(1)

Genom en skrivelse av den 30 april 2009 ingav prefekten i Pireus ett klagomål till kommissionen i vilket den grekiska staten anklagades för att ha beviljat olagligt statligt stöd till den nya koncessionshavaren av en del av hamnen i Pireus, företaget Piraeus Container Terminal SA (nedan kallat PCT), ett specialföretag som är dotterbolag till COSCO Pacific Limited (nedan kallat Cosco). Stödet beviljades i form av skattebefrielser och genom att förmånliga bestämmelser infördes i koncessionsavtalet efter anbudsförfarandet.

(2)

Den 7 maj 2009 översände det grekiska hamnarbetarförbundet en skrivelse (2) till kommissionen och informerade kommissionen om de påstådda skatteförmåner som den grekiska staten hade beviljat PCT. Genom en skrivelse av den 31 augusti 2009 bekräftade det grekiska hamnarbetarförbundet att dess ursprungliga skrivelse skulle behandlas som ett klagomål och uppgav att stödet dels hade beviljats som skatteförmåner, dels genom att förmånliga bestämmelser hade införts i koncessionsavtalet.

(3)

Genom skrivelse av den 23 september 2009 (3) ingav den internationella hamnarbetarorganisationen International Dockworkers Council ett klagomål med en detaljerad beskrivning av de åtgärder som påstås utgöra statligt stöd.

(4)

Genom en skrivelse av den 14 oktober 2009 begärde kommissionen upplysningar från Grekland om de påstådda statliga stödåtgärderna. Genom en skrivelse av den 12 november 2009 begärde de grekiska myndigheterna en förlängning av fristen, som beviljades av kommissionen i en skrivelse av den 18 november 2009. Den 3 februari 2010 skickade kommissionen en påminnelse om sin begäran om upplysningar och den 23 februari 2010 svarade de grekiska myndigheterna på denna begäran om upplysningar.

(5)

Den 5 maj 2010 träffades företrädare för kommissionen och företrädare för de grekiska myndigheterna för att diskutera ytterligare förtydliganden.

(6)

Kommissionen begärde ytterligare upplysningar från de grekiska myndigheterna genom en skrivelse av den 27 oktober 2010. Genom en skrivelse av den 18 november 2011 begärde de grekiska myndigheterna en förlängning av fristen, som kommissionen godtog i en skrivelse av den 2 december 2011. Den 8 februari 2011 svarade de grekiska myndigheterna på denna begäran om upplysningar.

(7)

Genom en skrivelse av den 11 juli 2012 (4) informerade kommissionen Grekland om att den hade beslutat att skillnaderna mellan koncessionsavtalet och meddelandet om upphandling, samt de skatteåtgärder som innebar befrielse från bolagsskatt för varor, byggentreprenader och tjänster som tillhandahålls PCT utanför Grekland inte utgjorde statligt stöd. Kommissionen beslutade även att inleda det förfarande som anges i artikel 108.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt avseende alla övriga åtgärder som påstås utgöra statligt stöd.

(8)

Kommissionens beslut att inleda förfarandet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 5 oktober 2012 (5). Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med sina synpunkter på åtgärderna i fråga.

(9)

Kommissionen mottog synpunkter från stödmottagaren den 5 november 2012. Den 14 januari 2013 översändes dessa synpunkter till Grekland, som gavs tillfälle att bemöta dem. Greklands synpunkter och ytterligare upplysningar mottogs genom skrivelser av den 2 november 2012, den 27 mars 2013 och den 10 juli 2013. Den 13 september 2013 hölls ett möte mellan företrädare för kommissionen och företrädare för de grekiska myndigheterna och stödmottagaren. Den 23 oktober 2013 lämnade de grekiska myndigheterna ytterligare upplysningar. Den 17 januari 2014 skickade kommissionen en påminnelse om att vissa upplysningar fortfarande saknades. De grekiska myndigheterna svarade på påminnelsen den 4 februari 2014 och ett nytt möte hölls den 10 februari 2014. Till följd av detta möte lämnade de grekiska myndigheterna ytterligare upplysningar den 10 mars 2014 och ett nytt möte hölls den 12 mars 2014. Till följd av det mötet lämnade de grekiska myndigheterna kompletterande upplysningar den 31 mars 2014, den 16 april 2014 och den 28 april 2014. Ytterligare möten med de grekiska myndigheterna och stödmottagaren hölls den 19 maj 2014 och den 8 december 2014.

(10)

Hamnen i Pireus består av två delar: en kommersiell hamn och en passagerarhamn. Den kommersiella hamnen har tre terminaler: en containerterminal, en godsterminal och en bilterminal.

(11)

Containerterminalen har två pirer. Hamnmyndigheten i Pireus beslutade att utvidga containerterminalens infrastruktur genom att bygga ut pir I, uppgradera utrustningen på pir II och uppföra pir III.

(12)

Bolaget Piraeus Port Authority SA (nedan kallat PPA) bildades genom lag 2688/1999, genom att ett offentligrättsligt organ (hamnmyndigheten i Pireus, bildat 1930) omvandlades till ett allmännyttigt bolag.

(13)

Den 13 februari 2002 undertecknade den grekiska staten och PPA ett koncessionsavtal på 40 år. Avtalet ratificerades genom lag 3654/2008. Genom avtalet gavs PPA ensamrätt att utnyttja och exploatera mark, byggnader och infrastruktur i Pireus hamn (6). Koncessionsavtalet ger framför allt PPA rätt att lägga ut driften av hamnen på entreprenad till en tredje part mot ersättning (7).

(14)

För att avträda pirerna II och III genomförde PPA en europeisk offentlig upphandling (8) av hamnförvaltningstjänster. Inom ramen för upphandlingen mottog PPA två anbud, ett från Cosco och ett från ett konsortium bestående av Hutchinson Port Holdings L.T.D., Hutchinson Ports Investments S.A.R.L., Alapis Joint Stock Company SA och Lyd SA.

(15)

Anbudsinfordran innehöll även överklagandeförfaranden. Ingen av deltagarna lämnade emellertid in något överklagande till de rättsliga myndigheterna, varken av anbudsförfarandet eller av slutresultatet. Dessutom kontrollerades och godkändes förfarandet och avtalsutkastet av den grekiska revisionsrätten.

(16)

I november 2008 undertecknade PPA och PCT ett koncessionsavtal som innebar att PPA överlät exploateringen av och ensamrätten att utnyttja den nya containerterminalen till PCT. Den nya containerterminalen består av den befintliga pir II, som ska uppgraderas, den nya pir III, som ska uppföras, och det intilliggande området, samt utnyttjandet av det intilliggande förtöjningsområdet, som gör det möjligt att förtöja och betjäna fartyg på ett säkert sätt.

(17)

Enligt koncessionsavtalet är PCT skyldigt att uppgradera den befintliga pir II, uppföra den nya pir III och tillhandahålla en komplett uppsättning hamntjänster i samband med driften av containerterminalen. Koncessionshavaren ska dessutom helt på egen hand finansiera all uppgradering av pir II, samt uppförandet och driften av pir III. I både upphandlingen och koncessionsavtalet angavs därför att koncessionshavaren inte ska motta några offentliga medel för sina investeringar.

(18)

Dessutom anges att koncessionshavaren ska bära alla (kommersiella) risker i samband med uppgraderingarna och uppförandet av den infrastruktur som krävs. Koncessionshavaren åtar sig dessutom att fullgöra en mängd skyldigheter för att se till att den nya containerterminalen har en garanterad minimikapacitet.

(19)

Koncessionsavtalet mellan PPA och PCT ratificerades genom lag 3755/2009 (nedan kallad lagen). Artikel 1 i lagen införlivar koncessionsavtalet exakt så som det undertecknades, medan artikel 2 anger särskilda skattebefrielser för PCT och artikel 3 gör det möjligt att låta PCT:s investeringar i samband med koncessionsavtalet omfattas av en särskild skyddsordning för utländska investeringar som anges i lagstiftningsdekret 2687/1953.

(20)

Kommissionen beslutade i sitt beslut av den 11 juli 2012 (9) att skillnaderna mellan koncessionsavtalet och meddelandet om upphandling, samt de två skatteåtgärderna (10), inte utgör statligt stöd. I samma beslut uppgav kommissionen att den hyste tvivel, och att den hade beslutat att inleda det formella granskningsförfarandet, beträffande följande åtgärder som påstods utgöra statligt stöd:

(21)

Kommissionen ansåg framför allt att de aktuella åtgärderna ger PCT en selektiv fördel, eftersom de utgör ett undantag från de vanliga skattebestämmelserna som inte kan motiveras av de ekonomisk-politiska överväganden som de grekiska myndigheterna har åberopat. Kommissionen ansåg särskilt att målet att främja investeringar för stora infrastrukturprojekt är ett ekonomiskt-politiskt övervägande som faller utanför det aktuella skattesystemet och som inte kan motivera den skillnad i behandling som PCT har gynnats av.

(22)

Kommissionen ansåg dessutom att den omständigheten att vissa av dessa eller liknande skattebefrielser ingick i tidigare offentliga upphandlingskontrakt som kommissionen godkänt inte är relevant för att visa att åtgärderna motiveras av det grekiska skattesystemets logik.

(23)

Dessutom uppgav kommissionen att den betvivlade att de aktuella åtgärderna var förenliga med artikel 107.3 a och 107.3 c i EUF-fördraget, vilket de grekiska myndigheterna har hävdat. Framför allt uppgav kommissionen att den hyste tvivel beträffande tillämpningen av artikel 107.3 a i EUF-fördraget, eftersom förenlighetsvillkoren i den artikeln har utvecklats av kommissionen i dess riktlinjer för statligt regionalstöd för 2007–2013 och de grekiska myndigheterna inte har anfört några relevanta argument för att åtgärderna ska anses vara förenliga med villkoren i dessa riktlinjer. När det gäller frågan om huruvida artikel 107.3 c är tillämplig uppgav kommissionen att den betvivlade att åtgärderna var nödvändiga och proportionella.

(24)

Grekland och stödmottagaren har lämnat gemensamma synpunkter i detta ärende. Kommissionen har inte mottagit några synpunkter från någon annan tredje part sedan det formella granskningsförfarandet inleddes.

(25)

De grekiska myndigheterna och PCT hävdar att ett undantag från en allmänt tillämplig skattebestämmelse inte nödvändigtvis ger en selektiv fördel, och att kommissionen inte gör skillnad mellan förekomsten av selektivitet och förekomsten av en fördel. Även om en selektiv åtgärd har identifierats kan den följaktligen inte automatiskt sägas ge en fördel och vice versa. Tillämpningen av samma allmänna bestämmelse på olika situationer kan ge upphov till diskriminering eller missgynna vissa personer som omfattas av bestämmelsen. Undantaget kan ha som mål att säkerställa att objektivt sett olika situationer behandlas olika och därför varken ger upphov till diskriminering eller oavsiktligt missgynnar någon.

(26)

De grekiska myndigheterna och PCT hävdar dessutom att på samma sätt som företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse åtar sig företag som anförtrotts långa koncessioner för att uppföra och driva offentlig infrastruktur med hjälp av privata medel att fullgöra avtalsskyldigheter som innebär stora investeringar i infrastruktur som återlämnas till staten när koncessionsperioden löper ut. De aktuella skatteåtgärderna är tänkta att kompensera de ”strukturella nackdelar” som dessa företag har. Till stöd för sin uppfattning hänvisar de grekiska myndigheterna och PCT till domen i målet Combus (19), där förstainstansrätten konstaterade att avlägsnandet av en ”strukturell nackdel” inte är detsamma som att bevilja en ”fördel” i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(27)

Enligt de grekiska myndigheterna och PCT är det korrekta referenssystemet det allmänna system som tillämpas på offentlig infrastrukturprojekt i Grekland, inklusive offentlig-privata partnerskap. Detta system gäller för alla företag som är involverade i stora infrastrukturprojekt och offentlig-privata partnerskap och ingen skillnad görs mellan dessa. I skattebestämmelserna i lag 3755/2009 kommer tillämpningen av detta allmänna system till uttryck i ett enskilt fall.

(28)

Eftersom dessa projekt har särskilda särdrag (20) som skiljer dem från andra projekt befinner sig företag som anförtrotts offentliga infrastrukturprojekt objektivt sett i en klart annorlunda rättslig och faktisk situation än andra företag som bedriver liknande verksamhet. De allmänt tillämpliga skattebestämmelserna kan därför inte betraktas som ett giltigt ”referenssystem”. Det korrekta referenssystemet är det system som har tagit hänsyn till dessa särdrag som även erkänns i EU-lagstiftningen (21) och som kräver särskild behandling (22).

(29)

Den mekanism som Grekland har inrättat för att se till att lämplig hänsyn tas till offentliga infrastrukturprojekts särdrag, som skiljer dessa projekt från annan verksamhet, är därför införandet av vissa skattebestämmelser som förtydligar de tillämpliga reglerna på vissa skatteområden, en tillämpning som i) annars skulle kunna leda till diskriminering av offentliga infrastrukturprojekt, ii) kännetecknas av oklarhet och bristande samstämmighet med skattesystemets allmänna principer eller iii) väger tyngre än ovannämnda obligatoriska krav på att säkerställa den mest effektiva användningen/tilldelningen av offentliga resurser.

(30)

Dessutom uppger de att den lagstiftningsteknik som har använts för att införa en skatteåtgärd inte avgör en åtgärds allmänna natur. Genom att hänvisa till Gibraltardomen (23) hävdar de att om en medlemsstat inför ett undantag till allmänt tillämpliga bestämmelser ger detta inte automatiskt upphov till selektivitet och en fördel. Att enbart tillämpa ett ”undantagsbaserat” synsätt är en formalistisk metod som är lätt att kringgå.

(31)

De grekiska myndigheterna och PCT hävdar mot bakgrund av den rättspraxis som bygger på domen i målet Adria-Wien att syftet med den åtgärd som bestämmelserna till förmån för PCT ska bedömas mot består av främjandet av ett framgångsrikt genomförande av offentliga infrastrukturprojekt. De vänder sig mot att kommissionen i beslutet att inleda förfarandet har bedömt denna typ av syfte som ”irrelevant” och ”ogiltigt”.

(32)

De hänvisar också till det syfte som eftersträvas med miljöavgifter, för att hävda att kommissionens slutsatser i beslutet att inleda förfarandet får till följd att varje skatteåtgärd med ett annat syfte än skatteuppbörd aldrig kan motiveras med stöd av det allmänna skattesystemets natur. Så länge medlemsstaterna följer EU-lagstiftningen är de fria att bedriva den politik som de anser lämplig via sina skattesystem.

(33)

Dessutom hävdar de att kommissionen felaktigt drog slutsatsen att nämnda syfte med skattesystemet är ”irrelevant” (24), eftersom domstolen i Azorernadomen (25) inte konstaterade att syftet är betydelselöst. Inom ramen för bedömningen av selektivitet är målet inte att fastställa huruvida ”syftet” med den granskade åtgärden ”i sig” är ”giltig” eller ”relevant”. ”Syftet” med åtgärden består av ”den grund” utifrån vilken jämförelsen mellan företags ”rättsliga och faktiska situation” kan göras.

(34)

De hävdar att kommissionen inte förklarar varför det politiska ”syftet” inte är ”giltigt” eller ”relevant” för bedömningen av huruvida åtgärden är selektiv. Till stöd för sin uppfattning hänvisar de till domarna i målen Adria-Wien (26), Regione Sardegna (27) och British Aggregates (28) och hävdar att domstolen inte bestred att dessa syften var giltiga, utan enbart bedömde huruvida de aktuella åtgärderna var selektiva.

(35)

De grekiska myndigheterna och PCT hävdar mot bakgrund av att syftet med åtgärderna är att framgångsrikt kunna genomföra offentliga infrastrukturprojekt att PCT och de andra företag som åtar sig att genomföra stora infrastrukturprojekt befinner sig i en annan rättslig och faktisk situation än andra företag. På grundval av detta hävdar de att kommissionen i sitt beslut att inleda förfarandet har bortsett från de omständigheter/särskilda särdrag som utmärker dessa projekt. Den skattebehandling som PCT och andra företag i en jämförbar situation har fått kan inte ge en konkurrensfördel gentemot de företag som inte har fått en sådan behandling, eftersom de två typerna av företag inte konkurrerar om att utföra de aktuella offentliga infrastrukturprojekten.

(36)

Alla företag som genomför sådana projekt omfattas i samma utsträckning och utan undantag av detta system, och inga begränsningar har fastställts i fråga om tillämpningsområde, tillämpningssektor, budget eller tidsfrister. Det förekommer därför i praktiken inte någon selektivitet.

(37)

Dessutom har de grekiska myndigheterna inte behållit något utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om hur de ska tillämpa dessa skattebestämmelser som i flera år systematiskt har införts i alla offentliga infrastrukturprojekt.

(38)

De grekiska myndigheterna och PCT hävdar att de aktuella skattebestämmelserna och det system som de ingår i är förenliga med de grundläggande eller vägledande principer som styr de relevanta grekiska skattebestämmelserna, eftersom de a) eftersträvar ett allmänt politiskt mål som är förenligt med det allmänna skattesystemets grundläggande principer, särskilt proportionalitetsprincipen, skattesystemets effektivitets- och uppbördssyfte och Greklands viktigaste policyer för uppförandet av infrastruktur, b) syftar till att säkerställa att objektivt sett olika situationer behandlas olika, och på så sätt tillämpar likabehandlings- och proportionalitetsprincipen och säkerställa att skattesystemets avsedda resultat inte snedvrids, c) tillämpas på grundval av objektiva kriterier, d) är specifikt utformade som den lagstiftningsmekanism som hanterar sådana betydande finansiella problem i samband med genomförandet av infrastrukturprojekt som riskerar att äventyra den privata sektorns deltagande (29).

(39)

Genom att dessa bestämmelser bidrar till rättssäkerheten, och genom att de skyddar skattebetalarnas förmåga att betala skatt, främjas därför privata investeringar i offentlig infrastruktur, en breddad skattebas och större skatteuppbörd. De relevanta åtgärderna motiveras därför av systemets logik.

(40)

De grekiska myndigheterna och PCT hävdar att kommissionen inte identifierade vilka tjänster och geografiska marknader som är relevanta för konkurrensbedömningen, inte analyserade konkurrensvillkoren på de relevanta marknaderna och inte slog fast att de konkurrerande EU-hamnar som nämndes i beslutet att inleda förfarandet är faktiska eller potentiella konkurrenter till hamnen i Pireus och PCT.

(41)

De hävdar dessutom att kommissionen inte undersökte den relevanta marknad där PCT:s containerterminal bedriver sin verksamhet, samt konkurrensvillkoren på den relevanta marknaden. En sådan undersökning hade visat att de aktuella skattebestämmelserna inte påverkar handeln i EU på ett negativt sätt.

(42)

När det gäller konkurrensen på marknaden hävdar de att grundat på domen i målet Wam (30) medför den omständigheten att det pågår en containerhandel mellan EU:s medlemsstater, och att det finns olika hamnar som konkurrerar med varandra för att tillhandahålla containerhamntjänster, inte automatiskt att allt stöd som ges till en hamnoperatör uppfyller kriterierna om handel och/eller snedvridning av konkurrensen i den mening som avses i artikel 107.1 EUF-fördraget. De hävdar därför att kommissionen inte analyserade vilka effekter skattebestämmelserna skulle få för konkurrensen och handeln på de relevanta marknaderna.

(43)

PCT har tillhandahållit mer detaljerade upplysningar till stöd för ovannämnda argument.

(44)

När det gäller definitionen av den relevanta marknaden hänvisar PCT till kommissionens beslut på företagsfusionsområdet (31) för att hävda att det finns två distinkta relevanta marknader för containerhamntjänster: baklandstrafik och omlastningstrafik.

(45)

När det gäller baklandstrafiken hävdar PCT även att kommissionen i sitt beslut att inleda förfarandet tycks anse att den geografiska räckvidden för marknaden omfattar ”Grekland och östra Medelhavet”, utan att förklara varför den definierar marknaden annorlunda än den grekiska konkurrensmyndigheten, som slog fast att den geografiska räckvidden för marknaden för stuveritjänster för baklandstrafik begränsas till centrala och södra Grekland (32).

