BILAGA

I.   INLEDNING

Förordning (EU) 2017/1938 (nedan kallad förordningen) omsätter begreppet solidaritet i praktiken och fastställer en solidaritetsmekanism mellan medlemsstater som blir tillämplig när de villkor som fastställs i de relevanta bestämmelserna är uppfyllda. Solidaritetsmekanismen är en sista utväg: den möjliggör att gas kan flöda oavbrutet i en anda av solidaritet till de mest utsatta. Hit räknas hushållskunder och vissa väsentliga tjänster som definieras som ”solidaritetsskyddade kunder” i artikel 2.6 i förordningen.

1.   Solidaritetsmekanismen

Om en medlemsstat begär solidaritet, inbegriper solidaritetsmekanismen en skyldighet för de andra direkt sammanlänkade medlemsstaterna att prioritera leveranser till solidaritetsskyddade kunder i den begärande medlemsstaten framför inhemska kunder utan solidaritetsskydd. Detta är bara nödvändigt när marknaden inte kan leverera de nödvändiga gasvolymerna (1). Den hjälp som en medlemsstat kan ge begränsas av

—	den tillgängliga sammanlänkningskapaciteten,

—	mängden gas som krävs för att trygga gasförsörjningen till sina egna solidaritetsskyddade kunder om gasförsörjningen till dem är hotad,

—	säkerheten i dess eget gasnät, och

—	för vissa länder, försörjningen av viktiga gaseldade kraftverk för att upprätthålla säkerheten i elförsörjningen.

Som en sista utväg kan solidaritet endast aktiveras av en begärande medlemsstat om marknaden, både i den begärande medlemsstaten och i någon av de potentiella leverantörsmedlemsstaterna, underlåter att erbjuda de nödvändiga gasvolymerna, inklusive sådana som erbjuds frivilligt av icke skyddade kunder, för att tillgodose efterfrågan från solidaritetsskyddade kunder. Dessutom måste åtgärderna i den begärande medlemsstatens krisplan, inbegripet påtvingad inskränkning ned till nivån för solidaritetsskyddade kunder, ha uttömts. Trots dessa stränga villkor för aktivering av mekanismen för solidaritet ger den hushåll och grundläggande samhällstjänster säkerheten och tryggheten av en oavbruten gasförsörjning.

Under dessa omständigheter är det sannolikt att icke-marknadsbaserade åtgärder eller inskränkningar antingen redan har inletts eller är nära förestående också i de potentiella leverantörsmedlemsstaterna. Annars skulle erbjudanden om vissa gasvolymer fortfarande existera och gas fortfarande kunna flöda dit där den behövs genom att följa prissignaler (förutsatt att de existerar), utan behovet av att aktivera solidaritet. Solidaritetsmekanismen är en tillfällig omfördelning av den återstående gasen från kunder som inte är solidaritetsskyddade kunder i en medlemsstat till solidaritetsskyddade kunder i en annan medlemsstat, inom samma integrerade europeiska marknad. Solidaritet kan endast erbjudas då gasnätet fortfarande på ett säkert sätt klarar av att omfördela och transportera gas (2).

De olika aspekterna av ett bilateralt arrangemang som behandlar de rättsliga, tekniska och finansiella aspekterna av solidaritet omfattas redan delvis av artikel 13 i förordningen. Dessutom måste medlemsstaterna i sina bilaterala arrangemang enas om alla nödvändiga faktorer och detaljer för att skapa säkerhet och trygghet för alla inblandade så att solidaritetsmekanismen fungerar. Dessa arrangemang måste beskrivas i deras respektive krisplaner. I synnerhet kompensationsmekanismen, eller åtminstone en sammanfattning av den, måste ingå.

Ersättning enligt artikel 13 i förordningen är omfattande. Den omfattar betalningar för gas och extra kostnader (t.ex. transport) för leveranser till solidaritetsskyddade kunder i den medlemsstat som begär solidaritet, tillsammans med utbetalningar till kunder som drabbas av inskränkningar i den medlemsstat som visar solidaritet. I dessa riktlinjer avses med ersättning i vidare bemärkelse ”ersättning för solidaritet”. Ersättning för skador som uppstår till följd av inskränkning kallas ”ersättning för inskränkning”.

Det finns flera villkor för att solidaritet ska fungera korrekt.

För det första bör marknadsbaserade åtgärder eftersträvas så länge som möjligt. Medlemsstaterna måste göra allt de kan för att inrätta en mekanism eller plattform som möjliggör en frivillig respons på efterfrågesidan. Detta ligger både i den potentiella leverantörens och den begärande medlemsstatens intresse, eftersom alternativa icke-marknadsbaserade åtgärder, exempelvis påtvingad övergång till annat bränsle eller inskränkning för kunder, måste påbörjas i ett tidigare skede. Det ligger också i linje med den allmänna principen i förordningen att marknaden bör ges största möjliga frihet att lösa frågor som rör gasförsörjning.

För det andra måste grossistpriserna tillåtas att röra sig fritt, även vid en krissituation. Frysning eller tak för priserna kommer inte att möjliggöra för prissignalerna att återspegla behovet av ytterligare gas, så gas kommer inte att flöda dit där den behövs.

För det tredje bör gränsöverskridande tillgång till infrastruktur alltid bibehållas tekniskt och säkert i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 (3), även i en krissituation. Beroende på de tekniska begränsningarna i varje medlemsstat bör arrangemang säkerställa att sammanlänkningar, LNG-terminaler, underjordiska gaslagringsanläggningar, marknadsplatser och erbjudanden på efterfrågesidan, i förekommande fall, är fullt tillgängliga för marknadsaktörer på båda sidor av gränsen. Detta kommer att fördröja behovet av att aktivera solidaritet i den medlemsstat som står inför försörjningsproblem.

För det fjärde uppmuntras medlemsstaterna att samarbeta under de olika skedena av en krissituation. Ett effektivt samarbete i ett tidigt skede kan fördröja behovet av att aktivera solidaritet. Det förhindrar också utvecklingen av potentiellt olika gaspriser (som t.ex. följer värdet för förlorad last för inskränkta kundgrupper) på sammanlänkade marknader, vilket i sin ur skulle fungera som ett negativt incitament för (att tillhandahålla) solidaritet.

2.   Rättslig grund

I artikel 13.12 i förordningen föreskrivs att kommissionen senast den 1 december 2017 och efter att ha samrått med gruppen för samordning av gasförsörjningen ska ge rättsligt icke bindande vägledning för de viktigaste aspekterna av de tekniska, rättsliga och finansiella arrangemangen. Denna vägledning ska i synnerhet omfatta hur de aspekter som beskrivs i artikel 13.8 och 13.10 i förordningen ska tillämpas i praktiken.

