(1)

Enligt artikel 2 i fördraget om Europeiska unionen ska unionen bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna. Häri ingår även respekt för mediernas frihet och mångfald och rätten till yttrandefrihet, vilket kräver oavbrutna ansträngningar för att skydda de fria, pluralistiska och oberoende medier som är en grundläggande del av demokratier och rättsstater.

(2)

EU:s och dess medlemsstaters skyldighet att respektera mediernas frihet och mångfald stadfästs även i artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan). Rätten till yttrandefrihet, som fastställs i samma artikel, innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av gränser (1). Dessa principer och rättigheter innebär sammantaget att medborgare bör ha tillgång till en mångfald av informationskällor och åsikter för att kunna bilda sig en egen uppfattning, granska sina regeringar och få den information de behöver för att fritt utöva sin rösträtt. Medlemsstaterna har en skyldighet att genom rättsliga, administrativa och praktiska åtgärder skapa gynnsamma förutsättningar för medier och journalister (2).

(3)

EU anses allmänt vara ett av de säkraste områdena för journalister och andra mediearbetare (3). Det växande antalet hot och attacker – fysiska, rättsliga och online – mot journalister och andra mediearbetare de senaste åren, som bland annat dokumenterats i kommissionens rapporter om rättsstatsprincipen 2020 och 2021 (4), visar dock på en oroande trend (5). Anmälningar om attacker, utfall och trakasserier mot journalister och andra mediearbetare i EU:s medlemsstater har fortsatt att öka (6). Terroristattacken mot veckomagasinet Charlie Hebdo, som krävde tolv människoliv i Frankrike 2015, och morden på de undersökande journalisterna Daphne Caruana Galizia i Malta 2017 och Ján Kuciak och hans fästmö Martina Kušnírová i Slovakien 2018 visar med skärpa att skyddet av journalister måste stärkas (7). Vikten av att angripa frågan om journalisters säkerhet i hela EU har understrukits ytterligare av händelser på senare tid som fortfarande är under utredning, däribland morden 2021 på den grekiske journalisten Giorgios Karaivaz och den nederländska journalisten Peter R. de Vries.

(4)

I EU:s handlingsplan för demokrati (8) stakade kommissionen ut en ambitiös färdplan för hur medborgarna ska få ökad egenmakt och demokratierna i EU bli mer motståndskraftiga. Handlingsplanen understryker oberoende och pluralistiska mediers stora betydelse för att medborgarna ska kunna fatta välgrundade beslut och för att bekämpa desinformation. Den innehåller flera konkreta målsättningar för att främja och värna mediernas frihet och mångfald, varav en är framläggandet av denna rekommendation och en annan kommissionens kommande initiativ för att motverka strategiska rättegångar som syftar till att skrämma till tystnad (s.k. SLAPP – strategic lawsuits against public participation).

(5)

Denna rekommendation utgör ett komplement till direktivet om audiovisuella medietjänster (9) och kommissionens förslag till en rättsakt om digitala tjänster (10), som har till syfte att skydda tittare som tar del av audiovisuellt medieinnehåll och användare av digitala tjänster runtom i EU. Den kompletterar även den handlingsplan för medier och audiovisuella medier (11) som innehåller en färdplan för den audiovisuella sektorns och mediesektorns återhämtning och omvandling, samt meddelandet Digital kompass (12), som framhåller att den europeiska strategin för det digitala samhället måste bygga på full respekt för EU:s grundläggande rättigheter, däribland yttrandefriheten. Rekommendationen bygger på de årliga rapporterna om rättsstatsprincipen och analyserar rättsstatsläget i EU och dess medlemsstater, i synnerhet vad gäller mediernas frihet och mångfald. Det fastställs rekommendationer för hur medlemsstaterna till exempel ska motverka de hot som tas upp i kommissionens rapporter om rättsstatsprincipen från 2020 och 2021.

