30.7.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 217/24

(1)

Den 26 mars 2010 antog Europeiska rådet kommissionens förslag till en ny strategi för sysselsättning och tillväxt, Europa 2020, som bygger på en utökad samordning av den ekonomiska politiken med inriktning på ett antal nyckelområden där åtgärder behövs för att stärka förutsättningarna för hållbar tillväxt och konkurrenskraft i Europa.

(2)

Den 13 juli 2010 antog rådet en rekommendation om de allmänna riktlinjerna för medlemsstaternas och unionens ekonomiska politik (2010–2014) och den 21 oktober 2010 ett beslut om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (3), vilka tillsammans utgör de integrerade riktlinjerna. Medlemsstaterna uppmanades att beakta de integrerade riktlinjerna i sin nationella ekonomiska politik och sysselsättningspolitik.

(3)

Den 29 juni 2012 beslutade medlemsstaternas stats- och regeringschefer om en tillväxt- och sysselsättningspakt, som ger ett enhetligt ramverk för insatser på nationell nivå, EU-nivå och euroområdesnivå med hjälp av alla tänkbara medel, instrument och politiska åtgärder. De beslutade om insatser som ska utföras på medlemsstatsnivå och förband sig särskilt att uppnå målen i Europa 2020-strategin och genomföra de landsspecifika rekommendationerna.

(4)

Den 10 juli 2012 antog rådet en rekommendation (4) om Finlands nationella reformprogram för 2012 och avgav ett yttrande om Finlands stabilitetsprogram för 2012–2015.

(5)

Den 28 november 2012 antog kommissionen den årliga tillväxtöversikten, som markerar inledningen av 2013 års europeiska planeringstermin för samordning av den ekonomiska politiken. Den 28 november 2012 antog kommissionen, på grundval av förordning (EU) nr 1176/2011, även rapporten om varningsmekanismen, i vilken Finland identifierades som en av de medlemsstater som skulle bli föremål för en fördjupad granskning.

(6)

Europaparlamentet har vederbörligen involverats i den europeiska planeringsterminen, i enlighet med förordning (EG) nr 1466/97, och antog den 7 februari 2013 en resolution om sysselsättning och sociala aspekter i den årliga tillväxtöversikten 2013 och en resolution om bidraget till den årliga tillväxtöversikten 2013.

(7)

Den 14 mars 2013 godkände Europeiska rådet prioriteringarna för att säkerställa finansiell stabilitet, budgetkonsolidering och åtgärder för att främja tillväxt. Europeiska rådet betonade behovet av att eftersträva differentierad och tillväxtvänlig budgetkonsolidering, återställa normala villkor för utlåning till näringslivet, främja tillväxt och konkurrenskraft, ta itu med arbetslösheten och krisens sociala följdverkningar samt modernisera den offentliga förvaltningen.

(8)

Den 10 april 2013 offentliggjorde kommissionen resultaten av sin fördjupade granskning av Finland i enlighet med artikel 5 i förordning (EU) nr 1176/2011. Av analysen drog kommissionen slutsatsen att Finland har makroekonomiska obalanser som motiverar övervakning och kräver politiska åtgärder. Det är särskilt viktigt att man fortsätter att uppmärksamma den betydande försämringen vad gäller underskottet i bytesbalansen och det svaga exportresultatet, vilka är faktorer som drivs på genom omstruktureringen av industrin, samt konkurrensfaktorer ur ett kostnads- och icke-kostnadsperspektiv.

(9)

Den 18 april 2013 lade Finland fram sitt nationella reformprogram för 2013 och sitt stabilitetsprogram för perioden 2012–2017. I syfte att beakta deras inbördes samband har de båda programmen bedömts samtidigt.

(10)

Baserat på bedömningen av stabilitetsprogrammet enligt förordning (EG) nr 1466/97 anser rådet att Finlands offentliga finanser på det hela taget varit sunda och att ansträngningar gjorts för att öka intäkterna och kontrollera utgifterna i syfte att närma sig det medelfristiga budgetmålet. Det makroekonomiska scenariot bakom de finanspolitiska beräkningarna i stabilitetsprogrammet är trovärdigt. Tillväxtprognoserna för 2013 är liknande som i kommissionens avdelningars vårprognos 2013, medan prognosen för 2014 ligger 0,6 procentandelar över kommissionens avdelningars vårprognos 2013. Målet för den finanspolitiska strategi som beskrivs i stabilitetsprogrammet är att balansera de statliga finanserna och få statsskulden i förhållande till BNP att sjunka till 2015. I stabilitetsprogrammet ingår en ändring av det medelfristiga budgetmålet från 0,5 % till – 0,5 %. Det nya medelfristiga budgetmålet är i linje med kraven i stabilitets- och tillväxtpakten. I stabilitetsprogrammet förutspås att det medelfristiga budgetmålet kommer att uppnås till 2014 och hållas fram till 2017. Utgående från det (omräknade) strukturella budgetsaldot på grundval av uppgifterna i stabilitetsprogrammet har Finland under 2012 inte uppnått sina tidigare medelfristiga budgetmål och kommer inte att uppnå det nya medelfristiga budgetmålet under 2013.