3.   Riktlinjernas tillämpningsområde

I artikel 13 i förordningen identifieras flera faktorer och aspekter av den solidaritetsmekanism som måste godkännas och inkluderas i bilaterala arrangemang. För att ge användbar vägledning om dessa och om ytterligare faktorer som kan ingå i sådana arrangemang krävs först en bättre förståelse av situationen där solidaritet kan aktiveras och de insatser och grundläggande principer som skulle kunna förhindra att en sådan situation över huvud taget uppstår. Den föreliggande icke bindande vägledningen tillhandahåller inte och kan inte syfta till att ge en uttömmande och bindande förteckning som är lämplig för alla medlemsstater, eftersom de måste ha frihet att välja de lösningar som passar dem bäst, med tanke på deras kapacitet, befintliga ramar, läge och prioriteringar. I stället rekommenderas användning av en uppsättning obligatoriska och valfria delar. Möjliga lösningar för att genomföra vissa solidaritetsåtgärder beskrivs, och även exempel och bästa praxis ingår.

Den strategi som föreslås är att medlemsstaterna använder befintliga nationella ramar och förfaranden när så är möjligt, eller anpassar dem efter behov för solidaritetsändamål. Detta kan exempelvis inbegripa användningen av befintliga plattformar för åtgärder på efterfrågesidan eller befintliga kundkompensationsmekanismer.

II.   RÄTTSLIGA, TEKNISKA OCH FINANSIELLA ARRANGEMANG

1.   Rättsliga arrangemang

Syftet med de rättsliga arrangemangen är att skapa rättssäkerhet för alla som tillhandahåller eller tar emot gas i solidaritetssituationer. Medlemsstater som deltar i tillämpningen av solidaritetsmekanismen bör införa tydliga, transparenta och effektiva rättsliga arrangemang som gör att berörda parter känner till reglerna och förfarandena för gränsöverskridande solidaritet.

I artikel 13.10 i förordningen föreskrivs att arrangemang ska införas mellan sammanlänkade medlemsstater. För närvarande finns det medlemsstater som inte är fysiskt sammanlänkade med någon annan medlemsstat (4), en grupp medlemsstater som är sammanlänkade med varandra, men inte till någon annan medlemsstat (5), och flera medlemsstater som har gemensam gräns eller exklusiva ekonomiska zoner men som inte är direkt sammanlänkade med varandra (6). Med de infrastrukturprojekt för sammanlänkningar som för närvarande utarbetas kan detta komma att ändras. Om sammanlänkningarna tas i drift efter den 1 december 2018 kommer de berörda medlemsstaterna att behöva införa de rättsliga, finansiella och tekniska arrangemang som fastställs i artikel 13.10 i förordningen så snart som möjligt.

1.1   Berörda medlemsstater och identifiering av tredjeland (artikel 13.2)

De medlemsstater som berörs av solidaritetsmekanismen är:

—	den medlemsstat som har begärt solidaritet och

—	alla medlemsstater som är direkt sammanlänkade med den begärande medlemsstaten.

Alla direkt sammanlänkade medlemsstater bör ingå bilaterala arrangemang om att tillämpa solidaritetsmekanismen i förväg, såvida inte förordningen föreskriver ett undantag från denna skyldighet. Om det finns mer än en medlemsstat som kan visa solidaritet, måste den begärande medlemsstaten samråda med alla och begära anbud för de gasvolymer den behöver för att försörja solidaritetsskyddade kunder. Varje sådant erbjudande ger en praktisk form till det gasprisavtal som ingår i det tidigare bilaterala arrangemanget. Detta avtal kan innehålla en hänvisning till ett marknadspris eller en överenskommen metod för beräkning av gaspriset. När den medlemsstat som begär solidaritet väljer ett eller flera erbjudanden identifierar den också den eller de medlemsstater som faktiskt är delaktiga i att visa solidaritet.

Skyldigheten i andra medlemsstater som kan visa solidaritet, men vars anbud inte har valts, upphör tillfälligt. Om krissituationen skulle försämras ytterligare kan den medlemsstat som har begärt anbud vända sig till dem när som helst för att begära solidaritet. Begäran måste emellertid läggas fram på nytt med tanke på att omständigheterna kan förändras med tiden (t.ex. kan gaspriset ändras eller volymen av den potentiellt tillgängliga gasen kan minska). Den medlemsstat som tar emot en sådan begäran uppmanas att uppdatera sitt anbud, med beaktande av eventuella förändringar i situationen (gasvolymer i underjordisk lagring, flöden, temperatur, förbrukning osv.). Därför bör de medlemsstater vars skyldighet tillfälligt har upphört hållas informerade om situationen i den begärande medlemsstaten. Kommissionen kommer att noga övervaka situationen i den medlemsstat som erhåller solidaritet.

I specifika situationer omfattar begreppet direkt sammanlänkade medlemsstater även en sammanlänkning via ett tredjeland. Rättigheten att begära och skyldigheten att visa solidaritet beror här på de befintliga avtalen mellan medlemsstaterna och avtalet med det berörda tredjelandet. I avtalet mellan medlemsstaterna behöver det anges att tredjelandet måste åta sig att transitera de gasvolymer som skickats via dess territorium medan solidariteten tillhandahålls. Utan detta åtagande kanske solidariteten inte nödvändigtvis uppnås.

1.2   Begäran om solidaritet

Krissituationer kräver snabba reaktioner. Begäran om solidaritet bör därför vara kort och standardiserad och innehålla ett minimum av nödvändiga uppgifter. Helst bör medlemsstater som sluter ett bilateralt arrangemang överväga att fastställa en mall och bifoga den till arrangemanget som en bilaga. Följande uppgifter kan vara det minimum som krävs för att på ett effektivt sätt reagera på en begäran om solidaritet:

—	Den begärande medlemsstatens namn, inbegripet ansvarande enhet och kontaktperson(er).

—	Namn på systemansvarig för överföringssystemet (TSO) eller marknadsområdesförvaltare (i förekommande fall) och kontaktperson(er).

—	Volym gas som begärs (mätt i en gemensamt överenskommen enhet).

—	Information om gastrycket.

—	Angivande av en eller flera leveranspunkter av den medlemsstat som begär solidaritet.

