(1)

Konventionen om erkännande och verkställighet av utländska domar på privaträttens område (konventionen) ingicks inom ramen för Haagkonferensen för internationell privaträtt den 2 juli 2019.

(2)

Konventionen syftar till att främja tillgången till rättslig prövning globalt genom ökat internationellt rättsligt samarbete. Konventionen syftar särskilt till att minska de risker och de kostnader som är förknippade med gränsöverskridande tvister och tvistlösning och därigenom underlätta internationell handel, internationella investeringar och fri rörlighet.

(3)

Unionen deltog aktivt i de förhandlingar som ledde fram till antagandet av konventionen och står bakom dess mål.

(4)

Medborgare och företag i unionen som vill få en dom, som meddelats i unionen, erkänd och verkställd i ett land utanför unionen ställs för närvarande inför ett splittrat rättsligt landskap eftersom det saknas en övergripande internationell ram för erkännande och verkställighet av utländska domar på privaträttens område. Tillväxten av internationella handels- och investeringsflöden har ökat de rättsliga riskerna för unionens medborgare och företag.

(5)

Denna situation bör därför hanteras genom ett förutsägbart system för gränsöverskridande erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Dessa mål kan endast uppnås genom anslutning till ett system för ömsesidigt erkännande och verkställighet av domar mellan stater, som t.ex. det system som antagits genom konventionen. Samtidigt kommer konventionen tillåta erkännande och verkställighet av domar från tredjeländer i unionen enbart om de grundläggande principerna i unionsrätten respekteras.

(6)

Enligt artikel 26 i konventionen får regionala organisationer för ekonomisk integration som har behörighet i vissa eller alla av de frågor som regleras i konventionen, t.ex. unionen, underteckna, godta, godkänna eller ansluta sig till konventionen.

(7)

Enligt artikel 3.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) har unionen exklusiv befogenhet att ingå internationella avtal i den mån dess ingående kan påverka gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa. Konventionen påverkar unionens lagstiftning, särskilt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 (2). Unionen har därför exklusiv behörighet i alla frågor som regleras av konventionen.

(8)

Enligt artiklarna 24.3 och 28 i konventionen kan anslutning till konventionen ske innan den träder i kraft.

(9)

Unionen bör därför ansluta sig till konventionen.

(10)

När unionen ansluter sig till konventionen bör den, i enlighet med artikel 27 i konventionen, förklara att den är behörig i alla frågor som regleras av konventionen. Medlemsstaterna kommer följaktligen vara bundna av konventionen i kraft av att unionen ansluter sig till den.

(11)

I ärenden som gäller hyresavtal för annat än bostadsändamål (nyttjanderätt) har, enligt förordning (EU) nr 1215/2012, domstolarna i den medlemsstat där den fasta egendomen är belägen exklusiv behörighet. Konventionen innehåller inte sådana exklusiva behörighetsregler för hyresavtal för annat än bostadsändamål. När unionen ansluter sig till konventionen bör den därför förklara, i enlighet med artikel 18 i konventionen, att den inte kommer att tillämpa konventionen på hyresavtal för annat än bostadsändamål (nyttjanderätt) vad gäller fast egendom som är belägen i unionen.

(12)

Irland är bundet av förordning (EU) nr 1215/2012 och deltar därför i antagandet av detta beslut.

(13)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och EUF-fördraget, deltar Danmark inte i antagandet av detta beslut, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark.