(1)

Rådets förordning (EG) nr 377/2004 (2) har ändrats väsentligt. Eftersom ytterligare ändringar ska göras, bör den förordningen av tydlighetsskäl omarbetas.

(2)

Den kraftiga ökningen av blandade migrationsströmmar 2015 och 2016 har satt migrations-, asyl- och gränsförvaltningssystem under press. Detta har inneburit en utmaning för unionen och medlemsstaterna och visar att unionens politik på migrationsområdet behöver stärkas för att åstadkomma samordnade och effektiva åtgärder på europeisk nivå.

(3)

Målet med unionens politik på migrationsområdet är att ersätta irreguljära och okontrollerade migrationsflöden med säkra och ordnade migrationsvägar genom en övergripande strategi som syftar till att i alla lägen säkerställa en effektiv förvaltning av migrationsströmmarna i enlighet med avdelning V kapitel 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

(4)

Respekt för mänskliga rättigheter är en grundläggande princip för unionen. Unionen är fast besluten att skydda alla migranters mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, oavsett deras migrationsstatus, i full överensstämmelse med internationell rätt. Därför bör åtgärder som vidtas av sambandsmän för invandring vid genomförandet av denna förordning, särskilt när det gäller utsatta personer, respektera de grundläggande rättigheterna i enlighet med tillämplig internationell rätt och unionsrätt, inbegripet artiklarna 2 och 6 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget), och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

(5)

För att säkerställa ett effektivt genomförande av samtliga aspekter av unionens invandringspolitik, bör man eftersträva fortlöpande dialog och samarbete med tredjeländer som är viktiga ursprungs- och transitländer för migranter och sökande av internationellt skydd. Ett sådant samarbete bör i enlighet med den övergripande strategi som anges i den europeiska migrationsagendan skapa förutsättningar för en bättre hantering av invandring, inbegripet vad gäller avresor och återvändande, främja kapacitet att samla in och utbyta information, bland annat om sökandes tillgång till internationellt skydd och – där så är möjligt och relevant – om återintegrering, samt förebygga och bekämpa olaglig invandring, smuggling av migranter och människohandel.

(6)

Skyddsverktygen omfattar de åtgärder som ingår i den övergripande strategin för migration och rörlighet. Strategier och kanaler för laglig invandring mellan unionen och tredjeländer bör även omfatta arbetskraftsmigration, viseringar för studerande och familjeåterförening, utan att det påverkar medlemsstaternas nationella befogenheter.

(7)

Mot bakgrund av den ökande efterfrågan på analys och information som kan ligga till grund för ett evidensbaserat beslutsfattande och operativa insatser, finns ett behov av att sambandsmän för invandring säkerställer att deras insikter och kunskaper fullt ut bidrar till att skapa en heltäckande lägesbild med avseende på tredjeländer.

(8)

Information om migrationsströmmarnas sammansättning bör, där så är möjligt och relevant, inkludera information om de angivna migranternas ålder, könsprofil och familj samt om ensamkommande barn.

(9)

Utplaceringen av nuvarande europeiska sambandsmän för migration i tredjeländer som är viktiga ursprungs- och transitländer, i enlighet med vad som efterlystes i slutsatserna från det särskilda mötet med stats- och regeringscheferna den 23 april 2015, var ett första steg i riktning mot att förbättra samarbetet med tredjeländer om migrationsfrågor och intensifiera samarbetet med sambandsmän för invandring som utplacerats av medlemsstaterna. På grundval av denna erfarenhet bör mer långsiktiga utplaceringar av sambandsmän för invandring av kommissionen i tredjeländer planeras för att stödja utvecklingen och genomförandet och maximera effekterna av unionens insatser på migrationsområdet.

(10)

Målet med denna förordning är att säkerställa bättre samordning och optimera användningen av nätverket av sambandsmän som utplacerats i tredjeländer av behöriga myndigheter i medlemsstaterna, inbegripet, när så är lämpligt, brottsbekämpande myndigheter, samt av kommissionen och unionsbyråer, så att man på ett mer ändamålsenligt sätt kan gripa sig an unionens prioriteringar i fråga om att förebygga, förhindra och bekämpa olaglig invandring och därmed relaterad gränsöverskridande brottslighet, såsom smuggling av migranter och människohandel, underlätta återvändande, återtagande och återintegrering under värdiga och effektiva former, bidra till en integrerad förvaltning av unionens yttre gränser samt stödja hanteringen av laglig invandring, inbegripet på området för internationellt skydd, vidarebosättning och integrationsåtgärder inför avresan som vidtas av medlemsstaterna och unionen. Sådan samordning bör ske med full respekt för den befintliga befälsordningen och de befintliga rapporteringsvägarna mellan sambandsmännen för invandring och deras respektive utplacerande myndigheter samt mellan sambandsmännen själva.