(46)

Dessutom hävdar PCT att centrala och södra Grekland både i fråga om utbud och i fråga om efterfrågan är en geografisk marknad som skiljer sig från norra Grekland. Detta beror på a) PCT:s containerterminals kapacitet att hantera betydligt större trafikvolymer än hamnen i Thessaloniki eller någon annan grekisk hamn, och till mer konkurrensmässiga villkor på grund av dess större tekniska kapacitet, b) koncentrationen av industrier, handel och befolkning i storatenområdet och den centrala/södra delen av landet, c) Greklands topografi som styr merkostnaderna för att transportera containrar mellan hamnen i Thessaloniki i norra Grekland och de centrala och södra delarna av landet och omvänt.

(47)

När det gäller tjänster i samband med omlastning av containrar hänvisar PCT till kommissionens beslut i ärendena Maersk/ECT och Hutchinson/Evergreen där kommissionen angav östra Medelhavet och Svartahavsområdet som den relevanta geografiska marknaden för tjänster i samband med omlastning av containrar. PCT uppger dessutom att kommissionen i sitt beslut att inleda förfarandet ansåg att den geografiska räckvidden för marknaden omfattar ”Grekland och östra Medelhavet”.

(48)

När det gäller omlastningstrafiken hävdar PCT att PCT:s containerterminal inte konkurrerar med EU-hamnar om stuveritjänster för omlastning av containrar för sjötransporter i östra Medelhavet, med undantag av containerterminalen på PPA:s pir I. Dessutom hävdar PCT att kommissionen inte förklarade varför den anser att det finns flera hamnar i EU:s medlemsstater (33) som konkurrerar med PCT:s containerterminalhamn på denna marknad. Enligt PCT motsäger kommissionens uttalande att ”… hamnen i Thessaloniki, hamnen i Constanța i Rumänien, hamnen i Koper i Slovenien och en mängd hamnar i Italien kan betraktas som direkta konkurrenter” kommissionens slutsatser i ärende C 21/2009 (34). De italienska hamnarna och hamnen i Koper i Slovenien är inte belägna i marknadssegmentet östra Medelhavet på den marknad som kommissionen identifierade enligt PCT, utan snarare i marknadssegmentet centrala Medelhavet. Omlastningstrafik avsedd för dessa hamnars bakland (upptagningsområde) hanteras dessutom för närvarande inte via hamnen i Pireus (35).

(49)

Sett till utbudet hävdar PCT att dessa hamnar i viss mån kan betraktas som ersättningshamnar för PCT:s containerhamnterminal, eftersom de kan betjäna vissa av de typer av containerfartyg som PCT:s containerhamn inte kan betjäna. På grund av mindre vattendjup och krankapacitet kan de dock inte betjäna alla (36). Sett till efterfrågan kan dessa hamnar inte betraktas som ersättningshamnar för hamnen i Pireus, eftersom a) Pireus erbjuder den kortaste och billigaste (37) avvikelsen från axeln Suez–Gibraltar, som är den viktigaste farleden för containerfartyg i Medelhavet (38), b) Pireus erbjuder de lägsta bunkeroljepriserna i världen, och c) särskilt Constanța skulle ge merkostnader i form av lotsar i Dardanellerna och Bosporen.

(50)

Mot bakgrund av ovanstående hävdar PCT att de hamnar som nämns i beslutet att inleda förfarandet inte kan betraktas som faktiska eller potentiella ersättningshamnar för PCT:s containerhamn när det gäller tillhandahållandet av stuveritjänster för omlastningstrafik i östra Medelhavet.

(51)

PCT hänvisar även till kommissionens beslut om investeringar i hamnen i Pireus, i vilket kommissionen ansåg att konkurrensen mellan specifika hamnar och hamnen i Pireus är obetydlig (39). PCT hävdar dessutom att kommissionen inte analyserade vilka effekter skattebestämmelserna skulle få för konkurrensen och handeln på de relevanta marknaderna. Dessutom skulle en bedömning av denna effekt kräva en undersökning av motsvarande skattesystem på de relevanta marknaderna eftersom andra hamnar kan gynnas av liknande eller likvärdiga skattebestämmelser.

(52)

PCT hävdar vidare att det endast har konkurrens på de berörda marknaderna från PPA, som driver containerterminalen på pir I i hamnen i Pireus. I PPA:s fall har kommissionen emellertid medgett att beviljandet av koncessionen till PCT kommer att öka konkurrensen om stuveritjänster för containertrafik i hamnen i Pireus (40).

(53)

När det gäller de potentiella konkurrenter som privatiseringen av PPA och andra grekiska hamnar kan ge upphov till hävdar PCT att de grekiska hamnoperatörer som inte anförtrotts en liknande koncession inte befinner sig i en liknande situation, och att de aktuella skattebestämmelserna därför varken ger upphov till någon konkurrensfördel eller snedvrider konkurrensen.

(54)

PCT hävdar även att kommissionen inte anför några bevis för att andra hamnoperatörer skulle vara intresserade av att göra en stor investering för att upprätta en stor containerhamnterminal i Grekland. Enligt PCT är en sådan konkurrens föga sannolik eftersom ingen annan befintlig hamn i Grekland har alla Pireus särskilda egenskaper (41).

(55)

När det gäller konkurrensen från PPA hävdar PCT avslutningsvis att kommissionens uppfattning är felaktig, eftersom PCT redan utsätts för konkurrens från PPA:s containerterminal på pir I och koncessionen innebär att marknaden öppnas för konkurrens och inte att konkurrensen snedvrids. I detta avseende hävdar PCT även att PPA gynnas av vissa skattebestämmelser i lagstiftningen, och att vissa av de aktuella skattebestämmelserna ansågs vara nödvändiga för att se till att PCT inte fick en konkurrensmässig nackdel.

(56)

De grekiska myndigheterna och PCT uppger att liknande bestämmelser som bestämmelserna i artiklarna 2 och 3 i lagen ingick i de grekiska lagar som ratifierade flera enskilda offentliga infrastrukturprojekt, liksom i lag 3389/2005 om offentlig-privata partnerskap. Kommissionen granskade dessa lagar i enlighet med artikel 107.1 i EUF-fördraget och fann att de inte gav upphov till statligt stöd. Därför skulle slutsatsen att skattebestämmelserna till förmån för PCT utgör en selektiv åtgärd och ger PCT en otillbörlig fördel som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 107.1 i EUF-fördraget hota rättssäkerheten och gå emot kommissionens praxis och tidigare uttalanden om tillämpningen av sådana bestämmelser på offentliga infrastrukturprojekt i Grekland.

(57)

När det gäller det stödärende som rörde Atens flygplats (43), där kommissionen ansåg att de skattebestämmelser som tillämpades på sådana flygplatstjänster som vid den aktuella tiden inte hade avreglerats, hävdar PCT att samma slutsats även kan dras för hamninfrastrukturtjänsterna i det aktuella ärendet. De grekiska myndigheterna vidhåller dessutom att kommissionen granskade nämnda bestämmelser i det ärendet.

(58)

När det gäller det stödärende som rörde Atens ringled (44) och det stödärende som rörde motorvägsbron mellan Rio och Antirrio granskade kommissionen enligt de grekiska myndigheterna noggrant den offentliga och den privata sektorns finansiella bidrag för att bekosta projektet samt de berörda skattebestämmelserna. Kommissionen konstaterade sedan att den offentliga sektorns bidrag (i form av bidrag och statliga garantier) fastställdes till ”marknadspris” (dvs. det lägsta erforderliga bidragsbeloppet från den offentliga sektorn) via ett öppet, icke-diskriminerande och konkurrensutsatt anbudsförfarande. I beslutet om Atens ringled konstaterade kommissionen att skattebestämmelserna utgjorde ett förtydligande av det tillämpliga skattesystemet, att projektet riskerade att inte bli framgångsrikt utan dessa bestämmelser och att kommissionen inte såg bestämmelserna som en del av ersättningen till koncessionshavaren. Varje ekonomiskt värde som skulle kunna förknippas med tillämpningen av de antagna skattebestämmelserna kunde inte ha kunnat betraktas som en del av den offentliga sektorns bidrag, eftersom värdet endast kunde ha beräknats på ett tillförlitligt sätt efter det att koncessionsperioden hade löpt ut. Dessa bestämmelser utgjorde enbart nödvändiga förtydliganden så att privata investerare inte skulle avskräckas, framför allt när det gäller denna typ av olönsamma byggprojekt med hög risk. PCT kan således inte särskiljas från koncessionshavarna i dessa ärenden, eftersom dessa bestämmelser i samtliga fall utgjorde ett ”förtydligande” och inte en ”ersättning”, vilket kommissionen ansåg i sitt beslut att inleda förfarandet.

(59)

Den rättspraxis (45) som kommissionen anför i sitt beslut att inleda förfarandet, och enligt vilken kommissionens tystnad beträffande specifika åtgärder inte innebär att dessa har godkänts (46), kan således inte tillämpas i ärenden där stöd har anmälts, vilket är fallet i de ärenden som de grekiska myndigheterna och PCT har åberopat.

(60)

När det gäller senare beslut om statligt stöd för resten av infrastrukturprojekten behövde kommissionen inte i detalj redogöra för de aktuella skattebestämmelserna eftersom den vidhöll samma uppfattning som i de ärenden som rörde motorvägsbron mellan Rio och Antirrio och Atens ringled (47).

(61)

De grekiska myndigheterna och PCT hävdar mot bakgrund av de stöd som kommissionen tidigare har godkänt att den fråga som ska besvaras är huruvida de aktuella skattebestämmelserna kan anses vara förenliga med reglerna för statligt stöd och inte huruvida dessa bestämmelser omfattas av kommissionens tidigare bedömningar, som angavs i beslutet att inleda förfarandet. Hade dessa bestämmelser inkluderats i upphandlingshandlingarna för denna koncession hade kommissionen dessutom kommit fram till samma slutsats som i sina tidigare beslut.

(62)

De grekiska myndigheterna och PCT hävdar även att den skillnad som kommissionen i beslutet att inleda förfarandet gör mellan det aktuella ärendet och de tidigare ärendena grundas på en teknikalitet, nämligen att skattebestämmelserna antogs i lag 3755/2009 i stället för att inkluderas i koncessionsavtalet. De uppger vidare i) att anbudsgivarna var medvetna om att Grekland tillämpade dessa skattebestämmelser som sitt standardramverk för offentliga infrastrukturprojekt och offentlig-privata partnerskap i Grekland, ii) att PCT:s kontakter beträffande containerhamnskoncessionerna i Pireus och Thessaloniki skedde på ministernivå i form av Greklands premiärminister och sjöfartsminister, som gjorde reklam för dessa projekt bland internationella investerare och erbjöd hela det åtgärdspaket som Grekland förfogar över för offentliga infrastrukturprojekt som finansieras med medel från den privata sektorn, iii) att PCT var medvetet om att kommissionen hade granskat alla tidigare sådana projekt och inte haft några invändningar, iv) att PCT under anbudsförfarandet bad den grekiska regeringen och PPA att inkludera dessa bestämmelser i koncessionsavtalet, v) att PCT på nytt tog upp denna fråga med den grekiska premiärministern och sjöfartsministern och på nytt fick en försäkran om att sådan lagstiftning skulle införas, och vi) att PCT mot bakgrund av denna försäkran och genom hela anbudsförfarandet tog hänsyn till att koncessionsavtalet skulle genomföras på samma grund som alla andra offentliga infrastrukturkoncessioner och att långivarna därför var vana vid koncessionsvillkoren.

(63)

Därför kan anbudsförfarandet för att bevilja koncessionsavtalet till PCT inte särskiljas från tidigare ärenden, eftersom de allmänna finanspolitiska ramarna för stora infrastrukturprojekt var kända för alla anbudsgivare. De grekiska myndigheterna och PCT uppger vidare att det inte fanns något särskilt skäl att registrera sådana utbyten inom ramen för anbudsförfarandet, eftersom PPA inte har befogenhet att anta sådana bestämmelser och deras ansökan i vilket fall som helst var allmän praxis i Grekland och låg i linje med kommissionens prejudikat.

(64)

Om kommissionen således har anfört en teknikalitet som enda skäl till att särskilja PCT från alla företag som genomför infrastrukturprojekt i Grekland strider detta mot rättssäkerhetsprincipen och principen om berättigade förväntningar.

(65)

När det gäller kommissionens uttalande att ”de bevis som de grekiska myndigheterna har lagt fram styrker slutsatsen att anbudsgivarna inte tog hänsyn till de särskilda fördelarna” (48), hävdar PCT att det inte känner till de bevis som nämns och att antagandet av dessa bestämmelser genom den lag som ratificerade koncessionsavtalet inte bevisar något.

(66)

De grekiska myndigheterna och PCT hävdar att om kommissionen kommer fram till att de aktuella skattebestämmelserna ger upphov till statligt stöd ska sådant stöd anses vara förenligt med den inre marknaden i enlighet med artikel 107.3 a och 107.3 c i EUF-fördraget, med tanke på hur betydelsefulla de relevanta investeringarna, infrastrukturen och tjänsterna är för Greklands ekonomiska utveckling och särskilt för utvecklingen och moderniseringen av sektorn för containertransporter till havs.

(67)

Det aktuella investeringsprojektet har som mål att utveckla hamnen i Pireus till en modern terminal för containertransporter i Medelhavet, med ökad kapacitet och större lagringsutrymmen så att den kan bli bättre på att hantera containertrafiken till havs mer effektivt. Uppgifterna om resultatet av driften av pir II (49) visar att detta mål redan har uppnåtts. Målet för projektet är dessutom att nå kommissionens mål om gemensamt intresse i förhållande till EU:s transportpolitik, såsom detta har analyserats i olika EU-förordningar och meddelanden.

(68)

Förvärvet av utrustning och uppförandet av pir III betraktas som en initial investering enligt relevanta EU-regionalstödsregler om tillämpningen av artikel 107.3 a i EUF-fördraget. De motsvarar […] (*1) miljoner EUR och har skapat omkring 900 direkta och indirekta heltidsarbetstillfällen som kommer att finnas kvar under de 35 år som koncessionen löper på. Med tanke på det höga investeringsbeloppet kommer varje eventuellt stödbelopp att hamna klart under det stödtak på 30 % som tillämpades i regionen Attika fram till och med slutet av 2010 eller de maximala stödbelopp som kommissionen har godkänt i andra beslut som rörde hamninfrastruktur (50). Stödåtgärderna begränsas därmed till de minsta nödvändiga och lämpliga åtgärder som behövs för att stödja sådana stora infrastrukturprojekt. PCT:s eget bidrag till projektet ligger klart under de trösklar som fastställs i reglerna för regionalstöd. Allt eventuellt stöd skulle dessutom vara förenligt med den gemensamma marknaden på grundval av artikel 107.3 a i EUF-fördraget av samma skäl som det stöd till PPA som kommissionen godkände i ärende C 21/2009 (51).

(69)

Framför allt kan stödet anses nödvändigt mot bakgrund av behovet av offentlig finansiering för att utveckla hamninfrastruktur under den finansiella krisen, i enlighet med EU:s policy på området (52), samt för att säkerställa att det skattesystem som är tillämpligt på koncessioner som denna präglas av tydlighet, flexibilitet och förutsägbarhet. När det gäller frågan om huruvida stödåtgärderna är nödvändiga hävdar de grekiska myndigheterna och PCT att skattebestämmelserna säkerställde efterlevnad av den privata sektorns projektfinansieringsarrangemang och undvek att PCT skulle ställa in betalningarna av sina lån och eventuella skulder. Utan dessa skattebestämmelser skulle de projektfinansieringsarrangemang som PCT kunde ha uppnått ha varit väsentligt mer förlustbringande, något som kunde ha äventyrat dess anbud eller fullgörandet av koncessionsavtalet (marknadsmisslyckande). I praktiken var skattebestämmelserna nödvändiga för att se till att koncessionshavaren hade nödvändig finansiering från finansiärer inom den privata sektorn (53). Om finansieringen i stället för dessa åtgärder hade skett genom ett kontantbidrag skulle detta slutligen ha varit ett olämpligt och onödigt incitament med tanke på svårigheterna att på förhand exakt beräkna finansieringsbehoven till följd av ett sådant marknadsmisslyckande.

(70)

Dessutom hävdar de att åtgärderna har en tydlig stimulanseffekt, eftersom inledandet och genomförandet av koncessionsavtalet och eventuella investeringar skedde efter dessa skattebestämmelser. Mot bakgrund av den ekonomiska krisen och bristen på finansiell kredit i Grekland och i världen under åren 2008 och 2009 fanns det ett incitament för PCT att genomföra koncessionen först efter det att lagen hade antagits. Annars kunde det ha avstått koncessionen och endast förlorat sin bankgaranti på 5 miljoner EUR. Stimulanseffekten bevisas även av att PCT hade åtagit sig att bära risken för hela finansieringen av projektet.

(71)

De hävdar vidare att det av de uppskattningar de tillhandahöll (54) framgår att skattebestämmelserna tillhandahåller ett belopp på mellan […] miljoner EUR och […] miljoner EUR (55) för hela koncessionsperioden, dvs. […] % till […] % av de totala investeringskostnaderna på […] miljoner EUR, mycket lägre än de stödbelopp som kommissionen har godkänt i andra ärenden som rörde hamninvesteringar.

(72)

Dessutom hävdar de att förhandsberäkningarna av hur stora de specifika fördelarna var inte var nödvändiga för att godkänna dem eller för att genomföra investeringen. Enligt de grekiska myndigheterna och PCT ligger denna användning av förhandsberäkning för bedömningen enligt artikel 107 i EUF-fördraget av en påstådd förmån som kan sägas härröra från någon av skattebestämmelserna i linje med fast rättspraxis (56).

(73)

De hänvisar även till vissa kommissionsbeslut (57) där kommissionen godkände oanmält statligt stöd genom att fastställa att sådant stöd hade en stimulanseffekt och var nödvändigt och proportionellt i ärenden där storleken på stödet inte hade beräknats på förhand och/eller inte kunde beräknas ens när kommissionen antog sitt slutliga beslut. Beräkningen (58) av storleken på den finansiella förmånen var således inte nödvändig för att fastställa att det stödet hade en stimulanseffekt och var proportionellt.

(74)

Avslutningsvis har de grekiska myndigheterna och PCT uppgett att ingen av de undersökta åtgärderna har tillämpats i praktiken.

(75)

I artikel 107.1 EUF-fördraget definieras statligt stöd som stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. För att fastställa om åtgärden i fråga utgör statligt stöd enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget måste därför alla nedanstående villkor vara uppfyllda. Åtgärden måste a) ges med hjälp av statliga medel, b) ge ett företag en ekonomisk fördel, c) vara selektiv, d) snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna.

(76)

På grundval av artikel 107.1 i EUF-fördraget är reglerna om statligt stöd endast tillämpliga om mottagaren av stödet är ett ”företag”. Enligt fast rättspraxis omfattar begreppet företag varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett dess rättsliga status och dess sätt att finansiera verksamheten (59). Dessutom är varje verksamhet som består i att erbjuda varor och/eller tjänster på en viss marknad en ekonomisk verksamhet (60).

(77)

Kommissionen har redan konstaterat att uppförandet och driften av vissa typer av infrastruktur kan anses utgöra en ekonomisk verksamhet (61). Enligt fast rättspraxis (62) utgör tillhandahållandet av infrastrukturanläggningar till tredje parter mot ersättning en ekonomisk verksamhet.

(78)

Eftersom PCT har uppgraderat den befintliga pir II, uppfört den nya pir III och tillhandahåller en komplett uppsättning hamntjänster i samband med driften av containerterminalen kan det anses utgöra ett företag i den mening som avses i reglerna för statligt stöd. PCT omfattas således av reglerna för statligt stöd.

(79)

Enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget ska en åtgärd som påstås utgöra statligt stöd ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel. Åtgärden beslutas av staten och tillskrivs staten. Genom att göra det möjligt för PCT att få en särskild behandling i skattehänseende gör den grekiska staten av med statliga medel som staten hade behållit om den inte hade infört de skattebestämmelser som påstås ge en fördel. De aktuella åtgärderna innebär således en förlust av statliga medel och kan därför anses ha beviljats med hjälp av statliga medel.

(80)

Enligt fast rättspraxis måste det för att det ska vara möjligt att bedöma om en statlig åtgärd utgör statligt stöd avgöras om det mottagande företaget får ekonomiska fördelar som det inte skulle ha erhållit enligt normala marknadsmässiga villkor, dvs. utan ett statligt ingripande (63).