(6)

Denna rekommendation ligger helt i linje med EU:s strategi för brottsoffers rättigheter 2020–2025 (13) och EU:s jämställdhetsstrategi för 2020–2025 (14), kommissionens åtgärder för jämlikhet mer allmänt, i synnerhet inom ramen för jämlikhetsstrategin för hbtqi-personer för 2020–2025 (15), EU:s handlingsplan mot rasism 2020–2025 (16), handlingsplanen för integration och inkludering (17), EU:s strategiska ram för romers jämlikhet, inkludering och delaktighet 2020–2030 (18) och strategin för rättigheter för personer med funktionsnedsättning (19). Rekommendationen ligger även helt i linje med policydokument om yttre åtgärder såsom EU:s handlingsplan för mänskliga rättigheter och demokrati 2020–2024 (20), EU:s människorättsriktlinjer för yttrandefrihet online och offline (21), samt EU:s tredje handlingsplan för jämställdhet (22) och bidrar därmed till samstämmighet mellan in- och utrikespolitik. Hur kraftfullt EU kan agera i sin utrikespolitik när det gäller frågor om grundläggande rättigheter beror på hur EU tar hand om och stärker sina egna demokratiska grundvalar.

(7)

Kommissionen ger ekonomiskt stöd till journalister och andra mediearbetare genom projekt som rör mediernas frihet och mångfald i EU och i tredjeländer. Sedan 2014 har kommissionen till exempel samfinansierat övervakningsverktyget för mediepluralism, som analyserar riskerna för mediernas frihet och mångfald i Europa och rapporterar om mekanismer för att skydda yttrandefriheten, journalisters säkerhet och journalisters arbetsvillkor. Kommissionen är fast besluten att fortsätta att stödja sådana projekt, i synnerhet genom programmet Kreativa Europa.

(8)

Europaparlamentet har aktivt förespråkat att EU ska göra mer för att skydda journalister. I sitt betänkande av den 25 november 2020 (23) uttryckte parlamentet sin fortsatt djupa oro över situationen för mediefriheten i EU med anledning av de övergrepp och attacker som fortfarande äger rum mot journalister och andra mediearbetare. I sin resolution av den 29 april 2021 (24) konstaterade parlamentet att skyddet för undersökande journalister och visselblåsare (25) är av väsentligt intresse för samhället och i sin resolution av den 24 juni 2021 framhöll parlamentet sin oro över de fysiska, psykiska och ekonomiska hot som riktas mot journalister och andra mediearbetare i EU (26).

(9)

I Europarådets rekommendation från 2016 om skydd av journalistik och journalisters och andra medieaktörers säkerhet (27), som bygger på kraven i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt på relevant rättspraxis från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, fastställs allmänna normer på detta område. Rekommendationen innehåller en rad riktlinjer om förebyggande, skydd och lagföring, samt om främjande av information, utbildning och kunskapshöjande åtgärder. I den genomförandestrategi som antogs av Europarådets styrkommitté för frågor om medier och informationssamhället den 28 mars 2018 framhölls dock att det finns ett brådskande behov av ytterligare framsteg när det gäller att tillämpa rekommendationen (28). Antalet anmälningar om attacker eller utfall mot journalister och andra mediearbetare som registreras på Europarådets plattform för att främja journalistik och journalisters säkerhet (29) fortsätter att stiga. De normer som fastställs i Europarådets konvention om tillgång till officiella handlingar (30) är också avgörande för att säkerställa att journalister har största möjliga tillgång till offentlig information så att de kan utföra sitt arbete. Syftet med denna rekommendation är att främja tillämpningen av Europarådets normer och i synnerhet 2016 års rekommendation om skydd av journalistik och journalisters och andra medieaktörers säkerhet.

(10)

Inför utarbetandet av denna rekommendation anordnade kommissionen i mars 2021 en strukturerad dialog inom det europeiska nyhetsmedieforumet (31) som sammanförde journalister, journalistförbund, medieråd, nyhetsföretag, brottsbekämpande myndigheter, ledamöter av Europaparlamentet, företrädare för medlemsstaterna och deras tillsynsmyndigheter samt internationella organisationer.

(11)

Med denna rekommendation vill kommissionen stärka mediernas frihet och mångfald i EU genom att främja gemensamma och samordnade insatser från medlemsstaternas sida för att förbättra skyddet, säkerheten och egenmakten för journalister och andra mediearbetare. En sådan samordnad strategi, i vilken alla viktiga intressenter i medlemsstaterna och på EU-nivå samt relevanta internationella organisationer deltar, är nödvändig för att journalister och andra mediearbetare ska kunna utöva sitt yrke i Europa på ett säkert och effektivt sätt.

