålet inte innehöll några bevis på ett orsakssamband mellan subventionerad import och skada. För det första gjorde de kinesiska myndigheterna och CCCME gällande att det inte fanns något samband mellan importen från Kina och unionsindustrins utveckling. Som ett exempel på detta angav de att samtidigt som den största ökningen av importvolymen från Kina pågick under 2017–2018 hade unionsindustrin den mest betydande lönsamhetsökningen. För det andra ökade importen från tredjeländer mellan 2018 och 2019, i motsats till importen från Kina, och effekten därav kunde därför inte tillskrivas Kina, och om det förekom skada var detta en självförvållad skada på grund av unionsindustrins långsamma reaktion på marknadsrörelserna.

(26)

Klaganden reagerade på detta påstående och angav att ett orsakssamband kan fastställas, eftersom skadan skedde samtidigt som importen från Kina ökade, och att importen från tredjeländer inte kunde beaktas som skadevållande, eftersom den antingen var av mindre betydelse eller inte visade några tecken på skadevållande prissättning.

(27)

CCCME svarade genom att påminna om att unionsindustrin, samtidigt som den största ökningen av importvolymen från Kina inträffade under 2017–2018, hade den största ökningen i lönsamhet och att det inte fanns något samband mellan ökningen av importen från Kina och unionsindustrins minskade försäljningsvolym. Vad gäller import från tredjeländer noterade CCCME istället att importen från tredjeländer ökade totalt sett, medan importen från Kina minskade mellan 2018 och 2019. Avslutningsvis påpekade CCCME att klaganden inte bestred argumentet att i stort sett alla skadeindikatorer i klagomålet visade tecken på positiv utveckling och att den påstådda skadan åtminstone till viss del var självförvållad. CCCME hävdade dessutom att effekterna av covid-19-pandemin och påståendena om att det finns en elkabelkartell också bör beaktas vid bedömningen av den subventionerade importens inverkan på unionsindustrins situation. Dessutom hävdade de kinesiska myndigheterna och CCCME att de importuppgifter som klaganden lagt fram inte var tillförlitliga, eftersom de var föråldrade och grundade sig på antaganden om den berörda produktens vikt och storlek enligt KN-nummer 8544 70 00. Enligt de kinesiska myndigheterna och CCCME var beräkningarna av prisunderskridandet i klagomålet dessutom bristfälliga eftersom de endast hänvisar till en specifik exportör i ett specifikt upphandlingsförfarande.

(28)

Rörande detta svarade klaganden i den parallella antidumpningsundersökningen att det skulle behövas en längre tidsperiod för att man skulle kunna se ökningen i importvolymen, vilket inte bestreds av CCCME och som bekräftades av tredjepartsuppgifter från marknadsundersökningsföretag (CRU), och att beräkningarna inte var bristfälliga eftersom klaganden var skyldig att endast tillhandahålla information som var rimligen tillgänglig, bland annat information från flera tillverkare i unionen och i Kina.

(29)

CCCME svarade att det var klagandens skyldighet att styrka sina påståenden och lägga fram bevis med avseende på importuppgifter, samt att marknadsinformationen (CRU) avsåg optiska fibrer och inte optiska fiberkablar. Vad gäller beräkningarna rörande prisunderskridande och målprisunderskridande upprepade CCCME att dessa inte uppfyllde kriterierna för att utgöra tillräcklig bevisning och att klaganden för vissa betydande beräkningar endast använder en enda kinesisk tillverkares priser (t.ex. det exportpris vid fri omsättning som använts för beräkningen av skademarginalen för första halvåret 2019 och det exportpris som använts för produktionskostnaden för målprisunderskridandet för andra halvåret 2019).

(30)

Kommissionen anser att inget av CCCME:s påståenden avseende inledandet motbevisar slutsatsen att det fanns tillräcklig bevisning för att inleda ett antisubventionsförfarande. Klagomålet innehöll i själva verket tillräcklig bevisning för att subventionerad import hade orsakat väsentlig skada för unionsindustrin. Den särskilda skadeanalys som gjordes i samband med klagomålet visade på en ökad aktivitet på EU-marknaden (både i absoluta och relativa termer) för import från Kina till priser som betydligt underskred unionsindustrins priser. Detta tyder på att den påstådda subventionerade importen har haft en väsentligt skadevållande inverkan på unionsindustrins tillstånd, vilket till exempel kan ses genom minskningar i försäljning och marknadsandelar eller genom en försämring av de finansiella resultaten.

(31)

Klagomålet innehöll separata beräkningar av prisunderskridande och målprisunderskridande för varje representativ produkttyp. Kommissionen var nöjd med den bevisning för prisunderskridande och målprisunderskridande som lagts fram av klaganden och ansåg att klagomålet uppfyllde de beviskrav som krävs för att en undersökning ska kunna inledas.

(32)

Som svar på påståendet om att klaganden underlåtit att tillhandahålla tillförlitliga/jämförbara uppgifter om försäljningspriser konstaterade kommissionen att den version av klagomålet som berörda parter kan begära att få ta del av innehöll all väsentlig bevisning och icke-konfidentiella sammanfattningar av de uppgifter som hade lämnats såsom konfidentiella, vilket innebär att berörda parter hade möjlighet att utöva sin rätt till försvar under förfarandets hela gång.

(33)

I enlighet med artikel 29 i grundförordningen och artikel 12.4 i avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder är det möjligt att skydda konfidentiella uppgifter i det fall ett utlämnande skulle medföra en klar konkurrensfördel för en konkurrent eller innebära en påtaglig nackdel för den person som lämnar uppgifterna, eller för den person från vilken den person som lämnar uppgifterna har erhållit uppgifterna.

(34)

Beträffande tillräcklig bevisning för ett orsakssamband bör följande noteras. För det första visade klaganden att tillståndet i unionsindustrin förändrades samtidigt som den subventionerade importen ökade till priser som betydligt underskred unionsindustrins priser. Redan detta var ett tydligt tecken på ett orsakssamband. För det andra, när det gäller andra faktorer, såsom import från tredjeländer och andra faktorer som de kinesiska myndigheterna och CCCME tar upp, var deras inverkan inte sådan att de orsakade en försämring för unionsindustrin, samtidigt som analysen i samband med klagomålet inte tydde på en självförvållad skada. Beträffande påståendet om att subventionsundersökningen skulle leda till dubbla åtgärder har kommissionen, såsom anges i skäl 765, försäkrat sig om att införandet av en kumulerad tull som återspeglar subventionsnivån och den fulla dumpningsnivån inte leder till att effekterna av subventioneringen åtgärdas två gånger. Beträffande importvolymer tillhandahöll klaganden uppgifter baserade på rimliga antaganden, såsom viktuppgifter för den berörda produkt som tillverkas och säljs av unionsindustrin, och använde marknadsinformation för analysen, i de fall då offentlig information inte fanns tillgänglig. När det gäller den tidsperiod för mätning av importen som anges i klagomålet gäller att den påstådda skadan har orsakats av både dumpning och subventionering, och det skulle därför ha varit orimligt betungande för den klagande industrin att beakta en annan undersökningsperiod.

(35)

Den 24 augusti 2021 underrättade kommissionen i enlighet med artikel 29a.2 i grundförordningen de berörda parterna om sin avsikt att inte införa provisoriska utjämningsåtgärder och att fortsätta undersökningen.

(36)

Eftersom inga provisoriska utjämningsåtgärder infördes gjordes ingen registrering av importen.

(37)

Undersökningen av subventionering och skada omfattade perioden från och med den 1 juli 2019 till och med den 30 juni 2020 (undersökningsperioden). Undersökningen av de utvecklingstendenser som är relevanta för bedömningen av skada omfattade perioden från och med den 1 januari 2017 till och med slutet av undersökningsperioden (skadeundersökningsperioden).

(38)

Både den nu aktuella antisubventionsundersökningen och den separata antidumpningsundersökning som nämns i skäl 4 har samma undersökningsperiod och samma skadeundersökningsperiod.

(39)

I tillkännagivandet om inledande uppmanas berörda parter att ta kontakt med kommissionen för att delta i undersökningen. Dessutom informerade kommissionen uttryckligen klaganden, de kinesiska myndigheterna, andra kända unionstillverkare, de kända exporterande tillverkarna samt kända importörer och användare om inledandet av undersökningen och uppmanade dem att delta.

(40)

De berörda parterna gavs möjlighet att lämna synpunkter på inledandet av undersökningen och att begära att bli hörda av kommissionen och/eller förhörsombudet för handelspolitiska förfaranden. Ingen av parterna begärde ett ingripande.

(41)

I tillkännagivandet om inledande meddelade kommissionen att den hade gjort ett preliminärt urval av unionstillverkare. Kommissionen gjorde sitt urval på grundval av tillverknings- och försäljningsvolymer för den likadana produkten i unionen under undersökningsperioden. Urvalet omfattade tre unionstillverkare. De unionstillverkare som ingick i urvalet stod för 52 % av tillverkningen i unionen under undersökningsperioden och ansågs vara representativa för unionsindustrin. Kommissionen uppmanade berörda parter att lämna synpunkter på det preliminära urvalet. Inga synpunkter mottogs inom den angivna tidsfristen och urvalet bekräftades därför.

(42)

För att kunna avgöra om ett stickprovsförfarande var nödvändigt och i så fall göra ett urval, bad kommissionen icke-närstående importörer att tillhandahålla de uppgifter som anges i tillkännagivandet om inledande.

(43)

Fem icke-närstående importörer tillhandahöll de begärda uppgifterna och samtyckte till att ingå i urvalet. Efter analys av de uppgifter som lämnats in av importörerna beslutande kommissionen att ett stickprovsförfarande inte var nödvändigt och uppmanade alla samarbetsvilliga importörer att inkomma med svar på frågeformuläret.

(44)

För att kunna avgöra om ett stickprovsförfarande var nödvändigt och i så fall göra ett urval, bad kommissionen alla exporterande tillverkare i Kina att tillhandahålla de uppgifter som anges i tillkännagivandet om inledande. Kommissionen bad dessutom Kinas delegation vid Europeiska unionen att identifiera och/eller kontakta eventuella andra exporterande tillverkare som skulle kunna vara intresserade av att delta i undersökningen.

(45)

Tjugofem exporterande tillverkare i det berörda landet tillhandahöll den begärda informationen och samtyckte till att ingå i urvalet. I enlighet med artikel 27.1 i grundförordningen gjorde kommissionen ett urval av två grupper av exporterande tillverkare på grundval av den största representativa exportvolym till EU som rimligen kunde undersökas inom den tid som stod till förfogande. Urvalet av exporterande tillverkare stod för över 40 % av den export från Kina till unionen under undersökningsperioden som rapporterats av de samarbetande exporterande tillverkarna av optiska fiberkablar.

(46)

I enlighet med artikel 27.2 i grundförordningen genomfördes samråd om urvalet med alla kända berörda exporterande tillverkare och myndigheterna i det berörda landet.

(47)

Synpunkter på urvalsförfarandet inkom från en exporterande tillverkare som inte ingick i urvalet, dvs. Yangtze Optical Fibre and Cable Joint Stock Limited Company (YOFC), men som önskade ingå i urvalet.

(48)

YOFC hävdade att med tanke på det stora antalet samarbetsvilliga exporterande tillverkare stod de två företagen i urvalet för en relativt liten andel av exportvolymen till unionen, vilken inte kunde ses som representativ för de kinesiska exportörerna, samt att kommissionens praxis i tidigare antidumpningsundersökningar varit att göra ett urval med minst tre företag. YOFC påstod dessutom att ett urval med tre företag skulle göra det möjligt att bättre motverka risken för att urvalet, på grund av ändringar av de utvalda företagen, skulle reduceras till ett enda företag. Slutligen angav YOFC att vissa subventionsprogram är regionala, varför det för att få en mer heltäckande översikt över subventionssystemen i Kina är lämpligt att ta hänsyn till den geografiska spridningen när urvalet görs.

(49)

Enligt artikel 27.1 i grundförordningen bör urvalet göras på grundval av den största representativa produktions-, försäljnings- eller exportvolym som rimligen kan undersökas inom den tid som står till förfogande. Som anges i skäl 45 stod grupperna av exporterande tillverkare som ingick i urvalet för över 40 % av den inrapporterade exporten från Kina till unionen under undersökningsperioden, vilket är en representativ nivå. Kommissionen ansåg att det urval som gjorts innehöll den största importmängd som rimligen kunde undersökas under den tid som stod till förfogande. De två grupper av exporterande tillverkare som ingick i urvalet består av ett stort antal enheter (fyra exporterande tillverkare, sju försäljningsenheter och fler än 20 närstående företag som tillhandahåller insatsvaror eller finansiering). Dessutom är frågan om huruvida ett företag som ingick i urvalet verkligen är samarbetsvilligt efter det att urvalet har gjorts, ett nödvändigt, men inte tillräckligt villkor för att en exporterande tillverkare ska komma i fråga för att ingå i ett urval enligt artikel 27.1 i grundförordningen. Kommissionen beaktade också den geografiska spridningen för företagen i urvalet och konstaterade att urvalet omfattade två provinser i Kina och att de två grupperna av exporterande tillverkare fanns i dessa två provinser, men att många fler provinser täcktes genom alla de närstående företag som tillhandahåller insatsvaror eller finansiering. Eftersom alla krav i artikel 27.1 i grundförordningen således var uppfyllda behövde man inte välja ut ett tredje företag.

(50)

YOFC påstod också att det borde ingå i urvalet eftersom företaget är en erfaren tillverkare som exporterar högkvalitativa optiska fiberkablar till unionen och har en tillverkningsprocess som skiljer sig från andra kinesiska tillverkares (den är vertikalt integrerad, använder europeisk teknik för att tillverka optiska fiberkablar, har avancerad teknik, är den enda nationella intelligenta tillverkningsdemonstrationsenheten i Kina och har uppnått en hög grad av automatisering vid tillverkningen av optiska fibrer). Företaget påstod vidare att dess exportvolym till unionen var relativt stor under undersökningsperioden. Dessutom gjorde YOFC gällande att en av de unionstillverkare som ingick i urvalet indirekt äger aktier i YOFC och i två av YOFC:s berörda närstående företag, och att en inkludering av YOFC i urvalet därmed skulle göra det möjligt för kommissionen att få mer ingående kunskap om branschens struktur. YOFC hävdade också att det finns fem exporterande tillverkare i gruppen som är belägna i Hubeiprovinsen, Guangdongprovinsen, Sichuanprovinsen, Jiangsuprovinsen och i staden Shanghai, varför kommissionen genom att ta med YOFC i urvalet skulle få information om subventionsprogram i fler provinser.

(51)

Som förklaras ovan gjordes urvalet av exporterande tillverkare på grundval av den största procentandel av exportvolymen från landet i fråga som rimligen kunde undersökas under den tid som stod till förfogande och man sörjde för en god geografisk spridning i Kina. YOFC var inte en av de största exporterande tillverkarna och valdes därför inte ut. De två utvalda grupperna med exporterande tillverkare är också stora erfarna grupper av företag som tillverkar och säljer högkvalitativa optiska fiberkablar till unionen, däribland även vertikalt integrerade enheter. Dessutom finns det ingen information i ärendet som tyder på att de exporterande tillverkare som ingick i urvalet skulle använda mindre avancerad teknik än andra kinesiska exporterande tillverkare. YOFC har inte lagt fram några bevis som vederlägger detta faktum. Dessutom är det faktum att en unionstillverkare som ingick i urvalet innehar aktier i en exporterande tillverkare inte av relevans för processen för urval av de exporterande tillverkarna. Därför tillbakavisades dessa påståenden.

(52)

Sex av de kinesiska exporterande tillverkare som inte ingick i urvalet och som lämnade in det ifyllda stickprovsformuläret upplyste kommissionen om att de avsåg begära en individuell undersökning enligt artikel 27.3 i grundförordningen. Kommissionen gjorde frågeformuläret tillgängligt via internet på dagen för inledandet. Kommissionen informerade dessutom de exporterande tillverkare som inte ingick i urvalet om att de var tvungna att besvara frågeformuläret om de ville få en individuell undersökning. Två företag besvarade frågeformuläret.

(53)

Ett av de företag som besvarade frågeformuläret begärde en individuell undersökning av samma skäl som företaget angav i sin begäran om att ingå i urvalet, såsom anges i skälen 48 och 50.

(54)

Det andra företaget som besvarade frågeformuläret begärde en individuell undersökning eftersom det var närstående en unionsimportör och hävdade att det inte hade fått någon av de påstådda subventionerna.

(55)

På grund av undersökningens komplexitet och den komplexa strukturen hos de exporterande tillverkare som ingick i urvalet beslutade kommissionen att inte bevilja individuella undersökningar eftersom sådana skulle vara orimligt betungande och skulle kunna hindra kommissionen från att slutföra undersökningen inom de föreskrivna tidsfristerna.

(56)

Kommissionen skickade ett frågeformulär till klaganden och frågeformulär för unionstillverkare, importörer, användare och exporterande tillverkare i Kina gjordes tillgängliga online (8) den dag då undersökningen inleddes.

(57)

Kommissionen sände också ett frågeformulär till de kinesiska myndigheterna, vilket omfattade särskilda frågeformulär för Sinosure, banker och andra finansinstitut som tillhandahåller finansiering eller exportkrediter till de exporterande tillverkare som ingick i urvalet samt för de tio största tillverkarna och distributörerna av de insatsvaror som används av de exporterande tillverkarna i urvalet. För underlätta administrationen ombads de kinesiska myndigheterna även att samla in alla svar från dessa finansinstitut och vidarebefordra dem direkt till kommissionen.

(58)

Kommissionen tog emot ett svar på frågeformuläret från de kinesiska myndigheterna, i vilket det ingick ett svar på frågeformuläret från Export-Import Bank of China (Exim Bank). Inga svar inkom emellertid från Sinosure, de andra bankerna eller finansinstituten eller från de största tillverkarna och distributörerna av insatsvarorna.

(59)

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 28 i grundförordningen inhämtade och dubbelkontrollerade alla uppgifter som den ansåg vara nödvändiga för fastställandet av subventionering, skada och unionens intresse. På grund av covid-19-pandemins utbrott och de efterföljande åtgärder som vidtagits för att hantera utbrottet (tillkännagivandet om covid-19) (9) kunde kommissionen inte genomföra kontrollbesök på plats hos de kinesiska myndigheterna, de företag som ingick i urvalet eller hos de samarbetande användarna. I stället genomförde kommissionen en dubbelkontroll på distans av den information som lämnats av de kinesiska myndigheterna, i vilken tjänstemän från relevanta ministerier och andra statliga myndigheter deltog. Kommissionen genomförde dessutom dubbelkontroller på distans avseende följande företag via videokonferens:

(60)

Kommissionen skickade den 10 maj 2021 ytterligare en begäran om information till de samarbetsvilliga exporterande tillverkare som inte ingick i urvalet, till de exporterande tillverkare som ingick i urvalet och till de unionstillverkare som ingick i urvalet, och begäran avsåg, men var inte begränsad till, försäljningsuppgifter på grundval av grupper av produktkontrollnummer, investeringar och upphandlingsförfaranden. Kommissionen kontrollerade svaren under dubbelkontrollerna på distans.

(61)

Den 24 augusti 2021 underrättade kommissionen i enlighet med artikel 29a.2 i grundförordningen berörda parter om att den inte hade för avsikt att införa provisoriska åtgärder utan i stället avsåg att fortsätta undersökningen.

(62)

Kommissionen fortsatte att inhämta och kontrollera alla uppgifter som den ansåg nödvändiga för de slutgiltiga undersökningsresultaten.

(63)

Den 14 september 2021 underrättade kommissionen alla berörda parter om de viktigaste omständigheter och överväganden på grundval av vilka den avsåg att införa en slutgiltig utjämningstull på import av den berörda produkten (det slutliga utlämnandet av uppgifter).

(64)

Alla parter beviljades en tidsfrist på 20 dagar inom vilken de kunde lämna synpunkter på det slutgiltiga utlämnandet. De berörda parterna gavs möjlighet att lämna synpunkter på inledandet av undersökningen och att begära att bli hörda av kommissionen och/eller förhörsombudet för handelspolitiska förfaranden.

(65)

Synpunkter inkom från klaganden, de kinesiska myndigheterna, CCCME, de två exporterande tillverkarna i urvalet och en icke-närstående importör, dvs. Connect Com GmbH (Connect Com). Två samarbetsvilliga exporterande tillverkare som inte ingick i urvalet tillhandahöll klargöranden avseende vissa skrivfel som kommissionen gjort i fråga om deras samarbetsstatus och exakta namn, vilka korrigerades i enlighet därmed.

(66)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter gavs berörda parter möjlighet att bli hörda i enlighet med punkt 5.7 i tillkännagivandet om inledande. Ett hörande genomfördes med CCCME.

(67)

Kommissionen behandlar i denna förordning de synpunkter som lämnats inom ramen för antisubventionsförfarandet. Synpunkter som lämnats inom ramen för den separata antidumpningsundersökningen har inte behandlats i denna förordning, såvida inte parterna uttryckligen angivit att de synpunkter de lämnat avser båda förfarandena.

(68)

Den berörda produkten är enkelmods optiska fiberkablar, bestående av en eller flera individuellt skärmade fibrer, med skyddshölje, med eller utan ingående elektriska ledare, med ursprung i Kina, som för närvarande klassificeras enligt KN-nummer ex 8544 70 00 (Taric-nummer 8544700010) (den berörda produkten).

(69)

Följande produkter ingår inte:

(70)

Optiska fiberkablar används som ett optiskt överföringsmedium i telekommunikationsnät i fjärr-, stads- och accessnät.

(71)

Av undersökningen framgick att följande produkter har samma grundläggande fysiska, kemiska och tekniska egenskaper, samt användningsområden:

(72)

Kommissionen beslutade i detta skede att dessa produkter därför är att anse som likadana produkter i den mening som avses i artikel 2 c i grundförordningen.

(73)

ZTT-gruppen begärde att optiska jordledningar och optiska fasledarkablar skulle uteslutas från undersökningen. Gruppen hävdade att även om dessa kablar omfattas av produktdefinitionen har de andra fysiska egenskaper och ett annat användningsområde (dvs. kraftöverföring), omfattas av olika tekniska standarder, tillverkas av andra råvaror och enligt andra produktionsprocesser, och säljs på separata marknader. Det påstods dessutom att optiska jordledningar och optiska fasledarkablar endast utgör en liten del av försäljningen i unionen. ZTT-gruppen begärde också att om kommissionen ansåg att optiska jordledningar och optiska fasledarkablar omfattades av undersökningens produktdefinition skulle dessa produkters särskilda särdrag, slutanvändning eller marknadssegmentfaktorer beaktas i undersökningen.

(74)

Optiska jordledningar och optiska fasledarkablar används för dataöverföring och har samma grundläggande särdrag som andra optiska fiberkablar, däribland att i) de innehåller optiska fibrer, ii) diametern för den belagda optiska fibern är i samma storleksordning, iii) antalet fibrer också är i samma storleksordning, iv) antalet fibrer per modul är också detsamma, och v) konstruktionen av kablarnas ledare är likadan. Omständigheten att optiska jordledningar och optiska fasledarkablar har en ytterligare användning (kraftöverföring) och vissa särdrag (såsom elektriska anordningar, inga krav på flamhärdighet, höga krav på draghållfasthet, osv.) ändrar inte detta faktum.

(75)

Alla kabeltyper omfattas dessutom till viss grad av olika tekniska specifikationer och standarder. Rörande råvarorna är det irrelevant att ett material som används för en enskild komponent i den optiska fiberkabeln inte är exakt detsamma i alla kablar, då alla typer av optiska fiberkablar tillverkas av optiska fibrer. Rörande tillverkningsprocessen avslöjade undersökningen att vissa särskilt skyddade konstruktioner av optiska standardkablar har ett lager ståltråd runt isoleringsmaterialet, och att dessa kablar tillverkas med samma maskiner som optiska jordledningar. Dessutom utgör tillverkningen av armeringen för optiska jordledningar och optiska fasledarkablar endast ett enda stadium i tillverkningen av dessa kablar, och detta motiverade inte att de skulle uteslutas från undersökningens produktdefinition. Det faktum att försäljningen av optiska jordledningar och optiska fasledarkablar endast utgör en liten del av försäljningen till unionen under undersökningsperioden är dessutom irrelevant för bedömningen av påståendet. Avslutningsvis tillverkar unionsindustrin också optiska jordledningar och optiska fasledarkablar och konkurrerar därför också direkt med de kinesiska exportörerna av dessa kablar.

(76)

På grundval av vad som sagts ovan drog kommissionen slutsatsen att optiska jordledningar och optiska fasledarkablar är optiska fiberkablar med samma grundläggande fysiska, tekniska och kemiska särdrag som andra optiska fiberkablar som omfattas av definitionen av den berörda produkten och att ingen separat analys av dessa produkter därför var nödvändig. I själva verket identifierar de produktkontrollnummer som kommissionen använder för beräkning av dumpningens omfattning och skademarginaler korrekt optiska jordledningar och optiska fasledarkablar och gör det möjligt för kommissionen att på lämpligt sätt genomföra en rättvis prisjämförelse mellan unionstillverkare och kinesiska tillverkare. Påståendet avvisades därför.

(77)

ZTT-gruppen föreslog också fyra metoder för att hantera och undvika eventuella möjliga problem med kringgående i det fall optiska jordledningar och optiska fasledarkablar skulle uteslutas från undersökningens produktdefinition, såsom i) visuell besiktning och dokumentkontroll utförda av tulltjänstemän, ii) certifieringssystem, iii) tullförfarande för slutanvändningskontroll, och iv) övervakningssystem. I och med slutsatsen att optiska jordledningar och optiska fasledarkablar omfattas av undersökningen var det inte nödvändigt att ta upp de föreslagna metoderna för förhindrande av kringgående.

(78)

Innan kommissionen analyserade den påstådda subventioneringen i form av subventioner eller subventionsprogram bedömde kommissionen de statliga planer, projekt och dokument som är av relevans för sektorn för optiska fiberkablar och/eller dess insatsvaror och som därför utgör kontexten för de väsentliga slutsatserna. Den konstaterade att alla subventioner och subventionsprogram som bedömts ingår i genomförandet av de kinesiska myndigheternas planer för att främja industrin för optiska fiberkablar av de skäl som anges nedan.

(79)

Den kinesiska ekonomins inriktning fastställs i hög grad genom ett komplext planeringssystem som fastställer prioriteringar och anger de mål som de centrala och lokala myndigheterna måste inrikta sig på. Relevanta planer finns på alla förvaltningsnivåer och täcker alla ekonomiska sektorer. De mål som fastställs genom planeringsinstrumenten är bindande och myndigheterna på varje administrativ nivå övervakar respektive lägre myndighets genomförande av planerna. Generellt sett leder planeringssystemet i Kina till att resurser fördelas till sektorer som staten har betecknat som strategiska eller på annat sätt politiskt viktiga, i stället för att fördelas enligt marknadskrafterna (10).

(80)

De kinesiska myndigheterna anser att optiska fiberkablar är en nyckelprodukt, vilket framgår av offentliga dokument och förteckningar (11). En sådan kategorisering är av stor betydelse eftersom den gör det möjligt för vissa sektorer att omfattas av en rad specifika strategier och stödåtgärder som är utformade för att stimulera utvecklingen inom varje sektor (12). Optiska fiberkablar är en viktig del av internetnätsinfrastrukturen och spelar därför en avgörande roll i utbyggnaden av optiska fibernät och bredbandsinternet. Utvecklingen av dessa i Kina vägleds och styrs av ett stort antal planer, direktiv och andra dokument som utfärdas på nationell, regional och kommunal nivå och som är sammankopplade med varandra. Följande planer, projekt och andra dokument är exempel på sådana viktiga policydokument.

(81)

I Kinas trettonde femårsplan för nationell ekonomisk och social utveckling (den trettonde femårsplanen), som omfattar perioden 2016-2020, beskriver de kinesiska myndigheterna sin strategiska vision för att förbättra och främja nyckelindustrier. I den trettonde femårsplanen läggs särskilt fokus på de kinesiska myndigheternas avsikt att stärka utvecklingen av strategisk högteknologi, bland annat informationsteknik i kapitel 6. I kapitel 23 anges också att området informationsnätverk, inom vilket optiska fiberkablar ingår, betraktas som en ”strategisk framväxande industri”. I detta avseende anges det i den trettonde femårsplanen att de kinesiska myndigheterna kommer att ”bidra till att säkerställa en snabb utveckling av produktions- och innovationskedjorna i framväxande industrier för att påskynda klusterbildning inom industrierna utifrån deras särskilda egenskaper” och ”uppmana kinesiska företag att fördela innovationsresurser globalt”.

(82)

Till följd av det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att det inte finns någon hänvisning till optiska fiberkablar i den trettonde femårsplanen och att kommissionen bara antar att optiska fiberkablar omfattas av kategorin ”informationsnät”. De kinesiska myndigheterna anser att det anges tydligt i kapitel 6 i den trettonde femårsplanen att dess fokus kommer att vara ”allmän” teknik, att det i kapitel 23 inte sägs något om industrin för optiska fiberkablar, samt att termen ”informationsnätverk” i kapitel 23 visar att det inte är fråga om optiska fiberkablar eller specifika produkter utan snarare om allmän infrastruktur. På samma sätt talas det i kapitel 25 om ”optiska nät” och inte om specifika produkter som optiska fiberkablar.

(83)

I kapitel 4 om ”utvecklingsfilosofin” bakom den trettonde femårsplanen anges ”anpassning av informationsteknik” som en prioritering för utvecklingen. I detta kapitel fastställs vilken inriktning och vilka prioriteringar som krävs för att målen i den trettonde femårsplanen ska kunna uppnås och dessa faktorer är av strategisk betydelse. Informationsteknik ses således som en nyckelfaktor för landets utveckling under den period som den trettonde femårsplanen omfattar. I den trettonde femårsplanen nämns ”informationsteknik” i ett antal kapitel som omfattar många olika sektorer av ekonomin och samhället.

(84)

I den trettonde femårsplanens avsnitt 2 ”Strategiska industrier”, kapitel 23, som har titeln ”Utveckla strategiska framväxande industrier” anges att ”vi kommer att främja strategiska industrier på områdena rymd- och rymdindustri, oceanografi, informationsnätverk, biovetenskap och kärnteknik”. I kapitel 25 som har titeln ”Att bygga ett allmänt och effektivt informationsnätverk” anges att ”vi kommer att påskynda byggandet av nästa generations informationsinfrastruktur, vilken kommer att vara snabb, mobil, säker och allmän och vi kommer att sprida användningen av informationsnätsteknik”, vilket omfattar ”den nya generationens fiberoptiska höghastighetsnät”, ”ett avancerat och allmänt förekommande trådlöst bredbandsnät” och ”ny informationsnätverksteknik”. I fält 9 finns dessutom en förteckning över it-projekt, bland annat den nationella bredbandsagendan som inriktas på att ”inrätta ett system för optisk telekommunikation med hög hastighet och hög kapacitet”.

(85)

Den trettonde femårsplanen är det centrala policydokument som fastställer prioriteringarna för Kinas nationella ekonomiska och sociala utveckling och de prioriterade områdena anges, utan man nödvändigtvis tillhandahåller alla detaljer för det konkreta genomförandet av prioriteringarna. Det faktum att optiska fiberkablar inte uttryckligen nämns i den trettonde femårsplanen innebär därför inte att det inte är en oundgänglig nyckelfaktor för att det mer allmänna strategiska målet att utveckla informationsteknik och informationsnätinfrastruktur ska kunna uppnås.

(86)

Den ”nya generationens IT-industri”, i vilken optiska fiberkablar ingår som informations- och kommunikationsutrustning, är också en främjad industri inom initiativet Made in China 2025 (13). I detta initiativ definieras den främjade ”informationsutrustningen” också som ”intelligent optisk överföringsteknik med superhög hastighet och stor kapacitet” och under ”Strategiska uppgifter och prioriteringar” prioriteras påskyndandet av utbyggnaden och byggandet av ”fiberoptiska nät”.

(87)

Genom att industrin för optiska fiberkablar är en främjad industri i strategin Made in China 2025 är den berättigad till betydande statlig finansiering. Det har inrättats ett antal fonder för att stödja initiativet Made in China 2025 (14) och därmed också indirekt industrin för optiska fiberkablar, t.ex. nationella fonden för integrerade kretsar (15), fonden för avancerad tillverkning (16) och investeringsfonden för framväxande industrier (17).

(88)

I och med att uppbyggnaden av fiberoptiska nät anges som ett mål i strategin Made in China 2025 och i andra strategiska planeringsdokument omfattas de produkter som behövs för att åstadkomma en större utbyggnad av näten, som optiska fiberkablar för överföring, av tillämpningsområdet för dessa strategiska planer och även av motsvarande förmånsåtgärder.

(89)

Dessutom ingår optiska fiberkablar ofta under rubriken ”Den nya generationens IT-industri” och i synnerhet under rubriken ”Informations- och kommunikationsutrustning”. I färdplanen för Made in China 2025 (18) anges tio strategiska sektorer som de kinesiska myndigheterna anser vara nyckelindustrier. I avsnitt 1, under rubriken ”En ny generation inom IT-industrin/1.2 Informations- och kommunikationsutrustning” beskrivs produktkategorierna ”optisk transmissionsutrustning med hög hastighet och stor kapacitet (400G/1Tbps)” och ” optisk höghastighetsutrustning (10G/100Gbps)” som produkter som omfattas av denna sektors utvecklingsprioriteringar. Den nya generationens informationsteknik omfattas således av förmåner inom ramen för de stödmekanismer som förtecknas i dokumentet, bl.a. ekonomiska och skattemässiga stödåtgärder och statsrådets tillsyn och stöd (19).

(90)

Optiska fiberkablar är också kopplade till kategorin ”nya material”. I färdplanen för Made in China 2025 förtecknas högpresterande fibrer och kompositmaterial, inbegripet viktiga strategiska material, i avsnitt 9 under rubriken ”Nya material” och dess underrubriker (punkt 9.2). Som framgår av katalogen över högteknologiska och nya teknikprodukter från 2006 förtecknas optiska fiberprodukter under nummer 6020004 och 6020005, vilket innebär att optiska fiberprodukter, särskilt optiska fiberprodukter kopplade till fiberoptikförform, som är en av de viktigaste insatsvarorna i produktionen av optiska fiberkablar, betraktas som ”nya material”.

(91)

Till följd av det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte hade förklarat på vilken grund den anser att optiska fiberkablar är att betrakta som ”nya material”. I avsnitt 9.2.3 i färdplanen hänvisas endast till ”högpresterande fibrer och kompositmaterial” och det är endast det huvudsakliga insatsmaterialet för produktion av optiska fiberkablar som anses utgöra ”nya material” och inte de optiska fiberkablarna i sig.

(92)

Kommissionen påpekade återigen att i katalogen över högteknologiska och nya teknikprodukter från 2006 anses optiska fiberprodukter, särskilt fiberoptikförform, utgöra ”nya material”. Fiberoptikförform är en viktig insatsvara med högt mervärde för produktionen av optiska fiberkablar och står för en betydande del av produktionskostnaden. Kommissionen drog därför slutsatsen att eftersom fiberoptikförform, som är ett halvfabrikat för optiska fiberkablar, förtecknas som ett ”nytt material”, finns det en direkt koppling mellan optiska fiberkablar och kategorin ”nya material”.

(93)

Utöver färdplanen för Made in China 2025 kom i november 2016 dessutom en vidareindelning av förteckningen över de tio strategiska sektorerna i form av en katalog med de fyra viktigaste elementen (20), vilken publicerades av den nationella rådgivande kommittén för tillverkningsstrategin, som är rådgivande grupp till den nationella särskilda ledningsgruppen för uppbyggnaden till en ledande tillverkningsnation. Denna grupp har inrättats av de kinesiska myndigheterna och dess uppgift är att utarbeta planer, strategier, projekt och arbetsformer för att främja utvecklingen av tillverkningsindustrin och samordna frågor mellan regioner och departement (21). I katalogen delas var och en av de tio strategiska sektorerna in i fyra kapitel, nämligen i) viktiga reservdelar, ii) viktiga nödvändiga material, iii) avancerade viktiga processer/teknik och iv) industriella teknikplattformar. Optiska fiberkablar finns i sektor 1, under rubriken Den nya generationens it-teknik, led i) Basreservdelar, underpunkt 38 Optisk fiber med ultralåg förlust baserad på 400G-bandbredd (nätanslutning) och led ii) viktiga basmaterial, underpunkt 22 Den nya generationens fiberoptiska material.

(94)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter upprepade de kinesiska myndigheterna sin ståndpunkt att den trettonde femårsplanen och initiativet Made in China 2025 inte är obligatoriska eller rättsligt bindande dokument.

