(1)

I artiklarna 168 och 169 i direktiv 2006/112/EG föreskrivs en rätt för beskattningsbara personer att dra av mervärdesskatt som tas ut på leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster som används för deras beskattade transaktioner eller för vissa andra ändamål. I artikel 26.1 a i det direktivet behandlas användningen av en rörelses tillgångar för den beskattningsbara personens eget eller personalens privata bruk, eller mer generellt, sådan användning för andra ändamål än den egna rörelsen, som ett tillhandahållande av tjänster mot ersättning.

(2)

Genom beslut 2007/884/EG (2) bemyndigas Förenade kungariket att till 50 % begränsa rätten för en person som hyr eller leasar en bil att dra av mervärdesskatt enligt artikel 168 eller 169 i direktiv 2006/112/EG för kostnader för att hyra eller leasa en bil, när bilen inte uteslutande används för yrkesmässigt bruk. Genom beslutet bemyndigas Förenade kungariket också att inte behandla privat bruk av en företagsbil som har hyrts eller leasats av en beskattningsbar person som ett tillhandahållande av tjänster mot ersättning. Till följd av dessa åtgärder (nedan kallade de avvikande åtgärderna) slipper hyrestagaren eller leasetagaren att bokföra alla sträckor som körs privat med bilen eller att för mervärdesskatteändamål redovisa den faktiska privata körsträckan för bilen. Beslut 2007/884/EG upphör att gälla den 31 december 2019.

(3)

Genom en skrivelse registrerad hos kommissionen den 2 april 2019 ansökte Förenade kungariket om att få fortsätta att tillämpa de avvikande åtgärder som bemyndigades genom beslut 2007/884/EG.

(4)

Genom en skrivelse av den 29 april 2019 underrättade kommissionen övriga medlemsstater i enlighet med artikel 395.2 i direktiv 2006/112/EG om Förenade kungarikets ansökan. Genom en skrivelse av den 2 maj 2019 underrättade kommissionen Förenade kungariket om att den hade alla nödvändiga uppgifter för att kunna behandla ansökan.

(5)

Den 29 mars 2017 anmälde Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (nedan kallat Förenade kungariket) sin avsikt att utträda ur unionen i enlighet med artikel 50 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). I enlighet med artikel 50.3 i EU‐fördraget kommer fördragen att upphöra att vara tillämpliga på Förenade kungariket från och med den dag då ett avtal om utträde träder i kraft eller, om det inte finns något sådant avtal, två år efter anmälan, om inte Europeiska rådet i samförstånd med Förenade kungariket med enhällighet beslutar att förlänga denna tidsfrist. Efter att ha samtyckt till en första förlängning den 22 mars 2019 och en andra förlängning den 11 april 2019 antog Europeiska rådet den 29 oktober 2019 beslut (EU) 2019/1810 (3) där det efter en ytterligare ansökan från Förenade kungariket samtyckte till en förlängning av den tidsfrist som föreskrivs i artikel 50.3 i EU-fördraget till och med den 31 januari 2020.

(6)

I enlighet med artikel 50 i EU-fördraget har Europeiska unionen förhandlat med Förenade kungariket om ett avtal där villkoren för dess utträde fastställs med beaktande av dess framtida förbindelser med unionen (nedan kallat utträdesavtalet). Den 11 januari 2019 antog rådet beslut (EU) 2019/274 om undertecknande av utträdesavtalet. (4) Efter ytterligare förhandlingar mellan unionens och Förenade kungarikets förhandlare under september och oktober 2019 nåddes en överenskommelse om en reviderad version av utträdesavtalet, som Europeiska rådet godkände den 17 oktober 2019. Den 21 oktober 2019 antog rådet beslut (EU) 2019/1750 om undertecknande av det reviderade utträdesavtalet (5). I fjärde delen i utträdesavtalet (6) föreskrivs en övergångsperiod som börjar löpa den dag när utträdesavtalet träder i kraft och som upphör den 31 december 2020. Under övergångsperioden fortsätter unionsrätten att vara tillämplig på och i Förenade kungariket, om inte annat föreskrivs i utträdesavtalet.

(7)

Detta beslut upphör under alla omständigheter att vara tillämpligt på och i Förenade kungariket från och med dagen efter den dag då fördragen upphör att vara tillämpliga på Förenade kungariket enligt artikel 50.3 i EU-fördraget eller, om ett utträdesavtal som ingåtts med Förenade kungariket i enlighet med artikel 50.2 i EU-fördraget har trätt i kraft, från och med dagen efter den dag då övergångsperioden löper ut eller den 31 december 2022, beroende på vilket som inträffar först.

(8)

I enlighet med artikel 3 andra stycket i beslut 2007/884/EG lämnade Förenade kungariket tillsammans med sin ansökan in en rapport till kommissionen innehållande en översyn av den procentuella begränsning som tillämpas på rätten att dra av mervärdesskatt. De uppgifter som Förenade kungariket lämnat visar att en begränsning av avdragsrätten till 50 % fortfarande ger en rättvisande bild av de faktiska omständigheterna vad gäller förhållandet mellan användningen av de berörda fordon som omfattas av de avvikande åtgärderna för yrkesmässigt bruk, å ena sidan, och för annat än yrkesmässigt bruk, å andra sidan. En förlängning av de avvikande åtgärderna bör dock vara begränsad till den tid som krävs för att utvärdera de avvikande åtgärdernas effektivitet och om procentsatsen är lämplig. Förenade kungariket bör därför bemyndigas att fortsätta att tillämpa de avvikande åtgärderna under en begränsad tidsperiod.

(9)

Det bör fastställas en tidsfrist för att ansöka om bemyndigande om en eventuell ytterligare förlängning av de avvikande åtgärderna efter 2022, i förekommande fall. Förenade kungariket bör också vara skyldigt att tillsammans med en sådan eventuell ansökan om förlängning lämna in en rapport innehållande en översyn av den procentuella begränsning som tillämpas på rätten att dra av mervärdesskatt.

(10)

De avvikande åtgärderna kommer inte att ha någon negativ påverkan på unionens egna medel som härrör från mervärdesskatt.

(11)

Beslut 2007/884/EG bör därför ändras i enlighet med detta.