(12)

För att skapa och slå vakt om gynnsamma förutsättningar för journalister och andra mediearbetare behandlar rekommendationen frågor som på olika sätt kan sägas ingå i sådana förutsättningar. Det handlar bland annat om övergripande rekommendationer om lagföring av brottsliga handlingar, samarbete med brottsbekämpande myndigheter, mekanismer för snabba insatser, utbildning, tillgång till information och tillträde till platser, samt ekonomiskt och socialt skydd. Den innehåller vidare särskilda rekommendationer om protester och demonstrationer, säkerhet på nätet och digital egenmakt, samt om situationen för kvinnliga journalister, personer som tillhör minoriteter eller personer som rapporterar om jämlikhetsfrågor.

(13)

Hotelser, fysiskt och psykiskt våld, olagliga gripanden och godtyckliga frihetsberövanden, olaglig övervakning, könsrelaterat våld, trakasserier eller diskriminerande attacker, både på och utanför internet, är bara några exempel på de hot som riktas mot journalister och andra mediearbetare. Offentliga myndigheter har en skyldighet att slå vakt om yttrandefriheten och journalisters säkerhet genom att skapa en rättslig miljö där kriminella hot mot journalister tas på allvar genom att kraftfulla insatser görs för att lagföra de personer som ligger bakom attacker och där sådana hot följs upp och utreds på lämpligt sätt, bland annat genom att det fastställs effektiva, proportionerliga och avskräckande påföljder. Det måste finnas garantier för att brott mot journalister utreds och lagförs på ett noggrant, opartiskt, oberoende och transparent sätt och att det sker utan dröjsmål. För att effektivisera utredningarna kan medlemsstaternas myndigheter överväga att inrätta särskilda enheter inom polisen för att utreda brott mot journalister i samarbete med representanter för journalistkåren (32). Utnämning och utbildning av samordnare inom åklagarmyndigheter och domstolar kan också bidra till effektiva rättsprocesser. Det är också viktigt att journalister och andra mediearbetare vars säkerhet är hotad erbjuds personskydd. Eftersom brott mot journalister även kan vara gränsöverskridande bör medlemsstaterna dra maximal nytta av de strukturer som finns för rättsligt samarbete inom Europa och vid behov begära stöd från specialiserade EU-organ som Europol och Eurojust. Kommissionens förslag om ett starkare mandat för Europol (33) innebär att Europol under vissa omständigheter, om myndigheten anser att en brottsutredning bör inledas, skulle få befogenhet att uppmana de behöriga myndigheterna i en medlemsstat att inleda, genomföra eller samordna en utredning av ett brott som skadar ett av EU:s gemensamma intressen, även i fall där brottet i fråga inte har någon gränsöverskridande dimension.

(14)

Ett smidigt, effektivt och lämpligt samarbete mellan journalister, andra mediearbetare och brottsbekämpande myndigheter kan göra det lättare att förebygga hot och attacker. Medlemsstaterna bör inrätta strukturer för samarbete mellan enskilda journalister, journalistförbund och brottsbekämpande myndigheter och tillsammans med mediernas självregleringsorgan (medie- och pressnämnder) aktivt uppmuntra dem att föra en dialog med varandra (34). Detta samarbete kan bland annat bestå i att det inrättas samordningsinstanser mellan brottsbekämpande myndigheter och representanter för journalistkåren (35). Samordningsinstanserna bör ha ett nära samarbete med specialiserade verksamheter som erbjuder stöd för brottsoffer och som spelar en avgörande roll för att värna säkerheten och det psykiska välbefinnandet för journalister som utsätts för brott.

(15)

Inrättandet av mekanismer för stöd, kontakt, snabba insatser och tidig varning som är oberoende av de brottsbekämpande myndigheterna är en viktig komponent i stödsystemet för journalister och andra mediearbetare som utsätts för fysiska attacker och attacker online. Kontaktpunkterna bör vara kostnadsfria och lättillgängliga för journalister (och vid behov även för deras familjer) och bedriva en transparent verksamhet. Enligt direktiv 2012/29/EU (36) har alla brottsoffer rätt att få stöd och skydd utifrån sina individuella behov. Medlemsstaterna bör vidta åtgärder för att inrätta och tillhandahålla specialiserade stödtjänster, bl.a. kontaktpunkter som kan erbjuda rådgivning, juridisk hjälp och psykologiskt stöd, liksom skyddat boende eller annan lämplig inkvartering för journalister och andra mediearbetare som utsatts för brott. Kontaktpunkterna bör också fungera som ”digitala härbärgen” och ge hjälp när det gäller digital säkerhet, om möjligt genom att bl.a. erbjuda experthjälp inom cybersäkerhet. De bör hjälpa journalister och nyhetsredaktioner att hantera hot och trakasserier online som riktar sig mot journalister, inbegripet hot och trakasserier mot journalister som grundar sig på deras kön, sexuella läggning, etniska eller sociala bakgrund eller någon annan av grunderna i artikel 21 i stadgan. För att mekanismerna för snabba insatser och tidig varning ska fungera effektivt måste det finnas stabil och tillräcklig finansiering för de aktörer som utför dessa uppgifter (37).

