15.7.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 209/1

(1)

Den 26 mars 2010 antog Europeiska rådet kommissionens förslag om att lansera en ny strategi för sysselsättning och arbetstillfällen, Europa 2020. Strategin bygger på en utökad samordning av den ekonomiska politiken med inriktning på ett antal nyckelområden där åtgärder måste vidtas för att stärka den hållbara tillväxten och konkurrenskraften inom EU.

(2)

Den 13 juli 2010 antog rådet en rekommendation om de allmänna riktlinjerna för medlemsstaternas och unionens ekonomiska politik (2010–2014) och den 21 oktober 2010 ett beslut om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (2), vilka tillsammans utgör de integrerade riktlinjerna. Medlemsstaterna uppmanades att beakta de integrerade riktlinjerna i sin nationella ekonomiska politik och sysselsättningspolitik.

(3)

Den 12 januari 2011 antog kommissionen den första årliga tillväxtöversikten, varigenom en ny era av ekonomisk styrning i EU och den första europeiska planeringsterminen för förhandsintegrerad politisk samordning inleddes, med förankring i Europa 2020-strategin.

(4)

Den 25 mars 2011 godkände Europeiska rådet prioriteringarna för konsolidering av de offentliga finanserna och strukturreformer (i linje med rådets slutsatser av den 15 februari och den 7 mars 2011 och med hänvisning till kommissionens årliga tillväxtöversikt). Det underströk behovet av att prioritera ett återställande av sunda offentliga finanser och hållbar finanspolitik, en minskning av arbetslösheten genom arbetsmarknadsreformer och nya insatser för att öka tillväxten. Medlemsstaterna uppmanades att omsätta dessa prioriteringar i konkreta åtgärder som ska ingå i deras stabilitets- eller konvergensprogram och nationella reformprogram.

(5)

Den 25 mars 2011 inbjöd Europeiska rådet också de medlemsstater som deltar i europluspakten att i tid lägga fram sina åtaganden så att de kan tas med i deras stabilitets- eller konvergensprogram och nationella reformprogram.

(6)

Den 15 april 2011 överlämnade Belgien sitt uppdaterade konvergensprogram för 2011 som täcker perioden 2011–2014, och sitt nationella reformprogram för 2011. För att man ska kunna beakta inbördes samband mellan de båda programmen har de granskats samtidigt.

(7)

Belgien hade en stabil BNP-tillväxt med i genomsnitt 2,3 % per år under perioden 1998–2008. Under 2009 drabbades landet av hela effekten av den globala ekonomiska recessionen och BNP sjönk med 2,8 %. Recessionens effekter på sysselsättningen var relativt begränsad. En tillfällig nedgång i antalet arbetade timmar och en nedgång i arbetsproduktiviteten per timme dämpade effekterna. Efter en minskning på 0,4 % under 2009 ökade sysselsättningen igen under 2010. Arbetslösheten ökade emellertid från 7 % före recessionen till 8,3 % 2010. Tack vare uppgången i världshandeln var återhämtningen under 2010 starkare än förväntat, och BNP växte med 2,2 %. På grund av de automatiska stabilisatorernas inverkan och de diskretionära åtgärder som vidtogs i reaktion på krisen ökade det offentliga underskottet från 1,3 % 2008 till 5,9 % av BNP 2009.

(8)

Baserat på en bedömning av det uppdaterade stabilitetsprogrammet enligt förordning (EG) nr 1466/97 anser rådet att det makroekonomiska scenario som ligger till grund för stabilitetsprogrammets beräkningar av de offentliga finanserna är rimligt. Även om det är baserat på något mindre gynnsamma tillväxtantaganden för 2011 ligger det i stort sett i linje med kommissionens senaste vårprognos för 2011. Efter ett underskott på 4,1 % 2010, vilket var bättre än förväntat, är syftet med den finanspolitiska strategi som beskrivs i stabilitetsprogrammet att ytterligare minska det till 3,6 % 2011 och under referensvärdet på 3 % senast 2012, som är den tidsfrist som rådet fastställt för korrigering av alltför stora underskott. Den minskning av underskottet som planeras för 2011 förefaller möjlig med tanke på de ganska försiktiga ekonomiska beräkningarna. Den finanspolitiska insatsen kommer emellertid sannolikt att hamna under den genomsnittliga insats på 0,75 % av BNP per år som rådet rekommenderar, särskilt under 2011 och 2012 då den bara skulle uppgå till 0,4 respektive 0,3 % av BNP (i strukturella termer). Dessutom finns inga särskilda anpassningsåtgärder för att underskottsmålen ska kunna uppfyllas för 2012 och därpå följande år. Slutligen förväntas inte målet på medellång sikt – ett strukturellt överskott på 0,5 % av BNP – uppnås inom stabilitetsprogramperioden 2011–2014.