(11)

Denna förordning grundar sig på förordning (EG) nr 377/2004 och syftar till att säkerställa att sambandsmän för invandring i högre utsträckning bidrar till driften av ett europeiskt nätverk av sambandsmän för invandring, särskilt genom att inrätta en mekanism varigenom medlemsstaterna, kommissionen och unionsbyråer på ett mer systematiskt sätt kan samordna uppgifterna och rollerna för sina sambandsmän som utplacerats i tredjeländer.

(12)

Eftersom de sambandsmän som arbetar med migrationsfrågor är utplacerade av olika behöriga myndigheter och deras mandat och uppgifter kan överlappa varandra, bör insatser göras för att förbättra samarbetet mellan sambandsmän som verkar inom samma tredjeland eller region. När kommissionen eller unionsbyråer utplacerar sambandsmän för invandring vid unionens diplomatiska beskickningar i ett tredjeland, bör dessa underlätta och stödja nätverket för sambandsmän för invandring i det tredjelandet. Vid behov kan sådana nätverk utvidgas till sambandsmän som har utplacerats av andra länder än medlemsstaterna.

(13)

Inrättandet av en robust mekanism som säkerställer bättre samordning och samarbete mellan alla sambandsmän som arbetar med invandringsfrågor som en del av sina arbetsuppgifter är avgörande för att minimera informationsluckor och dubbelarbete och för att maximera den operativa kapaciteten och effektiviteten. En styrelse bör ge vägledning i enlighet med unionens politiska prioriteringar, med beaktande av unionens yttre förbindelser, och bör ges nödvändiga befogenheter, särskilt för att kunna anta tvååriga arbetsprogram för den verksamhet som ska bedrivas av nätverken av sambandsmän för invandring, enas om skräddarsydda ad hoc-åtgärder för sambandsmän för invandring som täcker prioriteringar och framväxande behov som inte redan omfattas av det tvååriga arbetsprogrammet samt fördela resurser till överenskomna verksamheter och ansvara för deras genomförande. Varken de uppgifter som styrelsen har eller de uppgifter som kontaktpunkterna för nätverken av sambandsmän för invandring har bör påverka de utplacerande myndigheternas befogenhet när det gäller fastställandet av uppgifter för deras respektive sambandsmän för invandring. När styrelsen utför sina uppgifter bör den ta hänsyn till mångfalden av nätverk av sambandsmän för invandring samt synpunkterna från de medlemsstater som är mest berörda när det gäller förbindelser med vissa tredjeländer.

(14)

En förteckning över sambandsmän för invandring som är utplacerade i tredjeländer bör upprättas och uppdateras regelbundet av styrelsen. Förteckningen bör innehålla information om olika nätverks placering, sammansättning och verksamhet, inbegripet kontaktuppgifter och en sammanfattning av de skyldigheter som åligger de utplacerade sambandsmännen för invandring.

(15)

Gemensam utplacering av sambandsmän bör främjas i syfte att stärka det operativa samarbetet och informationsutbytet mellan medlemsstaterna, samt för att svara på behoven på unionsnivå, i enlighet med vad styrelsen fastställer. Gemensam utplacering som görs av åtminstone två medlemsstater bör stödjas genom unionsmedel som uppmuntrar engagemang från och tillför ett mervärde för alla medlemsstater.

(16)

Särskilda bestämmelser för en mer omfattande kapacitetsuppbyggande insats på unionsnivå för sambandsmän för invandring bör fastställas. Sådan kapacitetsuppbyggnad bör inbegripa utveckling av gemensamma läroplaner och förberedande utbildning inför utplacering, bland annat när det gäller grundläggande rättigheter, i samarbete med relevanta unionsbyråer, och förstärkning av den operativa kapaciteten hos nätverk av sambandsmän för invandring. Sådana läroplaner bör vara icke-obligatoriska och komplettera de nationella läroplaner som fastställs av de utplacerande myndigheterna.

