(1)

Den 3 oktober 2012 översände de portugisiska myndigheterna per e-post informellt ett kort meddelande till kommissionen om försöken att maximera intäkterna från privatiseringen av Estaleiros Navais de Viana do Castelo SA (nedan kallat ENVC). På grundval av den översända informationen beslutade kommissionen att inleda ett förfarande på eget initiativ den 5 oktober 2012 med ärendenummer SA.35546 (2012/CP). Genom en skrivelse av den 11 oktober 2012 underrättade kommissionen Portugal om sitt beslut att inleda förfarandet.

(2)

Kommissionen begärde i en skrivelse av den 12 oktober 2012 ytterligare information, och Portugal svarade per e-post den 9 november 2012 och genom en skrivelse den 20 november 2012. Genom denna information framgick det att ENVC under de senaste åren har varit föremål för flera stödåtgärder som skulle kunna utgöra statligt stöd. Den 16 oktober 2012 hölls en telefonkonferens med de portugisiska myndigheterna. På begäran av de portugisiska myndigheterna hölls ett möte mellan kommissionen och de portugisiska myndigheterna den 11 december 2012. Portugal inkom med kompletterande uppgifter genom en skrivelse av den 28 december 2012 och per e-post den 18 januari 2013.

(3)

Genom en skrivelse av den 23 januari 2013 underrättade kommissionen Portugal om sitt beslut att inleda det förfarande som anges i artikel 108.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat EUF-fördraget) avseende detta stöd (nedan kallat beslutet att inleda förfarandet).

(4)

Kommissionens beslut om att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning (2). Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med sina synpunkter på stödet i fråga. Genom en skrivelse av den 12 mars 2013 lämnade Portugal sina synpunkter på beslutet att inleda förfarandet. Kommissionen har inte mottagit några synpunkter från berörda parter.

(5)

Under det formella granskningsförfarandet lämnade Portugal upplysningar vid ett flertal tillfällen på uppmaning av kommissionen. Kommissionen och de portugisiska myndigheterna höll även telefonkonferenser den 27 maj 2013, den 29 juli 2013, den 13 november 2013 och den 20 januari 2015. Ett möte mellan kommissionen och de portugisiska myndigheterna ägde också rum den 17 mars 2014.

(6)

Genom en skrivelse av den 27 februari 2015 bad Portugal kommissionen att bekräfta att eventuella återkrav inte skulle omfatta WestSea. I samma skrivelse samtyckte Portugal till att avstå från sina rättigheter enligt artikel 342 i EUF-fördraget jämförd med artikel 3 i rådets förordning nr 1/1958 (3), och till att detta beslut skulle antas och meddelas på engelska.

(7)

ENVC var ett portugisiskt skeppsvarv som grundades 1944 och förstatligades 1975. Det ägdes helt av staten genom EMPORDEF – Empresa Portuguesa de Defesa (SGPS), SA (nedan kallat EMPORDEF), som är ett till 100 % statsägt holdingbolag som kontrollerar ett antal statsägda företag inom försvarssektorn.

(8)

När kommissionen fattade sitt beslut att inleda förfarandet (se skäl 3 ovan) hade ENVC 638 anställda och var det enda skeppsvarvet i Portugal som hade kapacitet att bygga militära fartyg (4). Vid denna tidpunkt var ENVC:s skeppsbyggnadsverksamhet begränsad till två asfaltsfraktskepp som beställts av Petróleos de Venezuela SA (nedan kallat PDVSA), ett företag som till 100 % ägs av den venezuelanska staten.

(9)

ENVC:s lokaler låg på mark som företaget tilldelats genom ett koncessionsavtal. Området tilldelades ENVC först 1946 och avtalet ändrades sedan 1948, 1949 och 1974. År 1989 utökades områdets storlek, och tilldelningsperioden – som ursprungligen löpte till 2006 – förlängdes till år 2031 (5).

(10)

Vid tidpunkten för kommissionens beslut att inleda förfarandet var ENVC fortfarande aktivt på marknaden. Genom lagdekret nr 186/2012 av den 13 augusti 2012 beslutade Portugals regering att återprivatisera företaget (6).

(11)

Privatiseringen skulle genomföras inom ramen för Portugals privatiseringslagstiftning (7). Bestämmelserna för privatiseringsprocessen, dvs. lagdekret nr 186/2012 och ministerrådets resolution nr 73/2012, offentliggjordes i Portugals officiella tidning den 13 respektive den 29 augusti 2012 (8). I ministerrådets resolution nr 73/2012 fastställdes att privatiseringen skulle genomföras genom en direkt försäljning – ingen upphandling – av upp till 95 % av ENVC:s aktiekapital.

(12)

Portugal uppgav att över 70 potentiella investerare hade identifierats av EMPORDEF och dess finansiella rådgivare. Tre investerare hade lämnat in bindande anbud då tidsfristen löpte ut den 5 november 2012, men endast två av dessa ansågs vara lämpliga: dels från det brasilianska företaget Rio Nave Serviços Navais, dels från det ryska företaget JSC River Sea Industrial Trading (9).

(13)

Genom ministerrådets resolution nr 27/2013 av den 17 april 2013 beslutade Portugals regering att avvisa det enda lämpliga anbudet från JSC River Sea Industrial Trading (anbudet från Rio Nave Serviços Navais hade under tiden löpt ut), med motiveringen att villkoren var orimliga och att man därför inte kunde gå med på dem.

(14)

Genom lagdekret nr 98/2013 av den 24 juli 2013 gav Portugals regering ENVC tillåtelse till att upplåta en del av den mark där dess verksamhet var belägen genom ett avtal om underkoncession. Denna process inleddes den 31 juli 2013. Två aktörer lämnade in anbud, men endast anbudet från Martifer-Energy Systems SGPS, SA, i samarbete med Navalria-Docas, Construções e Reparações Navais, SA (genom deras gemensamma dotterbolag WestSea), bedömdes vara godtagbart. Portugal bekräftade att WestSeas erbjudande hade valts den 11 oktober 2013.

(15)

Mot bakgrund av den ekonomiska situationen för ENVC, som vid mitten av 2013 hade dragit på sig förluster till ett belopp av över 264 miljoner euro, beslutade Portugals regering att likvidera ENVC genom ministerrådets resolution nr 86/2013 av den 5 december 2013. Samtidigt rådde regeringen ENVC:s styrelse att börja sälja av företagets tillgångar och att maximera deras värde genom transparent försäljning.

(16)

Den 4 mars 2014 sammankallade ENVC generalförsamlingen för ett möte där EMPORDEF, som enda aktieinnehavare i ENVC, bekräftade beslutet om försäljning av ENVC:s tillgångar och avskedande av de omkring 607 anställda i syfte att likvidera och upplösa företaget snarast möjligt.

(17)

Efter att de nödvändiga åtgärderna för att efterleva ENVC:s generalförsamlings beslut hade vidtagits, dvs. att sälja tillgångarna och avskeda de anställda, bad Portugals regering Comissão de Recrutamento e Selecção para a Administração Pública – CRESAP (Portugals byrå för urval och rekrytering av högre administrativa tjänstemän) att utse den grupp som skulle vara ansvarig för likvidationen av ENVC. Portugals myndigheter har bekräftat att ENVC kommer att likvideras under de kommande månaderna.

(18)

På grundval av den information som Portugal inkommit med under det formella granskningsförfarandet förefaller det som om ENVC har varit föremål för flera stödåtgärder under de senaste åren (nedan kallade de tidigare åtgärderna).

(19)

En del av dessa tidigare åtgärder beviljades av EMPORDEF eller av den portugisiska staten för att täcka ENVC:s driftskostnader och/eller förluster mellan 2006 och 2013. Åtgärderna sammanfattas i tabell 1 nedan.

Tabell 1

Tidigare åtgärder som beviljats för att täcka ENVC:s driftskostnader och/eller förluster

(20)

Den 11 maj 2006 beslutade ENVC:s generalförsamling (vars enda medlem var EMPORDEF) att öka ENVC:s kapital med 24,875 miljoner euro (nedan kallat 2006 års kapitalökning) (10). Enligt Portugal var 2006 års kapitalökning nödvändig för att ENVC skulle kunna uppfylla sina ekonomiska och kommersiella åtaganden (särskilt gentemot den portugisiska flottan). Den genomfördes mot bakgrund av en omstruktureringsplan för ENVC daterad den 17 augusti 2005 (se skäl 47 nedan). Portugal menar också att 2006 års kapitalökning var nödvändig för att efterleva artikel 35 i Portugals bolagskodex (Código das Sociedades Comerciais). Alternativet hade varit att minska ENVC:s kapital eller att likvidera företaget.

(21)

Under 2012 och i början av 2013 upphörde flera banker att bevilja lån till ENVC, och de var därefter endast villiga att bevilja lån till EMPORDEF. Till följd av detta beviljade EMPORDEF – i egenskap av enda aktieinnehavare – ekonomiskt stöd till ENVC i form av ett flertal räntebärande lån till ett belopp av totalt 101 118 066,03 euro (nedan kallade 2012 och 2013 års lån). Lånen beviljades för att säkerställa ENVC:s fortsatta verksamhet (11). Portugal uppger att dessa lån beviljades för att täcka driftskostnader och avbetalningar på befintliga banklån. Räntesatserna för 2012 och 2013 års lån varierar beroende på vilket avtal de omfattas av. Portugal menar att de räntesatser som EMPORDEF erbjöd ENVC var desamma som bankernas räntesatser för de underliggande lånen till EMPORDEF. I februari 2014 hade ENVC varken återbetalat 2012 och 2013 års lån eller betalat någon ränta för dessa.

(22)

Åren 2006, 2008, 2010 och 2011 beviljades ENVC även finansiering till ett belopp av 56 miljoner euro från portugisiska statskassan (Direção-Geral do Tesouro e Finanças, nedan kallad DGTF) i form av ett flertal låneavtal (nedan kallade DGTF-lånen). Portugal uppger att de räntesatser som tillämpades var Euribor plus en marginal som varierar mellan avtalen. DGTF-lånen beviljades för att täcka tidigare kvarstående finansiella åtaganden och kontantbelopp för att täcka driftskostnaderna för ENVC. Portugal bekräftade att DGTF-lånen inte hade betalats tillbaka (12).

