1.11.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 285/25

(1)

Den 8 juli 2009 inkom konsortiet DAET Loutraki AE – Club Hotel Loutraki AE (nedan kallat klaganden eller Loutraki) (2) med ett klagomål till kommissionen rörande grekisk lagstiftning om upprättande av ett system med inträdesavgifter till kasinon. Klaganden hävdade att systemet beviljade statligt stöd till tre företag: Regency Casino Mont Parnès, Corfu Casino och Regency Casino Thessaloniki (3). Genom e-post av den 7 oktober 2009 meddelade klaganden att man inte motsatte sig att konsortiets identitet röjdes. Den 14 oktober 2009 hölls ett möte mellan kommissionen och företrädare för klaganden. Genom en skrivelse av den 26 oktober 2009 översände klaganden kompletterande uppgifter till stöd för sitt klagomål.

(2)

Den 21 oktober 2009 översände kommissionen klagomålet till Grekland och bad Grekland att redogöra för de punkter som togs upp. Genom en skrivelse av den 17 november 2009 begärde Grekland en förlängning av tidsfristen för att besvara skrivelsen, vilket kommissionen beviljade genom e-post av den 18 november 2009. Grekland svarade kommissionen den 27 november 2009.

(3)

Den 15 december 2009 översände kommissionen Greklands svar till klaganden som inkom med synpunkter på Greklands svar den 29 december 2009.

(4)

Den 25 februari, den 4 mars, den 23 mars och den 13 april 2010 begärde kommissionen ytterligare upplysningar från Grekland, som Grekland besvarade genom skrivelser av den 10 mars, den 1 april och den 21 april 2010.

(5)

Genom en skrivelse av den 6 juli 2010 underrättade kommissionen Grekland om sitt beslut (nedan kallat beslutet att inleda förfarandet) att inleda det förfarande som anges i artikel 108.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt avseende en åtgärd som Grekland hade genomfört, dvs. att ta ut en lägre skatt på inträdesavgiften till vissa kasinon. Kommissionens beslut om att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med sina synpunkter på stödet i fråga (4).

(6)

Genom en skrivelse av den 9 augusti 2010 begärde Grekland en förlängning av tidsfristen för att besvara skrivelsen, vilket kommissionen beviljade genom en skrivelse av den 18 augusti 2010. Kommissionen mottog Greklands synpunkter på beslutet att inleda förfarandet den 6 oktober 2010. Den 12 oktober 2010 lämnade de grekiska myndigheterna kompletterade uppgifter om åtgärden i fråga.

(7)

Efter inledandet av granskningsförfarandet mottog kommissionen synpunkter från två berörda parter: företrädarna för kasinot i Mont Parnès, en av åtgärdens stödmottagare, som lämnade sina synpunkter genom en skrivelse av den 4 augusti 2010, och företrädarna för det privata kasinot i Loutraki, som lämnade sina synpunkter genom skrivelser av den 8 och den 25 oktober 2010.

(8)

Genom en skrivelse av den 29 oktober 2010 översände kommissionen dessa sypunkter till de grekiska myndigheterna som givits tillfälle att bemöta dem. Genom en skrivelse av den 6 december 2010 översände de grekiska myndigheterna sina kommentarer på de synpunkter som lämnats av tredje parter, som bland annat syftade till att klargöra vissa aspekter av tillämpningen av det ifrågavarande systemet samt tolkningen av den grekiska lagstiftning som är relevant för en analys av ärendet.

(9)

Den aktuella åtgärden utgörs av skattediskriminering till förmån för vissa kasinon som de grekiska myndigheterna har genomfört genom samtidig tillämpning av ett antal, delvis bindande, bestämmelser som

och därmed ger privata kasinon en konkurrensnackdel (5).

(10)

Åtgärden gynnar statliga kasinon och ett privat kasino, det i Thessaloniki, som genom ett undantag har beviljats samma behandling som statliga kasinon, vilket förklaras närmare nedan.

(11)

Följande grekiska kasinon är mottagare av den stödåtgärd som prövas: Mont Parnès (6), Thessaloniki (7), Korfu (8) och Rhodos (9).

(12)

När beslutet att inleda förfarandet togs omfattades endast tre grekiska kasinon av den lägre reglerade inträdesavgiften på 6 euro: Mont Parnès, som hade privatiserats till 49 % och där 51 % av aktierna fortfarande ägdes av staten, Thessaloniki, som var privat men behandlades som ett statligt kasino, och Korfu, som var ett statligt kasino. Stödåtgärden upphörde att gälla för kasinona på Rhodos och Korfu i april 1999 (10) respektive augusti 2010 (11) eftersom de inte längre tog ut den lägre inträdesavgiften sedan de blivit helt privatiserade.

(13)

Innan marknaden liberaliserades 1994 fanns det endast tre kasinon i Grekland: Mont Parnès, Korfu och Rhodos. Vid den tidpunkten var kasinona statliga företag som drevs som statligt ägda klubbar av den grekiska turistbyrån (EOT) (12). Inträdesavgiften till dessa kasinon fastställdes genom beslut av EOT:s generalsekreterare, enligt följande (13):

(14)

Marknaden liberaliserades 1994, inom ramen för lag 2206/1994, då de befintliga statliga kasinona fick sällskap av sex nystartade privata kasinon (15). I lagen från 1994 föreskrevs om beviljandet av totalt 14 tillstånd, dels för de tre befintliga statliga kasinona (Rhodos, Mont Parnès och Korfu), dels för elva privata kasinon som skulle etableras (16). Av de elva nya privata kasinon som planerades utfärdades emellertid endast tillstånd för sex som inledde verksamhet: kasinona i Chalkidiki, Loutraki, Thessaloniki, Rio (Achaia), Xanthi (Thrace) och Syros (1995–1996). De återstående fem tillstånden upphävdes.

(15)

I artikel 2.10 i lag 2206/1994 föreskrevs att inträdesavgiften till kasinon som ligger i vissa områden skulle fastställs genom ministerbeslut, i vilket även den andel av avgiften som skulle utgöra en intäkt till den grekiska staten skulle fastställas. I ett beslut från finansministern av den 16 november 1995 (17) fastställdes att från och med den 15 december 1995 var alla kasinooperatörer som omfattades av lag 2206/1994 förpliktade att ut en inträdesavgift (18) på 5 000 GRD (19) (cirka 15 euro (20)). Enligt detta beslut ska kasinooperatörer betala 80 % av det nominella värdet av varje inträdesbiljett som en avgift till staten, medan resterande 20 %, inkl. moms, räknas som en intäkt för kasinot (21). Enligt beslutet har kasinona rätt att låta besökare gå in gratis (22). Oavsett vad de faktiskt tar ut av besökarna måste kasinona emellertid ändå betala 80 % av den reglerade inträdesavgiften till staten (23). Enligt beslutet måste kasinona erlägga avgifterna varje månad (24). Vidare föreskrivs en särskild rabatt för inträdesbiljetter som är giltiga i 15 eller 30 dagar (25).

(16)

Alla nya privata kasinon som etablerats sedan 1995 enligt lag 2206/1994 har tillämpat ministerbeslutet från 1995 och har tagit ut en inträdesavgift på 15 euro – som allmän regel, vilket förklarats i föregående punkt – med undantag för Thessaloniki (vilket förklaras närmare nedan).