(95)

I detta avseende påpekade kommissionen att man i den trettonde femårsplanen, snarare än att endast göra allmänna uppmuntrande uttalanden, använder formuleringar som tyder på dess bindande karaktär. Såsom anges i skäl 85 är den trettonde femårsplanen det viktigaste policydokumentet och däri fastställs prioriteringar för nationell ekonomisk och social utveckling och det utgör grunden för olika bindande rättsakter som myndigheterna måste beakta och genomföra när de antar nya regler eller vid fördelningen av offentliga medel.

(96)

Initiativet Made in China 2025 måste läsas tillsammans med färdplanen för Made in China 2025 och det är nödvändigt att beakta de medel som avsatts till stöd för Made in China 2025. Även om initiativet Made in China 2025 huvudsakligen fastställer allmänna principer som ska följas, är dess genomförande genom utbetalning av statligt stöd till vissa främjade industrier bindande och innebär att det är specifikt inriktat på sådana främjade industrier och inte allmänt tillämpligt. I strategin Made in China 2025 används dessutom formuleringar som tyder på att det finns mål som ska uppfyllas, som exempelvis ”vi kommer att påskynda införandet och utbyggnaden av fiberoptiska nät” och ” vi kommer att kraftfullt främja banbrytande utveckling inom nyckelområden” när det hänvisas till ”en ny generation inom informationsteknikindustrin”, inbegripet ”informations- och kommunikationsutrustning”.

(97)

Följaktligen avvisade kommissionen de kinesiska myndigheternas påståenden.

(98)

Industrin för optiska fiberkablar omfattas även av utvecklingsplanen för intelligent tillverkning (2016–2020), som offentliggjorts av Kinas ministerium för industri och informationsteknik (MIIT) (22) och vars syfte är att stödja genomförandet av den trettonde femårsplanen och i vilken det fastställs tio nyckeluppgifter som syftar till att förkorta produktutvecklingscykeln, göra produktionen effektivare, förbättra produktkvaliteten, minska driftskostnaderna och resurs- och energiförbrukningen samt påskynda utvecklingen av intelligent tillverkning. År 2018 tillkännagav statsrådet Kinas planer på att utvidga programmet för smart tillverkning genom att lägga till omkring 100 pilotprojekt samma år och enligt offentligt tillgänglig information fördes två företag som var närstående de exporterande tillverkarna i urvalet, dvs. Zhongtian technology precision materials Ltd. och FiberHome Communication Technology, upp på MIIT:s förteckning över demonstrationsprojekt för smart tillverkning, det första 2017 (23) och det andra 2018 (24). Dessutom utpekades en av de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna, Yangtze Optical Fibre and Cable, som ett pilotföretag (National First Batch Smart Manufacturing Pilot Enterprise) (25).

(99)

Det finns tydliga tecken på att det inte bara är en ära att bli upptagen i en av dessa förteckningar som hänger ihop med strategin Made in China 2025, utan att det också innebär ekonomiska fördelar. I ett dokument med titeln ”Finansministeriets tillkännagivande om de belopp som överförts för 2017 med avseende på transformering och uppgradering av lokal industri” anges i post 151 att FiberHome Communication Technology, har fått en subvention på 12 miljoner renminbi yuan inom ramen för programmet ”Ny tillverkningsmetod för kärnutrustning för kommunikationsnätverk för 5G”.

(100)

Det finns ett andra dokument som understödjer slutsatsen om att de kinesiska myndigheterna har skapat en bred ram för stöd till infrastruktur för internetteknik och bredbandsnät, vilken bland annat omfattar industrin för optiska fiberkablar. Redan 2009 uttryckte de kinesiska myndigheterna tydligt, i planen för anpassning och återhämtning av den elektroniska informationsindustrin (26), att de hade som mål att ”vägleda och främja byggandet av [...] fiberoptiska bredbandsnät”.

(101)

I bredbandsstrategin för Kina från 2013 (27) formulerade de kinesiska myndigheterna målet att främja ”accessnät [...] i enlighet med principen för höghastighetstillträde” och man angav att ” i stadsområden kommer byggande och renovering av accessnät att ske med hjälp av tekniska metoder som fiber till hemmet och fiber till byggnaden”. Enligt strategin ska dessutom ”utvidgningen av optisk fiber till användarsidan” främjas och ”ett fast bredbandsnät med optisk fiber som huvudkälla” gradvis byggas upp”.

(102)

I det kapitel i bredbandsstrategin för Kina där politiska instrument tas upp beskriver de kinesiska myndigheterna de instrument som ska användas för att uppnå strategins mål som ”ett fullständigt utnyttjande av de olika särskilda fonder som de centrala myndigheterna ställer till förfogande för relevanta lokala fonder för investering i bredbandsnätteknik, utveckling och industrialisering”, tillhandahållande av “räntesubventioner för lån till stödberättigade bredbandsutbyggnadsprojekt i nationella utvecklingsområden i den västra regionen”, stärkt ”stöd till skattenedsättningar” och ”stöd till utbyggnad av bredbandsnät”. Såsom anges i skäl 80 ansåg kommissionen att optiska fiberkablar är en nyckelkomponent i internetnätens infrastruktur och av oumbärlig betydelse för skapandet av bredbandssystem.

(103)

I bredbandsstrategin för Kina anges inte bara icke bindande mål för utvecklingen av internetnätinfrastrukturen. Av dessa och andra dokument framgår det tydligt att finansiella bidrag från de kinesiska myndigheterna är en viktig faktor för att strategins mål ska kunna uppnås. I yttrandena om främjande av uppbyggnad av fiberoptiska bredbandsnät (28) anges att ”lokala myndigheter på alla nivåer uppmanas att ge ekonomiskt stöd till användningen av fiberoptiskt bredband vid offentliga institutioner” och att ” investeringar och politiskt stöd till forskning och utveckling av kärnchips, anordningar, systemutrustning och tillämpningar för fiberoptisk bredbandskommunikation” ska ökas och ”teknisk innovation inom fiberoptisk kommunikation” främjas.

(104)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att bredbandsstrategin för Kina endast är en vägledning för bredbandsinfrastruktur. De kinesiska myndigheterna påpekade att panelen i ärendet Kina – kornorienterade elektroplåtar fann att allmän information om statlig politik, utan direkt koppling till ett aktuellt program, i sig inte är tillräcklig bevisning för selektivitet.

(105)

Kommissionen erinrar här, såsom också anges i skäl 102, om att de kinesiska myndigheterna i det kapitel i bredbandsstrategin för Kina där politiska instrument tas upp beskriver de instrument som ska användas för att uppnå strategins mål som de olika särskilda fonderna, räntesubventioner, skattelättnader och stöd, etc. I skäl 103 konstaterade kommissionen således att det av dessa och andra dokument framgår tydligt att finansiella bidrag från de kinesiska myndigheterna är en viktig faktor för att strategins mål ska kunna uppnås. Även om bredbandsstrategin för Kina sägs vara huvudsakligen vägledande innebär dess genomförande, i och med att statligt stöd betalas ut till enbart vissa främjade industrier, att det blir bindande och att det är specifikt inriktat på sådana främjade industrier och inte allmänt. I vilket fall som helst är hänvisningen till panelrapportern i ärendet ”Kina – kornorienterade elektroplåtar” inte av avgörande betydelse för selektiviteten, eftersom de många planer och policydokument som utfärdats av de kinesiska myndigheterna och som omfattas av detta avsnitt innehåller specifik vägledning och stöd för den berörda produkten. Påståendet avvisades därför.

(106)

I statsrådets vägledande yttranden om främjande av ”Internet Plus” (29) från 2015 formuleras ett tydligt mål i och med att det anges att dokumentets syfte är att ”påskynda genomförandet av bredbandsstrategin för Kina, organisera och genomföra det nationella projektet för att bygga en ny generations informationsinfrastruktur [och] främja övergången till fiberoptiska bredbandsnätverk”. Metoden för att uppnå detta mål beskrivs i punkt 6 ”Stärkt vägledning och stöd”, där det anges att det ekonomiska och skattemässiga stödet ska ökas och där det även anges konkreta åtgärder som att ”aktivt investera i forskning och utveckling och demonstration av avancerad integrerad och innovativ Internet Plus-teknik” och ”Samordna användningen av befintliga särskilda finansiella medel för att stödja skapandet av Internet Plus-relaterade plattformar och tillämpningsdemonstrationer. ”

(107)

Under 2015 tog de kinesiska myndigheterna dessutom fram en plan för finansiella investeringar för att ”påskynda byggandet av infrastruktur” inom ramen för dokumentet ”Vägledning från statsrådets allmänna kontor om påskyndande av byggandet av höghastighetsbredbandsnät och främjande av en snabb minskning av avgifterna för snabbare nätverk” (30). I detta dokument anges att de kinesiska myndigheterna för att uppnå detta mål ”kommer att påskynda byggandet av helfibernät och fjärde generationens mobilnät (4G), i vilka mer än 430 biljoner yuan kommer att investeras i nätuppbyggnad 2015 och minst 700 biljoner yuan under 2016–2017” och att man kommer att ”främja fiber-till-hemmen, slutföra övergången till fiberoptik genom 45 000 tillträdeszoner för kopparkabel under 2015 samt bygga mer än 80 miljoner nya bostäder med fiber till hemmet.”

(108)

De kinesiska myndigheternas strategi att definiera främjade industrier och produkter i kataloger för att därefter fördela resurser i enlighet därmed, på grundval av den strategiska eller politiska betydelse som industrierna och produkterna ges av de kinesiska myndigheterna och att genomföra och övervaka planerna på varje administrativ nivå, kan beläggas ytterligare genom en granskning av den nationella utvecklings- och reformkommissionens katalog över strategiska och framväxande produkter och tjänster från 2016 (31). I denna anges att man planerar att skapa den nya generationens it-industri, inklusive den nya generationens informationsnätverksindustri. För att uppnå detta mål ingår vissa produkter i katalogen över strategiska och framväxande produkter. Det är tydligt att optiska fiberkablar är en av de produkterna, eftersom det finns en otvetydig hänvisning till ”Optisk kommunikationsutrustning, även fiber”. Uppräkningen av den berörda utrustningens tekniska särdrag, såsom ”G.657-fiber för FTTx, G.655-fiber för stora faktiska områden, G.656 fiber, ljus med låg förlust och ultralåg förlust som uppfyller G652-standarderna för fiber, [...] optisk överföringsutrustning, enkanalsvolym på 10Gbit/s, 40Gbit/s, 100Gbit/s, 200Gbit/s, 400 Gbit/s” visar inte bara att de kinesiska myndigheterna anser att optiska fiberkablar är en strategisk och framväxande produkt utan det framgår också i vilken utsträckning de kinesiska myndigheterna detaljstyr utvecklingen av vissa tekniska produkter.

(109)

Samma strategi, dvs. att målen fastställs i planer och därefter genomförs genom att det tekniska detaljerna fastställs i kataloger, används i katalogen över högteknologiska och nya teknikprodukter (32), där optiska fiberkablar räknas som kommunikationsprodukt under nummer 1020011, vilket inbegriper ”SDH-överföringssystem med optiska fibrer med enkelmodsöverföring, höghastighetsdataöverföringskanal och en överföringshastighet på 10 Gbit/s och 40 Gbit/s för kommunikationslinjer och stamnät”. Redan 2003 förtecknades optiska fiberkablar i katalogen över främjade högteknologiska produkter för utländska investeringar i kategorin kommunikationsutrustning och kommunikationsprodukter (33) under nummer 42 som ”Kommunikationsutrustning med SDH-fibrer och en hastighet på 10Gb/s och mer”.

(110)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna och Connect Com att kommissionen inte hade visat att de olika dokument som nämns i avsnitt 3.1 ”specifikt” stöder eller uppmuntrar industrin för optiska fiberkablar, trots att kommissionen enligt artikel 4.2 a i grundförordningen måste visa att ett kinesiskt dokument ”uttryckligen begränsar subventionen” till att avse vissa företag och att ett sådant krav enligt artikel 2.1 a i subventionsavtalet innebär att det måste bevisas att en begränsning är ”avsiktlig [...] otvetydig och tydlig” (34). Connect Com hänvisade vidare till artikel 4.5 i grundförordningen, enligt vilken selektivitet ska underbyggas klart och tydligt genom faktiska bevis, och hävdade att kommissionen inte uppfyllde detta krav. De kinesiska myndigheterna hävdade vidare att kommissionen grundar sig på det felaktiga antagandet att om nätinfrastruktur främjas så främjas också allting som nätverket består av automatiskt. De kinesiska myndigheterna hävdade att ett stort antal dokument som nämns av kommissionen, som den trettonde femårsplanen, initiativet Made in China 2025, utvecklingsplanen för intelligent tillverkning (2016–2020), 2009 års plan för anpassning och vitalisering av industrin för elektronisk information och bredbandsstrategin för Kina från 2013, inte omfattar produkten optiska fiberkablar eller industrin för optiska fiberkablar, utan snarare avser nät i senare led eller utbyggnaden av bredband, dvs. allmän infrastruktur. Enligt de kinesiska myndigheterna bör kommissionen, med tanke på att det krävs många insatsvaror och produkter för att bygga nät, tydligt förklara exakt vilka produkter och tjänster som den anser bör främjas. Dessutom hävdade de kinesiska myndigheterna att utbyggnaden av nätverk och bredband inte är kopplad till varor utan snarare till infrastrukturutveckling och infrastrukturtjänster, eftersom en sådan utbyggnad avser förbättring av allmänna telekommunikationstjänster.

(111)

///Kommissionen höll inte med. Som anges i skäl 80 är optiska fiberkablar en viktig del av internetnätsinfrastrukturen och spelar därför en avgörande roll i utbyggnaden av optiska fibernät och bredbandsinternet. Bredbandsinfrastrukturen omfattar nätverk med telekommunikationsutrustning och teknik för höghastighetsinternet och andra avancerade telekommunikationstjänster (35), och optiska fiberkablar är den viktigaste delen av överföringsutrustningen. Uppbyggnaden av bredbandsinfrastruktur och bredbandsnät kräver produkter för dataöverföringen och består inte huvudsakligen i tillhandahållande av tjänster, vilket de kinesiska myndigheterna verkar antyda. I själva verket är tillhandahållandet av tjänster resultatet av att sådan infrastruktur finns när den väl har byggts. Om uppbyggnaden av bredbandsinfrastrukturen främjas av de kinesiska myndigheterna främjas därför också viktiga produkter som är oundgängliga för uppbyggnaden av sådan infrastruktur och som utgör en integrerad del därav. Kommissionen anser att det regelverk som är resultatet av genomförandet av de olika dokument som nämns i avsnitt 3.1 ”uttryckligen begränsar” tillgången till förmånsbehandling till vissa företag inom främjade industrier, såsom industrin för optiska fiberkablar, som ingår i sektorn för informationsteknik och bredbandsnät. De olika dokument som nämns i avsnitt 3.1 utgjorde därför tillräcklig faktisk bevisning för att det skulle vara möjligt att dra slutsatsen att de kinesiska myndigheternas stöd till och främjande av industrin för optiska fiberkablar var selektivt. Följaktligen avvisades de kinesiska myndigheternas och Connect Coms påståenden.

(112)

Dessutom är internet och bredbandsinfrastruktur allmän infrastruktur enligt de kinesiska myndigheterna. De kinesiska myndigheterna hänvisade till panelens tolkning av ”allmän infrastruktur” i ärendet ”EG och vissa medlemsstater – Stora civila luftfartyg” som ”infrastruktur som inte tillhandahålls eller utnyttjas till förmån för endast en enda enhet eller en begränsad grupp av enheter, utan snarare är tillgänglig för alla eller nästan alla enheter”. De kinesiska myndigheterna hävdade vidare att överprövningsorganet i ärendet ”US – Softwood Lumber IV” bekräftade att det enda uttryckliga undantaget från den allmänna principen att offentliga myndigheters tillhandahållande av ”varor” innebär ett finansiellt bidrag är när dessa varor tillhandahålls i form av” allmän infrastruktur.

(113)

Angående detta påpekade kommissionen att den tolkning av ”allmän infrastruktur” som de kinesiska myndigheterna hänvisar till avser definitionen av en stats tillhandahållande av varor i form av allmän infrastruktur. Den tolkningen har inget att göra med en selektivitetsanalys avseende ett subventionsprogram. Denna undersökning handlar inte om myndigheter som tillhandahåller optiska fiberkablar, vilket de kinesiska myndigheterna menar är ”allmän infrastruktur”, utan snarare om alla de utjämningsbara subventioner som beviljats de exporterande tillverkarna av optiska fiberkablar, som exporterar optiska fiberkablar till telekomoperatörer i unionen. Kommissionen ansåg därför att påståendet var ogrundat och irrelevant för bedömningen av de kinesiska myndigheternas främjande av industrin för optiska fiberkablar och avvisade det därför.

(114)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade Connect Com att den allmänna finansieringen av utbyggnaden av det optiska fibernätet inte utgör en selektiv subvention för optiska fiberkablar och hänvisade till skäl 749 enligt vilket optiska fiberkablar inte utgör mer än 5 % av den totala volymen av optiska fibernät.

(115)

Kommissionen påpekade att skäl 749 har följande lydelse: ”[...] fastställdes i undersökningen att optiska fiberkablar bara utgör en mindre andel av den totala kostnaden vid utbyggnadsprojekt för digitala nät och när det gäller 5G är den mindre än 5 %.” För det första avser detta påstående produktionskostnaden och inte produktionsvolymen. För det andra ändrar inte den omständigheten att optiska fiberkablar eventuellt utgör en mindre andel av den totala utbyggnaden av nätet det faktum att optiska fiberkablar är en avgörande och oundgänglig produkt för utbyggnaden av ett sådant nät. Såsom förklaras i skälen 80 och 111 är optiska fiberkablar en integrerad del av senaste generationens höghastighetsbredbandsnät som bygger på den aktuella tekniken och inte skulle kunna fungera utan den. Subventioner till denna nyckelkomponent är således per definition selektiva och avgörande för att hela det optiska fibernätet ska fungera väl. Påståendet avvisades därför.

(116)

De tillfälliga bestämmelserna om främjande av industriell strukturanpassning (statsrådets beslut nr 40/2005) (beslut nr 40) hänvisar i kapitel III till den vägledande katalogen för industriell omstrukturering som består av tre olika typer av kategorier, nämligen främjade, begränsade och eliminerade projekt. I artikel XVII i beslutet fastställs att om ”investeringsprojektet tillhör kategorin främjade ska det undersökas och godkännas och registreras i enlighet med de relevanta nationella bestämmelserna om investeringar; alla finansinstitut ska tillhandahålla kreditstöd i enlighet med principerna för kreditgivning; utrustning som importerats för eget bruk och som ingår i beloppet för den totala investeringen, med undantag för varor som ingår i den förteckning över icke tullbefriade importerade varor i inhemska investeringsprojekt (ändrad 2000) som publiceras av finansministeriets, kan befrias från importtullar och importrelaterad moms, såvida inte det antas nya bestämmelser om icke tullbefriat innehåll i inhemska investeringsprojekt. Andra favoriseringsstrategier för främjade industriprojekt ska genomföras i enlighet med relevanta nationella bestämmelser”.

(117)

Detta innebär att beslut nr 40, jämförd med den vägledande katalogen för industriell omstrukturering, föreskriver en särskild behandling för vissa projekt inom vissa främjade industrier.

(118)

I den vägledande katalogen för industriell omstrukturering (2011 års version) (2013 års ändrade version) ) (36) och i den vägledande katalogen för industriell omstrukturering (2019 års version) (37), vilken godkändes genom dekret nr 29 av den 27 augusti 2019 från Kinas nationella utvecklings- och reformkommission och trädde i kraft den 1 januari 2020, anges följande under rubriken Kategori 1 – Främjande:

”XXVIII.   Informationsindustrin

[…]

[…]

(119)

Därför innehåller den vägledande katalogen för industriell omstrukturering särskilda projekt med anknytning till industrin för optiska fiberkablar under rubriken ”Informationsindustrin”, vilken främjas.

(120)

De kinesiska myndigheterna hävdade att beslut nr 40 inte är obligatoriskt eller rättsligt bindande, utan endast ett vägledande dokument. Enligt de kinesiska myndigheterna är det dessutom tydligt att artikel V i beslut nr 40, i vilken det hänvisas till ”byggande av informationsinfrastruktur, inbegripet bredbandskommunikation”, endast avser förbättringar av infrastrukturen och att optiska fiberkablar inte nämns däri. De kinesiska myndigheterna hävdade därför att detta dokument inte kunde ha varit grund för stöd till eller främjande av industrin för optiska fiberkablar.

(121)

För det första håller kommissionen inte med om att beslut nr 40 inte har en obligatorisk karaktär. I beslut nr 40 fastställs tillfälliga bestämmelser om främjande av industriell strukturanpassning och det hänvisas till den vägledande katalogen för industriell omstrukturering, i vilken det fastställs tre typer av kategorier, nämligen kategorierna främjade, begränsade och eliminerade projekt. I artikel XVII i beslut nr 40 fastställs att investeringsprojekt i kategorin främjade projekt på bör behandlas på ett obligatoriskt sätt, t.ex. ”alla finansinstitut ska tillhandahålla kreditstöd i enlighet med principerna för kreditgivning” och ”andra favoriseringsstrategier för främjade industriprojekt ska genomföras i enlighet med relevanta nationella bestämmelser”. Det anges vidare i artikel XXI att ”relevanta förmånsstrategier som genomförs i enlighet med ”Kategorier av industrier, produkter och teknik som för närvarande främjas särskilt av staten (ändrad 2000)” ska anpassas så att de kan genomföras i enlighet med de främjade kategorierna i den vägledande katalogen för industriell omstrukturering”. Följaktligen har beslut nr 40 en obligatorisk karaktär i detta avseende.

(122)

För det andra anges i artikel V i beslut nr 40, som hör till kapitel II ”Riktlinjer och prioriteringar för industriell omstrukturering”, att ”uppbyggnad av informationsinfrastruktur, inbegripet bredbandskommunikation” ska prioriteras och som förklaras i skäl 80 och skäl 111 är optiska fiberkablar en viktig och oundgänglig del av sådan infrastruktur. I skäl 111 drar kommissionen slutsatsen att om uppbyggnaden av bredbandsinfrastrukturen främjas av de kinesiska myndigheterna främjas också de nyckelprodukter som är oundgängliga för uppbyggnaden av sådan infrastruktur och som utgör en integrerad del därav. I artikel XIV i beslut nr 40, som ingår i kapitel III i den vägledande katalogen över industriell omstrukturering, anges dessutom följande: ”det främjande innehållet omfattar huvudsakligen sådan nyckelteknik, -utrustning och -produkter som kan främja den sociala och ekonomiska utvecklingen och som är till nytta för resursbesparing, miljöskydd och optimering och uppgradering av industristrukturen och som måste främjas och stödjas genom relevanta politiska strategier och åtgärder.” Såsom redan påpekats i skäl 118 betecknas informationsindustrin och därunder särskilt viktiga insatsmaterial för produktionen av optiska fiberkablar, såsom förformar för enkelmodsfiber och produkter i tidigare led, såsom överföringssystem och kommunikationssystem baserade på optiska fibrer, som främjat innehåll. Dessutom är optiska fiberkablar viktig utrustning för utbyggnaden av ”informationsinfrastruktur, inbegripet bredbandskommunikation”, vilket de kinesiska myndigheterna främjar. En tolkning som kombinerar ovanstående bestämmelser visar därför att optiska fiberkablar är en främjad produkt, å ena sidan eftersom den är en oumbärlig del av en främjad infrastruktur, och å andra sidan, eftersom dess kärninsatsmaterial, som avgör de optiska fiberkablarnas mervärde, också främjas av de kinesiska myndigheterna. Påståendet avvisades därför.

(123)

Det är inte bara planer och strategier på nationell nivå som syftar till att stödja industrin för optiska fiberkablar. På provinsnivå har det skapats så kallade nationella utvecklingszoner för högteknologisk industri. En av dem är utvecklingszonen East Lake New Technology Industry Development Zone. Dessa zoner är avsedda att, i enlighet med avsnitt I.2 i den trettonde femårsplanen för nationella utvecklingszoner för högteknologisk industri, tillhandahålla en regional plattform för genomförandet av omfattande nationella strategier, som Internet Plus och Made in China 2025 (38). Företag som är belägna i en av dessa zoner och som räknas som enheter som bedriver verksamhet som omfattas av respektive strategi får förmånsbehandling. Som framgår av dokumentet ”Preferential policies of the National High-tech Industrial Development Zone” (39) beviljas ett allmänt undantag från inkomstskatt inom två år från etableringstidpunkten och även därefter fortsätter förmånsbehandlingen i form av sänkt bolagsskattesats, befrielse från exporttullar och andra skatteförmåner.

(124)

De förmåner som beviljas företag som är verksamma inom nationella utvecklingszoner för högteknologisk industri är inte bara skatteförmåner utan även direkt ekonomiskt stöd. Som framgår av det citerade dokumentet, i vilket förmånspolitiken för de nationella utvecklingszonerna för högteknologisk industri beskrivs, är det upp till staten att ”varje år sörja för ett visst antal kapitalbyggnadslån och investeringsskalor, och staten kan emittera ett visst antal långfristiga obligationer för att anskaffa kapital från samhället (40)”. En mer exakt beskrivning ges i dokumentet, där det anges att ”[d]et ekonomiska stödet från de kinesiska myndigheterna till utvecklingsområdet för högteknologisk industri är främst avsett att ge vissa startmedel till utvecklingszonerna på nationell nivå och att genomföra vissa nationellt planerade projekt till företag i utvecklingszonerna. I de flesta utvecklingszonerna i Kina ger de lokala myndigheterna stöd till utvecklingszonen genom att hyra ut mark till låga priser.”

(125)

Dessutom hänvisas det i ”Preferential policies of the National High-Tech Industrial Development Zones” till 2016-års katalog över viktiga högteknologiska områden som stöds av staten, i vilken det förtecknas vilka centrala högteknologiska områden som får stöd. I katalogen, under rubriken ”I. Elektronisk information”, punkt 4, nämns uttryckligen kommunikationsteknik, optiskt överföringsnät och teknik för optiska överföringssystem, vilka omfattar optiska fiberkablar, som högteknologiområden som stöds av staten. En av de exporterande tillverkare av optiska fiberkablar som ingick i urvalet är belägen i provinsen Wuhan och de flesta av företagen i gruppen är belägna i utvecklingszonen East Lake New Technology Industry Development Zone. Dessa företag är därför berättigade till förmånsbehandling inom ramen för systemet för nationella utvecklingszoner för högteknologisk industri.

(126)

Den statligt understödda utvecklingszonen för högteknologisk industri i Wuhan, dvs. East Lake New Technology Industry Development Zone, är en viktig produktionsbas för optiska fiberkablar. I egenskap av en av statsrådets godkända nationella utvecklingszoner för högteknologisk industri och en nationell demonstrationszon för inhemsk innovation blev den Kinas första bas för optoelektronikindustri (även kallad ”China Optics Valley”). Tillverkare av optiska fiberkablar som är verksamma i området har gynnats av olika former av incitament och statligt stöd.

(127)

När det gäller de insatsvaror som används vid tillverkningen av optiska fiberkablar fann kommissionen att aramid, en kemiskt framställd syntetisk fiber och en insatsvara i tillverkningen av optiska fiberkablar, kategoriseras som nyckelprodukt av de kinesiska myndigheterna i den vägledande katalogen med nyckelprodukter och nyckeltjänster inom strategiska framväxande industrier (41). Denna kvalificering har satt den senare råvaran i fokus för flera av de kinesiska myndigheternas politiska åtgärder.

(128)

Mer allmänt omfattas kemiska fibrer av statlig reglering och marknadsstyrningspolitik inte bara centralt, utan även av planeringsdokument på regional nivå, såsom provinsen Zhejiangs handlingsplan för omfattande omvandling och uppgradering av traditionella tillverkningsindustrier, där kemiska fibrer utgör en av de tio nyckelindustrier som omfattas av särskild politisk styrning (42), eller den trettonde femårsplanen för utvecklingen av den kemiska industrin i provinsen Jiangsu (2016–2020). I den senares bestämmelser om nya kemiska material ligger tonvikten framför allt på att stödja utveckling och industrialisering av tillämpningar i senare led med högt mervärde, såsom högpresterande fibrer, som omfattar fibrer som används vid tillverkning av optiska fiberkablar.

(129)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att de olika dokument som kommissionen hänvisar till, såsom katalogen över de fyra viktigaste elementen, den nationella utvecklings- och reformkommissionens katalog över strategiska och framväxande produkter och tjänster från 2016 och den vägledande katalogen för industriell omstrukturering, inte nämner optiska fiberkablar, utan snarare hänvisar till insatsvaror. De kinesiska myndigheterna hävdade vidare att kommissionen inte hade gjort någon överföringsanalys i syfte att bevisa att de påstådda subventionerna till industrier i tidigare eller senare led hade överförts till industrin för optiska fiberkablar.

(130)

Vad gäller industrier i tidigare led noterade kommissionen att de exporterande tillverkare som ingick i urvalet var vertikalt integrerade och att subventioner som hade mottagits av deras närstående leverantörer därför ansågs ha överförts till de exporterande tillverkarna av optiska fiberkablar. Dessutom är de dokument som enligt de kinesiska myndigheterna endast omfattar insatsvaror för optiska fiberkablar, även om man utgår från att de varken direkt eller indirekt omfattar optiska fiberkablar, vilket inte är fallet, under alla omständigheter relevanta tillsammans med all annan förmånspolitik och alla andra dokument från de kinesiska myndigheternas sida som nämns i detta avsnitt. Alla dokument i detta avsnitt omfattar antingen optiska fibernät, där optiska fiberkablar är en nyckelkomponent, eller dess huvudsakliga insatsvaror, vilket visar hur sektorn för optiska fiberkablar främjas som helhet, från produktionen i tidigare led till produktionen i efterföljande led. Dessa dokument är också relevanta för att visa att de olika subventionsprogrammen är selektiva. En överföringsanalys behövs endast för subventioner som faktiskt beviljas råvaror som levereras mot för låg ersättning och som används av de exporterande tillverkarna för tillverkningen av den berörda produkten, och endast om säljaren och köparen av dessa insatsvaror inte är närstående. Såsom förklaras i avsnitt 3.8.2 har det i denna undersökning inte gjorts någon utjämning för råvaror som köps in från icke-närstående leverantörer mot för låg ersättning. Såsom anges i detta skäl är de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna dessutom huvudsakligen integrerade.

(131)

Mot bakgrund av ovanstående anses industrin för optiska fiberkablar således vara en nyckelindustri/strategisk industri vars utveckling aktivt eftersträvas av de kinesiska myndigheterna som ett politiskt mål. Det är tydligt att optiska fiberkablar är en ytterst viktig produkt för de kinesiska myndigheterna när det gäller att bygga nät och infrastruktur som betjänar hela skikt av viktiga konnektivitetsområden och digitala politikområden som utarbetas och övervakas av staten. På grundval av de policydokument som nämns i detta avsnitt konstaterade kommissionen att de kinesiska myndigheterna ingriper i industrin för optiska fiberkablar för att genomföra den relaterade politiken och påverkar de fria marknadskrafterna inom sektorn för optiska fiberkablar, särskilt genom att främja och stödja sektorn på olika sätt.

(132)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter tillhandahöll de kinesiska myndigheterna vissa allmänna synpunkter på kommissionens beslut att tillämpa bestämmelserna i artikel 28.1 i grundförordningen med avseende på förmånliga lån, exportkreditförsäkring och insatsvaror.

(133)

De kinesiska myndigheterna hävdade att kommissionens begäranden om information, vilka de kinesiska myndigheterna inte kunde besvara, var orimliga, eftersom de förutsatte att myndigheterna hade rättsliga befogenheter som de inte hade.

(134)

Vidare hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte gjorde en korrekt bedömning av de fakta som den hade tillgång till och inte gav någon ordentlig förklaring till varför de tillgängliga uppgifterna skulle kunna ersätta all nödvändig information som saknades.

(135)

Såsom anges i skälen 146, 160 och 168 ansåg kommissionen att de kinesiska myndigheterna hade rättsliga befogenheter att inhämta den begärda informationen, i deras egenskap av aktieägare eller ansvarig myndighet för de enheter för vilka kommissionen begärde informationen. I kommissionens kommunikation med de kinesiska myndigheterna, vilken återges i avsnitten 3.2.1–3.2.3, anger kommissionen varför den var tvungen att förlita sig på tillgängliga uppgifter. Kommissionen ansåg att offentligt tillgänglig information var en rimlig ersättning för den information som inte tillhandahölls av de kinesiska myndigheterna. Kommissionen avvisade därför de kinesiska myndigheternas påståenden.

(136)

För underlätta administrationen bad kommissionen de kinesiska myndigheterna att sända särskilda frågeformulär till alla finansinstitut som tillhandahållit lån eller exportkrediter till företagen i urvalet.

(137)

Först inkom endast ett svar från Exim Bank. De kinesiska myndigheterna besvarade inte kommissionens begäran om att vidarebefordra frågeformuläret till alla finansinstitut som tillhandahållit lån eller exportkrediter till företagen i urvalet. I skrivelsen med begäran om komplettering upprepade kommissionen därför sin begäran beträffande finansinstituten i syfte att maximera möjligheterna till att få dessa att delta i undersökningen med den information som kommissionen behöver för att kunna dra slutsatser om den påstådda subventioneringens förekomst och omfattning.

(138)

Till följd av skrivelsen med begäran om komplettering uppgav de kinesiska myndigheterna att svaren på frågeformuläret från de finansinstitut som tillhandahöll lån inte skulle vara relevanta för undersökningen, eftersom inget av lånen och exportkrediterna hade beviljats i enlighet med de statliga planer och projekt som påstods i klagomålet och som angavs i frågeformuläret.

(139)

Kommissionen instämde inte i detta påstående. Enligt kommissionens uppfattning är den information som begärts från statsägda enheter emellertid tillgänglig för de kinesiska myndigheterna avseende alla enheter där de kinesiska myndigheterna är största eller stor aktieägare. Dessutom har de kinesiska myndigheterna nödvändiga befogenheter för att interagera även med finansinstitut som inte är statsägda, eftersom alla finansinstitut faller under den kinesiska banktillsynsmyndighetens jurisdiktion.

(140)

Vad gäller information om företagsstruktur, styrning och ägarförhållanden så lämnade till sist endast en statsägd bank ut denna information till kommissionen, men inget av de andra finansinstitut som gett lån till företagen i urvalet inkom med denna information. Kommissionen mottog inte heller några kontrollerbara företagsspecifika uppgifter från andra banker än Exim Bank.

(141)

Dessutom tillhandahöll Exim Bank allmänna förklaringar om hur dess system för beviljande av lån och för riskhantering fungerar, men ingen specifik information om hur man gjorde lånebedömningar i samband med lån till företagen i urvalet. Exim Bank hävdade att man inte var i stånd att lämna ut dessa handlingar, eftersom de ansågs interna och konfidentiella.

(142)

Kommissionen bad därför de grupper av exporterande tillverkare som ingick i urvalet att de skulle bevilja tillgång till företagsspecifik information hos alla banker, både statsägda och privata, som gett dem lån. Även om företagen i urvalet gick med på att ge tillgång till sådana bankuppgifter som rör dem själva så vägrade den delvis samarbetsvilliga banken att lämna ut den begärda detaljerade informationen.

(143)

Eftersom kommissionen varken erhållit någon information rörande flertalet av de banker som tillhandahållit lån till företagen i urvalet ansåg kommissionen att den inte hade fått tillgång till avgörande information avseende denna aspekt av undersökningen.

(144)

Kommissionen underrättade därför de kinesiska myndigheterna om att den skulle kunna komma att använda sig av tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 28.1 i grundförordningen vid sin prövning av förekomsten och omfattningen av den påstådda subventioneringen i form av förmånliga lån.

(145)

I sitt svar på kommissionens skrivelse invände de kinesiska myndigheterna mot tillämpningen av artikel 28.1 i grundförordningen. De kinesiska myndigheterna hävdade att de inte är skyldiga att lämna den begärda informationen och att den begärda informationen inte utgör nödvändig information.

(146)

Kommissionen vidhöll sin ståndpunkt att de kinesiska myndigheterna, i egenskap av tillsynsorgan, är behöriga att besvara de specifika frågor som ställts till de finansinstitut som tillhandahöll finansiering till de exporterande tillverkare som ingick i urvalet. Såsom anges i kommissionens skrivelse är den information som efterfrågas från statsägda enheter tillgänglig för de kinesiska myndigheterna för alla enheter där de är den huvudsakliga eller största aktieägaren och att de har den befogenhet som krävs för att interagera med finansinstituten även när de inte är statsägda, eftersom de alla omfattas av den kinesiska banktillsynsmyndighetens jurisdiktion.

