21.3.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 86/1

(1)

I enlighet med artikel 168 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) ska en hög hälsoskyddsnivå för människor säkerställas vid utformning och genomförande av all unionspolitik och alla unionsåtgärder. Unionen ska komplettera och stödja nationell hälso- och sjukvårdspolitik, främja samarbete mellan medlemsstaterna och samordning mellan deras program, med full respekt för medlemsstaternas ansvar när det gäller såväl utformningen av nationell hälso- och sjukvårdspolitik som organisation och tillhandahållande av hälso- och sjukvårdstjänster samt medicinsk vård.

(2)

Fortsatta ansträngningar krävs för att uppfylla kraven i artikel 168 i EUF-fördraget. Att främja god hälsa på unionsnivå är också en integrerad del av Europa 2020: En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla (Europa 2020-strategin). Om människor kan förbli friska och aktiva längre och om de får möjlighet att aktivt vårda sin hälsa, kommer det att få positiva övergripande hälsoeffekter och minska ojämlikhet i fråga om hälsa, samt få en positiv inverkan på livskvaliteten, produktiviteten och konkurrenskraften, samtidigt som trycket på de nationella budgetarna minskar. Stöd till och erkännande av att innovation som påverkar hälsoområdet bidrar till att lösa frågan om hållbarhet inom hälsosektorn i samband med befolkningsförändringarna, och åtgärder för att minska ojämlikhet i hälsa är viktiga för att uppnå "tillväxt för alla". Det är mot denna bakgrund lämpligt att inrätta det tredje programmet för unionsåtgärder på hälsoområdet (2014–2020) (nedan kallat programmet).

(3)

Enligt Världshälsoorganisationens (WHO) definition är hälsa "ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och inte blott frånvaro av sjukdom och handikapp". För att förbättra befolkningens hälsa i unionen och minska ojämlikhet i fråga om hälsa är det nödvändigt att inte fokusera enbart på fysisk hälsa. Enligt WHO står psykisk ohälsa för nästan 40 % av antalet levnadsår medfunktionsnedsättning. Problemen med psykisk ohälsa är också omfattande, långvariga och en orsak till diskriminering, och bidrar i hög grad till att skapa ojämlikhet i fråga om hälsa. Dessutom påverkar den ekonomiska krisen de faktorer som skapar psykisk ohälsa eftersom de skyddande faktorerna försvagas och riskfaktorerna ökar.

(4)

Tidigare program för gemenskapsåtgärder på folkhälsoområdet (2003–2008) och hälsoområdet (2008–2013), som antogs genom Europaparlamentets och rådets beslut nr 1786/2002/EG (4) respektive Europaparlamentets och rådets beslut nr 1350/2007/EG (5) (nedan kallade de tidigare hälsoprogrammen), har fått positiva omdömen eftersom de har lett till viktig utveckling och stora förbättringar på ett antal områden. Programmet bör bygga på erfarenheterna från de tidigare hälsoprogrammen. Programmet bör också ta hänsyn till rekommendationerna från de externa revisioner och utvärderingar som utförts, särskilt. revisionsrättens rekommendationer i dess särskilda rapport 2/2009, enligt vilken Europaparlamentet, rådet och kommissionen bör ompröva omfattningen av unionens folkhälsoverksamhet och unionens finansieringsmetod på detta område för perioden efter 2013. När man gör detta bör man beakta de disponibla budgetmedlen och förekomsten av andra samarbetsmodeller som kan underlätta samarbetet och utbytet av information mellan berörda parter i hela Europa.

(5)

I enlighet med målen för Europa 2020-strategin bör programmet inriktas på vissa klart definierade mål och åtgärder som ger ett tydligt mervärde för unionen och stödet bör inriktas på ett mindre antal åtgärder inom prioriterade områden. I enlighet med subsidiaritetsprincipen bör tyngdpunkten ligga på områden där tydliga gränsöverskridande frågor eller frågor som rör den inre marknaden står på spel eller där ett unionssamarbete kan ge betydande fördelar och effektivitetsvinster.