(17)

De statliga kasinona i Mont Parnès, på Korfu och på Rhodos fortsatte emellertid att drivas som klubbar av EOT (26), och tillämpade inte lagstiftningen från 1994–1995 förrän de beviljades de tillstånd som anges i lag 2206/1994.

(18)

Av de synpunkter och förklaringar av nationella bestämmelser som inkommit från de grekiska myndigheterna har kommissionen förstått att systemet i praktiken fungerar på följande sätt.

(19)

Enligt de grekiska myndigheterna regleras kasinoverksamhet i Grekland i princip genom lag 2206/1994. De särskilda bestämmelser som gäller för de statliga kasinona som var etablerade innan lag 2206/1994 antogs betraktas som undantag från tillämpningen av de allmänna bestämmelserna i lagen (och ministerbeslutet om dess genomförande från 1995), i avvaktan på att dessa kasinon ska privatiseras och beviljas de tillstånd som anges i lagen.

(20)

Fram till den dag de beviljades tillstånd enligt lag 2206/1994 gällde därför inte ministerbeslutet från 1995 för de statliga kasinona, varken i fråga om den allmänna inträdesavgiften på 15 euro eller kravet att betala staten 80 % av denna inträdesavgift. De statliga kasinona började inte betala denna andel på 80 % förrän de beviljades de tillstånd som anges i lag 2206/1994 (se punkt 23 och följande). Den särskilda inträdesavgift som gällde för de statliga kasinona ändrades däremot inte vid den här tidpunkten utan låg fortfarande kvar på 6 euro, och de statliga kasinona betalade följaktligen endast 80 % av 6 euro. Detta berodde på att de sedan tidigare gällande EOT-besluten, i vilka inträdesavgiften fastställdes till 6 euro, ansågs utgöra ett särskilt undantag (en s.k. lex specialis, dvs. en sedan tidigare gällande specifik lag som har företräde framför en allmän lag) som inte hade ändrats genom de allmänna bestämmelserna i lag 2206/1994 och ministerbeslutet från 1995. EOT-besluten ansågs inte förlora laga kraft förrän efter det att dessa kasinon hade privatiserats, och inte längre helt ägdes av staten. Först då började kasinona ta ut den allmänna inträdesavgiften på 15 euro och blev förpliktigade att betala en avgift på 80 % av 15 euro till staten.

(21)

Även om detta borde ha varit regel förelåg ett undantag för den delvisa privatiseringen av kasinot i Mont Parnès, bekräftat genom lag 3139/2003 (i vilken det också fastställdes bestämmelser om en privatisering av kasinot på Korfu vid en senare tidpunkt). I den lagen angavs uttryckligen att inträdesavgiften till kasinot i Mont Parnès skulle ligga kvar på 6 euro.

(22)

År 2000 övertog Elliniki Etaireia Touristikis Anaptyxis (grekiska byrån för utveckling av turism, ETA), som helt ägdes av grekiska staten, driften av kasinot på Korfu och det i Mont Parnès från EOT. Från och med utgången av 2000 fram till 2003, då ETA:s kasinon beviljades tillstånd enligt lag 2206/1994, började ETA, först frivilligt och senare i enlighet med artikel 24 i lag 2919/2001, att gradvis anta de krav för kasinon som fastställdes i lag 2206/1994 som en förberedelse för att två tidigare statliga klubbar skulle beviljas tillstånd och privatiseras fullt ut (27). Under denna övergångsperiod betalade ETA staten 80 % av inträdesavgiften på 6 euro till kasinot i Mont Parnès och det på Korfu.

(23)

Under 2003 omvandlades det statliga kasinot i Mont Parnès till ett aktiebolag och 49 % av aktiekapitalet såldes till den privata sektorn (28). Det tillstånd för kasinot i Mont Parnès som föreskrevs i lag 2206/1994 beviljades slutligen 2003 enligt lag 3139/2003 (artikel 1(1)). I samma lag fastställdes att inträdesavgiften till kasinot i Mont Parnès skulle ligga kvar på 6 euro (artikel 1(1)(vii)).

(24)

När det gäller kasinot på Korfu beviljades det tillstånd som föreskrevs i lag 2206/1994 inledningsvis till ETA 2003 enligt lag 3139/2003 (artikel 1(3)) för att ETA skulle kunna inkludera det i en senare privatisering. I samma bestämmelse angavs att inträdesavgiften till kasinot på Korfu skulle fastställas genom ett nytt ministerbeslut, vilket innebar att ministerbeslutet från 1995 inte var tillämpligt. Enligt de uppgifter kommissionen har tillgång till utfärdades aldrig något nytt ministerbeslut, utan kasinot på Korfu fortsatte att ta ut 6 euro i inträdesavgift fram till dess att det privatiserades i augusti 2010, då det började ta ut 15 euro i inträdesavgift (29).

(25)

När det gäller kasinot på Rhodos utfärdades det tillstånd som angavs i lag 2206/1994 under 1996 genom ministerbeslut Τ/633 av den 29 maj 1996. Kasinot fortsatte emellertid att ut den lägre inträdesavgiften och ändrade den inte till 15 euro förrän efter privatiseringen i april 1999. Fram tills dess ansvarade EOT för driften varpå man tillämpade EOT:s beslut från 1992 i vilket inträdesavgiften till kasinot på Rhodos fastställdes till 1 500 GRD (30).

(26)

Det privata kasinot i Thessaloniki etablerades och beviljades tillstånd 1995 i enlighet med lag 2206/1994 (31). Det har alltid, på grundval av lagdekret 2687/1953 (32), tagit ut den lägre inträdesavgift på 6 euro som tillämpas av de statliga kasinona (Mont Parnès och Korfu). I lagdekretet fastställs att företag som bildas med stöd av utländska investeringar måste ges en minst lika gynnsam behandling som den som gäller för liknande företag i landet (33). När frågan vid ett tillfälle togs upp begärde kasinots verksamhetsledare (dvs. Hyatt Regency) att inträdesavgiften till kasinot i Thessaloniki skulle fastställas till samma nivå som den för kasinot i Mont Parnès, dvs. 6 euro. Efter ett yttrande från statens rättsliga råd (yttrande 631/1997) godkändes denna begäran. Eftersom tillståndet beviljades 1995 har kasinot i Thessaloniki omfattats av kravet att överlämna 80 % av det nominella värdet av inträdesavgifterna till staten (34).

(27)

Kommissionen beslutade att inleda ett formellt granskningsförfarande enligt artikel 108.2 i EUF-fördraget eftersom den hyste allvarliga farhågor att det kunde föreligga diskriminerande skattebehandling av flera särskilt identifierade kasinon i Grekland, som åtnjöt mer gynnsamma skattebestämmelser än andra kasinon i landet.

(28)

Kommissionen ansåg att den omtvistade åtgärden avvek från de allmänna rättsregler som fastställer den normala nivån för avgifter på inträdesbiljetter till kasinon, och därmed ökar stödmottagarnas konkurrenskraft.