—	En begäran om anbud, inklusive pris (se avsnitt 3.1.), volym, leveranspunkter och tidpunkt för leveransen.

—	En begäran som anger tidpunkten för den första möjliga leveransen och den planerade varaktigheten för leveranser (med angivande av den förväntade period under vilken den anmodade medlemsstaten kommer att visa solidaritet).

—	En hänvisning till åtagandet från den begärande medlemsstaten om att betala ersättning för solidaritet.

En mall för svaren från de anmodade medlemsstaterna kan säkerställa bättre jämförbarhet och förståelse för de kvantiteter och villkor som erbjuds i solidaritet. Mallen kan i förväg vara ifylld med uppgifter som är kända när medlemsstaterna ingår ett bilateralt arrangemang och bifogas respektive krisplaner.

1.3   Inledande och avslutande av solidaritetsförfarandet

Begäran om solidaritet är giltig och aktiverar skyldigheten att visa solidaritet från den tidpunkt då begäran görs. Detta kommer inte att påverkas av de kontroller som kommissionen, i enlighet med artikel 11.8 i förordningen, utför om huruvida tillkännagivandet av en krissituation av den medlemsstat som begär solidaritet var motiverad, och om de åtgärder som vidtagits för att genomföra krisplanen. Kommissionen har fem dagar på sig att genomföra detta kontrollförfarande. Det är osannolikt att en medlemsstat begär solidaritet mindre än fem dagar efter att ha deklarerat en krissituation, eftersom det brukar ta tid för problem med gasförsörjningen att nå en nivå som motiverar en sådan begäran. Om så är fallet, kommer kommissionens kontroller av motiveringen för att tillkännage en krissituation fortfarande att pågå. En sådan pågående kontroll bör emellertid inte påverka giltigheten av begäran om solidaritet.

Risken för missbruk av solidaritetsmekanismen med en omotiverad begäran om solidaritet är mycket begränsad på grund av de långtgående följderna och de strikta villkor som måste vara uppfyllda innan solidaritetsmekanismen aktiveras, nämligen:

—	tillämpning av alla krisåtgärder som anges i krisplanen, och

—	inskränkning för kunder utan solidaritetsskydd i den medlemsstat som begär solidaritet.

Om kommissionens kontroller leder till slutsatsen att en begäran om solidaritet inte var motiverad ska den medlemsstat som utfärdade den omotiverade begäran och fick hjälp från direkt sammanlänkade grannländer betala för den gas den erhållit, samt för extra kostnader, till de medlemsstater som tillhandahöll hjälp.

Skyldigheten att visa solidaritet upphör att gälla när

—	kommissionen, efter ett kontrollförfarande, drar slutsatsen att tillkännagivandet av en nödsituation inte längre är motiverad,

—	den medlemsstat som har begärt solidaritet informerar den medlemsstat som visar solidaritet att den återigen är i stånd att leverera gas till dess inhemska solidaritetsskyddade kunder, eller

—	den medlemsstat som visar solidaritet inte längre kan försörja sina egna solidaritetsskyddade kunder.

Det är också möjligt att den medlemsstat som ursprungligen begärde solidaritet, trots en pågående akut inhemsk gaskris, beslutar att avstå från sin rätt att begära sådan solidaritet – till exempel för att den inte har råd att betala.

1.4   Roller och ansvarsområden

Medlemsstaterna bör ta det yttersta ansvaret för att driva solidaritetsmekanismen. Detta inbegriper i synnerhet beslutet om begäran om solidaritet och den övergripande övervakningen av hur de enheter som ansvarar för särskilda uppgifter driver mekanismen. Förordningen kräver inte att det skapas några nya särskilda enheter. Medlemsstaterna uppmanas att i första hand ge ansvaret till befintliga enheter eller, under särskilda omständigheter, till nya enheter, med hänsyn till deras organisationsstruktur och erfarenhet av krishantering och katastrofberedskap. I syfte att minska kostnaderna, och särskilt för att undvika fasta kostnader, kan medlemsstaterna förlita sig på befintliga mekanismer när så är möjligt. Den vägledande principen här bör vara att visa solidaritet på ett effektivt och ändamålsenligt sätt.

De behöriga myndigheterna enligt förordningen ansvarar för genomförandet av regelverket, med uppgifter och ansvarsområden tydligt fördelade till respektive aktörer som de systemansvariga för överföringssystemen, de nationella tillsynsmyndigheterna och gasföretagen. De behöriga myndigheterna är också bäst lämpade att utarbeta bilaterala arrangemang med behöriga myndigheter i direkt sammanlänkade medlemsstater. Dessa skulle senare kunna utgöra den rättsliga grunden för solidariteten, inbegripet betalning av ersättning och ekonomiska uppgörelser efter att solidaritet har tillhandahållits. Medlemsstaterna eller de behöriga myndigheterna är också bäst lämpade att ansvara för att skicka eller ta emot begäranden om solidaritet och erbjudanden om gasvolymer, och för att lämna en anmälan när solidaritetstillämpningen tillfälligt har upphört. Det finansiella ansvar som rör ersättning bör i slutändan också ligga hos medlemsstaten.

Med förbehåll för tekniska och rättsliga begränsningar i varje medlemsstat är de nationella tillsynsmyndigheterna bäst lämpade att leda eller åtminstone vara delaktiga i processen för beräkning av ersättningskostnader på grundval av en metod som de har utvecklat i förväg och som offentliggörs i krisplanen. Byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter kan medverka i denna process. De systemansvariga för överföringssystemen bör helst ha ansvaret för att skicka de nödvändiga gasvolymerna, och att göra detta på ett kostnadseffektivt sätt.

De systemansvariga för överföringssystemen (eller en balanseringsenhet) är bäst lämpade för att ta ansvar för att samordna alla tekniska aspekter och genomföra alla nödvändiga operativa åtgärder när solidaritet tillämpas. Respektive enhet i den medlemsstat som beviljar solidaritet kan också vara den enhet som har ansvaret för att samla in fordringar för gas och extra kostnader, kontrollera dem och kanalisera dem till ansvarig enhet i den medlemsstat som gynnas av solidaritet. I detta sammanhang vore en strategi med en enda kontaktpunkt användbar. Medlemsstaterna uppmanas att identifiera och komma överens om vilken enhet som har ansvaret för att samla in och kanalisera fordringar avseende ersättning för inskränkning.

Att föreskriva en medlare i de bilaterala arrangemang som ingås mellan medlemsstater kan lugna båda parter när det gäller utbetalning och beräkning av kostnader för ersättning. Medlaren kan bidra till att lösa eventuella oenigheter om storleken på den ersättning som ska betalas.