(16)

Det måste finnas ett starkt skyddssystem på nationell nivå för att journalister ska kunna fullgöra sitt viktiga uppdrag ”ute på fältet”, i synnerhet vad gäller tillträde till platser, informationskällor och rapportering från evenemang som är av allmänintresse (38). Medlemsstaternas myndigheter bör minimera riskerna att ackreditering eller registrering godtyckligt nekas eller att komplicerade registrerings- och ackrediteringsförfaranden får journalister och andra mediearbetare att avstå från att utföra sitt arbete eller utgör omotiverade, diskriminerande eller oproportionerliga inskränkningar av rätten att bedriva journalistik. Detta är avgörande för att säkerställa gynnsamma förutsättningar för yttrandefrihet och för att säkerställa att journalister och andra mediearbetare kan delta i offentliga debatter om frågor som har ett berättigat allmänintresse.

(17)

För att journalister ska kunna utföra sitt arbete måste de ha tillgång till handlingar och information, däribland officiella webbplatser, och få svar utan onödiga dröjsmål. Även om tillgången till information är garanterad i lag i alla medlemsstater finns det i många fall fortfarande praktiska svårigheter (39). På senare tid finns det dessutom exempel på undantagslagar som antagits i syfte att bekämpa desinformation under covid-19-pandemin och som ibland har innehållit straffrättsliga bestämmelser, vilket i vissa fall haft en avskräckande inverkan på journalistiken (40). Sådana bestämmelser kan utgöra omotiverade, diskriminerande eller oproportionerliga inskränkningar av rätten att bedriva journalistik. I sitt meddelande om att gripa in mot covid-19-desinformation (41) påpekade kommissionen att lagar med alltför svepande brottsrubriceringar och med oproportionerliga straff kan begränsa viljan hos källor att tala med journalister och leda till självcensur.

(18)

Ett modernt ramverk för att skydda journalister bör bland annat omfatta kontinuerlig kompetensutveckling för alla aktörer som är relevanta för skyddet av journalister och andra mediearbetare (42). Utbildning för brottsbekämpande myndigheter kan göra polisen mer medveten om och uppmärksam på vikten av att säkerställa journalisters och andra mediearbetares säkerhet. Även domstolar och åklagare kan ha nytta av specialutbildning som ger dem bättre kunskaper om till exempel internationella normer vad gäller yttrandefrihet, tillgång till information och journalisters säkerhet (43). Utbildning är dessutom avgörande för att få fram de effektivaste strategierna för att förebygga fysiska attacker och attacker online mot journalister och bör deltagarna ge lämpliga verktyg att hantera sådana hot. Samarbete mellan journalister, journalistförbund, onlineplattformar och företrädare för brottsbekämpande myndigheter bör uppmuntras. Medieföretag kan också ge journalister och andra mediearbetare – inklusive de med atypiska anställningar (t.ex. frilansare och egenanställda) – ökad egenmakt genom att regelbundet erbjuda dem utbildning i säkerhetsfrågor och genom att ta fram riskanalyser, operativa planer och system för incidentrapportering. För att förmedla dessa kunskaper krävs särskild och ofta dyr utbildning som bara stora och väletablerade nyhetsredaktioner i regel har råd med. Mindre medieföretag kan därför behöva ekonomiskt stöd för detta. Även frilansare, egenanställda journalister och andra mediearbetare kan behöva ekonomiskt stöd, eftersom de ofta måste ta initiativet till utbildning själva. En annan sak som bör framhållas är vikten av utbildning för faktagranskare, som även de är en viktig del av nyhetsmediemiljön.

(19)

Covid-19-pandemins effekter på ekonomin har tydliggjort behovet av säkra och lämpliga arbetsvillkor för journalister. Särskilt frilansjournalister har hamnat i en utsatt situation eftersom de ofta förlorat inkomstkällor och har begränsat eller inget socialförsäkringsskydd. Ramverket för att skydda journalister bör omfatta formell och konkret tillgång till adekvat socialt skydd för alla journalister och andra mediearbetare, inklusive de med atypiska anställningar, i linje med rådets rekommendation av den 8 november 2019 (44). Det handlar inte bara om möjligheten att få inkomststöd utan även om effektiv och icke-diskriminerande tillgång till andra former av socialförsäkringsskydd som semester eller föräldrastöd.