(6)

Programmet bör främja åtgärder på områden där det finns ett mervärde för unionen som kan påvisas på grundval av följande: utbyte av god praxis mellan medlemsstaterna, stöd till nätverk för kunskapsdelning eller ömsesidigt lärande, hantering av gränsöverskridande hot så att riskerna minskas och följderna begränsas, åtgärder för vissa problem som rör den inre marknaden och där unionen har betydande legitimitet för att garantera högkvalitativa lösningar i alla medlemsstater, se till att innovationspotentialen inom hälso- och sjukvårdsområdet tas tillvara, åtgärder som kan leda till ett riktmärkningssystem som underlättar välgrundat beslutsfattande på unionsnivå samt föbättrad effentivitet genom att resursslöseri på grund av dubbelarbete undviks och de ekonomiska resurserna utnyttjas på bästa sätt.

(7)

Programmet bör genomföras på ett sådant sätt att medlemsstaternas ansvar för att besluta om sin hälso- och sjukvårdspolitik samt för att organisera och ge hälso- och sjukvård respekteras.

(8)

Enligt WHO:s hälsorapport för Europa 2009 finns det utrymme för ökade investeringar i folkhälsa och i hälso- och sjukvårdssystemen. I detta hänseende uppmuntras medlemsstaterna att prioritera bättre folkhälsa i sina nationella program och dra nytta av den ökade medvetenheten om möjligheterna till unionsfinansiering på hälsoområdet. Därför bör programmet göra det lättare att integrera dess resultat i nationell hälso- och sjukvårdspolitik.

(9)

Innovation inom hälsoområdet bör betraktas som en folkhälsostrategi som inte är begränsad till tekniska framsteg i form av produkter och tjänster. Främjande av innovation i fråga om folkhälsoåtgärder, förebyggande strategier, förvaltning av hälso- och sjukvårdssystemet och organisation och tillhandahållande av hälso- och sjukvårdstjänster samt medicinsk vård, bland annat hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande interventioner, har potential att förbättra folkhälsan, förbättra vårdkvaliteten för patienterna och uppfylla behov som inte tillgodosetts och dessutom förbättra aktörernas konkurrenskraft och göra hälso- och sjukvårdstjänsterna samt den medicinska vården mer kostnadseffektiv och hållbar. Därför bör programmet stimulera ett frivilligt utnyttjande av innovation i hälso- och sjukvården, med beaktande av de gemensamma värderingar och principer i Europeiska unionens hälso- och sjukvårdssystem som anges i rådets slutsatser från den 2 juni 2006 (6).

(10)

Programmet bör, i synnerhet med tanke på den ekonomiska krisen, bidra till att motverka ojämlikhet i fråga om hälsa och främja jämlikhet och solidaritet med hjälp av åtgärder inom de olika målen och genom att uppmuntra och underlätta utbytet av god praxis.

(11)

Enligt artiklarna 8 och 10 i EUF-fördraget ska unionen främja jämställdhet mellan män och kvinnor och söka bekämpa diskriminering. Följaktligen bör programmet stödja integrering av målen jämställdhet och icke-diskriminering i alla sina åtgärder.

(12)

Patienterna behöver, bland annat genom ökade hälsokunskaper, få verktyg för att hantera sin hälsa och hälso- och sjukvård mer aktivt, för att förebygga ohälsa och fatta väl underbyggda beslut. Insynen i systemen för hälso- och sjukvård och patienternas tillgång till tillförlitlig, oberoende och användarvänlig information bör optimeras. Praxis inom hälso- och sjukvården bör präglas av återkoppling från och kommunikation med patienterna. Stöd till medlemsstaterna, patientorganisationer och berörda parter är nödvändigt och bör samordnas på unionsnivå så att man på ett effektivt sätt hjälper patienterna, särskilt de som lider av sällsynta sjukdomar, att dra nytta av gränsöverskridande hälso- och sjukvård.

(13)

Det är avgörande för hälso- och sjukvårdssystemens effektivitet och för patientsäkerheten att minska bördan av resistenta infektioner och vårdrelaterade infektioner och säkra tillgången till effektiva antimikrobiella medel. Programmet bör ge stöd till varaktiga insatser för bättre analysmetoder för att upptäcka och undvika antimikrobiell resistens och förbättra kontaktnätet mellan alla berörda aktörer inom hälso- och sjukvården, inklusive inom veterinärsektorn, när det gäller hantering av antimikrobiell resistens.