1.5   Rättslig form för de bilaterala arrangemangen

Det finns inget uttryckligt krav vad gäller den rättsliga formen för de bilaterala arrangemangen. Det står medlemsstaterna fritt att välja en rättslig form som skapar rättigheter och skyldigheter mellan dem om solidaritetsmekanismen tillämpas. Rätten att begära solidaritet och skyldigheten att visa solidaritet föreskrivs i artikel 13 i förordningen. De bilaterala arrangemangen kommer att definiera hur dessa rättigheter och skyldigheter som fastställts i unionslagstiftningen ska utövas. Arrangemangen kommer att vara operativa och inte av politisk karaktär. För genomförandet kan det till synes räcka för de relevanta myndigheterna att ingå ett bindande administrativt arrangemang. Detta kan inkludera befintliga bilaterala avtalsbestämmelser och kontraktsarrangemang mellan systemansvariga för överföringssystem eller särskilda tillståndsvillkor för gasenheter, under förutsättning att de övervakas av de relevanta behöriga myndigheterna. Å andra sidan skulle ett icke bindande rättsligt instrument, t.ex. ett samförståndsavtal inte vara tillräckligt, eftersom det inte ger upphov till rättsliga skyldigheter mellan deltagarna. Arrangemang i form av ett samförståndsavtal skulle därför inte nå upp till kraven i artikel 13 för att skapa ett rättsligt bindande system för solidaritet, och skulle kunna tolkas som ett otillräckligt genomförande av artikel 13.10.

2.   Tekniska arrangemang

Syftet med de tekniska arrangemangen är att beskriva alla nödvändiga tekniska bestämmelser och villkor som gör det möjligt för solidaritetsmekanismen att fungera i praktiken. Detta kräver obligatoriskt föregående utbyte av information om den tekniska förmågan och begränsningarna i den relevanta gasinfrastrukturen och de maximala teoretiska volymer gas som är relevanta för solidaritet, sammantaget med vissheten att det inte finns några onödiga tekniska begränsningar som försvårar solidaritet. Om tekniska eller andra hinder finns uppmuntras medlemsstaterna att identifiera och komma överens om ömsesidigt godtagbara lösningar som ska tillämpas på sammanlänkningspunkter om solidaritetsmekanismen aktiveras.

Beroende på de tekniska begränsningarna inom varje medlemsstat kan det vara så att de systemansvariga för överföringssystemen (eller en balanseringsenhet) är bäst lämpade att ta ansvar för att samordna alla tekniska aspekter och genomföra alla nödvändiga operativa åtgärder om solidaritet tillämpas, på grundval av deras kunskaper om gassystemen och deras befintliga program för samarbete över gränserna (7). Dessa befintliga samarbetsstrukturer, avtal och erfarenheter bör beaktas vid, eller till och med tjäna som grundval för, solidaritetssituationer. I vilket fall som helst måste en tydlig övergripande ram identifieras (om en sådan redan finns) eller upprättas, inklusive de tekniska villkoren, så att det nödvändiga samarbetet kan genomföras rättssäkert.

Tekniska uppgifter kan vid behov uppdateras i planerna.

2.1   Tekniska lösningar och samordning (artikel 13.10 c)

Tekniska lösningar och arrangemang kan göras för de olika delarna av infrastrukturen i en viss medlemsstat. Detta kommer att ge en tydlig bild av det bistånd som är tillgängligt och de tekniska begränsningarna, och en bättre uppskattning av kostnaderna för att genomföra varje åtgärd (i förekommande fall). Eftersom potentiella krissituationer kan se mycket olika ut är det viktigt att systemansvariga för överföringssystem (eller en balanseringsenhet) har kvar en mängd olika alternativ och verktyg att utnyttja. En vägledande och icke-uttömmande förteckning över tekniska lösningar kan beskrivas i de tekniska arrangemangen så att båda parter är medvetna om de steg som kan tas för solidaritetsändamål före och under en kris. Hydrauliska simuleringar av solidaritetsåtgärder kan vara till nytta för beredskapen inför sådana situationer.

Det kommer att krävas samordning mellan relevanta systemansvariga för överföringssystem eller marknadsområdesförvaltare, systemansvariga för distributionssystem, nationella krissamordnare, behöriga myndigheter och enheter som deltar i att leverera gas till de solidaritetsskyddade kunderna. Detta innebär att gas till följd av minskad efterfrågan i en medlemsstat kan göras tillgänglig och levereras till en direkt sammanlänkad medlemsstat som begär solidaritet. Systemansvariga för överföringssystem, systemansvariga för distributionssystem, nationella krissamordnare och andra enheter som deltar i leverans av gas till solidaritetsskyddade kunder bör involveras så tidigt som möjligt i diskussionerna om solidaritetsbestämmelserna och eventuellt få i uppgift att arbeta tillsammans för att verkställa solidaritetsarrangemang.

Systemansvariga för överföringssystem bör också ha rätt att använda outnyttjad överföringskapacitet, oavsett om den har tilldelats eller inte. Under alla omständigheter bör ersättning för kostnaden för överföringen betalas i enlighet med överenskomna principer.

Åtkomst till marknadsplatser och andra plattformar bör upprätthållas så länge som möjligt, även i brådskande fall (artikel 13.4 i förordningen) för att förhindra behovet av att aktivera solidaritet. Därför måste det finnas ständig tillgång till LNG-terminaler, lagrings- och sammanlänkningskapacitet, inklusive kapacitet för flöden i båda riktningarna, för att möjliggöra effektiva gränsöverskridande flöden (artikel 13.10 c). Dessa aspekter bör uttryckligen tas upp i arrangemangen.

2.2   Gasvolymer eller metod för att fastställa dessa (artikel 13.10 d i förordningen)

Medlemsstaterna bör underrätta angränsande medlemsstater (dvs. potentiella leverantörer av solidaritet) om de teoretiska högsta gasvolymer som de kan begära och om begränsning av sammanlänkningskapacitet, för öppenhetens skull och som en grund för diskussioner om arrangemangen. Icke desto mindre kommer de exakta gasvolymer som behövs, begärs och är tillgängliga endast att vara kända när solidaritet aktiveras. För beräkningen av dessa teoretiska högsta gasvolymer, bör därför följande faktorer beaktas som ett minimum:

—	De berörda solidaritetsskyddade kunderna.