(29)

Den omtvistade åtgärden föreföll medföra en inkomstförlust för den grekiska staten och ge kasinon med lägre inträdesavgifter en fördel. När det gäller de grekiska myndigheternas argument att den direkta förmånstagaren av en lägre inträdesavgift var kunden, svarade kommissionen att subventioner till konsumenter kan utgöra statligt stöd till företag när de är förbundna med användningen av en viss produkt eller tjänst från det företaget (35).

(30)

Kommissionen noterade vidare att storleken på skatteavgiften inte verkade fastställas på grundval av omständigheterna för varje enskilt kasino (36) och drog därför preliminärt slutsatsen att åtgärden var selektiv (37).

(31)

Kommissionen ansåg att åtgärden i fråga skulle kunna snedvrida konkurrensen mellan kasinon i Grekland och på marknaden för företagsförvärv i Europa. Kommissionen angav att den, om inte annat följde av EU-rätten, fullt ut respekterade medlemsstaternas rätt att reglera hasardspel på sitt eget territorium, men att detta inte kunde vara ett argument för att åtgärden inte skulle kunna snedvrida konkurrensen eller påverka handeln mellan medlemsstaterna. Aktörerna inom sektorn är ofta internationella hotellgrupper, vars beslut att investera kan påverkas av åtgärden, och kasinon kan attrahera turister att besöka Grekland. Kommissionen drog därför slutsatsen att åtgärden kunde snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna (38).

(32)

Kommissionen drog preliminärt slutsatsen att åtgärden utgjorde olagligt stöd, eftersom den hade genomförts av de grekiska myndigheterna utan att kommissionen först hade godkänt den, och att stödet skulle kunna komma att återkrävas, om inte annat följde av artikel 15 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (nedan kallad procedurförordningen) (39).

(33)

Kommissionen har inte funnit något stöd för att åtgärden skulle kunna betraktas som förenlig med den inre marknaden. Stödåtgärden förefaller utgöra oberättigat driftsstöd till de stödmottagande kasinona (40).

(34)

Kommissionen konstaterade att om de farhågor den hyste om att åtgärden omfattade oförenligt statligt stöd bekräftades, skulle den enligt artikel 14.1 i procedurförordningen besluta att Grekland återkrävde stödet från stödmottagarna, om detta inte skulle stå i strid med en allmän princip i gemenskapsrätten (41).

(35)

Under det formella granskningsförfarandet mottog kommissionen synpunkter från Grekland, från företrädaren för Elliniko Kazino Parnithas AE (nedan kallad Mont Parnès), och från företrädarna för det privata kasinot i Loutraki (nedan kallad Loutraki).

(36)

De synpunkter som lämnats av företrädaren för det stödmottagandet kasinot i Mont Parnès och de som lämnats av de grekiska myndigheterna är i stort sett identiska och kommer att sammanfattas tillsammans i detta avsnitt.

(37)

Både de grekiska myndigheterna och Mont Parnès förnekar att det föreligger statligt stöd. De hävdar att staten inte avstår från några intäkter, eller att om så skulle vara fallet så ger det inte kasinona någon fördel.

(38)

De grekiska myndigheterna hävdar att den differentierade prissättningen endast är en fråga om prisreglering, eftersom den skatt som tas ut är enhetlig i förhållande till storleken på de respektive inträdesavgifter som tas ut.

(39)

De grekiska myndigheterna hävdar att fastställandet av storleken på inträdesavgiften och kravet på betalning till staten inte motiveras av syftet att uppbära intäkter till staten utan av målet att avskräcka personer med låg inkomst från att delta i hasardspel. Det faktum att inträdesavgiften även ger intäkter till staten ändrar inte dess karaktär av kontrollåtgärd. De grekiska myndigheterna anser följaktligen att kravet på att en inträdesbiljett måste utfärdas till ett fastställt pris till kunder som besöker spelområdet i kasinon är en administrativ kontrollåtgärd som tar ut en avgift men som inte har karaktären av en skatt, och inte kan betraktas som en skattebörda, vilket har slagits fast i statsrådets (Greklands högsta förvaltningsdomstol) dom Nr 4027/1998 (42).

(40)

När det gäller den differentierade prissättningen mellan olika kasinon hävdar Grekland att de ekonomiska och sociala omständigheter som föreligger för de olika kasinona varierar och inte går att jämföra. De grekiska myndigheterna anser att den differentierade prissättningen är motiverad med hänsyn till allmän ordning. De hävdar bland annat att de omständigheter som föreligger gör det motiverat och helt förenligt med praxis att ta ut olika inträdesavgifter för kasinon som ligger i närheten av stora stadscentrum och kasinon på landsbygden, där det främst bor landsortsbor som – mestadels – har en lägre inkomst och utbildningsnivå, och där behovet att avskräcka från hasardspel är större än i stadsområden.

(41)

Klaganden, Loutraki, har noterat att när kasinot på Korfu privatiserades 2010 höjdes inträdesavgiften från 6 euro till 15 euro, vilket Loutraki menar talar emot argumentet om allmän ordning. De grekiska myndigheterna anser att eftersom Korfu är en avlägset belägen ö så konkurrerar kasinot inte med något annat kasino i Grekland, och konkurrensen därför inte kan snedvridas. De grekiska myndigheterna hävdar vidare att det är viktigt att inträdesavgiften är avskräckande för att skydda invånarna på Korfu, eftersom de förändrade driftsvillkoren för kasinot efter en privatisering oundvikligen kommer att leda till en betydande förlängning av kasinots öppettider, en ökning av den allmänna verksamhetsnivån och en ökad attraktionskraft.

(42)

Om det är så att kasinon med en lägre inträdesavgift på något sätt gynnas genom att de drar till sig fler besökare, bestrider de grekiska myndigheterna och Mont Parnès synpunkten att detta innebär att staten förlorar intäkter. Det är inte heller säkert att en högre inträdesavgift skulle innebära att alla dessa påstådda stödmottagare skulle generera mer intäkter för staten, och den påstådda förlusten av intäkter är därför hypotetisk. De grekiska myndigheterna och Mont Parnès hävdar att det är kunden som är förmånstagare av en lägre inträdesavgift, och att den del av avgiften som kasinot får behålla är större för kasinona med den högre inträdesavgiften.

(43)

De grekiska myndigheterna och Mont Parnès gör gällande att åtgärden inte kan snedvrida konkurrensen eller handeln, eftersom varje kasino betjänar en lokal marknad. De bestrider att det kan föreligga konkurrens med andra former av hasardspel vilket hävdas i beslutet att inleda förfarandet, och påpekar att hasardspel på Internet för närvarande är olagligt i Grekland.

(44)

De grekiska myndigheterna och Mont Parnès hävdar att även om man antar att den lägre inträdesavgiften på 6 euro kan ha påverkat eller skulle kunna påverka ett utländskt företags beslut att investera i ett kasino i Grekland, skulle detta utländska företag alltid kunna åberopa lagdekret 2687/1953, vilket Hyatt Regency Xenodocheiaki kai Touristiki (Thessaloniki) AE gjorde i fråga om kasinot i Thessaloniki.