(14)

I ett samhälle med en åldrande befolkning kan välriktade investeringar för att främja hälsa och förebygga sjukdomar öka antalet "friska levnadsår" och på så sätt göra det möjligt för äldre att vara friska och aktiva upp i högre ålder. Kroniska sjukdomar ligger bakom över 80 % av de förtida dödsfallen i unionen. Programmet bör kartlägga, sprida och främja utnyttjandet av evidensbaserad och god praxis för kostnadseffektiva hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande åtgärder med särskild inriktning på de centrala riskfaktorerna, nämligen tobaksbruk, narkotikamissbruk, skadlig alkoholkonsummtion och ohälsosamma kostvanor, fetma och fysisk inaktivitetsamt hiv/aids, tuberkulos och hepatit. Effektiva förebyggande åtgärder skulle bidra till att öka hälso- och sjukvårdssystemens finansiella hållbarhet. Programmet bör, inom ramen för ett jämställdhetsperspektiv, bidra till sjukdomsförebyggande i alla dess aspekter (primärt, sekundärt och tertiärt förbyggande) under unionsmedborgarnas hela livslängd, hälsofrämjande samt verka för miljöer som stöder en hälsosam livsstil med beaktande av bakomliggande sociala faktorer och miljöfaktorer liksom vissa funktionsnedsättningars hälsopåverkan.

(15)

För att minimera konsekvenserna för folkhälsan av gränsöverskridande hot mot människors hälsa enligt med Europaparlamentets och rådets beslut nr 1082/2013/EU (7), som kan omfatta allt från masskontaminering orsakad av kemiska incidenter till pandemier, exempelvis de sjukdomshot som varit aktuella på senare år, från E. coli till influensavirusstammen H1N1 och sars (svår akut respiratorisk sjukdom), eller hälsoeffekter som beror på befolkningens ökande rörlighet, ska programmet bidra till att skapa och upprätthålla robusta mekanismer och verktyg för att upptäcka, bedöma och hantera större gränsöverskridande hot mot hälsan. På grund av arten av dessa hot bör programmet stödja samordnade folkhälsoåtgärder på unionsnivå för att ta itu med olika aspekter av gränsöverskridande hälsohot som bygger på planering för beredskap och insatser, robust och tillförlitlig riskbedömning och en stark organisation för risk- och krishantering. I detta sammanhang är det viktigt att programmet kan dra nytta av att det kompletterar arbetsprogrammet för Europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar, som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 851/2004 (8), i kampen mot smittsamma sjukdomar och de verksamheter som stöds genom unionens program för forskning och innovation. Det bör göras särskilda ansträngningar för att garantera enhetlighet och synergieffekter mellan programmet och globala insatser inom hälsoområdet som genomförs inom ramen för andra unionsprogram och unionsinstrument, särskilt när det gäller influensa, hiv/aids, tuberkulos och andra gränsöverskridande hot mot hälsan i tredjeländer.

(16)

Åtgärder inom ramen för programmet bör också kunna omfatta gränsöverskridande hälsohot som orsakas av biologiska och kemiska incidenter, miljön och klimatförändringar. I kommissionens meddelande En budget för Europa 2020 åtar sig kommissionen att integrera klimatförändringar i unionens övergripande utgiftsprogram och att avsätta minst 20 % av unionens budget till mål som rör klimatåtgärder. Utgifterna i programmet enligt det särskilda målet avseende allvarliga gränsöverskridande hälsohot bör generellt sett bidra till att dessa mål uppnås genom åtgärder som rör hot mot hälsan som har samband med klimatförändringar. Kommissionen bör lämna information om utgifter som rör klimatförändringar i programmet.

(17)

I enlighet med artikel 114 i EUF-fördraget ska en hög hälsoskyddsnivå säkerställas genom den lagstiftning som unionen antar för att upprätta den inre marknaden och få den att fungera. I linje med det målet bör programmet innebära att särskilda ansträngningar görs för att stödja åtgärder som föreskrivs i och bidrar till målen för unionens lagstiftning på områdena smittsamma sjukdomar och andra hälsohot, mänskliga vävnader och celler, blod, mänskliga organ, läkemedel, medicintekniska produkter patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård samt tobaksvaror och reklam för tobaksvaror.

