(1)

Den 5 oktober 2006 antog rådet förordning (EG) nr 1472/2006 (2) (nedan kallad den omtvistade förordningen) som införde en slutgiltig antidumpningstull på import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Folkrepubliken Kina och Socialistiska republiken Vietnam och som slutgiltigt tog ut den preliminära antidumpningstull som införts på sådan import. Efter en översyn vid giltighetstidens utgång förlängdes åtgärderna genom rådets genomförandeförordning (EU) nr 1294/2009 (3). Åtgärderna upphörde att gälla den 31 mars 2011.

(2)

Vissa exporterande tillverkare väckte talan inför tribunalen om ogiltigförklarande av den omtvistade förordningen. Tribunalen ogillade talan i dessa mål (4). Efter överklagande upphävde dock domstolen genom sina domar av den 2 februari 2012 i mål C-249/10 P, Brosmann m.fl. mot rådet och av den 15 november 2012 i mål C-247/10 P, Zhejiang Aokang Shoes mot rådet (nedan kallade domarna) tribunalens domar och ogiltigförklarade förordning (EG) nr 1472/2006 såvitt den avser klagandena. Domstolen fann särskilt att kommissionen borde ha undersökt de ansökningar som klagandena lämnade in för att få marknadsekonomisk status i enlighet med artikel 2.7 b och c i förordning (EG) nr 1225/2009 och att det inte kunde uteslutas att en sådan undersökning skulle ha lett till lägre antidumpningstullar för klagandena.

(3)

Genom ett tillkännagivande som offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning (5) meddelade kommissionen de exporterade tillverkarna att den hade beslutat att återuppta förfarandet i syfte att ersätta de ogiltigförklarade delarna av den omtvistade förordningen och granska om de berörda exporterande tillverkarna verkade under marknadsekonomiska förhållanden under perioden i fråga.

(4)

Den 19 februari 2014 antog kommissionen förslaget till rådets genomförandeförordning om återinförande av en slutgiltig antidumpningstull på import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Folkrepubliken Kina och som tillverkas av Brosmann Footwear (HK) Ltd, Seasonable Footwear (Zhongshan) Ltd, Lung Pao Footwear (Guangzhou) Ltd, Risen Footwear (HK) Co. Ltd och Zhejiang Aokang Shoes Co. Ltd (nedan kallat förslaget). I förslaget fastslås att granskningen av ansökningarna om marknadsekonomisk status visade att marknadsekonomiska förhållanden inte rådde under perioden i fråga för de exporterande tillverkare som berördes av domarna, att marknadsekonomisk status därför ska nekas för alla dessa exporterande tillverkare och att den antidumpningstull som ursprungligen tillämpades genom den omtvistade förordningen följaktligen ska återinföras. Förslaget skulle därför återinföra en slutgiltig antidumpningstull för de exporterande tillverkare som berörs av domarna för den period som den omtvistade förordningen gäller.

(5)

Artikel 1.4 i förslaget lyder på följande sätt: ”Gällande bestämmelser om tullar ska tillämpas, med undantag av artikel 221 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (6). Underrättelse till gäldenären om tullbeloppet får ske mer än tre år efter det att tullskulden uppkom, men inte senare än två år efter ikraftträdandet av den här förordningen.”

I artikel 221.3 i förordning (EEG) nr 2913/92 (nedan kallad tullkodexen) föreskrivs en preskriptionstid som innebär att underrättelse till gäldenären om den återinförda antidumpningstullen inte får ske för import som ägde rum för mer än tre år sedan, under förutsättning att perioden inte upphört att löpa i väntan på behandling av ett överklagande i enlighet med artikel 243 i tullkodexen. I artikel 1.4 i den omtvistade förordningen föreskrevs att gällande bestämmelser om tullar skulle tillämpas om inget annat angavs och den innehöll inget undantag från artikel 221.3 i tullkodexen. Eftersom den ursprungliga underrättelsen om skulden drogs tillbaka efter domarna, kunde aktörerna ha berättigade förväntningar på att ett återinförande av skulden var preskriberat efter det att den treårsperiod som föreskrivs i artikel 221.3 i tullkodexen löpt ut, och att skulden därför hade ”upphört”  (7). Ett retroaktivt återinförande av skulden efter det att den har upphört enligt artikel 221.3 skulle åsidosätta de berörda aktörernas berättigade förväntningar.

Sammanfattningsvis är rådets slutliga bedömning att en retroaktiv tillämpning av undantaget från artikel 221.3 i tullkodexen inte är möjlig i det här fallet eftersom det skulle åsidosätta de berörda aktörernas berättigade förväntningar.

(6)

Utan det retroaktiva undantaget från artikel 221.3 skulle återinförandet av tullar få en väldigt begränsad ekonomisk effekt i praktiken eftersom de ursprungliga åtgärderna upphörde att gälla den 31 mars 2011.

(7)

Dessutom har klagandena inte visat att antagandet av den föreslagna åtgärden skulle påverka dem.

(8)

Domstolen har till alla delar ogiltigförklarat den omtvistade förordningen såvitt den avser klagandena. Därför är domens rättsverkningar avseende den ogiltigförklarade åtgärden inte beroende av att en ytterligare akt antas av institutionerna. Rådet drar därför slutsatsen att institutionerna inte enligt artikel 266 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt är skyldiga att återinföra tullarna i det här fallet.