(1)

1996 års internationella konvention om ansvar och ersättning för skada i samband med sjötransport av farliga och skadliga ämnen (nedan kallad 1996 års HNS-konvention) syftar till att säkerställa lämplig, effektiv och snabb ersättning till personer som lidit skada orsakad av utsläpp av farliga och skadliga ämnen vid frakt till havs. 1996 års HNS-konvention fyllde en betydande lucka i det internationella regelverket om ansvar inom ramen för sjötransport.

(2)

Rådet antog 2002 beslut 2002/971/EG (2). I enlighet med det beslutet skulle medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att ratificera eller ansluta sig till 1996 års HNS-konvention inom rimlig tid och om möjligt före den 30 juni 2006. Därefter har fyra medlemsstater ratificerat konventionen. 1996 års HNS-konvention har inte trätt i kraft.

(3)

1996 års HNS-konvention ändrades genom 2010 års protokoll till 1996 års HNS-konvention (nedan kallat 2010 års protokoll). Enligt artiklarna 2 och 18.1 i 2010 års protokoll ska 1996 års HNS-konvention och 2010 års protokoll läsas, tolkas och tillämpas tillsammans som ett enda instrument mellan parterna i 2010 års protokoll.

(4)

En text som konsoliderar 1996 års HNS-konvention och 2010 års protokoll (nedan kallad 2010 års HNS-konvention) utarbetades av Internationella sjöfartsorganisationens (nedan kallad IMO) sekretariat och godkändes av IMO:s juridiska kommitté vid dess 98:e sammanträde. 2010 års HNS-konvention är inte ett instrument som är öppet för undertecknande eller ratifikation. 2010 års HNS-konvention kommer att få verkan när 2010 års protokoll träder i kraft i medlemsstaterna.

(5)

I enlighet med artikel 20.8 i 2010 års protokoll upphäver samtycke från en stat att bli bunden av 2010 års protokoll ett tidigare samtycke från den staten att bli bunden av 1996 års HNS-konvention. Som en följd av detta kommer stater som är fördragsslutande parter i 1996 års HNS-konvention att upphöra att vara det så snart de uttrycker sitt samtycke att bli bundna av 2010 års protokoll i enlighet med artikel 20, särskilt artikel 20.2, 20.3 och 20.4, i det protokollet.

(6)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/35/EG (3) syftar till att förebygga och avhjälpa miljöskador som orsakas av många yrkesverksamheter, däribland sjötransport av farligt gods. Det är dock inte tillämpligt på personskador, skada på privat egendom eller ekonomiska förluster och påverkar inte någon rätt till ersättning för denna typ av skador. Innehållet i det direktivet och i 2010 års HNS-konvention sammanfaller därför delvis men inte i stor utsträckning. Medlemsstaterna behåller sin befogenhet vad gäller sådana aspekter av 2010 års HNS-konvention som inte påverkar gemensamma regler.

(7)

I likhet med sin föregångare är 2010 års HNS-konvention av särskild betydelse för unionens och dess medlemsstaters intressen, eftersom den föreskriver bättre skydd för dem som lidit skada i samband med sjötransport av farliga och skadliga ämnen, även vad gäller miljöskador, i linje med Förenta nationernas havsrättskonvention från 1982.

(8)

För att stater ska bli fördragsslutande parter i 2010 års protokoll, och därmed i 2010 års HNS-konvention, måste de, samtidigt som de överlämnar sitt instrument för samtycke, till IMO:s generalsekreterare lämna relevanta uppgifter om den totala mängden avgiftspliktig last enligt 2010 års HNS-konvention (nedan kallad avgiftspliktig last) under föregående kalenderår, i enlighet med artikel 20.4 i protokollet. För detta ändamål krävs att staterna inrättar ett system för rapportering av avgiftspliktig last innan de uttrycker sitt samtycke till att bli bundna av 2010 års protokoll.

(9)

IMO:s juridiska kommitté godkände 2013 vid sitt 100:e sammanträde riktlinjerna för rapportering av avgiftspliktig last, som utarbetats för att göra det enklare för ratificerande stater att anta lagstiftning om rapportering före ikraftträdandet av 2010 års protokoll och för att bidra till ett globalt, enhetligt och effektivt genomförande av de relevanta kraven i 2010 års HNS-konvention.

(10)

För att garantera rättssäkerhet för alla berörda bör medlemsstaterna på lämpligt sätt informera varandra samt rådet och kommissionen om sina system för rapportering av avgiftspliktig last. Denna information bör göras tillgänglig på ett informellt sätt genom befintliga kanaler, såsom rådets förberedande organ.

(11)

Utbyte av bästa praxis mellan medlemsstaterna om inrättande av systemet för rapportering av avgiftspliktig last skulle kunna göra det enklare för medlemsstaterna att utveckla ett sådant rapporteringssystem.

(12)

Såsom var fallet med 1996 års HNS-konvention får endast suveräna stater vara parter i 2010 års protokoll, eftersom det saknas en klausul om regionala organisationer för ekonomisk integration. Det är därför inte möjligt för unionen att ratificera eller ansluta sig till 2010 års protokoll, och därmed till 2010 års HNS-konvention.

(13)

Genom att alla medlemsstater ratificerar 2010 års protokoll inom en angiven tidsram bör man kunna säkerställa lika villkor inom unionen för samtliga aktörer som berörs av tillämpningen av 2010 års HNS-konvention.

(14)

Med beaktande av att HNS-systemet är av internationell art bör man sträva efter att skapa lika villkor på global nivå för alla aktörer som berörs av tillämpningen av 2010 års HNS-konvention. Därför krävs det att 2010 års protokoll får global spridning.

(15)

Medlemsstaterna bör därför bemyndigas att, beroende på vad som är tillämpligt, ratificera eller ansluta sig till 2010 års protokoll såvitt avser de delar som omfattas av unionens exklusiva befogenhet, med undantag för de aspekter som rör civilrättsligt samarbete. De bestämmelser i 2010 års HNS-konvention som omfattas av den befogenhet som tilldelats unionen inom ramen för civilrättsligt samarbete ska vara föremål för ett beslut som antas parallellt med det här beslutet.