(147)

Vidare ansåg kommissionen att den begärda informationen var avgörande för bedömningen av de kinesiska myndigheternas kontroll över finansinstitutens agerande med avseende på utlåningspolicy och riskbedömning i samband med lån till industrin för optiska fiberkablar.

(148)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att den information som kommissionen begärt om finansinstitut som tillhandahöll lån eller exportkrediter till företagen i urvalet inte var nödvändig, eller ens relevant, för att kommissionen skulle kunna slutföra sin analys, eftersom inget av lånen i fråga beviljades i enlighet med statliga planer eller andra dokument från de kinesiska myndigheterna.

(149)

Den information som saknades rörde två aspekter. För det första handlade det om den information om ägarförhållanden och styrningsstruktur i de icke-samarbetsvilliga bankerna som kommissionen måste ha för att fastställa om dessa banker är offentliga organ eller ej. För det andra var den företagsspecifika informationen från den delvis samarbetsvilliga banken, Exim Bank, som information om förfarandet för godkännande av lån och bankens kreditvärdighetsbedömning av de lån som beviljats de exporterande tillverkarna i urvalet, nödvändig för att avgöra om lånen beviljats dessa tillverkare med förmånliga räntor. Sådana interna dokument kunde endast tillhandahållas av bankerna och de kinesiska myndigheterna, eftersom de exporterande tillverkarna i urvalet inte hade tillgång till dem.

(150)

De kinesiska myndigheterna hävdade också att de inte hade tillgång till den begärda informationen. De kinesiska myndigheterna hävdade att det var juridiskt omöjligt att erhålla de begärda uppgifterna, eftersom det inte finns någon grund i kinesisk lagstiftning för att tvinga finansinstitut att lämna ut sådana konfidentiella uppgifter. Genom att begära denna information lade kommissionen en orimlig börda på de kinesiska myndigheterna.

(151)

Kommissionen noterade att man begärt ett separat samtycke från varje företag för lånetransaktionerna i varje specifik bank. Kommissionen ansåg att detta specifika samtycke är att anse som tillräckligt i sig för att bevilja tillträde till dokumentationen rörande företagen i urvalet. Dessutom hade den delvis samarbetsvilliga banken tillhandahållit en översikt över sina utestående lån till företagen i fråga, vilket visar att de inte fanns några begränsningar vad gäller att lämna ut uppgifter om specifika transaktioner. Ingen av dessa banker tillhandahöll dock någon information om sin interna bedömning av den de aktuella transaktionerna.

(152)

Slutligen ansåg kommissionen inte att den hade ålagt de kinesiska myndigheterna någon orimlig börda genom att begära information om förmånliga lån. Kommissionen hade sedan starten begränsat sin undersökning till de finansinstitut som tillhandahållit lån till företagen i urvalet. Kommissionen identifierade dessa finansinstitut och begäran om att vidarebefordra frågeformulären lämnades till de kinesiska myndigheterna tillsammans med det frågeformulär som skulle fyllas i av de kinesiska myndigheterna redan i ett tidigt skede av undersökningen. Detta gav de kinesiska myndigheterna gott om tid att efterkomma kommissionens begäran. Kommissionen ansåg därför att den hade gjort sitt yttersta för att göra det så lätt som möjligt för de kinesiska myndigheterna att utföra vad som begärts av dem.

(153)

Kommissionen står således fast vid att den var tvungen att delvis använda sig av tillgängliga uppgifter vid sin prövning av förekomsten och omfattningen av den påstådda subventioneringen i form av förmånliga lån.

(154)

Till följd av det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade klaganden att kommissionen inte fått viktig information från de kinesiska myndigheterna i fråga om förmånliga lån, vilket har lett till subventionsmarginaler som sannolikt inte motsvarar den verkliga förmån som de förmånliga lånen gett de exporterande tillverkarna.

(155)

De exporterande tillverkare som ingick i urvalet samarbetade i undersökningen och tillhandahöll detaljerade uppgifter om de lån de fick från bankerna. Eftersom förmånen beräknades på grundval av skillnaden mellan denna information och en referensränta ansågs subventionsmarginalen vara den faktiska förmån som beviljats de exporterande tillverkarna i urvalet. Detta påstående avvisades därför.

(156)

Av administrativa skäl bad kommissionen de kinesiska myndigheterna att skicka ett särskilt frågeformulär till Sinosure.

(157)

I sitt ursprungliga svar på frågeformuläret hävdade de kinesiska myndigheterna att Sinosure inte gav subventioner till industrin för optiska fiberkablar och att det särskilda frågeformuläret för Sinosure inte var relevant. De kinesiska myndigheterna lämnade endast in Sinosures årsrapport.

(158)

Till följd av skrivelsen med begäran om komplettering upprepade de kinesiska myndigheterna sin åsikt att Sinosure inte gav subventioner som var specifika för de exporterande tillverkarna i urvalet eller industrin för optiska fiberkablar, men Sinosure tillhandahöll ett partiellt svar på det särskilda frågeformuläret. Varken de kinesiska myndigheterna eller Sinosure tillhandahöll emellertid någon av de styrkande handlingar som efterfrågades om Sinosures bolagsstyrning, som dess bolagsordning, och tillhandahöll inte heller in någon fullständig och korrekt förteckning över de exportkrediter som tillhandahållits de exporterande tillverkarna i urvalet. Dessutom tillhandahöll varken Sinosure eller de kinesiska myndigheterna någon specifik information om vilken exportkreditförsäkring som beviljats industrin för optiska fiberkablar, storleken på de premier som tas ut eller detaljerade uppgifter om lönsamheten för dess exportkreditförsäkringsverksamhet.

(159)

Eftersom denna information saknades ansåg kommissionen att den inte hade fått tillgång till avgörande information avseende denna aspekt av undersökningen.

(160)

Det är kommissionens uppfattning att de uppgifter som begärts från statsägda enheter (företag eller offentliga/finansinstitut) är sådana uppgifter som är tillgängliga för de kinesiska myndigheterna när det gäller alla enheter där den kinesiska staten är största aktieägare eller en stor aktieägare. Detta är fallet även för Sinosure som är en helt statsägd enhet. Följaktligen underrättade kommissionen de kinesiska myndigheterna om att den skulle kunna komma att använda sig av tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 28.1 i grundförordningen vid sin prövning av förekomsten och omfattningen av den påstådda subventioneringen i form av exportkreditförsäkring.

(161)

I sitt svar på kommissionens skrivelse vidhöll de kinesiska myndigheterna sin ståndpunkt att Sinosure inte gett specifika subventioner till industrin för optiska fiberkablar och att företaget följer marknadsmässiga principen för försäkringsverksamheten och inte heller ger någon särskild förmånsbehandling till industrin för optiska fiberkablar på grundval av något policydokument.

(162)

Den information om Sinosure som tillhandahölls av de kinesiska myndigheterna var ofullständig och inte tillräcklig för att kommissionen skulle kunna dra slutsatser om avgörande delar av undersökningen av exportkreditförsäkring, särskilt inte om huruvida Sinosure är ett offentligt organ och huruvida de premier som tas ut av företagen i urvalet är marknadsmässiga.

(163)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att all nödvändig information hade lämnats till kommissionen och att den begärda informationen inte var relevant i den aktuella undersökningen, eftersom Sinosure inte tillhandahöll subventioner som var specifika för industrin för optiska fiberkablar.

(164)

Såsom anges i skäl 162 fick kommissionen inte någon information från Sinosure som gjorde det möjligt för kommissionen att bedöma riktigheten i de kinesiska myndigheternas påstående att Sinosure inte är ett offentligt organ och huruvida de premier som tas ut av Sinosure är marknadsmässiga. Dessa uppgifter ansågs nödvändiga för att kommissionen skulle kunna dra en slutsats om huruvida Sinosures exportkreditförsäkring innebar en utjämningsbar subvention som gav en förmån för de exporterande tillverkare som ingick i urvalet.

(165)

Kommissionen drog således slutsatsen att den delvis var tvungen att använda sig av tillgängliga uppgifter för sina slutsatser beträffande exportkreditförsäkring.

(166)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade klaganden att kommissionen hade fått ofullständig information från de kinesiska myndigheterna om Sinosure, varför det inte hade varit möjligt att dra några slutsatser om viktiga delar av undersökningen dvs. avseende exportkreditförsäkring. Som en följd av detta skulle den subventionsnivå som uppskattats för varje exporterande tillverkare i urvalet sannolikt ligga under den faktiska förmån i form av exportkreditförsäkring som beviljats de exporterande tillverkarna. Klaganden ansåg att kommissionen med automatik borde tillämpa den högsta subventionsnivå som konstaterats för en exporterande tillverkare på de andra exporterande tillverkarna.

(167)

De exporterande tillverkare som ingick i urvalet samarbetade i undersökningen och tillhandahöll detaljerade uppgifter om exportkreditförsäkringar som de tecknat med Sinosure. Eftersom förmånen beräknades på grundval av skillnaden mellan denna information och ett lämpligt externt referensvärde ansågs subventionsbeloppet utgöra den faktiska förmån som beviljats de exporterande tillverkarna i urvalet. Detta påstående avvisades därför.

(168)

Kommissionen uppmanade de kinesiska myndigheterna att sända ett särskilt frågeformulär till de tio största tillverkarna och distributörerna av de insatsvaror som används vid tillverkningen av optiska fiberkablar, samt till alla andra leverantörer av de aktuella materialen som har tillhandahållit insatsvaror till de företag som ingick i urvalet. I sitt svar på frågeformuläret hävdade de kinesiska myndigheterna att de inte har kontroll över leverantörerna av insatsvaror och därför inte kan begära att de lämnar de konfidentiella uppgifter som begärs i frågeformuläret och att det skulle vara en orimlig börda för de kinesiska myndigheterna att samordna detta, då det är fråga om mycket stort antal leverantörer av insatsvaror som levererar till de företag som ingick i urvalet. Kommissionen fann dock på grundval av offentligt tillgängliga uppgifter att de största germaniumproducenterna är (delvis) statsägda, såsom anges i avsnitt 3.8.2. De kinesiska myndigheterna hade därför kunnat lämna den begärda informationen.

(169)

På begäran av kommissionen tillhandahöll de kinesiska myndigheterna statliga planer och tillkännagivanden som utfärdats av Yunnans provinsregering och som påverkar germaniumindustrin. De kinesiska myndigheterna vägrade dock att tillmötesgå kommissionens begäran om att vidarebefordra frågeformuläret till leverantörer av insatsvaror i syfte att ge kommissionen mer detaljerad information om ägarstrukturen i de företag som tillverkar och levererar de berörda insatsvarorna. På grund av att de kinesiska myndigheterna därför endast delvis samarbetade i fråga om de insatsvaror som används vid tillverkningen av optiska fiberkablar fick kommissionen därför inte den nödvändiga informationen om leverantörerna av insatsvaror.

(170)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen olagligen använde tillgängliga uppgifter om tillverkare och distributörer av insatsvaror, och hävdade att det är orimligt att förvänta sig att de kinesiska myndigheterna samordnar med otaliga tillverkare av insatsvaror.

(171)

I sin begäran om komplettering ställde kommissionen endast frågor om ett av de viktigaste insatsmaterialen, dvs. germanium, av de orsaker som förklaras i avsnitt 3.8.2. De kinesiska myndigheterna inkom emellertid inte med nödvändig information om detta insatsmaterial.

(172)

Den information som saknades rörde främst två aspekter. För det första saknades uppgifter om ägar- och styrningsstrukturen för icke-samarbetsvilliga tillverkare av insatsvaror. Utan denna information kunde kommissionen inte fastställa om dessa tillverkare är offentliga organ eller inte. För det andra saknades företagsspecifik information från de icke-samarbetsvilliga tillverkarna, t.ex. information om prissättningen av insatsvaror som tillhandahållits företagen i urvalet. Denna information är nödvändig i den mening som avses i artikel 28 i grundförordningen för att det ska vara möjligt att fastställa om insatsvarorna hade tillhandahållits mot för låg ersättning till de företag som ingick i urvalet. Sådan information kan dessutom endast lämnas av tillverkarna och kan därmed inte erhållas genom svar på frågeformulär från företagen i urvalet.

(173)

Kommissionen drog därför slutsatsen att den var tvungen att delvis förlita sig på tillgängliga uppgifter för att kunna dra slutsatser om tillhandahållande av insatsvaror mot för låg ersättning i enlighet med artikel 28.1 i grundförordningen.

(174)

På grundval av informationen i klagomålet, tillkännagivandet om inledande och svaren på kommissionens frågeformulär undersöktes den påstådda subventioneringen i form av följande subventioner från de kinesiska myndigheterna:

(175)

Kommissionen fann att de grupper av företag som ingick i urvalet drog nytta av en rad olika bidragsprogram, såsom bidrag som rör teknik, innovation och utveckling, tillgångsrelaterade bidrag, räntesubventioner på lån, exportbidrag, bidrag som är inriktade på utvecklingen av smarta och medelstora företag och särskilda bidrag kopplade till de ekonomiska konsekvenserna av covid-19-pandemin. Bidrag som rör teknik, innovation och utveckling utgjorde en betydande del av de bidrag som rapporterats av de grupper av företag som ingick i urvalet. Kommissionen delade därför in bidragen i två kategorier: i) bidrag som rör teknik, innovation och utveckling och ii) andra bidrag.

(176)

Båda grupperna i urvalet fick bidrag för forskning och utveckling (FoU) och industrialisering, teknisk uppgradering och innovation under undersökningsperioden.

—

Trettonde femårsplanen för teknisk innovation.

—

Tillkännagivande nr 49 om inrättandet av 2018 års årliga projekt för de viktigaste särskilda projekten för optoelektronik och mikroelektronik samt integration, Ministeriet för vetenskap och teknik, Guo Ke Gao Fa Ji Zi (2019).

—

Tillkännagivande nr 6 om inrättandet av särskilda nyckelprojekt för bredbandskommunikation och nya nätverk inom ramen för det nationella nyckelprogrammet för forskning och utveckling från 2019, Ministeriet för vetenskap och teknik, Guo Ke Gao Fa Ji Zi (2020).

—

Stödfonder till industrin och särskilda fonder för forskning, utveckling och industrialisering, Dong Ban Fa (2018), nr 62.

—

Förvaltningsåtgärder avseende nationella högteknologiska forsknings- och utvecklingsprogram (863).

—

Utveckling och industrialisering av konvergent optisk transmissionsutrustning-13 Hubei Science and Technology Development [2014] nr 10, tillkännagivande från provinsdepartementet för vetenskap och teknik om offentliggörandet av 2014 års projekt inom ramen för Hubeiprovinsens forsknings- och teknikplan (den första omgången).

—

Projektfonder för plattformen för dubbla innovationstjänster.

—

Tillkännagivande om utfärdande av den första omgången regionala indikatorer för omvandling och uppgradering av särskilda fonder inom industrin och informationsindustrin under 2019.

—

Tredje forskningsinstitutet vid ministeriet för allmän säkerhets bestämmelser om direktfinansiering av projektforskningsanslag.

—

Tillkännagivanden om fördelning av särskilda medel för teknisk upprustning, särskilda medel för industriförnyelse, särskilda medel för teknisk omvandling, särskilda medel för industriutveckling.

—

Wuhans marknadstillsynsförvaltnings lokala program för främjade högvärdesprojekt. and

—

Dokument nr 149 från förvaltningskommittén för Nanjings ekonomiska och tekniska utvecklingszon, 2018.

(177)

Kommissionen konstaterade att merparten av de bidrag för teknisk uppgradering, upprustning eller omvandling som de företag som ingick i urvalet erhöll uttryckligen avsåg forskning och utveckling. Endast ett fåtal bidrag avsåg omvandling och innovation av företagen eller deras tillverkningsprocesser varför dessa indirekt avser stöd till forskning och utveckling.

(178)

En exporterande tillverkare i en av de grupper som ingick i urvalet rapporterade 113 bidrag under undersökningsperioden, vars värde till mer än 80 % gick till FoU-projekt. Värdet av FoU-bidragen till den andra exporterande tillverkaren i samma grupp utgjorde mer än 70 % av de totala bidrag som tillverkaren rapporterade för undersökningsperioden.

(179)

Avseende denna grupp av företag fastställde kommissionen vidare att de kinesiska myndigheterna tillhandahållit bidrag för FoU med inriktning på industrialisering på olika nivåer i gruppen. I synnerhet tillhandahöll de kinesiska myndigheterna medel för särskilda ändamål till moderföretagen, och av dessa förvaltas ett direkt av kommissionen för tillsyn och förvaltning av statsägda tillgångar (SASAC), och medlen tillhandahölls därefter till dotterbolagen, däribland en av de exporterande tillverkarna, för FoU-projekt.

(180)

En av de exporterande tillverkarna i gruppen fick ett visst belopp från sina moderbolag inom ramen för kontrakt för FoU-tjänster som tillverkaren tillhandahöll moderföretagen. Bidragen beviljades moderbolagen av de kinesiska myndigheterna. Under dubbelkontrollen på distans fann kommissionen dock att de bidrag som beviljades av de kinesiska myndigheterna i slutändan betalades ut som ersättning för avgifter för FoU-tjänster till den exporterande tillverkaren. Dessutom visade bestämmelserna i avtalen att FoU-resultaten, inklusive alla immateriella rättigheter som härrör från dessa tjänster, tillhör båda parter och att rätten att använda resultaten kvarstår hos det företag som genomför FoU-projektet, dvs. den exporterande tillverkaren. Kommissionen fastställde att de aktuella FoU-tjänsterna också omfattade den berörda produkten. På grundval av detta ansåg kommissionen därför att de medel som tillhandahölls i form av ersättning för FoU-avgifter utgjorde ett bidrag som de kinesiska myndigheterna helt och hållet beviljade den exporterande tillverkaren. Närstående leverantörer i gruppen fick också betydande bidrag för FoU-projekt.

(181)

En stor del av företagen i denna grupp i urvalet är belägna i utvecklingszonen Wuhan East Lake New Technology Development Zone och har fått FoU-medel eftersom de är belägna i detta område. Denna högteknologiska zon kallas ofta ”Optics Valley” (43) på grund av inriktningen på tillverkningen av optoelektronik, däribland optiska fiberkablar. Såsom beskrivs i skälen 123–125 har Wuhan East Lake New Technology Industry Development Zone fungerat som en viktig produktionsbas för optiska fiberkablar och tillverkare av optiska fiberkablar som är verksamma i området har gynnats av olika former av incitament och statligt stöd, inbegripet bidrag (44).

(182)

När det gäller den andra gruppen i urvalet fastställde kommissionen att värdet av bidragen för FoU eller för omvandlings- eller innovationsändamål utgjorde omkring 90 % av de bidrag som mottogs under undersökningsperioden för ett av de exporterande företagen och mer än 40 % för det andra exporterande företaget.

(183)

Genomförandet av de planer och program som beskrivs ovan i skälen 81–126 tog formen av konkreta penningutbetalningar. Det förekommer direkta statliga subventioner bland de instrument genom vilka de kinesiska myndigheterna styr utvecklingen av sektorn för optiska fiberkablar. Den offentligt tillgängliga årsrapporten för 2019 från den exporterande tillverkaren FTT bekräftar att företaget hade 393,8 miljoner renminbi yuan i förutbetalda intäkter i statliga subventioner och 45,8 miljoner renminbi yuan i form av statliga subventioner som ”övriga intäkter” i slutet av 2019 (45). Den offentligt tillgängliga årsrapporten för 2019 från den exporterande tillverkaren ZTT bekräftar att företaget hade 150,3 miljoner renminbi yuan i förutbetalda intäkter i statliga subventioner och hade tagit emot 361,1 miljoner renminbi yuan i form av statliga subventioner för daglig affärsverksamhet i slutet av 2019 (46).

(184)

De bidragsprogram som de grupper av företag som ingick i urvalet gynnats av är i stor utsträckning likartade i sin utformning. Beroende på syftet fastställs kriterier för vilka företag som kan ansöka, och om kriterierna är uppfyllda beviljas ekonomiskt stöd.

(185)

Vissa av de bidrag som beviljas företagen i urvalet har sin rättsliga grund i det nationella forsknings- och utvecklingsprogrammet för högteknologi, de så kallade ”863 förvaltningsåtgärderna”. Dessa förvaltningsåtgärder illustrerar än en gång hur den statliga planeringen i Kina fungerar, såsom beskrivs i skäl 79. I artikel 2 anges att ”det nationella forsknings- och utvecklingsprogrammet för högteknologi (de s.k. 863 förvaltningsåtgärderna) är ett vetenskaps- och teknikprogram med tydliga nationella mål och som stöds genom centrala ekonomiska anslag”. I artikel 29 i samma dokument fastställs förfarandet för godkännande av stödberättigande projekt. Det återspeglar den mekanism som beskrivs ovan, dvs. efter ansökan, godkännande och utvärdering av ansökan lägger en expertgrupp fram projektförslagen och projektfinansieringsuppskattningarna, och slutligen kommer ett gemensamt kontor att godkänna och underteckna bidraget.

(186)

Det finns ytterligare rättsliga bestämmelser som ligger till grund för subventionsprogram i vilka tillverkare av optiska fiberkablar deltar.

(187)

Ett av dessa rättsliga dokument är tillkännagivandet om inrättandet av 2018 års årliga projekt för de viktigaste särskilda projekten för optoelektronik och mikroelektronik samt integration. I detta tillkännagivande anges att ansvaret för samordning och övervakning av genomförandet av projekten ligger hos de så kallade ledande enheterna i projekten, dvs. företag som väljs ut för att delta i respektive program och övervaka övriga stödmottagare.

(188)

Det specifika innehållet i de bidrag som beviljas på grundval av detta stödsystem anges i bilagorna. Ett av de program som till exempel kom ifråga under undersökningsperioden var programmet för 25G/100G optiskt integrerade hybridchips och moduler i passiva optiska nätverk (PON) och dess värde uppgick till 50,54 miljoner yuan renminbi. En av de exporterande tillverkarna i urvalet beviljades ett bidrag inom ramen för detta program. De kinesiska myndigheternas syfte att främja FoU genom bidraget framgår tydligt i de angivna projektmålen, där ett av målen anges vara ”forskning om 25G-laserchipteknik med hög effekt för passiva optiska nät (PON)”. Passiva optiska nät är en fiberoptisk telekommunikationsteknik som ger slutkunder tillgång till bredbandsnät.

(189)

På grundval av samma rättsliga dokument godkändes ett projekt med namnet ”Projekt för 25G/50G/100G PON kiselbaserade optoelektroniska chips och undersystem för optiskt tillträde” med en total projektfinansiering på 64,17 miljoner renminbi yuan. Det syfte som anges för bidraget lämnar inget tvivel om att dessa bidrag är avsedda att gynna forskning om optiska modulatorer, optiska detektorer, fotodetektorer och kiselbaserad 100Gb/s-teknik för passiva optiska nätverk, vilka samtliga används för optiska fibernät.

(190)

Ett annat projekt som anges i tillkännagivandet är projektet med namnet ”Projekt för teknik för optisk emission och integrerade kontrollchips i koherenta optiska kommunikationssystem”, som har en finansiering på 41,77 miljoner renminbi yuan och som enligt planerna ska genomföras under perioden augusti 2019–juli 2022. Genom att det fastställs forskningsmål för lasrar, laserchips och modulatorer stöder detta bidrag tillverkare i den optiska nätverksindustrin i allmänhet och mer specifikt tillverkare av optiska fiberkablar. En av de exporterande tillverkarna i urvalet ingick i detta program.

(191)

Ett ytterligare stödsystem för internetindustrin, särskilt tillverkare av optiska fiberkablar, har konstaterats i tillkännagivandet om inrättandet av särskilda nyckelprojekt för bredbandskommunikation och nya nätverk inom ramen för det nationella nyckelprogrammet för forskning och utveckling från 2019. På grundval av detta tillkännagivande godkändes ett projekt kallat demonstrations- och tillämpningsprojektet för lågkonsumerande, högintegrerade och högpresterande 100G optiska transmissionssystem och till det avsattes finansiering på 95,47 miljoner renminbi yuan. I beskrivningen av projektets mål anges att detta bidrag ska bidra till att företagen inte längre behöver importera de enheter som behövs för teknik för höghastighetsöverföring (100G) och för att göra detta krävs att företagen forskar på och framställer optoelektroniska höghastighetsenheter och moduler samt utrustning för optoelektroniska överföringsplattformar för 100G som bygger på oberoende chipenheter. En av de exporterande tillverkare som ingick i urvalet erhöll ett FoU-bidrag på grundval av detta program till ett värde av 8 360 000 renminbi yuan.

(192)

Bidragen i samband med teknik, innovation och utveckling, inbegripet de bidrag för FoU-projekt som beskrivs i skälen 184-191, innebär subventioner i den mening som avses i artikel 3.1 a i och artikel 3.2 i grundförordningen, dvs. det är fråga om en överföring av medel från de kinesiska myndigheterna till tillverkarna av den berörda produkten i form av bidrag. Såsom nämns i skäl 183 bokförs de flesta av dessa medel som statliga subventioner i räkenskaperna för de exporterande tillverkare som ingick i urvalet.

(193)

Dessa subventioner är selektiva i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen, eftersom de enda som är berättigade till dem är företag inom de nyckelområden eller nyckeltekniker som förtecknas i de riktlinjer, administrativa bestämmelser och kataloger som regelbundet publiceras och optiska fiberkablar är bland de sektorer som kommer ifråga.

(194)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna och Connect Com att inget av bidragen till FoU är inriktat på industrin för optiska fiberkablar och att Wuhan East Lake New Technology Development Zone inte ger stöd till företag som producerar optiska fiberkablar, samt att allt påstått stöd som härrör från denna zon avser industrier i tidigare eller senare led. De kinesiska myndigheterna hävdar vidare att kommissionen inte har visat att de aktuella bidragen är selektiva i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen och därmed inte uppfyller det krav som fastställts av panelen inom ramen för ”EC–Aircraft”, enligt vilket fastställandet av selektivitet kräver att det fastställs en uttrycklig begränsning av det påstådda stödet och att en begränsning måste ”tydligt uttrycka allt det som avses, så att inget endast antyds eller antyds”. De kinesiska myndigheterna hävdade dessutom att kommissionens slutsats om att bidragen uttryckligen skulle vara begränsade till industrin för optiska fiberkablar uppenbarligen var felaktig och hänvisade till överprövningsorganets rapport i ärendet US-Large Civil Aircraft, enligt vilken en undersökning av huruvida ett stöd är uttryckligen begränsat ”inte bara bör inriktas på huruvida stödet tillhandahölls de specifika mottagare som anges i klagomålet, utan även bör inriktas på alla de företag och industrier som kan komma ifråga för stödet ifråga”.

(195)

Kommissionen har redan visat att bidragen är selektiva i skäl 193. Endast företag som är verksamma inom viktiga områden eller tekniker som anges i riktlinjerna, de administrativa bestämmelserna och katalogerna är stödberättigade. Vidare tillhandahöll de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna bidragsrelaterade dokument, t.ex. rättsliga handlingar och meddelanden om tilldelning, som visade att bidragen har lämnats till företag som tillhör vissa angivna industrier eller sektorer och/eller som är involverade i särskilda industriprojekt som främjas av staten. Kommissionen upprepade därför sin slutsats att dessa bidrag endast är tillgängliga för ett tydligt definierat antal företag och/eller sektorer av ekonomin, vilket är en avgränsning som är mycket snävare och tydligare definierad än den avgränsning som behandlades i tvisten ”EC–Aircraft”. Kommissionen konstaterade dessutom att villkoren för stödberättigande för dessa bidrag inte var tydliga och objektiva och att de inte tillämpades automatiskt. De uppfyllde följaktligen inte kraven för icke-selektivitet i artikel 4.2 b i grundförordningen.

(196)

Kommissionen höll inte med om de kinesiska myndigheternas påstående att Wuhan East Lake New Technology Development Zone inte gav stöd till företag som tillverkar optiska fiberkablar och att allt påstått stöd från denna zon avser industrier i tidigare eller senare led. För det första konstaterade kommissionen att en av de exporterande tillverkarna, via sitt moderbolag, erhöll FoU-medel från myndigheterna i Wuhan East Lake New Technology Development Zone. För det andra konstaterade kommissionen att, även om det vore sant som de kinesiska myndigheterna påstår att allt påstått stöd som härrör från denna zon endast avser industrier i tidigare eller senare led, finns det inget som bevisar att de närstående tillverkarna av optiska fiberkablar inte gynnades av sådana bidrag. Faktum är att kommissionen undersökte alla närstående företag som levererade insatsvaror till de exporterande tillverkarna och överförde en del av sina subventioner, inklusive bidrag, till den berörda produkten. Påståendet betraktades därför som ogrundat.

(197)

För att fastställa förmånen under undersökningsperioden beaktade kommissionen både bidrag som mottagits under undersökningsperioden och bidrag som mottagits före undersökningsperioden, men för vilka avskrivningsperioden fortsatte under undersökningsperioden. När det gäller bidrag för vilka det inte gjorts någon avskrivning ansågs förmånen vara det belopp som mottagits under undersökningsperioden. När det gäller projektrelaterade bidrag och tillgångsrelaterade bidrag ansågs förmånen vara den del av det totala bidragsbeloppet som skrevs av under undersökningsperioden.

(198)

När det gäller de bidrag som mottagits som ersättning för FoU-tjänster och som beskrivs i skäl 180, beaktade kommissionen de belopp som mottagits som FoU-avgifter under undersökningsperioden och fördelade dem på den berörda produkten på grundval av den andel som omsättningen för den berörda produkten utgör av den exporterande tillverkarens totala omsättning.

(199)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter begärde Connect Com att kommissionen skulle uppge storleken på den andel av bidragen som särskilt beviljats för tillverkning av optiska fiberkablar och som tilldelats de samarbetsvilliga exporterande tillverkarnas tillverkning av den berörda produkten, och hävdade att de kinesiska myndigheterna behövde informationen för att kunna utöva sin rätt till försvar på ett effektivt sätt.

(200)

Kommissionen kunde inte dela med sig av sådan information eftersom den anses vara känslig affärsinformation. Företaget har inte heller förklarat på vilket sätt det behöver känna till ett sådant belopp för att kunna försvara sina rättigheter. Påståendet avvisades därför.

(201)

Kommissionen övervägde att tillämpa en ytterligare årlig marknadsränta i enlighet med avsnitt F a i kommissionens riktlinjer för beräkning av subventionsbeloppet (47). Detta tillvägagångssätt skulle dock ha medfört en rad olika hypotetiska faktorer, om vilka det inte fanns någon tillförlitlig information. Kommissionen ansåg därför att det var lämpligare att fördela beloppen på undersökningsperioden i enlighet med avskrivningstakten för de berörda FoU-projekten och tillgångarna, i enlighet med den beräkningsmetod som använts i tidigare ärenden (48).

(202)

Såsom nämns i skäl 175 fann kommissionen att de två företagsgrupperna i urvalet också fick andra bidrag, såsom tillgångsrelaterade bidrag, räntesubventioner på lån, exportstöd och bidrag som var inriktade på utveckling av små och medelstora företag.

(203)

Dessa bidrag beviljades företagen av myndigheter på nationell nivå eller på provins-, stads- eller distriktsnivå, och samtliga tycktes vara selektivt riktade till de företag som ingick i urvalet eller selektiva med avseende på geografisk belägenhet eller typ av industri. Uppgifter om den rättsliga grunden för dessa bidrag tillhandahölls inte av alla företag som ingick i urvalet. Från vissa företag fick kommissionen emellertid en kopia av ett dokument som utfärdats av en den myndighet som beviljade bidraget (tillkännagivandet).

(204)

Exempel på sådana andra bidrag är tillgångsrelaterade bidrag, patentfonder, medel och utmärkelser inom vetenskap och teknik, medel för företagsutveckling, exportfrämjande fonder, bidrag för ökad kvalitet och ökad effektivitet inom industrin, stöd till kommunal handel, fonder för ekonomisk utveckling i utlandet och utveckling av utlandshandeln, samt utmärkelser för produktionssäkerhet.

(205)

Med tanke på det stora antal bidrag som konstaterades i redovisningen hos företagen i urvalet presenteras bara en sammanfattning av de huvudsakliga undersökningsresultaten i denna förordning. Bevis för att det förekom en mängd bidrag och det faktum att de hade beviljats av kinesiska myndigheter på olika nivåer tillhandahölls inledningsvis av de två grupperna i urvalet. Undersökningsresultaten beträffande dessa bidrag lämnades ut till de enskilda företagen i samband med utlämnandet av uppgifter.

(206)

Dessa andra bidrag utgör subventioner i den mening som avses i artikel 3.1 a i och artikel 3.2 i grundförordningen, eftersom en överföring av medel från de kinesiska myndigheterna skedde i form av bidrag till grupperna av tillverkare i urvalet, vilket medförde en förmån för mottagarna.

(207)

De grupper av företag som ingick i urvalet tillhandahöll uppgifter om bidragsbeloppen och om vilken myndighet som beviljade och betalade ut varje bidrag. De berörda företagen bokförde också oftast denna inkomst under rubriken ”stödinkomster” i sin bokföring och lät dessa räkenskaper granskas i en oberoende revision. Kommissionen ser uppgifterna om dessa bidrag som faktiska bevis för en subvention som medförde en förmån.

(208)

Dessa bidrag är också selektiva i den mening som avses i artikel 4.2 a och 4.3 i grundförordningen, eftersom de enligt de dokument som tillhandahållits av de samarbetande exporterande tillverkarna tycks vara begränsade till vissa företag eller specifika industrier, som industrin för optiska fiberkablar, eller specifika projekt i specifika regioner. Dessutom är några av bidragen knutna till exportresultat i den mening som avses i artikel 4.4 a.

(209)

Dessa bidrag uppfyller inte kraven för att selektivitet inte ska anses föreligga enligt artikel 4.2 b i grundförordningen, eftersom villkoren för berättigande och de faktiska urvalskriterierna för företagen inte är transparenta och objektiva och inte tillämpas automatiskt.

(210)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att även om något av de påstådda bidragen ges av lokala och/eller regionala myndigheter kan de inte betraktas som regionalt selektiva subventioner. De kinesiska myndigheterna påpekade att en regional subvention enligt artikel 2.2 i subventionsavtalet inte kan anses vara selektiv om den beviljas av regionen själv (dvs. av de regionala eller lokala myndigheterna) (49) och att kommissionen måste visa att det finns en begränsning av tillgången till bidrag som enbart baseras på det geografiska läget (50).

(211)

Kommissionen påpekade att den i skäl 208 drar slutsatsen att andra bidrag än bidrag som rör teknik, innovation och utveckling är selektiva i den mening som avses i artiklarna 4.2 a, 4.3 och 4.4 i grundförordningen. De flesta av dessa bidrag verkade vara begränsade till vissa företag som är verksamma inom vissa branscher, t.ex. industrin för optiska fiberkablar. Endast vissa bidrag föreföll avse specifika projekt i specifika regioner. Det faktum att dessa bidrag beviljades företagen av statliga myndigheter på nationell nivå, provinsnivå, stadsnivå,, länsnivå eller distriktsnivå innebär inte att dessa bidrag inte har sin rättsliga grund på nationell nivå och inte gällde specifika projekt i specifika regioner. De kinesiska myndigheterna lade inte fram några konkreta bevis för att dessa bidrag inte är selektiva (till exempel att bidragen beviljades alla företag inom den lokala enhetens jurisdiktion, av den lokala enheten i dess egenskap av beviljande myndighet). Kommissionen upprepade därför att den på grundval av den bevisning som den hade tillgång till drog slutsatsen att dessa bidrag inte uppfyller kraven för icke-selektivitet i artikel 4.2 b i grundförordningen och att de är selektiva enligt artiklarna 4.2 a, 4.3 och 4.4 a i grundförordningen och avvisade därför de kinesiska myndigheternas påstående.

(212)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade Connect Com att en subvention endast är selektiv om den är direkt knuten till industrin för optiska fiberkablar och inte om den berör ett antal industrier, som produktion av optiska fiberkablar, såsom kommissionen anger i skäl 208.

(213)

I detta avseende klargjorde kommissionen att det i artikel 4.2 i grundförordningen föreskrivs att för ”att avgöra om en subvention är selektivt riktad till ett företag eller en industri eller en grupp av företag eller industrier (vissa företag) som ligger under den beviljande myndighetens behörighet, ska följande principer tillämpas:” Det framgår av ordalydelsen i denna bestämmelse att selektiviteten även kan avse en ”grupp av företag eller branscher”. Kommissionen avvisade därför detta påstående.