(45)

Klaganden hävdar att stödmottagarna helt kan ta bort inträdesavgiften samtidigt som de i det fallet ändå måste betala 80 % av avgiften, vilket man menar gör det mycket tydligt att åtgärden utgör statligt stöd. De grekiska myndigheterna har anmärkt att denna praxis är exceptionell, eftersom kasinona endast utnyttjar denna möjlighet för att framför allt låta mycket viktiga personer (s.k. VIP-gäster) och kändisar gå in gratis, och att denna praxis går emot skattelagen (lag 2238/1994) eftersom erläggandet av 80 % av inträdesavgiften till staten från företagets egna medel inte erkänns som en produktiv utgift och inte kan dras av från företagets inkomster, vilket innebär att ett företag som tillämpar en sådan praxis ådrar sig en avsevärd skattebörda.

(46)

Myndigheterna och Mont Parnès riktar även kommissionens uppmärksamhet mot andra åtgärder som medför skattemässiga och rättsliga skillnader mellan kasinon. De anser att dessa skillnader gynnar klaganden, Loutraki, och kompenserar de fördelar som stödmottagarna åtnjuter till följd av den lägre inträdesavgiften. Exempelvis betalar varje kasino en andel av sin årliga bruttovinst till staten, men enligt lag betalar Loutraki en mindre andel än de andra kasinona. Kommissionen konstaterar för det första att om dessa andra åtgärder som de grekiska myndigheterna och Mont Parnès hänvisar till verkligen existerar, skulle de kunna utgöra en separat stödåtgärd till förmån för Loutraki, under förutsättning att alla tillämpliga villkor i EU:s regler om statligt stöd är uppfyllda. Hur som helst skiljer de sig från den åtgärd som bedömningen gäller, och faller därför utanför räckvidden för detta beslut.

(47)

Slutligen har Grekland uppgett att man överväger att eventuellt ändra sin prissättningspolitik för kasinon, i syfte att undanröja diskriminering mellan dem. Man har emellertid ännu inte informerat kommissionen om att någon sådan ändring har gjorts.

(48)

De grekiska myndigheterna och Mont Parnès har inte inkommit med några synpunkter på stödets förenlighet eller laglighet.

(49)

De grekiska myndigheterna och Mont Parnès har i andra hand yrkat på att även om det skulle slås fast att den omtvistade stödåtgärden utgör olagligt och oförenligt statligt stöd, skulle ett återkrav av stödet strida mot två principer.

(50)

När det gäller beräkningen av det belopp som ska återkrävas ifrågasätter de grekiska myndigheterna och Mont Parnès den beräkning som Loutraki har föreslagit, som går ut på att skillnaden mellan den skatt per besökare som kasinon med högre respektive lägre inträdesavgift tagit ut multipliceras med antalet besökare till de stödmottagande kasinona. De anser att denna beräkning är bristfällig och godtycklig eftersom det inte är säkert att de påstådda stödmottagande kasinona i Mont Parnès, Thessaloniki och på Korfu (44) skulle ha kunnat locka lika många besökare med en högre inträdesavgift.

(51)

Loutraki hävdar att de åtgärder som fastställs i den nationella lagstiftningen utgör skattediskriminering till förmån för vissa kasinon, i den mening att den enhetliga avgift på 80 % av priset på inträdesbiljetter till kasinon som måste överlåtas till staten tillämpas på olika beskattningsunderlag, nämligen de två olika inträdesavgifter som staten fastställt. Inträdesavgiften till de stödmottagande kasinona är betydligt lägre än inträdesavgiften till de andra kasinona (6 euro jämfört med 15 euro), vilket innebär uteblivna inkomster för staten och utgör, med hänsyn till den snedvridning av konkurrensen detta ger upphov till, statligt stöd.

(52)

Loutraki hävdar vidare att åtgärden inte är objektivt berättigad, eftersom införandet av en lägre inträdesavgift till de stödmottagande kasinona i själva verket strider mot den sociala målsättningen och mot motiveringen och omständigheterna för fastställandet av en inträdesavgift till kasinon enligt vad som slogs fast i statsrådets dom Nr 4027/1998. Loutraki menar att man inte rimligen kan göra gällande att det går att uppnå administrativ kontroll och socialt skydd genom att ta ut olika inträdesavgifter – inträdesavgiften till kasinot i Mont Parnès, som endast ligger cirka 20 km från Atens centrum, är 6 euro, medan inträdesavgiften till kasinot i Loutraki, som ligger cirka 85 km från Atens centrum, är 15 euro. Inträdesavgiften till kasinot i Thessaloniki, som endast ligger cirka 8 km från Thessalonikis centrum, är 6 euro medan inträdesavgiften till kasinot i Chalkidiki, cirka 120 km från Thessalonikis centrum, är 15 euro.

(53)

Loutraki noterar att Grekland tidigare hävdat att den lägre inträdesavgiften på 6 euro motiverades av de särskilda omständigheterna för varje mottagande kasino, som främst rörde det geografiska läget (som var avgörande för vissa ekonomiska, sociala, demografiska och andra särskilda omständigheter), men att när kasinot på Korfu privatiserades i augusti 2010 började det ta ut 15 euro i inträdesavgift utan någon förklaring till varför dessa särskilda omständigheter inte längre gällde.

(54)

När det gäller kvantifieringen av det belopp som ska återkrävas vidhåller Loutraki att beloppet i fråga utgörs av skillnaden mellan den skatt som tagits ut per besökare multiplicerad med antalet besökare till de stödmottagande kasinona.

(55)

När det gäller de separata åtgärder som Grekland och Mont Parnès hänvisar till och som de anser gynnar Loutraki, varav den huvudsakliga är att Loutraki påstås betala en mindre andel av sin årliga bruttovinst till staten än andra kasinon, menar Loutraki att man i praktiken har betalat samma belopp som sina konkurrenter, inom ramen för ett separat avtal med myndigheterna.

(56)

Den åtgärd som ska bedömas utgörs av skattediskriminering till förmån för vissa kasinon som de grekiska myndigheterna har genomfört genom samtidig tillämpning av ett antal bestämmelser (45) som fastställer en enhetlig avgift på 80 % av priset på inträdesbiljetter till kasinon, och olika reglerade priser på inträdesbiljetter för statliga respektive privata kasinon, på 6 euro för statliga kasinon och 15 euro för privata kasinon, och därmed ger privata kasinon en konkurrensnackdel (46).

(57)

För att bedöma om en åtgärd utgör statligt stöd som omfattas av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt måste kommissionen bedöma om åtgärden uppfyller villkoren i artikel 107.1 i det fördraget. I artikel 107.1 anges följande: ”Om inte annat föreskrivs i fördragen, är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.”

(58)

Kommissionen kommer därför att bedöma om den omtvistade åtgärden uppfyller samtliga av de fyra villkor som måste vara uppfyllda för att den ska anses utgöra statligt stöd enligt artikel 107.1.

(59)

För att utgöra statligt stöd måste åtgärden ge stödmottagarna en fördel som minskar de kostnader som normalt belastar deras budget.

(60)

De grekiska myndigheterna har hävdat att för det första faller åtgärden utanför tillämpningsområdet för reglerna om statligt stöd eftersom alla kasinon som är verksamma i Grekland måste betala samma enhetliga avgift till staten på 80 % av priset på alla inträdesbiljetter, och att skillnaden i behandling följer av den prissättningspolitik som fastställts 1994–1995 i lag, där inträdesavgiften till kasinon som beviljats tillstånd enligt lag 2206/1994 fastställs till 15 euro.