(23)

Portugal tillhandahöll även information om andra tidigare åtgärder som beviljats ENVC. Åtgärderna sammanfattas i tabell 2 nedan.

Tabell 2

Andra tidigare åtgärder som beviljats ENVC  (13)

(24)

2010 ingick ENVC ett avtal med PDVSA om konstruktion av två asfaltsfraktfartyg. Kontraktsvärdet var 64,45 miljoner euro för vart och ett av fartygen, dvs. sammanlagt 128,9 miljoner euro. Enligt avtalet skulle PDVSA betala en handpenning i förskott till ENVC till ett belopp av omkring 10 % av det totala priset, dvs. 12,89 miljoner euro, med ett förutgående villkor om beviljande av två standby-remburser. Standby-remburserna användes för att garantera PDVSA:s handpenning utifall att ENVC skulle underlåta att uppfylla sina avtalsenliga skyldigheter. De två standby-remburserna beviljades av CGD på grundval av stödbrev från EMPORDEF och drogs tillbaka den 28 februari 2014 och den 31 mars 2014.

(25)

Portugal uppger också att EMPORDEF mellan 2007 och 2011 utfärdade ett flertal andra stödbrev och garantier för finansieringsavtal mellan ENVC och affärsbanker. (De stödbrev som behandlas i skäl 24 ovan och i detta skäl kallas nedan tillsammans för stödbreven. De uppgår till ett sammanlagt belopp av 70 792 500 euro.) Portugal uppger att EMPORDEF aldrig tog betalt av ENVC för stödbreven.

(26)

Mellan 2000 och 2005 beviljades ENVC ett antal subventioner för varvsverksamhet, till ett belopp av 27 129 933,20 euro (nedan kallade varvssubventionerna). Detta belopp omfattar flera icke återbetalningspliktiga subventioner för konstruktion av ett antal fartyg och tankfartyg som Portugal uppger beviljades i enlighet med lagdekret nr 296/89 om genomförande av rådets direktiv 87/167/EEG (17).

(27)

ENVC mottog också ekonomiskt stöd för yrkesutbildning till ett belopp av 257 791 euro (nedan kallat yrkesutbildningssubventionerna) under 2005 och 2006 inom ramen för det operativa programmet för sysselsättning, utbildning och social utveckling (POEFDS) som finansierades av Europeiska socialfonden.

(28)

När det gäller fartyget Atlântida uppger Portugal att beslutet om dess konstruktion fattades efter en internationell upphandling 2006 där endast ENVC och ett annat företag deltog. Båda anbuden avvisades emellertid, eftersom de inte uppfyllde upphandlingens krav. Kontraktet för konstruktion av fartygen tilldelades ENVC vid en senare tidpunkt, genom direkta förhandlingar med Atlanticoline, det aktiebolag som står för Azorernas sjötransporter. Det ursprungliga värdet för kontraktet gällande fartyget Atlântida var 39,95 miljoner euro, men det ökades senare till 45,35 miljoner euro. Atlanticoline sade senare upp sitt avtal med ENVC, med motiveringen att fartyget Atlântida inte kunde komma upp i den begärda hastigheten.

(29)

För att få ett slut på konflikten mellan Atlanticoline och ENVC mottog EMPORDEF ett lån från CGD till ett belopp av 37 miljoner euro den 23 december 2009. I låneavtalet angavs att lånet skulle användas av EMPORDEF för att förse ENVC med tillräckliga medel för att sätta stopp för tvisten med Atlanticoline. Räntesatsen var 6 månaders Euribor plus en marginal på 2 % (nedan kallat lånet för fartyget Atlântida).

(30)

Det färdiga fartyget såldes via ett anbudsförfarande 2014. Försäljningen offentliggjordes i nationella och internationella dagstidningar och priset var det enda kriteriet vid valet av vinnare. Köpeavtalet med köparen (Mystic Cruises SA) till ett belopp av 8,75 miljoner euro skrevs under den 30 september 2014.

(31)

Den 23 januari 2013 beslutade kommissionen att inleda det formella granskningsförfarandet. I sitt beslut om att inleda förfarandet var kommissionen preliminärt av den uppfattningen att ENVC skulle kunna kategoriseras som ett företag i svårigheter i den mening som avses i gemenskapens riktlinjer från 2004 för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter (18) (nedan kallade 2004 års riktlinjer), särskilt med tanke på företagets omfattande förluster sedan åtminstone år 2000.

(32)

Trots att kommissionen i beslutet att inleda förfarandet uppgav att den hade mottagit begränsad information om de tidigare åtgärderna var den preliminärt av den uppfattningen att samtliga tidigare åtgärder omfattade statliga medel som kunde tillskrivas staten (19). Kommissionen ansåg också preliminärt att de tidigare åtgärderna innebar en otillbörlig selektiv fördel för ENVC, eftersom det föreföll osannolikt att en rationell privat investerare skulle ha beviljat ENVC dessa åtgärder med tanke på företagets svårigheter vid denna tidpunkt. Fördelen var selektiv till sin natur med tanke på att ENVC var den enda stödmottagaren.

(33)

Kommissionen påpekade också att de tidigare åtgärderna kunde antas ha påverkat handeln mellan medlemsstaterna, eftersom ENVC konkurrerade med varv från andra medlemsstater i EU och från övriga världen. De tidigare åtgärderna gjorde därför att ENVC kunde fortsätta sin verksamhet och gjorde det möjligt för företaget att, till skillnad från andra konkurrenter, undvika följderna av sina svaga finansiella resultat.

(34)

Med beaktande av ovanstående var kommissionens preliminära uppfattning att de tidigare åtgärderna föreföll utgöra statligt stöd enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget. Eftersom de tidigare åtgärderna också skulle ha varit oförenliga med de krav om underrättelse och om att vänta med att genomföra åtgärder som anges i artikel 108.3 i EUF-fördraget påpekade kommissionen att åtgärderna föreföll utgöra olagligt statligt stöd.

(35)

Kommissionen uttryckte också tvivel i fråga om de tidigare åtgärdernas förenlighet med den inre marknaden, i synnerhet eftersom de portugisiska myndigheterna inte redovisade några tänkbara grunder för förenlighet.

(36)

Kommissionen undersökte trots detta om någon av de grunder för förenlighet som fastställs i EUF-fördraget vid en första anblick skulle kunna vara tillämplig på de tidigare åtgärderna. Efter att ha konstaterat att undantagen i artikel 107.2 i EUF-fördraget inte var tillämpliga uttryckte kommissionen sin preliminära uppfattning att endast det undantag som anges i artikel 107.3 c i EUF-fördraget skulle kunna vara tillämpligt.

(37)

Kommissionen noterade att de tidigare åtgärderna inte föreföll ha beviljats i enlighet med de specifika regler för statligt stöd till varvsindustrin som gällde vid den tidpunkt då stödet beviljades, dvs. rambestämmelserna för statligt stöd till varvsindustrin (20), eller tidigare bestämmelser på detta område (21). Med tanke på att ENVC verkar ha varit ett företag i svårigheter i den mening som avses i 2004 års riktlinjer vid den tidpunkt då de tidigare åtgärderna beviljades, noterade kommissionen att den enda relevanta grunden för förenlighet föreföll vara den som gäller stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter enligt artikel 107.3 c i EUF-fördraget, dvs. 2004 års riktlinjer.

(38)

Kommissionen noterade att villkoren för undsättningsstöd enligt avsnitt 3.1 i 2004 års riktlinjer inte verkade vara uppfyllda. När det gäller stöd till omstrukturering enligt avsnitt 3.2 i 2004 års riktlinjer påpekade kommissionen att Portugal inte hade kunnat visa att man uppfyllt något av de nödvändiga kraven för att stödet skulle kunna anses som förenligt omstruktureringsstöd (omstruktureringsplan, eget bidrag, kompensationsåtgärder osv.). Kommissionen saknade därför bevis för att någon av de tidigare åtgärderna skulle ha kunnat anses förenlig med riktlinjerna för undsättnings- eller omstruktureringsstöd.

(39)

Av de skäl som nämns ovan betvivlade kommissionen att de tidigare åtgärder som beviljats ENVC var förenliga med den inre marknaden.

(40)

Kommissionen gjorde också ett antal påpekanden gällande de åtgärder som Portugal planerat i samband med privatiseringen av ENVC. Även om dessa planerade åtgärder inte omfattades av beslutet att inleda förfarandet ansåg kommissionen, med hänsyn till ENVC:s ekonomiska situation och typen av planerade åtgärder, att åtgärderna sannolikt skulle komma att innebära statligt stöd. Kommissionen påpekar också att Portugal avvisade det enda lämpliga anbudet för privatisering av ENVC och i stället beslutade att likvidera företaget (se skälen 14 och 15 ovan). Mot bakgrund av detta konstaterar kommissionen att de planerade åtgärderna i samband med privatiseringen av ENVC inte genomfördes, och de kommer därmed inte att behandlas i detta beslut.

(41)

I sina kommentarer om kommissionens beslut att inleda förfarandet påpekade Portugal att – trots ENVC:s förluster sedan 2000, och särskilt sedan 2009 – beslutet att hålla företaget flytande genom att bidra med tillräckliga medel var ett rationellt alternativ för EMPORDEF, i linje med principen om marknadsekonomiska aktörer.

(42)

När det gäller ENVC:s svårigheter noterade Portugal att allvaret i företagets ekonomiska situation inte blev uppenbart förrän 2009/2010, och att det inte stod klart att situationen inte längre kunde åtgärdas före företagets årsredovisning för 2012.

(43)

Portugal uppgav också att 2006 års kapitalökning genomfördes på grund av ett lagstadgat krav enligt artikel 35 i Portugals bolagskodex. I denna bestämmelse fastställs det att, när hälften av aktiekapitalet i ett företag har gått förlorat måste i) företaget upplösas, ii) aktiekapitalet minskas med ett belopp som inte är lägre än företagets eget kapital (capital próprio), eller iii) företagets aktieinnehavare bidra till aktiekapitalet. Det var mot bakgrund av detta som ENVC:s aktieinnehavare 2006 beslutade att ge företaget kapital till ett belopp av 24,875 miljoner euro.