(9)

Mot bakgrund av det bättre än förväntade resultatet under 2010 skulle en större minskning av underskottet 2011 och snabbare framsteg än beräknat mot referensvärdet på 3 % av BNP vara lämpligt. Utan ytterligare konsolideringsåtgärder kommer det dessutom inte att vara möjligt att få ett slut på det alltför stora underskottet senast 2012 och att fortsätta att närma sig målet på medellång sikt. Eftersom skattetrycket, särskilt på arbetsinkomster, redan är mycket högt i Belgien, bör sådana konsolideringsåtgärder i huvudsak vara utgiftsbaserade.

(10)

Den ekonomiska och finansiella krisen bröt den tidigare långsiktiga utvecklingen av en minskande offentlig skuld. Skuldkvoten, som hade sjunkit sedan 1993 (då den nådde en toppnotering på 134 % av BNP, varefter den fortsatte att sjunka tills den nådde 84 % av BNP under 2007), har ökat igen sedan 2008 och uppgick i slutet av 2010 till 96,8 % av BNP. Den höga nivån på den offentliga skulden är fortfarande en betydande utmaning, i synnerhet eftersom de långsiktiga effekterna på de offentliga finanserna av befolkningens åldrande är större än genomsnittet i EU, huvudsakligen till följd av en relativt stor ökning av pensionsutgifterna, vilket kommer att anstränga de offentliga finanserna ytterligare. I stabilitetsprogrammet beskriver myndigheterna en tredelad strategi för att stävja den förutsedda betydande ökningen av åldersrelaterade utgifter (minska den offentliga skuldsättningsnivån, öka sysselsättningen och arbetskraftdeltagandet och skapa ett starkt, solidaritetsgrundat socialförsäkringssystem). Genom att säkerställa tillräckliga primära överskott på medellång sikt och ytterligare reformera det belgiska socialförsäkringssystemet, och särskilt pensionssystemet, bör de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet förbättras.

(11)

Att se till att den finansiella sektorn är stabil och väl fungerande och kan uppfylla realekonomins behov av finansiella förmedlingstjänster är en stor utmaning för Belgien. Under de senaste två åren har den finansiella sektorn i Belgien drabbats hårt av finanskrisen, vilket har lett till krympta balansräkningar, omfattande statligt stöd och ändrad tillsyn av banksektorn. Banksektorns finansiella ställning är fortfarande svag. I Belgien är dessutom banksektorn starkt koncentrerad och relativt stor i förhållande till ekonomins storlek.

(12)

Enligt 1996 års lag om främjande av sysselsättningen och förebyggande skydd av konkurrenskraften ska utvecklingen av lönerna i Belgien vara i linje med löneutvecklingen i de tre grannländerna (Frankrike, Tyskland, Nederländerna), och därigenom hålla arbetskostnaderna under kontroll. Denna lag har dock inte kunnat förhindra en snabbare ökning av lönerna i Belgien under perioden 2005–2010 än i de tre grannländerna, medan produktivitetstillväxten har varit lägre. Följaktligen har enhetsarbetskostnaderna ökat snabbare i Belgien jämfört med dess grannländer och genomsnittet i euroområdet. Detta är särskilt problematiskt eftersom Belgien är specialiserat på varor med relativt lågt teknikinnehåll och står inför hård konkurrens från lågkostnadsländer. Även om lönenormen bidrar till att anpassa löneförhandlingarna kan den förbättras genom att hänsyn tas till skillnader i produktivitetstillväxt och genom att ett mer effektivt system skapas för att genomföra korrigeringar i efterhand om målen inte uppfylls.