(18)

Programmet bör främja evidensbaserat beslutsfattande genom att bidra till ett informations- och kunskapssystem inom hälso- och sjukvårdsområdet, med beaktande av den relevanta verksamhet som bedrivs av internationella organisationer, t.ex. WHO och Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). Detta system bör bland annat innefatta användningen av befintliga instrument och, i lämpliga fall, utveckling av standardiserad hälsoinformation och standardiserade verktyg för hälsoövervakning, insamling och analys av hälsodata, stöd till de vetenskapliga kommittéerna som inrättats i enlighet med kommissionens beslut 2008/721/EG (9) och en bred spridning av programmets resultat.

(19)

Unionens politik på hälsoområdet syftar till att komplettera och stödja nationell hälso- och sjukvårdspolitik, uppmuntra samarbete mellan medlemsstaterna och främja samordning mellan deras program. Utbyte av god praxis är ett viktigt instrument i den politiken. Ett sådant utbyte bör tillåta nationella myndigheter att dra nytta av effektiva lösningar som har tagits fram i andra medlemsstater, minska dubbelarbete och ge bättre valuta för pengarna genom att främja innovativa lösningar på hälsoområdet. Programmet bör därför fokusera främst på samarbete med medlemsstaternas behöriga myndigheter med ansvar för hälso- och sjukvård och tillhandahålla incitament som ger ett bredare deltagande från alla medlemsstaters sida i enlighet med rekommendationerna i utvärderingarna av tidigare hälsoprogram. Särskilt medlemsstater vilkas bruttonationalinkomst (BNI) per capita ligger under 90 % av genomsnittet för unionen bör aktivt uppmuntras att delta i åtgärder som samfinansieras av medlemsstaternas behöriga myndigheter med ansvar för hälso- och sjukvårdsområdet eller av organ som agerar på uppdrag av dessa myndigheter. Sådana åtgärder bör anses ha ett exceptionellt nyttovärde och särskilt motsvara målet att underlätta för medlemsstater vars bruttonationalinkomst (BNI) per capita ligger under 90 % av genomsnittet för unionen att delta och att öka deltagandet. Ytterligare lämpligt icke-finansiellt stöd för dessa medlemsstaters deltagande i åtgärderna, t.ex. i fråga om ansökningsförfarande, kunskapsöverföring och utnyttjande av expertis, bör också övervägas.

(20)

Icke-statliga organ och berörda parter inom hälso- och sjukvårdsområdet, särskilt patientorganisationer och hälso- och sjukvårdsanställdas yrkessammanslutningar, spelar en viktig roll för att förse kommissionen med information och råd som behövs för att programmet ska kunna genomföras. I anslutning till detta är det möligt att de kan de behöva bidrag från programmet för sin verksamhet. Därför bör programmet vara tillgängligt för icke-statliga organisationer och patientorganisationer som är verksamma inom folkhälsoområdet och spelar en aktiv roll inom den civila dialogen på unionsnivå, t.ex. genom deltagande i rådgivande grupper, och på så sätt bidrar till att programmets särskilda mål uppnås.

(21)

Programmet bör främja samordning och förhindra överlappning med relaterade unionsprogram och unionsåtgärder genom att i förekommande fall främja utnyttjande av innovativa genombrott från forskning i hälso- och sjukvårdssektorn. Unionens övriga fonder och program bör utnyttjas på lämpligt sätt, särskilt ramprogrammet för forskning och innovation (2014–2020) (Horisont 2020), inrättat genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1290/2013 (10), och resultaten av dessa program, strukturfonderna, programmet för sysselsättning och social innovation, inrättat genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1296/2013 (11), Europeiska unionens solidaritetsfond, inrättad genom rådets förordning (EG) nr 2012/2002 (12),

unionens arbetsmiljöstrategi 2007–2012, programmet för företagens konkurrenskraft och små och medelstora företag (Cosme), inrättat Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1287/2013 (13), ramprogrammet för miljö och klimatpolitik (Life), inrättat genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1287/2013 (14), konsumentprogrammet, programmet Rättsliga frågor, inrättat genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1382/2013 (15), det gemensamma programmet för it-stöd i boendet, programmet för allmän utbildning, yrkesutbildning, ungdom och idrott (Erasmus+), inrättat genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1288/2013 (16), programmet för europeisk statistik, inrättat genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 99/2013 (17), och det europeiska innovationspartnerskapet om aktivt och hälsosamt åldrande inom respektive verksamheter.