(44)

Enligt Portugal fattades detta beslut i tron att de andra alternativen enligt artikel 35 i Portugals bolagskodex inte skulle göra det möjligt för ENVC att uppfylla sina ekonomiska och kommersiella åtaganden (särskilt gentemot den portugisiska flottan). 2006 hade ENVC 15 konstruktionsprojekt i sin orderbok till ett sammanlagt värde av 386 miljoner euro.

(45)

Portugal menar att även en marknadsekonomisk investerare skulle ha valt att öka ENVC:s kapital och hjälpa företaget att fortsätta med sin verksamhet och på så sätt öka dess konkurrenskraft på varvsmarknaden.

(46)

I sina kommentarer av den 14 februari 2014 påpekade Portugal att beslutet att genomföra 2006 års kapitalökning fattades med hänsyn till både företagets portfölj och en omstruktureringsplan för ENVC från augusti 2005.

(47)

Omstruktureringsplanen, av vilken ett exemplar tillhandahölls, utarbetades av Banco Português de Investimento SA (nedan kallad BPI) och omfattade perioden 2005–2009. Enligt planen skulle ENVC behöva inrikta sig på militär verksamhet för att dess verksamhet åter skulle kunna bli ekonomiskt bärkraftig. Man erkände emellertid att ENVC:s finansiella och ekonomiska bärkraft var avhängig av ledningens förmåga, uppfyllandet av befintliga kontrakt och varvssektorns utveckling.

(48)

I omstruktureringsplanen angavs inte kostnaderna för ett eventuellt underlåtande att uppfylla de kontrakt som ENVC vid denna tidpunkt var bundet av. Kostnaderna för att stänga ner företaget (inbegripet avskedande av anställda och reglering av skulder) beräknades till 175 miljoner euro. Enligt Portugal valdes det förstnämnda alternativet bort, eftersom en likvidation skulle ha varit mer betungande än en kapitalökning.

(49)

Portugal uppger också att man i omstruktureringsplanen erkände att ENVC behövde stöd, med tanke på att företaget inte på egen hand kunde fortsätta sin verksamhet under perioden 2005–2007. Portugal uppger emellertid att det i en rapport från 2009 från Inspecção-Geral de Finanças – IGF (det organ som har ansvaret för att övervaka de portugisiska aktiebolagen) påpekades att omstruktureringsplanen för ENVC inte hade genomförts i tillräcklig utsträckning och att de finansiella och ekonomiska prognoserna för perioden 2008–2011 var alltför optimistiska.

(50)

När det gäller 2012 och 2013 års lån uppger Portugal att de räntesatser som tillämpades för ENVC var desamma som de som EMPORDEF erhöll från marknaden. Därför bör dessa räntesatser anses vara förenliga med marknaden och inte utgöra stöd. Portugal menar också att EMPORDEF, med tanke på att det var den enda aktieinnehavaren i ENVC, kunde anses vara ytterst ansvarigt för ENVC:s skulder och förfallna lån. Portugal anser därför att EMPORDEF inte ökade sina risker genom ytterligare exponering gentemot ENVC genom 2012 och 2013 års lån.

(51)

I de upplysningar som Portugal inlämnade den 14 februari 2014 påpekas det att ENVC i februari 2014 varken hade återbetalat 2012 och 2013 års lån eller betalat någon ränta. Portugal uppgav också att lånen till ENVC vid behov åtföljdes av stödbrev utfärdade av EMPORDEF.

(52)

När det gäller DGTF-lånen, som beviljades 2006, 2008, 2010 och 2011, anser Portugal att de tillhandahölls på marknadsvillkor eftersom räntesatsen som användes var Euribor plus en marginal som varierade i de olika låneavtalen. Portugal uppger också att DGTF-lånen beviljades mot bakgrund av ENVC:s orderbok, som skapade rimliga förväntningar på att ENVC skulle kunna betala tillbaka lånen.

(53)

Portugal understryker också att det är normalt att använda stödbrev mellan privata aktörer som ett sätt att garantera tillträde till finansmarknaderna för företag med lägre lånekapacitet. Portugal noterar vidare att EMPORDEF i vilket fall skulle anses ytterst ansvarigt för skulderna, med tanke på dess roll som enda aktieinnehavare i ENVC. Portugal medger även att EMPORDEF aldrig tog betalt av ENVC för stödbreven.

(54)

I fråga om varvssubventionerna uppger Portugal att de beviljades i enlighet med lagdekret nr 296/89 om genomförande av direktiv 87/167/EEG, och att de därför utgör förenligt stöd till varvsindustrin. När det gäller yrkesutbildningssubventionerna påpekar Portugal att sådana beviljades till alla företag som uppfyllde de lagstadgade villkoren och att de därför inte innebar en otillbörlig selektiv fördel för ENVC.

(55)

Portugal noterar i fråga om fartyget Atlântida att dess marknadsvärde i juni 2012 bedömdes vara 29,24 miljoner euro. Denna värdering grundade sig bland annat på den ekonomiska, fysiska och funktionella värdeminskningen. Mot bakgrund av detta anser Portugal att det inte finns några skäl att anse att konstruktionen av fartyget innebar en otillbörlig selektiv fördel för ENVC, eftersom konstruktionskostnaden översteg det avtalade priset.

(56)

Detta beslut behandlar först frågan om huruvida ENVC ska anses vara ett företag i svårigheter i den mening som avses i 2004 års riktlinjer (22). Därefter följer en analys av huruvida de granskade åtgärderna innebär statligt stöd till ENVC i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget och huruvida detta stöd, om det kan anses ha förekommit, är lagligt och förenligt med den inre marknaden.

(57)

Såsom redan har noterats i skäl 42 ovan menar Portugal att allvaret i ENVC:s ekonomiska situation inte blev uppenbart förrän 2009/2010, och att det inte stod klart att situationen inte längre kunde åtgärdas före företagets årsredovisning för 2012.

(58)

Kommissionen är fortfarande av den åsikt som den gav uttryck för i sitt beslut att inleda förfarandet. Enligt punkt 9 i 2004 års riktlinjer anser kommissionen att ett företag är i svårigheter om det inte med egna finansiella medel eller med medel från ägare/aktieägare eller långivare kan hejda förluster som utan ingripanden från de offentliga myndigheterna leder till att företaget med största sannolikhet försätts i konkurs på kort eller medellång sikt.

(59)

I punkt 10 i 2004 års riktlinjer anges att ett bolag med begränsat personligt ansvar för bolagsmännen anses befinna sig i svårigheter när över hälften av det tecknade kapitalet har förlorats och mer än en fjärdedel av detta kapital förlorats under de senaste tolv månaderna, eller när det uppfyller villkoren i nationell lagstiftning för att vara föremål för ett kollektivt insolvensförfarande.

(60)

I punkt 11 i 2004 års riktlinjer anges att även om inga av de omständigheter som anges i punkt 10 föreligger, kan ett företag fortfarande anses befinna sig i svårigheter, i synnerhet om de vanliga tecknen på att ett företag befinner sig i svårigheter föreligger, såsom ökande förluster, sjunkande omsättning, växande lager, överkapacitet, minskande kassaflöde, stigande skuldsättningsgrad och finansiella kostnader samt ett sjunkande värde, som kan gå ner till noll, på nettotillgångarna.

(61)

Kommissionen noterar att ENVC är ett bolag med begränsat personligt ansvar för bolagsmännen som kontinuerligt bokfört omfattande förluster sedan åtminstone 2000 (se tabell 3 nedan).

Tabell 3

ENVC:s nettoresultat 2000–2013

(62)

Utöver ENVC:s stora förluster, som utgör ett första tecken på att företaget befinner sig i svårigheter, förekommer en del av de andra vanliga tecknen på att ett företag befinner sig i svårigheter i den mening som avses i 2004 års riktlinjer. Exempelvis minskade ENVC:s omsättning kontinuerligt från åtminstone 2008: från 129,62 miljoner euro 2008 till 55,58 miljoner euro 2009, 20,22 miljoner euro 2010 och 15,11 miljoner euro 2011. Trots att omsättningen ökade 2012 (30,38 miljoner euro) på grund av extra verksamhet i samband med ett logistiskt försörjningsfartyg (23) var detta en engångsföreteelse, och 2013 föll omsättningen på nytt, nu till 3,79 miljoner euro.

(63)

Dessutom har ENVC haft negativt eget kapital sedan åtminstone 2009: – 25,62 miljoner euro 2009, – 74,49 miljoner euro 2010, – 129,63 miljoner euro 2011, – 142,45 miljoner euro 2012 och – 193,46 miljoner euro 2013 (24).

(64)

Enligt Portugal (se skäl 43 ovan) var 2006 års kapitalökning nödvändig för att efterleva artikel 35 i Portugals bolagskodex. Alternativet hade varit att minska ENVC:s kapital eller att likvidera företaget. I den omstruktureringsplan som utarbetades av BPI i augusti 2005 (se skäl 47 ovan) påpekas det också att ENVC sedan slutet av 2003 befunnit sig i teknisk konkurs (falência técnica). Kommissionen noterar slutligen att ENVC enligt IGF:s rapport från 2009 den 31 december 2005 och i slutet av 2008 återigen befann sig i teknisk konkurs. Därför förefaller det som om ENVC vid de tidpunkter då företaget befann sig i teknisk konkurs uppvisade alla tecken på konkurs, förutom att företaget inte formellt hade förklarats befinna sig i konkurs av den behöriga domstolen. Detta tyder på att företaget åtminstone i slutet av 2003, 2005 och 2008 uppfyllde villkoren i nationell lagstiftning för att vara föremål för ett kollektivt insolvensförfarande, i enlighet med punkt 10 i 2004 års riktlinjer.

(65)

Mot bakgrund av ovanstående drar kommissionen slutsatsen att ENVC var ett företag i svårigheter i den mening som avses i 2004 års riktlinjer vid den tidpunkt då samtliga tidigare åtgärder beviljades.

(66)

Enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(67)

För att slå fast om statligt stöd förekommer måste kommissionen bedöma om de kumulativa kriterierna i artikel 107.1 i EUF-fördraget (dvs. överföring av statliga medel, selektiv fördel, potentiell snedvridning av konkurrensen och påverkan på handeln inom EU) är uppfyllda för de åtgärder som är föremål för granskning.