—	De viktiga gaseldade kraftverken (i tillämpliga fall) och tillhörande gasvolymer.

—	Den inhemska gasproduktionen i de producerande medlemsstaterna.

Standardscenarierna för försörjning, anpassade för solidaritetsskyddade kunder, kan fungera som en bra utgångspunkt för denna beräkning.

Alla medlemsstater måste identifiera sina solidaritetsskyddade kunder genom att använda den definition som ges i artikel 2.6 i förordningen och deras årliga gasförbrukning (medel- och toppvärde).

De viktiga gaseldade kraftverken och tillhörande årliga gasvolymer (artikel 13.1 andra stycket i förordningen) kan ha en betydande inverkan på de gasvolymer som är tillgängliga för solidaritet. I den medlemsstat som visar solidaritet begränsar sådana gasvolymer den mängd som är potentiellt tillgänglig för solidaritet. I vissa mottagande medlemsstater prioriteras de viktiga gaseldade kraftverken framför solidaritetsskyddade kunder, men de gasvolymer som krävs för deras drift har inte någon inverkan på de volymer som kan komma att behövas.

Arrangemangen bör omfatta en detaljerad förteckning över de gaseldade kraftverk som har identifierats som viktiga för elsystemet (artikel 11.7 i förordningen), till vilka naturgas bör tillhandahållas även under solidaritet. En sådan förteckning bör upprättas på grundval av en begäran och bedömning av systemansvariga för överföringssystem för el och gas. Förteckningen över kraftverk bör vara vederbörligen motiverad och visa att en kortsiktig avstängning av dessa kraftverk kan hota säkerheten i elkraftsystemet. Dessutom kan medlemsstaterna överväga att komma överens om hur ofta förteckningen bör kontrolleras och uppdateras.

Beroende på den specifika krissituationen kommer endast de gasvolymer som krävs för kraftverk som identifieras som kritiska i arrangemangen att anses vara nödvändiga vid begäran av solidaritet. Detta kan t.ex. gälla kraftverk i en viss region. Ett tillfälligt informationsutbyte om situationen bör äga rum som en del av kommunikationen mellan de berörda enheterna (systemansvarig för överföringssystem, behöriga myndighet) i medlemsstaterna innan och medan solidaritet tillhandahålls.

De gasproducerande medlemsstaterna måste ange sin årliga produktion.

De volymer som nämns ovan kan identifieras i början av varje gasår eller med olika intervall, baserat på senast tillgängliga uppgifter eller planuppdateringar, eller på ad hoc-basis.

2.3   Nätens driftssäkerhet (artikel 13.7 i förordningen)

Arrangemangen kan tillhandahålla beskrivningen av de tekniska möjligheterna och begränsningarna i de enskilda gasnät som måste upprätthållas för att systemet ska fungera på ett säkert och tillförlitligt sätt. Denna information är viktig för både tillhandahållande och mottagande medlemsstater. De uppgifter som minst ska beskrivas är följande:

—

Maximal sammanlänkad exportkapacitet och de omständigheter under vilka den systemansvarige för överföringssystemet kommer att leverera upp till maximal exportkapacitet. Dessa omständigheter kan exempelvis inbegripa systemtryck, lagring av gas i rörledning, tillgänglighet av gas vid vissa inmatningspunkter, eller nivån på gaslagring med en motsvarande nivå av uttag. Det bästa vore om dessa uppgifter kan anges för enskilda sammanlänkningspunkter.

—	Maximal inhemsk produktion och begränsningar, i tillämpliga fall. Om inhemsk produktion existerar, kan den höjas under vissa tidsperioder. De relevanta möjligheterna och begränsningarna kan beskrivas.

—	I tillämpliga fall, tillgänglig kapacitet genom ett tredjeland och de tekniska aspekterna av avtalet om denna (artikel 13.2 i förordningen).

3.   Finansiella arrangemang

Finansiella arrangemang bör säkerställa att gas som levereras inom ramen för solidaritetsmekanismen betalas till ett lämpligt pris. Dessa arrangemang kan omfatta kostnadsberäkning, ersättning för solidaritet (inklusive ersättning för inskränkning) och de betalningsförfaranden som ska identifieras och inrättas mellan de relevanta enheterna.

En mekanism som tillhandahåller ersättning för inskränkning bör erbjuda incitament för marknadsbaserade lösningar, såsom auktioner och åtgärder för efterfrågeflexibilitet (artikel 13.4 i förordningen). Detta kan inbegripa hänvisningar till mekanismer som är kopplade till nationella kriser som indirekt underlättar solidaritet genom att säkerställa att marknaden i den medlemsstat som visar solidaritet fungerar så länge som möjligt. De finansiella arrangemangen bör inte införa felaktiga incitament som till exempel att undanhålla gas eller att spekulera om ett högre pris vid ett senare skede i krisen vilket i sig kan aktivera behovet av solidaritet. Ersättning för solidaritet är tänkt att täcka de faktiska kostnaderna. Det får inte bli en källa till vinster för den tillhandahållande enheten. Den medlemsstat som erhåller solidaritet bör utan dröjsmål betala den tillhandahållande medlemsstaten ett rättvist pris för den gas som mottagits. Den senare ska därefter fastställa hur dessa medel ska hanteras och hur de passar ihop med befintliga arrangemang för balanseringsutjämning.

Eventuell ersättning som betalas till kunder som drabbas av inskränkning vid en kris, oavsett om denna härrör från skyldigheten att tillhandahålla gränsöverskridande solidaritet eller från en nationell kris, bör vara samma som den som fastställs i den nationella lagstiftningen.

Mot bakgrund av ovanstående får medlemsstaterna upprätthålla den befintliga nationella mekanismen (för inskränkningsrelaterad ersättning) för rent nationella kriser (dvs. där det inte finns någon begäran om solidaritet). Detta ger dem frihet att välja om de vill betala ersättning eller inte till industri som drabbas av inskränkningar. Om en nationell kris emellertid utvecklas till en situation där gränsöverskridande solidaritet aktiveras kan ett alternativ vara att fördela den ersättning för solidaritet som betalas ut av den begärande medlemsstaten till den hjälpande medlemsstaten bland alla drabbade konsumentgrupper (inskränkning), oavsett om de drabbades före eller efter att solidaritet aktiverats. Detta alternativ kan följa ett system som utformats i den medlemsstat som visar solidaritet, men helst vara baserat på en strategi utifrån ”värdet för förlorad last.” Alternativt kan medlemsstaterna även besluta att betala ersättning för solidaritet till en centralt förvaltad ”solidaritetsfond”. På detta sätt kvarstår befintliga nationella kompensationsmekanismer för inskränkning inom medlemsstaternas behörighetsområde och samtidigt kommer olika strategier i medlemsstaterna inte att leda till olika behandling av drabbade konsumentgrupper inom ett land när gränsöverskridande solidaritet tillhandahålls och ersättning för solidaritet är obligatorisk.