(214)

Connect Com hävdade också att kommissionen hade ignorerat artikel 4.2 b i grundförordningen, enligt vilken selektivitet inte ska anses föreligga om den beviljande myndigheten fastställer objektiva kriterier som avgör rätten till och storleken på en subvention.

(215)

Här förklarade kommissionen, på samma sätt som i skälen 195 och 209 att dessa bidrag inte uppfyller kraven för att selektivitet inte ska anses föreligga enligt artikel 4.2 b i grundförordningen, eftersom villkoren för berättigande och de faktiska urvalskriterierna för företagen inte är transparenta och objektiva och inte tillämpas automatiskt. Påståendet avvisades därför.

(216)

Kommissionen beräknade förmånen i enlighet med den metod som beskrivs i skäl 197.

(217)

Den totala subventionsnivån för alla bidrag under undersökningsperioden för de exporterande tillverkarna i urvalet fastställdes till följande:

Bidrag

(218)

Enligt de uppgifter som lämnats av de två grupperna av exporterande tillverkare som ingick i urvalet hade dessa erhållit finansiering från 32 finansinstitut belägna inom Kina. Av dessa 32 finansinstitut var 25 statsägda. Övriga finansinstitut var antingen privatägda eller så kunde kommissionen inte fastställa huruvida de var stats- eller privatägda. Endast en statsägd bank besvarade dock det särskilda frågeformuläret, trots att begäran till de kinesiska myndigheterna omfattade alla finansinstitut som gett lån till företagen i urvalet.

(219)

Kommissionen undersökte huruvida de statsägda bankerna agerar som offentliga organ i den mening som avses i artiklarna 3 och 2 b i grundförordningen. För att fastställa om en statsägd enhet är ett offentligt organ, vid tolkningen av grundförordningen i linje med EU:s skyldigheter inom ramen för WTO, använder man sig av följande kriterier (51): ”Det viktiga är att en enhet har fått befogenhet att utöva myndighetsuppgifter och inte hur den har fått denna befogenhet. Det finns många olika sätt för myndigheterna i snäv bemärkelse att ge en enhet befogenheter. Följaktligen kan olika typer av bevisning vara relevant för att visa att en viss enhet fått en sådan befogenhet. Bevisning för att en enhet faktiskt utövar myndighetsuppgifter kan användas som bevisning för att den har eller har fått myndighetsbefogenheter, särskilt om bevisningen tyder på ett kontinuerligt och systematiskt utövande. Av detta följer enligt vår mening att bevisning för att en myndighet utövar meningsfull kontroll över en enhet och dess handlande under vissa omständigheter kan tjäna som bevisning för att enheten i fråga har myndighetsbefogenheter och utövar dessa befogenheter genom att utföra myndighetsuppgifter. Vi understryker dock att det, förutom i de fall där det finns en uttrycklig delegering av befogenheter i ett rättsligt instrument, är föga sannolikt att förekomsten av rent formella band mellan en enhet och myndigheter i snäv bemärkelse räcker för att det ska kunna fastställas att enheten har myndighetsbefogenheter. Till exempel räcker det inte med att staten är majoritetsaktieägare i en enhet för att det ska anses påvisat att staten utövar meningsfull kontroll över enhetens handlande, och än mindre att staten har gett den myndighetsbefogenheter. I vissa fall, där det finns många formella indikationer på statlig kontroll och där det även finns bevisning för att denna kontroll har utövats på ett meningsfullt sätt, kan det dock vara möjligt att dra slutsatsen att enheten i fråga utövar myndighetsbefogenheter.”

(220)

Kommissionen inhämtade information om statligt ägande och om formella indikationer på statlig kontroll i de statsägda bankerna. Den undersökte även huruvida denna kontroll i så fall utövats på ett meningsfullt sätt. För detta ändamål var kommissionen tvungen att delvis använda sig av tillgängliga uppgifter, eftersom de kinesiska myndigheterna och de statsägda bankerna vägrat att lämna bevisning om beslutsprocessen för beviljandet av förmånliga lån, som anges i skälen 136–153.

(221)

Kommissionen genomförde denna analys genom att först undersöka information från den statsägda bank som fyllt i det särskilda frågeformuläret

(222)

Endast en statsägd bank, dvs. Exim Bank, besvarade frågeformuläret.

(223)

På grundval av den information den erhållit via frågeformulärssvaren fastställde kommissionen att den kinesiska staten, direkt och indirekt, ägde mer än 50 % av aktierna i detta finansinstitut.

(224)

Vad gäller de formella indikationerna på statlig kontroll över den samarbetsvilliga statsägda banken betecknade kommissionen den som ett ”viktigt statsägt finansinstitut”. I tillkännagivandet ”Interimsbestämmelser för tillsynsstyrelser i viktiga statsägda finansinstitut” (52) fastställs det att: ”Med de statsägda finansinstitut som nämns i dessa bestämmelser avses statsägda politiska banker, affärsbanker, kapitalförvaltningsföretag, värdepappersföretag, försäkringsföretag osv. (statsägda finansinstitut) för vilka statsrådet utser tillsynsstyrelse”.

(225)

Tillsynsstyrelserna för viktiga statsägda finansinstitut utses i enlighet med interimsbestämmelserna för tillsynsstyrelserna för viktiga statsägda finansinstitut. Kommissionen fastställde på grundval av artiklarna 3 och 5 i dessa interimsbestämmelser att medlemmarna i tillsynsstyrelserna utses av och är ansvariga inför statsrådet, vilket visar på att staten utövar en institutionell kontroll över de samarbetsvilliga statsägda bankernas affärsverksamhet.

(226)

Förutom dessa allmänt tillämpliga indikationer konstaterade kommissionen dessutom följande vad gäller Exim Bank. Exim har grundats och fungerar i enlighet med tillkännagivandet om inrättandet av Exim (Notice of Establishing Export-Import Bank of China) och sin bolagsordning. Enligt bolagsordningen utses EXIM:s ledning direkt av staten. Tillsynsstyrelsen tillsätts av statsrådet i enlighet med ”Interimsbestämmelser för tillsynsstyrelser i viktiga statsägda finansinstitut” och andra lagar och författningar samt är ansvariga inför statsrådet.

(227)

I bolagsordningen anges även att partikommittén i EXIM har en ledande och politisk roll när det gäller att säkerställa att EXIM genomför partiets och statens politik och viktigare iverksättningar. Partiets ledning är integrerad i alla aspekter av verksamhetsledningen.

(228)

I bolagsordningen anges det vidare att EXIM har till uppgift att stödja utvecklingen av utrikeshandeln och ekonomiskt samarbete, gränsöverskridande investeringar, initiativet ”One Belt, One Road”, samarbete vad gäller internationell kapacitet och tillverkning av utrustning. Dess verksamhet omfattar kortfristiga, medelfristiga och långfristiga lån som godkänts och som ligger i linje med utrikeshandelspolitiken och ”going-out”-strategin, t.ex. exportkrediter, importkrediter, utomlands upptagna lån till anläggningsarbeten, lån till utländska investeringar, kinesiska statens utvecklingsbiståndslån och köparkrediter för export.

(229)

Dessutom uppgav Exim Bank i sin årsrapport för 2019 att banken fullt ut genomförde all viktig politik och alla viktiga beslut som fattades av kommunistpartiets centralkommitté och statsrådet.

(230)

Kommissionen konstaterade även att statsägda finansinstitut ändrat i sina bolagsordningar 2017 i syfte att öka det kinesiska kommunistpartiets roll på den högsta beslutsfattande nivån i bankerna (53).

(231)

I de ändrade bolagsordningarna fastställs följande:

(232)

Kommissionen inhämtade även information om huruvida de kinesiska myndigheterna utövade meningsfull kontroll över Exim Bank vad gäller bankens utlåningspolitik och riskbedömning i samband med utlåning till industrin för optiska fiberkablar. Följande föreskrifter har beaktats för detta ändamål:

(233)

Vid sin genomgång av dessa föreskrifter fann kommissionen att den allmänna rättsliga miljö som Kinas finansinstitut fungerar i styr dem att anpassa sig till den kinesiska statens industripolitiska mål när de fattar sina finansieringsbeslut, vilket beror på de skäl som anges nedan.

(234)

Vad gäller Exim Bank fastställs dess offentliga uppdrag i tillkännagivandet om inrättandet av Exim Bank och i Exims bolagsordning.

(235)

Rent allmänt gäller såsom anges i artikel 34 i banklagen, som är tillämplig på alla finansinstitut med verksamhet i Kina, att ”affärsbankerna ska bedriva sin utlåningsverksamhet i överensstämmelse med vad den nationella ekonomiska och sociala utvecklingen kräver och med vägledning av den statliga industripolitiken”. Även om det i artikel 4 i banklagen föreskrivs att ”affärsbankerna ska enligt lag bedriva sin affärsverksamhet utan inflytande från någon enhet eller enskild person och ska själva bära det civilrättsliga ansvaret med all sin egendom som juridisk person”, visade undersökningen att artikel 4 i banklagen tillämpas med förbehåll för artikel 34 i banklagen, dvs. när det finns en statlig politik ska bankerna tillämpa denna och följa statens instruktioner.

(236)

Dessutom föreskrivs det i artikel 15 i de allmänna lånereglerna att ”i enlighet med den statliga politiken kan berörda avdelningar subventionera räntorna på lån för att främja tillväxten inom vissa branscher och den ekonomiska utvecklingen inom vissa områden”.

(237)

På samma sätt fastställs det i beslut nr 40 att alla finansinstitut ska ge kreditstöd särskilt till ”främjade” projekt. Såsom redan förklarats i avsnitt 3.1, och särskilt i skälen 81 och 86, tillhör projekt inom industrin för optiska fiberkablar kategorin ”främjade” projekt. Beslut nr 40 bekräftar således den slutsats som redan dragits beträffande banklagen, dvs. att bankerna utövar myndighetsbefogenheter i form av förmånlig kreditgivning. Kommissionen fann även att CBIRC har långtgående godkännandebefogenheter när det gäller alla aspekter av förvaltningen av samtliga finansinstitut som är etablerade i Kina (inbegripet privatägda och utländskt ägda finansinstitut), såsom (54):

(238)

Banklagen är rättsligt bindande. Att femårsplanerna och beslut nr 40 är obligatoriska till sin natur fastslås i avsnitt 3.1. CBIRC:s föreskrifter är obligatoriska, vilket följer av CBIRC:s befogenheter som banktillsynsmyndighet. Att de övriga dokumenten är obligatoriska framgår av deras tillsyns- och utvärderingsklausuler.

(239)

I statsrådets beslut nr 40 fastställs att alla finansinstitut ska ge kreditstöd endast till främjade projekt samt att det kommer att genomföras ”andra förmånliga strategier för de främjade projekten”. På grundval av detta måste bankerna ge kreditstöd till industrin för optiska fiberkablar som en främjad industri.

(240)

Mot denna bakgrund drog kommissionen slutsatsen att de kinesiska myndigheterna har skapat ett regelverk som måste följas av de chefer och tillsynsstyrelsemedlemmar i den samarbetsvilliga statsägda banken som utsetts av de kinesiska myndigheterna och är ansvariga inför dem. Följaktligen använde sig de kinesiska myndigheterna av detta regelverk för att utöva meningsfull kontroll över den samarbetsvilliga statsägda bankens handlande när denna tillhandahöll lån till industrin för optiska fiberkablar.

(241)

Kommissionen inhämtade även konkret bevisning för utövande av meningsfull kontroll på grundval av konkreta lån till de exporterande tillverkarna i urvalet. I svaren på frågeformuläret angav den partiellt samarbetsvilliga banken att den tillämpade sofistikerade strategier och modeller för kreditriskbedömning när den beviljade lånen i fråga. Exim Bank förklarade vidare att det inte spelar någon roll i vilken bransch låntagaren är verksam, vilken dennas kreditsituation och kapitalstatus är och så vidare, men sådana faktorer påverkar dock kreditvärderingsbedömningen och kostnaden för låntagarens risk. Banken kan hänvisa till relevanta planer och policyer när den tillhandahåller lån, men den tillämpar dock marknadsbaserade principer vid bedömningen av enskilda låneprojekt.

(242)

Såsom redan angetts i skäl 141 vägrade den delvis samarbetsvilliga statsägda banken att ge konkreta exempel på sin kreditriskbedömning avseende de företag som ingick i urvalet, med motiveringen att den begärda informationen är intern hos banken och innehåller affärshemligheter som inte får lämnas ut, trots att kommissionen hade ett skriftligt medgivande från de företag som ingick i urvalet, i vilket de avstår från sin rätt till konfidentiell behandling.

(243)

Eftersom det inte fanns någon konkret bevisning vad gäller kreditprövning undersökte kommissionen i stället den allmänna rättsliga miljön (se skälen 232–239) i kombination med den samarbetsvilliga statsägda bankens handlande i samband med de lån som getts till företagen i urvalet. Detta handlande överensstämde inte med den officiella hållningen, då banken i praktiken inte hade agerat på grundval av någon grundlig marknadsbaserad riskbedömning.

(244)

Under undersökningen fann kommissionen att lån hade beviljats de två grupperna av exporterande tillverkare i urvalet till räntor som låg under eller nära People’s Bank of Chinas (PBOC) referenslåneränta och under den låneränta som tillkännages av National Interbank Funding Center (NIFC), vilken infördes den 20 augusti 2019 (55), utan att någon hänsyn togs till företagens finansiella situation och kreditrisk. Lånen hade således tillhandahållits till en ränta som var lägre än de marknadsmässiga räntor som gäller för företag med samma riskprofil som de exporterande tillverkarna i urvalet.

(245)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte hade bevisat att den samarbetsvilliga statsägda banken, Exim Bank, är ett offentligt organ och att de kinesiska myndigheterna utövade meningsfull kontroll över Exim Bank. De kinesiska myndigheterna betonade att det inte räcker att kontrollera ”ägande och formella indikationer på kontroll” för att visa att det är fråga om ett offentligt organ och att kommissionen inte belagt att ledningen för Exim Bank inte var oberoende genom att hävda att de kinesiska myndigheterna utövar kontroll över Exim Bank genom att övervaka utnämningen av ledningen för banken och dess styrelse.

(246)

De kinesiska myndigheterna hävdade vidare att finansinstituten i fråga inte fyller någon funktion som kan betraktas som statlig och att de inte har utövat någon meningsfull kontroll över Exim Bank. Även om artikel 34 i den kinesiska banklagen kräver att affärsbanker agerar ”under ledning av de kinesiska myndigheternas industripolitik ” finns det inget i bestämmelsen som innebär ett krav på att bankerna ska agera på ett visst sätt, och enligt de kinesiska myndigheterna bör detta endast betraktas som en vägledande princip för kinesiska banker. De kinesiska myndigheterna hävdade också att den kinesiska banklagen uttryckligen förbjuder de kinesiska myndigheterna att utöva varje form av kontroll över affärsbankernas beslut. I detta avseende åberopade de kinesiska myndigheterna artiklarna 4 och 5 i den kinesiska banklagen, där det föreskrivs att affärsbanker ska ”fatta egna beslut” och ”verka utan inblandning från någon enhet eller individ”. De kinesiska myndigheterna angav vidare att det i artikel 41 i den kinesiska banklagen föreskrivs att ”ingen enhet eller individ får tvinga en affärsbank att bevilja lån eller ställa en garanti”. Vidare hävdade de kinesiska myndigheterna att artikel 15 i de allmänna reglerna om lån och beslut nr 40 inte är obligatoriska, utan endast av vägledande karaktär. Slutligen höll de kinesiska myndigheterna inte med om påståendet att Exim Bank tillhandahöll lån till priser som låg under marknadsräntorna, eftersom banken följde internationellt accepterade standarder för riskbedömning och utbetalning av lån och att den bedriver sin verksamhet oberoende av de kinesiska myndigheterna.

(247)

Kommissionen instämde inte i de kinesiska myndigheternas synpunkter. Kommissionens kontrollerade inte bara ”ägande och formella indikationer på kontroll” när den drog slutsatsen om att den samarbetsvilliga statsägda banken Exim Bank är ett offentligt organ, utan kommissionen visade också att de kinesiska myndigheterna utövade meningsfull kontroll över banken av följande skäl.

(248)

Såsom förklaras i skäl 238 ansåg kommissionen att den kinesiska banklagen och beslut nr 40 är obligatoriska. Dessutom ger undersökningsresultaten i denna undersökning samt kommissionens undersökningsresultat i tidigare undersökningar rörande samma subventionsprogram (56) inte stöd för påståendet att bankerna inte tar hänsyn till statlig politik och statliga planer i sina lånebeslut. Till exempel fann kommissionen att de exporterande tillverkarna gynnades genom förmånliga lån till räntor som låg under marknadsräntorna. En av de exporterande tillverkarna gynnades av förmånliga lån från China Development Bank Fund, som enligt vad som beskrivs i skäl 285 är en policyinriktad investeringsorganisation som främst stöder ”projekt inom nyckelsektorer som erkänns av staten”.

(249)

Undersökningen visade att artikel 15 i de allmänna lånereglerna verkligen tillämpas i praktiken och att artiklarna 4, 5 och 41 i banklagen tillämpas med förbehåll för artikel 34 i banklagen, dvs. när det finns en statlig politik ska bankerna tillämpa denna och följa statens instruktioner. Även om artiklarna 4 och 5 i banklagen ingår i kapitel I, där de allmänna bestämmelserna fastställs, ingår artikel 34 i kapitel IV, där de grundläggande reglerna för lån fastställs. Artikel 34 har följande lydelse: ”affärsbankerna bedriver sin låneverksamhet utifrån den nationella ekonomins och den sociala utvecklingens behov och under ledning av den statliga industripolitiken”, vilket visar att denna bestämmelse inte är vägledande utan snarare är obligatorisk och ger bankerna tydliga instruktioner om att de måste ta hänsyn till den statliga industripolitiken när de bedriver sin utlåningsverksamhet. Kommissionen noterade även att statsrådets beslut nr 40 fastställer att alla finansinstitut ska ge kreditstöd endast till främjade projekt samt utfäster att det kommer att genomföras ”andra förmånliga strategier för de främjade projekten”. Även om det anges i artikel 17 i beslutet att bankerna ska respektera kreditgivningsprinciperna så kunde kommissionen i denna undersökning inte konstatera huruvida så var fallet i praktiken. Tvärtom tillhandahölls lån till de exporterande tillverkarna oavsett deras ekonomiska situation och kreditvärdighet.

(250)

När det gäller Exim Bank är det dessutom obestridligt att det rör sig om en politisk bank som direkt bedriver statlig politik, vilket banken själv erkänner. Såsom förklaras på dess webbplats (57) är Exim en statsfinansierad och statsägd politisk bank direkt under statsrådets ledning som har till uppgift att stödja bland annat Kinas utrikeshandel och genomföra strategin ”Going global”.

(251)

Mot denna bakgrund drog kommissionen slutsatsen att de kinesiska myndigheterna har skapat ett regelverk för utlåning till främjade industrier som måste följas av bankens chefer och tillsynsstyrelsemedlemmar, vilka utsetts av de kinesiska myndigheterna och är ansvariga inför dem. Detta regelverk gav inte bankens chefer och tillsynsstyrelsemedlemmar något manöverutrymme att välja huruvida de skulle följa regelverket eller inte med avseende på de exporterande tillverkare som ingick i urvalet, vilket försatte ledningen för banken i en beroendeställning. Följaktligen använde sig de kinesiska myndigheterna av regelverket för att utöva meningsfull kontroll över den samarbetsvilliga statsägda bankens handlande när denna tillhandahöll lån till industrin för optiska fiberkablar.

(252)

Som anges i skäl 241 inhämtade kommissionen även konkret bevisning för att det utövas meningsfull kontroll på grundval av konkreta lån. Den samarbetsvilliga statsägda banken tillhandahöll emellertid inte vissa nödvändiga uppgifter, som om bankens specifika kreditriskbedömning avseende de företag som ingick i urvalet. I avsaknad av konkreta bevis för sådana kreditriskbedömningar undersökte kommissionen den övergripande rättsliga ramen för utlåning till främjade industrier såsom industrin för optiska fiberkablar tillsammans med den samarbetsvilliga statsägda bankens agerande och fastställde att banken inte tillämpade marknadsbaserade kreditriskbedömningar. Såsom förklaras i skäl 244 beviljades dessutom lån till de två grupperna av exporterande tillverkare i urvalet till räntor som låg under eller nära PBOC:s riskfria referensräntor och lånens styrränta, oavsett tillverkarnas finansiella situation och kreditrisk. Med tanke på riskprofilen för de exporterande tillverkare som ingick i urvalet och som beskrivs i avsnitt 3.5.3.3 och med tanke på att de exporterande tillverkarna, enligt kommissionens riskanalys, borde ha fått kreditbetyget BB och därför borde ha betalat räntor betydligt över den riskfria räntan, drog kommissionen slutsatsen att lånen i fråga tillhandahölls under marknadsräntorna.

(253)

Kommissionen drar slutsatsen att de kinesiska myndigheterna utövade en meningsfull kontroll över den samarbetsvilliga statsägda banken vad gäller bankens utlåningspolitik och riskbedömning i samband med utlåning till industrin för optiska fiberkablar.

(254)

Kommissionen fastställde att det delvis samarbetsvilliga statsägda finansinstitutet tillämpade den rättsliga ram som anges ovan i utövandet av myndighetsuppgifter med avseende på sektorn för optiska fiberkablar. Det agerade således som ett offentligt organ i den mening som avses i artikel 2 b i grundförordningen jämförd med artikel 3.1 a i) i grundförordningen och i enlighet med relevant WTO-praxis.

(255)

Såsom anges i skäl 218 besvarade ingen av de andra statsägda finansinstituten som tillhandahöll lån till företagen i urvalet det särskilda frågeformuläret. De kinesiska myndigheterna tillhandahöll endast viss information om ägandeförhållandena för ett antal banker, men inte om deras styrning, riskbedömning och inte heller avseende specifika lån till industrin för optiska fiberkablar.

(256)

Följaktligen beslutade kommissionen, i överensstämmelse med slutsatserna i avsnitt 3.2.1, att använda sig av tillgängliga uppgifter för att fastställa huruvida dessa statsägda finansinstitut är att betrakta som offentliga organ.

(257)

De kinesiska myndigheterna angav att följande banker, vilka tillhandahållit lån till den grupp av exporterande tillverkare som ingick i urvalet i denna undersökning, helt eller delvis ägdes av staten eller av statsägda juridiska personer. Agricultural Bank of China, Bank of China, Bank of Communications, Bank of Jiangsu, Bank of Kunlun, Bank of Nanjing, Bank of Ningbo, China CITIC Bank China Development Bank, China Construction Bank, China Everbright Bank, China Guangfa Bank, China Merchants Bank, China Minsheng Bank, Hankou Bank, Industrial Bank, Industrial and Commercial Bank of China (ICBC), Ping An Bank, Postal Savings Bank, Shanghai Pudong Development Bank, samt Zheshang Bank.

(258)

Med användning av offentligt tillgängliga uppgifter såsom bankernas webbplatser, årsrapporter samt information i adresskataloger och på internet, konstaterade kommissionen vidare att följande finansinstitut som tillhandahållit lån eller finansiell leasing till de två grupperna av exporterande tillverkare som ingick i urvalet helt eller delvis ägdes av staten eller statsägda juridiska personer.

(259)

Kommissionen fastställde vidare, i avsaknad av specifik information från finansinstituten i fråga som tyder på motsatsen, de kinesiska myndigheternas ägarskap och kontroll på grundval av de formella indikationerna av samma skäl som anges i punkt 1. På grundval av tillgängliga uppgifter föreföll det som om framför allt chefer och tillsynsstyrelsemedlemmar i de icke-samarbetsvilliga statsägda finansinstituten tillsätts av de kinesiska myndigheterna och är ansvariga inför de kinesiska myndigheterna på samma sätt som i den samarbetsvilliga statsägda banken.

(260)

Vad gäller utövandet av en meningsfull kontroll ansåg kommissionen att undersökningsresultaten för de samarbetsvilliga statsägda finansinstituten kunde anses vara representativa även för de icke-samarbetsvilliga statsägda finansinstituten. Det regelverk som analyseras i punkt 1 är tillämpligt på dem på samma sätt. Eftersom det inte finns något som tyder på motsatsen, och på grundval av tillgängliga uppgifter (58) gäller precis som var fallet för den samarbetsvilliga statsägda banken att det även här saknas konkret bevisning vad gäller kreditbedömningar.

(261)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionens argument var otillräckliga och drog slutsatsen att alla andra statsägda finansinstitut, i likhet med Exim Bank, också utgjorde offentliga organ. De kinesiska myndigheterna hävdade att kommissionen förlitade sig på tidigare antisubventionsärenden och sina egna slutsatser beträffande de samarbetsvilliga statsägda finansinstituten och att den inte hade gjort någon analys från fall till fall och inte tagit hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall eller för vart och ett av de icke-samarbetsvilliga finansinstituten. De kinesiska myndigheterna hävdade vidare att kommissionen inte lagt fram tillräckliga bevis för förekomsten av meningsfull kontroll över de statsägda finansinstituten, eftersom kommissionen anger att dessa institutioners chefer och tillsynsmyndigheter förefaller utses av de kinesiska myndigheterna.

(262)

I detta hänseende erinrade kommissionen om att den varit tvungen att använda sig av tillgängliga uppgifter eftersom de andra statsägda bankerna inte samarbetade. Kommissionen drog slutsatsen att informationen från tidigare undersökningar i kombination med formella indikationer på kontroll och undersökningens egna resultat rörande Exim Bank och rörande bankernas faktiska handlande när det gäller de exporterande tillverkarna kan anses utgöra de bästa tillgängliga uppgifterna i detta ärende. De kinesiska myndigheterna hade hursomhelst inte kunnat lämna någon bevisning eller komma med några argument som motbevisade kommissionens undersökningsresultat om att de andra statsägda banker som tillhandahöll lån till företagen i urvalet är offentliga organ i den mening som avses i artikel 2 b jämförd med artikel 3.1 a i) i grundförordningen. Kommissionen vidhöll därför sin ståndpunkt.

(263)

Mot bakgrund av ovanstående fastställde kommissionen att alla statsägda kinesiska finansinstitut som tillhandahöll finansiering till de två grupperna av exporterande tillverkare som ingick i urvalet är offentliga organ i den mening som avses i artikel 2 b jämförd med artikel 3.1 a i i grundförordningen.

(264)

Även om de statsägda finansinstituten inte skulle betraktas som offentliga organ, fastställde kommissionen att de på grundval av samma information skulle anses ha anförtrotts eller ålagts av de kinesiska myndigheterna att utföra funktioner som normalt ligger inom myndigheternas befogenhet i den mening som avses i artikel 3.1 a iv i grundförordningen av samma orsaker som anges i avsnitt 3.5.1.2. Deras beteende skulle därför i vilket fall som helst tillskrivas de kinesiska myndigheterna.

(265)

Följande finansinstitut ansågs vara privatägda på grundval av undersökningsresultaten i tidigare antisubventionsundersökningar (59) och kompletterande offentligt tillgänglig information: HSBC, CITI Bank China, Zijin Rural Commercial Bank, Mizuho Bank, Sumitomo Mitsui Banking (China), MUFG Bank, Bohai international Trust Co., Ltd., samt Hubei Rural Credit Cooperative. Kommissionen analyserade om de kinesiska myndigheterna hade anförtrott eller ålagt dessa finansinstitut funktioner vad gäller att bevilja subventioner till sektorn för optiska fiberkablar i den mening som avses i artikel 3.1 a iv i grundförordningen.

(266)

Enligt WTO:s överprövningsorgan anses ”anförtroende” äga rum när en myndighet ger ansvar till ett privat organ och ”åläggande” avser situationer där en myndighet utövar sina befogenheter över ett privat organ (60). I bägge fallen använder sig en myndighet av ett privat organ som ett ombud för att genomföra det finansiella bidraget och ”i de flesta fall kan det antas att ett anförtroende eller åläggande av funktioner till ett privat organ omfattar någon form av hot eller incitament” (61). Samtidigt medger artikel 3.1 a iv inte att medlemsstaterna inför utjämningsåtgärder för produkter ”i de fall en myndighet enbart utövar sina allmänna föreskrivande befogenheter” (62) eller när ett statligt ingripande som ”i vissa fall men inte i andra kan leda till ett visst resultat uteslutande beroende på de faktiska omständigheterna och marknadsaktörernas utövande av sitt fria val” (63). ”Anförtroende” och ”åläggande” innebär i stället att ”myndigheterna har en mer aktiv roll än att bara inta en stödjande hållning” (64).

(267)

Kommissionen noterade att regelverket rörande den industri som nämns i skälen 232–238 är tillämpligt på alla finansinstitut i Kina, inbegripet privatägda finansinstitut. Detta illustreras av att banklagen och CBIRC:s olika föreskrift omfattar alla Kinafinansierade och utlandsfinansierade banker som faller under CBIRC:s förvaltning.

(268)

De flesta låneavtalen med privata finansinstitut hade dessutom liknande villkor som avtalen med statsägda banker, och de utlåningsräntor som tillhandahölls av de privata finansinstituten var ungefär desamma som de räntesatser som de statsägda finansinstituten tillhandahöll.

(269)

Eftersom de privata finansinstituten inte lämnat någon information som stred mot kommissionens resultat drog kommissionen slutsatsen att alla finansinstitut (även privata finansinstitut) i Kina som står under CRBC:s tillsyn för såvitt angår industrin för optiska fiberkablar har anförtrotts eller ålagts funktioner av staten i den mening som avses i artikel 3.1 a iv) första strecksatsen i grundförordningen i form av genomförande av politiska åtgärder och tillhandahållande av lån till förmånliga räntor till industrin för optiska fiberkablar (65) .

(270)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte hade bevisat att de kinesiska myndigheterna hade anförtrott uppdrag åt bankerna eller gett instruktioner, och särskilt att kommissionen inte kunnat belägga en koppling mellan staten och alla finansinstituts specifika beteende. De kinesiska myndigheterna hävdar att de utövar sina allmänna regleringsbefogenheter genom att enbart ge vägledning eller uppmuntran och att detta inte är tillräckligt för bevisa anförtroende eller åläggande. Det måste föreligga någon form av hot eller incitament. Enligt de kinesiska myndigheterna förbjuder banklagen uttryckligen de kinesiska myndigheternas inblandning och de allmänna lånereglerna och beslut nr 40 ger endast vägledning och är inte obligatoriska eller rättsligt bindande. Dessutom hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte hade fullgjort sin skyldighet att genomföra en sådan analys för varje enhet.

(271)

Kommissionen instämde inte i detta påstående. Eftersom det regelverk som förklaras i skälen 232–239, som gäller för alla banker i Kina, är rättsligt bindande, vilket bekräftas i skälen 248 och 249, är regelverket inte bara en uppmuntran eller vägledning från regeringens sida. Kommissionen har redan fastställt i skäl 239 att beslut nr 40 fastställer att alla finansinstitut ska ge kreditstöd endast till främjade projekt, även om det anges i artikel 17 i samma beslut att bankerna ska respektera kreditgivningsprinciperna. Vidare fastställer kommissionen i skäl 251 att de kinesiska myndigheterna förlitar sig på detta regelverk för att utöva meningsfull kontroll över finansinstituten och inte lämnar dem något manöverutrymme för att välja att genomföra den eller inte. Det finns därför en tydlig koppling mellan de kinesiska myndigheterna och de privata bankernas särskilda beteende, vilket visar på anförtroende och åläggande från de kinesiska myndigheternas sida.

(272)

Dessutom erinrade kommissionen om att den varit tvungen att använda sig av tillgängliga uppgifter eftersom de privata bankerna inte samarbetade. Eftersom endast en statsägd bank samarbetade till viss del använde kommissionen tillgängliga uppgifter om banken, som bevisligen är ett offentligt organ, och jämförde uppgifterna med de lånevillkor som de icke-samarbetsvilliga privata bankerna erbjöd. Vid dubbelkontrollen på distans av företagen i urvalet framkom det inte några större skillnader mellan de lånevillkor och räntor som erbjöds av de privata finansinstituten och de lånevillkor och räntor som erbjöds av de statsägda finansinstituten. Det faktum att det fanns en överlappning mellan räntesatserna visar att de privata bankerna också tillhandahöll lån till räntor under marknadsmässiga villkor i enlighet med det regelverk som nämns ovan. De kinesiska myndigheternas påstående om att kommissionen inte hade fullgjort sin skyldighet att genomföra en sådan analys för varje enhet är därför ogrundat.

(273)

Kommissionen bekräftade därför slutsatsen att alla finansinstitut, även privata finansinstitut, i Kina, för såvitt angår industrin för optiska fiberkablar, har anförtrotts eller ålagts funktioner av staten i den mening som avses i artikel 3.1 a iv) första strecksatsen i grundförordningen vad gäller att genomföra politiska åtgärder och tillhandahålla lån till förmånliga räntor till industrin för optiska fiberkablar.

(274)

I tidigare antisubventionsundersökningar har kommissionen redan fastställt att inhemska kreditbetyg för kinesiska företag inte var tillförlitliga, på grundval av en undersökning som offentliggjordes av Internationella valutafonden (66) och som visar på en skillnad mellan internationella och kinesiska kreditbetyg, i kombination med undersökningsresultaten för de företag som ingick i urvalet. Enligt IMF värderas över 90 % av de kinesiska obligationerna från AA till AAA av lokala kreditvärderingsinstitut. Detta är inte jämförbart med andra marknader, t.ex. EU eller Förenta staterna. Exempelvis får mindre än 2 % av företagen så höga kreditbetyg på den amerikanska marknaden. Kinesiska kreditvärderingsinstitut är således i hög grad inriktade på den övre delen av bedömningsskalan. De har mycket breda bedömningsskalor och tenderar att samla obligationer med väsentligt olika kreditrisker i en bred betygskategori (67). Enligt den Bloombergs översikt över kinesiska obligationsmarknaden 2021 (68), dominerar följande fem kinesiska lokala kreditvärderingsinstitut obligationsmarknaden: China Chengxin, Dagong, Lianhe, Shanghai Brilliance och Golden credit rating och cirka 90 % av obligationerna ges kreditbetyget AAA av de lokala kreditvärderingsinstituten. Många av emittenterna har dock fått ett lägre globalt kreditbetyg på A och BBB (69) av S&P.

(275)

Dessutom skulle utländska kreditvärderingsinstitut som Standard and Poor’s och Moody’s, i typfallet tillämpa en höjning över emittentens ursprungliga kreditbetyg baserat på en uppskattning av företagets strategiska betydelse för de kinesiska myndigheterna och styrkan av en implicit garanti när de värderar kinesiska obligationer som emitterats utomlands (70).

(276)

Kommissionen fann även ytterligare information för att komplettera denna analys. Först fastställde kommissionen att staten kan utöva ett visst inflytande över marknaden för kreditvärderingsinstitut.

(277)

Enligt de uppgifter som lämnats av de kinesiska myndigheterna fanns det under undersökningsperioden fjorton kreditvärderingsinstitut som var verksamma på Kinas obligationsmarknad, däribland tolv inhemska kreditvärderingsinstitut.

(278)

För det andra finns det inte något fritt tillträde till den kinesiska marknaden för kreditvärderingsinstitut. Det är i huvudsak en stängd marknad, eftersom kreditvärderingsinstitut måste godkännas av Kinas tillsynsmyndighet på värdepappersområdet ( CSRC) eller av PBOC innan de kan starta sin verksamhet (71). PBOC tillkännagav i mitten av 2017 att utländska kreditvärderingsinstitut, på vissa villkor, skulle få utföra kreditvärderingar på en del av den inhemska obligationsmarknaden. Under undersökningsperioden fanns det två utlandsägda kreditvärderingsinstitut och två samriskföretag med kinesiska och utländska ägare som var verksamma på den kinesiska marknaden. Dessa värderingar följer emellertid kinesiska värderingsskalor och är således inte helt jämförbara med internationella skalor, såsom förklaras i skäl 275.

(279)

Slutligen bekräftar en studie av PBOC från 2017 kommissionens slutsatser, där det i slutsatserna anges att ”om investeringsnivån för utländska obligationer är inställd på internationella kreditbetyg BBB-och högre, får den inhemska avkastningen på obligationer värderas på AA-nivå och högre, med hänsyn tagen till skillnaden mellan den genomsnittliga inhemska kreditvärderingen och den internationella kreditvärderingen på sex eller fler steg” (72).