(68)

I samband med detta har kommissionen redan noterat att Portugal inte bestrider att varvssubventionerna utgjorde statligt stöd, eftersom de enligt de portugisiska myndigheterna beviljades i enlighet med lagdekret nr 296/89 om genomförande av direktiv 87/167/EEG. Kommissionen bedömer dessa subventioners förenlighet med den inre marknaden i avsnitt 6.4 nedan.

(69)

När det gäller yrkesutbildningssubventionerna som beviljades 2005 och 2006 till ett belopp av 257 791 euro uppger Portugal att de beviljades inom ramen för det operativa programmet för sysselsättning, utbildning och social utveckling (POEFDS) som finansierades av Europeiska socialfonden. Kommissionen påpekar att dessa medel utgör statligt stöd eftersom de beviljades av medlemsstaten inom ramen för strukturfonderna för perioden 2000–2006. Därför gör kommissionen en direkt bedömning av deras förenlighet med den inre marknaden i avsnitt 6.4 nedan.

(70)

Portugal bestrider inte kommissionens preliminära slutsatser i beslutet att inleda förfarandet när det gäller förekomsten av statliga medel och huruvida åtgärderna kan tillskrivas staten.

(71)

Kommissionen understryker att DGTF-lånen, varvssubventionerna och yrkesutbildningssubventionerna kom direkt från statens budget (främst genom DGTF) och därför är det otvivelaktigt så att de tidigare åtgärderna omfattar statliga medel och kan tillskrivas staten.

(72)

När det gäller EMPORDEF anser kommissionen också att dess åtgärder omfattade statliga medel (med tanke på att det är staten som tillhandahåller EMPORDEF:s budget) och att dessa åtgärder kan tillskrivas staten i den mening som avses i Stardust Marine-domen (25). För det första noterar kommissionen att detta är ett till 100 % statsägt holdingbolag – den enda aktieinnehavaren i EMPORDEF för statens räkning är DGTF. För det andra står EMPORDEF under direkt övervakning från ministeriet för finanser och offentlig administration, när det gäller den finansiella översynen, och ministeriet för nationellt försvar, när det gäller sektorsöversyn (26).

(73)

Enligt EMPORDEF:s webbplats är dess verksamhet dessutom förenlig med de mål och politiska prioriteringar som fastställts av dess enda aktieinnehavare, dvs. staten (27). Till detta kan tillfogas att EMPORDEF:s direktör och verkställande direktörer utses direkt av ministern för nationellt försvar (28).

(74)

Utöver det som sagts ovan framgick det tydligt i reglerna för den planerade privatiseringen av ENVC (se avsnitt 2.2 ovan) att det slutgiltiga beslutet skulle fattas av Portugals regering – inte av EMPORDEF. Kommissionen påpekar också att Portugals ministerium för nationellt försvar den 4 januari 2012 utfärdade ett pressmeddelande som utgör indirekt bevisning. I meddelandet stod följande: ”Den 2 juli 2011 beslutade ministeriet för nationellt försvar att avbryta avvecklingen av [ENVC]. I augusti gav ministeriet för nationellt försvar EMPORDEF:s nya ledning i uppdrag att finna en lösning som skulle tillåta att undvika avvecklingen och stängningen av ENVC (29).” Vid flera tillfällen har ministern för nationellt försvar också gjort offentliga uttalanden om de åtgärder som ska vidtas i samband med den planerade privatiseringen av ENVC (30). Efter att man gav upp planerna på privatisering gav Portugals regering EMPORDEF befogenhet att vidta alla nödvändiga åtgärder i fråga om ENVC (31).

(75)

Mot bakgrund av ovanstående drar kommissionen slutsatsen att EMPORDEF:s åtgärder kan tillskrivas staten och att de tidigare åtgärder som EMPORDEF beviljat ENVC omfattade statliga medel.

(76)

När det gäller frågan om huruvida de tidigare åtgärderna innebar en otillbörlig selektiv fördel för ENVC noterar kommissionen att Portugal anser att detta inte är fallet för de flesta av de tidigare åtgärderna, eftersom de ansågs följa principen om marknadsekonomiska aktörer.

(77)

I sitt beslut att inleda förfarandet påpekade kommissionen att den, trots de begränsade uppgifter som fanns tillgängliga då beslutet fattades, ansåg det osannolikt att en rationell privat investerare skulle ha beviljat ENVC dessa åtgärder. Med tanke på ENVC:s svårigheter vid denna tidpunkt var kommissionen preliminärt av den uppfattningen att en rationell marknadsaktör som är verksam på marknadens villkor inte skulle ha finansierat ett företag som ENVC. Kommissionen drog också den preliminära slutsatsen att denna fördel var selektiv till sin natur med tanke på att ENVC var den enda stödmottagaren.

(78)

I fråga om 2006 års kapitalökning delar kommissionen inte Portugals uppfattning att en marknadsekonomisk aktör skulle ha valt att öka ENVC:s kapital – i stället för att likvidera företaget – för att göra det möjligt för det att fortsätta med sin varvsverksamhet, särskilt med tanke på att företagets orderbok vid detta tillfälle innehöll 15 konstruktionsprojekt till ett sammanlagt belopp av 386 miljoner euro (se skäl 44 ovan).

(79)

För det första påpekar kommissionen att en rationell marknadsaktör skulle ha undersökt om det skulle vara mer ekonomiskt rationellt att likvidera företaget eller att bidra med ytterligare kapital, detta mot bakgrund av ENVC:s dåliga ekonomiska resultat mellan 2000 och 2006 och de åtgärder som staten redan beviljat ENVC före 2006 års kapitalökning (dvs. ett av DGTF-lånen till ett belopp av 30 miljoner euro som beviljades i januari/februari 2006, varvssubventionerna till ett belopp av över 27 miljoner euro samt yrkesutbildningssubventionerna).

(80)

Trots att beloppet i orderboken verkade överstiga beloppet från dessa tidigare åtgärder anser kommissionen att en rationell marknadsaktör också skulle ha tagit hänsyn till hur troligt det var att ENVC skulle kunna genomföra konstruktionsuppdragen med vinst och/eller inom de avtalsenliga tidsfristerna, för att undvika böter (32). I de upplysningar som Portugal har tillhandahållit finns inget som tyder på att EMPORDEF tog hänsyn till dessa faktorer i samband med 2006 års kapitalökning.

(81)

Portugal påpekar att BPI i sin omstruktureringsplan från augusti 2005 uppgav att kostnaderna för att stänga ENVC skulle uppgå till uppskattningsvis 175 miljoner euro. Enligt Portugal valdes det förstnämnda alternativet bort, eftersom en likvidation skulle ha varit mer betungande än en kapitalökning.

(82)

Kommissionen understryker att BPI:s uppskattning inte stöds av några bevis. På grund av detta kan kommissionen inte bedöma riktigheten i detta påstående, och därmed inte heller avgöra om det var mer ekonomiskt rationellt för EMPORDEF att genomföra kapitalökningen än att likvidera företaget.

(83)

Kommissionen noterar också att det i BPI:s omstruktureringsplan uppgavs att ENVC inte på egen hand skulle kunna göra företaget ekonomiskt bärkraftigt igen, och att det skulle behövas externa medel till ett belopp av minst 45–50 miljoner euro, och så mycket som 70–80 miljoner euro i värsta fall. 2006 års kapitalökning (24,875 miljoner euro) är betydligt mindre än dessa uppskattningar och skulle således inte ha kunnat återskapa ENVC:s ekonomiska bärkraft.

(84)

Kommissionen noterar slutligen att ENVC var i behov av en omfattande omstrukturering, vilket medges i BPI:s omstruktureringsplan. Trots att denna plan endast är ett utkast står det redan klart att ENVC befann sig i svårigheter och behövde ytterligare, externa medel. I omstruktureringsplanen anges det tydligt att ENVC:s framtida ekonomiska bärkraft till hög grad skulle bero på ledningens förmåga att genomföra ingångna kontrakt och att anpassa företaget till en varvsindustri i förändring. Kommissionen noterar i samband med detta att Portugal inte tillhandahållit några bevis på att EMPORDEF tog hänsyn till dessa faktorer före 2006 års kapitalökning, och att denna i vilket fall inte var tillräckligt omfattande för att täcka de belopp som enligt omstruktureringsplanen krävdes för att åter göra företaget bärkraftigt.

(85)

Mot bakgrund av det ovanstående drar kommissionen slutsatsen att en försiktig marknadsekonomisk aktör inte skulle ha genomfört 2006 års kapitalökning och att denna därför innebar en otillbörlig selektiv fördel för ENVC.

(86)

När det gäller 2012 och 2013 års lån på sammanlagt 101 118 066,03 euro som beviljades av EMPORDEF visar den information som Portugal inkommit med att EMPORDEF under 2012 skrev under 70 avtal med ENVC, de flesta kortsiktiga med en förfalloperiod på 90 dagar. Lån på ett flertal olika belopp beviljades, med olika räntesatser, vanligtvis 3 månaders Euribor plus en marginal. Vissa låneavtal hade emellertid en fast räntesats, särskilt de avtal som skrevs under från och med oktober 2012 (se t.ex. avtalen som skrevs under den 30 mars 2012 för 16,7 miljoner euro med 2 % ränta, den 2 november 2012 för 10,57 miljoner euro med 5,871 % ränta och den 1 december 2012 för 1 miljon euro med samma ränta, dvs. 5,871 %). Det verkar också som om ingen säkerhet erbjuds för låneavtalen.

(87)

Portugal menar att DGTF-lånen inte utgjorde statligt stöd, eftersom EMPORDEF tillämpade samma räntesatser för ENVC som den själv fick från marknaden. Portugal menar också att EMPORDEF som enda aktieinnehavare i ENVC i vilket fall var ytterst ansvarigt för ENVC:s skulder och förfallna lån, och att EMPORDEF inte ökade sina risker genom lånen till ENVC.

(88)

För det första verkar det inte troligt att EMPORDEF skulle kunna hållas ansvarigt för alla ENVC:s skulder och förfallna lån, med tanke på att EMPORDEF och ENVC är bolag med begränsat personligt ansvar för bolagsmännen (sociedade anónima). I allmänhet är medlemmarnas ansvar i sådana företag begränsad till det nominella värdet på deras aktier, i enlighet med artikel 271 i Portugals bolagskodex (33). Därför utsattes EMPORDEF för ytterligare risker genom 2012 och 2013 års lån till ENVC, eftersom beloppen översteg värdet på EMPORDEF:s aktier i företaget.