(81)

Det är endast åtgärdens inverkan på företaget som är relevant, varken orsaken till eller målet för det statliga ingripandet (64). För att bedöma detta bör den ekonomiska situationen för företaget efter åtgärden jämföras med den ekonomiska situationen om åtgärden inte hade införts. Begreppet stöd omfattar inte enbart konkreta förmåner, utan även ingripanden som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar ett företags budget och som därigenom, utan att vara subventioner i strikt bemärkelse, är av samma karaktär och har identiskt lika effekter (65). När det gäller skatter har EU-domstolen förklarat att en åtgärd som innebär att de offentliga myndigheterna beviljar vissa företag en skattebefrielse som ger dem en mer förmånlig ställning än andra skattebetalare utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget. Likaledes kan en åtgärd som tillåter vissa företag att utnyttja ett skatteavdrag eller att skjuta upp betalningen av skatt som normalt ska betalas utgöra statligt stöd (66).

(82)

De åtgärder som är föremål för granskning består av skattebefrielse eller uppskjuten betalning av de skatter eller de avgifter som PCT i vanliga fall skulle ha varit tvunget att betala om de relevanta bestämmelserna inte hade införts, eller av olika behandling som gör det möjligt för PCT att säkerställa bättre likviditet under byggtidens första år (se beskrivningen nedan av normala skattesystem eller referenssystem). Tack vare åtgärderna förbättrades PCT:s ekonomiska situation således jämfört med om åtgärderna inte hade införts. De ger därför PCT en fördel.

(83)

Man kan bortse från förekomsten av en fördel om det aktuella företaget tillhandahåller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som är förenliga med kriterierna i den rättspraxis som bygger på domen i målet Altmark (67) eller när det statliga ingripandet har skett i enlighet med normala marknadsvillkor (68). Dessa två scenarier är emellertid inte tillämpliga i detta ärende.

(84)

När det gäller den ”strukturella nackdel” som stödmottagaren och de grekiska myndigheterna åberopar, noterar kommissionen för det första att i enlighet med EU-domstolens fasta rättspraxis är förekomsten av en strukturell nackdel inte relevant för att utesluta förekomsten av en fördel och således av statligt stöd (69). Dessutom är domen i målet Combus i vilket fall som helst inte tillämplig på det ärende som granskningen avser. I Conbusmålet hade Combus verkligen en strukturell nackdel jämfört med sina konkurrenter inom den privata sektorn och åtgärden uteslöt verkligen förekomsten av en fördel. Detta berodde på att Combus förare hade tjänstemannastatus, vilket innebar högre personalkostnader för Combus än om detta företag hade anställt förare på kontraktsbasis, som alla andra bussoperatörer. PCT har emellertid inte en strukturell nackdel jämfört med sina konkurrenter, eftersom det faktum att det åtog sig att investera i ett stort infrastrukturprojekt inte i sig utgör en strukturell nackdel, utan ett beslut av en privat investerare som fattades av dess moderbolag Cosco inom ramen för en normal affärsverksamhet. Den rättspraxis som bygger på domen i målet Combus är därför inte tillämplig på detta ärende.

(85)

Framför allt när det gäller den åtgärd som ger befrielse från skatter, bidrag och andra statliga rättigheter eller tredjepartsrättigheter vad gäller avtalen mellan borgenärerna, och särskilt PCT:s moderbolag Cosco, i de låneavtal inom vars ram skyldigheterna och de därav resulterande rättigheterna överförs (70), anser kommissionen att denna bestämmelse kan likställas med att staten kostnadsfritt beviljar PCT:s borgenärer ett försäkringsavtal. I grund och botten kan PCT:s borgenärer, och särskilt Cosco, slippa betala varje skatt, bidrag och rättighet till förmån för staten eller tredje parter som den grekiska staten eventuellt beslutar sig för att införa i framtiden, utan att behöva betala någon ersättning till staten för denna immunitet. På grund av denna åtgärd befinner sig Cosco i en förmånligare position än andra investerares borgenärer, eftersom det inte behöver betala en avgift till staten för denna immunitet.

(86)

Med tanke på denna åtgärds karaktär, som är tänkt att tillämpas om staten antar allmänt tillämpliga bestämmelser som inför indirekta skatter för denna typ av transaktioner, innebär åtgärden en skattebefrielse för PCT:s borgenärer, särskilt Cosco, jämfört med de företag som befinner sig i samma rättsliga och faktiska situation som andra borgenärer till företag som gör investeringar. Om staten antar allmänt tillämpliga bestämmelser som inför indirekta skatter på överföring av företags låneförpliktelser måste borgenärerna till alla andra investerare betala sådana indirekta skatter om sådana lånerättigheter överförs. I PCT:s fall omfattas överföringen av varje rättighet mellan dess borgenärer, och särskilt Cosco, som härrör från ett lån för att finansiera dess investering däremot inte av en sådan skatt, om inte staten ersätts för beviljandet av en sådan immunitet. Den aktuella fördelen är därför selektiv eftersom den endast berör de av PCT:s borgenärer, särskilt Cosco, som överför rättigheter och/eller skyldigheter som härrör från de lån som är relevanta för finansieringen av koncessionsavtalet och PCT.

(87)

För att omfattas av artikel 107.1 i EUF-fördraget måste en statlig åtgärd ”gynna vissa företag eller viss produktion” i jämförelse med andra företag som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation, med hänsyn till den målsättning som ska uppfyllas genom den berörda åtgärden (71). För skatteåtgärder måste kommissionen därför i princip bedöma åtgärdens materiella selektivitet grundat på en analys i tre steg.

(88)

För det första ska kommissionen slå fast vilket allmänt eller ”normalt” skattesystem som är tillämpligt (”referenssystemet”). För det andra ska kommissionen bedöma huruvida åtgärden utgör ett undantag från det referenssystemet, eftersom den gör åtskillnad mellan ekonomiska aktörer som, mot bakgrund av systemets inneboende mål, i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation (72).

(89)

Om ett sådant undantag fastställs, dvs. om den aktuella åtgärden vid första påseende verkar vara selektiv ska kommissionen i ett tredje steg granska huruvida undantagsåtgärden är en följd av det berörda skattesystemets natur eller allmänna systematik och därmed kan motiveras. Enligt EU-domstolens rättspraxis måste medlemsstaterna i detta sammanhang visa huruvida åtskillnaden härrör direkt från det systemets grundläggande eller vägledande principer (73).

(90)

De grekiska myndigheterna och PCT har kraftfullt argumenterat för uppfattningen att det korrekta referenssystemet för alla skatteåtgärder är det allmänna system som tillämpas för stora offentliga infrastrukturprojekt i Grekland för att göra det lättare för dessa att locka till sig investeringar, eftersom dessa projekt är förknippade med hög risk, och att det av Gibraltardomen (74) följer att om en medlemsstat inför ett undantag till allmänt tillämpliga bestämmelser ger detta inte automatiskt upphov till selektivitet och en fördel.

(91)

Kommissionen inleder med att analysera huruvida en sådan argumentation kan godtas för samtliga komponenter i selektivitetsbedömningen, dvs. referenssystemet, syftet med systemet, jämförelse mellan situationer som i rättsligt och faktiskt hänseende är jämförbara i ljuset av detta syfte och den motivering som grundas på detta syfte. Därefter följer en selektivitetsbedömning av varje separat åtgärd.

(92)

Referenssystemet utgör den ram mot vilken en åtgärds selektivitet bedöms. Systemet avgör gränserna för granskningen av huruvida vissa företag omfattas av ett undantag från de normala bestämmelser som tillsammans utgör detta referenssystem, och därför ges en förmånlig behandling jämfört med andra företag som omfattas av systemets allmänna bestämmelser.

(93)

När referenssystemet fastställs måste dess räckvidd fastställas på ett konsekvent sätt så att man undviker att syften som faller utanför systemet ligger till grund för definitionen. Om definitionen av referenssystemet fastställdes mot bakgrund av det politiska mål som medlemsstaterna eftersträvar i varje ärende som faller utanför skattesystemets logik skulle alla skatteåtgärder som medlemsstaterna inför för att gynna vissa sektorer, verksamheter eller typ av företag i praktiken falla utanför tillämpningsområdet för artikel 107.1 i EUF-fördraget (75).

(94)

I det aktuella ärendet är målet att göra det lättare för företag som är inblandade i stora infrastrukturprojekt genom att tillhandahålla rättssäkerhet och ytterligare likviditet under byggfasen, dvs. det mål som åberopats av de grekiska myndigheterna och PCT, ett politiskt mål som ligger utanför de skattemässiga övervägandena och som inte kan användas i selektivitetsbedömningen. Stora infrastrukturprojekts särdrag ligger utanför skattesystemet och kan inte ligga till grund för fastställandet av det tillämpliga referenssystemet. Att de grekiska myndigheterna antar en särskild lag varje gång de vill att ett visst företag ska ges en särskild behandling i skattehänseende kan i vilket fall som helst inte betraktas som ett allmänt regelverk som förvaltningen tillämpar utan skönsmässig bedömning.

(95)

När referenssystemet väl har införts är nästa steg att bedöma om det med avvikelse från detta system görs åtskillnad mellan företag i en viss åtgärd. För att göra detta är det nödvändigt att fastställa om åtgärden sannolikt kommer att gynna vissa företag eller viss produktion jämfört med andra företag som befinner sig i en likartad faktisk och rättslig situation, med hänsyn till det inneboende syftet med referenssystemet. Externa politiska mål kan dock inte användas för att bedöma huruvida företag ges olika behandling inom ett visst skattesystem.

(96)

När det gäller det omtvistade systemets ”horisontella karaktär”, som är tillämplig på alla företag som genomför stora infrastrukturprojekt, följer det av fast rättspraxis (76) att den omständigheten att antalet företag som kan komma att omfattas av en åtgärd är mycket stort, eller att de tillhör olika verksamhetssektorer, inte är tillräcklig för att ifrågasätta åtgärdens selektiva karaktär, och därmed inte heller för att utesluta att den utgör statligt stöd (77). Att företag som utför stora infrastrukturprojekt kan gynnas av flera olika skattelättnader räcker därför inte för att kunna utesluta att de berörda åtgärderna är selektiva. Tvärtom kan de kriterier enligt vilka dessa företag ges sådana skattelättnader i praktiken innebära selektivitet (78).

(97)

Därför måste PCT:s jämförbara rättsliga och faktiska situation i varje enskilt fall undersökas mot bakgrund av syftet med det relevanta skattesystem som tillämpas och inte på grundval av externa politiska mål.

(98)

En åtgärd som avviker från referenssystemet, och som därför vid första påseendet tycks vara selektiv, kan fortfarande konstateras vara icke-selektiv, om systemets art eller allmänna systematik motiverar detta. Så är fallet när en åtgärd härrör direkt från de inneboende eller grundläggande och vägledande principerna för referenssystemet eller om den är ett resultat av inneboende mekanismer som krävs för att systemet ska fungera och vara effektivt (79). Däremot kan externa politiska mål som inte ingår i systemet inte användas för detta ändamål (80). Skattebefrielser som är resultatet av ett mål som inte har något att göra med det skattesystem som de ingår i kan inte kringgå kraven i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(99)

På denna punkt har EU-domstolen slagit fast att även om ett politiskt mål utgör ett av Europeiska unionens grundläggande mål kan det nödvändiga beaktandet av detta mål inte motivera att selektiva åtgärder utesluts från att klassificeras som stöd (81). Ett framgångsrikt genomförande av stora infrastrukturprojekt och rättssäkerheten vid genomförandet av dessa kan inte anses utgöra ett av skattesystemets inneboende mål. Dessutom har de grekiska myndigheterna och PCT inte visat på vilket sätt detta mål är förenligt med likabehandlings- och proportionalitetsprincipen i det allmänna skattesystemet, och framför allt dess mål att ge staten inkomster. Det sistnämnda målet är svårt att förena med skattelättnader (82). Inte heller kan viktiga finansiella överväganden för de företag som genomför stora infrastrukturprojekt anses utgöra sådana mål som kan rättfärdiga att dessa specifika företag, och särskilt PCT, ges särbehandling.

(100)

Om de skatteåtgärder som kommer att granskas nedan utgör selektiva åtgärder kan de följaktligen inte anses motiverade av det allmänna politiska mål som de grekiska myndigheterna och stödmottagaren har anfört.

(101)

I det grekiska inkomstskattesystemet beskattas i princip alla de vinster i aktiebolag, bolag med begränsat ansvar och privata kapitalbolag som är etablerade i Grekland som genereras i Grekland och utomlands, inklusive vinster i form av räntor (85). Skatten tas ut med tillämplig skattesats det berörda räkenskapsåret och vinsten efter skatt kan antingen delas ut till aktieägarna, ackumuleras som reserver eller införlivas i/omvandlas till eget kapital genom ett kapitaltillskott. När vinsten efter skatt väl har delats ut till aktieägarna eller införlivats/omvandlats till eget kapital beskattas beloppet en gång till enligt gällande skattesats det berörda räkenskapsåret (86).

(102)

Referenssystemet för beskattning av upplupen ränta fram till och med den dag pir III tas i drift är följaktligen det grekiska bolagsskattesystemet, särskilt beskattningen av företagsvinster, inklusive vinster till följd av upplupen ränta.

(103)

Den ”upplupna räntan” (87) utgör en del av PCT:s beskattningsbara bruttoinkomst och skulle normalt beskattas. PCT är emellertid befriad från inkomstskatt på upplupen ränta fram till dess att pir III tas i drift (88), en behandling som avviker från referenssystemet, framför allt skatten på vinster enligt den grekiska inkomstskattelagen (nedan kallad inkomstskattelagen). I rättsligt och faktiskt hänseende kan PCT anses befinna sig i en jämförbar situation med alla aktiebolag vars vinster beskattas enligt det allmänna regelverket. Enligt kommissionen har PCT därför getts en selektiv fördel.

(104)

Enligt de grekiska myndigheterna och PCT innebär artikel 99 i inkomstskattelagen att bolagsskatt ska tas ut på inkomster som är undantagna skatteplikt när dessa delas ut eller kapitaliseras. De hävdar därför att den aktuella bestämmelsen endast gör det möjligt för PCT att skjuta upp skatten och att PCT, när det har kapitaliserat eller delat ut sin vinst, kommer att bli skyldigt att betala bolagsskatt på sina vinster samt källskatt på aktieägarnas utdelning.

(105)

Kommissionen noterar att det i artikel 99.1 a tredje strecksatsen i inkomstskattelagen anges att företag som är befriade från bolagsskatt enligt särskild lagstiftning (i detta fall den bestämmelse som är föremål för granskning), bara beskattas för de vinster som kapitaliseras eller delas ut, efter det att motsvarande bolagsskatt har dragits av. Tack vare denna bestämmelse behöver PCT därför inte betala inkomstskatt på upplupen ränta förrän tillhörande inkomst kapitaliseras eller delas ut eller åtminstone till dess att pir III tas i drift. Det är således endast skatten på de vinster som kan delas ut eller kapitaliseras som skjuts upp. Fram till dess att pir III tas i drift kan PCT tack vare denna bestämmelse därför använda sina vinster från den upplupna räntan för att ackumulera reserver utan att behöva betala bolagsskatt på dessa belopp. Eftersom det enligt de grekiska myndigheterna inte finns någon skyldighet enligt grekisk lagstiftning att omvandla reserver till aktiekapital eller att dela ut vinster kan PCT tack vare denna bestämmelse dessutom bli helt befriad från skatt på de vinster som kommer från upplupen ränta som genererats i Grekland och utomlands (89). I vilket fall som helst ger ett skatteuppskov PCT en selektiv fördel.

(106)

De grekiska myndigheterna och PCT uppger att PCT måste ha stora kontantinsättningar för att finansiera de investeringar som krävs under byggfasen och perioden innan pir III tas i drift, och att syftet med skattebefrielsen är att underlätta dessa investeringar i offentlig infrastruktur. Därför anser de att PCT befinner sig i en situation som i rättsligt och faktiskt hänseende är jämförbar med alla företag som gör stora investeringar i offentlig infrastruktur.

(107)

Den omständigheten att åtgärden är tillgänglig för alla företag som investerar i offentlig infrastruktur innebär dock inte att åtgärden är selektiv. Tvärtom har det slagits fast att endast en viss kategori av företag, de som investerar i offentlig infrastruktur, kan dra fördel av åtgärden. Andra företag som inte är verksamma inom denna sektor kan inte dra fördel av samma åtgärd. Som påpekades ovan (90) kan det politiska målet att underlätta verksamheten för företag som är inblandade i stora infrastrukturprojekt under själva byggfasen dessutom inte anses vara ett av skattesystemets inneboende mål, och något som kan ligga till grund för fastställandet av huruvida företag befinner sig i en jämförbar rättslig och faktisk situation.

(108)

De grekiska myndigheterna och PCT uppger att befrielsen från skatt på upplupen ränta har direkt stöd i en allmän bestämmelse i inkomstskattelagen (91). Bland olika typer av inkomster som är befriade från skatt anges i denna nämligen ”inkomster befriade från skatt på grund av ett avtal som ratificerats i lag”. De grekiska myndigheterna och PCT hävdar att eftersom den grekiska lagstiftaren konsekvent använder detta allmänna undantag för att befria just alla stora infrastrukturprojekt som genomförs i Grekland från skatt inför den bestämmelse som är föremål för granskning inte någon särskild skattebefrielse. Tvärtom är det en del av ett allmänt system som bygger på det allmänna skattesystemet och som strävar efter att underlätta och stödja genomförandet av stora offentliga infrastrukturprojekt eller investeringsprojekt. Bestämmelsen har konsekvent tillämpats för alla offentliga infrastrukturprojekt för att se till att företag som utför sådana projekt inte utsätts för diskriminering eller har en ”strukturell nackdel”.

(109)

Av EU-domstolens rättspraxis följer att behandling av ekonomiska aktörer på skönsmässig grund i praktiken kan leda till att tillämpningen av en allmän åtgärd i ett enskilt fall kan vara en selektiv åtgärd, särskilt om utrymmet för skönsmässig bedömning går utöver att helt enkelt förvalta skatteintäkter enligt objektiva kriterier (92).

(110)

Mot bakgrund av denna rättspraxis kan det konstateras att den påstådda ”allmänna” bestämmelsen ger lagstiftaren full frihet att undanta vilken inkomst som helst från skatteplikt, i praktiken efter det att staten har förhandlat fram och ingått varje form av avtal med en beskattningsbar person. I praktiken möjliggör denna ”allmänna” bestämmelse därför undantag som faller utanför det allmänna skattesystemets logik, men där det är logiskt att gynna det specifika företag med vilket ett avtal varje gång kan förhandlas fram och ingås. Den påstådda ”allmänna” bestämmelsen i inkomstskattelagen kan därför inte anses utgöra en del av inkomstskattesystemets logik.

(111)

När det gäller motiveringen av åtgärden, dvs. att åtgärden är en del av det allmänna politiska målet att underlätta offentliga infrastrukturprojekt anser kommissionen att det inte går att ta hänsyn till dessa argument vid bedömningen av stödbegreppet.

(112)

Kommissionens slutsats är därför att åtgärden ger PCT en selektiv fördel motsvarande den inkomstskatt som PCT i vanliga fall hade varit tvunget att betala på den upplupna räntan fram till dess att pir III tas i drift.

(113)

Enligt det grekiska mervärdesskattesystemet har en beskattningsbar person rätt att dra av ingående mervärdesskatt som är direkt kopplad till utförandet av beskattningsbar verksamhet (94), eller verksamhet som inte är beskattningsbar men som ger rätt till avdrag. Avdrag beviljas för de varor och tjänster som faktiskt används för att utföra den beskattningsbara verksamheten. Den överskjutande mervärdesskatt som under en viss period uppkommer till följd av avdrag för ingående mervärdesskatt och utgående mervärdesskatt betalas dessutom inte tillbaka utan förs över till nästa beskattningsperiod (95). Återbetalning är möjlig om företaget under en treårsperiod inte kan avräkna sin överskjutande mervärdesskatt mot utgående mervärdesskatt. Återbetalningen sker i så fall vid utgången av denna period (96).