(61)

De grekiska myndigheterna hävdar vidare att inträdesavgiften endast är en administrativ kontrollavgift som inte har karaktären av en skatt, eftersom det i statsrådets dom nr 4025/1998 fastställs att prissättningen av inträdesavgifter till kasinon har en social karaktär och inte är en skatteåtgärd.

(62)

Det bör för det första påpekas att den prissättning som föreskrivs i lag 2206/1994 inte utan problem kan beskrivas som en typisk prissättningspolitik, eftersom alla kasinon verkar ha möjlighet att ta ut en lägre inträdesavgift eller till och med låta besökare gå in gratis, även om de fortfarande i samtliga fall är skyldiga att betala 80 % av värdet av inträdesbiljetten till staten, oavsett hur mycket besökaren betalar.

(63)

Vid tillämpningen av EU:s regler om statligt stöd är det hur som helst irrelevant huruvida den åtgärd som bedöms är en skatteåtgärd eller en prissättningsåtgärd, eftersom artikel 107 är tillämplig på stöd ”av vilket slag det än är” som ger en fördel. Det faktum att åtgärdens primära syfte inte är att generera skatteintäkter räcker inte i sig för att anse att en sådan åtgärd inte utgör statligt stöd.

(64)

Även om det godtas att prissättningen av en inträdesavgift till kasinon kan anses ha en social karaktär, måste frågan om det ger en fördel som kan betraktas som statligt stöd bedömas utifrån dess återverkningar på enskilda företag, i syfte att fastställa om några företag bidrar i mindre utsträckning till statens intäkter. Eftersom vissa kasinon har beviljats individuella undantag från tillämpningen av den allmänna inträdesavgiften på 15 euro, och särskilt eftersom avgiften på 80 % ska betalas på grundval av den lägre inträdesavgift som dessa kasinon måste ta ut (i princip, se ovan), ges dessa kasinon en fördel.

(65)

Kommissionen erkänner medlemsstaternas rätt att definiera en åtgärd som en skatteåtgärd eller på annat sätt inom ramen för deras nationella lagstiftning. Kommissionens bedömning syftar inte på något sätt till att tolka nationell lagstiftning. Denna åtgärd har emellertid den effekten att den möjliggör en regelbunden fortlöpande betalning till staten av 80 % av priset på varje inträdesbiljett som tas ut av varje kasino. Kommissionen konstaterar dessutom att enligt nationell lag (bland annat lag 2206/1994 och ministerbeslutet från 1995) ska de belopp som ska erläggas deponeras hos det korrekta skattekontoret (47). Eftersom klassificeringen av åtgärden enligt nationell lag inte påverkas, konstaterar kommissionen följaktligen att åtgärden har effekter som liknar de för en skatteåtgärd. Kommissionen kommer därför, enbart i detta beslut och för bedömningen enligt EU:s regler om statligt stöd, att här hänvisa till åtgärden som en skatteåtgärd, en skatt eller beskattning.

(66)

Den åtgärd som bedömningen gäller, dvs. den skattediskriminering som uppstått till följd av den sammanlagda effekten av en enhetlig inträdesskatt som tillämpas på olika reglerade inträdesavgifter, ger de statliga kasinona i Grekland en fördel över de privata kasinona. Den sammanlagda effekten av de två statliga åtgärderna är att de privata kasinona måste betala staten en inträdesskatt på 12 euro per besökare (80 % av 15 euro), medan de statliga kasinona endast betalar 4,80 euro (80 % av 6 euro) (48).

(67)

Genom denna åtgärd befriar den grekiska staten de statliga kasinona från en börda som de annars skulle ha fått bära om beskattningen var icke-diskriminerande och konkurrensneutral. Icke-diskriminerande och konkurrensneutral beskattning inrättades i princip i Grekland genom lag 2206/1994 om etablering, organisation, drift och tillsyn av kasinon, som fastställer inträdesavgiften till 15 euro och den skatt som ska erläggas till staten till 80 % av detta belopp. Den grekiska staten har emellertid inte tillämpat detta icke-diskriminerande och konkurrensneutrala beskattningssystem på de statliga kasinona (eller på det privata kasinot i Thessaloniki, som behandlas på samma sätt), utan har i stället låtit dem betala en skatt på inträdesavgiften på endast 4,80 euro, vilket innebär att systemet har gynnat dessa företag. Dessa kasinon har betalat mindre skatt per besökare från sina samlade intäkter. Dessa samlade intäkter inkluderar inte bara intäkter från inträdesbiljetter (uteslutande från priset för inträdesbiljetter), utan även intäkter från deras andra inkomstkällor, t.ex. hasardspel, logi, bar- och restaurangtjänster, underhållning etc.

(68)

Enligt fast rättspraxis omfattar begreppet stöd inte enbart konkreta fördelar, utan även ingripanden som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar ett företags budget och som därigenom, utan att vara subventioner i strikt bemärkelse, är av samma karaktär och har identiskt lika effekter (49). En sådan fördel kan ges genom olika åtgärder för skattelättnader för företaget, bland annat i form av en minskning av beskattningsunderlaget.

(69)

I detta ärende har kasinot på Korfu och de i Mont Parnès och Thessaloniki (och fram till 1999 även kasinot på Rhodos) (50) fått en fördel liknande en minskning av beskattningsunderlaget eftersom, vilket redan fastställts, dessa kasinon omfattas av särskilda bestämmelser enligt vilka den skatt de betalar per besökare är fastställd till en lägre nivå än den som föreskrivs för andra kasinon.

(70)

De grekiska myndigheterna har anmärkt att den direkta förmånstagaren av en lägre beskattning är kunden. Även om man skulle kunna hävda att även kunderna gynnas av en lägre skatt per inträdesbiljett, eftersom de betalar en lägre inträdesavgift totalt sett, hindrar detta inte att åtgärden gynnar de relevanta företagen, i detta fall de stödmottagande kasinona, eftersom de betalar ett lägre belopp i skatt per besökare.

(71)

Det har i skatteärenden visat sig att undantag från skatt som nominellt erläggs av konsumenten men som samlas in av leverantörer potentiellt kan utgöra statligt stöd, vilket även är fallet för andra incitament för konsumenter att köpa särskilda varor och tjänster (51).

(72)

I linje med tidigare praxis anser kommissionen att sänkt skatt för konsumenter kan utgöra statligt stöd till företag när detta är förbundet med användning av en viss produkt eller tjänst från särskilda företag (52). Argumentet att den direkta förmånstagaren är kunden är därför inte ett hinder för att åtgärden kan anses utgöra statligt stöd.

(73)

Till följd av normal praxis för kasinon i Grekland att inte ta någon inträdesavgift alls samtidigt som de måste betala inträdesskatten till staten (80 % av inträdesbiljettens nominella värde), är den fördel som de statliga kasinona erhåller genom denna skattediskriminering dessutom ännu större, eftersom kostnaden för att släppa in en besökare är betydligt högre för de privata kasinona, som betalar en inträdesskatt på 12 euro, än för de statliga kasinona, som endast måste finansiera en inträdesskatt på 4,80 euro per besökare från sina samlade intäkter.