(20)

Undersökande journalister spelar en viktig roll för att bekämpa organiserad brottslighet, korruption och extremism. Deras arbete medför särskilt stora risker för fysiska hot och attacker som i de mest tragiska fallen kan leda till mord, vilket har skett i Europa de senaste åren. Medlemsstaterna uppmanas stärka skyddet för journalister och andra mediearbetare som arbetar med frågor som rör organiserad brottslighet och korruption. De bör dessutom dra konkret nytta av alla tillgängliga verktyg för gränsöverskridande samarbete för att snabbt utreda brott mot journalister som begåtts av den organiserade brottsligheten, så att de ansvariga lagförs utan dröjsmål.

(21)

Journalister och andra mediearbetare attackeras och trakasseras allt oftare i samband med protester och demonstrationer. Det händer att privatpersoner i samband med sådana evenemang utsätter journalister för fysiska, våldsamma och verbala attacker och förstör deras utrustning. Journalister kan ibland dessutom bli föremål för bland annat godtyckliga gripanden och förhör eller oproportionerliga åtal från brottsbekämpande myndigheters sida (45). Det behövs därför operativa lösningar och utbildning för att garantera journalisters säkerhet i samband med protester, minska riskerna för potentiellt omotiverade eller oproportionerliga åtgärder och säkerställa att de står under effektivt skydd av de brottsbekämpande myndigheterna. Oberoende sambandsansvariga skulle framför allt kunna säkerställa att brottsbekämpande myndigheter kommunicerar med journalister under demonstrationer och utgöra en första kontaktpunkt för journalister som utsätts för våld eller trakasserier. Sådana sambandsansvariga skulle kunna vara utbildade i hur risker i samband med offentliga sammankomster ska hanteras och minimeras, och kunna ge inledande råd om vilka rättsmedel som finns tillgängliga för journalister som utsatts för våld i samband med protester eller demonstrationer.

(22)

Digital säkerhet och nätsäkerhet har blivit ett stort problem för journalister. Smutskastningskampanjer och nedsvärtning online är vanligt förekommande. Det är särskilt oroande när det är politiker eller offentliga makthavare som står bakom sådana attacker (46). Synkroniserade attacker mot journalister av troll och botar, hackning av e-postkonton, internetrestriktioner och nätmobbning är exempel på attacker online mot journalister och deras källor. Säkerheten för kvinnliga journalister är särskilt angelägen. Journalister och andra mediearbetare är inte bara måltavlor för uppvigling till hat (47) och hot om fysiskt våld på nätet, utan kan även ställas under olaglig övervakning (48) i samband med till exempel polisutredningar, vilket kan äventyra källskyddet. Att se till att mobil kommunikationsutrustning är cybersäker och att journalister och andra mediearbetare inte utsätts för olaglig spårning eller övervakning online är därför oerhört viktigt för att skydda sekretessen i journalisters kommunikation. Myndigheter i medlemsstaterna som ansvarar för frågor om medier, brottsbekämpning på nätet och cybersäkerhet bör delta i arbetet för att säkerställa digital säkerhet.

(23)

Behandling av personuppgifter som samlas in med hjälp av verktyg för spårning eller övervakning måste uppfylla tillämpliga krav i Europaparlamentet och rådets förordning (EU) 2016/679 (49) (den allmänna dataskyddsförordningen) och i Europaparlamentet och rådets direktiv (EU) 2016/680 (50) om brottsbekämpning. Nationella dataskyddsmyndigheter och domstolar spelar en central roll för att se till att dessa rättsakter verkligen efterlevs.

(24)

Journalister och andra mediearbetare behöver digital kompetens för att bli mer cyberresilienta och ha bättre möjligheter att hantera cyberhot. En bra dialog mellan mediernas självregleringsorgan, journalistförbund och företrädare för branschen samt de myndigheter i medlemsstaterna som ansvarar för mediefrågor, brottsbekämpning online och cybersäkerhet bör uppmuntras, framför allt för att ge journalister och andra mediearbetare digital kompetens genom exempelvis riktad utbildning (51).