(114)

Den överskjutande mervärdesskatten får återbetalas och inte föras över till nästa beskattningsperiod endast i de undantagsfall som anges i artikel 34 i mervärdesskattelagen. Ett av dessa undantagsfall rör mervärdesskatt som har betalats på ”investeringsvaror”, såsom dessa definieras i mervärdesskattelagen (97), dvs. ”materiella anläggningstillgångar, som ägs av företaget och kontinuerligt utnyttjas av detta, samt byggnader och andra konstruktioner som uppförs av det beskattningsbara företaget på mark som inte tillhör företaget, men som det har nyttjanderätt till, under minst nio år. .. Reparations- och underhållskostnader ingår inte i investeringsvarans värde”.

(115)

Enligt artikel 5 i ministerbeslut 1073/2004 (98) kan den överskjutande mervärdesskatten, i ovannämnda undantagsfall (99), återbetalas enligt följande: a)för den första ansökan om återbetalning av mervärdesskatt, inom 2 månader från ansökningsdagen, b) för efterföljande ansökningar om återbetalning av mervärdesskatt som överstiger 6 000 euro: i) 90 % återbetalas inom 1 månad från ansökningsdagen, ii) återstående 10 % inom 2 månader från ansökningsdagen, c) för efterföljande ansökningar om återbetalning av mervärdesskatt som understiger 6 000 euro, hela mervärdesskattebeloppet inom 1 månad från ansökningsdagen.

(116)

Som de grekiska myndigheterna och PCT helt riktigt har påpekat sker återbetalningen av överskjutande mervärdesskatt för uppförandet av fast egendom efter det att arbetet har inletts och upp till det belopp som motsvarar de utgifter som kan kopplas till det faktiska arbete som har utförts och fakturerats under varje period som kan omfattas av ett mervärdesskatteanspråk (100).

(117)

Framför allt när det gäller investeringsvaror bestäms rätten att göra avdrag för mervärdesskatt definitivt vid den tidpunkt då investeringsvarorna tas i bruk. För att undvika missbruk av mekanismen för återbetalning av överskjutande mervärdesskatt finns en regel om att om en investeringsvara inte tas i bruk inom fem år från det att utgifterna för att förvärva eller uppföra investeringsvaran betalades ska den ingående mervärdesskatt som har dragits av betalas tillbaka till staten, eftersom detta belopp inte anses ha använts för beskattningsbar verksamhet (101).

(118)

Enligt det allmänna regelverket startar beräkningen av ränta på skatt eller felaktigt betalda belopp slutligen sex månader efter den första dagen i den månad som följer på den beskattningsbara personens skattedeklaration (102). Trots det har de grekiska förvaltningsdomstolarna ansett att denna bestämmelse inte är förenlig med den konstitutionella principen om likabehandling av skattebetalare (103). De har därför upphävt denna bestämmelse genom att konstatera att räntan bör beräknas från den dag den beskattningsbara personen begär omprövning av skattemyndighetens beslut om att inte betala ut den begärda överskjutande mervärdesskatten (104).

(119)

Kommissionen anser att dessa bestämmelser utgör referenssystemet för återbetalning av överskjutande mervärdesskatt i Grekland.

(120)

Enligt artikel 2.3 i lag 3755/2009 har PCT rätt till återbetalning av överskjutande mervärdesskatt oavsett i vilken grad byggprojektet eller enskilda delar av detta har slutförts. Enligt samma artikel förlorar PCT dessutom inte sin rätt till återbetalning av överskjutande mervärdesskatt om det inte har tagit investeringsvaran i bruk inom fem år från det att de tillhörande utgifterna betalades, även om så hade varit fallet enligt de allmänt tillämpliga bestämmelserna.

(121)

De grekiska myndigheterna och PCT hävdar att alla företag har rätt till återbetalning av mervärdesskatt när de relevanta utgifterna har betalats och fakturerats. Den aktuella bestämmelsen ger inte PCT någon ytterligare fördel eftersom PCT i vilket fall som helst skulle ha rätt till återbetalning av mervärdesskatt efter det att byggarbetet hade inletts, och inte endast efter slutfört arbete.

(122)

På grundval av de ytterligare upplysningar och förklaringar som lämnats har kommissionen kommit fram till att PCT verkligen i vilket fall som helst hade haft rätt till återbetalning av mervärdesskatt efter det att byggarbetet hade inletts och upp till det belopp som motsvarar de utställda fakturorna. Ett slutligt beslut fattas dock när investeringsvaran tas i bruk. Med tanke på att PCT har rätt till återbetalning av mervärdesskatt oavsett om investeringsprojektet har slutförts och samtidigt inte förlorar denna rättighet om det inte tar investeringsvaran i bruk inom fem5 år, vilket det hade gjort enligt de allmänna bestämmelser som normalt tillämpas, har PCT getts en selektiv fördel.

(123)

Fördelen består i den rätt till återbetalning av mervärdesskatt som PCT har rätt att behålla om projektet inte inletts fem år efter betalningen av de utgifter som är kopplade till återbetalningen, medan andra företag hade varit tvungna att betala tillbaka den återbetalda mervärdesskatten till den grekiska staten om projektet inte hade inletts inom fem år (från betalningen av tillhörande utgifter). Kommissionen erinrar om att enligt de allmänt tillämpliga bestämmelserna ska de relevanta verksamheterna (som berörs av dessa utgifter) i sådana fall inte längre anses utgöra beskattningsbar verksamhet (se skäl 117). Detta innebär att andra företag under liknande omständigheter normalt inte kan utnyttja den överskjutande mervärdesskatt som är kopplad till dessa utgifter för att avräkna denna mot den mervärdesskatt som ska betalas följande beskattningsperiod. Den fördel som PCT har getts tack vare denna bestämmelse motsvarar därför hela återbetalningen av den mervärdesskatt som det får lov att behålla (enligt denna bestämmelse) om projektet inte har inletts fem år efter betalningen av de utgifter som är kopplade till projektet.

(124)

De grekiska myndigheterna och PCT hävdar att denna avvikelse även gäller för allmännyttiga bolag, eftersom det oftast är sådana bolag som uppför infrastrukturprojekt som kan ta längre tid att slutföra än den femårsperiod som vanligen tillämpas. Enligt de grekiska myndigheterna och PCT kan samma resonemang även tillämpas på PCT, som skulle uppföra ett stort infrastrukturprojekt som kan ta längre tid än fem år. Detta är också skälet till varför denna bestämmelse har införts i alla övriga koncessionsavtal som rör stora infrastrukturprojekt. De anser därför att denna avvikelse från de allmänt tillämpliga bestämmelserna inte utgör något undantag utan olika tillämpning av bestämmelserna på olika situationer som inte är jämförbara.

(125)

Kommissionen anser att avvikelsen utgör en selektiv fördel, eftersom den ger PCT den flexibilitet som behövs för att få rätt till återbetalning av överskjutande mervärdesskatt oberoende av när den tar investeringsvaran i bruk, dvs. under obegränsad tid. Även om företaget aldrig skulle ta investeringsvaran i bruk skulle det på detta sätt aldrig fattas ett slutligt beslut om återbetalning och eventuell justering av den överskjutande mervärdesskatten, vilket i praktiken innebär att företaget inte skulle vara skyldigt att betala tillbaka den återbetalning av överskjutande mervärdesskatt som det erhöll under hela byggperioden. Att allmännyttiga bolag kan gynnas av samma fördel innebär inte att fördelen i sig inte är selektiv. Allmännyttiga bolag utgör en kategori företag som kan gynnas av denna åtgärd. En sådan åtgärd är följaktligen selektiv.

(126)

I artikel 2.3 i lag 3755/2009 anges att vad gäller mervärdesskattelagen ska byggprojekt inom ramen för koncessionsavtalet och allt tillhandahållande av varor, arbete, tjänster och tillhörande arbete som rör byggnationen anses utgöra en ”gemensam investeringsvara”. Bestämmelsen innebär i grund och botten att vad gäller koncessionsavtalet ska begreppet ”investeringsvara” i mervärdesskattelagen innefatta all verksamhet som rör föremålet för koncessionsavtalet, dvs. inte enbart de ”materiella anläggningstillgångar” (105) som har uppförts utan även allt tillhandahållande av varor, arbete och tjänster som är knutna till eller kompletterar föremålet för koncessionsavtalet.

(127)

De grekiska myndigheterna och PCT hävdar att mot bakgrund av artiklarna 34 och 33.4 i mervärdesskattelagen, som rör ”investeringsvaror”, består den bestämmelse som är föremål för granskning bara av en förklaring av de allmänt tillämpliga bestämmelserna för att undvika att skattemyndigheterna tillämpar bestämmelserna om återbetalning av överskjutande mervärdesskatt på ett felaktigt sätt på grund av de särdrag och stora belopp som utmärker stora infrastrukturprojekt. Enligt de grekiska myndigheterna och PCT är, mot bakgrund av koncessionsavtalets särdrag, syftet med den bestämmelse som är föremål för granskning att behandla varje del av investeringskostnaderna som en enda affärsenhet i mervärdesskattehänseende. Eftersom alla utgifter kopplade till investeringsprojektet åtminstone ur ett redovisningsperspektiv integreras i investeringsvaran förtydligar denna bestämmelse bara en praxis som redan tillämpas. Eftersom PCT har gjort stora investeringar som innefattar separata åtgärder och stadier och typer av utgifter för varor och tjänster skulle PCT, om var och en av dessa kostnader behandlades separat, behandlas annorlunda i mervärdesskattehänseende än alla andra företag som gör en investering för att bedriva ekonomisk verksamhet.

(128)

Till stöd för sin uppfattning anför de grekiska myndigheterna och PCT den rättspraxis som bygger på domen i målet INZO (106), enligt vilken ekonomisk verksamhet i den mening som avses i mervärdesskattedirektivet ”… kan bestå av flera på varandra följande handlingar och att förberedande verksamhet …” (107) som möjliggör relevant återbetalning av överskjutande mervärdesskatt under byggtiden. Dessutom uppger de att enligt samma resonemang ändrades lagen om offentlig-privata partnerskap 2011 (108) för att göra det möjligt för offentlig-privata partnerskap att varje år begära återbetalning av överskjutande mervärdesskatt i sin årliga mervärdesskattedeklaration, utan att behöva föra över krediten till nästa redovisningsperiod.

(129)

De grekiska myndigheterna och PCT hävdar slutligen att även om investeringen inte ansågs falla inom definitionen av ”investeringsvara” skulle PCT ha rätt att begära återbetalning av överskjutande mervärdesskatt i) varje år om det kunde visa att det under en treårsperiod inte skulle kunna avräkna ingående mervärdesskatt mot utgående mervärdesskatt och ii) efter utgången av denna treårsperiod.

(130)

Kommissionen noterar att den bestämmelse som är föremål för granskning innefattar en särskild definition av begreppet ”investeringsvara” som är mer omfattande för PCT än för andra företag som befinner sig i samma rättsliga och faktiska situation. I praktiken medför denna definition att PCT har rätt till återbetalning av överskjutande mervärdesskatt för alla arbeten, tjänster och varor som är kopplade till byggföremålet, även om denna möjlighet enligt de allmänt tillämpliga bestämmelserna bara existerar för materiella anläggningstillgångar och inte för tjänster, arbeten, reparations- och underhållskostnader. Eftersom PCT enligt de allmänt tillämpliga bestämmelserna skulle ha rätt till återbetalning av överskjutande mervärdesskatt varje år genom att visa att det inte skulle kunna avräkna sin ingående mervärdesskatt mot utgående mervärdesskatt under en treårsperiod och efter utgången av denna period, resulterar den vidare definition av en gemensam investeringsvara som används i koncessionsavtalet i praktiken i att PCT i förskott skulle beviljas ytterligare likviditet i form av överskjutande mervärdesskatt som i vanliga fall skulle återbetalas vid en senare tidpunkt (109).

(131)

Tack vare denna bestämmelse kan PCT få skatteåterbäring inte bara för materiella anläggningstillgångar utan även för utgifter kopplade till tjänster, arbeten, reparationer och underhåll, medan andra företag i fråga om sådana utgifter bara kan avräkna ingående mervärdesskatt mot utgående mervärdesskatt eller vänta i tre år innan de kan få återbäring. Den fördel som PCT har tack vare denna bestämmelse motsvarar därför den upplupna räntan på den återbetalda mervärdesskatten på alla andra utgifter än materiella anläggningstillgångar (kopplade till investeringsvaran), från det ögonblick den överskjutande mervärdesskatten betalades ut till det ögonblick PCT hade haft rätt till en sådan återbetalning, nämligen tre år senare eller fram till det ögonblick PCT hade kunnat avräkna sin ingående mervärdesskatt (beträffande dessa utgifter) mot sin utgående mervärdesskatt.

(132)

Det faktum att skattemyndigheterna utan denna definition skulle kunna tillämpa bestämmelserna om återbetalning av överskjutande mervärdesskatt på ett annat sätt visar att denna definition ger PCT en selektiv fördel som inte gäller för alla företag. Att lagen om offentlig-privata partnerskap, som framför allt är tillämplig på infrastrukturprojekt, ändrades för att ge offentlig-privata partnerskap rätt att begära återbetalning av överskjutande mervärdesskatt och undvika att den överskjutande mervärdesskatten förs över till nästa år, visar dessutom att enligt de allmänt tillämpliga bestämmelserna kommer inte varje utgift kopplad till ett infrastrukturprojekt att behandlas som en ”gemensam investeringsvara” vid tillämpningen av bestämmelserna om återbetalning av överskjutande mervärdesskatt. Skrivelsen från ministern för handelsflottan och ministern för ekonomiska frågor (110), som innehöll en begäran om särskilda arrangemang för återbetalning av överskjutande mervärdesskatt (111) till PCT och vinnaren av upphandlingen beträffande driften av hamnen i Thessaloniki vid den aktuella tidpunkten, visar att de allmänt tillämpliga bestämmelserna om återbetalning av mervärdesskatt inte hade sett likadana ut. Att det efter 2013 års ministerbeslut inte görs någon åtskillnad i bestämmelserna om återbetalning av överskjutande mervärdesskatt oavsett definitionen av investeringsvara visar också att denna definition gav PCT en selektiv fördel när den fastställdes.

(133)

Dessutom noterar kommissionen att den rättspraxis som bygger på domen i det ovannämnda målet INZO hänvisar till rätten att dra av mervärdesskatt för mervärdesskattepliktiga transaktioner som är knutna till den beskattningsbara personens ekonomiska verksamhet och inte rätten till återbetalning.

(134)

Den aktuella bestämmelsen ger även PCT rätt till ränta från staten på den överskjutande mervärdesskatten när fristen på 60 dagar har löpt ut, utan att behöva uppfylla de förfarandekrav eller tidsmässiga krav som anges i det allmänna regelverket för återbetalning av överskjutande mervärdesskatt, dvs. tidigare än andra företag och utan att behöva vända sig till förvaltningsdomstolen. Bestämmelsen ger därför PCT ytterligare en selektiv fördel.

(135)

Fördelen består av den ränta som PCT (enligt denna bestämmelse) kan begära av den grekiska staten efter att det har gått 60 dagar sedan företaget lämnade in sin skattedeklaration (för att begära återbetalning av överskjutande mervärdesskatt), medan andra företag i en liknande situation inte skulle ha rätt till ränta vid samma tidpunkt.

(136)

De grekiska myndigheterna vidhåller sin uppfattning, som delas av PCT, och hänvisar till EU-domstolens rättspraxis på mervärdesskatteområdet. (112) Enligt denna innebär återbetalningen av överskjutande mervärdesskatt en återbetalning av den beskattningsbara personens medel och inte av statliga medel. De hävdar dessutom att fristen på 60 dagar härrör från neutralitets- och likabehandlingsprincipen i EU-domstolens rättspraxis på mervärdesskatteområdet (113). När staten skjuter upp återbetalningen av överskjutande mervärdesskatt längre än vad som fastställts som en ”rimlig tidsperiod” bör den åläggas att betala dröjsmålsränta för att kompensera den beskattningsbara person som har begärt en sådan återbetalning. Betalningen av denna typ av dröjsmålsränta på överskjutande mervärdesskatt tar därför inte statliga medel i anspråk.

(137)

Kommissionen anser att beräkningen av räntan för försenad återbetalning av mervärdesskatt tar i anspråk statliga medel, på grund av den ytterligare ränta som staten måste betala till PCT till följd av denna bestämmelse. Till följd av denna bestämmelse betalar staten i praktiken automatiskt ränta från och med dagen efter det att 60-dagarsfristen löpt ut och inte från och med den dag PCT lämnar in en begäran om omprövning av beslutet, vilket hade varit fallet enligt de tillämpliga bestämmelserna. Eftersom det endast är PCT som automatiskt får denna rättighet, även om detta i normala fall endast är möjligt efter en begäran om omprövning, ger bestämmelsen PCT en selektiv fördel.

(138)

De grekiska myndigheterna och PCT hävdar att denna bestämmelse enbart garanterar att staten inte får en finansiell förmån på PCT:s bekostnad. Vid denna typ av koncessionsavtal skulle en stor försening i återbetalningen av den överskjutande mervärdesskatten utgöra en betydande kostnad och således innebära en allvarlig strukturell nackdel för PCT. Att små belopp i dröjsmålsränta eventuellt betalas ut till andra företag minskar dessutom inte den kostnad som PCT normalt skulle bära i sin affärsverksamhet. PCT har därför inte någon konkurrensfördel och behandlas inte annorlunda än andra företag.

(139)

Kommissionen anser inte att PCT befinner sig i en annorlunda situation än andra företag och att det därför skulle vara motiverat att ge det en annorlunda behandling. Som redan påpekats är den omständigheten att PCT gör en stor investering inte ett argument som påverkar selektivitetsbegreppet. Den automatiska utbetalningen av ränta till PCT minskar företagets normala kostnader och ger PCT en fördel jämfört med andra företag.

(140)

De grekiska myndigheterna och PCT hävdar att även om det fanns ett inslag av selektivitet i bestämmelserna om återbetalning av överskjutande mervärdesskatt motiveras detta av skattesystemets inneboende grundläggande eller vägledande principer, vilket har bekräftats av EU-domstolen och de grekiska domstolarna.

(141)

Kommissionen konstaterar att i detta ärende tyder åtgärderna till förmån för PCT på att PCT gavs en förmånlig behandling i fråga om återbetalning av överskjutande mervärdesskatt jämfört med andra företag som gör investeringar och drar av mervärdesskatt, och detta kan inte anses motiverat av principen om neutralitet eller än mindre likabehandling inom skattesystemet.

(142)

Framför allt när det gäller återbetalning av överskjutande mervärdesskatt oavsett i vilken utsträckning avtalsföremålet har fullgjorts (även om det eventuellt kan godtas att en avvikelse är tänkbar på grund av en längre byggtid, som kan förväntas i större projekt) kan denna avvikelse under obegränsad tid inte anses iaktta principen om likabehandling eller neutralitet inom skattesystemet. Eftersom PCT enligt koncessionsavtalet var skyldigt att slutföra pir II senast den 30 april 2014 och pir III senast den 31 oktober 2015 kan denna flexibilitet under en obegränsad tid inte förklara på vilket sätt PCT:s jämförbara rättsliga och faktiska situation skiljer sig från situationen för andra företag som gör investeringar och får en återbetalning av överskjutande mervärdesskatt. Mot bakgrund av de principer som mervärdesskattesystemet bygger på, och enligt vilka det ska säkerställas att det befintliga mervärdesskattesystemet inte ger företag en otillbörlig fördel, kan systemets logik inte anses motivera en sådan särbehandling.

(143)

När det gäller den vida definitionen av begreppet investeringsvara konstaterar kommissionen att mervärdesskattedirektivet ger medlemsstaterna frihet att avgöra om företag kan få återbetalning av överskjutande mervärdesskatt eller om de måste föra över mervärdesskatten till nästa år, samt hur de definierar ”investeringsvara” i mervärdesskattehänseende. Den grekiska staten hade därför frihet att fastställa tillämpliga bestämmelser på detta område och specificera i vilka fall en återbetalning kunde begäras och på vilka grunder. På grund av den vida definitionen av begreppet investeringsvara kunde PCT lättare och tidigare få tillbaka den överskjutande mervärdesskatten. Detta kan inte anses motiverat av skattesystemets logik, eftersom det skulle strida mot den likabehandlingsprincip som bör tillämpas på alla företag som gör investeringar och inte bara på PCT.