(89)

Oaktat ovanstående anser kommissionen ändå att EMPORDEF inte agerade som en rationell marknadsinvesterare när den beviljade 2012 och 2013 års lån till ENVC. Vid denna tidpunkt befann sig ENVC i en utomordentligt svår ekonomisk situation: dess förluster från föregående år uppgick till 22,70 miljoner euro (se tabell 3 ovan) och företaget hade negativt eget kapital på – 129,63 miljoner euro (se skäl 63 ovan). Med tanke på de svårigheter ENVC befann sig i anser kommissionen att en marknadsekonomisk investerare skulle ha gjort en bedömning av företagets finansiella situation och analyserat dess förmåga att betala tillbaka lån och räntor. Kommissionen påpekar i detta sammanhang att flera finansinstitut hade vägrat att bevilja lån direkt till ENVC. Kommissionen har ingen anledning att tro att dessa aktörer inte agerade som marknadsekonomiska investerare. Detta visar att marknadens aktörer inte längre trodde att ENVC skulle kunna betala tillbaka sina lån.

(90)

Genom att erbjuda ENVC samma räntesatser som de som EMPORDEF själv erhöll från marknaden skapade EMPORDEF en otillbörlig fördel för ENVC, detta eftersom det sistnämnda företaget inte hade kunnat erhålla samma villkor från marknaden – i själva verket hade marknaden redan vägrat ENVC lån. Trots att vissa av de räntesatser som EMPORDEF erbjöd ENVC kan förefalla relativt höga (t.ex. 3 månaders Euribor plus 8,431 % för låneavtalet av den 30 maj 2012), anser kommissionen att inget privat finansinstitut hade beviljat ett sådant lån utan säkerhet till ett företag som uppenbarligen befann sig i svårigheter.

(91)

Kommissionen noterar också att EMPORDEF vid utgången av de första låneavtalens 90-dagarsperiod bör ha kunnat se att ENVC varken hade betalat tillbaka grundbeloppet eller betalat någon ränta (se skäl 51 ovan). Därför anser kommissionen att en rationell marknadsaktör inte hade erbjudit ENVC ytterligare lån.

(92)

Kommissionen drar därmed slutsatsen att 2012 och 2013 års lån innebar en otillbörlig fördel för ENVC.

(93)

Kommissionen går nu vidare till att undersöka huruvida DGTF-lånen till ett belopp av 56 miljoner euro innebar en otillbörlig fördel för ENVC. Portugal uppger att dessa lån hade en räntesats på 6 månaders Euribor plus en marginal som varierade med de olika avtalen. Enligt Portugal skulle en investerare anse denna ersättning tillräcklig, vilket innebär att varken en otillbörlig fördel eller statligt stöd förekommit i detta fall. Portugal påpekar också att DGTF-lånen beviljades mot bakgrund av ENVC:s orderbok.

(94)

Kommissionen delar inte Portugals uppfattning att en räntesats på 6 månaders Euribor plus en varierande marginal innebär att DGTF-lånen beviljades på normala marknadsvillkor. I tabell 4 nedan sammanfattas den totala räntesatsen för DGTF-lånen vid tiden för låneavtalens undertecknande.

Tabell 4

Total räntesats för DGTF-lånen

(95)

För att bedöma huruvida räntesatserna som tillämpades på DGTF-lånen var förenliga med marknaden gör kommissionen en jämförelse med de referensräntor som gällde i enlighet med de tillämpliga reglerna vid lånetidpunkten.

(96)

Såsom kommissionen redan har påpekat i avsnitt 6.1 ovan anser den att ENVC kunde anses vara ett företag i svårigheter 2006 och 2008. När det gäller DGTF-lånet från 2006 i synnerhet, noterar kommissionen att ENVC enligt IGF:s rapport från 2009 befann sig i teknisk konkurs den 31 december 2005. När det gäller DGTF-lånet från 2008, anges det i samma rapport att ENVC på nytt befann sig i teknisk konkurs i slutet av 2008 (se skäl 64 ovan).

(97)

Vad gäller 2006 års DGTF-lån noterar kommissionen att man för att fastställa referens- och diskonteringsräntorna för 1997 (36) – de räntesatser som var aktuella vid tidpunkten för 2006 års lån – skulle räkna med en basränta (som var 3,70 % i Portugal i januari 2006) (37) och till denna lägga en avgift på minst 400 räntepunkter i situationer där det förelåg särskild risk. Kommissionen betonar gällande detta att ENVC vid denna tidpunkt befann sig i svårigheter – till och med i teknisk konkurs. Enligt avtalet gällande 2006 års DGTF-lån samtyckte ENVC också till att använda intäkterna från konstruktion av vissa fartyg för den portugisiska flottan som säkerhet. Det står emellertid inte klart huruvida en marknadsorienterad långivare hade accepterat en sådan säkerhet, med tanke på ENVC:s svårigheter att genomföra konstruktionen med vinst och/eller inom den avtalsenliga tidsfristen (se i samband med detta skäl 80 och fotnot 28 ovan). I alla händelser har kommissionen inte mottagit några bevis som gör det möjligt att granska dessa konstruktionskontrakt. Därför anser kommissionen att en marginal på minst 400 räntepunkter hade varit rimlig. I sådana fall skulle den tillämpliga referensräntan ha varit minst 7,70 %, vilket är betydligt mer än den räntesats på 4,198 % som DGTF faktiskt använde sig av.

(98)

Om man så tittar på 2008 års DGTF-lån fastställs det i det meddelande från kommissionen om en översyn av metoden för att fastställa referens- och diskonteringsräntor (38) som gällde vid tidpunkten att basräntan (2,05 % i Portugal i december 2008) (39) skulle kompletteras med en marginal fastställd utifrån det berörda företagets kreditbetyg och den erbjudna säkerhetsnivån. Med tanke på ENVC:s svårigheter vid denna tidpunkt och den låga säkerhetsnivå som företaget erbjöd (se skäl 97 ovan, som gäller i tillämpliga delar) skulle den tillämpliga marginalen vara minst 1 000 räntepunkter. I detta fall skulle den tillämpliga referensräntan ha uppgått till minst 12,05 %, vilket är mer än den räntesats på 4,417 % som DGTF använde sig av.

(99)

Även när det gäller 2010 och 2011 års DGTF-lån anser kommissionen att ENVC uppfyllde kriterierna för ett företag i svårigheter då lånen beviljades (se avsnitt 6.1 ovan). Enligt 2008 års meddelande från kommissionen om en översyn av metoden för att fastställa referens- och diskonteringsräntor som gällde vid denna tidpunkt var basräntan för Portugal 1,24 % i april 2008 och 1,49 % i april 2011.

(100)

I fråga om 2010 års DGTF-lån noterar kommissionen att ENVC inte erbjöd någon konkret säkerhet, utan endast ett löfte att använda intäkterna från ett visst ramavtal med ministeriet för nationellt försvar för att betala tillbaka lånet. Mot bakgrund av detta, och med tanke på de svårigheter som ENVC befann sig i vid denna tidpunkt, anser kommissionen att en marginal på minst 1 000 räntepunkter borde ha tillämpats. Detta innebär att referensräntan skulle ha varit minst 11,24 %, men i själva verket tog DGTF endast ut en ränta på 1,964 %.

(101)

Slutligen, när det gäller 2011 års DGTF-lån, påpekar kommissionen att det på samma sätt som med 2010 års lån inte fanns någon konkret säkerhet utan endast ett löfte från ENVC om att betala tillbaka lånet med intäkterna från ett visst ramavtal med ministeriet för nationellt försvar. Detta var dessutom tvunget att bekräftas av ENVC:s administrativa ledning och godkännas av ministeriet för nationellt försvar. Därmed är det högst tvivelaktigt att denna säkerhetsnivå skulle ha ansetts tillräcklig av en marknadsorienterad långivare. Med tanke på att ENVC vid detta tillfälle var ett företag i svårigheter anser kommissionen att marginalen skulle ha varit minst 1 000 räntepunkter, vilket motsvarar en referensränta på minst 11,49 % – betydligt mer än den räntesats som ENVC erbjöds (5,568 % i april 2011 och 5,241 % i juni 2011).

(102)

Mot bakgrund av ovanstående drar kommissionen slutsatsen att DGTF-lånen till ENVC innebar en otillbörlig fördel för detta företag.

(103)

Med avseende på de stödbrev som EMPORDEF utfärdade mellan 2007 och 2011 noterar kommissionen först och främst att de verkar ha varit mycket lika garantier, eftersom EMPORDEF i de flesta av breven specifikt uppgav att det skulle göra allt i sin makt för att ENVC skulle ha tillgång till nödvändiga medel för att kunna uppfylla sina skyldigheter enligt det underliggande låneavtalet. Ordalydelsen i stödbreven av den 8 januari 2007 och den 26 juni 2008 är emellertid en annan. I dessa brev uppger EMPORDEF att det äger ENVC till 100 % och att detta aktieinnehav inte kommer att minskas, samt att om så ändå inträffar får banken begära att ENVC betalar tillbaka lånet i förtid. Kommissionen anser inte att detta påstående på egen hand är tillräckligt för att dra slutsatsen att EMPORDEF skulle ta ansvaret om ENVC underlät att betala tillbaka lånen, och därmed kan breven inte liknas vid en garanti. Därför kan det inte fastställas att dessa brev gav ENVC en otillbörlig fördel.

(104)

När det gäller övriga stödbrev (dvs. de som utfärdades 2009, 2010 och 2011) står det klart att dessa kan liknas vid en garanti, eftersom EMPORDEF där säger sig vara villigt att ta vid om ENVC inte betalar sina lån och uppger att det kommer att göra allt i sin makt för att ENVC ska ha tillgång till de nödvändiga medlen för att kunna betala tillbaka lånen. En vanlig marknadsaktör skulle ha bett om en avgift i utbyte mot att erbjuda en sådan ”garanti”, vilket EMPORDEF emellertid inte gjorde, trots en överhängande risk att ENVC inte skulle kunna betala tillbaka lånen på grund av sina svårigheter vid denna tidpunkt.