(280)

Mot bakgrund av den situation som beskrivs i skälen 274–279 drog kommissionen slutsatsen att de kinesiska kreditbetygen inte ger en tillförlitlig uppskattning av kreditrisken i de underliggande tillgångarna. Dessa kreditbetyg snedvreds också av de politiska målen för att främja viktiga strategiska industrier, såsom industrin för optiska fiberkablar.

(281)

Kommissionen fastställde att företag i båda grupperna i urvalet använde olika kortfristiga och långfristiga lån för att finansiera sin verksamhet. Dessa lån användes främst för daglig verksamhet, behov av rörelsekapital, särskilda projekt, investeringar eller för att ersätta andra lån. Båda grupperna använde också kortfristiga och långfristiga exportkrediter.

(282)

Under undersökningens gång konstaterade kommissionen att vissa företag i urvalet tog lån i syfte att återbetala lån från andra banker. Med denna praxis kan företagen omfördela sina skulder och erhålla medel för att betala tillbaka tidigare åtaganden, vilket tyder på att de har problem med återbetalningen, om det inte finns några andra anledningar till detta.

(283)

Användningen av lån med det enda syftet att återbetala andra pågående lån anses vara ett tecken på att ett företag inte är i stånd att betala sina kortfristiga låneskulder och därmed uppvisar en ytterligare risk vad gäller dess kort- och långfristiga finansiering.

(284)

Kommissionen konstaterade att en av de exporterande tillverkare som ingick i urvalet fick ett banklån från China Development Bank genom sitt moderbolag. Moderbolaget ingick låneavtal med banken inom ramen för ett så kallat aktieägarlån eller ”anförtrott lån” för ett FoU-projekt som genomfördes av den exporterande tillverkaren, och kanaliserade intäkterna från lånet till den exporterande tillverkaren på samma avtalsvillkor som med banken. Under dubbelkontrollen på distans förklarade det berörda företaget att China Development Bank förfogar över särskilda projektmedel som endast kan tillhandahållas i form av lån till centralt ägda enheter, som står under SASAC:s direkta kontroll. Lånet förhandlades dock direkt mellan den exporterande tillverkaren och banken. I låneavtalet anges dessutom att banken ger moderbolaget i uppdrag att bevilja den exporterande tillverkaren det ”anförtrodda lånet” som kapitalinsats till projektet.

(285)

Kommissionen fastställde vidare att China Development Bank Fund är en policyinriktad investeringsorganisation som främst stöder ”projekt inom av staten erkända nyckelsektorer” genom ” projektkapitalinvesteringar, investeringar i enheter, lån till aktieägare och investeringar i lokala investerings- och finansieringsfonder för företag, för att fylla luckorna i nyckelprojekt” (73).

(286)

Mot bakgrund av att den exporterande tillverkaren i urvalet använde lånebeloppet för sina egna projekt, att lånet förhandlades direkt mellan den exporterande tillverkaren i urvalet och banken och att den exporterande tillverkaren hade ett låneavtal med sitt moderbolag som motsvarade avtalet mellan moderbolaget och banken, ansåg kommissionen att moderbolaget endast hade rollen som mellanhand och kom överens med China Development Bank om att lånet skulle beviljas den exporterande tillverkaren. Kommissionen räknade därför lånet i fråga som finansiering från banken till den berörda exporterande tillverkaren.

(287)

Som visats i skälen 232–238 åläggs finansinstituten i flera rättsliga dokument som är särskilt inriktade på företag i sektorn att tillhandahålla lån till förmånliga räntor till industrin för optiska fiberkablar. Dessa dokument visar att finansinstituten endast beviljar förmånlig finansiering till ett begränsat antal industrier/företag som följer de kinesiska myndigheternas politik. Kommissionen ansåg att hänvisningen till industrin för optiska fiberkablar är tillräckligt tydlig, eftersom denna industri identifieras antingen genom sitt namn eller genom en hänvisning till den produkt som den tillverkar, eller till den industrigrupp som den tillhör. Såsom förklaras i skäl 286 gynnades en av de exporterande tillverkarna i urvalet av lån från China Development Bank Fund, som stöder ”projekt inom av staten erkända nyckelsektorer”. Det faktum att de kinesiska myndigheterna stödjer en begränsad grupp av främjade industrier, i vilken industrin för optiska fiberkablar ingår, gör dessutom denna subvention selektiv.

(288)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna och ZTT-gruppen att lånen i fråga inte var selektiva. De kinesiska myndigheterna anser att kommissionen inte har visat att den lagstiftning enligt vilken det ekonomiska stödet beviljas uttryckligen begränsar tillgången till stödet och att inget av de dokument som kommissionen hänvisar till är inriktat på industrin för optiska fiberkablar, då denna, enligt de kinesiska myndigheterna, inte är en främjad industri i Kina.

(289)

I detta avseende noterade kommissionen att även om det i de dokument som förtecknas i skäl 232, särskilt beslut nr 40, banklagen och de allmänna lånereglerna inte på detaljnivå specificeras vilka de främjade industrierna är och även om industrin för optiska fiberkablar inte nämns specifikt, hänvisas det i dokumenten till de kinesiska myndigheternas industripolitik för att stödja främjade industrier. Såsom konstateras i avsnitt 3.1 är industrin för optiska fiberkablar en främjad industri. När de läses tillsammans visar de berörda dokumenten att de kinesiska myndigheterna ålade finansinstituten att beakta de kinesiska myndigheternas industripolitik i sin utlåningsverksamhet och att finansinstituten enligt denna industripolitik är skyldiga att ge kreditstöd till främjade projekt. Detta innebär att de kinesiska myndigheterna uttryckligen stöder en begränsad grupp av främjade industrier, däribland industrin för optiska fiberkablar. Subventionen är därför selektiv. Kommissionen vidhöll därför sina slutsatser.

(290)

Kommissionen drog därför slutsatsen att subventioner i form av förmånliga lån inte är allmänt tillgängliga för alla industrier, utan selektiva i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen.

(291)

Kommissionen beräknade storleken på den utjämningsbara subventionens storlek på grundval av den förmån som mottagarna fick under undersökningsperioden. I enlighet med artikel 6 b i grundförordningen anses den förmån som mottagaren får vara skillnaden mellan det räntebelopp som företaget betalar för det förmånliga lånet och det belopp som företaget skulle betala för ett jämförbart kommersiellt lån som företaget hade kunnat få på marknaden.

(292)

Som förklaras i avsnitten 3.5.1 och 3.5.2 är de lån som ges av kinesiska finansinstitut ett tecken på betydande statliga ingripanden och de räntor som ges är inte de räntor som normalt skulle råda på en fungerande marknad.

(293)

Företagsgrupperna i urvalet skiljer sig åt vad gäller deras allmänna ekonomiska situation. De fick samtliga någon form av lån under undersökningsperioden, vilka till exempel hade olika löptider, säkerhet, garantier och andra villkor. Av dessa två skäl hade varje företag en genomsnittlig ränta som baserades på dess egna lån.

(294)

Kommissionen bedömde den ekonomiska situationen för varje grupp av exporterande tillverkare i urvalet för att återspegla dessa specifika villkor. Kommissionen tillämpade den beräkningsmetod för förmånsfinansiering genom lån som fastställs i antisubventionsundersökningen om varmvalsade platta produkter med ursprung i Kina och i antisubventionsundersökningarna om däck med ursprung i Kina respektive om vissa vävda och/eller sydda glasfibermaterial med ursprung i Kina (74) och vilken förklaras i skälen nedan. Följaktligen beräknade kommissionen förmånen av den förmånliga finansieringen i form av lån för varje grupp av exporterande tillverkare i urvalet på individuell basis och fördelade förmånen till den berörda produkten.

(295)

Kommissionen noterade att de exporterande tillverkarna i FTT-gruppen tilldelades ett kreditbetyg på AAA av kinesiska kreditvärderingsinstitut, medan kreditbetygen för deras närstående företag varierade mellan B och AAA. Med hänsyn till att de kinesiska kreditbetygen är snedvridna rent generellt (se avsnitt 3.5.2) drog kommissionen slutsatsen att dessa betyg inte är tillförlitliga.

(296)

Såsom anges i skälen 243–253 tillhandahöll de kinesiska långivande finansinstituten inte några kreditprövningar i denna undersökning. För att kommissionen skulle kunna fastställa förmånen måste den därför bedöma om räntesatsen för de lån som beviljats FTT-gruppen låg på en marknadsmässig nivå.

(297)

De exporterande tillverkarna i FTT-gruppen uppgav att de hade en generellt lönsam ekonomisk situation med vinstmarginaler på mellan 1 % och 3 % enligt deras egen redovisning, även om de vinstmarginalerna ligger långt under den vinstmarginal som i allmänhet är att vänta inom industrin för optiska fiberkablar där vinstmarginalen fastställdes till 12,4 % i den separata antidumpningsundersökningen.

(298)

En av de exporterande tillverkarna i FTT-gruppen använde kort- och långfristiga lån för att finansiera sin verksamhet. Kommissionen bedömde företagets kortfristiga likviditet och solvens på lång sikt.

(299)

När det gäller kortfristig likviditet använde kommissionen likviditetskvoter som balanslikviditet, kassalikviditet, likviditetstal och kassaflödeskvot. Dessa kvoter mäter företagets förmåga att betala kortfristiga skulder. Under undersökningsperioden uppvisade företaget i genomsnitt en balanslikviditetskvot på 1,1. Även om balanslikviditetskvoten ligger något över 1, är företagets omsättningstillgångar bara tillräckliga för att betala de kortfristiga förpliktelserna, vilket inte är tillräckligt för att motivera ett högt kreditbetyg, för vilket ett företag bör ha en kvot på minst 2. Företagets kassalikviditet var 0,8 år 2019 och 0,6 år 2020, men referensvärdet för kassalikviditet bör vara minst 1. Faktum är att ett företag som har en kassalikviditetskvot under 1 sannolikt inte kan betala sina skulder på kort sikt. Företagets likviditetstal var i genomsnitt 0,1 under undersökningsperioden. Företaget hade därför inte tillräckliga likvida medel för att betala sina kortfristiga skulder. Företaget uppvisade också ett negativt kassaflöde från den löpande verksamheten under 2019 och 2020. Kvoten för kassaflödet från den löpande verksamheten var - 0,07 år 2019 och - 0,00007 år 2020. En kvot för kassaflödet från den löpande verksamheten som är lägre än 1 innebär att företaget inte har genererat tillräckligt med likvida medel för att täcka sina kortfristiga skulder.

(300)

Med tanke på de likviditetsindikatorer som beskrivs i skäl 299 drog kommissionen slutsatsen att det berörda företaget uppvisade kortsiktiga likviditetsproblem, något som gör det till ett företag med en hög skuldprofil.

(301)

Kommissionen grundade bedömningen av den långsiktiga solvensrisken på olika solvenskvoter, som skuldkvoter och kapitaltäckningskvoter. Kapitaltäckningskvoterna mäter företagets förmåga att betala sina långfristiga skulder. Kapitaltäckningskvoter används av långivare och obligationsinvesterare vid bedömningen av ett företags kreditvärdighet.

(302)

Skuldkvoter mäter skuldbeloppet, särskilt långfristiga skulder. Företaget hade en hög skuldsättningsgrad (på 0,67, vilket innebär att 67 % av företagets tillgångar finansieras genom skulder. Balansomslutningen var 1,9 under 2019 och 2,8 under 2020, vilket visar att företaget finansierar sin verksamhet huvudsakligen genom skulder. Ju högre skuldsättningsgraden och balansomslutningen är desto större är företagets finansiella risk.

(303)

Kapitaltäckningskvoterna mäter företagets förmåga att betala skulder och fullgöra finansiella förpliktelser. Företaget grundade sin bedömning på räntetäckningsgraden och kvoten mellan kassaflöde från den löpande verksamheten och skuld. Räntetäckningsgraden visar ett företags förmåga att finansiera räntekostnader. Räntetäckningsgraden var 1,4 under 2019 och 0,6 under 2020. Inom finansiell analys tyder en räntetäckningsgrad på mindre än 1,5 på att företaget har svårt att täcka sina ränteutgifter. Kvoten mellan kassaflöde från den löpande verksamheten och skuld visar företagets förmåga att betala tillbaka en skuld med likvida medel från den löpande verksamheten. Företagets genomsnittliga kvot mellan kassaflöde från den löpande verksamheten och skuld under undersökningsperioden var - 6 % under 2019 och - 0,006 % under 2020. Detta innebär att företaget skulle behöva sexton år enligt 2019 års kvot för att betala tillbaka sin totala skuld med det kassaflöde det genererar genom den löpande verksamheten. Uppgifterna från 2020 visar på en ännu värre situation. Det finns därför tecken som tyder på att företaget skulle ha allvarliga problem med att generera tillräckligt med likvida medel för att betala tillbaka skulden.

(304)

Dessutom har detta företag tagit lån med det enda syftet att återbetala lån från andra banker. Som anges i skälen 282 och 283 anses denna typ av lån vara ett tecken på att ett företag inte är i stånd att betala sina kortfristiga låneskulder och därmed uppvisar en ytterligare risk vad gäller dess kort- och långfristiga finansiering.

(305)

Med tanke på de likviditets- och solvensproblem som beskrivs i skälen 299–304 ansåg kommissionen därför att företaget uppvisade en bräcklig finansiell situation och en hög riskprofil för potentiella långivare och investerare.

(306)

Den andra exporterande tillverkaren i gruppen hade inga lån. Kommissionen noterade dock att den exporterande tillverkaren finansierade 35 % av sina köp genom bankaccepter, som, såsom fastställs i avsnitt 3.5.4.2, är ett förmånligt kortfristigt finansiellt instrument. Denna tillverkares skuld utgjorde i genomsnitt 61 % av de totala tillgångarna under undersökningsperioden med en skuldsättningsgrad på 0,6, medan den genomsnittliga balansomslutningen under undersökningsperioden var 1,6. Detta innebär att företaget huvudsakligen finansierade sin verksamhet genom skuldsättning, vilket är en riskfaktor.

(307)

Eftersom detta företag huvudsakligen finansierade sin verksamhet genom kortfristig finansiering inriktade kommissionen sin analys på företagets likviditetssituation. Under undersökningsperioden uppvisade företaget i genomsnitt en balanslikviditetskvot på 0,9, en kassalikviditetskvot på 0,7, ett likviditetstal på 0,1 och en kassaflödeskvot på 0,1. Dessa kvoter pekar på likviditetsproblem eftersom de totala kortfristiga skulderna överstiger de totala omsättningstillgångarna och företaget befinner sig i en situation där det inte kan betala sina kortfristiga skulder med sådana likvida medel som genereras av omsättningstillgångarna i den löpande verksamheten. Inom finansiell analys är det allmänt accepterat att likviditetskvoter under 1 är en indikation på likviditetsproblem, vilket av långivande institut betraktas som en risk.

(308)

Med hänsyn till de allvarliga likviditets- och solvensproblem som påpekats i den finansiella analysen beträffande de två exporterande tillverkarna i FTT-gruppen, som beskrivs i skälen 298–307, ansåg kommissionen att FTT-gruppens övergripande finansiella situation motsvarar kreditbetyget BB, vilket är det högsta av de kreditbetyg som inte längre anses ge kreditvärdighet. Hög till högsta kreditvärdighet betyder att kreditvärderingsinstitutet anser att det företag som emitterar obligationer kommer att kunna möta sina betalningsförpliktelser och att banker kan investera i dem.

(309)

På grundval av offentligt tillgängliga uppgifter från Bloomberg använde kommissionen som referensvärde den förväntade premien för obligationer som emitterats av företag med kreditbetyget BB, vilket tillämpades på PBOC:s referensränta för lån, eller efter den 20 augusti 2019, på den låneränta som NIFC (75) tillkännager för att fastställa marknadsräntan.

(310)

Pålägget fastställdes genom att man beräknade den relativa spreaden mellan indexen för företagsobligationer med AA-kreditbetyg i Förenta staterna och företagsobligationer med BB-kreditbetyg i Förenta staterna på grundval av Bloomberg-data för industrisegment. Denna relativa spread lades därefter till den lånereferensränta som offentliggjorts av PBOC, eller efter den 20 augusti 2019, till den utlåningsränta som offentliggjorts av NIFC, den dag lånet beviljades (76) och gällande samma löptid som det berörda lånet. Denna beräkning genomfördes individuellt för vart och ett av de lån som tillhandahållits företagsgruppen.

(311)

För lån som är noterade i utländsk valuta är situationen densamma vad gäller marknadssnedvridningar och bristen på giltig kreditvärdering, eftersom dessa lån beviljas av samma kinesiska finansinstitut. Därför, såsom konstaterats tidigare, användes företagsobligationer med BB-kreditbetyg i relevanta valutor som emitterats under undersökningsperioden för att fastställa ett lämpligt referensvärde.

(312)

Förmånen fastställdes genom att det referensvärde som beskrivs i skäl 310 tillämpades på perioden för lånefinansiering under undersökningsperioden.

(313)

Kommissionen noterade att ZTT-gruppen hade tilldelats kreditbetyget AA av ett kinesiskt kreditvärderingsinstitut 2018. Med hänsyn till att de kinesiska kreditbetygen är snedvridna rent generellt (se avsnitt 3.5.2) drog kommissionen slutsatsen att kreditbetyget AA+ för ZTT-gruppen inte är tillförlitligt.

(314)

Såsom anges i skälen 243–253 tillhandahöll de kinesiska långivande finansinstituten inte uppgifter om kreditprövningen. För att kommissionen skulle kunna fastställa förmånen måste den därmed bedöma om räntesatsen för det lån som beviljats ZTT-gruppen låg på en marknadsmässig nivå.

(315)

De exporterande tillverkarna i ZTT-gruppen hade enligt sin egen redovisning ett allmänt lönsamt ekonomiskt läge.

(316)

Analysen av en av de exporterande tillverkarna i gruppen visade på minskad omsättning i kombination med en betydande ökning av skulderna sedan 2018. Kommissionen noterade att företaget har ändrat sin finansiella hävstång, uttryckt som kvoten för skuldsättningsgraden (77), ökat sitt beroende av extern finansiering och begränsat andelen helägda medel för att finansiera sin tillväxt. Även om företaget befinner sig i en lönsam situation bör det noteras att vinstmarginalen och avkastningen på eget kapital (78) har minskat sedan 2018. På samma sätt konstaterade kommissionen att både de två exporterande tillverkarna och andra närstående företag i gruppen använder kortfristiga lån för att finansiera rörelsekapital för den dagliga verksamheten.

(317)

Kommissionen analyserade ZTT-gruppen utifrån ett konsoliderat tillvägagångssätt och noterade att koncernen emitterade obligationer i syfte att, utöver andra projekt, öka företagets rörelsekapital. Härigenom visar gruppen att den har behov av att fylla på rörelsekapitalet för att tillhandahålla tillräcklig likviditet till den pågående utvidgningen av verksamheten. Dessutom uppvisade ZTT-gruppens bruttovinst under perioden 2015–2018 en nedåtgående trend och bruttovinsten låg också under genomsnittet för jämförbara företag som tillverkar optiska fibrer (79). Undersökningen visade också att Zhongtian Technology Group Co., Ltd, som är de exporterande tillverkarnas moderbolag, emitterade kortfristiga obligationer för återbetalning av skulder. På liknande sätt fastställdes att det förekommit konvertering av skulder till aktier (80).

(318)

Mot bakgrund av detta ansåg kommissionen att gruppens övergripande ekonomiska situation motsvarar ett BB-kreditbetyg, vilket är det högsta av de kreditbetyg som inte längre anses ge kreditvärdighet. Hög till högsta kreditvärdighet betyder att kreditvärderingsinstitutet anser att det företag som emitterar obligationer kommer att kunna möta sina betalningsförpliktelser och att banker kan investera i dem.

(319)

Den premie som kan förväntas för obligationer emitterade av företag med kreditbetyget BB tillämpades sedan på den referensränta för lån som tas ut av PBOC, eller efter den 20 augusti 2019 på den låneränta som NIFC tillkännagav, för att man skulle komma fram till marknadsräntan.

(320)

Pålägget fastställdes genom att man beräknade den relativa spreaden mellan indexen för företagsobligationer med AA-kreditbetyg i Förenta staterna och företagsobligationer med BB-kreditbetyg i Förenta staterna på grundval av Bloomberg-data för industrisegment. Denna relativa spread lades därefter till den referensränta som offentliggjorts av PBOC den dag lånet beviljades eller den låneränta som NIFC tillkännagav och gällande samma löptid som det berörda lånet. Denna beräkning genomfördes individuellt för vart och ett av de lån som tillhandahållits företagsgruppen.

(321)

För lån som är noterade i utländsk valuta är situationen densamma vad gäller marknadssnedvridningar och bristen på giltig kreditvärdering, eftersom dessa lån beviljas av samma kinesiska finansinstitut. Därför, såsom konstaterats tidigare, användes företagsobligationer med BB-kreditbetyg i relevanta valutor som emitterats under undersökningsperioden för att fastställa ett lämpligt referensvärde.

(322)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att lånen i fråga inte medförde någon förmån i den mening som avses i artikel 3.2 i grundförordningen och artikel 1.1 b i subventionsavtalet. De kinesiska myndigheterna ansåg att kommissionen olagligen bortsett från de samarbetsvilliga exporterande tillverkarnas kreditbetyg och motsatte sig den metod som kommissionen använde för att fastställa ett referensvärde, då detta byggde på att de exporterande tillverkarnas kreditbetyg inte beaktades. De kinesiska myndigheterna noterade att även om kommissionens slutsatser om lån i stor utsträckning grundar sig på dess bedömning av de berörda företagens påstått dåliga ekonomiska situation, är kommissionens bedömning i detta avseende felaktig, särskilt när det gäller företagens revolverande lån.

(323)

I detta avseende hänvisade kommissionen till undersökningsresultaten och slutsatserna i avsnitt 3.5.2 där kommissionen visade att de kinesiska kreditbetygen inte ger någon tillförlitlig uppskattning av kreditrisken och att dessa kreditbetyg snedvrids av de kinesiska myndigheternas politiska mål att främja viktiga strategiska industrier. De kinesiska myndigheternas påstående om de samarbetsvilliga exporterande tillverkarnas kreditbetyg är därför ogrundat. För att fastställa ett kreditbetyg som motsvarar riskprofilen för de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna gjorde kommissionen en finansiell analys av de berörda företagen i punkterna 1 och 2, vilken pekade på en finansiell situation som skulle ge kreditbetyget BB. Följaktligen avvisades de kinesiska myndigheternas påstående.

(324)

De kinesiska myndigheterna hävdade också att kommissionen underlåtit att motivera varför den inte använde ett jämförbart lån på den kinesiska marknaden och underlåtit att på grundval av faktiska bevis bevisa att marknaden för lån i Kina snedvrids genom statliga ingripanden. De kinesiska myndigheterna hävdade också att kommissionen, även om den använde sig av externa referensvärden för att fastställa förmåner, inte gjorde de nödvändiga justeringarna av sitt proxyreferensvärde och inte tillräckligt förklarade hur ett sådant referensvärde kan motsvara ett jämförbart kommersiellt lån som finns tillgängligt på marknaden. Enligt de kinesiska myndigheterna borde kommissionen ha beaktat de skillnader som fanns bland annat i fråga om lånens storlek, återbetalningsvillkoren och överväganden som om huruvida lånen faktiskt beviljades eller inte och som påverkar utlåningsräntorna.

(325)

Som förklaras i det föregående betraktades inhemska kinesiska kreditbetyg som tilldelats kinesiska företag som snedvridna på grund av de kinesiska myndigheternas politiska mål att främja viktiga nyckelindustrier och därmed som otillförlitliga. Som en följd av detta var kommissionen tvungen att söka efter ett referensvärde baserat på icke snedvridna kreditbetyg. Kommissionen höll inte med de kinesiska myndigheterna om att den inte hade gjort de nödvändiga justeringarna av proxyreferensvärdet. För det första använde kommissionen PBOC:s referensränta för utlåning och den låneränta som NIFC tillkännagav som utgångspunkt för beräkningen. För det andra fångar den relativa spreaden upp förändringar i de underliggande marknadsvillkoren som inte uttrycks av logiken i en absolut spread. Kommissionen konstaterade att det inte var möjligt att inkludera alla faktorer i den individuella riskbedömningen av en bank i en proxyvariabel. I kommissionens beräkningsmetod beaktas dock parametrarna för individuella lån, såsom startdatum och lånets löptid samt variationer i räntesatsen. De kinesiska myndigheternas påståenden avvisades därför.

(326)

De kinesiska myndigheterna invände mot att den relativa spreaden mellan obligationer med kreditbetyget AA och BB användes som pålägg och lades till PBOC:s räntor. Enligt de kinesiska myndigheterna innebär användningen av en relativ spread en ytterligare snedvridning av beräkningen av den referensränta till vilken kinesiska företag med kreditbetyget BB skulle ha erhållit ett ”jämförbart kommersiellt lån på marknaden” , eftersom PBOC:s referensräntor, under de relevanta åren, var mycket högre än referensräntan i Förenta staterna. Dessutom hävdade de kinesiska myndigheterna att offentligt tillgänglig information visar att unionstillverkare av optiska fiberkablar med kreditbetyget BB emitterar obligationer med betydligt lägre räntor än de kinesiska tillverkarna.

(327)

ZTT-gruppen kommenterade att kommissionen borde ha tillämpat den absoluta spreaden mellan företagsobligationer med kreditbetyget US AA och företagsobligationer med kreditbetyget US BB på PBOC:s referensränta för lån, vilket i tillräcklig grad skulle beakta riskexponeringen mellan företagsobligationer med olika kreditbetyg. Enligt ZTT-gruppen förklarade kommissionen inte varför den använde den relativa spreaden och varför den ansåg att den referensränta som offentliggjorts av PBOC eller den låneränta som offentliggjorts av NIFC motsvarar räntesatsen för ett kreditbetyg på AA.

(328)

Vad gäller kommentaren om användningen av den referensränta som offentliggjorts av PBOC eller den låneränta som offentliggjorts av NIFC som utgångspunkt för beräkningen av referensvärdet, påpekade kommissionen att dessa räntor betraktas som riskfria räntor, vilka med en försiktig metod kan tillämpas på företag med kreditbetyget AA.

(329)

Frågan om användningen av den relativa spreaden i stället för den absoluta spreaden har redan besvarats i tidigare undersökningar (81).

(330)

För det första, gäller att medan kommissionen erkände att affärsbanker vanligen tillämpar ett pålägg uttryckt i absoluta termer, noterade den att denna praxis huvudsakligen verkar grunda sig på praktiska överväganden, eftersom räntan till sist är ett absolut tal. Det absoluta talet är dock en översättning av en riskbedömning som grundar sig på en relativ utvärdering. En relativ utvärdering innebär att fallissemangsrisken för ett företag med betyget BB- är x % mer sannolik än att staten eller ett riskfritt företag fallerar.

(331)

För det andra återspeglar räntor inte bara företagens specifika riskprofil, men också risker som är specifika för länder och valutor. Den relativa spreaden fångar därmed upp förändringar i de underliggande marknadsvillkoren som inte uttrycks av logiken i en absolut spread. De land- och valutaspecifika riskerna varier ofta över tiden och dessa variationer ser olika ut för olika länder. Detta stämmer även i detta fall. Följaktligen varierar de riskfria räntorna avsevärt över tiden och är ibland lägre i Förenta staterna, ibland i Kina. Dessa skillnader härrör från faktorer såsom faktisk och förväntad BNP-tillväxt, ekonomisk optimism och inflationsnivåer. Eftersom den riskfria räntan varierar över tiden kan samma nominella absoluta spread innebära en mycket annorlunda riskbedömning. När en bank till exempel uppskattar en företagsspecifik risk för fallissemang är 10 % högre än den riskfria räntan (relativ uppskattning) kan den resulterande absoluta spreaden ligga mellan 0,1 % (vid en riskfri ränta på 1 %) och 1 % (vid en riskfri ränta på 10 %). Ur en investerares perspektiv är den relativa spreaden således ett bättre mått i och med att det återspeglar storleken på avkastningsspreaden och på grund av det sätt den påverkas av referensräntenivån.

(332)

För det tredje är den relativa spreaden även landsneutral. Om till exempel den riskfria räntan i Förenta staterna är lägre än den riskfria räntan i Kina kommer denna metod att ge högre absoluta pålägg. Om å andra sidan den riskfria räntan i Kina är lägre än den riskfria räntan i Förenta staterna kommer denna metod att ge högre absoluta pålägg.

(333)

Kommissionen ansåg att de kinesiska myndigheternas synpunkter på räntesatserna för företag med BB-kreditbetyg i Europeiska unionen var ogrundade, eftersom den riskfria räntan i Europeiska unionen inte är densamma som den riskfria räntan i Kina och det därför inte är möjligt att jämföra räntorna i absoluta tal.

(334)

ZTT-gruppen hävdade vidare att även om den relativa spreaden är tillämplig ska den tillämpas på baspunkternas del av de rörliga räntorna (vanligen uttryckt i en struktur med referensränta plus baspunkter) och att så är fallet för lån i utländsk valuta, där räntorna uttrycks i form av LIBOR plus räntepunkter. Kreditriskexponeringen avspeglas därför på lämpligt sätt i de räntepunkter som lagts till LIBOR och genom att den relativa spreaden tillämpades på LIBOR beräknade kommissionen en referensränta som var helt frikopplad från företagets kreditbetyg. När det gäller lån i renminbi yuan ska en sådan justering av spreaden endast göras avseende räntepunkter där de rörliga räntorna uttrycks i LRP (illikviditetspremie) plus räntepunkter.

(335)

För lån i utländsk valuta tillämpade kommissionen en konservativ metod genom att använda LIBOR som riskfri referensränta. De räntepunkter som läggs till LIBOR visar de särskilda risker som ett företag löper. För det första gjordes en sådan åtskillnad mellan referensränta och räntepunkter endast för vissa lån till exporterande tillverkare i urvalet. För det andra ansågs dessa räntepunkter också vara snedvridna. Kommissionen ansåg därför att den riskfria räntan ökad med den relativa spreaden är ett lämpligt mått på den ytterligare risken för ett företag med kreditbetyget BB, som de exporterande tillverkare som ingick i urvalet.

(336)

De kinesiska myndigheterna hävdade också att referensvärdet för lån, som baseras på den relativa spreaden mellan företagsobligationer, måste justeras nedåt med tanke på skillnaden mellan de två finansiella instrumenten.

(337)

Kommissionen påpekade att lån och företagsobligationer är skuldinstrument av samma slag. En företagsobligation är i själva verket ett slags lån som stora enheter använder för att anskaffa kapital. Både lån och företagsobligationer tecknas/emitteras för en viss tidsperiod och debiteras ränta/kupongränta. Det faktum att finansiering i form av ett lån tillhandahålls av ett finansinstitut och att finansiering i form av en företagsobligation tillhandahålls av investerare, som i de flesta fall också är finansinstitut, har ingen betydelse för fastställandet av de båda instrumentens centrala egenskaper. Båda instrumenten används för att finansiera affärsverksamhet, innebär samma typ av ersättning och har liknande återbetalningstider och återbetalningsvillkor. Under undersökningen konstaterade kommissionen dessutom att den företagsobligation som emitterades av en av de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna hade en kupongränta och ett syfte som var mycket lika räntorna och syftena med lån med liknande löptid, och att de därför kunde anses vara utbytbara ur tillverkarens synvinkel. Följaktligen avvisade kommissionen de kinesiska myndigheternas påståenden.

(338)

Kommissionen fastställde att båda grupperna av exporterande tillverkare i urvalet dragit nytta av förmånlig finansiering i form av lån under undersökningsperioden. Eftersom det rör sig om ett finansiellt bidrag, en förmån för de exporterande tillverkarna och selektivitet, ansåg kommissionen att förmånlig finansiering i form av lån bör anses vara en utjämningsbar subvention.

(339)

Den subventionsnivå som fastställts för den förmånliga finansieringen i form av lån under undersökningsperioden för de företagsgrupper som ingick i urvalet uppgår till följande:

Förmånlig finansiering: lån

(340)

Syftet med en kreditlina är att fastställa en begränsad kredit som företaget får utnyttja när som helst för att finansiera sin löpande verksamhet, vilket gör finansieringen av rörelsekapital flexibel och omedelbart tillgänglig vid behov. Kommissionen ansåg därför att all kortfristig finansiering av företagen i urvalet, såsom kortfristiga lån, bankaccepter osv., i princip borde täckas av en kreditlina.

(341)

Kommissionen fastställde att kinesiska finansinstitut tillhandahöll kreditlinor till de båda grupper som ingick i urvalet i samband med tillhandahållandet av finansiering. Dessa bestod av ramavtal enligt vilka banken låter företagen i urvalet använda olika skuldinstrument, till exempel aktiekapitallån, bankaccepter, andra typer av handelsfinansiering osv, upp till ett visst högsta belopp.

(342)

Såsom nämns i skäl 340 bör all kortfristig finansiering täckas av en kreditlina. Kommissionen jämförde därför beloppet för de kreditlinor som var tillgängliga för de samarbetsvilliga företagen under undersökningsperioden, med det belopp för kortsiktig finansiering som användes av dessa företag under samma period, för att fastställa huruvida all kortsiktig finansiering omfattades av en kreditlina. Om beloppet för den kortsiktiga finansieringen översteg kreditlinans tak ökade kommissionen beloppet för den befintliga kreditlinan med det belopp som faktiskt togs i anspråk av de exporterande tillverkarna utöver detta tak.

(343)

Under normala marknadsförhållanden skulle sådana kreditlinor normalt vara föremål för en ”överenskommelse”- eller ”åtagande”-avgift för att kompensera för bankens kostnader och risker liksom för årsavgifter som tas ut på ett tidigt stadium för att förlänga kreditlinornas löptid. Kommissionen fann dock att samtliga båda grupperna av företag i urvalet drog nytta av kreditlinor som tillhandahölls avgiftsfritt. Därför beviljades båda företagsgrupperna en förmån i den mening som avses i artikel 6 d i grundförordningen.

(344)

Såsom nämns i skäl 116 ska finansinstitut enligt beslut nr 40 tillhandahålla kreditstöd till främjade industrier.

(345)

Kommissionen ansåg att kreditlinor utgör en annan form av förmånsstöd från finansiella institut till främjade industrier såsom sektorn för optiska fiberkablar. Som anges i avsnitt 3.1 är sektorn för optiska fiberkablar bland de främjade industrierna och därför berättigad till alla möjliga typer av finansiellt stöd.

(346)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att de kreditlinor som det påstås att industrin för optiska fiberkablar beviljas inte är specifika och att kommissionen inte kunnat visa hur tillgången till kreditlinor uttryckligen begränsats till industrin för optiska fiberkablar. De kinesiska myndigheterna betonade att alla företag i Kina, oavsett industrityp, har samma möjligheter att erhålla kreditlinor. Detta påstående upprepades av FTT-gruppen.

(347)

I detta avseende noterade kommissionen att de kinesiska myndigheternas påstående om att alla företag i Kina kan erhålla kreditlinor är olämpligt. De kinesiska myndigheterna kunde inte bevisa att andra företag i Kina har samma möjlighet att få de förmånliga villkor som iakttagits för industrin för optiska fiberkablar. Eftersom kreditlinor är nära kopplade till andra typer av förmånlig finansiering som lån och eftersom de utgör en del av det kreditstöd som ges särskilt till främjade industrier (se skäl 239) är den selektivitetsanalys som beskrivs i avsnitt 3.5.3.2 avseende lån också tillämplig på kreditlinor. Dessa påståenden avvisades därför.

(348)

I enlighet med artikel 6 d ii i grundförordningen anser kommissionen att den förmån som mottagaren därmed erhåller vara skillnaden mellan det belopp som företaget betalar för kreditlinor som beviljats eller förnyats av det kinesiska finansinstitutet, och det belopp som företaget skulle betala för en likvärdig kommersiell kreditlina på marknaden.

(349)

De lämpliga referensvärdena för arrangemangsavgiften och förnyelseavgiften fastställdes till 1,5 % respektive 1,25 % på grundval av offentligt tillgängliga uppgifter (82) och referensvärden som använts i tidigare undersökningar (83).

(350)

I princip ska arrangemangsavgiften och förnyelseavgiften betalas som ett engångsbelopp vid den tidpunkt då en ny kreditlina öppnas eller då en befintlig kreditlina förnyas. Vid beräkningen tog kommissionen emellertid hänsyn till kreditlinor som öppnats eller förnyats före undersökningsperioden, men som var tillgängliga för grupperna i urvalet under undersökningsperioden och de kreditlinor som öppnats eller förnyats under undersökningsperioden. Därefter beräknade kommissionen förmånen på grundval av den period under undersökningsperioden under vilken kreditlinan fanns tillgänglig.