(74)

De grekiska myndigheterna hävdar att praxis med fritt inträde till de stödmottagande kasinona vissa dagar i veckan är exceptionellt. Denna möjlighet fastställs emellertid uttryckligen i den nationella lagstiftningen (i ministerbeslutet från 1995). Grekland har hävdat att detta är reserverat för VIP-gäster och kändisar, men kommissionen har bevis i form av allmänt tillgänglig information, t.ex. broschyrer med erbjudanden om fritt inträde som distribueras i tidningar och på Internet, som visar att det är praxis med fritt inträde för alla besökare vissa dagar i veckan, varje vecka (kasinot i Thessaloniki anger till exempel på sin Internetsida att det är fritt inträde söndag till torsdag) (53). Praxis med fritt inträde verkar därför inte alls vara exceptionellt för de stödmottagande kasinona.

(75)

Grekland har hävdat att denna praxis strider mot nationell skattelagstiftning. Kommissionen påpekar att möjligheten att låta besökare gå in gratis faktiskt uttryckligen fastställs i den nationella lagen om kasinon, och att de stödmottagande kasinona av allt att döma också utnyttjar den.

(76)

Grekland har hävdat att den avgift på 80 % av biljettpriset som kasinona betalar till staten från sina egna medel inte erkänns som en produktiv utgift, och kan enligt grekisk lag inte dras av från företagens inkomster, vilket innebär att ett företag som utnyttjar en sådan möjlighet ådrar sig en avsevärd skattebörda. Kommissionen konstaterar att ett sådant resonemang faktiskt gynnar klagandens påstående om att ett privat kasino, på grund av den betydande skattebörda som uppstår om det måste betala skatten från sina egna intäkter, faktiskt inte har råd att låta besökare gå in gratis, vilket därför stärker argumentet om att kasinon med en lägre inträdesavgift gynnas.

(77)

Grekland har vidare hävdat att eftersom kasinona får behålla 20 % av de olika inträdesavgifterna gynnas kasinon med en högre inträdesavgift, eftersom de får behålla en nettointäkt på 3 euro jämfört med en nettointäkt på 1,20 euro för de statliga kasinona. Detta argument är vilseledande eftersom det ignorerar två omständigheter som är avgörande för en full förståelse av åtgärdens faktiska konkurrensbegränsande verkningar. För det första innebär det faktum att myndigheterna har fastställt lägre inträdesavgifter (inkl. inträdesskatt) för vissa kasinon att dessa kasinon blir mer attraktiva för kunder. Detta gör att (i) efterfrågan avviker från det mönster som annars skulle råda om kasinona enbart konkurrerade på sina egna meriter, dvs. på grundval av omfattningen av och kvaliteten på de tjänster som de erbjuder, samt att (ii) antalet besökare, under i övrigt lika förhållanden, ökar på konstlad väg. För det andra, vilket förklarats tidigare, står inträdesavgifter endast för en begränsad del av de samlade intäkter som de besökare som lockas till ett kasino genererar för företaget, och från vilka kasinot måste betala inträdesskatten.

(78)

Slutligen erkänns faktiskt att skattediskrimineringen innebär en fördel i de relevanta nationella bestämmelserna. Som de grekiska myndigheterna riktigt har uppgett får kasinot i Thessaloniki ta ut den lägre inträdesavgiften, och betala en lägre skatt, på grundval av ett lagdekret från 1953 enligt vilket företag som etableras med stöd av utländskt kapital ska beviljas den mest förmånliga behandling som beviljas inhemska företag. Samtidigt som de grekiska myndigheterna hävdar att systemet i fråga inte ger en fördel, tillämpar de denna lagstiftning på kasinot i Thessaloniki med motiveringen att den utgör den mest förmånliga behandling som beviljas inhemska företag, till skillnad mot den mer betungande som tillämpas på andra privata kasinon.

(79)

I andra hand riktar de grekiska myndigheterna och Mont Parnès uppmärksamheten mot andra åtgärder som medför skattemässiga och rättsliga skillnader mellan kasinon som de anser gynnar klaganden, Loutraki, och därmed kompenserar eventuella fördelar som stödmottagarna åtnjuter till följd av den lägre inträdesavgiften (54). Kommissionen konstaterar att uppfattningen att en åtgärd (en skillnad i allmän beskattning) kan kvittas mot en annan (prisskillnader på inträdesbiljetter och den särskilda skatt som tas ut på dessa) inte är ett godtagbart argument för att den åtgärd som bedömningen gäller inte utgör stöd. Hur som helst, vilket redan har nämnts, skiljer sig dessa aspekter från den åtgärd som bedömningen gäller och faller därför utanför räckvidden för detta beslut (se punkt 46).

(80)

Kommissionen drar slutsatsen att den åtgärd som bedömningen gäller, dvs. den skattediskriminering som uppstått till följd av den sammanlagda effekten av en enhetlig inträdesskatt som tillämpas på olika reglerade priser på inträdesbiljetter, ger kasinon med en lägre inträdesavgift en fördel.

(81)

Den fördel som avses ovan kan tillskrivas staten och finansieras genom statliga medel.

(82)

Som förklarats tidigare är skattediskrimineringen en följd av en rad administrativa rättsakter, dekret och förordningar som antagits av den grekiska staten, bland annat följande: Lag 2206/1994, ministerbeslutet från 1995, lag 3139 av den 30 april 2003, lagdekret 2687/1953, beslut antagna av generalsekreteraren för EOT (som driver de statliga kasinona) utfärdade i enlighet med lag 1624/1951 och dekret 4109/1960, dvs. EOT:s beslut 535633 av den 21 november 1991, som fastställde inträdesavgiften till kasinot i Mont Parnès till 2 000 GRD, och EOT:s beslut 508049 av den 24 mars 1992, som fastställde inträdesavgiften till kasinona på Korfu och Rhodos till 1 500 GRD (som för Korfus del senare ändrades till 2 000 GRD genom beslut 532691 av den 24 november 1997), och de tillstånd som varje kasino beviljats enligt nationell lag, som bekräftar den respektive inträdesavgift och förpliktelsen att betala 80 % av denna som gäller för varje enskilt kasino.

(83)

Dessutom finansieras skattediskrimineringen genom statliga medel. Om staten avstår från intäkter som den skulle uppbära från ett företag under normala omständigheter, finansieras den relevanta åtgärden genom statliga medel.

(84)

I skattehänseende följer fördelen för de statliga kasinona i detta fall av den konstlade minskningen av det beskattningsunderlag på vilket inträdesskatten på 80 % tas ut, från ett generellt nominellt värde på 15 euro för en inträdesbiljett till 6 euro för de statliga kasinona.

(85)

Domstolen har slagit fast att en diskriminerande minskning av beskattningsunderlaget av detta slag innebär en förlust av skatteintäkter som motsvarar förbrukningen av statliga medel enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget (55). I detta fall avstår generellt sett den grekiska staten från en skatteintäkt från de statliga kasinona på 7,20 euro per besökare, dvs. skillnaden mellan skatten på 12 euro per besökare som de privata kasinona betalar till staten och den skatt på 4,80 euro per besökare som de statliga kasinona betalar till staten. Vid utvärderingen av den fördel som varje stödmottagande kasino har erhållit måste man emellertid ta hänsyn till vissa aspekter (som förklaras närmare i avsnitt V.4 ”Kvantifiering och återkrav”: varken kasinot i Mont Parnès eller det på Korfu verkar exempelvis ha betalat någon inträdesskatt till staten förrän 2000, vilket i det fallet innebär att fördelen motsvarar den skatt på 12 euro per besökare som de privata kasinona betalar till staten).