(22)

Enligt artikel 168.3 i EUF-fördraget ska unionen och medlemsstaterna främja samarbetet med tredjeländer och behöriga internationella institutioner på folkhälsoområdet. Därför ska programmet vara öppet för deltagande från tredjeländer, bl.a. anslutande länder, kandidatländer och potentiella kandidatländer som omfattas av en föranslutningsstrategi, länder i Europeiska frihandelsavtalet (Efta)/Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), grannländer och länder som omfattas av den europeiska grannskapspolitiken samt andra länder i enlighet med de villkor som fastställs genom ett relevant bilateralt eller multilateralt avtal.

(23)

Man bör främja lämpliga relationer med tredjeländer som inte deltar i programmet för att bidra till att programmålen uppnås, med beaktande av eventuella relevanta avtal mellan de berörda länderna och unionen. Detta skulle kunna innebära att unionen anordnar hälsoevenemang eller att tredjeländer satsar på verksamhet som kompletterar de åtgärder som finansieras genom programmet på områden av gemensamt intresse, men bör inte innebära något finansiellt bidrag genom programmet.

(24)

För att kunna maximera ändamålsenligheten och effektiviteten för åtgärder på unionsnivå och internationell nivå, och för att genomföra programmet, bör det utvecklas samarbete med relevanta internationella organisationer, såsom Förenta nationerna och dess specialiserade organ, i synnerhet WHO, samt med Europarådet och OECD.

(25)

Programmet bör löpa under sju år så att det anpassas till löptiden för den fleråriga budgetramen enligt rådets förordning (EU, Euratom) nr 1311/2013 (18). I denna förordning fastställs en finansieringsram för hela den tid somprogrammet pågår, som ska utgöra det särskilda referensbeloppet i den mening som avses i punkt 17 i det interinstitutionella avtalet av den 2 december 2013 mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen om budgetdisciplin, samarbete i budgetfrågor och sund ekonomisk förvaltning (19), för Europaparlamentet och rådet under det årliga budgetförfarandet.

(26)

I enlighet med artikel 54 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (20) utgör den här förordningen den rättsliga grunden för åtgärden och genomförandet av programmet.

(27)

För att garantera kontinuiteten i det finansiella stöd som ges inom ramen för programmet till administrationskostnader för organen bör kommissionen i det årliga arbetsprogrammet för 2014 kunna anse att kostnader som direkt är kopplade till genomförandet av de verksamheter som stöds ska vara stödberättigande, även om mottagaren ådrog sig dem innan finansieringsansökan lämnades in.

(28)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning genom de årliga arbetsprogrammen bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (21).

(29)

Programmet bör genomföras med full hänsyn till öppenhetsprincipen. Budgetresurserna bör fördelas mellan programmets olika mål på ett balanserat sätt under hela den tid programmet pågår, med beaktande av de sannolika fördelarna för främjande av hälsa. Lämpliga åtgärder inom ramen för programmets särskilda mål och med ett påtagligt mervärde för unionen bör väljas ut för och finansieras genom programmet. De årliga arbetsprogrammen ska framför allt innehålla de huvudsakliga urvalskriterier som gäller för potentiella mottagare, i enlighet med förordning (EU, Euratom) nr 966/2012, så att det garanteras att stödmottagarna har den ekonomiska och praktiska kapacitet som behövs för att genomföra verksamhet som finansieras genom programmet och, vid behov, den bevisning som krävs för att styrka sitt oberoende.

(30)

Programmets värde och effekt bör regelbundet ses över och utvärderas. Vid utvärderingen av programmet bör hänsyn tas till att programmålen kanske inte hinner uppnås inom programperioden. Efter programmets halva löptid, dock senast den 30 juni 2017, bör en rapport om utvärdering efter halva tiden upprättas så att det kan göras en bedömning av läget i genomförandet av programmets tematiska prioriteringar.