(351)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter kommenterade de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte kunde visa att kreditlinor innebar en förmån. De kinesiska myndigheterna hävdade att kommissionen inte har visat att det ekonomiska stödet i fråga gör att mottagaren befinner sig i en bättre situation än den skulle ha varit utan stödet.

(352)

Såsom påpekas i skäl 343 tas det under normala marknadsförhållanden ut en ”arrangemangs- eller åtagandeavgift” för kreditlinor och en ”förnyelseavgift” varje år när kreditlinornas giltighet förlängs. Med hänsyn till det faktum att de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna beviljades avgiftsfria kreditlinor bestod förmånen av de belopp för på de arrangemangs- och förnyelseavgifter som företagen annars skulle ha betalat. De besparingar i form av ej betalda avgifter som företagen gjorde innebar att de befann sig i en bättre situation ur ekonomisk synpunkt. Påståendet avvisades därför.

(353)

FTT-gruppen hävdade att öppnandet av en kreditlina inte är ett finansiellt bidrag. FTT-gruppen uppgav att kreditlinor endast innebär att det fastställs en kreditgräns som ett företag kan använda för att anskaffa rörelsekapital eller finansiella instrument och att det inte finns några internationellt accepterade standarder för hur de öppnade kreditlinorna ska genomföras och att det inte finns några bevis för att avgifter tillämpas allmänt och obligatoriskt av alla banker i världen och att kommissionen grundade sin bedömnings- och referensavgift på endast en bank, dvs. HSBC. FTT-gruppen hävdade att avgifterna ifråga bara är bankens hanteringsavgifter och att dessa inte är kopplade till eventuella risker i samband med öppnande eller förnyande av en kreditlina. De kinesiska myndigheterna hävdade också att kommissionen gjorde fel när den fastställde ett lämpligt referensvärde.

(354)

Kommissionen klargjorde att den har grundat sin slutsats om tillämpningen av arrangemangs- och förnyelseavgifter och om ett lämpligt referensvärde på offentligt tillgängliga uppgifter. I skäl 349 hänvisar kommissionen till undersökningsresultat i tidigare antisubventionsärenden och till praxis vid två stora internationella banker, dvs. HSBC och Barclays Bank (84), vilka använts för fastställandet av ett lämpligt referensvärde. Mot bakgrund av tillgänglig information ansåg kommissionen att det var lämpligt att tillämpa ett referensvärde på 1,5 % för arrangemangsavgiften och ett referensvärde på 1,25 % för förnyelseavgiften. Kommissionen instämde inte i FTT-gruppens påstående om att avgifterna ifråga bara är bankens hanteringsavgifter och inte kopplade till eventuella risker i samband med öppnande eller förnyande av en kreditlina. Enligt praxis inom affärsvärlden tar långivaren ut en åtagandeavgift från låntagaren för att kompensera för kostnaderna för att hålla kreditlinan öppen och de finansiella resurserna tillgängliga. Avgiften är också en säkerhet för att långivaren ska hålla kreditlinan öppen på de villkor som överenskommits och kompenserar för de risker som följer av en öppen kreditlina (85). Inom affärsvärlden fungerar en öppen kreditlina på samma sätt som ett kreditkort gör för privatpersoner, dvs. banken tar alltid ut avgifter för kreditkortet och för att den stäööer ett givet belopp till förfogande. Därför tillbakavisades dessa påståenden.

(355)

ZTT-gruppen invände mot kommissionens påstående att en kreditlina med en bank är en förutsättning för att få finansiering från den senare och gav exempel på banker i världen som inte behöver några kreditlinor för att tillhandahålla lån på ad hoc-basis. Enligt ZTT-gruppen är kreditlinor ramavtal, enligt vilka banken gör det möjligt för ett företag att använda olika skuldinstrument inom ett visst högsta kreditbelopp utan omförhandling. Detta utesluter dock inte att fristående lån beviljas företag som bedöms från fall till fall utan en tidigare kreditlina. ZTT-gruppen höll inte heller med om att arrangemangs- eller förnyelseavgifter tas ut för alla kreditlinor, särskilt inte de som beviljats stora och sofistikerade kunder. ZTT-gruppen hävdade att de referensavgifter som kommissionen använder är för höga och gav exempel på avgifter som tas ut av Lloyds (upp till 1,5 % för arrangemangsavgifter och 1 % för förnyelseavgifter) och HSBC, vars exakta avgifter verkar fastställas bilateralt/genom avtal.

(356)

För det första, och som förklaras i skäl 340 är syftet med en kreditlina att fastställa en begränsad kredit som företaget får utnyttja när som helst för att finansiera sin löpande verksamhet, vilket gör finansieringen av rörelsekapital flexibel och omedelbart tillgänglig vid behov. Med hänsyn till den praxis för kortfristig finansiering som användes av de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna i urvalet, dvs. bankaccepter och kortfristiga lån för rörelsekapital, för vilka finansiella resurser måste vara omedelbart tillgängliga, samt det faktum att företagen för det mesta endast hade muntliga kreditöverenskommelser utan skriftliga underlag, ansåg kommissionen att all kortfristig finansiering av företagen i urvalet skulle kunna täckas av ett enda kreditinstrument. Denna slutsats är endast tillämplig på kortfristig finansiering och gäller inte långsiktig finansiering, som är föremål för förhandlingar från fall till fall. För det andra, beträffande påståendet att alla kreditlinor, särskilt de som överenskommits med stora och sofistikerade kunder, omfattas av arrangemang eller förnyelseavgifter, konstaterade kommissionen att ZTT-gruppen inte kunde tillhandahålla bevis för kreditfaciliteter utan tillhörande avgifter. För det tredje gäller beträffande de referensavgifter som kommissionen tillämpar, såsom anges i skäl 354, använde kommissionen undersökningsresultat från tidigare antisubventionsärenden och offentligt tillgängliga uppgifter för att dra slutsatsen att det var lämpligt att tillämpa ett referensvärde på 1,5 för arrangemangsavgiften och ett referensvärde på 1,25 % för förnyelseavgiften. Kommissionen påpekade att Barclays Bank till exempel tar ut en startavgift på 1,5 % av den överenskomna gränsen för löpande krediter och en förnyelseavgift på 1,5 % för löpande krediter på mer än 15 000 pund sterling. I detta ärende är det riktmärke för förnyelseavgiften som kommissionen använder lägre. En ytterligare sökning visade att Barkleys tar ut avgifter från företag på mellan 1,6 % och 2,5 % av kreditgränserna inom intervallen 15 001–20 000 GBP och 20 001–25 000 GBP (86). Kommissionen upprepade därför sin slutsats att de referensavgifter som den har använt är rimliga och bygger på tillgängliga marknadsuppgifter och avvisade därför påståendet.

(357)

Bankaccepter utgör finansiella produkter som syftar till att utveckla en aktivare inhemsk penningmarknad genom att utvidga lånefaciliteterna. Det är en form av kortfristig finansiering som kan ”minska finansieringskostnaden och stärka uttagarens kapitaleffektivitet (87) Dessutom kan, som Kinas folkbank anger på sin webbplats, ”bankaccepten garantera upprättandet och genomförandet av avtalet mellan köparen och säljaren samt främja kapitalomsättningen med hjälp av krediter från Kinas folkbank (88)”. På sin webbplats annonserar DBS Bank dessutom bankaccepter som ett sätt att ”öka rörelsekapitalet genom att skjuta upp betalningar (89)”.

(358)

Bankaccepter får endast användas för att avsluta verkliga handelstransaktioner och innehavaren måste lägga fram tillräckliga bevis i detta avseende, till exempel genom köp-/säljavtal, fakturor och fraktsedlar, osv. Bankaccepter får användas som ett betalningsmedel i köpavtal tillsammans med andra medel, till exempel penningförsändelser eller betalningsorder.

(359)

En bankaccept utfärdas av … (… som också är köparen i den underliggande handelstransaktionen) och godtas av banken. Genom att godta bankaccepten går banken med på att ovillkorligen utbetala det belopp som anges i accepten till mottagaren/innehavaren på överenskommet datum (förfallodagen).

(360)

I allmänhet innehåller avtalen om bankaccepter en förteckning över de transaktioner som täcks av en bankaccept, med uppgift om leverantörens förfallodatum och bankacceptens förfallodag.

(361)

I allmänhet utfärdas bankaccepter inom ramen för ett utkast till avtal om bankaccepter som anger bankens, leverantörernas och köparens identitet, bankens och köparens skyldigheter och detaljerade uppgifter om värdet per leverantör, förfallodag som överenskommits med leverantören och förfallodag för bankaccepten.

(362)

Kommissionen fastställde att avtal om kreditlinor i allmänhet förtecknar bankaccepter som en möjlig användning av finansieringstaket tillsammans med andra kortsiktiga finansiella instrument, till exempel lån genom arbetande kapital.

(363)

Beroende på de villkor som varje bank fastställer kan det krävas att uttagaren gör en mindre insättning på ett särskilt konto, gör en utfästelse och betalar en avgift på accepten. I alla händelser är uttagaren skyldig att överföra hela beloppet för en bankaccept till det särskilda kontot senast på bankacceptens förfallodag.

(364)

När banken godtagit den undertecknar uttagaren bankaccepten och överför den till betalningsmottagaren som också är leverantör i den underliggande handelstransaktionen, i likhet med betalning av en faktura. Följaktligen upphävs köparens (uttagarens) skyldighet mot leverantören (betalningsmottagaren). En ny betalningsskyldighet uppstår för köparen gentemot den mottagande banken för samma belopp (uttagaren är skyldig att betala banken kontant innan bankaccepten löper ut). Utfärdande av en bankaccept leder till att uttagarens skyldighet mot leverantören ersätts med en skyldighet mot banken.

(365)

Löptiden för en bankaccept varierar enligt de villkor som varje bank fastställer och kan vara upp till ett år.

(366)

Betalningsmottagaren (eller innehavaren) av bankaccepten har tre möjligheter före löptidens utgång:

(367)

Utfärdandedatumet för bankaccepten motsvarar i allmänhet det förfallodatum som överenskommits med leverantören. Kommissionen konstaterade att när det gäller de företag som ingick i urvalet var datum för utfärdande i allmänhet på eller före förfallodagen för betalningen till leverantören och i vissa fall även några dagar efter förfallodagen. Kommissionen fastställde att löptiden för bankaccepten för företagen i urvalet är mellan tre och tolv månader efter det att fakturan förfallit till betalning.

(368)

Vad gäller bokföring av bankaccepter erkänns dessa som skulder till banken i uttagarnas konton, dvs. de exporterande tillverkarna i urvalet.

(369)

Credit Reference Center of the People’s Bank of China (nedan kallad CRCP) godkänner bankaccepter som ”obetalda krediter” som tillhandahålls av banker på samma nivå som lån, remburser eller handelsfinansiering. Det ska även noteras att CRCP finansieras av de finansinstitut som beviljar olika typer av lån och att sådana finansinstitut således har godtagit bankaccepter som skulder gentemot dem. I de avtal om bankaccept som samlats in under undersökningsperioden föreskrivs vidare att om köparen inte erlägger fullständig betalning på bankacceptens förfallodatum, ska banken behandla det obetalda beloppet som ett försenat lån till banken.

(370)

Kommissionen konstaterade att bankaccepter i stor utsträckning används som ett betalningsmedel i handelstransaktioner i stället för en postanvisning, vilket underlättar uttagarens kassaflöde och arbetande kapital. Ur kontantsynvinkel medger instrumentet i praktiken uttagaren en uppskjuten betalning med förfallodag på upp till ett år på grund av att den faktiska kontantbetalningen av transaktionsbeloppet sker vid bankacceptens förfallodag, och inte vid den tidpunkt då uttagaren var tvungen att betala sin leverantör. I avsaknad av ett sådant finansiellt instrument skulle uttagaren antingen utnyttja sitt eget arbetande kapital, vilket medför en kostnad, eller ta ett kortsiktigt lån av arbetande kapital med en bank för att betala sina leverantörer, vilket också medför en kostnad. Genom att betala med en bankaccept använder uttagaren de varor eller tjänster som levererats för en period på 3 månader till ett år utan att lägga ut några kontanter och utan någon annan kostnad.

(371)

Under normala marknadsförhållanden skulle bankaccepter i egenskap av finansiella instrument innebära en finansieringskostnad för uttagaren. Undersökningen visade att alla företag i urvalet som använde bankaccepter under undersökningsperioden endast betalade en avgift för den tjänst som banken tillhandahöll, vilken i allmänhet var 0,05 % av bankacceptens nominella värde. Inget av företagen i urvalet bar dock någon kostnad för finansieringen genom bankaccepter genom att skjuta upp kontant betalning för leveransen av varor och tjänster. Kommissionen ansåg därför att de undersökta företagen utnyttjade finansiering i form av bankaccepter för vilka de inte bar några kostnader.

(372)

Mot denna bakgrund drog kommissionen slutsatsen att det system för bankaccepter som infördes i Kina gav alla exporterande tillverkare en kostnadsfri finansiering av sin nuvarande verksamhet, vilket innebar att en utjämningsbar förmån beviljades enligt vad som anges i skälen 384–388 i enlighet med artikel 3.1 a i och 3.2 i grundförordningen.

(373)

I en tidigare undersökning (90) fastställde kommissionen att bankaccepter har samma syfte och effekter som kortfristiga rörelsekapitallån, eftersom de används av de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna för att finansiera den nuvarande verksamheten istället för kortfristiga lån, varför det för dessa bör tas ut en kostnad som motsvarar en kortfristig lånefinansiering.

(374)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter invände ZTT-gruppen att man inte höll med kommissionen om att bankaccepter är en form av kortsiktig finansiering och att de snarare fungerar som en bankgaranti. Enligt ZTT-gruppen är en bankaccept ett instrument genom vilket banken tar på sig skyldigheten att betala till en annan part än den ursprungliga gäldenären, som fortfarande är skyldig att betala tillbaka till banken. Syftet med ett sådant instrument är inte kortsiktig finansiering utan att underlätta försäljningen av varor. ZTT-gruppen hävdade att parterna i transaktionerna, genom att godkänna betalningen via bankaccepter, samtyckte till betalningsvillkoren, vilket innebar att säljaren gick med på ett kreditvillkor fram till förfallodagen mot en bankgarantibetalning och att köparen åtog sig att ställa samma värde till bankens förfogande senast på förfallodagen.

(375)

Kommissionen höll inte med om att bankaccepter endast fungerar som en bankgaranti för en betalning på förfallodagen. Kommissionen konstaterade att för de exporterande tillverkarnas vidkommande är en bankaccept ett betalningssätt, vilket erkänns i försäljningskontrakten, och uttagarens betalningsförpliktelse gentemot leverantören annulleras genom betalning med en bankaccept. Uttagaren betalar leverantören vid den tidpunkt då bankaccepten godkänns, medan uttagaren uppfyller sin betalningsskyldighet gentemot banken på förfallodagen. Bankaccepten kan därför inte betraktas som bara en ytterligare garanti för en framtida betalning, och påståendet avvisades.

(376)

Följaktligen upprepade kommissionen sin slutsats att när det gäller deras effekter är bankaccepter en form av kortfristig finansiering som gör det möjligt för de exporterande tillverkarna att finansiera sina inköp. Den förmån som beviljas de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna är de kostnadsbesparingar för finansiering som beror på att användningen av bankaccept var räntefri.

(377)

När det gäller selektivitet, såsom nämns i skäl 116 ska finansinstitut enligt beslut nr 40 tillhandahålla kreditstöd till främjade industrier.

(378)

Kommissionen ansåg att bankaccepter utgör en annan form av förmånsstöd från finansiella institut till främjade industrier såsom sektorn för optiska fiberkablar. Som anges i avsnitt 3.1 är sektorn för optiska fiberkablar bland de främjade industrierna och därför berättigad till alla möjliga typer av finansiellt stöd. Bankaccepter som finansieringsform är en del av det förmånliga systemet för finansiellt stöd från finansinstitut till främjade industrier, t.ex. industrin för optiska fiberkablar.

(379)

Inga bevis lades fram för att något företag i Kina (förutom inom främjade industrier) utnyttjar bankaccepter på samma fördelaktiga villkor.

(380)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade ZTT-gruppen att bankaccepter inte är selektiva eftersom de används i stor utsträckning av nästan alla ekonomiska aktörer i Kina och därför inte är begränsade till sektorn för optiska fiberkablar eller ZTT-gruppen.

(381)

I detta avseende hänvisade kommissionen till skäl 116 där den lade fram bevis för att finansinstitut enligt beslut nr 40 är skyldiga att tillhandahålla kreditstöd till främjade industrier.

(382)

Kommissionen grundade sin bedömning av subventionssystemets selektiva karaktär på tillgängliga statliga dokument, såsom planer och förordningar avseende främjade industrier. De kinesiska myndigheterna har tydligt definierat vilka industrier som främjas genom att begränsa den specifika förmånliga finansieringen endast till dessa. Även om ett antal andra industrier som uttryckligen definieras som främjade också åtnjutit samma eller liknande förmånsvillkor som industrin för optiska fiberkablar, medför detta inte någon förmånlig finansiering och framför allt inte bankaccepter som är allmänt tillgängliga för alla branscher.

(383)

Även om en finansieringsform i princip kan vara tillgänglig för företag inom andra branscher, kan de konkreta villkoren enligt vilka sådan finansiering erbjuds företag från en viss bransch, såsom återbetalningsvillkor och finansieringsvolym, göra dem specifika. Ingen av de berörda parterna lade heller fram några bevis för att den förmånliga finansieringen genom bankaccepter för företag inom industrin för optiska fiberkablar grundas på objektiva kriterier eller villkor i den mening som avses i artikel 4.2 b i grundförordningen. Påståendet avvisades därför.

(384)

Vid beräkningen av den utjämningsbara subventionens storlek bedömde kommissionen den förmån som mottagarna konstaterats få under undersökningsperioden.

(385)

Som redan nämnts i skälen 357 och 370 är bankaccepter en form av kortfristig finansiering som ökar uttagarnas kapitaleffektivitet genom att underlätta dess rörelsekapital och tillgodose dess likviditetsbehov, eftersom de i stor utsträckning används som betalningsmedel i affärstransaktioner i stället för kontanter. Kommissionen konstaterade att de exporterande tillverkarna i urvalet använde bankaccepter för kortsiktig finansiering utan att betala en ersättning.

(386)

Kommissionen drog därför slutsatsen att uttagare av bankaccepter bör betala en ersättning för finansieringsperioden. Kommissionen ansåg att finansieringsperioden inleddes den dag då bankaccepten utfärdades och avslutades på bankacceptens förfallodag. När det gäller bankaccepter som utfärdats före undersökningsperioden och bankaccepter med förfallodatum efter undersökningsperiodens slut beräknade kommissionen förmånen endast för den finansieringsperiod som undersökningsperioden omfattar.

(387)

I enlighet med artikel 6 b i grundförordningen ansåg kommissionen att den förmån som mottagaren får är skillnaden mellan det belopp som företaget faktiskt betalat som ersättning för finansiering genom bankaccept, och det belopp som den skulle betala genom att tillämpa en kortsiktig finansieringsränta.

(388)

Kommissionen fastställde den förmån som uppstår vid utebliven betalning av en kortsiktig finansieringskostnad. Med tanke på att bankaccepter är en form av kortfristig finansiering och att de i praktiken har samma syfte som kortfristiga rörelsekapitallån, ansåg kommissionen, såsom fastställts i tidigare undersökningar (91), att det för bankaccepter bör tas ut en kostnad som motsvarar en kortfristig lånefinansiering. Kommissionen använde därför samma metod som för kortsiktig lånefinansiering som anges i renminbi yuan, enligt avsnitt 3.5.3.1.

(389)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade FTT-gruppen att kommissionen, vid beräkningen av förmånen, borde beakta de avgifter som gruppen har betalat.

(390)

Som kommissionen redan har konstaterat i skäl 371 betalade de företag i urvalet som använde bankaccepter under undersökningsperioden endast en avgift för den tjänst som banken tillhandahöll, vilken i allmänhet var 0,05 % av bankacceptens nominella värde. Faktum är att denna provision, som betalas för bankens hantering av bankaccepten, är en separat del av den finansiering som beviljas av banken, för vilken de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna inte har haft någon kostnad. Denna avgift betalas för att täcka bankens administrativa kostnader för hanteringen av bankaccepter. Kommissionen utjämnade endast bankaccepternas finansieringsdel (det vill säga den del som motsvarar kortfristig finansiering). Kommissionen analyserade inte huruvida provisionen även innebar en utjämningsbar subvention. Påståendet avvisades därför.

(391)

ZTT-gruppen motsatte sig användningen av referensvärdet för kortfristiga lån eftersom den ansåg att bankaccepter är en garanti för vilken provision bör tas ut. I detta avseende hänvisade ZTT-gruppen till New York Federal Reserve, som klargör att bankaccepter fungerar mer som en garanti än ett lån.

(392)

Kommissionen instämde inte i ZTT-gruppens synpunkter. Enligt allmänt tillgängliga uppgifter om bankaccepter i USA köper banken i praktiken vanligtvis bankaccepten från uttagaren genom att tillämpa en diskonteringsränta som liknar en räntesats, och därför är bankaccepten ett metod som banken använder för att bevilja kredit (92). I andra jurisdiktioner som Kanada och Malaysia, gäller att banken, när den godtar bankaccepten, betalar ut medlen efter avdrag för den tillämpliga diskonteringsräntan (93). Se Bank of Canadas diskussionsunderlag med titeln A Primer on the Canadian Bankers’ Acceptance Market i vilket det anges att ”långivarna köper bankaccepter till ett pris som ligger under det nominella värdet och låntagaren får behållningen därav som ett lån. Den diskonteringssats till vilken långivarna köper bankaccepterna baseras ofta på CDOR-räntan. ” I artikel 14.4 i Malaysias riktlinjer för bankaccepter från 2004 anges följande: ”Uttagaren av en bankaccept ska vara skyldiga att göra avdrag för bankaccepten hos den mottagande banken om köpet ännu inte har betalats, i vilket fall den mottagande banken är skyldig att betala den diskonterade behållningen till leverantören av varorna”. Bankaccepter fungerar därför i första hand som en typ av finansiering och inte som en garanti. Påståendet avvisades därför.

(393)

Företag från de två grupperna i urvalet har emitterat konvertibla företagsobligationer under undersökningsperioden. I båda fallen har de konvertibla obligationerna en progressiv räntestruktur med mycket låga räntor på mellan 0,2 % och 2 %, vilket är mycket lägre än PBOC:s referensränta för lån och NIFC:s låneränta (94).

(394)

Kommissionen slog fast att alla företag i urvalet drog nytta av förmånlig finansiering i form av konvertibla obligationer.

(395)

I förordningarna om förvaltning av företagsobligationer och de administrativa bestämmelserna avseende emission och handel med företagsobligationer fastställs den allmänna rättsliga ram som är tillämplig på företagsobligationer. Det finns dock särskild lagstiftning som är tillämplig på konvertibla företagsobligationer, nämligen de administrativa bestämmelserna avseende börsnoterade företags emission av värdepapper, de administrativa bestämmelserna avseende emission och tecknande av värdepapper och de administrativa bestämmelserna för sponsring av värdepappersemissioner och börsnotering.

(396)

I artikel 14 i de administrativa bestämmelserna avseende börsnoterade företags emission av värdepapper definieras konvertibla företagsobligationer som ”företagsobligationer som emitteras av ett emitterande bolag i enlighet med lagstiftningen och som får konverteras till aktier under en viss period och på fastställda villkor”.

(397)

I enlighet med artikel 11 i lagen om värdepapper (2014 års version), som var tillämplig när de företag som ingick i urvalet emitterade konvertibla obligationer, artikel 45 i de administrativa bestämmelserna avseende börsnoterade företags emission av värdepapper och artikel 2 i de administrativa bestämmelserna för sponsring av värdepappersemissioner och börsnotering, måste företag som vill emittera konvertibla företagsobligationer begära att en sponsor av värdepapper tillhandahåller tjänster och fungerar som emissionsgarant. Sponsorn organiserar emissionen av obligationerna, rekommenderar emittenten, lämnar in ansökningshandlingarna till China Securities Regulatory Commission (Kinas tillsynsmyndighet för värdepapper – CSRC) för godkännande, förhandlar om de räntor till vilka obligationen kommer att presenteras för investerare och ansvarar för att hitta investerare som godtar de överenskomna villkoren för emissionen, inklusive räntan.

(398)

I enlighet med det rättsliga regelverket är det inte möjligt att emittera eller handla fritt med obligationer i Kina. Utfärdandet av varje obligation måste godkännas av CSRC. Enligt artikel 16 i värdepapperslagen (2014 års version) ska ”börsnoterade företag som emitterar konvertibla företagsobligationer [...] uppfylla kraven i denna lag för utbud av aktier till allmänheten, och ska godkännas av statsrådets tillsynsmyndighet för värdepapper”. Enligt artikel 3 i de administrativa bestämmelserna om emission av värdepapper och garantier för dessa, som är tillämpliga på konvertibla obligationer, ska CSRC ”övervaka och administrera emission av värdepapper och garantier för dessa i enlighet med lagstiftningen”. Enligt artikel 10 i förordningarna om förvaltningen av företagsobligationer finns det årliga kvoter för emission av företagsobligationer.

(399)

Enligt artikel 16 i lagen om värdepapper (2014 års version) ska offentliga emissioner av obligationer uppfylla följande krav: ”Syftet med användningen av intäkterna ska vara förenligt med den statliga industripolitiken” och ”intäkterna från ett offentligt erbjudande av företagsobligationer ska endast användas för godkända ändamål”. I artikel 12 i förordningarna om förvaltningen av företagsobligationer upprepas att syftet med de medel som insamlats måste överensstämma med den statliga industripolitiken. Vidare föreskrivs i artikel 10.2 i de administrativa bestämmelserna avseende börsnoterade företags emission av värdepapper, som är en specifik reglering som är tillämplig på konvertibla obligationer, att ”syftet med användningen av de anskaffade medlen är i linje med den statliga industripolitiken”.

(400)

Under dubbelkontrollerna på distans förklarade de kinesiska myndigheterna att denna mening innebär att de medel som anskaffas inte får användas för projekt som omfattas av de ”begränsade” industrierna i den vägledande katalogen för industriell omstrukturering. I denna katalog förtecknas tre kategorier av projekt, nämligen ”främjade”, ”begränsade” och ”eliminerade”. I kategorin ”begränsade” är nya projekt förbjudna och pågående produktion är inriktad på innovation och uppgradering, medan befintliga projekt i kategorin ”eliminerade” är förbjudna att söka investeringar. Slutsatsen kan därför dras att ”i linje med den statliga industripolitiken” endast kan innebära att investeringsprojektet omfattas av det ”främjade” innehållet, som har rätt att få kreditstöd från finansinstitut.

(401)

Som anges i skäl 116 hänvisas i beslut 40 till den vägledande katalogen för industriell omstrukturering i vilken det anges att om ”investeringsprojektet omfattas av delen om främjade projekt ska det undersökas, godkännas och registreras enligt relevanta nationella bestämmelser om investeringar. och alla finansinstitut ska tillhandahålla kreditstöd i enlighet med principerna för kreditgivning”. Härav följer att utfärdandet av konvertibla företagsobligationer, som, såsom visats, med nödvändighet riktar sig till en främjad bransch, överensstämmer med finansinstitutens praxis att stödja dessa industrier.

(402)

Räntorna på företagsobligationer är också strikt reglerade. I artikel 16 i de administrativa bestämmelserna avseende börsnoterade företags emission av värdepapper föreskrivs att ”räntesatsen för en konvertibel företagsobligation ska fastställas av det emitterande bolaget och den ledande garanten genom förhandlingar, men ska uppfylla relevanta statliga bestämmelser”. Enligt artikel 16.5 i värdepapperslagen (2014 års version) får kupongräntan för företagsobligationerna inte överstiga den kupongränta som fastställts av statsrådet”. I artikel 18 i förordningarna om förvaltning av företagsobligationer, som är den lagstiftning som gäller för obligationer, föreskrivs att ”den ränta som erbjuds för alla företagsobligationer får inte vara högre än 40 % av den ränta som betalas av banker till privatpersoner för tidsbunden inlåning med samma löptid”.

(403)

Enligt artikel 17 i de administrativa bestämmelserna avseende börsnoterade företags emission av värdepapper ska ett företag ”för att offentligt emittera konvertibla företagsobligationer ge ett kvalificerat kreditvärderingsinstitut i uppdrag att fastställa och följa upp kreditbetyg”. I artikel 18 i de allmänt tillämpliga administrativa bestämmelserna avseende emission och handel med företagsobligationer föreskrivs dessutom att endast vissa obligationer som uppfyller strikta kvalitetskriterier, såsom kreditbetyget AAA, får emitteras offentligt till offentliga investerare eller emitteras offentligt till kvalificerade investerare, endast efter emittentens eget gottfinnande. Företagsobligationer som inte uppfyller dessa standarder får endast emitteras offentligt till kvalificerade investerare.

(404)

Enligt Bloombergs China bond market insight 2021 är de flesta investerarna institutionella investerare, däribland finansinstitut. Affärsbankerna utgör 57 % av investerarna och de politiska bankerna står för 3 % (99). Dessutom konstaterade kommissionen att 85 % av de som investerade i den konvertibla obligation som emitterats av ett av företagen i urvalet är institutionella investerare, en kategori av investerare som inbegriper finansinstitut.

(405)

Som en främjad industri enligt den vägledande katalogen för industriell omstrukturering har industrin för optiska fiberkablar dessutom rätt till kreditstöd från finansinstitut på grundval av beslut nr 40. Det faktum att konvertibla obligationer, som de konvertibla obligationer som emitterats av företagen i urvalet, har en låg ränta är ett starkt tecken på att finansinstituten är den största investeraren i dessa obligationer. De är skyldiga att tillhandahålla ”kreditstöd” till dessa företag och tar hänsyn till andra faktorer än ränteavkastningen när de fattar investerings- och finansieringsbeslut, såsom politiska mål. En investerare som bedriver verksamhet på marknadsmässiga villkor skulle vara mer känslig för den ekonomiska avkastningen av investeringen och skulle med största sannolikhet inte investera i konvertibla obligationer med mycket låg ränta. De slutsatser som kommissionens drar i avsnitt 3.5.3.3 om den ekonomiska situationen för de båda grupperna av exporterande tillverkare vad gäller deras likviditets- och solvensprofiler tyder dessutom på att investerare bedriver verksamhet på marknadsmässiga villkor inte skulle investera i finansiella instrument såsom konvertibla obligationer, som ger låg ekonomiskavkastning samtidigt som emittenten uppvisar stora likviditets- och solvensrisker. Kommissionen anser därför att endast investerare som har andra motiv än en ekonomisk avkastning på investeringar, såsom att uppfylla den rättsliga skyldigheten att tillhandahålla finansiering till företag i främjade industrier, skulle göra en sådan investering.

(406)

Med beaktande av de fakta som presenteras i skälen 404 och 405 ansåg kommissionen följaktligen att det finns en rad styrkande bevis enligt vilka en betydande andel av de investerare som investerat i de konvertibla obligationer som emitterats av företagen i urvalet utgörs av finansinstitut som har en rättslig skyldighet att ge kreditstöd till tillverkare av optiska fiberkablar.

(407)

Som anges i avsnitt 3.5.1 kännetecknas dessa finansinstitut av en stark statlig närvaro, och de kinesiska myndigheterna har möjlighet att utöva ett meningsfullt inflytande på dem. Den allmänna rättsliga ram inom vilken dessa finansinstitut verkar är också tillämplig på konvertibla obligationer.

(408)

I avsnitten 1 och 2 drog kommissionen slutsatsen att statsägda finansinstitut är offentliga organ i den mening som avses i artikel 2 b jämförd med artikel 3.1 a i i grundförordningen och att de under alla omständigheter anses ha anförtrotts eller ålagts funktioner av de kinesiska myndigheterna som normalt ligger inom myndigheternas kompetens i den mening som avses i artikel 3.1 a iv i grundförordningen. I avsnitt 3.5.1.2 drog kommissionen slutsatsen att även privata finansinstitut har anförtrotts funktioner av staten och styrs av denna.

(409)

Kommissionen inhämtade också konkret bevisning för detta utövande av meningsfull kontroll på grundval av konkreta emissioner av konvertibla obligationer. Den undersökte därför den allmänna rättsliga miljö som anges i skälen 395–403 i kombination med de konkreta undersökningsresultaten.

(410)

Kommissionen konstaterade att de två grupperna av exporterande tillverkare i urvalet emitterade konvertibla obligationer till mycket låga och liknande räntor, oavsett företagens finansiella situation och kreditrisk.

(411)

I praktiken påverkas räntorna på konvertibla obligationer av företagets kreditbetyg, i likhet med vad som gäller för lån. Såsom beskrivits i skäl 280 är dock den lokala kreditvärderingsmarknaden snedvriden och kreditbetygen inte tillförlitliga. Såsom anges i skäl 274 dominerar fem kinesiska lokala kreditvärderingsinstitut obligationsmarknaden och omkring 90 % av obligationerna ges kreditbetyget AAA av lokala kreditvärderingsinstitut, medan S&P ger många av emittenterna ett lägre globalt kreditbetyg på A och BBB.

(412)

Detta illustrerades av det faktum att kreditvärderingsrapporterna för de obligationer som emitterats av företagen i urvalet inte motsvarade företagens verkliga finansiella situation.

(413)

Mot bakgrund av ovanstående drog kommissionen slutsatsen att de kinesiska finansinstituten, som är den största investeraren i de konvertibla obligationer som emitterats av de företag som ingick i urvalet, följde de politiska riktlinjerna i beslut nr 40 genom att tillhandahålla förmånlig finansiering till en mycket låg ränta för företag inom en främjad industri och således agerade antingen som offentliga organ i den mening som avses i artikel 2 b i grundförordningen eller som organ som anförtrotts eller ålagts funktioner av myndigheterna i den mening som avses i artikel 3.1 a iv i grundförordningen.

(414)

Genom att gå med på att investera i konvertibla obligationer med mycket låg avkastning, oavsett emittentens riskprofil, gav finansinstituten en förmån till de exporterande tillverkare som ingick i urvalet.

(415)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter ifrågasatte de kinesiska myndigheterna kommissionens slutsats att finansinstituten, som köpte en stor del av de konvertibla företagsobligationerna i fråga, har agerat som offentliga organ. De kinesiska myndigheterna hävdade att köp av företagsobligationer och konvertibla företagsobligationer är en normal affärsmetod som förekommer i alla större jurisdiktioner, inklusive i unionen och USA. Enligt de kinesiska myndigheterna är finansinstitutens funktion när de köper obligationer eller när de tillhandahåller lån helt annorlunda, och kommissionen var därför skyldig att göra en särskild bedömning av huruvida finansinstituten skulle kunna betraktas som offentliga organ med funktionen att köpa obligationer och att göra en bedömning från fall till fall av varje finansinstitut. De kinesiska myndigheterna hävdade också att kommissionen inte hade analyserat huruvida det fanns andra köpare av företagsobligationer och konvertibla obligationer än de kinesiska bankerna och finansinstituten och om det fanns privata köpare. Vidare hävdade de kinesiska myndigheterna att syftet med det kinesiska systemet för finansiell tillsyn när det gäller företagsobligationer och konvertibla obligationer är att säkerställa systemets säkerhet och skydda investerarnas rättigheter och intressen och att systemet i sig inte visar tecken på inblandning från statens sida.

(416)

Kommissionen höll inte med om de kinesiska myndigheternas påstående att den inte hade gjort någon specifik bedömning av huruvida finansinstituten agerade som offentliga organ vad gäller köp av obligationer. Utöver de slutsatser som kommissionen drar i avsnitt 3.5.1 sökte kommissionen också konkreta bevis för att det utövats meningsfull kontroll i samband med de konkreta emissionerna av konvertibla obligationer och gjorde en särskild bedömning av detta i skälen 409–413. Kommissionen höll med de kinesiska myndigheterna om att köp av företagsobligationer och konvertibla obligationer i princip kan vara en normal affärsmetod som förekommer i alla större jurisdiktioner, men påpekade att de kinesiska finansinstitutens förvärv av företagsobligationer kännetecknas av ett statligt inflytande, vilket visas i skäl 413. Kommissionen instämde inte heller i de kinesiska myndigheternas påstående om att den inte hade analyserat förekomsten av andra köpare av företagsobligationer och konvertibla obligationer än de kinesiska bankerna och finansinstituten. Som kommissionen påpekar i skälen 404 och 406 utgjordes 85 % av investerarna i den konvertibla obligation som emitterats av ett av företagen i urvalet av institutionella investerare, däribland finansinstitut, varför det finns en rad styrkande bevis enligt vilka en betydande andel av de investerare som investerat i de konvertibla obligationer som emitterats av företagen i urvalet utgörs av finansinstitut som har en rättslig skyldighet att ge kreditstöd till tillverkare av optiska fiberkablar. Med tanke på den stora andelen institutionella investerare, däribland finansinstitut, ansåg kommissionen att de hade fastställt egenskaperna hos de konvertibla företagsobligationerna i fråga, särskilt den låga kupongräntan, och att andra investerare, såsom privata investerare, hade gått med på dessa villkor. Slutligen ansåg kommissionen att det kinesiska systemet för finansiell tillsyn beträffande företagsobligationer och konvertibla obligationer endast är en av de faktorer som tillsammans med det regelverk som styr finansinstitutens finansiering och som beskrivs i skälen 405 och 407, samt finansinstitutens konkreta beteende, pekar på de kinesiska myndigheternas inblandning. Följaktligen avvisas de kinesiska myndigheternas påståenden.