(144)

När det gäller beräkningen av ränta efter fristen på 60 dagar anser kommissionen att inte heller detta kan motiveras av det grekiska skattesystemets logik. Den allmänna principen om neutralitet på mervärdesskatteområdet kan motivera påförandet av ränta vid försenad återbetalning av mervärdesskatt, för att göra staten skyldig att inte övervältra mervärdesskattesystemets bördor på skattebetalarna. De grekiska domstolarna har tolkat de grekiska bestämmelserna på området så, att ingen typ av skattebetalare drabbas negativt om staten underlåter att handla. Denna tolkning gjordes oberoende av vilka belopp staten måste betala tillbaka till skattebetalaren. Den fördel som PCT får av den aktuella bestämmelsen, som är tänkt att sätta extra press på den grekiska staten om den inte betalar tillbaka mervärdesskatten i tid, kan därför inte anses motiverad på grund av de höga utgifterna i samband med dess investering.

(145)

Kommissionen anser följaktligen att ovannämnda åtgärder beträffande villkoren för återbetalning av mervärdesskatt ger PCT en selektiv fördel.

(146)

Enligt det allmänna regelverket (114) för att beräkna inkomstskatten får redovisningen av de förluster av näringsverksamhet och verksamhet inom ett fritt yrke som görs ett visst år skjutas upp i högst fem år. Den grekiska inkomstskattelagen innehåller inte några undantag från denna regel.

(147)

Enligt artikel 2.5 i lag 3755/2009 får PCT skjuta upp sina förluster utan någon tidsbegränsning. Denna åtgärd ger PCT en klar selektiv fördel eftersom detta avviker från den allmänna regeln som inte omfattas av att vägra undantag enligt inkomstskattelagen. På grund av denna bestämmelse kan PCT skjuta upp sina förluster till vilken tidpunkt som helst som bättre svarar mot företagets intressen, främst när balansen mellan dess investeringskostnader och beskattningsbara inkomst ändras (dvs. när det har höga vinster), så att det slipper att betala de skatter som det i vanliga fall hade varit tvunget att betala om det inte hade kunnat utnyttja detta undantag.

(148)

Bestämmelsen ger därför PCT en fördel som motsvarar skillnaden mellan den inkomstskatt som företaget faktiskt betalar och den bolagsskatt som det skulle ha betalat utan möjligheten att skjuta upp sina förluster i mer än fem år efter det att förlusterna uppkom.

(149)

De grekiska myndigheterna och PCT hävdar också att rätten att skjuta upp förluster under hela koncessionens löptid i detta fall har bedömts vara en lämplig tillämpning av principen om att inkomster och utgifter ska motsvara varandra. Enligt de grekiska myndigheterna och PCT är detta en av de grundläggande principerna i inkomstskattelagen på detta område och har tillämpats som en sådan i det allmänna system som artikel 2.5 är en del av, vilket de anser bör betraktas som referenssystemet.

(150)

Dessutom hävdar de grekiska myndigheterna och PCT att i långvariga koncessioner för att uppföra och förvalta offentlig infrastruktur finns det en tydlig obalans mellan den inledande perioden då infrastrukturen uppförs och de senare driftsstadier då infrastrukturen förväntas vara lönsam och täcka de inledande förlusterna. Eftersom den initiala investering som krävs leder till betydande förluster i mer än fem år och dessa endast kan avräknas under koncessionsperiodens senare del medför femårsgränsen att koncessionshavaren inte skulle kunna utnyttja regeln om att skjuta upp förlusten. I detta avseende skulle företag som ansvarar för stora offentliga infrastrukturprojekt befinna sig i en annan situation än vanliga företag.

(151)

Kommissionen anser att detta undantag från den allmänna regeln inte kan anses ingå i det grekiska skattesystemets logik. Eftersom femårsregeln om uppskjuten förlust är en allmän regel som tillämpas utan åtskillnad, kan uppskjuten förlust utan tidsbegränsning inte anses motiverad för offentliga infrastrukturprojekt. Den tioårsgräns som numera gäller för offentlig-privata partnerskap styrker slutsatsen att den obegränsade tidsperiod som föreskrivs just för PCT ger detta företag en tydlig selektiv fördel. Kommissionen anser slutligen att alla företag som gör investeringar som pågår i flera år befinner sig i samma rättsliga och faktiska situation som PCT och de andra koncessionshavarna i Grekland, mot bakgrund av målen för den allmänna inkomstskattelagen. Eftersom det grekiska skattesystemet inte tillåter olika behandling på grund av hur lång tid ett företags investering pågår utan fastställer samma femårsregel för alla, kan PCT inte anses befinna sig i en annorlunda situation än de övriga företagen när det gäller denna regel. Som påpekades i skäl 107 är en åtgärd som är tillämplig på alla företag som ansvarar för stora infrastrukturprojekt selektiv eftersom den endast gäller för en begränsad kategori företag.

(152)

De grekiska myndigheterna och PCT hävdar a) att det ”eftersträvade målet” för denna åtgärd bör vara samma mål som det som eftersträvas med undantagsbestämmelsen, b) att denna bestämmelse syftar till att tillämpa skattesystemets allmänna princip om att inkomsterna och utgifterna ska motsvara varandra på koncessionernas särdrag, c) att tillämpningen av denna princip på dessa projekt inte innebär att den risk som koncessionshavaren bär försvinner utan att syftet är att säkerställa likabehandling och se till att den ”strukturella nackdelen” i dessa projekt försvinner, d) att denna bestämmelse konsekvent har tillämpats på alla offentliga infrastrukturprojekt i Grekland, e) att möjligheten att skjuta upp förlusten under hela koncessionens löptid är en lämplig mekanism för att hantera sådana koncessioners särdrag och den objektiva skillnaden mellan koncessionshavaren och andra affärsdrivande företag.

(153)

Kommissionen konstaterar att skattesystemets mål måste fastställas på referenssystemsnivå och inte på samma nivå som undantagsåtgärden (115). Om åtgärden i sig utgjorde referenssystemet skulle ingen skatteåtgärd kunna klassificeras som statligt stöd hur exceptionell den än skulle vara. Syftet med bolagsskattesystemet är att generera intäkter till statens budget och detta syfte skulle äventyras om vissa bolag fick lov att minska sin skattebas när det passar deras finansiella intressen. De höga investeringsbelopp som är inblandade i stora infrastrukturprojekt betyder dessutom inte att de företag som gör investeringarna har en strukturell nackdel som måste korrigeras med hjälp av inkomstskattesystemet. Alla företag som gör investeringar gör förluster under investeringsobjektets första år och de får eventuellt inte in några intäkter inom de fem år som anges i inkomstskattelagen. En sådan motivering följer i vilket fall som helst inte av principerna bakom det grekiska inkomstskattesystemet. Att en liknande bestämmelse har tillämpats i samband med vissa stora infrastrukturprojekt i Grekland innebär inte att åtgärden kan motiveras i PCT:s fall. De särdrag som stora koncessioner påstås ha kan slutligen inte godtas som ett giltigt syfte för de allmänna bestämmelserna om överföring av skattemässiga förluster till en senare beskattningsperiod, vilket förklarades i skälen 98–100. De grekiska myndigheterna och PCT har därför inte lyckats visa att den förmånliga behandlingen av PCT kan motiveras med stöd av principerna bakom det grekiska inkomstskattesystemet.

(154)

Kommissionen anser följaktligen att den aktuella selektiva åtgärden inte kan motiveras av logiken bakom det grekiska referensskattesystem som beskrivs ovan.

(155)

I inkomstskattelagen anges att den allmänna regeln är att avskrivning av tillgångar ska ske med hjälp av den ”linjära avskrivningsmetoden” (116) (117). Enligt artikel 1.2 i presidentdekret 299/2003 (118) är företag skyldiga att avskriva sina fasta tillgångar varje år med de avskrivningssatser som anges i detta dekret, oavsett om de går med vinst eller förlust under avskrivningsperioden. Om avskrivningen sker till satser som är högre än de som anges i presidentdekretet tar man i skattehänseende följaktligen inte hänsyn till dessa.

(156)

Särskilt när det gäller koncessionsavtal får reserver för återvinning av tillgångar som på grundval av ett avtal ska lämnas tillbaka till staten eller tredje parter (119) efter en viss tid dras av från bruttointäkterna (120). Enligt ministerbeslut 100/2005 (121) avsätts varje år reserver för återvinning av tillgångar som ska lämnas tillbaka till staten eller tredje parter utan ersättning och detta pågår så många år som koncessionen varar. Reserven dras av från bruttointäkterna och tas inte från företagets vinst. Företaget har inte rätt att beräkna avskrivningarna på grundval av presidentdekret 299/2003, som annars är allmänt tillämpligt. Detta beror dels på denna särskilda bestämmelse, dels på att det exploateringsarbete som företaget har utfört inte tillhör företaget utan staten eller en tredje part. Det aktuella avdraget beräknas oberoende av om företaget gör en vinst.

(157)

Slutligen avskrivs kostnader kopplade till förbättringar av och kompletteringar till hyrd fast egendom i lika stora delar under hyresperioden, förutsatt att den tillämpliga avskrivningssatsen inte är lägre än den sats som anges i presidentdekret 299/2003 (122).

(158)

Det allmänna referenssystemet för denna åtgärd utgörs därför av den linjära avskrivningsmetod som är allmänt tillämplig på hela koncessionsperioden, dvs. den period som har fastställts för avtal enligt vilka de avskrivna tillgångarna ska lämnas tillbaka till staten eller en tredje part.

(159)

De grekiska myndigheterna och PCT hävdar att bestämmelserna om avskrivning ger flexibilitet att välja mellan olika avskrivningsmetoder och avskrivningssatser och att detta gör att olika omständigheter kan behandlas på det sätt som är lämpligast. De hänvisar till att industriföretag, gruvföretag, stenbrottsföretag och företag som bedriver blandad verksamhet på dessa områden kan välja att använda den linjära avskrivningsmetoden eller metoden med degressiv avskrivning. Enligt de grekiska myndigheterna och PCT har skattebetalarna frihet att själva välja vilken avskrivningsmetod och vilka avskrivningssatser de ska använda. I överensstämmelse med dessa båda metoder och mot bakgrund av principen om flexibilitet på detta område hänvisar de till att offentlig-privata partnerskap kan välja mellan att tillämpa den linjära avskrivningsmetoden under hela projektets löptid och den tioåriga linjära avskrivningsmetoden, med möjlighet att välja en längre avskrivningsperiod inom en månad från det att projektet har slutförts (123). Slutligen upprepar de grekiska myndigheterna och PCT de argumenten som de anförde före beslutet att inleda förfarandet, genom att uppge att flexibiliteten i detta system även framgår av att andra företag som tilldelats koncessioner för stora infrastrukturprojekt i Grekland har ett val mellan olika avskrivningsmetoder.

(160)

Kommissionen konstaterar att möjligheten för industriföretag, gruvföretag, stenbrottsföretag och företag som bedriver blandad verksamhet på dessa områden att välja mellan två typer av avskrivningsmetoder inte gäller för PCT eftersom denna möjlighet inte omfattade avtal enligt vilka tillgångar ska återlämnas till staten eller en tredje part när avtalet löper ut.

(161)

Att andra företag kan ha gynnats av liknande fördelar innebär dessutom inte att sådana fördelar kan utgöra ett referenssystem. Framför allt visar det faktum att andra företag som tilldelats koncessioner för stora offentliga infrastrukturer i Grekland har ett val mellan olika avskrivningsmetoder endast att möjligheten är begränsad till en kategori företag, nämligen företag som genomför stora offentliga infrastrukturprojekt.

(162)

Kommissionen anser därför att referenssystemet för denna åtgärd är det system som fastställdes i skälen 155 och 156.

(163)

Artikel 2.6 i den aktuella lagen ger PCT ett val mellan tre olika avskrivningsmetoder.

(164)

PCT har getts möjlighet att välja mellan den linjära standardavskrivningsmetoden och två andra avskrivningsmetoder som är tillgängliga för vissa av de stora infrastrukturprojekten i Grekland. Denna bestämmelse gör det möjligt för PCT att välja en avskrivningsmetod som kan medföra en fördel jämfört med det allmänna systemet. Om PCT exempelvis väljer en av de två snabbare avskrivningsmetoderna kan det i högre grad och i ett tidigare skede minska sin skattebas än vad som hade varit möjligt om det hade tillämpat den linjära standardavskrivningsmetoden. PCT:s frihet att välja den tredje avskrivningsmetoden inom sex år från det att koncessionen inleddes innebär i praktiken att PCT kan välja hur och i vilken omfattning det i ett senare skede ska minska sin skattebas, när företaget befinner sig i en position där det på ett mer exakt sätt kan beräkna sina beskattningsbara intäkter. Beroende på intäkterna vid den aktuella tidpunkten kan PCT gynnas av fördelen att minska sin beskattningsbara vinst och betala mindre skatt än vad det hade varit tvunget att göra om det hade skrivit av alla sina tillgångar enligt de allmänt tillämpliga bestämmelserna.

(165)

De grekiska myndigheterna och PCT hävdar att valet av avskrivningsmetod inte kan utgöra en fördel eftersom skattelättnaden utgörs av hela avskrivningskostnaden och det endast är det antal år som avskrivningen kommer att spridas över som skiljer sig åt.

(166)

Kommissionen konstaterar i det avseendet att full avskrivning av en tillgång under en kortare eller längre period kan leda till att företaget får ett annorlunda finansiellt resultat och en annan beskattningsbar situation vid en viss tidpunkt och medför således en förmån. Om ett företag exempelvis skriver av hela värdet på en tillgång på tio år i stället för på 35 år kommer det att kunna minska sin skattebas vid en tidigare tidpunkt. Värdet på de avskrivna kostnader som det ska tas hänsyn till i det första fallet kommer att vara högre än värdet på samma avskrivna kostnader under en längre period. Kommissionen anser därför att skattelättnaden utgörs av hela avskrivningskostnaden, men att det sätt som denna avskrivningskostnad används för skatteändamål kan resultera i en extra fördel för PCT som andra företag inte har tillgång till.

(167)

De grekiska myndigheterna och PCT har uppgett att den inneboende flexibiliteten i de grekiska avskrivningsreglerna är tänkt att täcka in ett helt spann av alternativ för att göra det möjligt att behandla olika omständigheter i samband med offentliga infrastrukturprojekt på ett lämpligt sätt, samtidigt som full avskrivning av kostnaderna för tillgångarna garanteras.

(168)

Den allmänna regeln om fast avskrivning med hjälp av den linjära avskrivningsmetoden för koncessionsavtal, dvs. för företag som befinner sig i samma rättsliga och faktiska situation, anges dock tydligt i lagen och ”flexibiliteten” beträffande spannet av avskrivningssatser är inte allmänt tillämplig på kostnader för koncessionsavtal, utan på andra typer av investeringskostnader.

(169)

De grekiska myndigheterna hävdar också att kommissionen i sitt beslut att inleda förfarandet gjorde en felaktig tolkning av den flexibilitet som PCT har getts och som inte automatiskt och nödvändigtvis innebär en fördel. Det sätt som varje avskrivningsmetod fungerar på och framför allt spannet av avskrivningssatser i varje metod i kombination med de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet (126) innebär att det i princip inte kan uteslutas att en av de alternativa metoderna ger samma resultat. Enbart den omständigheten att ett företag har fler alternativ än ett annat företag innebär dessutom inte automatiskt att detta företag får en fördel. Huruvida det finns eller inte finns en konkurrensfördel kan bara fastställas efter en bedömning av konkurrensvillkoren och de olika resultat som under särskilda omständigheter kan uppstå till följd av tillämpning av de alternativa avskrivningsmetoder som varje konkurrent har tillgång till.

(170)

Kommissionen anser att dess resonemang om dessa aspekter i beslutet (127) att inleda förfarandet i stort sett bekräftas av ovanstående argument. Eftersom varje avskrivningsmetod innehåller flera parametrar som måste undersökas för att kunna välja den mest fördelaktiga har PCT på grund av denna bestämmelse frihet att göra sina egna beräkningar och bland de olika avskrivningsmetoderna välja den som bäst motsvarar dess intressen. Framför allt innebär den omständigheten att PCT i upp till sex år efter det att projektet inleddes kan välja att ändra avskrivningsmetod att PCT har ett mycket större utrymme för skönsmässig bedömning än en vanlig aktör (128). Eftersom PCT kan välja den avskrivningsmetod som det finner lämpligast, till skillnad från andra företag som bara kan tillämpa de vanliga avskrivningsreglerna för koncessioner, har PCT dessutom helt klart en selektiv fördel jämfört med dessa företag. Därför är det inte relevant att undersöka konkurrensvillkoren och de olika konkurrenternas eventuella resultat under de särskilda omständigheterna, eftersom detta inte är det mål som PCT:s rättsliga och faktiska situation ska jämföras med.

(171)

De grekiska myndigheterna vidhåller dessutom sin tidigare uppfattning om de avskrivningsregler som gäller för PPA och hamnen i Thessaloniki (129), Greklands övriga två stora hamnar, och framhåller att den aktuella bestämmelsen måste se till att PCT inte behandlas mindre fördelaktigt än dessa båda hamnoperatörer.

(172)

Kommissionen konstaterar att den omständigheten att PPA och hamnen i Thessaloniki vid den aktuella tidpunkten kunde ha tillämpat särskilda avskrivningssatser hur som helst inte innebär att PCT hade rätt till särbehandling, och inte heller att en sådan särbehandling var motiverad. Kommissionen anser därför att den bestämmelse som är föremål för granskning ger PCT en selektiv fördel.

(173)

Fördelen består i att PCT kan välja mellan tre olika avskrivningsmetoder och är lika med skillnaden mellan den inkomstskatt som PCT hade varit tvunget att betala om den linjära avskrivningsmetoden hade tillämpats och den inkomstskatt som det till sist betalade genom att tillämpa en annan avskrivningsmetod.

(174)

De grekiska myndigheterna och PCT hävdar a) att möjligheten att välja mellan alternativa avskrivningsmetoder är en del av det allmänna system som gäller för alla företag som anförtrotts att genomföra offentliga infrastrukturprojekt inom alla ekonomiska sektorer, b) att det inte finns någon diskriminering eftersom koncessionshavare till stora infrastrukturprojekt befinner sig i en annan rättslig och faktisk situation än andra verksamheter, c) att bestämmelsen är förenlig med det eftersträvade målet och tillgänglig för alla sådana företag, d) att de överväganden som är relevanta är det eftersträvade målet, den mekanism som valts och principen om flexibilitet i det allmänna systemet för att skriva av tillgångar, e) att utan denna bestämmelse skulle det råda rättsosäkerhet eftersom vissa typer av tillgångar saknar avskrivningssatser, f) att kärnan i bestämmelsen är att ge större flexibilitet vid avskrivning av tillgångar som inte omfattas av standardsatser, på grund av de särdrag som offentliga infrastrukturkoncessioner kännetecknas av, g) att eftersom denna mekanism systematiskt gäller för alla offentliga infrastrukturkoncessioner är den förenlig med den relevanta principen om flexibilitet i avskrivningssystemet, h) att denna mekanism är lämplig och proportionell eftersom den tillämpar flexibilitetsprincipen och det inte finns något lämpligare alternativ för att säkerställa en sådan flexibilitet vid avskrivningar med tanke på att företag inte i förväg kan veta vilka omständigheter som kommer att råda vid den tidpunkt då det väljer vilken avskrivningsmetod det ska tillämpa, i) att PCT inte har något särskilt utrymme för skönsmässig bedömning utöver det som motiveras av den allmänna principen om flexibilitet.

(175)

För det första erinrar kommissionen om att enligt fast rättspraxis bör medlemsstaterna motivera selektiva åtgärder (130). De argument som de grekiska myndigheterna och stödmottagaren har anfört fastställer inte hur en åtgärd som ger stödmottagaren ett utrymme för skönsmässig bedömning kan motiveras av skattesystemets logik. Kommissionen vidhåller därför sina preliminära slutsatser i beslutet att inleda förfarandet, nämligen att denna åtgärd inte kan motiveras av systemets natur och allmänna systematik.