(86)

Grekland har hävdat att eftersom de kasinon som tar ut en lägre inträdesavgift kan locka fler besökare, är det inte säkert att staten avstår från några intäkter. Grekland vidhåller därför att åtgärden inte utgör statligt stöd.

(87)

Som redan nämnts i beslutet att inleda förfarandet godtar inte kommissionen detta argument. I linje med tidigare praxis anser kommissionen att det faktum att en skattelättnad för vissa skattebetalare kan medföra en ökning av den totala nivån av intäkter som samlats in genom den skatten inte nödvändigtvis innebär att åtgärden inte finansierats med statliga medel (56).

(88)

De grekiska myndigheternas argument är felaktigt i den mening att den måttstock mot vilken de testar effekterna av skattediskrimineringen på statens budget påverkas av den fördel som ingår i åtgärden. I sitt argument har de grekiska myndigheterna beaktat den dynamiska effekten av en minskning av avgiften, som skulle kunna öka efterfrågan och eventuellt den skatt som uppbärs, eftersom den skatt som uppbärs står i proportion till antalet besökare. Denna jämförelse är emellertid felaktig, eftersom det i själva verket är den ojämlikhet som fördelen ger upphov till, dvs. att det föreligger en lägre avgift och därmed en lägre skattebörda per besökare, som gör att efterfrågan ökar.

(89)

Hur som helst har de grekiska myndigheterna inte lagt fram några bevis för att de totala skatteintäkterna från inträdesskatten för kasinon maximeras av detta system med ojämlika avgifter. Om kommissionen skulle godta ett argument om att en sänkning av inträdesavgiften till 6 euro leder till en ökning av den skatt som uppbärs, skulle skatteintäkterna maximeras om en inträdesbiljett kostade 6 euro vid alla kasinon, både statliga och privata, vilket talar emot Greklands påstående att detta uppnås till följd av den skattediskriminering som uppstår från de ojämlika avgifterna.

(90)

Den omtvistade fördelen finansieras därmed genom statliga medel.

(91)

För att utgöra statligt stöd måste en åtgärd enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget vara specifik eller selektiv i det att den gynnar ”vissa företag eller viss produktion”.

(92)

I domstolens rättspraxis fastställs följande (57): ”Vad beträffar bedömningen av kravet på selektivitet, som ingår i begreppet statligt stöd, följer det av fast rättspraxis att artikel 87.1 EG [nu artikel 107.1 i EUF-fördraget] innebär att det ska fastställas huruvida en nationell åtgärd, inom ramen för en viss rättsordning, kan gynna ’vissa företag eller viss produktion’ i jämförelse med andra företag som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation, med hänsyn till målsättningen med rättsordningen.” (58) Domstolen har dessutom vid ett flertal tillfällen slagit fast att det i artikel 107.1 i EUF-fördraget inte görs någon åtskillnad med utgångspunkt i stödåtgärdernas bakgrund och syften, utan att de definieras utifrån sina effekter (59). Enligt kommissionens egen praxis och EU:s rättspraxis i skatteärenden kan denna karaktär av selektiv fördel vara ett resultat antingen av ett undantag från skattereglerna i lag eller annan författning eller av skatteförvaltningens skönsmässiga praxis. En åtgärds selektiva karaktär kan emellertid vara motiverad ”av systemets art eller funktion”, och om så är fallet anses åtgärden inte vara statligt stöd (60).

(93)

För det första konstaterar kommissionen att i det aktuella fallet utgörs det allmänna skattesystemet av det system som i princip är tillämpligt på alla kasinon och som fastställs i lag 2206/1994 och i ministerbeslutet om dess genomförande från 1995 (vilket bekräftats av de grekiska myndigheterna, se punkt 19).

(94)

För det andra konstaterar kommissionen att åtgärden i fråga utgör en avvikelse från det allmänna skattesystemet. De grekiska myndigheterna har bekräftat att de särskilda bestämmelser som ska tillämpas på de statliga kasinona (och det privata kasinot i Thessaloniki) betraktas som undantag från de allmänna bestämmelserna i lag 2206/1994 och ministerbeslutet om dess genomförande från 1995 (se punkt 19 och följande punkter ovan).

(95)

Kommissionen påpekar att fram till 2003 omfattades varken kasinot i Mont Parnès eller det på Korfu av kravet att överlåta 80 % av inträdesavgiften. För kasinot i Thessaloniki och det på Rhodos började, vilket noterats tidigare, denna förpliktelse att gälla när de beviljades tillstånd enligt lag 2206/1994, dvs. 1995 för Thessaloniki och 1996 för Rhodos. Inträdesavgiften har legat kvar på 6 euro fram till nu för kasinona i Mont Parnès och Thessaloniki, och låg kvar på 6 euro för kasinot på Korfu fram till privatiseringen i augusti 2010, och för kasinot på Rhodos fram till privatiseringen 1999. Både kravet att överlåta 80 % och inträdesavgiften på 15 euro var emellertid bindande för de övriga kasinona från 1995 och har även tillämpats.

(96)

Kommissionen anser därför att åtgärden är selektiv.

(97)

Kommissionen konstaterar för det tredje att en åtgärds selektiva karaktär kan motiveras av ”systemets art eller allmänna funktion”, dvs. av den omfattning i vilken undantagen från skattesystemet eller differentieringarna inom systemet är en direkt följd av grundprinciperna i eller riktlinjerna för systemet i den berörda medlemsstaten (detta är det tredje steget i selektivitetsanalysen). Kommissionen anser, i linje med domstolens fasta rättspraxis, att åtgärder som innebär att företag behandlas olika inte utgör statligt stöd när denna skillnad följer av det aktuella avgiftssystemets art och funktion (61). Denna motivering, som grundas på skattesystemets art och funktion, återspeglar en specifik skatteåtgärds samstämmighet med den interna logiken i skattesystemet i allmänhet. Kommissionens praxis och domstolens rättspraxis är emellertid mycket restriktiv när det gäller motiveringar av detta slag. De mål som åberopas måste utgöra en naturlig del av skattesystemet.

(98)

De grekiska myndigheterna har angett att omständigheterna för varje enskilt kasino skiljer sig åt, och att inträdesavgifterna fastställs mot bakgrund av dessa omständigheter, med beaktande av målet att fastställa ett pris som avskräcker personer med låg inkomst från att delta i hasardspel.

(99)

Kommissionen kan inte godta dessa argument. Det argument som framförts om att storleken på inträdesavgiften fastställs och är motiverad mot bakgrund av omständigheterna för varje enskilt kasino, med beaktande av att målet är att avskräcka personer med låg inkomst från att delta i hasardspel, rimmar illa med det faktum att kasinona i Mont Parnès och Thessaloniki, som tar ut en inträdesavgift på 6 euro, är två kasinon som ligger nära stora befolkningscentra. Det går heller inte ihop med den bestämmelse som uttryckligen gör det möjligt att låta besökare gå in gratis under förutsättning att 80 % av avgiften ändå överlåts till staten.