(31)

I syfte att programmet till fullo ska kunna utnyttja det som framkommer i rapporten om utvärdering efter halva tiden av programmets genomförande och möjliggöra eventuella anpassningar som behövs för att uppnå dess mål, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på strykningar av något av de tematiska prioriteringar som anges i denna förordning eller tillägg av nya tematiska prioriteringar i denna förordning. Det är av särskild betydelse att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå. När kommissionen förbereder och utarbetar delegerade akter bör den se till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.

(32)

Samarbete mellan nationella myndigheter är nödvändigt för att garantera att alla potentiella sökande får tillgång till information och kan delta på lika villkor samt att de får tillgång till den kunskap som genereras genom programmet tillsammans med de olika intressenterna i den nationella hälso- och sjukvården. Därför bör medlemsstaterna utse nationella kontaktpunkter som stöd till denna verksamhet.

(33)

Vid tillämpningen av förordningen bör kommissionen samråda med relevanta experter, däribland de nationella kontaktpunkterna.

(34)

Under hela utgiftscykeln bör unionens ekonomiska intressen skyddas med hjälp av proportionella åtgärder som ska göra det möjligt att förebygga, spåra och utreda oriktigheter, att återkräva sådana medel som förlorats eller som utbetalats eller använts felaktigt och att fastställa sanktioner vid behov.

(35)

En övergång mellan programmet och det tidigare program som det ersätter bör säkerställas, särskilt i fråga om kontinuiteten hos fleråriga arrangemang för programmets förvaltning, t.ex. finansiering av tekniskt och administrativt stöd. Från och med den 1 januari 2021 bör anslagen för det tekniska och administrativa stödet vid behov täcka utgifterna för förvaltningen av åtgärder som inte slutförts före utgången av 2020.

(36)

Eftersom de allmänna målen för denna förordning, nämligen att komplettera, stödja och ge ett mervärde åt den politik som förs i medlemsstaterna för att förbättra unionsbefolkningens hälsa och minska ojämlikhet i fråga om hälsa genom att främja hälsa, stimulera innovation på hälso- och sjukvårdsområdet, göra hälso- och sjukvårdssystemen hållbarare och skydda unionens medborgare mot allvarliga gränsöverskridande hälsohot, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av förordningens omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(37)

Denna förordning ersätter beslut nr 1350/2007/EG. Det beslutet bör därför upphöra att gälla.

(38)

Det är lämpligt att säkerställa en smidig, oavbruten övergång mellan det tidigare programmet på hälsoområdet (2008–2013) och programmet och att anpassa löptiden för programmet till förordning (EU, Euratom) nr 1311/2013. Programmet bör därför tillämpas från och med den 1 januari 2014.

1.

För att främja hälsa, förebygga sjukdomar och verka för miljöer som stöder hälsosamma livsstilar: kartlägga, sprida och främja utnyttjandet av evidensbaserad och god praxis för kostnadseffektiva hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande åtgärder genom att särskilt inrikta sig på centrala livsstilsrelaterade riskfaktorer med fokus på mervärde för unionen.

Detta mål ska mätas bl.a. genom att man kontrollerar ökningen av antalet medlemsstater som medverkar till att främja god hälsa och förebygga sjukdomar med hjälp av evidensbaserad och god praxis genom åtgärder och verksamhet på lämplig nivå i medlemsstaterna.

2.

För att skydda unionsmedborgarna från allvarliga gränsöverskridande hälsohot: identifiera och utveckla samordnade strategier och främja genomförandet av dessa för bättre beredskap och samordning vid hälsokriser.

Detta mål ska mätas bl.a. genom att man kontrollerar ökningen av antalet medlemsstater som integrerar de samordnade strategierna när de utformar sina beredskapsplaner.

3.

För att stödja kapacitetsuppbyggnaden på folkhälsoområdet och bidra till innovativa, effektiva och hållbara hälso- och sjukvårdssystem: identifiera och utforma verktyg och mekanismer på unionsnivå för att hantera bristen på personal och ekonomiska resurser, och underlätta frivilligt införande av innovativa lösningar inom interventionsstrategier och förebyggande strategier för folkhälsa.