(417)

Kommissionen ansåg att den förmånliga finansieringen genom konvertibla obligationer är selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen. Konvertibla obligationer kan inte emitteras utan godkännande från CSRC, som kontrollerar om alla lagstadgade villkor för emission av konvertibla obligationer är uppfyllda. Som anges i skäl 399 måste emissioner av konvertibla obligationer, i enlighet med den kinesiska lagen om värdepapper (2014 års version) och de administrativa bestämmelserna avseende börsnoterade företags emission av värdepapper, vara förenliga med statens industripolitik. Kommissionen anger i skäl 400 att ”i linje med den statliga industripolitiken” innebär att ett investeringsprojekt omfattas av det ”främjade” innehåll i den vägledande katalogen för industriell omstrukturering, i vilket industrin för optiska fiberkablar ingår.

(418)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att obligationsmarknaderna är reglerade i alla länder, eftersom detta är en fråga om ekonomisk stabilitet. De kriterier som ett företag måste uppfylla för att emittera obligationer är av finansiell karaktär och inte politiskt inriktade. De kinesiska myndigheterna höll inte med om att emission av konvertibla obligationer måste överensstämma med statens industripolitik och upprepade att industrin för optiska fiberkablar inte är en främjad industri. De kinesiska myndigheterna hävdade vidare att kommissionen inte har visat att försäljningen av obligationer uttryckligen begränsats till vissa företag.

(419)

Även om kommissionen höll med om att obligationsmarknaderna är reglerade i alla länder och att de flesta av de kriterier som ett företag måste uppfylla för att emittera obligationer är av finansiell karaktär, instämde den inte i de kinesiska myndigheternas påstående att emissionerna av konvertibla obligationer inte är politiskt inriktad i Kina. För det första upprepade kommissionen sin ståndpunkt om att sektorn för optiska fiberkablar är en främjad industri. För det andra ansåg kommissionen att ordalydelsen i den kinesiska lagen om värdepapper (2014 års version) och de administrativa bestämmelserna avseende börsnoterade företags emission av värdepapper, som är särskilt tillämpliga på konvertibla obligationer, enligt vilken emissioner av konvertibla obligationer måste vara förenliga med statens industripolitik tillräckligt explicit. Slutligen fastställer kommissionen i skäl 414 att finansinstituten, genom att gå med på att investera i konvertibla obligationer med mycket låg avkastning, oavsett emittentens riskprofil, gav en förmån till de exporterande tillverkare som ingick i urvalet. Den ekonomiska fördel som ges genom att man köper konvertibla företagsobligationer med en så låg kupongränta är i själva verket ”uttryckligen begränsad” till främjade industrier, såsom industrin för optiska fiberkablar, genom det regelverk som utformats av de kinesiska myndigheterna. Följaktligen avvisas de kinesiska myndigheternas påståenden.

(420)

Konvertibla obligationer är ett hybridskuldinstrument som har samma egenskaper som en obligation, som ränteutbetalningar, samtidigt som det finns möjlighet att konvertera det investerade beloppet till aktier på vissa villkor. Kommissionen konstaterade att endast en försumbar del av de båda företagens konvertibla obligationer hade konverterats till aktier. Under undersökningsperioden fungerade därför de konvertibla obligationerna från de två företagen i urvalet endast som obligationer, vilket gav investerarna en avkastning i form av en ränta , på samma sätt som ett lån. Eftersom den beräkningsmetod för lån som beskrivs i skäl 310 bygger på obligationer beslutade kommissionen att använda samma metod med tanke på de särskilda omständigheterna i detta ärende (100). Detta innebär att den relativa spreaden mellan amerikanska företagsobligationer med kreditbetyget AA och amerikanska företagsobligationer med kreditbetyget BB med samma löptid tillämpas på de referenslåneräntor som offentliggjorts av PBOC eller, efter den 20 augusti 2019, på den låneränta som offentliggjorts av NIFC (101), för att fastställa en marknadsbaserad räntesats för obligationer.

(421)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter invände de kinesiska myndigheterna, ZTT-gruppen och FTT-gruppen mot användningen av samma referensvärde för obligationer och konvertibla obligationer som det som tillämpas på lån, eftersom obligationer, särskilt konvertibla obligationer, och lån är olika finansiella instrument och att obligationsmarknaden fungerar annorlunda än den privata lånemarknaden. De kinesiska myndigheterna hävdade att det inte finns någon grund för kommissionen att använda PBOC:s referensvärde som utgångspunkt och sedan lägga till ett pålägg. Enligt de kinesiska myndigheterna borde kommissionen använda räntan på obligationer som emitterats av företag med kreditbetyget BB och gav exempel på att europeiska tillverkare av optiska fiberkablar och ståltillverkare med kreditbetyget BB emitterade obligationer för en liknande löptid till betydligt lägre räntor än den beräknade referensräntan under samma period. ZTT-gruppen hävdade att den största fördelen med att emittera obligationer jämfört med att ta lån från banker är att räntenivån (dvs. kupongräntan) ofta är mindre än den ränta som de skulle behöva betala för ett banklån. Enligt ZTT-gruppen är det ännu mer attraktivt att emittera konvertibla obligationer, eftersom de vanligtvis har en lägre kupongränta och gör det möjligt för investerare att konvertera obligationerna till aktier och därmed få avkastning på investeringen genom aktieutdelningar. FTT-gruppen uppgav också att fördelen med konvertibla obligationer inte är ränteinkomsten utan konverteringsrätten. Både FTT-gruppen och ZTT-gruppen föreslog att kupongräntan för amerikanska företagsobligationer med kreditbetyget BB skulle användas som referensvärde vid beräkningen av förmånen för obligationer och konvertibla obligationer.

(422)

I skäl 337 förklarar kommissionen varför den anser att lån och företagsobligationer är liknande finansiella skuldinstrument, vilket motiverade tillämpningen av samma referensvärde för båda instrumenten under de särskilda omständigheterna i detta ärende. I skälen 325–333 förklarar kommissionen varför den anser att referensvärdet för lån och företagsobligationer är lämpligt, varför den inte kan använda kupongräntan för amerikanska företagsobligationer med kreditbetyget BB som referensvärde och varför jämförelsen med EU:s räntor och kupongräntor är irrelevant. Kommissionen höll med om att konvertibla företagsobligationer är ett hybridskuldinstrument som gör det möjligt att konvertera det investerade beloppet till aktier på vissa villkor och att konvertibla företagsobligationer i princip skiljer sig från företagsobligationer. Kommissionen undersökte möjligheten att kvantifiera denna konvertibilitetsfaktor samt användningen av amerikanska företagsobligationer med kreditbetyget BB, såsom föreslagits av de kinesiska myndigheterna, FTT-gruppen och ZTT-gruppen. Det referensvärde som parterna föreslog tog emellertid inte hänsyn till möjligheten att konvertera och referensvärdet ifråga var ett referensvärde för företagsobligationer som inte var kopplade till kinesiska marknaderna i och med att det gällde obligationer som emitterades i en annan valuta (dvs. US-dollar och inte renminbi yuan) och att det var fråga om en väsentligt annorlunda riskfri ränta. Inga andra möjliga referensvärden lämnades in, och ingen ytterligare offentlig information fanns tillgänglig för fastställandet av ett mer exakt referensvärde för konvertibla obligationer (t.ex. index för premien på amerikanska konvertibla obligationer med kreditbetyget AA och amerikanska konvertibla obligationer med kreditbetyget BB) eller för konvertibilitetsaspekten av dessa obligationer. Företagens egna uppgifter kunde inte användas för någon ordentlig jämförelse av skillnader mellan kupongräntan för obligationer och konvertibla obligationer, eftersom ett av företagen i urvalet inte hade några utestående obligationer och obligationerna från det andra företaget i urvalet hade en annan löptid och ett annat finansieringssyfte än dess konvertibla obligation. Vidare drar kommissionen i skäl 420 slutsatsen att endast en försumbar del av de konvertibla obligationerna i de båda företagen i urvalet har konverterats till aktier och att de exporterande tillverkarna i praktiken använde detta finansieringsinstrument på samma sätt som andra finansieringsinstrument, dvs. lån och företagsobligationer. Eftersom dessa konvertibla obligationer endast fungerade som obligationer under undersökningsperioden och gav investerarna avkastning i form av en ränta på samma sätt som ett lån och eftersom det faktum att referensvärdet tillämpades på en riskfriränta som offentliggjorts av PBOC eller NIFC betraktades som en försiktig metod bekräftade kommissionen sitt beslut att tillämpa referensvärdet för lån såsom anges i skäl 420.

(423)

Förmånen är skillnaden mellan det räntebelopp som företaget skulle betala vid tillämpning av den marknadsbaserade räntesats som avses i skäl 420 och den faktiska ränta som företaget har betalat.

(424)

Alla företag i urvalet drog nytta av förmånlig finansiering i form av företagsobligationer.

—

Kinas lag om värdepapper (2014 års version) (värdepapperslagen) (102).

—

Administrativa bestämmelser om emission och handel med företagsobligationer, föreskrift från Kinas tillsynsmyndighet på värdepappersområdet nr 113 av den 15 januari 2015.

—

Bestämmelser om förvaltning av företagsobligationer, utfärdade av statsrådet den 18 januari 2011.

—

Åtgärder för förvaltning av icke-finansiella företags skuldebrev på interbankmarknaden för obligationer, utfärdade av Kinas folkbank, föreskrift från Kinas folkbank [2008] nr 12 av den 9 april 2008.

(425)

I linje med det rättsliga regelverket kan obligationer inte emitteras eller handlas fritt i Kina. Emissionen av varje obligation måste godkännas av olika statliga myndigheter, såsom PBOC, NDRC eller CSRC, beroende på typen av obligation och emittent. Enligt förordningarna om förvaltningen av företagsobligationer finns det årliga kvoter för emission av företagsobligationer.

(426)

Enligt artikel 16 i lagen om värdepapper, som var tillämplig under undersökningsperioden, ska offentliga emissioner av obligationer uppfylla följande krav: ”Syftet med användningen av intäkterna ska vara förenligt med den statliga industripolitiken” och ”intäkterna från ett offentligt erbjudande av företagsobligationer ska endast användas för godkända ändamål”. I artikel 12 i förordningarna om förvaltningen av företagsobligationer upprepas att syftet med de medel som insamlats måste överensstämma med den statliga industripolitiken. Såsom förklaras i skälen 400 och 401 inriktar sig en emission av företagsobligationer på sådana villkor på en främjad industri som industrin för optiska fiberkablar och är i linje med finansinstitutens praxis att stödja dessa industrier.

(427)

Enligt artikel 16.5 i värdepapperslagen (2014 års version) får kupongräntan för företagsobligationerna inte överstiga den kupongränta som fastställts av statsrådet”. I artikel 18 i förordningarna om förvaltning av företagsobligationer föreskrivs att ”den ränta som erbjuds för alla företagsobligationer får inte vara högre än 40 % av den ränta som betalas av banker till privatpersoner för tidsbunden inlåning med samma löptid”.

(428)

I artikel 18 i de allmänt tillämpliga administrativa bestämmelserna avseende emission och handel med företagsobligationer föreskrivs dessutom att endast vissa obligationer som uppfyller strikta kvalitetskriterier, såsom kreditbetyget AAA, får emitteras offentligt till offentliga investerare eller emitteras offentligt till kvalificerade investerare, endast efter emittentens eget gottfinnande. Företagsobligationer som inte uppfyller dessa standarder får endast emitteras offentligt till kvalificerade investerare. Resultatet blir därför att de flesta företagsobligationer emitteras till kvalificerade investerare som har godkänts av CSRC och som är kinesiska institutionella investerare.

(429)

Företag i Kina som vill emittera obligationer måste ta hjälp av ett finansinstitut, som agerar som emissionsgarant. Emissionsgaranter arrangerar emissionen av obligationer och förhandlar de räntor som ska gälla när obligationen presenteras för investerare. Kommissionen fastställde att emissionsgaranten för den företagsobligation som emitterats av en av grupperna i urvalet var ett av de finansinstitut som också tillhandahöll förmånlig finansiering, vilket förklaras i avsnitt 3.5.1.

(430)

Enligt Bloombergs China bond market insight 2021 står de obligationer som noterats på interbankmarknaden för 88 % av den totala handelsvolymen för obligationer. Enligt samma undersökning är de flesta investerarna institutionella investerare, däribland finansinstitut. Affärsbankerna utgör 57 % av investerarna och de politiska bankerna står för 3 % (103). De investerare som köper företagsobligationer är därför främst kinesiska banker, inklusive statsägda banker.

(431)

Som förklaras i skälen 405 och 406 ansåg kommissionen följaktligen att det finns en rad styrkande bevis, enligt vilka en betydande andel av de investerare som investerat i de konvertibla obligationer som emitterats av företagen i urvalet utgörs av finansinstitut som har en rättslig skyldighet att ge kreditstöd till tillverkare av optiska fiberkablar. Samma resonemang och slutsats gäller även för företagsobligationer, eftersom emissionsvillkoren är mycket likartade, särskilt villkoret att kraven i nationella lagar, förordningar och policyer ska uppfyllas och att statens industripolitik ska följas.

(432)

Som beskrivs i skäl 426 föreskrivs i artikel 16 i värdepapperslagen (2014 års version) och i artikel 12 i förordningarna om förvaltning av företagsobligationer att ett offentligt erbjudande av företagsobligationer måste vara förenligt med statens industripolitik. Detta får till följd att företagsobligationer endast kan emitteras för ändamål som ligger i linje med målen för de kinesiska myndigheternas planering navseende främjade industrier, vilket förklaras i skälen 393 och 394. De institutionella investerarna, vilka, såsom framgår av skälen 397 och 430, i stor utsträckning är affärsbanker och politiska banker, måste följa de politiska riktlinjer som anges i beslut nr 40.

(433)

Den mekanism som beskrivs i skälen 116, 401 och 413 är tillämplig även på företagsobligationer, dvs. beslut nr 40 jämfört med den vägledande katalogen för industriell omstrukturering föreskriver särskild behandling av vissa projekt inom vissa främjade industrier, såsom industrin för optiska fiberkablar. Den gynnsamma behandling som beviljades till förmån för en av de grupper som ingick i urvalet ledde till beslutet att investera i företagsobligationer som emitterats med en ränta som inte motsvarar marknadsvillkoren.

(434)

Som anges i avsnitt 3.5.1 kännetecknas dessa finansinstitut av en stark statlig närvaro, och de kinesiska myndigheterna har möjlighet att utöva ett meningsfullt inflytande på dem. Den allmänna rättsliga ram inom vilken dessa finansinstitut verkar är också tillämplig på företagsobligationer.

(435)

I avsnitten 1 och 2 drog kommissionen slutsatsen att statsägda finansinstitut är offentliga organ i den mening som avses i artikel 2 b jämförd med artikel 3.1 a i i grundförordningen och att de under alla omständigheter anses ha anförtrotts eller ålagts funktioner av de kinesiska myndigheterna som normalt ligger inom myndigheternas kompetens i den mening som avses i artikel 3.1 a iv i grundförordningen. I avsnitt 3.5.1.2 drog kommissionen slutsatsen att även privata finansinstitut har anförtrotts funktioner av staten och styrs av denna.

(436)

Kommissionen inhämtade också konkret bevisning för detta utövande av meningsfull kontroll på grundval av konkreta företagsobligationsemissioner. Den undersökte därför den allmänna rättsliga miljö som anges i skälen 425–428 i kombination med de konkreta undersökningsresultaten.

(437)

Kommissionen konstaterade att företagsobligationen emitterades till en ränta som låg under den nivå som borde ha förväntats utifrån företagens finansiella situation och kreditrisk.

(438)

I praktiken påverkas räntorna på företagsobligationer av företagets kreditbetyg, i likhet med vad som gäller för lån. Såsom beskrivits i skäl 280 är dock den lokala kreditvärderingsmarknaden snedvriden och kreditbetygen inte tillförlitliga. Såsom anges i skäl 274 dominerar fem kinesiska lokala kreditvärderingsinstitut obligationsmarknaden och omkring 90 % av obligationerna ges kreditbetyget AAA av lokala kreditvärderingsinstitut, medan S&P ger många av emittenterna ett lägre globalt kreditbetyg på A och BBB.

(439)

Detta illustrerades av att kreditvärderingsrapporterna för de företagsobligationer som emitterats av företaget i urvalet inte motsvarade dess verkliga situation.

(440)

Mot bakgrund av ovanstående drog kommissionen slutsatsen att de kinesiska finansinstituten, som fungerade som emissionsgaranter för de företagsobligationer som emitterats av de företag som ingick i urvalet och som är de största investerarna i företagsobligationerna, följde de politiska riktlinjerna i beslut nr 40 genom att tillhandahålla förmånlig finansiering till företag inom en främjad industri och således agerade antingen som offentliga organ i den mening som avses i artikel 2 b i grundförordningen eller som organ som anförtrotts eller ålagts funktioner av myndigheterna i den mening som avses i artikel 3.1 a iv i grundförordningen.

(441)

Genom att organisera emissionen av företagsobligationer med en ränta som understiger den marknadsränta som motsvarar emittentens faktiska riskprofil och genom att gå med på att investera i sådana företagsobligationer gav finansinstituten en förmån till den exporterande tillverkare som ingick i urvalet.

(442)

Som anges i skäl 417 anser kommissionen att den förmånliga finansieringen via obligationer är selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen eftersom obligationerna inte kan emitteras utan de kinesiska myndigheternas godkännande, och i den kinesiska värdepapperslagen (2014 års version) föreskrivs att obligationsemittering måste vara förenlig med statens industripolitik. Som redan nämnts i skäl 131 betraktas industrin för optiska fiberkablar som en främjad industri i den vägledande katalogen för industriell strukturanpassning.

(443)

Eftersom obligationer i huvudsak bara är en annan typ av skuldinstrument, liknande lån, och eftersom beräkningsmetoden för lån redan bygger på en korg av obligationer, beslutade kommissionen att tillämpa beräkningsmetoden för lån som beskrivs ovan i avsnitt 3.5.3.3. Detta innebär att den relativa spreaden mellan amerikanska företagsobligationer med kreditbetyget AA och amerikanska företagsobligationer med kreditbetyget BB med samma löptid tillämpas på PBOC:s referensränta, eller efter den 20 augusti 2019, på den ränta som offentliggörs av NIFC, för att fastställa en marknadsbaserad ränta för obligationer, vilken sedan jämförs med den faktiska ränta som betalats av företaget, i syfte att fastställa förmånen.

(444)

Kommissionen fastställde att båda grupperna av exporterande tillverkare i urvalet gynnades av förmånlig finansiering i form av kreditlinor, bankaccepter och konvertibla obligationer. Eftersom det rör sig om ett finansiellt bidrag, en förmån för de exporterande tillverkarna och selektivitet, ansåg kommissionen att denna typ av förmånliga lån bör anses vara en utjämningsbar subvention.

(445)

Den subventionsnivå som fastställts för de förmånliga lån som beskrivs ovan under undersökningsperioden för de företagsgrupper som ingick i urvalet uppgick till:

Förmånlig finansiering: andra typer av finansiering

(446)

Klaganden hävdade att Sinosure bland annat tillhandahåller exportkreditförsäkringar, försäkrings- och obligationsgarantier på kort, medellång och lång sikt på förmånliga villkor för främjade industrier. På sin allmänna webbplats uppger Sinosure att det främjar kinesisk export av varor, särskilt export av högteknologiska produkter. Enligt en undersökning som genomförts av Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) mottog den högteknologiska industrin i Kina, i vilken industrin för optiska fiberkablar ingår, 21 % av Sinosures totala exportkreditförsäkring (104). Dessutom har Sinosure spelat en aktiv roll för att genomföra initiativet Made in China 2025, genom att vägleda företagen för att använda nationella kreditresurser, genomföra vetenskaplig och teknisk innovation och teknisk uppgradering, och hjälpa ”going-out”-företag att bli mer konkurrenskraftiga på den globala marknaden (105).

a)

Tillkännagivande om genomförandet av strategin för att främja handel genom vetenskap och teknik med hjälp av exportkreditförsäkring (Shang Ji Fa[2004] nr 368) utfärdat gemensamt av MOFCOM och Sinosure.

b)

Den så kallade plan 840 i statsrådets tillkännagivande av den 27 maj 2009.

c)

Meddelande om odling och utveckling av det strategiska beslutet Att påskynda tillväxtföretagen i statsrådet (GuoFa [2010] nr 32 av den 18 oktober 2010), utfärdat av statsrådet och dess genomföranderiktlinjer (GuoFa [2011] nr 310 av den 21 oktober 2011)

d)

Tillkännagivande om utfärdande av 2006 års utgåva av Kinas exportkatalog för högteknologiska produkter, nr 16, från den nationella vetenskaps- och teknikavdelningen (2006).

(447)

Två av de företagsgrupper som ingick i urvalet hade utelöpande exportförsäkringsavtal med Sinosure under undersökningsperioden.

(448)

Såsom anges i skäl 158 underlät Sinosure att lämna de styrkande handlingar som begärts om sin bolagsstyrning, såsom sin bolagsordning. Framför allt tillhandahöll Sinosure inte någon specifik information om vilken exportkreditförsäkring som beviljats industrin för optiska fiberkablar, storleken på de premier företaget tar ut eller några detaljerade uppgifter om lönsamheten för dess exportkreditförsäkringsverksamhet.

(449)

Kommissionen var därför tvungen att komplettera den information som lämnats med tillgängliga uppgifter.

(450)

Enligt uppgifter i tidigare antisubventionsundersökningar (106) och enligt företagets webbplats (107) är Sinosure ett statsägt försäkringsbolag som bildats och som stöds av staten för att stödja Kinas utländska ekonomiska och handelsrelaterade utveckling och samarbete. Företaget ägs till 100 % av staten. Det har en styrelse och en tillsynsstyrelse. Regeringen har befogenhet att utnämna och avsätta företagets högre chefer. På grundval av denna information drog kommissionen preliminärt slutsatsen att det finns formella indikationer på statlig kontroll när det gäller Sinosure.

(451)

Kommissionen inhämtade vidare information om huruvida de kinesiska myndigheterna utövade meningsfull kontroll över Sinosure vad gäller industrin för optiska fiberkablar.

(452)

Enligt tillkännagivandet om utfärdande av 2006 års utgåva av Kinas exportkatalog för högteknologiska produkter, nr 16, kan ”produkter som ingår i 2006 års upplaga av exportkatalogen omfattas av den förmånsbehandling som staten beviljar för export av högteknologiska produkter”. I exportkatalogen över högteknologiska produkter förtecknas särskilt optiska fibrer, optisk överföringsutrustning och optiska fiberkablar (108).

(453)

Enligt tillkännagivandet om genomförandet av strategin för att främja handel genom vetenskap och teknik med hjälp av exportkreditförsäkring (109), bör dessutom Sinosure öka sitt stöd till nyckelindustrier och nyckelprodukter på grundval av en förstärkning av sitt övergripande stöd för export av högteknologiska produkter, inbegripet ”informations- och kommunikationsprodukter”. Sinosure bör behandla de industrier för högteknologiska och nya tekniska produkter som förtecknas i exportkatalogen över kinesiska högteknologiska produkter som företagets fokus och ge omfattande stöd när det gäller garantförfaranden, tidsbegränsade godkännanden, snabb behandling av ansökningar och flexibla avgifter. Vad gäller avgiftsflexibiliteten bör den ge produkter maximal premierabatt inom det intervall som exportförsäkringsbolaget erbjuder. Såsom anges i skälen 86 och 118 ingår industrin för optiska fiberkablar i den mer allmänna kategorin ”Informationsindustrin”. Vidare anges i Sinosures årsrapport för 2019 att Sinosure har ”stött en stadig utveckling av nyckelindustrier” och ”påskyndat tillväxten av strategiska framväxande industrier” (110).

(454)

Mot denna bakgrund drog kommissionen slutsatsen att de kinesiska myndigheterna har skapat ett regelverk som måste följas av de chefer och tillsynsstyrelsemedlemmar som utsetts av de kinesiska myndigheterna och är ansvariga inför dem. Detta innebär att de kinesiska myndigheterna använde sig av regelverket för att utöva meningsfull kontroll över Sinosure.

(455)

Kommissionen inhämtade även konkret bevisning för utövande av meningsfull kontroll på grundval av konkreta försäkringsavtal. Vid dubbelkontrollen på distans vidhöll de kinesiska myndigheterna att Sinosures premier i praktiken var marknadsmässiga och grundade sig på riskbedömningsprinciper. Det gavs emellertid inga specifika exempel beträffande industrin för optiska fiberkablar eller företagen i urvalet.

(456)

Eftersom kommissionen inte hade tillgång till någon konkret bevisning undersökte kommissionen i stället Sinosures konkreta beteende med avseende på den försäkring som tillhandahållits till de företag som ingick i urvalet. Detta beteende skiljde sig från deras officiella hållning, eftersom de inte hade agerat på grundval av marknadsprinciper.

(457)

Efter att ha jämfört de sammanlagda utbetalda ersättningarna med de sammanlagda försäkrade beloppen, på grundval av uppgifterna i Sinosures årsrapport 2019 (111), drog kommissionen slutsatsen att Sinosure i genomsnitt skulle behöva ta ut 0,22 % av det försäkrade beloppet som en premie för att täcka kostnaderna för ersättningarna (utan att ens ta hänsyn till indirekta kostnader). I praktiken var dock de premier som betalats av de företag som ingick i urvalet mycket lägre än den lägsta avgift som krävs för att täcka driftskostnader.

(458)

Kommissionen drog därför preliminärt slutsatsen att Sinosure tillämpar den rättsliga ram som anges ovan i utövandet av myndighetsuppgifter när det gäller sektorn för optiska fiberkablar. Sinosure agerade som ett offentligt organ i den mening som avses i artikel 2 b i grundförordningen jämförd med artikel 3.1 a i i grundförordningen och i enlighet med relevant WTO-praxis. Dessutom gavs de exporterande tillverkare som ingick i urvalet en förmån, eftersom försäkringen tillhandahölls till räntor som var lägre än den lägsta avgift som krävdes för Sinosure för att täcka dess driftskostnader.

(459)

Kommissionen fastställde också att de subventioner som getts inom exportförsäkringsprogrammet är selektiva, eftersom de inte kunde ha erhållits utan export och därmed är knutna till exportresultat i den mening som avses i artikel 4.4 a i grundförordningen.

(460)

Eftersom Sinosure hade en dominerande ställning på marknaden under undersökningsperioden kunde kommissionen inte finna någon marknadsbaserad inhemsk försäkringspremie. I linje med tidigare antisubventionsundersökningar har kommissionen således valt det mest lämpliga externa referensvärdet, för vilket det fanns tillgänglig information, dvs. de premiesatser som tillämpas av Export-Import Bank i Förenta staterna avseende icke-finansiella institut vid export till OECD-länder.

(461)

Kommissionen ansåg att förmånen för mottagarna är skillnaden mellan det belopp som företaget faktiskt betalade i försäkringspremie och det belopp som det borde ha betalat, vilket beräknades genom tillämpning av den externa referenspremiesats som nämns i skäl 460.

(462)

Följande subventionsnivå har fastställts för detta system under undersökningsperioden för FTT-gruppen och för ZTT-gruppen.

Förmånlig finansiering och försäkring: Exportkreditförsäkring

(463)

Enligt Folkrepubliken Kinas lag om bolagsskatt (EIT-lagen) (112) får högteknologiska företag och företag som utnyttjar ny teknik som staten behöver ges ett viktigt stöd i form av en nedsatt bolagsskatt på 15 % i stället för den normala skattesatsen på 25 %.

(464)

Den rättsliga grunden för detta program är artikel 28 i EIT-lagen och artikel 93 i genomförandebestämmelserna för Kinas lag om bolagsskatt (113) samt följande:

(465)

Kapitel IV i Kinas bolagsskattelag som innehåller bestämmelser vad gäller förmånsbeskattning. I artikel 25 i bolagsskattelagen, som utgör ingress till kapitel IV anges att ”staten erbjuder förmånlig beskattning till företag i industrier eller projekt vilkas utveckling stöds och främjas särskilt av staten”. Enligt artikel 28 i bolagsskattelagen ”ska bolagsskattesatsen på högteknologiska företag och företag som utnyttjar ny teknik och som behöver särskilt statligt stöd sänkas till 15 %”.

(466)

I artikel 93 i genomförandebestämmelserna för bolagsskattelagen klargörs följande:

”De viktiga högteknologiska företag och företag som utnyttjar ny teknik som staten ska stödja” enligt artikel 28 punkt 2 i lagen om bolagsskatt hänför sig till de företag som äger immateriella rättigheter och uppfyller följande villkor:

Bestämmelser om administration av högteknologiska företag och statsstödda viktiga högteknologiska och nya teknikområden ska utformas gemensamt av de avdelningar för teknik, finans och beskattning som lyder under statsrådet och träda i kraft efter godkännande av statsrådet.”

(467)

I de ovannämnda bestämmelserna anges tydligt att den reducerade inkomstskattesatsen för företag är förbehållen ”viktiga högteknologiska företag och företag som utnyttjar ny teknik som ska stödjas av staten”, vilka äger viktiga immateriella rättigheter och uppfyller vissa villkor, t.ex. ”att följa tillämpningsområdet för centrala statliga områden med högteknologiskt stöd och stöd av ny teknik”.

(468)

Enligt artikel 11 i de administrativa bestämmelserna för erkännande av högteknologiska företag (G.K.F.H. [2016] nr 32) måste ett företag för att erkännas som ett högteknologiskt företag samtidigt uppfylla vissa villkor, bland annat följande: ”det har erhållit de immateriella rättigheter som är viktigast för tekniken för företagets viktigaste produkter (tjänster), genom oberoende forskning, överföring, sammanslagningar och förvärv osv.” och ”den teknik som är viktigast för företagets viktigaste produkter (tjänster) ingår bland de på förhand fastställda högteknologiska områden som stöds av staten”.

(469)

De viktigaste högteknologiska områden som stöds av staten förtecknas i 2016 års katalog över högteknologiska områden som stöds av staten. I katalogen, under rubriken ”I. Elektronisk information”, punkt 4, nämns uttryckligen kommunikationsteknik, ”optiskt överföringsnät” och ”teknik för optiska överföringssystem”, vari ingår optiska fiberkablar, som högteknologiområden som stöds av staten.

(470)

Företag som drar fördel av denna åtgärd måste lämna in sin skattedeklaration och relevanta bilagor. Förmånens faktiska storlek anges i deklarationen.

(471)

Kommissionen konstaterade att företagen i de grupper av exporterande tillverkare som ingick i urvalet kvalificerades som högteknologiska företag under undersökningsperioden och därför hade lägre bolagsskattesatser på 15 % eller 12,5 %.

(472)

Kommissionen anser att skatterabatten i fråga är en subvention i den mening som avses i artikel 3.1 a ii och 3.2 i grundförordningen, eftersom det förekommer ett ekonomiskt bidrag i form av uteblivna intäkter för de kinesiska myndigheterna, vilket medför en förmån för de berörda företagen. Förmånen för mottagarna är lika med skatteminskningen.

(473)

Denna subvention är selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen, eftersom lagstiftningen begränsar tillämpningen av stödsystemet till att endast avse företag som är verksamma inom vissa prioriterade högteknologiområden som fastställts av staten, såsom visas i skälen 466–468. Såsom påpekas i skäl 469 är industrin för optiska fiberkablar en sådan högteknologisk prioritering.

(474)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att de program för skattebefrielse och skatteavdrag som kommissionen använt för utjämning inte utgör utjämningsbara subventioner. Enligt de kinesiska myndigheterna är de påstådda skattebefrielserna och skatteavdragen följden av ett system som fastställer objektiva kriterier eller villkor för rätten att få tillgång till finansiellt stöd, där rätten till finansiellt stöd är automatisk och de kriterier och villkor som fastställs i programmen följs strikt, vilket innebär att vissa företag inte gynnas före andra, och systemet är rent ekonomiskt och horisontellt. De kinesiska myndigheterna hävdade därför att de inte är selektiva i den mening som avses i artikel 4.2 b i grundförordningen.

(475)

Kommissionen höll inte med om detta påstående eftersom den ansåg att de skattesystem som beskrivs i avsnitten 3.7.1.1–3.7.1.3 var selektiva i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen, då det där anges att ”[o]m den myndighet som beviljar subventionen eller den tillämpliga lagstiftningen uttryckligen begränsar subventionen till att avse vissa företag, ska subventionen anses vara selektiv.”. Faktum är att de aktuella subventionssystemen har sin rättsliga grund i kapitel IV, Skatteförmåner, i bolagsskattelagen. Både genom sitt namn och sitt innehåll visar detta kapitel uttryckligen på en särskild förmånsbehandling som ”uttryckligen begränsar tillgången till en subvention till vissa företag”. Följaktligen är de subventioner som beviljas inom ramen för dessa skattesystem selektiva enligt artikel 4.2 a i grundförordningen. Påståendet avvisades därför.

(476)

Den utjämningsbara subventionens storlek beräknades på grundval av den förmån som mottagaren konstaterades ha erhållit under undersökningsperioden. Denna förmån beräknades som skillnaden mellan den totala skatt som skulle betalats enligt den normala skattesatsen och den totala skatt som faktiskt betalades med den lägre skattesatsen.

(477)

Den subventionsnivå som fastställdes för detta särskilda system var 0,10 % för FTT-gruppen och 0,48 % för ZTT-gruppen.

(478)

Skatterabatten för forskning och utveckling innebär att företag får en förmånlig skattebehandling för sin FoU-verksamhet inom vissa prioriterade högteknologiområden som fastställts av staten, under förutsättning att vissa tröskelnivåer för FoU-utgifter uppnåtts.

(479)

Närmare bestämt innebär detta att FoU-utgifter för att utveckla ny teknik, nya produkter och nya metoder som inte utgör immateriella tillgångar och redovisas i vinst- och förlusträkningen för det innevarande räkenskapsåret efter det att de dragits av till fullo mot bakgrund av den aktuella situationen omfattas av ett avdrag på ytterligare 75 %. När de ovannämnda FoU-utgifterna utgör immateriella tillgångar omfattas de av avskrivning på grundval av 175 % av kostnaden för den immateriella tillgången. Sedan januari 2021 har det ytterligare avdraget före skatt för FoU-utgifter höjts till 100 % (115).

(480)

Den rättsliga grunden för detta program är artikel 30.1 i bolagsskattelagen, och genomförandebestämmelserna för Kinas bolagsskattelag liksom följande tillkännagivanden:

(481)

I tidigare undersökningar (116) konstaterade kommissionen att ”ny teknik, nya produkter och nya metoder”, som kan dra fördel av skatteavdraget, ingår bland de högteknologiska områden som stöds av staten. Som anges i skäl 469 förtecknas de viktigaste högteknologiska områdena som stöds av staten i 2016 års katalog över högteknologiska områden som stöds av staten.

(482)

Som anges i skäl 468 innehåller kapitel IV i bolagsskattelagen bestämmelser om förmånlig skattemässig behandling, särskilt artikel 25. I artikel 30.1 i bolagsskattelagen, som också ingår i samma kapitel, anges att ”företagens utgifter för forskning och utveckling i samband med ny teknik, nya produkter och nya metoder” får dras av vid den tidpunkt då den beskattningsbara inkomsten beräknas. I artikel 95 i genomförandebestämmelserna för bolagsskattelagen förtydligas innebörden av begreppet FoU, som ”utgifter för forskning och utveckling i syfte att utveckla ny teknik, nya produkter och nya metoder” i enlighet med artikel 30.1 i bolagsskattelagen.