(17)

Nätverken av sambandsmän för invandring bör undvika att utföra samma arbete som det som utförs av unionsbyråer eller inom ramen för andra unionsinstrument och unionsstrukturer, inbegripet det arbete som utförs av grupper inom det lokala Schengensamarbetet, och bör tillföra ett mervärde utöver det som dessa redan tillför när det gäller att samla in och utbyta information på invandringsområdet, särskilt genom att fokusera på operativa aspekter. Nätverken bör fungera som kontaktpunkter och förmedlare av information från tredjeländer för att stödja unionsbyråer i deras funktioner och uppgifter, särskilt i fall då unionsbyråer ännu inte har etablerat samarbetsförbindelser med tredjeländer. Ett närmare samarbete mellan nätverk av sambandsmän för invandring och relevanta unionsbyråer bör inrättas för detta ändamål. Sambandsmännen för invandring bör alltid vara medvetna om att deras åtgärder kan få operativa konsekvenser eller påverka anseendet för lokala och regionala nätverk av sambandsmän för invandring. De bör agera i enlighet med detta när de utför sina uppgifter.

(18)

Medlemsstaternas myndigheter bör, när så är lämpligt och i enlighet med unionsrätten och nationell rätt, säkerställa att den information som samlas in av sambandsmän som utplacerats i andra medlemsstater och unionsbyråers strategiska och operativa analysprodukter rörande olaglig invandring, återvändande och återintegrering under värdiga och effektiva former, gränsöverskridande brottslighet eller internationellt skydd och vidarebosättning verkligen når sambandsmännen för invandring i tredjeländer och att informationen från sambandsmännen för invandring delas med relevanta unionsbyråer, särskilt Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån, Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol) och Europeiska stödkontoret för asylfrågor (Easo), inom deras respektive rättsliga ramar.

(19)

För att säkerställa att information som samlas in av nätverken av sambandsmän för invandring används på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt bör sådan information vara tillgänglig via en säker webbaserad plattform för informationsutbyte i enlighet med tillämplig dataskyddslagstiftning.

(20)

Information som samlas in av sambandsmän för invandring bör stödja genomförandet av den tekniska och operativa sidan av den europeiska integrerade gränsförvaltning som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1624 (3) och bidra till utvecklingen och upprätthållandet av nationella gränsövervakningssystem i enlighet med Europaparlamentets och rådet förordning (EU) nr 1052/2013 (4).

(21)

Det bör vara möjligt att använda de resurser som finns tillgängliga genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 515/2014 (5) för att stödja den verksamhet som bedrivs av det europeiska nätverket av sambandsmän för invandring samt för att eftersträva medlemsstaters gemensamma utplacering av sambandsmän för invandring.

(22)

All behandling, inbegripet överföring, av personuppgifter som utförs av medlemsstaterna inom ramen för denna förordning bör utföras i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (6). Kommissionen och unionsbyråer bör tillämpa Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 (7) vid behandling av personuppgifter.

(23)

Behandling av personuppgifter inom ramen för denna förordning bör äga rum i syfte att bistå återvändande av tredjelandsmedborgare, underlätta vidarebosättning för personer i behov av internationellt skydd och genomföra unionsåtgärder och nationella åtgärder när det gäller rätten till inresa för laglig migration och för förebyggande och bekämpning av olaglig invandring, smuggling av migranter och människohandel. En rättslig ram som erkänner rollen för sambandsmännen för invandring i detta sammanhang är därför nödvändig.

(24)

Sambandsmännen för invandring behöver behandla personuppgifter för att underlätta korrekt genomförande av återvändandeförfaranden, framgångsrik verkställighet av beslut om återvändande samt återintegrering där så är relevant och möjligt. Tredjeländer som ska ta emot återvändande är inte ofta föremål för beslut om adekvat skyddsnivå som antagits av kommissionen enligt artikel 45 i förordning (EU) 2016/679 och har ofta inte ingått eller har ingen avsikt att ingå ett återtagandeavtal med unionen eller på annat sätt vidta lämpliga skyddsåtgärder i den mening som avses i artikel 46 i förordning (EU) 2016/679. Trots unionens omfattande insatser för att samarbeta med de viktigaste ursprungsländerna för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i unionen och har en skyldighet att återvända är det inte alltid möjligt att säkerställa att sådana tredjeländer systematiskt fullgör den skyldighet som fastställs i internationell rätt att återta landets egna medborgare. Återtagandeavtal som ingåtts eller håller på att förhandlas fram av unionen eller medlemsstaterna och som föreskriver lämpliga skyddsåtgärder för överföring av uppgifter till tredjeland i enlighet med artikel 46 i förordning (EU) 2016/679 omfattar därför ett begränsat antal sådana tredjeländer. I en situation där det inte finns några sådana avtal bör personuppgifter överföras av sambandsmännen för invandring i syfte att genomföra unionens insatser för återvändande i enlighet med villkoren i artikel 49 i förordning (EU) 2016/679.