(105)

I avsnitt 2.2 i kommissionens tillkännagivande om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på statligt stöd i form av garantier (40) (nedan kallat tillkännagivandet om garantier) Sägs följande: ”Riskbärandet [bör] normalt sett ersättas i form av en lämplig avgift. Om låntagaren inte behöver betala en avgift, eller betalar en låg avgift, får denne en fördel. Jämfört med en situation utan garanti ger den statliga garantin låntagaren en möjlighet att få ett lån på finansiella villkor som är bättre än de som normalt kan erhållas på finansmarknaderna. Ofta kan låntagaren genom den statliga garantin få lägre räntesatser eller ställa en lägre säkerhet. Utan statlig garanti skulle låntagare i vissa fall inte kunna hitta ett finansinstitut som är redo att bevilja ett lån.” Därför är det nödvändigt att undersöka om garantin i princip kunde ha erhållits på marknadens villkor från finansmarknaderna och om en marknadsenlig avgift betalades för denna (41).

(106)

Kommissionen noterar att ingen ersättning erbjöds för stödbreven och att ENVC inte betalade någon avgift till EMPORDEF. Därför ersattes inte EMPORDEF:s riskbärande. Detta är på egen hand nog för att man ska kunna dra slutsatsen att stödbreven, som är mycket lika en garanti, innebar en otillbörlig fördel för ENVC.

(107)

I fråga om Portugals påstående om att EMPORDEF i vilket fall skulle vara ytterst ansvarigt om ENVC underlät att betala tillbaka lånen med tanke på sin roll som enda aktieinnehavare, hänvisar kommissionen till tillämpliga delar i sitt resonemang i skäl 88 ovan.

(108)

Kommissionen anser därför att stödbreven från 2009, 2010 och 2011 innebar en otillbörlig fördel för ENVC.

(109)

När det gäller lånet för fartyget Atlântida noterar kommissionen att EMPORDEF i december 2009 försåg ENVC med 37 miljoner euro från CGD för att avsluta rättstvisten med Atlanticoline. Vid denna tidpunkt uppfyllde ENVC redan kriterierna för ett företag i svårigheter, och en rationell marknadsaktör skulle ha tagit hänsyn till företagets situation och dess förmåga att betala tillbaka lånet, i stället för att helt sonika överföra pengarna till ENVC. En rationell marknadsaktör skulle också ha bedömt riskerna i samband med åtgärden och möjligheten att sälja fartyget till en annan köpare – något som också så småningom inträffade, i september 2014 (se skäl 30 ovan). Kommissionen noterar vidare att lånet beviljades EMPORDEF med en årlig räntesats på 6 månaders Euribor plus 2 %, vilket då avtalet skrevs under innebar 2,993 %. Enligt 2008 års meddelande från kommissionen om en översyn av metoden för att fastställa referens- och diskonteringsräntor, som gällde vid denna tidpunkt, var basräntan för Portugal i december 2009 1,45 %. Till denna skulle en marginal på minst 1 000 räntepunkter läggas, på grund av ENVC:s svårigheter och avsaknaden av konkret säkerhet. Den tillämpliga referensräntan skulle därmed ha varit minst 11,45 %.

(110)

Såvitt kommissionen förstår betalade ENVC inte tillbaka lånet på 37 miljoner euro för fartyget Atlântida till EMPORDEF och underlät också att betala ränta för lånet, förutom 840 480,54 euro 2010. Mot bakgrund av detta drar kommissionen slutsatsen att lånet för fartyget Atlântida innebar en otillbörlig fördel för ENVC.

(111)

De tidigare åtgärderna kan antas ha påverkat handeln mellan medlemsstaterna, eftersom ENVC konkurrerade med varv från andra medlemsstater i EU och från övriga världen. De tidigare åtgärderna gjorde därför att ENVC kunde fortsätta sin verksamhet och gjorde det möjligt för företaget att, till skillnad från andra konkurrenter, undvika följderna av sina svaga finansiella resultat. Därför innebar de tidigare åtgärderna en snedvridning av konkurrensen.

(112)

Mot bakgrund av bedömningen ovan drar kommissionen slutsatsen att de tidigare åtgärderna innebar statligt stöd, eftersom de uppfyller de nödvändiga kriterier för statligt stöd som anges i artikel 107.1 i EUF-fördraget, med undantag för stödbreven av den 8 januari 2007 och den 26 juni 2008 (se skäl 103 ovan).

(113)

Såsom har angetts i skälen 68 och 69 ovan innebar samtliga varvssubventioner och yrkesutbildningssubventioner statligt stöd till ett belopp av 27 129 933,20 euro respektive 257 791 euro.

(114)

När det gäller övriga tidigare åtgärder upprepar kommissionen sin åsikt att med tanke på ENVC:s svårigheter vid denna tidpunkt skulle ingen marknadsorienterad aktör ha beviljat företaget dessa. Med anledning av detta anser kommissionen att ENVC mottog statligt stöd till ett belopp likvärdigt med hela 2006 års kapitalökning (24 875 000 euro).

(115)

När det gäller stödbreven från 2009, 2010 och 2011 upprepar kommissionen att de är i mångt och mycket liknar garantier (se skälen 103 och 104 ovan). I avsnitt 4.1 i tillkännagivandet om garantier anges följande: ”Kommissionen konstaterar att för företag i svårigheter skulle en eventuell garantigivare på marknaden ta ut en hög avgift när garantin beviljas med tanke på den förväntade risken för betalningsförsummelse. Om sannolikheten för att låntagaren inte kommer att kunna betala tillbaka lånet blir särskilt stor kan det hända att en sådan marknadsmässig avgift inte finns, och i undantagsfall kan stödinslaget i garantin visa sig vara lika stort som det belopp som garantin faktiskt täcker.”

(116)

Kommissionen påpekar att bankerna beviljade ENVC lån endast på grund av att det fanns ”garantier” (i form av stödbrev) från EMPORDEF, där EMPORDEF försäkrade att man skulle göra allt i sin makt för att se till att ENVC betalade tillbaka lånen. Kommissionen noterar också att stödbreven erbjöds kostnadsfritt vid en tidpunkt då ENVC befann sig i svårigheter och trots den överhängande risken för att företaget inte skulle kunna uppfylla sina skyldigheter. Kommissionen påpekar också att ENVC vid minst tre tillfällen hade befunnit sig i teknisk konkurs (se skäl 64 ovan). Trots detta beslutade EMPORDEF att utfärda stödbreven avgiftsfritt. Kommissionen drar också slutsatsen att det inte finns någon marknadsenlig ränta som kan jämföras med de räntesatser som ENVC erbjöds, och att ENVC därmed mottog statligt stöd till ett belopp likvärdigt med hela den summa som garanterades i stödbreven från 2009, 2010 och 2011 (dvs. 51 280 000 euro).

(117)

Ett liknande resonemang är tillämpligt när det gäller lånen till ENVC, dvs. 2012 och 2013 års lån, DGTF-lånen och lånet för fartyget Atlântida. EMPORDEF och DGTF beviljade ENVC dessa lån vid en tidpunkt då företaget befann sig i svårigheter och ingen rationell marknadsaktör skulle ha gjort detsamma. Detta är särskilt tydligt när det gäller 2012 och 2013 års lån, eftersom bankerna hade slutat att bevilja lån till ENVC och endast var villiga att låna ut pengar till EMPORDEF (se skäl 21 ovan). Kommissionen noterar också att DGTF-lånen och lånet för fartyget Atlântida beviljades mellan 2006 och 2011. Under denna period var privata banker endast villiga att låna ut pengar till ENVC då det förelåg en garanti (i form av ett stödbrev) från EMPORDEF. Detta tyder på att inga marknadsaktörer var villiga att bevilja ett lån endast till ENVC. Med tanke på det som sagts ovan drar kommissionen slutsatsen att ENVC mottog statligt stöd till ett belopp likvärdigt med totalsumman för 2012 och 2013 års lån (101 118 066,03 euro), DGTF-lånen (30 miljoner euro, 8 miljoner euro, 5 miljoner euro samt 13 miljoner euro) och lånet för fartyget Atlântida (37 miljoner euro).

(118)

Enligt artikel 108.3 i EUF-fördraget får en medlemsstat inte genomföra en stödåtgärd förrän kommissionen har antagit ett beslut om godkännande av åtgärden.

(119)

Kommissionen noterar att Portugal genomförde de tidigare åtgärderna utan att anmäla dem till kommissionen för godkännande (med undantag för de åtgärder som anges i skäl 125 nedan). Kommissionen beklagar att Portugal inte respekterade genomförandeförbudet och därför underlät att uppfylla sin skyldighet enligt artikel 108.3 i EUF-fördraget.

(120)

I den mån åtgärderna som beskrivs ovan utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget är det nödvändigt att ta ställning till om de är förenliga med hänsyn till de undantag som fastställs i punkterna 2 och 3 i denna artikel.

(121)

Enligt domstolens rättspraxis är det upp till medlemsstaterna att anföra eventuella skäl till att ett stöd är förenligt med den inre marknaden och att styrka att så är fallet (42). De portugisiska myndigheterna anser att merparten av de tidigare åtgärderna inte utgör statligt stöd och har därför inte tillhandahållit någon information om eventuella grunder till förenlighet.

(122)

Kommissionen har trots detta undersökt om någon av de grunder för förenlighet som fastställs i EUF-fördraget skulle kunna vara tillämplig på de tidigare åtgärderna.

(123)

När det gäller varvssubventionerna menar Portugal att de beviljades enligt lagdekret nr 296/89 om genomförande av direktiv 87/167/EEG (se skäl 68). Som kommissionen redan har påpekat i sitt beslut att inleda förfarandet upphörde detta direktiv att gälla den 31 december 1990 (se artikel 13 i detta).

(124)

Dessutom har Portugal inte inkommit med några bevis för att varvssubventionerna är förenliga med någon av de efterkommande rättsliga grunderna för förenligt stöd till varvsindustrin.

(125)

Det enda undantaget gäller två varvssubventioner som ENVC beviljades 2003 och 2005, för konstruktion av två fartyg (kontrakten C224 och C225 – se bilaga II). Dessa subventioner godkändes genom kommissionens beslut i ärende C 33/2004 (43) på grundval av förordning (EG) nr 1540/98. Kommissionen drar därför slutsatsen att enligt den information som tillhandahållits utgör subventionerna för kontrakten C224 och C225, till ett belopp av 2 675 275 euro vardera (totalt 5 350 550 euro), stöd till varvsindustrin som är förenligt med den inre marknaden.