Detta mål ska mätas bl.a. genom att man kontrollerar ökningen i fråga om rådgivning och antalet medlemsstater som använder de verktyg och mekanismer som identifierats för att bidra till effektiva resultat i hälso- och sjukvårdssystemen.

4.

För att förbättra tillgången till bättre och tryggare hälso- och sjukvård för unionsmedborgarna: öka tillgången till medicinsk sakkunskap och information om specifika sjukdomar över nationsgränser, göra det enklare att tillämpa forskningsresultat samt utarbeta verktyg för att förbättra vårdkvaliteten och patientsäkerheten, bland annat genom åtgärder som bidrar till att förbättra hälsokunskaperna.

Detta mål ska mätas bl.a. genom att man kontrollerar ökningen av antalet europeiska referensnätverk som inrättats i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/24/EU (22) (nedan kallade europeiska referensnätverk), ökningen av antalet vårdgivare och kompetenscentrum som deltar i de europeiska referensnätverken och ökningen av antalet medlemsstater som använder de framtagna verktygen.

a)

anslutande länder, kandidatländer och potentiella kandidater som omfattas av en föranslutningsstrategi, i enlighet med de allmänna principerna och villkoren för deras deltagande i unionsprogram enligt respektive ramavtal, beslut av associationsrådet eller motsvarande avtal,

b)

Efta/EES-länderna i enlighet med de villkor som fastställs i EES-avtalet,

c)

grannländer och länder som omfattas av den europeiska grannskapspolitiken i enlighet med de villkor som fastställs i ett relevant bilateralt eller multilateralt avtal,

d)

andra länder i enlighet med de villkor som fastställs i ett relevant bilateralt eller multilateralt avtal.

a)

åtgärder med ett påtagligt mervärde för unionen som samfinansieras av de behöriga myndigheterna med ansvar för hälso- och sjukvård i medlemsstaterna eller i tredjeländer som deltar i programmet i enlighet med artikel 6 eller av organ inom den offentliga sektorn och icke-statliga organisationer, som avses i artikel 8.1, som agerar enskilt eller som ett nätverk på uppdrag av dessa behöriga myndigheter,

b)

åtgärder med ett påtagligt mervärde för unionen, uttryckligen föreskrivet och vederbörligen motiverat i de årliga arbetsprogrammen, som samfinansieras av andra offentliga, icke-statliga eller privata organ, i enlighet med artikel 8.1, bl.a. internationella organisationer som är verksamma på hälsoområdet och, i det senare fallet, i förekommande fall utan föregående ansökningsomgång,

c)

administrationskostnader för icke-statliga organ, i enlighet med artikel 8.2, i de fall då det finansiella stödet är nödvändigt för att ett eller flera av programmets särskilda mål ska uppnås.

a)

minst 30 % av budgeten för den föreslagna åtgärden har anslagits till medlemsstater vars bruttonationalinkomst (BNI) per capita är lägre än 90 % av unionsgenomsnittet, och

b)

organ från minst 14 deltagande länder deltar i åtgärden, varav minst fyra är länder vars BNI per capita är lägre än 90 % av unionsgenomsnittet.

a)

De är icke-statliga, drivs inte i vinstsyfte och är oberoende av näringslivs-, handels- och företagsintressen eller andra motstridiga intressen.

b)

De bedriver folkhälsoverksamhet, fyller en faktisk funktion i den civila dialogen på unionsnivå och strävar efter att uppnå minst ett av de särskilda målen för programmet.

c)

De bedriver verksamhet på unionsnivå och i minst hälften av medlemsstaterna och har en balanserad geografisk täckning i unionen.

a)

Om det inte är möjligt att genomföra eller uppnå en eller flera av de tematiska prioriteringar som anges i bilaga I i enlighet med programmets mål och inom programmets återstående löptid.

b)

Huruvida utvärderingen slagit fast en eller flera specifika, viktiga tematiska prioriteringar som inte anges i bilaga I, men som har blivit nödvändiga för att kunna uppnå programmets allmänna och särskilda mål.

c)

Skälen för det som framkommit enligt leden a och b.