I stabilitetsprogrammet prognostiseras att det (omräknade) strukturella budgetsaldot kommer att förbättras från – 1 % av BNP 2012 till – 0,9 % av BNP 2013. Mellan 2014 och 2017 kommer det att ligga stadigt mellan – 0,6 % och – 0,7 % av BNP. Under 2012 ökade Finlands nettoutgifter med 0,4 %, vilket är under det tillämpliga referensvärdet i utgiftsriktmärket för stabilitets- och tillväxtpakten. Till följd av den negativa reala BNP-tillväxten 2012 anses den låga strukturanpassningen vara tillräcklig. Under 2013 förbättras Finlands (omräknade) strukturella budgetsaldo och dess nettoutgifter väntas endast avvika med 0,1 % av BNP från utgiftsriktmärket. Med tanke på Finlands stora negativa produktionsgap anses detta adekvat. Under 2014 väntas Finlands (omräknade) strukturella budgetsaldo förbättras ytterligare, och nå – 0,6 % av BNP, dvs. tillräckligt nära det medelfristiga budgetmålet. Dessutom kommer Finland enligt kommissionens avdelningars vårprognos 2013 att uppnå målet helt och hållet under 2014. På det hela taget innebär detta att den förebyggande delen av stabilitets- och tillväxtpakten efterlevts. Den offentliga konsoliderade bruttoskulden var 53 % av BNP 2012 och kommer enligt stabilitetsprogrammet att ligga kvar under 60 % av BNP under hela programperioden. Stabilitetsprogrammet förutser minskningar av skuldnivån under 2016 och 2017. Långsiktig hållbarhet är fortfarande den största utmaningen för finanspolitiken. Hållbarhetsgapet till följd av en åldrande befolkning, främst beroende på pensioner, hälso- och långtidsvård, har noterats och kräver fortlöpande övervakning.

(11)

Produktivitetstillväxten inom offentliga tjänster har inte motsvarat produktivitetstillväxten i ekonomin som helhet, medan belastningen till följd av en åldrande befolkning ökar. Principerna för reformering av kommunerna har fastställts, men sammanslagningar förblir frivilliga, även om det kommer att finnas ekonomiska incitament från staten. Det väntas att den pågående reformen av social- och hälsosystemen inte kommer att medföra några avsevärda minskningar av det nuvarande antalet hälso- och sjukvårdsdistrikt.

(12)

Åtgärder har vidtagits för att minska ungdoms- och långtidsarbetslösheten, till exempel ungdomsgarantin, kompetensprogrammet för ungdomar samt pilotprogrammet för långtidsarbetslösa. Dessa program kompletterades under 2013 med ytterligare ekonomiskt stöd till lärlingsprogram som del av ungdomsgarantin och är välkomna med tanke på den väntade ökningen av arbetslösheten. Dessa åtgärder måste nu genomföras med tydligt fokus på att höja målgruppernas kompetensnivå och arbetsmarknadsställning. Det är viktigt att man lyckas öka sysselsättningsgraden bland äldre arbetstagare för att säkerställa hållbara offentliga finanser och kunna tillgodose framtida arbetskraftsbehov. Den arbetande befolkningsandelen i Finland krymper. Flera åtgärder har vidtagits för att komma åt möjligheterna till förtida pension, bland annat en höjning av åldersgränsen för deltidspensionering, upphävande av möjligheten till minskad pension och höjning av pensionsåldern efter arbetslöshet. Den förväntade livslängden har emellertid ökat snabbare än vad som förutsågs under 2005 års pensionsreform, och med tiden kan det nuvarande intervallet för lagstadgad pensionsålder visa sig vara för lågt och pensionerna otillräckliga. I sitt stabilitetsprogram har staten åtagit sig att öka den faktiska pensionsåldern till 62,4 år till 2025, vilket fortfarande är lågt med hänsyn till den förväntade livslängden och de demografiska problemen. Genomförandet av dessa överenskomna åtgärder förblir en prioritering på kort sikt.

(13)

Regleringshindren inom Finlands tjänstesektor är fortfarande höga, och marknadskoncentrationerna är stora i viktiga sektorer såsom detaljhandeln. De planerade ändringarna av konkurrenslagen i fråga om livsmedelshandelsaktörers dominerande marknadsposition, målen i programmet om sund konkurrens genom större övervakning av sektorn samt upphävandet av onödiga hinder för konkurrens i befintlig lagstiftning, t.ex. om fysisk planering och byggverksamhet, bör bidra till att lösa de nuvarande problemen. Sammanslagningen av konkurrens- och konsumentmyndigheten, tillsammans med en ökning av deras budget och större befogenheter att ta itu med konkurrensneutralitet mellan offentliga och privata aktörer bör också rent allmänt göra konkurrenspolitiken effektivare och öka dess fördelar. I Finland har de böter som utfärdats enligt konkurrenslagstiftningen av tradition varit låga, och den översikt som planeras för 2013 bör kunna ligga till grund för ytterligare reformer för att öka böternas avskräckande effekt.