(176)

Kommissionen konstaterar dessutom att den flexibilitet som ger stödmottagaren full frihet att välja hur den ska skriva av sina tillgångar inte kan anses utgöra en underliggande princip i skattesystemet som kan motivera åtgärden. I princip skulle detta leda till att åtgärden i sig anses utgöra det allmänna systemet och dess funktion skulle vara det mål som kan motivera åtgärden. Om ett sådant resonemang kunde tillämpas skulle ingen skatteåtgärd som ger utrymme för skönsmässig bedömning kunna klassificeras som statligt stöd. Alla argument som har anförts om att liknande bestämmelser gäller för andra offentliga infrastrukturkoncessionsavtal i Grekland kan inte anses motivera åtgärden (131). Denna åtgärd ger därför en selektiv fördel som inte kan motiveras av systemets logik eller allmänna systematik.

(177)

Enligt den allmänt tillämpliga lagstiftningen tas stämpelskatter ut på flera typer av skriftliga civil- och handelsrättsliga handlingar, däribland låne-, kredit- och biavtal. Enligt presidentdekretet om stämpelskatter (132), tas stämpelskatter ut i samband med en specifik skriftlig handling som fastställer en transaktion. Stämpelskatten är kopplad till själva handlingen. Därför är det upp till parterna att komma överens om vem som är skyldig att betala skatten. I praktiken innebär detta emellertid att det i fråga om låne-, kredit- och biavtal i första hand är låntagaren som är skyldig att betala de relevanta stämpelskatterna, eftersom borgenären har befogenhet att kräva betalning av denna. Införandet av mervärdesskatt som en allmän konsumtionsskatt i den grekiska rättsordningen genom lag 1642/1986 har medfört att flera stämpelskatter och omsättningsskatter har ersatts av mervärdesskatten (133).

(178)

Enligt artikel 16 i lag 1676/1986 och artikel 36 i lag 3220/2004 är låne- och kreditavtal, och därtill knutna biavtal som tillhandahålls av grekiska och utländska banker i Grekland eller som har en koppling till Grekland, dvs. som ingås och/eller genomförs i Grekland, ger upphov till skyldigheter som ska fullgöras i Grekland respektive omfattar säkerheter i Grekland, undantagna från stämpelskatt (territorialprincipen) (134). Enligt den befintliga lagen om stämpelskatt omfattas lån som ställs ut av andra företag än banker av stämpelskatt (135) om de inte har en koppling till Grekland eller utfärdas som obligationslån. Lån som överförs mellan andra företag än banker omfattas också av stämpelskatt (136), om det ursprungliga lånet omfattades av stämpelskatt.

(179)

Kommissionen konstaterar att lagstiftningen om stämpelskatter innehåller flera undantag, särskilt efter införandet av systemet med mervärdesskatt och/eller ersättningen av stämpelskatt med andra avgifter eller skatter. Det allmänna regelverk som reglerar denna åtgärd är dock fortfarande det grekiska stämpelskattesystemet, såsom detta såg ut vid tidpunkten för antagandet av den bestämmelse som är föremål för granskning. Att det finns undantag till detta system innebär inte att stämpelskattesystemet inte existerar, utan bara att varje undantag (137) måste bedömas separat.

(180)

Eftersom låneavtal, kreditavtal och biavtal med andra företag än banker som ingås och genomförs i Grekland, eller har en koppling till Grekland, (138) enligt det allmänna regelverket omfattas av stämpelskatter hade PCT i normala fall varit tvunget att betala stämpelskatter på denna typ av handlingar. På grundval av den bestämmelse som är föremål för granskning har PCT sluppit att betala de stämpelskatter som det normalt hade varit tvunget att betala för denna typ av handlingar. PCT har sluppit att betala de stämpelskatter som det normalt hade varit tvunget att betala för lån från varje annat företag än en bank, och särskilt för lån från sitt moderbolag Cosco (139).

(181)

Härigenom ges PCT en selektiv fördel jämfört med andra företag som befann sig i en jämförbar rättslig och faktisk situation. Denna fördel är lika med den stämpelskatt som PCT normalt hade varit tvunget att betala enligt de allmänt tillämpliga bestämmelserna.

(182)

De grekiska myndigheterna och PCT ifrågasätter inte att dessa lånetransaktioner är befriade från betalning av den stämpelskatt som i normala fall hade tagits ut. De hävdar dock att detta undantag ger PCT större flexibilitet när det gäller den finansiering som krävs för att fullgöra skyldigheterna enligt koncessionsavtalet utan att dra på sig ytterligare kostnader, om en sådan flexibilitet under särskilda omständigheter anses nödvändig. De hänvisar även till att PPA också omfattades av detta undantag inom ramen för sin koncession att driva hamnen i Pireus. Denna åtgärd bör betraktas som en del av en allmän åtgärd inom det grekiska skattesystemet, med syfte att underlätta finansiering av stora infrastrukturprojekt.

(183)

Som redan har konstaterats i fråga om de övriga åtgärderna är underlättandet av finansieringen av stora infrastrukturprojekt emellertid en aspekt som man måste ta hänsyn till vid bedömningen av huruvida ett statligt stöd är förenligt med den inre marknaden, men inte vid bedömningen av huruvida ett statligt stöd förekommer.

(184)

De grekiska myndigheterna och stödmottagaren hävdar dessutom att de två efterställda lånen på […] miljoner EUR och 54,8 miljoner EUR som Cosco beviljade PCT så att det kunde inleda sina investeringar i hamnen i Pireus inte omfattades av stämpelskatt enligt de allmänt tillämpliga bestämmelserna, eftersom a) de genomfördes utanför Grekland, b) de betalades in till ett bankkonto som PCT hade öppnat i en bank utanför Grekland, c) de betalades tillbaka av PCT via en banköverföring från PCT:s bank utanför Grekland. Till stöd för sin uppfattning överlämnade de en revisionsberättelse för PCT:s beskattningsår som bekräftade detta.

(185)

Kommissionen konstaterar för det första att den omständigheten att PCT inte betalade stämpelskatt på ovannämnda transaktioner inte bevisar att det inte heller skulle ha gjort detta enligt de allmänt tillämpliga bestämmelserna. I skatterevisionsberättelsen hänvisas specifikt till den bestämmelse som är föremål för granskning. De aktuella transaktionerna är dessutom identiska med liknande transaktioner där förvaltningsdomstolen i Aten fann (140) att territorialprincipen i lagen om stämpelskatt (141) inte hade iakttagits. I just det fallet ingicks låneavtalet med ett företag med hemvist i Grekland som låntagare och ett utländskt företag med hemvist utanför Grekland som långivare. Lånet undertecknades utanför Grekland. Långivaren satte in lånebeloppet på låntagarens bankonto i en bank utanför Grekland, och efter insättningen var den utländska banken skyldig att överföra lånebeloppet till låntagarens bankkonto i Grekland samma dag. Förvaltningsdomstolen i andra instans fann att detta lån hade samma rättsliga status som om det hade undertecknats i Grekland, och eftersom lånebeloppet direkt överfördes till Grekland utan att den utländska banken agerade mellanhand omfattades lånet följaktligen av stämpelskatt.

(186)

Samma scenario gäller även för de lån som Cosco beviljade PCT. Framför allt undertecknades låneavtalet utanför Grekland, lånebeloppen sattes in på PCT:s konto i HSBC i Luxemburg den 21 april 2009 och överfördes den 22 april 2009 till PCT:s konto i HSBC i Pireus. Enligt de upplysningar som de grekiska myndigheterna och PCT har lämnat använde PCT 50 miljoner euro exklusive mervärdesskatt som den garantiförbindelse som PCT var tvungen att tillhandahålla till PPA för att låneavtalet skulle träda i kraft (142). De faktiska omständigheterna i ovannämnda låneavtal är därför likvärdiga med omständigheterna i låneavtalen mellan Cosco och PCT. Även om lånet undertecknades utanför Grekland och sattes in på ett bankkonto utanför Grekland överfördes det sedan till PCT:s konto i Grekland, så att det kunde användas för att fullgöra koncessionsavtalet i Grekland. Enligt territorialprincipen i artikel 8 i lagen om stämpelskatt, såsom denna har tolkats av de grekiska domstolarna, borde stämpelskatt därför ha betalats för de aktuella låneavtalen i enlighet med de allmänt tillämpliga bestämmelserna. Kommissionen anser därför att PCT redan har fått en konkret ekonomisk fördel på grund av denna bestämmelse, och att bestämmelsen inte utgör en tillämpning av de allmänt tillämpliga bestämmelserna utan ett undantag från dessa.

(187)

De grekiska myndigheterna och stödmottagaren hävdar att detta domstolsbeslut inte är tillämpligt i PCT:s fall eftersom de faktiska omständigheterna i detta fall skiljer sig från omständigheterna i samband med PCT:s låneavtal. De hävdar att PCT kunde ha använt dessa lånebelopp utanför Grekland för sina egna syften. Dessutom hävdar de att beslutet har överklagats till den grekiska högsta förvaltningsdomstolen och att den grekiska förvaltningen tillämpar ett tolkningscirkulär (143) enligt vilket en sådan transaktion inte omfattas av stämpelskatt. Detta cirkulär har allmän giltighet och är bindande för den offentliga förvaltningen. Att ingen stämpelskatt betalades för dessa båda transaktioner utgör därför inte en avvikelse från de allmänt tillämpliga bestämmelserna.

(188)

Kommissionen konstaterar att ett tolkningscirkulär om tillämpningen av lagen om stämpelskatt inte kan anses ha företräde framför domstolsbeslut. Att det beslut som meddelades av förvaltningsdomstolen i andra instans i Aten har överklagats innebär inte att detta beslut inte är tillämpligt. De grekiska domstolarnas tolkning av territorialprincipen, som beskrevs ovan, (144) ligger dessutom i linje med nämnda beslut. Kommissionen konstaterar vidare att de faktiska omständigheterna i samband med PCT:s låneavtal är identiska och kommissionens slutsats är därför att PCT enligt de normalt tillämpliga bestämmelserna, såsom de grekiska domstolarna har tolkat dessa, är skyldigt att betala stämpelskatt. Mot bakgrund av denna tolkning ger den bestämmelse som är föremål för granskning helt klart PCT en fördel.

(189)

De grekiska myndigheterna hävdar att detta undantag är förenligt med det allmänna programmet för att successivt fasa ut stämpelskatt på de områden där lagstiftaren finner att undantag från stämpelskatt är en lämplig mekanism för att garantera att objektivt sett olika situationer behandlas olika i skattehänseende. Detta undantag gäller därför alla företag som genomför offentliga infrastrukturprojekt. Eftersom mekanismen tar hänsyn till projektens särdrag är den också proportionell. Den äventyrar inte stämpelskatteintäkter, eftersom flera andra alternativa typer av transaktioner, som också är undantagna stämpelskatt, i vilket fall som helst kan användas av sådana företag.

(190)

Kommissionen konstaterar att den successiva utfasningen av stämpelskatten inte kan tillämpas som en princip inom stämpelskattesystemet som motiverar den aktuella åtgärden, eftersom en sådan utfasning kan förväntas för alla låneavtal och inte bara för PCT:s. När det gäller de offentliga infrastrukturprojektens särdrag hänvisar kommissionen till sin analys i skälen 98–100 i detta beslut. Kommissionens slutsats är därför att de grekiska myndigheterna och PCT inte har lyckats visa att denna selektiva åtgärd motiveras av skattesystemets logik.

(191)

Enligt den gällande lagen om stämpelskatt omfattas lån som överförs mellan andra företag än banker också av stämpelskatt (145), om det ursprungliga lånet omfattades av stämpelskatt.

(192)

Enligt kommissionen ger artikel 2.9 PCT:s borgenärer, däribland dess moderbolag Cosco, en direkt fördel. Fördelen är lika med det belopp i stämpelskatt som PCT:s borgenärer i normala fall hade varit tvungna att betala, enligt de allmänt tillämpliga bestämmelserna, vid överlåtelsen av ett lån som rör det koncessionsavtal som ingåtts med PCT. Denna bestämmelse ger även PCT en indirekt fördel genom att det kan bli lättare för PCT att få ett lån.

(193)

Enligt de grekiska myndigheterna ställde Cosco ut två lån till PCT 2009, som enligt de grekiska myndigheterna och PCT betalades ut 2011. På grund av den bestämmelse som är föremål för granskning kan Cosco, som är PCT:s moderbolag, dra fördel av ett undantag från skyldigheten att betala stämpelskatt om det överförde dessa lån på andra företag. Enligt de grekiska myndigheterna och PCT har dessa lån redan betalats ut till PCT. Mot denna bakgrund har kommissionen inget skäl att tro att en sådan överföring ägde rum. Denna bestämmelse kan emellertid ge Cosco en selektiv fördel jämfört med PCT:s övriga borgenärer.

(194)

De argument som de grekiska myndigheterna och PCT har anfört när det gäller denna befrielse från stämpelskatt är samma argument som har anförts när det gäller befrielsen från stämpelskatt för lån till förmån för PCT. Mot denna bakgrund är kommissionens slutsats att det resonemang som kommissionen förde i samband med den befrielsen från stämpelskatt även gäller för denna åtgärd. Denna åtgärd är därför selektiv och kan inte anses motiverad av systemets natur eller allmänna systematik.

(195)

För denna åtgärd är referenssystemet det stämpelskattesystem som är tillämpligt på civil- och handelsrättsliga handlingar i Grekland. De bestämmelser som reglerar detta system har redan tagits upp i skälen 177 och 179 i detta beslut. Enligt bestämmelserna om stämpelskatter påförs stämpelskatter på de rättsliga handlingar som de bifogas till och inte den specifika beskattningsbara person som undertecknar dessa handlingar. Enligt ministercirkulär 44/1987 (146), som tolkar bestämmelserna om stämpelskatter efter de ändringar som infördes genom mervärdesskattesystemet, omfattas avtal, rättsliga handlingar eller transaktioner som omfattas av mervärdesskatt inte av stämpelskatt.

(196)

Enligt den allmänt tillämpliga lagstiftningen, såsom denna har tolkats och genomförts av de grekiska skattemyndigheterna, faller dessutom betalning av ersättning utanför tillämpningsområdet för mervärdesskatt och omfattas därför av stämpelskatt (147).

(197)

Enligt samma cirkulär omfattas aktiveringen av ett biavtal (säkerhet, garanti, inteckning, straffklausul eller varje annan form av säkerhet) som är kopplat till ett avtal som omfattas av mervärdesskatt, och därmed befriat från stämpelskatt, inte av en proportionell stämpelskatt. Om huvudavtalet emellertid omfattas av mervärdesskatt eller omfattas av en fast (och inte proportionell) stämpelskatt omfattas aktiveringen av ett biavtal till detta avtal också av en fast stämpelskatt.

(198)

Slutligen omfattas andra former av ersättning, t.ex. skadestånd eller internationellt avtalsbrott, av stämpelskatt.

(199)

De grekiska myndigheterna uppger att enligt bestämmelserna i den grekiska lagen om stämpelskatt omfattas skadestånd som betalas ut i Grekland av en stämpelskatt på 3,6 %. Utbetalning av ersättning till följd av en skadeståndsklausul i ett avtal omfattas av en stämpelskatt på 2,4 %.

(200)

I artikel 2.10 i ratificeringslagen angavs att varje form av ersättning som faller utanför tillämpningsområdet för mervärdesskattelagen som PPA enligt koncessionsavtalet ska betala till PCT är befriad från stämpelskatt.

(201)

Eftersom stämpelskatten enligt det allmänna regelverket påförs rättsliga handlingar och inte de specifika parterna i en transaktion, och eftersom PPA enligt lag var befriad från stämpelskatt (148) när ratificeringslagen antogs, skulle varje betalning av ersättning från PPA inom ramen för koncessionsavtalet falla utanför tillämpningsområdet för mervärdesskattelagen och omfattas av stämpelskatt och skulle PCT i enlighet med de allmänt tillämpliga bestämmelserna vara skyldigt att betala denna stämpelskatt. PCT skulle framför allt till följd av denna bestämmelse vara befriad från betalning av en fast stämpelskatt om en straffklausul i koncessionsavtalet aktiverades, liksom om PPA skulle betala skadestånd kopplat till koncessionsavtalet eller vid brott mot koncessionsavtalet. Som de grekiska myndigheterna och stödmottagaren uppger skulle PCT till följd av denna bestämmelse dessutom, med tanke på att PPA vid den aktuella tidpunkten var befriad från skyldigheten att betala stämpelskatt för transaktioner som rör tredje parters utförande av arbeten för dess räkning, även vara befriad från varje skyldighet att betala stämpelskatt som följer av de avtal som det har ingått med PPA och som omfattas av stämpelskatt. Det aktuella undantaget får därför till följd att PCT befrias från skyldigheten att betala stämpelskatter i sådana fall, vilket helt klart ger PCT en selektiv fördel.

(202)

De grekiska myndigheterna och PCT hävdar att när betalningen av ersättning har ett orsakssamband med avtal som omfattas av mervärdesskattesystemet enligt en skadeståndsklausul (”straffklausul”) i avtalet omfattas en sådan betalning inte av stämpelskatt. Detta beror på att en sådan skadeståndsklausul betraktas som ett biavtal som är befriat från stämpelskatt när huvudavtalet omfattas av mervärdesskatt. Eftersom koncessionsavtalet omfattas av mervärdesskatt är varje betalning enligt en straffklausul i koncessionsavtalet befriad från stämpelskatt i enlighet med de allmänt tillämpliga bestämmelserna.

(203)

Kommissionen konstaterar att enligt det allmänna regelverket tas inte någon proportionell stämpelskatt ut vid aktiveringen av en straffklausul i ett avtal som omfattas av mervärdesskatt. I sådana fall påförs emellertid en fast stämpelskatt enligt samma cirkulär som de grekiska myndigheterna har åberopat. Om PPA skulle bli tvungen att betala ersättning på grund av aktiveringen av en straffklausul i koncessionsavtalet, till följd av den bestämmelse som är föremål för granskning, skulle PCT inte vara skyldigt att betala den tillämpliga fasta stämpelskatten. Bestämmelsen ger därför PCT en selektiv fördel.

(204)

De grekiska myndigheterna och PCT uppger också att betalningen av andra typer av ersättning, dvs. skadestånd eller ersättning för internationella avtalsbrott, omfattas av stämpelskatt. I så mening inför artikel 2.10 ett undantag beträffande dessa andra typer av ersättningar. Enligt de grekiska myndigheterna och PCT är detta undantag en del av det allmänna systemet och syftar till att hantera offentliga infrastrukturkoncessioners objektivt sett olika egenskaper/särdrag. Det rör sig därför inte om någon verklig åtskillnad eller selektivitet.

(205)

Kommissionen konstaterar att de grekiska myndigheterna och PCT bekräftar att i de fall där PPA var skyldigt att betala ersättning till PCT på grund av skador som det lidit i samband med koncessionsavtalet och/eller brott mot avtalet, skulle PCT, på grund av den bestämmelse som är föremål för granskning, inte ha varit skyldigt att betala den stämpelskatt som det normalt hade varit tvunget att göra. Denna bestämmelse ger därför PCT en fördel som är lika med den stämpelskatt som det hade varit tvunget att betala under sådana omständigheter och som det är befriat från. När det gäller argumenten beträffande det allmänna systemet för offentliga infrastrukturprojekt hänvisar kommissionen till sin analys i skälen 92–97 och 107. Kommissionen anser framför allt att en åtgärd som är tillämplig på företag som ansvarar för offentliga infrastrukturprojekt endast gäller för en viss kategori av företag och därför är selektiv.

(206)

De grekiska myndigheterna och PCT hävdar att detta undantag är förenligt med det allmänna programmet för att successivt fasa ut användningen av stämpelskatt och med likabehandlingsprincipen, eftersom undantaget är den mekanism som ser till att offentliga infrastrukturprojekts särdrag hanteras på lämpligt sätt i skattehänseende. Kommissionen kan inte godta att dessa ”syften” rättfärdigar den aktuella åtgärden och hänvisar till sin analys i skälen 189 och 190 om befrielsen från skyldigheten att betala stämpelskatt på PCT:s lån.

(207)

De grekiska myndigheterna och PCT hävdar dessutom att detta undantag är förenligt med likabehandlingsprincipen. Framför allt eftersom PCT utan detta undantag, och med tanke på PPA vid tidpunkten för antagandet av ratificeringslagen var befriat från skyldigheten att betala stämpelskatt på transaktioner beträffande arbete som utförts av andra personer för dess räkning, hade varit tvunget att betala stämpelskatt varje gång en sådan skyldighet följer av ett avtal som det har ingått med PPA.