(25)

Statistiken visar att kvinnliga journalister oftare utsätts för hot än sina manliga kolleger (52), särskilt i form av trakasserier online, våldtäkts- och mordhot samt uppvigling till hat baserat på kön. Attackerna är i vissa fall organiserade kampanjer som syftar till att misskreditera eller tysta kvinnliga journalister. De kan leda till självcensur, utträde ur onlinegrupper eller till och med beslut att lämna yrket (53). Forskning visar också att sådana former av trakasserier, hot och uppvigling till hat online i oproportionerligt hög grad riktas mot journalister som tillhör minoriteter, har migrantbakgrund eller rapporterar om därmed relaterade frågor (54). Kvinnliga journalister som rapporterar om jämställdhets- och jämlikhetsfrågor är särskilt utsatta för hot och repressalier (55).

(26)

Tillgängliga uppgifter visar på en fortsatt stor utbredning av könsrelaterat våld i Europa (56). Tillgången till detaljerade uppgifter och insynen i rapporteringen om våld mot kvinnliga journalister, journalister som tillhör minoriteter eller personer som rapporterar om jämlikhetsfrågor är dock fortfarande begränsad. Medlemsstaterna, branschen, civilsamhället och forskarvärlden bör samarbeta för att få fram mer kunskap om den här typen av våld. Ett annat sätt att uppnå detta är att uppmuntra nationella jämlikhetsorganisationer att regelbundet rapportera om situationen för sådana journalister.

(27)

Kvinnor är fortfarande underrepresenterade i chefs- och vd-befattningar inom mediesektorn, liksom i rollen som chefredaktör (57). Diskriminering av kvinnliga journalister, journalister som tillhör minoriteter eller journalister som rapporterar om jämlikhetsfrågor kan dessutom även förekomma på nyhetsredaktioner. Det krävs därför åtgärder för att öka jämlikhet och inkludering inom mediebranschen samt för att säkerställa lika möjligheter för kvinnor och män och en säker och inkluderande arbetsmiljö (58). En regelbunden dialog mellan medlemsstater, representanter för journalistkåren och mediernas självregleringsorgan spelar liksom kollektivavtal även en viktig roll för att motverka alla former av våld, trakasserier och diskriminering inom mediesektorn.

(28)

Denna rekommendation lyfter fram den viktiga roll som civilsamhällesorganisationer och nyhetsorganisationer har när det gäller att hantera trakasserier, hot och uppvigling till hat offline och online, liksom diskriminering av kvinnliga journalister, journalister som tillhör minoriteter eller journalister som rapporterar om jämlikhetsfrågor. Det är viktigt att stödja initiativ av civilsamhällesorganisationer som syftar till att öka medvetenheten och ge dessa journalister stöd och ökad egenmakt. Detsamma gäller initiativ för att främja utbyte av kunskap och bästa praxis mellan nyhetsorganisationer.

(29)

Kommissionen kommer att föra en regelbunden dialog med medlemsstater och intressenter i relevanta forum, särskilt det europeiska nyhetsmedieforumet, och noga följa alla åtgärder som medlemsstaterna vidtar efter antagandet av denna rekommendation. Även nätverket av kontaktpunkter för frågor som rör rättsstatsprincipen kan diskutera frågor som rör journalisters säkerhet inom ramen för en mer övergripande rättsstatskontext. Senast 18 månader efter det att rekommendationen antagits, och därefter på begäran, bör medlemsstaterna ge kommissionen all relevant information som de rimligen kan förväntas tillhandahålla så att kommissionen kan kontrollera hur den efterlevs. Kommissionen kommer att utvärdera medlemsstaternas genomförande av rekommendationen och ta fram centrala resultatindikatorer för bland annat följande: anmälningar på Europarådets plattform för att främja skydd för journalistik och journalisters säkerhet, hur sådana varningar har hanterats, pågående och avslutade domstolsförfaranden som gäller brott mot journalister, relevanta EU-organs deltagande i sådana förfaranden och genomförandet av projekt och åtgärder som medlemsstaterna inför för att stödja journalister och andra mediearbetare. På grundval av den information som samlas in och all annan tillgänglig information (59) kommer kommissionen bedöma effekterna av denna rekommendation och avgöra om det krävs ytterligare åtgärder för att säkerställa skydd, säkerhet och egenmakt för journalister och andra mediearbetare.

(30)

Denna rekommendation riktar sig till medlemsstaterna. Även kandidatländer och potentiella kandidat för EU-anslutning samt länder som omfattas av EU:s grannskapspolitik uppmanas följa denna rekommendation.