(14)

Finlands produktionstillväxt fortsätter att hanka efter lönetillväxten, medan landets internationella konkurrenskraft har minskat, vilket visas genom de finska exporternas minskade marknadsandel. Investeringar i forskning, utveckling och innovation är fortfarande höga, men en kritisk punkt är hur effektivt forskningen omvandlas till innovation och nya företag med hög tillväxt, som kan ta sig in på snabbt växande exportmarknader och stärka den internationella konkurrenskraften. På kort sikt bör Finland genomföra sina nyligen antagna strategier och åtgärder för att förbättra forsknings- och innovationssystemet, till exempel den nya handlingsplanen, och vid behov föreslå ytterligare reformer utgående från befintliga utvärderingar och den framtidsrapport som för närvarande förbereds. Energi- och arbetspriserna har identifierats bland de insatspriser som bidrar till att öka kostnaderna för finska producenter. Löneökningen under senare år har varit begränsad, till följd av det gällande trepartslöneavtalet som löper ut under 2013. Det är därför oroande att inget nytt avtal hittills slutits mellan arbetsmarknadens parter.

(15)

Kommissionen har inom ramen för den europeiska planeringsterminen genomfört en omfattande analys av Finlands ekonomiska politik. Den har bedömt det nationella reformprogrammet och stabilitetsprogrammet samt lagt fram en fördjupad granskning. Den har beaktat inte bara programmens relevans för en hållbar finanspolitik och socioekonomisk politik utan även i vilken utsträckning EU:s regler och riktlinjer har iakttagits, mot bakgrund av behovet att stärka den övergripande ekonomiska styrningen i unionen genom att framtida nationella beslut fattas med beaktande av synpunkter på EU-nivå. Kommissionens rekommendationer inom ramen för den europeiska planeringsterminen återspeglas i rekommendationerna 1–5 nedan.

(16)

Mot bakgrund av denna bedömning har rådet granskat stabilitetsprogrammet, och dess yttrande (5) återspeglas särskilt i rekommendation 1 nedan.

(17)

Mot bakgrund av kommissionens fördjupade granskning och denna bedömning har rådet granskat det nationella reformprogrammet och stabilitetsprogrammet. Dess rekommendationer enligt artikel 6 i förordning (EU) nr 1176/2011 återspeglas i rekommendationerna 3–5 nedan.

(18)

I samband med den europeiska planeringsterminen har kommissionen dessutom analyserat den ekonomiska politiken i euroområdet som helhet. På dessa grunder har rådet utfärdat särskilda rekommendationer till de medlemsstater som har euron som valuta (6). I egenskap av ett land som har euron som valuta bör Finland även säkerställa ett fullständigt och snabbt genomförande av dessa rekommendationer.

1.

Fortsätta en tillväxtfrämjande finanspolitik och upprätthåller en sund finanspolitisk position som planerat, och säkerställer efterlevnad av det medelfristiga budgetmålet under hela programperioden. Fortsätta den årliga utvärderingen av omfattningen av det åldersrelaterade hållbarhetsgapet och justering av offentliga intäkter och utgifter i enlighet med de långsiktiga målen och behoven. Säkerställa långtidsvårdens kostnadseffektivitet och hållbarhet och i större utsträckning beakta förebyggande, rehabilitering och självständigt boende.

2.

Se till att de pågående administrativa reformerna kring kommunernas struktur genomförs i praktiken, i syfte att uppnå produktivitetsvinster och kostnadsbesparingar i de offentliga tjänsterna, inbegripet social- och hälsovårdstjänster.

3.

Vidta ytterligare åtgärder för att öka sysselsättningsgraden för äldre arbetstagare, inbegripet genom att öka deras anställbarhet och minska möjligheterna till förtida pensionering, höja den faktiska pensionsåldern genom att anpassa pensionsåldern eller pensionsförmånerna till förändringar i den förväntade livslängden. Genomföra och noga övervaka effekterna av pågående åtgärder för att förbättra ungas och långtidsarbetslösas ställning på arbetsmarknaden, med särskilt fokus på yrkesrelevant kompetensutveckling.

4.

Fortsätta insatser för att öka konkurrensen inom produkt- och tjänstemarknaderna, särskilt detaljhandeln, genom att genomföra det nya programmet för att främja sund konkurrens.

5.

Öka Finlands förmåga att ta fram innovativa produkter, tjänster och högtillväxtföretag i en snabbt föränderlig miljö, fortsätta diversifieringen av industrin, och fortsätta att förbättra ekonomins övergripande energieffektivitet. I den nuvarande situationen med låg tillväxt stödja utvecklingen av reallönerna och produktiviteten, samtidigt som arbetsmarkandens parters roller måste respekteras fullt ut och nationella metoder följas.