De viktigaste delarna av ersättning för solidaritet är gaspriset och de extra kostnader som uppstår i den hjälpande medlemsstaten för att säkerställa att gasen kommer över gränsen, baserat på de faktiska kostnader för utbetalning som uppstått och som tillåts enligt den nationella rättsliga ramen i den hjälpande medlemsstaten.

Olika metoder för att fastställa gaspriset kan följas och överenskommas om i arrangemangen, beroende på marknadsutvecklingen i medlemsstaten, de tillgängliga åtgärderna eller krisens skede. Det är dock viktigt att arrangemangen är tydliga om den överenskomna strategin, under vilka omständigheter de ska tillämpas och att de identifierar alla kända parametrar som kan användas (t.ex. premien, om principen ”sista kända handelstransaktion plus premie” väljs).

3.1   Gaspriser

De finansiella arrangemangen bör hänvisa till priserna på den levererade gasen och/eller metoden för att fastställa dessa, med hänsyn tagen till hur marknadens funktionssätt påverkas (artikel 13.10 b i förordningen). Detta senare villkor kan förstås som att man syftar till ett pris eller en metod som inte snedvrider marknaden eller skapar felaktiga incitament. Det gaspris som tjänar som grundval för ersättning för solidaritet bestäms (av marknaden eller på andra sätt) i den medlemsstat som visar solidaritet.

a)   Marknadspris

Den vägledande principen är att priset på gas inte bör vara lägre än marknadspriset, eftersom detta skulle leda till felaktiga incitament. Om priset inte fryses utan tillåts att dynamiskt följa efterfrågan och tillgången på gas kan det ge en signal även under en kris. På utvecklade marknader följer maximala flödena genom sammanlänkningar prissignalen till medlemsstaterna i en kris. Under dessa omständigheter anses ingen solidaritet ha aktiverats.

På mindre utvecklade marknader, där priserna kanske inte är dynamiska under hela krisen, kan det vara nödvändigt att använda olika åtgärder för att fastställa gaspriset, men dessa kan ändå vara marknadsbaserade. Det högsta referenspriset för solidaritetsgas kan motsvara priset för den sista transaktionen/handeln i EU på en börs eller virtuell handelspunkts, efter en tillsynskontroll för att se hur pass robust priset är. Medlemsstaterna kan också komma överens om att koppla gaspriset till en specifik marknadsplats.

I medlemsstater där det finns strategiska lager ska medlemsstaten eller den behöriga myndigheten bestämma vid vilken tidpunkt inom krissituationen som den kommer att tillåta att gas tillgängliggörs från strategisk lagring. ”Marknadspriset” vid tidpunkten för (eller strax före) tillgängliggörandet från lagret bör vara det pris som ska betalas av den mottagande medlemsstaten (8).

b)   Administrativ prissättning/inskränkning

Om det inte finns något marknadspris kan andra metoder för att fastställa gaspriset vara nödvändiga, såsom det senast kända marknadspriset eller det genomsnittliga marknadspriset på den närmast tillgängliga börsen, virtuella handelspunkten eller överenskomna marknadsplatsen. Genomsnittet kan täcka en rimlig tidsperiod före leverans (t.ex. 5–7 dagar) och en identisk period efter leveransen, med eller utan en premie. Alternativt kan priset från senast kända gashandel eller -åtgärd, med eller utan en premie, också ge vägledning. En premie kan övervägas för att fylla luckan – om det finns en sådan lucka – mellan det senast kända priset och värdet för förlorad last (9) för de kunder som drabbas av inskränkning. Priset kan även härledas från ett alternativt bränsle till vilket den medlemsstat som visar solidaritet måste övergå för att frigöra de nödvändiga nivåerna av naturgas.

En beräkning av värdet för förlorad last kan användas för att fastställa priset för de inskränkta gasvolymerna eftersom vi kan förvänta oss att de industriella förbrukarna känner till sitt eget värde. Värdet speglar de fördelar som den specifika konsumentgruppen har förlorat till följd av att den drabbats av inskränkning. Med detta tillvägagångssätt bör det vara känt hos eller delges den behöriga myndigheten eller den nationella tillsynsmyndigheten i förväg. Vanligtvis kommer detta också att återspeglas i inskränkningsordern i de nationella krisplanerna. Detta tillvägagångssätt gör det dessutom lätt att jämföra ”anbud” från olika medlemsstater (se artikel 13.4 i förordningen).

Slutligen kan det vara idé för den nationella tillsynsmyndigheten eller behöriga myndigheten att titta på en metod för prissättning, eller användning av ett mellanled, t.ex. priset på köpoptioner.

c)   Betalningsvilja

Det kan vara rimligt att bestämma det högsta belopp som varje medlemsstat är villig att betala för gas i en solidaritetssituation. Det maximala värdet är sannolikt värdet av förlorad last för solidaritetsskyddade kunder i en viss medlemsstat. Om priset på gas överstiger detta värde ligger det inte i medlemsstaternas intresse att ansöka om gas inom ramen för solidaritetsmekanismen. Denna information behöver dock inte nödvändigtvis vara en del av arrangemangen eller återspeglas i planerna.

3.2   Andra kostnadskategorier

De finansiella arrangemangen bör täcka andra typer av kostnader, inbegripet relevanta och rimliga kostnader för åtgärder som fastställts i förväg (artikel 13.8 b i förordningen) och som ska omfattas av snabb och skälig ersättning (artikel 13.10 e). Extrakostnader bör begränsas till ett minimum och uppmärksamhet ska fästas vid att undvika dubbelräkning, eftersom många av de extra kostnaderna redan kan ha återspeglats i priset på gas. Det kan antas att de flesta extra kostnaderna redan återspeglas i priset på gas, med undantag av transportkostnader.

a)   Transportkostnader och andra därmed förbundna kostnader

Ersättningen bör täcka transportkostnader och andra därmed förbundna kostnader, t.ex. fraktkostnader för LNG, avgifter för återförgasning, och så vidare. Medlemsstaterna kan komma överens om att de nödvändiga kapaciteterna bokas för solidaritetsvolymerna när de behövs, så att transportrelaterade kostnader betalas genom standardförfaranden för de systemansvariga för överföringssystemen.

b)   Kostnader för tillgängliggörande av strategiska lager eller för att ha lagringsskyldigheter

När det gäller strategiska lager kan kostnaderna för tillgängliggörande av dessa inkluderas för den relevanta volymen gas, eftersom de var fastställda i förväg – om de inte redan återspeglas i gaspriset.