(483)

I cirkuläret om att öka andelen utgifter för forskning och utveckling före skatt (Cai Shui [2018] nr 99) anges att ”beträffande forskning och utveckling (FoU) kan det för de utgifter som faktiskt uppkommit göras ett ytterligare avdrag på 75 % av det faktiska utgiftsbeloppet före skatt, utöver andra faktiska avdrag, under perioden från den 1 januari 2018 till den 31 december 2020, under förutsättning att dessa kostnader inte omvandlas till immateriella tillgångar eller räknas med i företagets kapitalvinster/-förluster. Om kostnader har omvandlats till immateriella tillgångar får emellertid sådana kostnader avskrivas med 175 % av den immateriella tillgångens kostnader före skatt under ovannämnda period.”

(484)

Kommissionen konstaterade att företagen i de grupper som ingick i urvalet kunde göra ”ytterligare avdrag för utgifter för forskning och utveckling avseende ny teknik, nya produkter och nya metoder”.

(485)

Kommissionen anser att skatterabatten i fråga är en subvention i den mening som avses i artikel 3.1 a ii och 3.2 i grundförordningen, eftersom det förekommer ett ekonomiskt bidrag i form av uteblivna intäkter för de kinesiska myndigheterna, vilket medför en förmån för de berörda företagen. Förmånen för mottagarna är lika med skatteminskningen.

(486)

Denna subvention är selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen, eftersom lagstiftningen begränsar tillämpningen av denna åtgärd till att endast avse företag som har FoU-utgifter inom vissa prioriterade högteknologiområden som fastställts av staten, som till exempel sektorn för optiska fiberkablar.

(487)

Den utjämningsbara subventionens storlek beräknades på grundval av den förmån som mottagaren konstaterades ha erhållit under undersökningsperioden. Denna förmån beräknades som skillnaden mellan den totala skatt som ska betalats enligt den normala skattesatsen och den totala skatt som ska betalas efter det ytterligare avdraget på 75 % av de faktiska FoU-utgifterna.

(488)

Den subventionsnivå som fastställdes för detta särskilda system var 1,28 % för FTT-gruppen och 0,13 % för ZTT-gruppen.

(489)

Lagen om bolagsskatt erbjuder förmånlig beskattning till företag i industrier eller projekt vilkas utveckling stöds och främjas särskilt av staten och, i synnerhet, befrielse från skatt på intäkter från kapitalinvesteringar, till exempel utdelningar och bonusar, mellan berättigade inhemska företag.

(490)

Den rättsliga grunden för detta program är artikel 26.2 i bolagsskattelagen och genomförandebestämmelserna för Kinas bolagsskattelag.

(491)

I artikel 25 i bolagsskattelagen, vilken utgör ingress till kapitel IV om förmånlig skattepolitik anges att ”staten erbjuder förmånlig beskattning till företag i industrier eller projekt vilkas utveckling stöds och främjas särskilt av staten”. Vidare anges i artikel 26.2 att skattebefrielsen är tillämpligt på inkomst från kapitalinvesteringar mellan ”berättigade inhemska företag”, vilket verkar begränsa dess tillämpningsområde till endast vissa inhemska företag.

(492)

Kommissionen konstaterade att vissa företag i urvalet var befriade från utdelningsskatt mellan berättigade inhemska företag.

(493)

Kommissionen ansåg att detta system är en subvention i den mening som avses i artikel 3.1 a ii och 3.2 i grundförordningen, eftersom det förekommer ett ekonomiskt bidrag i form av uteblivna intäkter för de kinesiska myndigheterna, vilket medför en förmån för de berörda företagen. Förmånen för mottagarna är lika med skatteminskningen.

(494)

Denna subvention är selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen, eftersom lagstiftningen begränsar tillämpningen av denna åtgärd till att endast avse berättigade inhemska företag som mottar betydande stöd från staten och vars utveckling främjas av staten.

(495)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade ZTT-gruppen att undantaget från utdelningsskatt syftar till att undanröja dubbelbeskattning av samma inkomst hos både moderbolag och dotterbolag, vilket är en internationellt accepterad skattepraxis.

(496)

Även om kommissionen höll med om att undanröjande av dubbelbeskattning är en internationellt erkänd skattepraxis, ingår artikel 26.2 i bolagsskattelagens kapitel IV om skatteförmåner, i vilket det föreskrivs ett antal förmånliga skattebehandlingar i form av undantag från de allmänna skattereglerna. Som förklaras i skäl 491 anges det i artikel 25 i bolagsskattelagen, som utgör ingress till kapitel IV om förmånlig skattepolitik, att ”staten erbjuder förmånlig beskattning till företag i industrier eller projekt vilkas utveckling stöds och främjas särskilt av staten”. Vidare anges det i artikel 26.2 att skattebefrielsen är tillämpligt på inkomst från kapitalinvesteringar mellan ”berättigade inhemska företag”, vilket verkar begränsa dess tillämpningsområde till endast vissa inhemska företag. Kommissionen ansåg därför att en sådan förmånlig skattepolitik är begränsad till vissa industrier som särskilt stöds och främjas av staten, såsom industrin för optiska fiberkablar, och därför är selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen. Kommissionen bekräftade följaktligen den slutsats som kommissionen drar i skälen 493 och 494, dvs. att systemet utgör en utjämningsbar subvention.

(497)

Kommissionen har beräknat subventionsbeloppet genom att tillämpa den normala skattesatsen på den utdelningsintäkt för vilken avdrag gjorts från den beskattningsbara inkomsten.

(498)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade ZTT-gruppen att kommissionen borde göra åtskillnad mellan två olika beskattningstyper i inkomstskattedeklarationen, dvs. mellan beskattning av utdelningsintäkter och skattejämkning för investeringar, eftersom det sistnämnda inte är en utdelningsintäkt av det slag som omfattas av bestämmelserna i artikel 26.2 i bolagsskattelagen. Kommissionen godtog detta påstående och korrigerade förmånsberäkningarna i enlighet med detta.

(499)

Den subventionsnivå som fastställdes för detta särskilda system var 1,05 % för FTT-gruppen och 0,21 % för ZTT-gruppen.

(500)

Enligt artikel 32 i bolagsskattelagen, ”där degressiv avskrivning av fasta tillgångar i ett företag verkligen är nödvändig på grund av tekniska framsteg eller andra anledningar, kan antalet år för avskrivningar minskas eller metoden med degressiv avskrivning användas.”

(501)

Den rättsliga grunden för detta program är artikel 32 i bolagsskattelagen, och genomförandebestämmelserna för Kinas bolagsskattelag liksom följande tillkännagivanden:

(502)

Enligt tillkännagivandet om avdragsmetoder rörande utrustning och apparater i bolagsskattehänseende (Cai Shui [2018] nr 54), gäller att ”där enhetsvärdet för ny utrustning och nya apparater som ett företag köpt under perioden 1 januari 2018–31 december 2020 inte överstiger fem miljoner renminbi yuan, får företaget ta med det värdet i kostnaderna och utgifterna för den aktuella perioden i form av en klumpsumma som dras av från företagets beskattningsbara inkomst istället för att det görs avskrivningar från år till år”. Denna lagstiftning är inte specifik för en viss industri.

(503)

När det gäller tillgångar med ett värde per enhet mer än fem miljoner renminbi yuan är tillkännagivandet om finjustering av bolagsskattepolitiken avseende degressiv avskrivning av fasta tillgångar (Cai Shui [2014] nr 75) och tillkännagivandet om ytterligare finjustering av bolagsskattepolitiken avseende degressiv avskrivning av fasta tillgångar (Cai Shui [2015] nr 106) fortsatt tillämpliga. Enligt dessa tillkännagivanden är det möjligt att välja en degressiv avskrivningsmetod för fasta tillgångar som köps av företag i tio nyckelindustrier.

(504)

Kommissionen fastställde att företagen i urvalet under undersökningsperioden inte har tillämpat degressiv avskrivning för tillgångar med ett enhetsvärde på mer än fem miljoner renminbi yuan. Eftersom dessa tillgångar därför inte omfattades av tillkännagivandet Cai Shui [2014] nr 75 och tillkännagivandet Cai Shui [2015] nr 106, fann kommissionen att de exporterande tillverkarna inte gynnades av utjämningsbara subventioner.

(505)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade klaganden att de exporterande tillverkare som ingick i urvalet kunde ha gynnats genom degressiv avskrivning för hus och byggnader som inte omfattas av tröskelvärdet på fem miljoner renminbi yuan i enlighet med artikel 2 i tillkännagivandet om avdragsmetoder rörande utrustning och apparater i bolagsskattehänseende (Cai Shui [2018] nr 54). Kommissionen bekräftade att företagen i urvalet inte hade gynnats genom degressiv avskrivning för hus och byggnader under undersökningsperioden.

(506)

Kommissionen ansåg att de exporterande tillverkarna inte drog nytta av utjämningsbara subventioner inom ramen för detta program under undersökningsperioden.

(507)

En organisation eller enskild person som använder mark i storstäder, mindre städer och förvaltningsenheter, samt i industri- och gruvdistrikt, ska normalt sett erlägga skatt för markanvändning i storstadsområden. Markanvändningsskatten tas ut av de lokala skattemyndigheterna i det område där marken används. Vissa markkategorier är befriade från markanvändningsskatt, till exempel mark som vunnits ur havet, mark som används av statliga inrättningar, civilsamhällets organisationer och militära enheter för eget ändamål, mark som används av institutioner som finansieras med statliga anslag från finansministeriet, mark som används av religiösa tempel, offentliga parker, offentliga historiska platser, offentliga platser med skönhetsvärde, gator, vägar, torg, offentliga gräsmattor och annan offentlig mark i stadsområden.

(508)

Följande dokument utgör den rättsliga grunden för detta program:

(509)

Ett företag i en av de grupper som ingick i urvalet fick en nedsättning av markanvändningsskatten på 60 % på grundval av en särskild policy för högteknologiska företag under 2019 och 2020 i enlighet med artikel 2.1 i ”Ett antal yttranden om kraftfullt stöd till en hållbar och hälsosam utveckling av den privata ekonomin” (EFa [2018] nr 33).

(510)

Det berörda företaget omfattades inte av någon av de kategorier som undantas enligt artikel 6 i Kinas tillfälliga bestämmelser om skatt för markanvändning i stadsområden (reviderad 2019).

(511)

Företaget befriades dessutom helt från markanvändningsskatten under första kvartalet 2020 på grundval av ”Tillkännagivandet av huvudkontoret för Hubeiprovinsens lokala folkregering om tryckning och distribution av relevanta politiska och andra åtgärder i syfte att hantera covid-19-situationen och stödja små och medelstora företag så att de kan klara svårigheterna” (EZhengBanFa (2020) nr 5) och ”Tillkännagivande av huvudkontoret för Hubeiprovinsens lokala folkregering om tryckning och distribution av relevanta politiska och andra åtgärder i syfte att påskynda den ekonomiska och samhälleliga utvecklingen i Hubeiprovinsen” (EZhengBanFa (2020) nr 6).

(512)

Kommissionen ansåg att den nedsättning av skatten för markanvändning för högteknologiska företag som beskrivs ovan är en subvention i den mening som avses i artikel 3.1 a i, artikel 3.1 a ii och 3.2 i grundförordningen, eftersom det förekommer ett ekonomiskt bidrag, antingen i form av direkt överföring av medel (skatteåterbäring) eller uteblivna intäkter för de kinesiska myndigheterna (ej betald skatt), vilket medför en förmån för det berörda företaget. Subventionen är selektiv eftersom den endast riktar sig till högteknologiska företag.

(513)

Förmånen för mottagarna är lika med det återbetalda beloppet/skatteminskningen. Denna subvention är selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen, eftersom företaget fick ett skatteavdrag trots att det inte omfattades av något av de objektiva kriterier som anges i skäl 507.

(514)

När det gäller befrielse från markanvändningsskatt under första kvartalet 2020 ansåg kommissionen att åtgärden inte är selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen, eftersom denna skattebefrielse, mot bakgrund av covid-pandemin, inte var begränsad till ett specifikt företag eller en specifik industri eller grupp av företag eller industrier, utan gällde för alla industrier.

(515)

Den utjämningsbara subventionens storlek beräknades på grundval av den förmån som mottagaren konstaterades ha erhållit under undersökningsperioden. Denna förmån ansågs vara det belopp som återbetalades under undersökningsperioden. Det subventionsbelopp som fastställdes för detta särskilda system var försumbart när det gäller FTT-gruppen.

(516)

Den totala subventionsnivån för alla system för skattebefrielse under undersökningsperioden för de exporterande tillverkarna i urvalet har fastställts till följande:

Befrielse från och nedsättning av skatter

—

Skrivelse från den nationella kommissionen för utveckling och reformer och den nationella energimyndigheten för aktivt främjande av marknadsorienterade energitransaktioner och ytterligare förbättring av handelsmekanismen (Fa Gua Yun Xing [2018] nr 1027, utfärdad den 16 juli 2018.

—

Ett antal yttranden från centralkommittén i Kinas kommunistiska parti och statsrådet om ytterligare fördjupning av reformen av kraftsystemet (Zhong Fa [2015] nr 9).

—

Tillkännagivande om en fullständig liberalisering av planen för elproduktion och elförbrukning för kommersiella användare (Nationella utvecklings- och reformkommissionen [2019] nr 1105).

—

Regler för elhandel med medel- och långfristiga transaktioner (interimsregler) i Hubeiprovinsen av den 29 november 2019.

—

Regler för elhandel med medel- och långfristiga transaktioner i Jiangsuprovinsen.

—

Tillkännagivande av prisbyrån i Jiangsuprovinsen om en rimlig justering av elprisstrukturen, Su Jia Gong [2017] nr 124.

—

Cirkulär från den nationella utvecklings- och reformkommissionen om minskning av elkostnaderna för företag till stöd för återställande av arbete samt produktionsutveckling och reformpris [2020] nr 258.

(517)

Alla företag i urvalet köpte sin el.

(518)

När det gäller vissa företag inom de grupper som ingick i urvalet följde inköpspriserna för el de officiella priser för stora industriella användare som fastställs på provinsnivå. Såsom konstaterats i tidigare undersökningar (117) innebär tillhandahållandet av el till officiellt fastställda priser inte någon särskild fördel.

(519)

Kommissionen fastställde dock att de undersökta företagen inom de två grupper som ingick i urvalet gynnades av minskningar eller återbetalningar/justeringar av en del av elkostnaderna.

(520)

Kommissionen konstaterade att företag inom en av grupperna i urvalet gynnades av särskilda återbetalningar/justeringar av elkostnaderna, eftersom dessa företag tilläts delta i ett pilotprogram för ”marknadsorienterade eltransaktioner”. Dessa företag hade inget avtal med en elproducent om direkt elförsörjning. Återbetalningarna/justeringarna beviljades eftersom de berörda företagen i förväg meddelade kraftverken sin efterfrågan på energi.

(521)

Kommissionen konstaterade vidare att vissa undersökta företag, på samma sätt som i tidigare undersökningar (118), har rätt att köpa el direkt från elproducenterna genom direkta inköpsavtal. De avtalen omfattar en viss mängd el till ett visst pris, vilket är lägre än de officiella priser som fastställs på provinsnivå för stora industriella användare.

(522)

Möjligheten att ingå avtal om direkt elförsörjning eller att gynnas av återbetalningar/justeringar av elkostnaderna genom att delta i ”marknadsorienterade eltransaktioner” är för närvarande inte öppen för alla stora industriella användare. På nationell nivå anges det i yttranden från Kinas kommunistiska partis centralkommitté och statsrådet om ytterligare fördjupning av reformen av kraftsystemet, att ”företag som inte följer den nationella industripolitiken och vars produkter och processer är eliminerade bör inte delta i direkta transaktioner” (119). I samma yttranden anges också att ”efter det att tillträdesvillkoren har fastställts bör vi också uppgradera de kataloger över lokala elproduktionsföretag och eldistributörer som uppfyller de villkor som årligen offentliggörs av provinsregeringarna och genomföra en dynamisk reglering av användarkatalogen. Elproduktionsföretag, elleverantörer och användare som ingår i katalogen kan frivilligt registrera sig hos handelsinstitutionerna för att bli marknadsaktörer”. För att kunna delta i direkthandelssystemet bör därför ett företag uppfylla vissa villkor och ingå i ”användarkatalogen”.

(523)

I praktiken är det provinserna som sköter den direkta elhandeln. Företagen måste ansöka hos regionala myndigheter om godkännande att delta i pilotprojektet för direkta eltransaktioner, och de måste uppfylla vissa kriterier. För vissa företag är det dessutom inte fråga om riktiga marknadsbaserade förhandlingar eller anbudsförfaranden, eftersom de kvantiteter som köps in enligt direktavtal inte bygger på det faktiska utbudet och efterfrågan. Elproducenter och elanvändare får inte fritt sälja eller köpa all sin el direkt. De begränsas av kvantitativa kvoter som de tilldelas av den lokala myndigheten. Även om priserna ska förhandlas fram direkt mellan elproducenterna och den slutliga elanvändaren eller med mellanliggande tjänsteleverantörer, utfärdas fakturorna till företagen de facto fortfarande av det statliga nätföretaget. Slutligen måste alla undertecknade direktköpsavtal lämnas in till den lokala myndigheten för registrering.

(524)

De kinesiska myndigheterna utfärdade 2018 en skrivelse från den nationella kommissionen för utveckling och reformer och den nationella energimyndigheten för aktivt främjande av marknadsorienterade energitransaktioner och ytterligare förbättring av handelsmekanismen (Fa Gai Yun Xing [2018] nr 1027). Även om skrivelsen syftar till att öka antalet direkta transaktioner på elmarknaden, nämnder den specifikt att det är vissa industrier, däribland högteknologiska industrier och industrin för optiska fiberkablar, som understöds och gynnas av liberaliseringen av elmarknaden. I avsnitt III om ”Öppning för att möjliggöra inträde för användare som uppfyller kraven” anges i punkt 2 att ”syftet med stöd till framväxande industrier med högt mervärde, till exempel högteknologiska produkter, internet, stordata och avancerad tillverkningsindustri, liksom företag med särskilda fördelar och kännetecken och högt teknikinnehåll är att låta dessa delta i transaktioner, utan begränsningar av spänningsnivåer och elförbrukning”.

(525)

I tillkännagivandet om en fullständig liberalisering av planen för elproduktion och elförbrukning för kommersiella användare [2019] nr 1105, vars syfte är att ytterligare liberalisera elmarknaden, föreskrivs att ”bland de kommersiella elanvändarna ska de som inte följer den nationella industripolitiken tillfälligt inte delta i marknadsorienterade transaktioner, och de elanvändare vars produkter och processer tillhör de eliminerade och begränsade kategorierna i den vägledande katalogen för industriell strukturanpassning ska strikt följa den nuvarande prisdifferentieringspolicyn för el”.

(526)

I lagstiftningen föreskrivs därför en selektiv tillämpning av begreppet ”marknadsorienterade eltransaktioner” på elmarknaden som begränsas till vissa branscher, t.ex. industrier som följer den nationella industripolitiken, med särskild inriktning på högteknologiska industrier. Till följd av detta betalar dessa industrier lägre elpriser.

(527)

Kommissionen konstaterade också att vissa undersökta företag gynnades av återbetalningar/justeringar av elkostnaderna under perioden mars-juni 2020 på grundval av en landsomfattande politik (120) som syftar till att lätta bördan för företagen till följd av covid-19-pandemin. Kommissionen ansåg att denna åtgärd inte är selektiv.

(528)

Kommissionen ansåg att det lägre elpriset och återbetalningarna/justeringarna till företagen i urvalet till följd av företagens deltagande i ”marknadsorienterade eltransaktioner”, oavsett om det finns ett avtal om elleverans eller inte, är en subvention i den mening som avses i artikel 3.1 a ii och 3.2 i grundförordningen eftersom det förekommer ett ekonomiskt bidrag i form av uteblivna intäkter för de kinesiska myndigheterna (dvs. nätoperatören) som medför en förmån för de berörda företagen. Fördelen för mottagarna motsvarar elkostnadsbesparingen, antingen i form av lägre elpriser som förhandlas fram inom ramen för avtal om direkt elförsörjning eller i form av återbetalningar/justeringar till följd av deltagandet i ett pilotprogram för ”marknadsorienterade eltransaktioner”, eftersom elen tillhandahålls till ett pris som är lägre än det normala nätpris som betalas av andra stora industriella användare som inte tillåts delta i ”marknadsorienterade eltransaktioner” för sin elförsörjning.

(529)

Denna subvention är selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen, eftersom lagstiftningen begränsar tillämpningen av systemet till vissa företag som uppfyller vissa industripolitiska mål som fastställts av staten, och vars produkter eller processer inte är eliminerade.

(530)

Kommissionen drog därför slutsatsen att subventionssystemet var i kraft under undersökningsperioden och att det är selektivt i den mening som avses i artiklarna 4.2 a och 4.3 i grundförordningen.

(531)

Den utjämningsbara subventionens storlek beräknades på grundval av den förmån som mottagaren konstaterades ha erhållit under undersökningsperioden. Förmånen beräknades som skillnaden mellan det totala elpris som skulle ha betalts om man använt det officiella elpriset och det totala elpris som företagsgrupperna i urvalet betalade tack vare det reducerade priset och/eller olika former av återbetalningar/justeringar.

(532)

Följande subventionsnivåer har fastställts för detta system under undersökningsperioden för de exporterande tillverkarna i urvalet:

Elförsörjning till reducerade priser

(533)

All mark i Kina ägs antingen av staten eller av kollektiv som består av byar eller kommuner innan äganderätten till mark eller rätt till egendom kan patenteras eller beviljas företag eller enskilda ägare. Alla fastigheter i stadsområden ägs av staten och alla fastigheter på landsbygden ägs av byarna eller kommunerna.

(534)

Enligt den kinesiska konstitutionen och marklagstiftningen kan företag och enskilda emellertid köpa ”markanvändningsrättigheter”. För industrimark är arrendeperioden vanligtvis 50 år, med möjlighet till förnyelse med ytterligare 50 år.

(535)

Enligt de kinesiska myndigheterna föreskrivs i artikel 137 i Folkrepubliken Kinas egendomslag att ”mark som används för industriella ändamål, affärsändamål, underhållning eller kommersiella ändamål osv., samt mark med minst två avsedda användare ska avyttringen ske genom auktion, inbjudan att lämna anbud eller någon annan metod för offentliga anbud”. De kinesiska myndigheterna hänvisar vidare till artikel 3 i Kinas interimsbestämmelser om tilldelning och överföring av markanvändningsrättigheter till statligt ägd mark i stadsområden. I denna artikel anges att ”varje bolag, företag, annan organisation och individ inom eller utanför Folkrepubliken Kina får, om inte annat anges i lag, ansöka om rätten att använda mark och ägna sig åt att utveckla, utnyttja och förvalta mark i enlighet med bestämmelserna i dessa förordningar”.

(536)

Tillhandahållandet av rättigheter för markanvändning i Kina regleras av den kinesiska lagen om markförvaltning. Vidare ingår följande dokument i den rättsliga grunden:

(537)

Enligt artikel 10 i bestämmelserna om tilldelning av markanvändningsrättigheter för statsägd byggnadsmark genom anbud, auktion och offert ska de lokala myndigheterna fastställa markpriserna i enlighet med systemet för värdering av mark i stadsområden (vilket endast uppdateras vart tredje år) och med den statliga industripolitiken.

(538)

I tidigare undersökningar konstaterade kommissionen att de priser som betalats för markanvändningsrättigheter i Kina inte motsvarade marknadspriser som fastställs på grundval av utbud och efterfrågan på en fri marknad, eftersom auktionsförfarandet befanns vara otydligt, icke-transparent och inte fungerade i praktiken och eftersom priserna konstaterades vara godtyckligt fastställda av myndigheterna. (121) Såsom nämns i skälet ovan fastställs priserna av myndigheterna i enlighet med systemet för värdering av mark i storstadsområden och enligt det systemet ska de bland annat ta hänsyn till industripolitiken när de fastställer priset på industrimark.

(539)

Den nu aktuella undersökningen har inte visat att det skulle ha skett några märkbara förändringar i detta hänseende. Kommissionen konstaterade till exempel att de flesta företagen i urvalet erhöll sina markanvändningsrättigheter genom tilldelning från lokala myndigheter och inte genom ett anbudsförfarande.

(540)

Ovannämnda bevisning motbevisar de kinesiska myndigheternas påståenden om att de priser som betalas för markanvändningsrättigheterna i Kina motsvarar ett marknadspris som bestämts av tillgång och efterfrågan på en fri marknad.

(541)

Undersökningsresultaten visar att situationen vad gäller förvärv av markanvändningsrättigheter i Kina är icke-transparent och att priserna sätts godtyckligt av myndigheterna.

(542)

De kinesiska myndigheternas tillhandahållande av markanvändningsrättigheter bör därför anses vara en subvention i den mening som avses i artikel 3.1 a iii och 3.2 i grundförordningen i form av ett tillhandahållande av varor som innebär att de mottagande företagen beviljas en förmån. Såsom förklaras i skälen 537–540 finns det ingen fungerande marknad för mark i Kina och användningen av ett externt referensvärde (se skälen 549–551) visar att de belopp som betalas för markanvändningsrättigheterna av de exporterande tillverkarna i urvalet ligger långt under det normala marknadspriset.

(543)

Vad gäller förmånlig tillgång till industrimark för företag som tillhör vissa branscher noterade kommissionen att det pris som sätts av de lokala myndigheterna måste stå i samklang med den statliga industripolitiken (se skäl 538). Inom ramen för denna industripolitik betraktas industrin för optiska fiberkablar som en främjad industri (122). Enligt statsrådets beslut nr 40 ska myndigheterna ta hänsyn till den vägledande katalogen för industriell omstrukturering samt industripolitiken när de tillhandahåller mark. I artikel XVIII i beslut nr 40 klargörs att industrier som är ”begränsade” inte ska få tillgång till markanvändningsrättigheter. Subventionen är selektiv i enlighet med artikel 4.2 a och 4.2 c i grundförordningen, eftersom det förmånliga tillhandahållandet av mark endast ges till företag som tillhör vissa branscher, i detta fall sektorn för optiska fiberkablar, och statens förfaranden på detta område är otydliga och icke-transparenta.

(544)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att företagen i urvalet inte hade getts någon förmån i form av markanvändningsrättigheter, eftersom det finns en fri marknad för mark i Kina. I detta avseende hänvisade de kinesiska myndigheterna till artikel 347 i Kinas civillag, enligt vilken ”mark som används för industriella ändamål, kommersiella ändamål, turism, underhållning eller andra kommersiella ändamål, etc. för vilken det finns två användare som vill använda marken, ska marken tilldelas genom anbud, auktion eller en annan metod för offentliga anbud. Markpriset ska fastställas genom marknadskonkurrens”.

(545)

Kommissionen konstaterade att det visserligen finns rättsliga bestämmelser som syftar till att tilldela markanvändningsrättigheter på ett öppet sätt och till marknadspriser, till exempel genom anbudsförfaranden, men att dessa bestämmelser regelbundet inte följs, eftersom vissa köpare får sin mark gratis eller till priser som är lägre än marknadspriserna (123). Myndigheterna har ofta specifika politiska mål när de tilldelar mark, bland annat genomförandet av ekonomiska planer (124).

(546)

De kinesiska myndigheterna höll vidare inte med kommissionen om att åtgärderna är selektiva, eftersom Kina inte har någon särskild markpolitik för någon industri. De hävdade vidare att inget i beslut nr 40 innebär ett krav på att myndigheterna ska säkerställa att mark tillhandahålls främjade industrier.

(547)

I statsrådets beslut nr 40 nämns i artikel XII att den vägledande katalogen för industriell omstrukturering är en viktig referens för investeringsvägledning, statlig förvaltning av investeringsprojekt och utformning och genomförande av skattepolitik, kredit, mark (understrykning tillagd) samt import och export”. I inledningen till beslut nr 40 anges dessutom att ”Alla berörda avdelningar ska påskynda åtgärder för att utforma och ändra relevanta strategier vad gäller skatter, kredit, mark (kursivering tillagd) samt import och export osv, och stärka samordningen med industripolitiken för att ytterligare förbättra politiken för att främja industriell omstrukturering”. Det står därför klart att offentliga myndigheter måste ta hänsyn till den vägledande katalogen för industriell omstrukturering och industripolitiken när de tillhandahåller mark till företag. I artikel XVIII i beslut nr 40 anges följande: ”De avdelningar som hanterar investeringar ska inte granska, godkänna eller registrera, inget finansiellt institut får bevilja lån , inga andra avdelningar som reglerar markanvändning, stadsplanering och byggande, miljöskydd, kvalitetskontroll, brandförsvar, tull, industri och handel osv. får gå igenom relevanta förfaranden” med avseende på de industrier som faller inom ramen för kategorin ”begränsade” (understrykning tillagd). Därför är det förbjudet för de avdelningar som reglerar markanvändningen att tillhandahålla mark till industrier som är ”begränsade”. De ovannämnda bestämmelserna i beslut nr 40, jämförda med den vägledande katalogen för industriell omstrukturering, pekar på en tydlig koppling mellan industripolitiken för främjade industrier och politiken för tillhandahållande av mark. De kinesiska myndigheternas påstående avvisades därför.

(548)

Kommissionen ansåg följaktligen att denna subvention var utjämningsbar.

(549)

Liksom i tidigare undersökningar (125) och i enlighet med artikel 6 d ii i grundförordningen användes markpriser från det separata tullområdet Taiwan, Penghu, Kinmen och Matsu (Taiwan) som externt referensvärde (126). Förmånen för mottagarna beräknas som skillnaden mellan det belopp som faktiskt betalats av var och en av de exporterande tillverkarna i urvalet (dvs. det faktiska pris som anges i avtalet eller i tillämpliga fall priset i avtalet minus det belopp som den lokala myndigheten gett i återbetalning/bidrag) för markanvändningsrättigheterna och det belopp som normalt sett skulle ha betalats på grundval av referensvärdet från Taiwan.

(550)

Kommissionen anser att Taiwan är ett lämpligt externt referensvärde av följande skäl:

(551)

I enlighet med den metod som tillämpats i tidigare undersökningar (127) och i avsaknad av lämpligare uppgifter i detta avseende använde kommissionen det genomsnittliga markpris per kvadratmeter som fastställts i de sex distrikt i Taiwan där de flesta taiwanesiska industriparker är belägna (dvs. Taipei, Taichung, Tainan, Kaohsiung, Taoyuan, Hsinchu), med korrigering för inflations- och BNP-utvecklingen, från och med datumen för respektive avtal om markanvändningsrättigheter. Eftersom alla exporterande tillverkare i urvalet är belägna i industriområden i Kina ansåg kommissionen det lämpligt att fastställa ett referensvärde för transaktioner som också ägde rum i en industrizon. Uppgifterna om priser på industrimark från 2013 togs från webbplatsen för industrikontoret vid ekonomiministeriet i Taiwan (128). För tidigare år justerades priserna med hänsyn till inflationstakt och BNP-utveckling per capita i löpande priser US-dollar för Taiwan som offentliggjorts av IMF.

(552)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter motsatte sig de kinesiska myndigheterna användningen av ett referensvärde utanför det kinesiska fastlandet, vilket resulterade i en beräkning av förmånen som är oförenlig med artikel 6 d i grundförordningen och artikel 14 d i WTO-avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder. De kinesiska myndigheterna hävdade att det finns icke-snedvridna referensvärden på det kinesiska fastlandet, eftersom markanvändningsrättigheter tilldelas genom offentliga anbudsförfaranden eller auktioner enligt lagen om markförvaltning och eftersom privata företag som äger markanvändningsrättigheter kan hyra ut eller sälja dem till icke-närstående köpare, varför kommissionen borde ha använt priserna på det kinesiska fastlandet som referensvärde. De kinesiska myndigheterna hävdade vidare att det faktum att priserna fastställs genom konkurrensutsatta anbudsförfaranden och förhandlingar säkerställer att de inte snedvrids utan motsvarar ett lämpligt marknadspris.

(553)

De kinesiska myndigheterna tillhandahöll dock inte någon statistik eller några uppgifter som kunde göra det möjligt för kommissionen att undersöka de priser till vilka privata företag hyr ut eller säljer vidare markanvändningsrättigheter. Kommissionen kunde inte heller hitta några allmänt tillgängliga uppgifter om detta. Även om sådan information skulle inkomma, skulle den endast gälla en sekundär marknad för överföringar, eftersom det bara finns en aktör på primärmarknaden (dvs. den ursprungliga tilldelningen av markanvändningsrättigheter görs alltid av de kinesiska myndigheterna). Den primära marknaden för ursprunglig tilldelning i 50 år skiljer sig från hyran på den sekundära marknaden, som normalt sett bör vara under en mycket kortare period, eller åtminstone med olika villkor för omvärdering, uppsägning osv. Därför har kommissionen fortsatt att förlita sig på de uppgifter som är tillgängliga för primärmarknaden, vilket är den marknad som är föremål för undersökning i detta ärende.

(554)

Vidare hävdade de kinesiska myndigheterna att om ett referensvärde utanför det kinesiska fastlandet skulle användas var både den jämförelsemetod som kommissionen använde och valet av Taiwan felaktiga. För det första jämförde kommissionen felaktigt vissa attribut för Taiwan, såsom ekonomisk utveckling, den industriella infrastrukturens tillstånd osv. med situationen i provinser och städer på det kinesiska fastlandet, vilket var fel eftersom de båda marknaderna inte liknar varandra. För det andra hävdade de kinesiska myndigheterna att markpriserna i Taiwan varken är närstående eller kopplade till de rådande marknadsvillkoren på det kinesiska fastlandet i enlighet med artikel 14 d i WTO-avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder, eftersom mark i Taiwan måste köpas, medan mark på det kinesiska fastlandet arrenderas under en period på 50 år. Befolkningstätheten, den geografiska storleken och BNP för det kinesiska fastlandet och Taiwan skiljer sig dessutom mycket åt och därför är dessa båda marknader inte jämförbara. Under 2020 var till exempel Kinas befolkningstäthet 149 personer per kvadratkilometer land, medan befolkningstätheten för Taiwan var 650 personer per kvadratkilometer mark. Dessutom är Taiwans geografiska storlek cirka 36 197 km2, vilket är mycket mindre än de berörda provinserna Hubei (185 900 km2) och Jiangsu (102 600 km2). De kinesiska myndigheterna hävdade därför att en justering måste göras för att ta hänsyn till dessa faktorer. De kinesiska myndigheterna hävdade vidare att ingen justering hade gjorts för inflation och begärde att de detaljerade uppgifter som ligger till grund för beräkningen av referensvärdet skulle lämnas ut, särskilt det referensvärde för priserna i Taiwan som använts och de uppgifter som använts för justeringen från tidigare år.

(555)

ZTT-gruppen hävdade också att det referensvärde som kommissionen använt är uppenbart olämpligt. För det första bör utvecklingssituationen i de kinesiska provinserna vid tidpunkten för förvärvet av markanvändningsrättigheten beaktas och jämföras med situationen i Taiwan och inte under undersökningsperioden. För det andra var Taiwans BNP mer än tre gånger så stort som BNP för det kinesiska fastlandet under de senaste tre åren och mer än 50 % så stort som BNP i Jiangsuprovinsen 2020. För det tredje bör de korrigeringsindex som ska tillämpas vara de som gäller i de kinesiska provinser där tillverkarna i urvalet är baserade och inte de som gäller i Taiwan. Slutligen begärde denna part att kommissionen skulle tillhandahålla meningsfull statistik, detaljerade uppgifter om beräkningen av referensvärdet eller den fullständiga uppsättning uppgifter som använts för en sådan beräkning.

(556)

I detta avseende noterade kommissionen att valet av Taiwan som referensvärde grundades på en granskning av flera faktorer, vilka anges i skäl 550. Även om det finns vissa skillnader i marknadsvillkoren mellan markanvändningsrättigheter på det kinesiska fastlandet och försäljning av mark i Taiwan är dessa inte av sådan art att de gör valet av Taiwan för ett giltigt referensvärde ogiltigt. De kinesiska myndigheterna jämförde dessutom siffrorna för befolkningstäthet på landsnivå. Om man ser närmare på befolkningstätheten i de områden där de exporterande tillverkarna faktiskt är verksamma verkar det som om siffrorna för befolkningstäthet i själva verket är ganska lika. Till exempel var befolkningstätheten i Hubei 308 personer per km2 2020. Befolkningstätheten i staden Wuhan, där de flesta företagen är belägna, var dock 1 145 invånare per km2 (129). Befolkningstätheten i Jiangsu var 830 personer per km2 (130). Kommissionen ansåg därför att ingen justering var befogad.

(557)

Följande subventionsnivåer har fastställts för denna subvention under undersökningsperioden för de exporterande tillverkarna i urvalet:

Tillhandahållande av mark mot för låg ersättning