(25)

Som ett undantag från kravet på ett beslut om adekvat skyddsnivå eller lämpliga skyddsåtgärder bör överföring av personuppgifter till tredjeländers myndigheter enligt denna förordning vara tillåten för att genomföra unionens återvändandepolitik. Det bör därför vara möjligt för sambandsmän för invandring att, under förutsättning att de villkor som anges i den artikeln är uppfyllda, använda undantaget enligt artikel 49.1 d i förordning (EU) 2016/679 med avseende på tillämpningen av den här förordningen, närmare bestämt i syfte att uppnå ett värdigt och effektivt återvändande av tredjelandsmedborgare som inte uppfyller eller inte längre uppfyller villkoren för inresa, vistelse eller bosättning i medlemsstaterna, i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG (8).

(26)

I de berörda personernas intresse bör sambandsmän för invandring kunna behandla personuppgifter för personer i behov av internationellt skydd inom ramen för vidarebosättning och för personer som vill migrera lagligt till unionen i syfte att bekräfta deras identitet och nationalitet. Sambandsmännen för invandring verkar i ett sammanhang där de sannolikt får viktiga insikter om den verksamhet som bedrivs av kriminella organisationer som sysslar med smuggling av migranter och människohandel. Därför bör de även kunna utbyta personuppgifter som behandlas inom ramen för deras uppgifter med de brottsbekämpande myndigheterna och inom nätverk av sambandsmän för invandring, förutsatt att de berörda personuppgifterna är nödvändiga antingen för att förebygga, förhindra och bekämpa irreguljär migration eller för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja och lagföra smuggling av migranter eller människohandel.

(27)

Målet för denna förordning är att optimera användningen av det nätverk av sambandsmän för invandring som utplacerats av medlemsstaterna, kommissionen och unionsbyråer i tredjeländer i syfte att genomföra unionens prioriteringar på ett mer ändamålsenligt sätt med respekt för medlemsstaternas nationella behörighet. Sådana unionsprioriteringar inkluderar att säkerställa en bättre migrationshantering, i syfte att ersätta irreguljära strömmar med säkra och ordnade migrationsvägar genom en övergripande strategi som beaktar alla aspekter av invandring, bland annat att förebygga, förhindra och bekämpa smuggling av migranter, människohandel och olaglig invandring. Vidare unionsprioriteringar är att underlätta återvändande, återtagande och återintegrering under värdiga och effektiva former, bidra till en integrerad förvaltning av unionens yttre gränser samt stödja hanteringen av laglig invandring eller internationellt skydd. Eftersom målet för denna förordning inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdernas stora omfattning och verkningar i hela unionen, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(28)

När det gäller Island och Norge utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (9), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 A och E i rådets beslut 1999/437/EG (10).

(29)

När det gäller Schweiz utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (11), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 A och E i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/149/RIF (12).

(30)

När det gäller Liechtenstein utgör denna förordning, i enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Lichtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (13), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 A och E i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2011/350/EU (14).

(31)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Danmark. Eftersom denna förordning är en utveckling av Schengenregelverket ska Danmark, i enlighet med artikel 4 i det protokollet, inom sex månader efter det att rådet har beslutat om denna förordning, besluta huruvida landet ska genomföra den i sin nationella lagstiftning.

(32)

Den 1 oktober 2018 meddelade Förenade kungariket i enlighet med artikel 5.2 i protokoll nr 19 om Schengenregelverket införlivat inom Europeiska unionens ramar, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, att det inte önskar delta i antagandet av denna förordning. I enlighet med artikel 5.3 i protokollet lade kommissionen den 31 januari 2019 fram ett förslag till rådets beslut om underrättelsen från Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland om dess önskan att inte längre delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket vilka ingår i förordning (EG) nr 377/2004. På grundval av detta beslutade rådet den 18 februari 2019 (15) att rådets beslut 2000/365/EG (16) och bilaga I punkt 6 till rådets beslut 2004/926/EG (17), från och med den dag då denna förordning träder i kraft ska upphöra att gälla för Förenade kungariket vad gäller förordning (EG) nr 377/2004 och eventuella ytterligare ändringar av den.

(33)

Irland deltar i denna förordning i enlighet med artikel 5.1 i protokoll nr 19 och artikel 6.2 i rådets beslut 2002/192/EG (18).

(34)

Irlands deltagande i denna förordning hänför sig, i enlighet med artikel 6.2 i beslut 2002/192/EG, till unionens förpliktelser att vidta åtgärder för att utveckla de bestämmelser i Schengenregelverket mot organiseringen av olaglig invandring i vilka Irland deltar.

(35)

Denna förordning utgör en akt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 3.1 i 2003 års anslutningsakt, artikel 4.1 i 2005 års anslutningsakt respektive artikel 4.1 i 2011 års anslutningsakt.