(208)

Som redan påpekades i beslutet att inleda förfarandet (149) innebär emellertid den omständigheten att PPA eventuellt är befriade från skyldigheten att betala stämpelskatter inte att ett sådant undantag till förmån för PCT motiveras av skattesystemets natur.

(209)

Kommissionen konstaterar att lag 4152/2013 upphäver denna bestämmelse. Den selektiva fördelen för PCT är därför endast av historisk karaktär.

(210)

Lagstiftningsdekret 2687/1953 gör det möjligt för den grekiska förvaltningen att bevilja särskilt förmånliga villkor till ett företag som importerar utländskt kapital för att göra en ”produktiv investering”. För att företaget ska kunna ta del av dessa förmånliga villkor måste det ansöka till ministeriet för den nationella ekonomin. Efter företagets ansökan utfärdar en särskild kommitté ett yttrande efter att ha bedömt

(211)

Efter detta yttrande lägger ansvarig minister, beroende på hur viktig investeringen anses vara, fram ett förslag till ett oåterkalleligt presidentdekret eller antar ett ministerbeslut som godkänner importen av utländskt kapital enligt de särskilda villkor som fastställs i detta och beviljar förmånliga villkor som inte kan återkallas (150).

(212)

I det presidentdekret/ministerbeslut som antas för ett visst företag kan följande skattelättnader beviljas (151):

(213)

Enligt lagstiftningsdekretet är de tillgångar som tillhör företag som bildas eller vars kapital kraftigt ökas (154) med hjälp av utländskt kapital enligt detta dekret undantagna från statlig tvångsexpropriering, liksom från rekvisition av tillgångar (155). Slutligen finns det en särskild bestämmelse som fastställer principen om att ingen retroaktiv skatt får påföras något företag som omfattas av lagstiftningsdekretet (156).

(214)

Eftersom det skydd som ges genom lagstiftningsdekret 2687/1953 kan variera beroende på vilka åtgärder som i varje enskilt fall fastställs för de företag som omfattas av ett sådant ”skydd”, och de undantag som kan beviljas PCT med stöd av detta dekret har fastställts på ett indikativt sätt i dekretet, kan det allmänna referenssystemet innehålla de olika skatteåtgärder som stödmottagaren kan gynnas av när förvaltningen väl antar det särskilda system som PCT kan komma att begära.

(215)

De grekiska myndigheterna och PCT hävdar att eftersom detta dekret har utfärdats som en lag som enligt konstitutionen har företräde framför andra lagar kan det inte anses utgöra en ”särskild” åtgärd som kan jämföras med det ”allmänna” regelverket. När detta dekret antogs och gavs företräde framför andra lagar existerade inte ens större delen av det nationella regelverk som kommissionen använder som referenssystem. Det ”referenssystem” som ska beaktas är därför den grekiska konstitutionen och lagstiftningsdekret 2687/1953, som i sig är en allmän åtgärd. Kommissionen har dessutom känt till dess existens ända sedan Greklands EU-anslutning.

(216)

De grekiska myndigheterna och PCT hävdar dessutom att det särskilda systemet för att skydda utländska investeringar är en allmän åtgärd som gäller för alla utländska investeringar som uppfyller vissa objektiva tillämpningskriterier. De hävdar vidare att logiken bakom dekretet var behovet av att a) erkänna att utländska investeringar under rådande omständigheter i Grekland var utsatta för särskilda risker och utmaningar och därför behövde särskild behandling för att uppfylla målet att locka till sig sådana investeringar och b) hantera detta på lämpligt sätt.

(217)

De grekiska myndigheterna och PCT hävdar dessutom att kommissionsledamot Tajanis svar (157) beträffande detta dekret endast uteslöt de nya åtgärderna på tullavgiftsområdet och inte de åtgärder som utgjorde statligt stöd. Enligt de grekiska myndigheterna och PCT är det uppenbart att tillämpningen av detta dekret än så länge inte har gett upphov till något nytt olagligt statligt stöd, eftersom dekretet redan var i kraft när Grekland blev EU-medlem och har fortsatt att tillämpas utan ändringar. Dessutom har kommissionen än så länge inte vidtagit några åtgärder för att ifrågasätta detta dekrets laglighet i förhållande till EU-rätten.

(218)

Kommissionen konstaterar att det aktuella lagstiftningsdekretet inte kan anses utgöra ett giltigt referenssystem. Även om det stämmer att detta dekret existerade före Greklands EU-anslutning innebär detta inte att detta dekret har företräde framför fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och bestämmelserna om statligt stöd i detta fördrag. När Grekland blev EU-medlem var landet tvunget att ansluta sig till ”gemenskapens regelverk” och var framför allt tvunget att respektera fördragets bestämmelser om statligt stöd. Om Grekland använder detta dekret för att bevilja vissa företag särskilda fördelar måste det därför först anmäla detta till kommissionen så att kommissionen kan bedöma stödet i enlighet med bestämmelserna om statligt stöd och eventuellt godkänna det i enlighet med bestämmelserna i fördraget (158).

(219)

Dekretet ger dessutom den grekiska förvaltningen ett stort mått av frihet (159) att fastställa vilka villkor och fördelar som ska beviljas de enskilda företag som tillämpar dekretet. Särbehandlingen av utländska investeringar i Grekland i syfte att främja dessa är redan i sig ett selektivt inslag. Samtidigt eftersträvas ett allmänt politiskt mål och inte ett skatteändamål. Ett giltigt referenssystem för selektivitetsbedömningen kan enbart grundas på beskattningsprinciper. Allmänna politiska mål ligger utanför ett skattesystem, vilket redan påpekades i skälen 92–94 i detta beslut. Sådana mål kan således inte anses vara syftet med ett referenssystem för att bedöma huruvida en åtgärd är selektiv.

(220)

Artikel 3 i lag 3755/2009 gör det möjligt för PCT att ansöka om det skydd som föreskrivs i ovannämnda lagstiftningsdekret. Denna bestämmelse får till följd att den grekiska förvaltningen på begäran av PCT kan bevilja PCT flera selektiva fördelar. Dessa fördelar består främst av skatter som PCT enligt normala bestämmelser hade varit tvunget att betala och som det tack vare denna bestämmelse är befriad från. Undantag från andra rättsliga inskränkningar (tvångsexpropriering, rekvisition av tillgångar, tillstånd att rekrytera utländsk personal och exportera deras ersättning, tillstånd att repatriera lån eller aktiekapital) kan i framtiden också ge PCT en fördel. Att PCT, enligt de grekiska myndigheterna, faktiskt ännu inte har beviljats dessa fördelar undanröjer inte det faktum att den bestämmelse som är föremål för granskning ger PCT rätt att begära och få rätt att utnyttja de privilegier som anges i dekretet.

(221)

När det gäller åtgärden till förmån för PCT har de grekiska myndigheterna inte anfört några ytterligare argument utöver de argument som de ursprungligen anförde. Kommissionen vidhåller därför sin slutsats beträffande denna åtgärds selektiva karaktär (160).

(222)

Som redan påpekats (161) innebär den omständigheten att en åtgärd kan ha ett allmänt politiskt mål inte att den inte är selektiv, men att den kan anses förenlig med den inre marknaden om vissa villkor är uppfyllda (162).

(223)

Oberoende av vilken karaktär som det system som föreskrivs i lagstiftningsdekretet har (163) kan tillämpningen av dekretet i ett enskilt fall medföra en selektiv fördel (164), eftersom varje beslut av den grekiska förvaltningen kan avvika från de allmänna skattebestämmelserna och ge PCT en fördel. Enligt meddelandet om skattestöd (165) ger ett sådant resultat upphov till presumtion om statligt stöd och måste analyseras i detalj. Mot denna bakgrund anser kommissionen att den aktuella bestämmelsen ger PCT en selektiv fördel som kommer att förverkligas om PCT väljer att utnyttja denna möjlighet.

(224)

De grekiska myndigheterna hävdar att det särskilda system som föreskrivs i detta dekret syftade till att locka till sig utländskt kapital och underlätta återuppbyggnaden av landet efter andra världskriget och inbördeskriget på 1940-talet. Med tanke på dess betydelse för den grekiska ekonomiska utvecklingen anges i artikel 107 i den grekiska konstitutionen att detta dekret har företräde framför vanliga lagar. Detta gjordes för att garantera att utländska kapitalinvesterare skyddas mot de ständiga förändringar i den grekiska skattelagstiftningen som missgynnar utländska investeringar. Syftet med detta system, nämligen att skydda den grekiska ekonomiska utvecklingen, kan dock inte motivera åtgärdens selektiva karaktär, utan kan bara beaktas vid bedömningen av huruvida stödet är förenligt med den inre marknaden.

(225)

Kommissionen konstaterar också att eftersom denna skyddsordning som på begäran kan beviljas PCT skulle beviljas på skönsmässig grund kan den inte motiveras av skattesystemets natur eller allmänna systematik (166).

(226)

Den aktuella bestämmelsen ger därför PCT en selektiv fördel som inte kan motiveras av systemets natur eller allmänna systematik.

(227)

Skulle kommissionen anse att tillämpningen av detta dekret är att betrakta som statligt stöd hävdar de grekiska myndigheterna och PCT att stödet bör betraktas som befintligt stöd.

(228)

Kommissionen konstaterar att bestämmelsen till förmån för PCT antogs 2009 och inte före Greklands anslutning till EU. Bestämmelsen ger PCT rätt att ansöka om och få rätt att utnyttja denna särskilda ordning. När PCT väl har lämnat in en ansökan måste ett presidentdekret eller ett ministerbeslut antas för att fastställa vilka särskilda fördelar PCT ska få. En särskild tillämpning av dekretet på PCT:s begäran får således till följd att det konkreta genomförandet av åtgärderna sker samtidigt som handlingen som beviljar stödet antas. Slutsatsen är därför att denna åtgärd till förmån för PCT utgör nytt stöd.

(229)

De klagomål som inkommit i detta ärende hänvisade till ett undantag som PCT getts när det gäller bestämmelserna om tvångsexpropriering. I den lag som ratificerade koncessionsavtalet nämndes inget sådant undantag. De grekiska myndigheterna och PCT uppger att inget sådant undantag beviljades och kommissionen har inget skäl att misstänka att detta inte stämmer. Kommissionen anser därför att PCT inte beviljades denna typ av fördel.

(230)

Huvudargumentet för ovannämnda skatteåtgärder är att de behövs för att stödja stora offentliga infrastrukturprojekt genom att garantera ett tydligt, flexibelt och stabilt skattesystem för de företag som genomför dessa projekt i Grekland. Till stöd för sin uppfattning hänvisar de grekiska myndigheterna och PCT till ett antal kommissionsbeslut där kommissionen ansåg att det inte förekom något statligt stöd i samband med finansieringen av stora infrastrukturkoncessionsavtal som innehåller liknande undantag från skatteplikt.

(231)

Kommissionen har granskat de argument som anförts och kommit fram till följande slutsatser:

(232)

För det första är denna typ av argument enligt fast rättspraxis (167) irrelevant för bedömningen av huruvida kommissionens beslut är lagligt. Varje ärende bör bedömas på grundval av artikel 107.1 i EUF-fördraget, och på sina egna meriter. Som påpekades i skäl 107 i detta beslut innebär hur som helst det faktum att liknande åtgärder förekommer i andra stora infrastrukturkontrakt bara att dessa åtgärder är tillämpliga på en viss kategori av företag och följaktligen är selektiva.

(233)

I alla händelser avsåg alla beslut som de grekiska myndigheterna och PCT har hänvisat till olika situationer.

(234)

Kommissionen anser dessutom att slutsatsen i det ärende som rörde Atens internationella flygplats (168) inte är tillämplig i det aktuella ärendet. I det ärendet var den verksamhet som fick stöd varken ekonomisk eller avreglerad och därför förekom inte något statligt stöd. I det aktuella ärendet har den grekiska staten däremot själv öppnat upp tillhandahållandet av hamninfrastrukturtjänster för konkurrens genom att upphandla den del av hamnen som är föremål för koncessionsavtalet. Resonemanget om ”ingen avreglering” i det gamla beslutet är därför inte tillämpligt i detta ärende.

(235)

När det gäller de ärenden som rörde Atens ringled och motorvägsbron mellan Rio och Antirrio konstaterar kommissionen att även om en sammanfattning av de tillämpliga skattebestämmelserna ingick i beskrivningen av det statliga stödet i samband med dessa projekt tog kommissionen inte uttryckligen ställning till dessa bestämmelser, utan gjorde bara en bedömning av huruvida det statliga stödet för projektet var begränsat till vad som var absolut nödvändigt, samt huruvida det anbudsförfarande som genomfördes resulterade i ett marknadsmässigt pris. I merparten av de andra besluten (169) hänvisar man inte ens till skattebefrielser till förmån för koncessionshavare (och än mindre till att dessa skulle motiveras av skattesystemets logik) utan gör bara en bedömning av huruvida anbudsförfarandet var tillräckligt öppet, icke-diskriminerande och grundades på det lägsta priset. Att kommissionen mottog de relevanta koncessionsavtalen som hänvisade till flera undantag från skatteplikt under anmälningsperioden innebär inte att kommissionen granskade dem ur ett statsstödsperspektiv eller har tagit ställning till dessa specifika åtgärder. Enligt EU-domstolens rättspraxis ska kommissionen tydligt och uttryckligen ta ställning till åtgärder för att stödmottagarna ska kunna anse att dessa åtgärder inte utgör statligt stöd. Kommissionens tystnad innebär inte att dessa åtgärder godkändes (170).

(236)

Enligt samma resonemang innebär inte heller det faktum att kommissionen i beslutet om bredbandsutvecklingen på den grekiska landsbygden (171) anförde lagen om offentlig-privata partnerskap som rättslig grund, som innehåller liknande bestämmelser, att kommissionen implicit gjorde en bedömning av dessa bestämmelser. Ärendet beträffande den nedsänkta tunneln i Thessaloniki (172) förefaller slutligen inte vara relevant eftersom skatteåtgärderna i detta ärende inte heller ingick i bedömningen och de vinnande budgivarna i vilket fall som helst avstod från att utnyttja den möjlighet till driftsstöd som angavs i upphandlingshandlingarna.

(237)

De grekiska myndigheterna och PCT hävdar dessutom att kommissionen har vidhållit sin uppfattning när det gäller bedömningen av dessa ärenden efter att den i december 2013 utfärdade sina beslut om statligt stöd beträffande ändringar av fyra sådana projekt (173). Kommissionen konstaterar att dessa beslut inte ens nämner några skattebestämmelser, eftersom syftet med besluten är ett annat, och än mindre innehåller en bedömning från kommissionens sida.

(238)

Mot bakgrund av ovanstående kan kommissionen inte anses ha ”godkänt” liknande bestämmelser vid en tidigare tidpunkt och ett sådant ”godkännande” kan inte åberopas av stödmottagaren för att hävda att det inte förekommer något statligt stöd (174).

(239)

Kommissionens slutsats är därför att de åtgärder som granskats ovan (med undantag av åtgärden i punkt 5.3.9) utgör selektiva fördelar som inte motiveras av skattesystemets natur och allmänna systematik.

(240)

Ovannämnda åtgärder som utgör selektiva åtgärder kan utgöra statligt stöd om de snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen och om de påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Enligt fast rättspraxis anses en selektiv fördel som staten beviljat snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen om den troligen förbättrar mottagarens konkurrensposition jämfört med andra företag som denne konkurrerar med (175). En snedvridning av konkurrensen i den mening som avses i artikel 107 i EUF-fördraget antas således föreligga så snart som staten beviljar en ekonomisk fördel till ett företag inom en avreglerad sektor där det förekommer eller skulle kunna förekomma konkurrens (176).

(241)

Eftersom den grekiska staten har gjort en internationell upphandling av den koncession som tilldelades Cosco har den öppnat upp hamnmarknadstjänsterna för konkurrens. Eftersom olika företag från flera medlemsstater kan konkurrera om tilldelningen av hamnkoncessioner kan beviljandet av särskilda skattefördelar till PCT som inte alla tänkbara kandidater hade tillgång till vid tidpunkten för upphandlingen i varje fall potentiellt kunna snedvrida konkurrensen.

(242)

Redan när PCT tog över koncessionsavtalet hade hamnen i Pireus stor kapacitet (1,6 miljoner TEU-enheter) och ansågs konkurrera med andra EU-hamnar (177). Till exempel kan hamnen i Thessaloniki, hamnen i Constanța i Rumänien, hamnen i Koper i Slovenien och flera hamnar i Italien anses utgöra direkta eller åtminstone potentiella konkurrenter till PCT. Enligt koncessionsavtalet ska containerterminalens pir II och pir III exploateras av PCT och dessa beräknas nå en mycket stor kapacitet (upp till 3,7 miljoner TEU-enheter) fram till 2015. Skapandet av ny kapacitet, som har underlättats av den aktuella åtgärden, skulle kunna påverka både konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna, eftersom olika hamnar i flera medlemsstater kan ha samma kunder som PCT och åtminstone potentiellt konkurrerar med PCT.

(243)

Kommissionen konstaterar dessutom att terminaler för omlastning av containrar, som stödmottagarens, är mycket mer konkurrensutsatta, inklusive från tredjeländer (i Medelhavsområdet). På grund av denna investering har Cosco exempelvis koncentrerat den sjöfart som det bedriver i Medelhavet till hamnen i Pireus i stället för till de italienska och spanska omlastningshamnar som företaget tidigare använde. PCT konkurrerar med andra EU-hamnar och kommer att stärka sin ställning på marknaden de kommande åren.

(244)

Eftersom de aktuella skatteåtgärderna säkrade ytterligare likviditet till PCT, särskilt under byggprojektets första stadier, hjälpte åtgärderna Cosco att utöka sin verksamhet på EU-marknaden för hamntjänster och stärkte potentiellt dess konkurrensposition på marknaden.

(245)

Av ovanstående följer att de aktuella åtgärderna sannolikt kommer att påverka handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen. Enligt EU-domstolens rättspraxis räcker det att slå fast att det aktuella stödet sannolikt kommer att påverka handeln och hotar att snedvrida konkurrensen (178). Mot bakgrund av ovanstående anser kommissionen inte att det är nödvändigt att ytterligare definiera den exakta omfattningen av tjänsterna eller den geografiska marknaden eller i detalj analysera dess uppbyggnad och tillhörande konkurrensförhållanden (179).

(246)

När det gäller PCT:s argument om att skatteåtgärdernas påverkan på konkurrensen och handeln kräver en granskning av de motsvarande skattesystem som tillämpas på de relevanta marknaderna, konstaterar kommissionen att det av fast rättspraxis (180) följer att den omständigheten att en medlemsstat genom ensidiga åtgärder försöker anpassa konkurrensvillkoren i en viss näringssektor till de villkor som gäller i andra medlemsstater inte kan frånta dessa åtgärder deras karaktär av stöd.

(247)

Mot bakgrund av ovanstående är kommissionens slutsats att alla skatteförmåner som beviljats PCT utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget med undantag av det påstådda undantaget från de allmänna bestämmelserna om tvångsexpropriering.

(248)

De grekiska myndigheterna och PCT hävdar att stödåtgärderna bör anses vara förenliga med den inre marknaden med stöd av artikel 107.3 a och 107.3 c i EUF-fördraget samt med EU:s bestämmelser om regionalstöd.

(249)

Kommissionen konstaterar att PCT tilldelades juridisk rätt att använda sig av stödåtgärderna genom offentliggörandet i den grekiska officiella tidningen av den lag som innehöll åtgärderna, dvs. den 30 mars 2009 (182). Kommissionen kommer således att bedöma åtgärderna på grundval av regionalstödsriktlinjerna för 2007–2013, som var tillämpliga i mars 2009.

(250)

Kommissionen konstaterar att de stödåtgärder som är föremål för granskning består av skatteförmåner utan tak som inte kan anses utgöra investeringsstöd utan driftsstöd i den mening som avses i regionalstödsriktlinjerna. Enligt regionalstödsriktlinjerna för 2007–2013 får undantagsvis och i ett mycket begränsat antal fall driftsstöd användas (183) i regioner som omfattas av undantaget i artikel 107.3 a i EUF-fördraget. Hamnen i Pireus är belägen i regionen Attika, en region som i mars 2009 hade rätt till regionalstöd enligt artikel 107.3 a i EUF-fördraget i dess egenskap av en region som har en ”statistisk effekt” (184). Kommissionen måste därför bedöma huruvida stödåtgärderna är förenliga med de villkor för driftsstöd som anges i regionalstödsriktlinjerna. Enligt regionalstödsriktlinjerna får driftsstöd beviljas under förutsättning att det är motiverat på grundval av stödets art och dess bidrag till den regionala utvecklingen, och under förutsättning att dess nivå står i förhållande till de handikapp som det är avsett att kompensera för. Driftsstöd bör dessutom i princip ges för i förväg fastställda stödberättigande utgifter eller kostnader (185) och begränsas till en viss andel av dessa kostnader. Stödet måste dessutom vara tillfälligt och minskas över tid och bör fasas ut när de berörda regionerna på allvar närmar sig de rikare delarna av EU.