Om det finns ett marknadspris vid tidpunkten för tillgängliggörandet av ytterligare volymer från strategiska lager återspeglar marknadspriset redan den extra kostnaden för en sådan åtgärd – inklusive kostnaderna för att fastställa det i förväg. Annars skulle åtgärden inte ha åberopats vid denna tidpunkt, eftersom billigare lösningar fortfarande skulle vara tillgängliga.

Kostnaderna för sådana icke-marknadsbaserade åtgärder för försörjningstrygghet är vanligtvis fördelade inom samhället och utgör en del av slutanvändarens räkning. Ett överenskommet proportionellt bidrag till kostnaderna – i linje med de mängder som på så sätt tillgängliggörs för solidaritetsändamål – kan läggas till de extra kostnader som ska betalas av den mottagande medlemsstaten.

Lagringsskyldigheten kräver emellertid endast att vissa gasvolymer förvaras i lager i början av vintern. Efter det används den lagrade gasen som svar på efterfrågan och priser på marknaden. Därför bör inga extra kostnader kopplas till dess tillgängliggörande på toppen av gaspriset och transportkostnaderna. Under alla omständigheter bör man ta hänsyn till de särskilda sätt på vilka medlemsstaterna hanterar strategiska lager och lagringsskyldigheter.

c)   Kostnader för att minska en utökad försörjningsnorm

Att minska en utökad försörjningsnorm till normala nivåer är en skyldighet enligt förordningen när en kris börjar i en angränsande medlemsstat och när gränsöverskridande effekter är sannolika. Det finns inget samband mellan minskningen av en utökad försörjningsnorm och en begäran om solidaritet, dvs. kostnaderna för sådana åtgärder kan inte täckas genom ersättning.

d)   Skadestånd för inskränkningar som drabbar industriverksamhet (ersättning för inskränkning)

Andra kostnader kan också omfatta de kostnader som uppkommer från en skyldighet att betala ersättning i den hjälpande medlemsstaten, inklusive skadestånd för inskränkningar som drabbar industriverksamhet. Sådana kostnader kan ingå i ersättningskostnaden om den nationella rättsliga ramen möjliggör skyldigheten att betala skadestånd för inskränkningar som drabbar industriverksamhet, inbegripet ersättning för ekonomiska skador, på toppen av gaspriset. Den relevanta metoden för beräkningen behöver tas med i arrangemangen. Det kan finnas en överenskommelse att vidarebefordra kravet på den ersättning som faktiskt uppkommit till de enheter som använder solidaritetsgasen i den medlemsstat som erhåller solidaritet.

Kostnaderna för skadestånd för inskränkningar som drabbar industriverksamhet får endast täckas av ersättning om de inte avspeglas i det gaspris som den medlemsstat som begär solidaritet måste betala. Den medlemsstat som har begärt solidaritet bör inte behöva betala ersättning för samma kostnader två gånger.

e)   Kostnader för rättsliga förfaranden i den medlemsstat som visar solidaritet

Andra kostnader kan också avse gottgörelse för eventuella kostnader till följd av rättsliga förfaranden, skiljedomsförfaranden och förlikningar samt kostnader förknippade med sådana förfaranden som berör den medlemsstat som visar solidaritet gentemot de enheter som medverkar vid tillhandahållandet av solidaritet (artikel 13.8 c i förordningen). Sådan ersättning bör dock endast betalas ut mot bevis för uppkomna kostnader.

I händelse av en rättstvist som rör en medlemsstat som visar solidaritet och en enhet om (otillräcklig) ersättning från den medlemsstat som erhåller solidaritet bör det finnas garantier för att skydda den sistnämnda medlemsstaten från hemlig samverkan mellan den medlemsstat som visar solidaritet och enheten. Det kan finnas omständigheter under vilka den berörda enheten och den medlemsstat där den är etablerad går till domstol mot varandra för ett högre gaspris eller ersättning för enheten och samverkar till nackdel för den medlemsstat som begär solidaritet, som inte ens deltar i det rättsliga förfarandet. Sådana omständigheter bör undvikas.

Denna situation skiljer sig från en situation där ett företag i den medlemsstat som visar solidaritet inleder ett rättsligt förfarande mot en enhet i den medlemsstat som erhåller solidaritet över priset på gas eller ersättningen för inskränkningen. I en sådan situation ska företaget eller enheten som förlorar målet betala de kostnader som uppstår.

3.3   Vägledning för beräkning av skälig ersättning (artikel 13.10 f)

Följande faktorer kan beaktas vid beräkning av skälig ersättning:

—	En enkel summering av alla de poster som beskrivs i avsnittet ovan.

—

Pengars tidsvärde: Betalning ska göras utan dröjsmål. Medlemsstaterna kan dock komma överens om att en ränta ska tillämpas på ersättningen så snart en realistisk tidsperiod har förflutit efter tillhandahållandet av solidaritet och så snart det exakta beloppet för ersättningen har beräknats och godkänts.

—	Avtal mellan medlemsstater som använder olika valutor om vilken valuta som bör användas när ersättningen beräknas och betalas, inklusive den relevanta växelkursen.

3.4   Beräkning av ersättningen för alla relevanta och rimliga kostnader och åtagande att betala ersättning (artikel 13.3)

Det är sannolikt att beräkningen av den exakta betalningen till den medlemsstat som visat solidaritet och till enheter i denna medlemsstat realistiskt sett endast kan ske efter att den gas som begärts inom ramen för solidaritetsmekanismen har levererats. I sina bilaterala arrangemang kan medlemsstaterna komma överens om metoden för beräkning av priset på gas och extra kostnader, och en realistisk tidsfrist för betalningen.

Information om den gasvolym som faktiskt har levererats och annan relevant information för beräkning av ersättningen måste skickas till den eller de berörda kontaktpersonerna i de medlemsstater som berörs av solidaritetsförfarandet, så att båda kan genomföra en slutlig beräkning av ersättningen. Informationen kan vara tillgänglig från den systemansvarige för överföringssystemet, den systemansvarige för distributionssystemet, den ansvarige för lagringssystemet, en leverantör eller marknadsområdesförvaltare, beroende på vilken åtgärd som tillämpas. Beräkningen av ersättningen får delegeras till en annan fördefinierad enhet.