(13)

Arbetsmarknaden kännetecknas i flera avseenden av en inflexibilitet som skapar betydande avhållande effekter i fråga om att ta en anställning: arbetslöshetsersättning under obegränsad tid, höga effektiva marginalskattesatser och en hög skattekil (särskilt för lågavlönade arbetstagare), kombinationen av indragning av sociala förmåner och höga skatter när man börjar arbeta. Det finns dessutom flera incitament för äldre arbetstagare att lämna arbetsmarknaden före den lagstadgade pensionsåldern på 65 år. Ytterligare reformering av aktiva arbetsmarknadsåtgärder, och en utvidgning av dem till att omfatta personer över 50 år, skulle bidra till att öka den totala sysselsättningsgraden och förbättra incitamenten för att söka arbete. Dessutom skulle ytterligare successiva sänkningar av arbetslöshetsersättningen och ersättningens varaktighet ge yngre arbetstagare större incitament att ge sig in på arbetsmarknaden. En uppstramning av kriterierna för förtidspensionering skulle uppmuntra äldre arbetstagare att stanna kvar i den förvärvsarbetande befolkningen, och äldre arbetstagare som har varit utan arbete under en tid att återvända till arbetsmarknaden. Slutligen är sysselsättningsgraden för tredjelandsmedborgare (40,9 %), vilket är mycket lägre än genomsnittet i EU.

(14)

Det totala skattetrycket på arbete i Belgien är ett av de högsta i EU; en minskning av detta skulle därför bidra till att göra det mer attraktivt att arbeta. Med tanke på de stora konsolideringsinsatser som ligger framåt i tiden måste detta emellertid kompenseras med motsvarande ökningar av mindre snedvridande skatter (t.ex. på konsumtion eller genom en övergång mot miljöskatter). Belgien har mycket lägre implicita skattesatser på energi än angränsande länder. I kombination med den höga skattekilen på arbete har Belgien den lägsta andelen miljöskatter i förhållande till skatterna på arbete i hela EU. Detta har bidragit till en situation med hög arbetslöshet tillsammans med relativt hög energianvändning, vilket gör det svårare att uppnå målen för sysselsättning och energieffektivitet.

(15)

Priserna på många varor och tjänster är i allmänhet högre än i andra medlemsstater, vilket tyder på ett lågt konkurrenstryck – särskilt inom detaljhandeln och nätverksindustrin – och på dålig tillsyn. Inom detaljhandeln är inträdeshinder och operativa begränsningar stora. Konkurrensbegränsande regler begränsar fortfarande öppettiderna, skyddar dominerande företag mot nya konkurrenter och hindrar spridningen av nya affärsmodeller och ny teknik. Ett vanligt konkurrensproblem inom nätverksindustrin i Belgien är de dominerande företagens starka ställning och de höga inträdeshindren jämfört med andra medlemsstater, vilket innebär att de tidigare monopolinnehavarna inom denna sektor fortfarande kan göra större vinster genom att ta ut högre priser än vad som skulle vara möjligt på en konkurrensutsatt marknad.

(16)

De belgiska myndigheterna har gjort ett antal åtaganden avseende europluspakten. Åtagandena avser fyra områden i pakten. De är inriktade på åtgärder för att minska underskottet, hålla energipriserna under kontroll och uppmuntra konkurrens, kontrollera reallöneökningarna, införa bestämmelser för tillsyn av den finansiella sektorn och införa åtgärder för att höja den faktiska pensionsåldern. Det finns dock inga uppgifter om de åtgärder som ska vidtas för att nå det mål som krävs på det finanspolitiska området, inte heller om hur reallöneökningar eller energipriser skulle kunna kontrolleras. Beträffande systemen för förtidspensionering står det inte klart om och när översynen av generationspakten kommer att göras, och vilken effekten av översynen skulle bli i form av konkreta åtgärder. Dessa åtaganden har bedömts och beaktats i rekommendationerna.