(126)

Kommissionen anser trots detta att övriga varvssubventioner (till ett totalt belopp av 21 779 383,21 euro) – vars karaktär av statligt stöd Portugal inte tagit upp till diskussion – är oförenliga med den inre marknaden.

(127)

Såsom redan har angetts i beslutet att inleda förfarandet, förefaller de enda relevanta kriterierna för förenlighet när det gäller resten av de tidigare åtgärderna (med undantag för stödbreven av den 8 januari 2007 och den 26 juni 2008) vara de som rör stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter i enlighet med artikel 107.3 c i EUF-fördraget på grundval av 2004 års riktlinjer, detta med tanke på åtgärdernas typ och ENVC:s svårigheter (44).

(128)

Först och främst upprepar kommissionen sina slutsatser från beslutet att inleda förfarandet: de villkor för undsättningsstöd som anges i avsnitt 3.1 i 2004 års riktlinjer har inte uppfyllts. Enligt punkt 25 a i 2004 års riktlinjer måste undsättningsstödet bestå av likvida medel i form av lånegarantier eller lån; i båda fallen ska låneräntan minst motsvara de räntor som gäller för lån till sunda företag. Exempelvis uppfyller inte 2006 års kapitalökning detta krav.

(129)

I punkt 25 a fastställs också att lån ska återbetalas och lånegarantier ska upphöra inom sex månader efter den första utbetalningen till företaget. Såsom har förklarats ovan verkar detta inte ha varit fallet för några av de tidigare åtgärder som är föremål för denna granskning.

(130)

I punkt 25 b får undsättningsstöd endast ges på grundval av allvarliga sociala problem och får inte skapa allvarliga negativa s.k. sidoeffekter i andra medlemsstater. Portugal har inte tillhandahållit några bevis för att så var fallet för någon av de tidigare åtgärderna.

(131)

När det är fråga om undsättningsstöd som inte har anmälts fastställs det i punkt 25 c att medlemsstaten inom sex månader från och med det första genomförandet av en undsättningsåtgärd, ska överlämna en omstruktureringsplan, en likvidationsplan eller ett bevis på att lånet helt och hållet återbetalats och/eller att garantin inte längre gäller. Återigen har Portugal underlåtit att uppfylla detta förenlighetskrav.

(132)

Enligt punkt 25 d ska undsättningsstödet begränsa sig till vad som är nödvändigt för att upprätthålla driften av företaget. Med tanke på de stora stödbelopp som betalats ut genom de tidigare åtgärderna drar kommissionen slutsatsen att inte heller detta krav uppfylldes.

(133)

Slutligen fastställs det i punkt 25 e i 2004 års riktlinjer att det s.k. engångsvillkoret ska uppfyllas. Enligt denna princip ska kommissionen inte godkänna ytterligare undsättnings- eller omstruktureringsstöd inom tio år efter att sådant stöd beviljats eller en omstruktureringsperiod nått sitt slut. Statens många interventioner under tidsperioden för de tidigare åtgärderna visar emellertid tydligt att denna princip inte har respekterats, och att ENVC vid flera tillfällen tilldelades olagligt statligt stöd.

(134)

När det gäller omstruktureringsstöd enligt avsnitt 3.2 i 2004 års riktlinjer noterar kommissionen att Portugal inte anmälde några av de åtgärder som identifieras ovan till kommissionen som omstruktureringsstöd. Därmed gick Portugal miste om chansen att visa att de nödvändiga kriterierna för omstruktureringsstöd hade uppfyllts (omstruktureringsplan, eget bidrag, kompenserande åtgärder osv.).

(135)

Enligt punkt 34 i 2004 års riktlinjer beviljas omstruktureringsstöd under förutsättning att den omstruktureringsplan som kommissionen ska ha godkänt för varje enskilt stöd genomförs. Dessutom måste omstruktureringsstöd omfatta åtgärder för att säkerställa att de negativa effekterna på handelsvillkoren minimeras (s.k. kompenserande åtgärder, se punkterna 38–42) och eget bidrag från stödmottagaren. I fallet med ENVC skulle detta bidrag ha uppgått till 50 % av omstruktureringskostnaderna, eftersom det rörde sig om ett stort företag (se punkterna 38–45). I likhet med undsättningsstöd gäller engångsvillkoret även för omstruktureringsstöd.

(136)

Kommissionen påpekar än en gång att engångsvillkoret inte har respekterats (se skäl 133 ovan). Kommissionen noterar att ett flertal tidigare åtgärder i själva verket beviljades utanför den planerade omstruktureringsperioden 2005–2009. Detta står i strid med engångsvillkoret och är därför på egen hand tillräckligt för att man ska kunna dra slutsatsen att de tidigare åtgärderna inte ska anses utgöra förenligt omstruktureringsstöd enligt 2004 års riktlinjer.

(137)

Kommissionen betonar också att Portugal lämnade in omstruktureringsplanen, som utarbetats av BPI, så sent som 2014, dvs. fem år efter att den planerade omstruktureringsperioden (2005–2009) hade nått sitt slut. Dessutom noterar kommissionen att BPI:s plan verkar vara ett utkast avsett som diskussionsunderlag. Trots att omstruktureringsplanen förefaller innehålla några av de beståndsdelar som krävs enligt 2004 års riktlinjer, omfattar den inte några kompenserande åtgärder eller något bidrag från ENVC:s sida. Därför kan BPI:s omstruktureringsplan inte anses uppfylla de nödvändiga kraven i 2004 års riktlinjer.

(138)

I brist på föreslagna kompenserande åtgärder och eget bidrag från ENVC, och med tanke på att engångsvillkoret inte har uppfyllts, drar kommissionen slutsatsen att resten av de tidigare åtgärderna inte kan anses utgöra förenligt omstruktureringsstöd enligt riktlinjerna.

(139)

Mot bakgrund av det ovanstående anser kommissionen att varvssubventionerna för kontrakten C224 och C225, som uppgick till 2 675 275 euro vardera (se skäl 125 ovan) utgör stöd till varvsindustrin som är förenligt med den inre marknaden.

(140)

Kommissionen anser också att resten av de tidigare åtgärderna (dvs. 2006 års kapitalökning, 2012 och 2013 års lån, DGTF-lånen, stödbreven från 2009, 2010 och 2011, yrkesutbildningssubventionerna, lånet för fartyget Atlântida samt övriga varvssubventioner) inte uppfyller villkoren i 2004 års riktlinjer. Kommissionen har inte kunnat identifiera någon annan grund för förenlighet. Därför anser kommissionen att resten av de tidigare åtgärderna utgör statligt stöd som är oförenligt med den inre marknaden.

(141)

Om kommissionen har fastställt att ett stöd är oförenligt med den inre marknaden är den, enligt fördraget och domstolens fasta rättspraxis, behörig att besluta att den berörda medlemsstaten ska upphäva eller ändra stödet (45). Enligt domstolens fasta rättspraxis syftar dessutom den skyldighet som ålagts en medlemsstat att upphäva ett stöd som kommissionen anser vara oförenligt med den inre marknaden till att återställa den situation som rådde innan stödet beviljades (46).

(142)

Domstolen har fastställt att detta mål är uppnått när stödmottagaren har betalat tillbaka de belopp som beviljats i form av olagligt stöd, så att denne förlorar den fördel som företaget åtnjöt på marknaden i förhållande till sina konkurrenter och den situation som rådde före utbetalningen av stödet är återställd (47).

(143)

I enlighet med denna rättspraxis föreskrivs i artikel 14.1 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 (48) att kommissionen, vid negativa beslut i fall av olagligt stöd, ska besluta att den berörda medlemsstaten ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från mottagaren. I artikel 15 i samma förordning föreskrivs att kommissionens befogenheter att återkräva stöd ska ha en preskriptionsperiod på tio år, som ska börja den dag då det olagliga stödet beviljas mottagaren. Denna preskriptionsperiod ska också avbrytas av varje åtgärd avseende det olagliga stödet som vidtas av kommissionen eller av en medlemsstat som agerar på kommissionens begäran. Eftersom kommissionens första åtgärd i ärende SA.35546 vidtogs den 11 oktober 2012 (se skäl 1 ovan) kan oförenligt stöd som beviljats före den 11 oktober 2002 inte krävas tillbaka.

(144)

Kommissionen noterar i detta sammanhang att vissa av varvssubventionerna beviljades före den 11 oktober 2002, särskilt i samband med kontrakten C206, C211, C217, C218, C219, C220, C221 och C222 (se bilaga II). Det oförenliga stödet för dessa kontrakt, som uppgår till 11 297 009,19 euro, omfattas därför av preskriptionsperioden på tio år och kan inte återkrävas.

(145)

Resten av de tidigare åtgärderna som omfattar olagligt och oförenligt statligt stöd (se tabell 5 nedan) måste krävas tillbaka för att den situation som rådde på marknaden före deras beviljande ska kunna återställas. Återkravet bör omfatta perioden från den tidpunkt då fördelen kom stödmottagaren till godo, dvs. när stödet ställdes till stödmottagarens förfogande, fram till det faktiska återkravet. Det stöd som ska återkrävas ska löpa med ränta fram till den dag då stödet faktiskt har återbetalats.

Tabell 5

Belopp att återkräva (i euro)

(146)

Den 4 mars 2014 sammankallade ENVC generalförsamlingen ett möte där EMPORDEF, som enda aktieinnehavare i ENVC, bekräftade beslutet om försäljning av ENVC:s tillgångar och avskedande av de anställda i syfte att likvidera och upplösa företaget snarast möjligt.

(147)

Med anledning av ENVC:s framtida likvidation inkom Portugal den 27 februari 2015 med följande dubbla begäran till kommissionen:

(148)

Då kommissionen fattar ett negativt beslut som medför återkrav av oförenligt stöd till ett företag enligt artiklarna 107 och 108 i EUF-fördraget är medlemsstaten i normala fall tvungen att återkräva det oförenliga stödet. Återkravet kan utökas till att gälla även ett nytt företag till vilket företaget i fråga har överfört eller sålt en del av sina tillgångar, om denna överföring eller försäljning leder till slutsatsen att det föreligger ekonomisk kontinuitet mellan de två företagen. Även i avsaknad av ekonomisk kontinuitet kan det även bli fråga om (nytt) statligt stöd till köparen om tillgångarna säljs till ett pris som är lägre än deras marknadsvärde.