3.5   Arrangemang för betalning (artikel 13.8 sista stycket i förordningen)

Den vägledande principen är att befintliga förfaranden för inhemska betalningar och ersättningar (eller transaktioner av balanseringstyp) i en medlemsstat, och befintliga roller och ansvar i detta avseende, bör upprätthållas och tillämpas när så är möjligt för betalningar som gäller ersättning för solidaritet även mellan medlemsstaterna. Arrangemang mellan medlemsstaterna bör inriktas på hur man ska kunna ansluta eller införa ett gränssnitt mellan dessa befintliga nationella ramar. Solidaritetens karaktär kan kräva att medlemsstaten eller den behöriga myndigheten utgör det gränssnitt som i sista hand bär det ekonomiska ansvaret.

3.6   Roller och ansvarsområden: vem betalar vem eller låter utföra betalningar

Om frivilliga åtgärder på efterfrågesidan fortfarande är möjliga i den hjälpande medlemsstaten måste tillgången till den relevanta plattformen och sammanlänkningskapaciteten upprätthållas. Det bör vara möjligt för en köpare att över gränsen göra betalningar för gas på samma sätt som en lokal kund – antingen direkt till gasföretaget eller, om gas ska upphandlas av en balanseringsenhet genom en balanseringsplattform, enligt gällande betalningsförfaranden för denna plattform (10).

När inskränkningar införs kan varje befintlig rättslig ram, betalningsprocess eller myndighet som ansvarar för hanteringen av betalningarna i den medlemsstat som visar solidaritet användas eller anpassas om så behövs för utbetalning av ersättning från ett angränsande land.

Den slutliga mottagaren av solidaritet är hushållskunden. Den gas som krävs för att försörja dem kanaliseras genom leverantören, medan flödena över gränserna hanteras av den systemansvarige för överföringssystemet och slutligen levereras av den systemansvarige för distributionssystemet. I händelse av inskränkning bör den som levererar gas till den icke-skyddade kunden som drabbas av inskränkningen vara säker på fortsatta betalningar, med beaktande av solidaritetsvolymerna. Dessa bör lösas enligt ersättningssystemet i medlemsstaten. De potentiella rollerna och ansvarsområdena kan fördelas enligt beskrivningen i punkt 1.4.

3.7   Beskrivning av och stegen i betalningsprocessen

Beroende på de befintliga ramarna och hur medlemsstaterna har kommit överens om gränssnittet mellan dessa ramar måste de överenskomna förfarandena inkluderas i arrangemangen.

Utgående från att medlemsstaterna har direkt kontakt avseende de finansiella aspekterna, särskilt övervakning, kontroll och kanalisering av fordringar efter att solidaritetsgas har levererats, ska den relevanta enheten i den medlemsstat som visar solidaritet beräkna ersättningens storlek på grundval av den levererande gasvolymen, de överenskomna kostnaderna och den överenskomna beräkningsmetoden, och skicka sin begäran om betalning till den berörda enheten i den begärande medlemsstaten. Den medlemsstat som har tagit emot solidaritetsgas bekräftar den mängd som faktiskt levererats, kontrollerar och, om den inte har några invändningar, betalar inom den överenskomna tidsfristen. Finansiella förfaranden inom medlemsstaterna – såsom fördelning av ersättning eller debitering av ersättning för solidariteten – följer nationella regler (t.ex. kan de tillämpas direkt på den enhet som lämnat anbud eller drabbats av inskränkning eller fördelas inom samhället).

Tidsfristerna för beräkning av ersättning för solidaritet, kontroll och betalning ska ingå i arrangemangen. Samma sak gäller tillämplig lagstiftning och skiljedomsförfaranden i händelse av en tvist som följer av användningen av solidaritetsmekanismen.

III.   SLUTSATS

Tack vare förordningen om försörjningstryggheten för gas har, för första gången i EU:s energipolitik, den politiska viljan till solidaritet mellan medlemsstaterna blivit verklighet på fältet. Förordningen lyfter solidaritet från ett nationellt tillämpat begrepp till ett EU-omfattande skyddsnät för de mest utsatta. Genom förordningen införs långtgående rättigheter och skyldigheter som ger hushåll och grundläggande samhällstjänster säkerheten och tryggheten i en oavbruten gasförsörjning. Riktlinjerna i detta dokument erbjuder en rad olika alternativ för att solidaritetsmekanismen ska fungera i praktiken, men medlemsstaterna förblir fria att välja de lösningar som bäst passar dem.

---

(1)  Se artiklarna 2.6 och 13 i förordningen.

(2)  Därför måste åtgärderna i krisplanen säkerställa att gasöverföringssystemet i den medlemsstat som begär solidaritet har teknisk kapacitet att ta emot inflöden (dvs. att det finns en tillfredsställande kapacitet för lagring av gas i överföringsnätets rörledningar) när en solidaritetsåtgärd aktiveras i ett framskridet skede av en krissituation.

(3)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten och om upphävande av förordning (EG) nr 1775/2005 (EUT L 211, 14.8.2009, s. 36).

(4)  Cypern, Finland och Malta.

(5)  Estland, Lettland och Litauen.

(6)  Polen-Litauen, Finland-Estland, Finland-Sverige, Malta-Italien, Cypern-Grekland, Ungern-Slovenien. Polen-Tjeckien, Polen-Slovakien, Frankrike-Italien.

(7)  De systemansvariga för överföringssystemen samarbetar redan om tillgång till flexibel gas i angränsande medlemsstater. Vissa av dem har operationella balanseringsavtal med angränsande systemansvariga för överföringssystem. Dessa avtal möjliggör samarbete som uppfyller resterande balanseringsbehov, samtidigt som de hanterar kortsiktiga försörjningschocker och bättre övervakning av in-/utmatning.

(8)  Till exempel är Italiens strategiska lager prissatt till 63 euro/MWh. Ungerns strategiska lager är direkt kopplat till priset på TTF några dagar före tillgängliggörandet, plus en premie.

(9)  Det finns fall där premien omfattar ”försäkringsvärdet” på den gas som frigörs. Enligt branschen ligger den i området mellan 0,5 och 1 euro/MWh.

(10)  Till exempel med den kortsiktiga balanseringsprodukten NetConnect Germany betalas råvaran via ett särskilt konto som förvaltas av marknadsområdesförvaltaren.