(17)

Kommissionen har granskat stabilitetsprogrammet och det nationella reformprogrammet, inklusive europluspakten. Den har beaktat deras relevans för en hållbar finanspolitik och socioekonomisk politik i Belgien, och i vilken utsträckning de överensstämmer med EU:s regler och riktlinjer, mot bakgrund av behovet att stärka den övergripande ekonomiska styrningen i EU genom att framtida nationella beslut fattas med beaktande av synpunkter på EU-nivå. Mot denna bakgrund anser kommissionen att en större minskning av underskottet 2011 bör vara möjlig, och att ytterligare konsolideringsåtgärder bör fastställas för 2012 och därefter. I syfte att förbättra de offentliga finansernas hållbarhet på lång sikt krävs ytterligare reformer av pensionssystemet. Ytterligare åtgärder bör också vidtas för att stärka konkurrenskraften, hjälpa människor in på arbetsmarknaden och omfördela skattetrycket från arbete till konsumtion och energi samt för att skapa fler möjligheter för investeringar och tillväxt inom tjänstesektorn och nätverksindustrin.

(18)

Mot bakgrund av denna bedömning, och med beaktande av rådets rekommendation av den 2 december 2009 i enlighet med artikel 126.7 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, har rådet granskat Belgiens uppdaterade stabilitetsprogram för 2011, och dess yttrande (3) återspeglas i synnerhet i dess rekommendationer (1) och (2) nedan.

1.

Utnyttja den pågående ekonomiska återhämtningen för att påskynda korrigeringen av det alltför stora underskottet. I detta syfte bör de nödvändiga specificerade åtgärderna vidtas – framför allt på utgiftssidan – för att senast i 2012 års budget uppnå genomsnittliga finanspolitiska ansträngningar i linje med rekommendationerna enligt förfarandet vid alltför stora underskott, och på så sätt få den höga offentliga skuldsättingsgraden att minska. Detta bör leda till att det offentliga underskottet hamnar klart under referensvärdet på 3 % av BNP senast 2012. Garantera att man närmar sig målet på medellång sikt med minst 0,5 % av BNP per år.

2.

Vidta åtgärder för att förbättra de offentliga finansernas hållbarhet på lång sikt. I linje med tidsramen för den tredelade strategin, bör fokus ligga på att hålla tillbaka de åldersrelaterade utgifterna, särskilt genom att förebygga tidigt utträde från arbetsmarknaden i syfte att markant öka den faktiska pensionsåldern. Åtgärder som att koppla den lagstadgade pensionsåldern till medellivslängden kan övervägas.

3.

Ta itu med de strukturella svagheterna inom den finansiella sektorn, i synnerhet genom att slutföra omstruktureringen av banker med behov av en lämpligt finansierad och hållbar affärsmodell.

4.

Vidta åtgärder för att, i samråd med arbetsmarknadens parter och i enlighet med nationell praxis, reformera systemet för löneförhandling och löneindexering, för att se till att löneökningarna bättre återspeglar utvecklingen av arbetskraftens produktivitet och konkurrenskraft.

5.

Öka deltagandet på arbetsmarknaden genom att sänka de höga skatterna och de höga sociala avgifterna för de lågavlönade på ett budgetmässigt neutralt sätt och genom att införa ett system där arbetslöshetsersättningen gradvis minskar med längden på arbetslöshetsperioden. Vidta åtgärder för att omfördela skattetrycket från arbete till konsumtion och för att göra skattesystemet mer miljövänligt. Förbättra den aktiva sysselsättningspolitikens effektivitet genom åtgärder som är inriktade på äldre arbetstagare och utsatta grupper.

6.

Införa åtgärder för att öka konkurrensen inom detaljhandelssektorn genom att sänka inträdeshinder och minska operativa begränsningar, och införa åtgärder för att stärka konkurrensen på el- och gasmarknaderna genom att ytterligare förbättra effektiviteten inom de sektoriella tillsynsorganen och konkurrensmyndigheterna.