(149)

I detta beslut granskar kommissionen inte överlåtandet av kontrakten gällande konstruktion av två asfaltsfraktfartyg (51), som ännu inte har ägt rum.

(150)

För att avgöra om det föreligger statligt stöd till fördel för tillgångarnas köpare måste kommissionen a) fastställa huruvida tillgångarna säljs till sitt marknadspris, och b) ta hänsyn till andra kriterier som anges i skälet ovan.

(151)

Enligt domstolens beslut i målet Italien och SIM 2 mot kommissionen (52), på vilket kommissionen baserade sina beslut gällande Olympic Airlines, Alitalia och Sernam (53), fastställs ekonomisk kontinuitet mellan den föregående (stödbeviljade) enheten och köparen med hjälp av en uppsättning indikatorer. Följande faktorer kan beaktas: i) de sålda tillgångarnas omfattning (tillgångar och skulder, kontinuiteten hos arbetskraften, s.k. bundled assets), ii) överlåtelsepriset, iii) köparens identitet, iv) tidpunkten för överföringen (efter påbörjandet av undersökningarna, inledandet av förfarandet eller efter det slutgiltiga beslutet) och v) den ekonomiska logiken i transaktionen. Dessa indikatorer bekräftades av tribunalen i dess dom av den 28 mars 2012 i målet Ryanair mot kommissionen (54), där Alitaliadomen bekräftades.

(152)

För att utesluta ekonomisk kontinuitet måste kommissionen fastställa att de tillgångar och andra delar av företaget som överförts endast utgör en del av det f.d. företaget eller dess verksamhet. Ju större del av det ursprungliga företaget som överförs till en ny enhet, desto troligare är det att den ekonomiska verksamheten i samband med dessa tillgångar fortsätter att åtnjuta den fördel som skapats av det oförenliga stöd som det tidigare företaget beviljats.

(153)

ENVC:s huvudsakliga tillgångar utgjordes av i) den mark som Viana do Castelos hamnmyndigheter genom ett koncessionsavtal upplät för varvet och ii) olika sorters utrustning och råmaterial. Alla dessa tillgångar såldes genom öppna, icke-diskriminerande och ovillkorliga anbudsinfordringar som var öppna för både portugisiska och icke-portugisiska anbudsgivare, och det enda kriteriet för valet av anbud var bästa pris.

(154)

Den del av varvsområdet som uppläts genom ett avtal om underkoncession efter en upphandling tilldelades WestSea fram till mars 2031. Detta är ett gemensamt dotterföretag till det portugisiska holdingbolaget Martifer och det portugisiska varvet Navalria. WestSea kommer att betala en årlig hyresavgift på 419 233,95 euro och en garanti på 435 500 euro.

(155)

De olika typerna av utrustning och råmaterial, inbegripet fordon och en större kran, såldes genom 120 mindre anbudsinfordringar i 884 varupartier. Av de intäkter på totalt 3 358 905,13 euro som erhölls från de sålda varorna förvärvade företagets köpare i medeltal varor till ett totalt värde av 55 981,75 euro. Varorna köptes för mellan 10 euro och 1,035 miljoner euro styck. Ministério dos Transportes e Comunicações de Timor var den största köparen, med en andel på 31 %. WestSea förvärvade under 20 % av de sålda tillgångarna.

(156)

När det gäller de anställda har inget anställningsavtal överförts till någon av köparna. 596 anställningsavtal har redan sagts upp, och de kvarstående 13 anställda håller på att avskedas. Anbudsinfordringarna omfattade inga särskilda villkor om att överföra anställningsavtal eller anställda från ENVC till en köpare.

(157)

Mot bakgrund av det ovanstående drar kommissionen slutsatsen att omfattningen av de tillgångar som WestSea förvärvade eller kommer att förvärva kommer att vara betydligt mindre än de som ingick i ENVC och dess tidigare verksamhet.

(158)

För att utesluta ekonomisk kontinuitet mellan ENVC och WestSea måste kommissionen fastställa att de tillgångar och andra delar av företaget som överförts såldes eller kommer att säljas till marknadspris. Detta är det pris som skulle fastställas av en privat investerare verksam på marknadens villkor (55).

(159)

Underkoncessionen för den mark där varvet är beläget och de olika typerna av utrustning och råmaterial har avyttrats genom öppna, icke-diskriminerande och ovillkorliga anbudsinfordringar där bästa pris är det enda kriteriet för valet av anbud.

(160)

Med tanke på vad som sagts ovan drar kommissionen slutsatsen att beviljandet av underkoncessionen för den mark där varvet är beläget samt försäljningen av ENVC:s olika tillgångar och råmaterial till WestSea genomfördes genom öppna, icke-diskriminerande och ovillkorliga anbudsinfordringar där den som gav det högsta anbudet vann, vilket innebär att försäljningen gjordes till marknadspris.

(161)

För att utesluta ekonomisk kontinuitet måste kommissionen fastställa att köparna till de tillgångar och andra delar av företaget som överförts inte är ekonomiskt eller företagsmässigt förbundna med ENVC.

(162)

När det gäller koncessionen för den mark där varvet är beläget bekräftar de portugisiska myndigheterna att WestSea inte står i ekonomisk eller företagsmässig förbindelse med ENVC eller den portugisiska staten.

(163)

I fråga om den utrustning och de råmaterial som redan har avyttrats bekräftar de portugisiska myndigheterna att ingen av de huvudsakliga köparna står i ekonomisk eller företagsmässig förbindelse med ENVC eller dess aktieinnehavare.

(164)

Mot bakgrund av detta drar kommissionen slutsatsen att WestSea inte är förbundet med ENVC eller dess aktieinnehavare.

(165)

För att utesluta ekonomisk kontinuitet måste kommissionen fastställa att tidpunkten för försäljningen av de tillgångar och andra delar av företaget som överförts inte leder till kringgående av ett beslut från kommissionen om återkrav av oförenligt statligt stöd.

(166)

Kommissionen noterar att anbudsinfordringarna för underkoncessionen för den mark där varvet är beläget samt för tillgångar och utrustning påbörjades och avslutades innan kommissionen antog detta slutgiltiga beslut.

(167)

Såsom även nämnts i skäl 1 ovan, var det Portugal som först kontaktade kommissionen för att kunna hantera privatiseringen av ENVC på ett korrekt sätt, i enlighet med EU:s regler om statligt stöd. Händelseförloppet tyder därmed på att privatiseringen inte var ett sätt att kringgå befintliga negativa beslut eller kommissionens pågående granskningar.

(168)

Därför drar kommissionen slutsatsen att det faktum att beviljandet av underkoncessionen för den mark där varvet är beläget samt förvärvet av ENVC:s tillgångar och utrustning genomfördes innan kommissionen antog detta slutgiltiga beslut inte tyder på att man försökt kringgå ett eventuellt kommissionsbeslut om återkrav.

(169)

För att utesluta ekonomisk kontinuitet måste kommissionen fastställa att köparna av de tillgångar och andra delar av företaget som överförts inte kommer att använda tillgångarna på samma sätt som den tidigare ägaren, utan för en annan verksamhet eller strategi.

(170)

En del av de tillgångar som WestSea förvärvat från ENVC kan komma att användas för samma allmänna verksamhet (fartygsbygge), särskilt den mark där varvet är beläget. Det faktum att köparen skulle vara aktiv inom samma ekonomiska sektor som det tidigare företaget innebär emellertid inte nödvändigtvis att det föreligger ekonomisk kontinuitet. WestSea har ingen skyldighet att överta några anställda eller anställningskontrakt från ENVC. Dessutom kommer WestSea att införliva varvet i sin affärsstrategi för att få till stånd synergier med andra varv. WestSea kommer att ha möjlighet att hantera sin verksamhet på andra villkor än ENVC, och kommer att kunna tillämpa sin egen affärsmodell.

(171)

Därför drar kommissionen slutsatsen att WestSea kommer att införliva tillgångarna i sin företagsstrategi och använda dem för att uppnå sina egna ekonomiska mål.

(172)

Omfattningen av de tillgångar som WestSea har förvärvat är betydligt mindre än tillgångarna inom ENVC och dess tidigare verksamhet. Tilldelningen av en underkoncession för den mark där varvet är beläget och försäljningen av utrustning och råmaterial genomfördes via öppna, icke-diskriminerande och ovillkorliga anbudsinfordringar. Vidare är WestSea som enhet oberoende av ENVC och dess aktieinnehavare. Tidpunkten för tilldelningen av underkoncessionen för den mark där varvet är beläget och försäljningen av utrustning och råmaterial tyder inte på att man försökt kringgå ett eventuellt beslut om återkrav från kommissionen. Slutligen planerar WestSea att införliva ENVC:s tillgångar i sin företagsstrategi och använda dem för att uppnå sina egna ekonomiska mål.

(173)

Med tanke på det ovanstående drar kommissionen slutsatsen att det inte föreligger någon ekonomisk kontinuitet mellan ENVC och WestSea.

(174)

Kommissionen anser att de tidigare åtgärderna, med undantag för stödbreven av den 8 januari 2007 och den 26 juni 2008, utgör statligt stöd till ENVC i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(175)

De tidigare åtgärder som utgör statligt stöd är oförenliga med den inre marknaden (förutom två varvssubventioner som godkändes genom kommissionens beslut i ärende C 33/2004), eftersom de relevanta villkoren enligt 2004 års riktlinjer inte uppfylldes och inga andra grunder för förenlighet kunde identifieras.

(176)

Kommissionen anser också att Portugal olagligen har genomfört de åtgärder som nämns ovan, i strid med artikel 108.3 i EUF-fördraget.

(177)

Det oförenliga statliga stödet måste återkrävas från stödmottagaren enligt vad som anges i avsnitt 6.6 ovan.

(178)

Detta återkrav berör inte WestSea, eftersom det inte föreligger ekonomisk kontinuitet mellan ENVC och WestSea.

(179)

Kommissionen konstaterar slutligen att Portugal har samtyckt till att detta beslut antas och meddelas på engelska.