(251)

Kommissionen konstaterar att med tanke på stödets karaktär och det handikapp som det försöker åtgärda kan i princip tillfälligt stöd inte avhjälpa sådana handikapp eftersom det är högst osannolikt att beviljandet av driftsstöd till ett företag skulle avhjälpa samtliga handikapp. Den motivering som de grekiska myndigheterna och PCT har anfört till stöd för åtgärderna, dvs. utvecklingen och moderniseringen av containerterminaler inom sjötransportsektorn genom att skapa rättssäkerhet inom ramen för den skatteordning som ska tillämpas på stora investeringsprojekt, kan dessutom inte anses utgöra sådana handikapp i den berörda regionen som måste avhjälpas. Även om kommissionen i detta fall skulle godta att en sådan motivering är relevant saknas dessutom på förhand fastställda stödberättigande utgifter i samband med sådana handikapp och följaktligen stödbelopp. Stödåtgärderna minskas dessutom inte över tid och var inte tänkta att fasas ut när regionen Attika skulle bli en ”c”-region den 1 januari 2011 (186). Stödåtgärderna kan därför inte anses utgöra förenligt stöd enligt regionalstödsriktlinjerna för 2007–2013.

(252)

I sitt meddelande Hållbara framtida transporter: ett integrerat, teknikstyrt och användarvänligt transportsystem (187) framhöll kommissionen att utvecklingen av hamnar och intermodala terminaler utgör nyckelfaktorer för att skapa intelligenta och integrerade logistiksystem i EU. I sitt meddelande Strategiska mål och rekommendationer för EU:s sjöfartspolitik fram till 2018 (188) framhåller kommissionen att tillhandahållandet av ny hamninfrastruktur, och förbättring av den befintliga kapaciteten, är viktigt för att se till att EU-hamnarna kan fungera som effektiva knutpunkter.

(253)

Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1315/2013 (189) bör det transeuropeiska transportnätet helst byggas ut genom en struktur på två nivåer, som består av ett övergripande nät och ett stomnät. Det övergripande nätet utgör grundnivån för det nya TEN-T. Det består av alla befintliga och planerade transportinfrastrukturer som uppfyller kraven i förordningen om TEN-T. Stomnätet bör utgöra grundstommen i utvecklingen av ett hållbart och multimodalt transportnät och bör stimulera utbyggnaden av hela det övergripande nätet samt bör finnas på plats senast 2030. Hamnen i Pireus är en av de hamnar som ingår i EU:s övergripande nät.

(254)

Hamnen i Pireus är en av de största och viktigaste hamnarna i Medelhavet och driften av hamnen är central för utvecklingen av Greklands ekonomi och viktig för utvecklingen av EU:s transportpolitiska mål. Den investering som PCT gjorde har förvandlat en del av hamnen i Pireus till en modern havscontainerterminal genom att öka effektiviteten, lagringskapaciteten, förmågan att ta emot en ny generation fraktfartyg och samtrafikförmågan. Enligt koncessionsavtalet förväntas kapaciteten öka från åtminstone 300 000 TEU-enheter under koncessionsperiodens första år till åtminstone 3 700 000 TEU-enheter efter koncessionsperiodens åttonde år. Investeringar i hamninfrastruktur med inslag av statligt stöd kan därför anses bidra till ett mål av allmänt intresse.

(255)

Enligt kommissionens beslutspraxis på området anses stödet nödvändigt om det kan styrkas att det inflöde av nettointäkter som investeringsprojektet genererar inte är tillräckligt för att ersätta investerarens investeringskostnader. Om dessa intäkter inte är tillräckligt stora skulle projektet i princip inte ha genomförts av en privat investerare utan offentligt stöd och statligt stöd anses då nödvändigt.

(256)

De grekiska myndigheterna och stödmottagaren hävdar att stödåtgärderna var nödvändiga eftersom PCT:s projektfinansiering utan stödåtgärderna hade varit betydligt mer betungande och kunde potentiellt ha äventyrat genomförandet av projektet.

(257)

Kommissionen har konsekvent ansett att hamninfrastrukturprojekt behöver stora kapitalinvesteringar som bara kan återvinnas på mycket lång sikt och vars ekonomiska lönsamhet inte alltid kan garanteras utan offentligt stöd. I detta ärende hade PPA, den upphandlande myndighet som utlyste anbudsförfarandet för att välja ut koncessionshavaren för hamnen i Pireus, emellertid redan uppskattat att projektets ekonomiska lönsamhet var garanterad, vilket framgår av det faktum att enligt upphandlingshandlingarna skulle den utvalda stödmottagaren själv bekosta hela investeringen. Dessutom åtog sig PCT att utvidga pir II och uppföra pir III genom att själv bära alla investeringskostnader förknippade med detta projekt. När PCT lämnade in det anbud som PPA godtog uppskattade PCT att dess investering i hamnen i Pireus skulle bli lönsam utan att det skulle behöva tillgripa statligt stöd, eftersom PCT annars inte hade lämnat in anbudet eller lämnat in det med en reservation om att projektet inte skulle bli lönsamt om PCT inte gavs en särskild behandling i skattehänseende. Att Cosco planerade att förvandla hamnen i Pireus till den första containerterminalen i Medelhavet visar denna hamns potential och investeringsprojektets lönsamhet, vilken aldrig ifrågsattes (190). De åtgärder som är föremål för granskning kan därför inte anses vara nödvändiga för att garantera att investeringsprojektet blir ekonomiskt lönsamt.

(258)

Att China Development Bank inväntade antagandet av ratificeringslagen bevisar inte att stödåtgärderna var nödvändiga. Med tanke på att det i enlighet med grekisk lagstiftningspraxis var nödvändigt att i lag godkänna koncessionsavtalet skulle varje bank ha inväntat antagandet av ratificeringslagen, utan att detta specifikt har något att göra med beviljandet av de åtgärder som är föremål för granskning. Det skydd som Europeiska investeringsbanken har begärt mot allmänna eller diskriminerande lagändringar bevisar inte heller att stödet var nödvändigt.

(259)

PCT påbörjade själva byggarbetet först efter det att koncessionsavtalet hade ratificerats i lag. Detta hänger emellertid också samman med att alla liknande offentliga kontrakt måste ratificeras i lag. I vilket fall som helst hade varje företag som hade befunnit sig i PCT:s situation inväntat ratificeringen av avtalet. Dessutom hade Cosco redan åtagit sig att genomföra projektet när det lämnade in sitt anbud och detta skedde före antagandet av den handling som beviljade stödet, dvs. ratificeringslagen. När anbudet väl hade lämnats in visste Cosco att det hade en lagstadgad skyldighet att genomföra investeringen om PPA valde ut detta företag som den vinnande budgivaren.

(260)

Dessutom åberopade stödmottagaren aldrig att det fanns en finansieringslucka som behövde täppas till med hjälp av de åtgärder som är föremål för granskning. Att PCT endast kvantifierade stödbeloppen efter det att kommissionen hade inlett det formella granskningsförfarandet, dvs. nästan fem år efter undertecknandet av koncessionsavtalet, visar att PCT inte tog någon hänsyn till stödbeloppet i sin affärsplan, och särskilt när Cosco beslutade sig för att genomföra investeringen. När det gäller de kommissionsbeslut som stödmottagaren åberopar, där kommissionen godkände oanmält stöd i ärenden där stödet inte i förväg hade kvantifierats, konstaterar kommissionen att de omnämnda ärendena inte är tillämpliga i det aktuella fallet, eftersom de inte rör finansiering av hamninfrastruktur, där en särskild finansieringslucka måste fastställas även för en efterhandsbedömning av stödets förenlighet. Detta stöd kan följaktligen inte anses vara nödvändigt för att genomföra projektet, eftersom PCT i vilket fall som helst hade genomfört det.

(261)

Som redan påpekats består den åtgärd som är föremål för granskning i vilket fall som helst av skatteförmåner utan tak som utgör sådant driftsstöd som normalt är förbjudet. Sådant stöd kan bara accepteras under exceptionella och särskilt fastställda förhållanden. Inom ramen för bedömningen av huruvida finansieringen av hamninfrastrukturprojekt är förenlig med den inre marknaden med stöd av artikel 107.3 c i EUF-fördraget kan denna typ av stöd inte anses vara förenligt.

(262)

Stödmottagaren hävdar att marknadsmisslyckandet i detta fall utgörs av behovet av att garantera stabilitet, rättssäkerhet och flexibilitet inom skatteregelverket för fullgörandet av koncessionsavtalet. I detta avseende konstaterar kommissionen att i enlighet med fast praxis kan behovet av att garantera stabilitet, rättssäkerhet och flexibilitet inte anses utgöra ett marknadsmisslyckande, eller en giltig grund för stödåtgärders förenlighet. Dessutom, vilket är ännu viktigare, avskräckte avsaknaden av ett sådant ”regelverk” inte Cosco från att investera i hamnen i Pireus. Kommissionen anser därför att målet att garantera stabilitet, rättssäkerhet och flexibilitet inte kan styrka att de stödåtgärder som är föremål för granskning är nödvändiga eller har en stimulanseffekt.

(263)

Mot bakgrund av ovanstående anser kommissionen att de stödåtgärder som har beviljats PCT inte var nödvändiga, eftersom det inte har styrkts att Cosco inte skulle ha genomfört projektet utan dessa åtgärder. Stödåtgärderna utgör således driftsstöd som gör att PCT slipper kostnader som under normala förhållanden skulle ha belastat företaget och åtgärderna kan därför inte förklaras förenliga med den inre marknaden. Mot bakgrund av denna slutsats anser kommissionen att det inte är nödvändigt att pröva om de övriga villkoren i artikel 107.3 c i EUF-fördraget (om proportionalitet och snedvridning av konkurrensen) är uppfyllda för att komma fram till att stödåtgärderna är oförenliga med den inre marknaden.

(264)

Den kvantifiering av stödet som gjordes av de grekiska myndigheterna och stödmottagaren grundades på de hypotetiska antagandena i PCT:s affärsplan 2009. Dessa antaganden kan därför inte ligga till grund för den exakta kvantifieringen av stödbeloppen.

(265)

I brist på tillförlitliga uppgifter från de grekiska myndigheterna fastställs därför inte det exakta stödbelopp som PCT har mottagit för var och en av åtgärderna. Kommissionen anser emellertid att medlemsstaten bör tillämpa följande metod för att fastställa vilket belopp i oförenligt stöd som ska återkrävas från PCT:

(266)

Denna åtgärd innefattar stöd till PCT som motsvarar den inkomstskatt som PCT normalt skulle ha varit tvunget att betala på den upplupna räntan fram till dess att pir III tas i drift och som PCT befriades från på grundval av artikel 2.1 i lagen.

(267)

De grekiska myndigheterna har uppgett att PCT i praktiken inte gynnades av denna bestämmelse, eftersom det i sin beskattningsbara inkomst inkluderade den upplupna räntan på kontantinsättningar (och denna inkomst därför omfattades av inkomstskatt). Myndigheterna bör följaktligen lägga fram bevis som styrker detta.

(268)

Om PCT utnyttjade denna bestämmelse bör de grekiska myndigheterna tillhandahålla information beträffande följande datum:

(269)

De grekiska myndigheterna bör grunda detta på PCT:s relevanta insättningar i de grekiska bankerna varje år (efter datumet för undantag från inkomstskatt på upplupen ränta), de relevanta räntorna varje år och på dessa tillämpa den inkomstskattesats som gäller varje år.

(270)

Denna åtgärd innehåller stöd till PCT som motsvarar hela återbetalningen av den mervärdesskatt som PCT får lov att behålla (enligt denna bestämmelse) om projektet inte har inletts fem år efter betalning av de utgifter som är kopplade till projektet.

(271)

De grekiska myndigheterna har uppgett att PCT redan har utnyttjat investeringsprojektet inom fem år från det att projektet inleddes, så att den femåriga undantagsperioden inte resulterade i ett specifikt belopp som ska återkrävas.

(272)

De grekiska myndigheterna har emellertid inte överlämnat något bevis för att byggfasen av projektet har slutförts och att investeringen har utnyttjats. De grekiska myndigheterna bör därför tillhandahålla bevis som visar att byggfasen av projektet har slutförts. Dessutom bör myndigheterna även tillhandahålla en förteckning över fakturor kopplade till byggarbetet och de datum PCT mottog återbetalning av mervärdesskatt för dessa fakturor.

(273)

Om uppförandet av projektet inte har slutförts ska det datum som infaller fem år efter återbetalningen av mervärdesskatten för varje faktura betraktas som det datum stödet beviljades. Stödet utgörs i varje enskilt fall av det mervärdesskattebelopp som har återbetalats.

(274)

Denna åtgärd innehåller stöd till PCT som motsvarar den upplupna räntan på återbetalning av mervärdesskatt på alla utgifter utöver materiella anläggningstillgångar (kopplade till investeringsvaran), från det ögonblick återbetalningen gjordes till det ögonblick PCT hade haft rätt till en sådan återbetalning, nämligen tre år senare eller fram till det ögonblick PCT hade kunnat avräkna sin ingående mervärdesskatt (beträffande dessa utgifter) mot utgående mervärdesskatt.

(275)

De grekiska myndigheterna bör göra en åtskillnad mellan den mervärdesskatt som avser anläggningstillgångar som omfattas av begreppet investeringsvara och den ingående mervärdesskatt som rör andra arbeten och tjänster. Denna ingående mervärdesskatt ska sedan beräknas. På grundval av det belopp som denna beräkning resulterar i måste de grekiska myndigheterna beräkna den ränta som staten ska begära för förskottsutbetalningarna innan treårsperioden har löpt ut, och fram till vilken PCT i alla händelser har rätt till återbetalning. Räntorna ska beräknas från det ögonblick återbetalningen ställdes till PCT:s förfogande till det ögonblick PCT skulle haft rätt till en sådan återbetalning, nämligen tre år senare. Om det kan styrkas att PCT har rätt till återbetalning före denna treårsperiod beräknas den relevanta räntan fram till det ögonblick PCT skulle haft möjlighet att räkna av sin ingående mervärdesskatt (beträffande dessa utgifter) mot utgående mervärdesskatt.

(276)

Denna åtgärd innehåller stöd till PCT som motsvarar den ränta som PCT (enligt denna bestämmelse) kan begära av den grekiska staten efter att det har gått 60 dagar sedan företaget lämnade in sin skattedeklaration (för att begära återbetalning av överskjutande mervärdesskatt), medan andra företag i en liknande situation inte skulle ha rätt till ränta vid samma tidpunkt.

(277)

PCT har uppgett att det inte har utnyttjat denna möjlighet. Om så inte är fallet och sådan ränta verkligen har betalats av staten bör de grekiska myndigheterna emellertid uppge exakt vilken ränta som har betalats tillsammans med de datum betalningarna ägde rum. Dessa datum ska betraktas som de datum stödet beviljades och den tillhörande ränta som betalats ska betraktas som det stödbelopp som beviljats dessa datum.

(278)

Stödet i detta fall är den ytterligare bolagsskatt som PCT skulle vara tvunget att betala om ingen förlustutjämning hade ägt rum efter tidsgränsen på fem år. Stödet motsvarar med andra ord skillnaden mellan den inkomstskatt som PCT faktiskt betalade och den bolagsskatt som det skulle ha betalat om det inte hade haft möjlighet att skjuta upp sina förluster i mer än fem år efter det att förlusterna uppkom.

(279)

Det datum stödet beviljades skulle i detta fall vara den dag då skatten skulle ha betalats in. De grekiska myndigheterna bör lämna uppgifter om de skattemässiga förluster som PCT gjorde varje år och huruvida förlusterna sköts upp i mer än fem år. Om så är fallet ska de beräkna effekten av dessa förluster på PCT:s skattebas och följaktligen den tillhörande inkomstskatt som PCT inte betalade på grund av denna förlustutjämning.

(280)

PCT har uppgett att det använde sig av den linjära avskrivningsmetoden. De grekiska myndigheterna bör tillhandahålla bevis för att endast den linjära avskrivningsmetoden har använts och att det inte fanns någon möjlighet att byta till någon av de andra avskrivningsmetoderna. Om någon annan avskrivningsmetod har använts skulle stödet vara skillnaden mellan den bolagsskatt som PCT hade varit tvunget att betala när det använde den linjära avskrivningsmetoden och den bolagsskatt det hade varit tvunget att betala om någon av de andra avskrivningsmetoderna hade använts. Det datum stödet beviljades skulle i detta fall vara den dag då den kompletterande skatten skulle ha betalats in.

(281)

De grekiska myndigheterna bör uppge huruvida PCT har ingått andra låneavtal än de nämnda avtalen med Cosco. När det gäller dessa avtal motsvarar det stöd som PCT beviljats de stämpelskatter som är tillämpliga på dessa lån. De datum stödbeloppen beviljades skulle i detta fall vara de datum då dessa stämpelskatter skulle ha betalats in.

(282)

Denna åtgärd innehåller stöd till PCT:s borgenärer, framför allt Cosco, som motsvarar den stämpelskatt som Cosco i normala fall hade varit tvunget att betala, enligt de allmänt tillämpliga bestämmelserna, om ett lån som ingåtts med PCT överfördes på en tredje part.

(283)

Enligt de grekiska myndigheterna ställde Cosco ut två lån till PCT 2009, som betalades ut 2011. Mot denna bakgrund har kommissionen inte något skäl att tro att en sådan överföring ägde rum.

(284)

De grekiska myndigheterna bör klargöra huruvida denna bestämmelse har utnyttjats. Om så är fallet måste de fastställa den stämpelskatt som ska betalas för sådana rättsliga handlingar.

(285)

Denna åtgärd ger PCT en fördel som är lika med den stämpelskatt som det hade varit tvunget att betala under sådana omständigheter, och som det är befriat från. De grekiska myndigheterna bör uppge huruvida denna bestämmelse har utnyttjats. Om den har utnyttjats ska de fastställa vilka stödbelopp som har beviljats PCT och vilka datum dessa beviljades på samma sätt som för ovannämnda åtgärder.

(286)

De grekiska myndigheterna har uppgett att denna bestämmelse inte har utnyttjats. Som påpekades i skäl 220 har PCT trots det rätt att begära och få en sådan förmånlig behandling.

(287)

Inom två månader från delgivningen av detta beslut till Republiken Grekland ska Grekland underrätta kommissionen om vilka åtgärder som det planerar eller har vidtagit:

(288)

Inom fyra månader från delgivningen av detta beslut till Republiken Grekland ska Grekland underrätta kommissionen om att återbetalningen av stödet har slutförts.

(289)

I princip är detta slutdatum för återbetalning.

(290)

I de fall där PCT fick en fördel som inte översteg de tröskelvärden som anges i kommissionens förordning (EU) nr 1407/2013 (193) betraktas en sådan fördel inte som statligt stöd om alla villkor som anges i denna förordning är uppfyllda, och fördelen ska inte bli föremål för återkrav.

(291)

De belopp som ska återkrävas bör innefatta ränta som löper från den dag då stödet ställdes till PCT:s förfogande till den dag det har återbetalats. Räntan bör beräknas som sammansatt ränta i enlighet med kapitel V i kommissionens förordning (EG) nr 794/2004 (194) och kommissionens förordning (EG) nr 271/2008 (195) om ändring av förordning (EG) nr 794/2004.

(292)

Kommissionen konstaterar att Grekland olagligen har genomfört följande stödåtgärder i strid med artikel 108.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt:

(293)

De grekiska myndigheterna undantog inte PCT från bestämmelserna om tvångsexpropriering och därför beviljade de inte något stöd till PCT i det avseendet.

(294)

Samtliga ovannämnda stödåtgärder är oförenliga med fördraget och ska återkrävas.