(100)

Kommissionen konstaterar dessutom att det inte är uppenbart varför denna lägre inträdesavgift är nödvändig just för dessa kasinon och inte för andra. De grekiska myndigheterna har inte heller redogjort för den ekonomiska beräkning som ligger till grund för att den lägre inträdesavgiften fastställdes till 6 euro i stället för någon annan mellannivå eller, under förutsättning att det verkligen föreligger särskilda omständigheter – som enligt Grekland främst är kopplade till de särskilda kasinonas geografiska läge – varför alla stödmottagande kasinon måste ta ut samma inträdesavgift (som allmän regel, se ovan), i stället för ett pris som är anpassat efter deras specifika situation. Om man till exempel skulle hävda att den lägre inträdesavgiften är motiverad av faktorer som är specifika för varje enskilt kasinos geografiska läge, skulle detta resonemang hur som helst inte vara tillämpligt på kasinot i Thessaloniki, som inte verkar åtnjuta denna behandling till följd av sitt geografiska läge, utan snarare till följd av en nationell bestämmelse enligt vilken företag som etableras med stöd av utländskt kapital ska beviljas den mest förmånliga behandling som beviljas inhemska företag. Vid fastställandet av inträdesavgiften till kasinot i Thessaloniki verkar det vid den tidpunkten därför inte ha tagits någon hänsyn till kasinots geografiska läge. Ett ytterligare exempel är kasinot på Korfu, som började ta ut 15 euro i inträdesavgift när det privatiserades i augusti 2010. De grekiska myndigheterna har inte kunna lämna någon tillfredsställande förklaring till varför de särskilda omständigheter som hänvisas till ovan nu inte längre var tillämpliga, eller varför den lägre inträdesavgiften följaktligen inte längre var nödvändig.

(101)

Kommissionen drar slutsatsen att den berörda åtgärdens selektiva karaktär inte kan motiveras av systemets art eller allmänna funktion. Kommissionen anser att den omtvistade åtgärden innehåller ett diskriminerande inslag i form av en minskning av beskattningsunderlaget, vilket leder till en skatteförmån som gynnar individuellt bestämda kasinon, och att denna diskriminering inte är motiverad av logiken i det relevanta allmänna skattesystemet i Grekland.

(102)

Kommissionen drar slutsatsen att villkoret för selektivitet enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget är uppfyllt.

(103)

För att utgöra statligt stöd måste en åtgärd påverka konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna. Oavsett vilken rättslig ställning stödmottagaren har eller hur verksamheten finansieras, förutsätter detta villkor att stödmottagaren bedriver en ekonomisk verksamhet.

(104)

Enligt domstolens rättspraxis: ”För att kvalificera en nationell åtgärd som otillåtet statligt stöd är det inte nödvändigt att styrka att stödet faktiskt påverkar handeln mellan medlemsstaterna och snedvrider konkurrensen, utan endast att det kan ha en sådan inverkan. Särskilt kan nämnas att om ett stöd som beviljas av en medlemsstat förstärker ett företags ställning i förhållande till andra konkurrerande företag i handeln inom gemenskapen, skall denna handel anses påverkad av detta stöd. […] Det är inte nödvändigt att det gynnade företaget självt deltar i handeln mellan medlemsstaterna. När en medlemsstat beviljar ett stöd till ett företag, kan dess verksamhet inom landet upprätthållas eller öka på grund av detta, vilket leder till att möjligheterna för företag från andra medlemsstater att gå in på denna medlemsstats marknad minskar.” (62) För att en åtgärd ska anses snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna räcker det enligt fast rättspraxis (63) dessutom att stödmottagaren konkurrerar med andra företag på konkurrensutsatta marknader på den inre marknaden (64). Kommissionen anser att de villkor som fastställs i rättspraxis är uppfyllda av följande skäl.

(105)

Den omtvistade åtgärden minskar den skatt som stödmottagarna måste betala jämfört med övriga kasinon i Grekland, vilket gör deras relativa ekonomiska ställning starkare och lönsamheten för deras investeringar större än vad som skulle ha varit fallet om detta enbart hade baserats på deras egna meriter.

(106)

När det gäller villkoret om påverkan på handeln anses detta, vilket redan har nämnts, enligt fast rättspraxis vara uppfyllt om det stödmottagande företaget bedriver en ekonomisk verksamhet som inbegriper handel mellan medlemsstaterna. För att kunna dra slutsatsen att handeln mellan medlemsstaterna påverkas är det tillräckligt att stödet stärker företagets konkurrensställning i förhållande till andra konkurrerande företag på EU-marknaden. Denna slutsats påverkas inte av det faktum att ett stöd är av relativt ringa betydelse eller av att det stödmottagande företaget är litet eller att dess andel av EU-marknaden är relativt begränsad, och inte heller av det förhållande att stödmottagaren inte är verksam med export eller av att företaget exporterar nästan hela sin produktion utanför EU (65).

(107)

Grekland har hävdat att kasinonas geografiska läge och avstånden mellan dem innebär att de betjänar en lokal marknad och att åtgärden därmed inte kan snedvrida konkurrensen eller påverka handeln mellan medlemsstaterna. Enlig rättspraxis finns det emellertid inte någon gräns som fastställer den faktiska eller potentiella effekten på konkurrensen eller på handeln mellan medlemsstaterna, och detta villkor för att kunna tillämpa artikel 107.1 är därför inte avhängigt av huruvida de tjänster som tillhandahålls är lokala eller regionala, eller av storleken av det berörda verksamhetsområdet (66).

(108)

Grekland har också hävdat att marknaden för hasardspel inte är harmoniserad mellan medlemsstaterna, som därför är fria att reglera hasardspel på nationell nivå. Grekland hänvisar till domstolens rättspraxis som tillåter inskränkningar på den inre marknaden för tjänster för hasardspel i syfte att skydda konsumenter mot bedrägeri och brottslighet (67).

(109)

Kommissionen respekterar till fullo medlemsstaternas rätt att fastställa målsättningarna för sin politik i fråga om hasardspel, under förutsättning att eventuella inskränkningar av friheten att tillhandahålla tjänster är ägnade åt att förverkliga dessa målsättningar, att de inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dem, och att de tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt. Kommissionen kan emellertid inte godta att detta skulle innebära att den aktuella åtgärden inte har en snedvridande inverkan på konkurrensen eller påverkar handeln medlemsstaterna.

(110)

Aktörerna inom sektorn är ofta internationella hotellgrupper (68), som konkurrerar med varandra, vars beslut att investera i kasinon eller andra hotellanläggningar kan påverkas av åtgärden, eftersom den påverkar gruppernas och deras investeringars relativa lönsamhet. Kasinon etableras ofta på turistorter, vilket skulle innebära att närvaron av ett kasino kan locka turister till Grekland. Det är ministeriet för turism som ansvarar för kasinoverksamhet i Grekland. Kommissionen konstaterar vidare att det finns en viss gränsöverskridande rörlighet bland kunderna. Kasinotjänster tillhandahålls även i gränsöverskridande miljöer – kasinon tillhandahåller till exempel sådana tjänster på kryssningsfartyg mellan Grekland och Italien och andra destinationer. Mer generellt kan personer som vill spela välja mellan hasardspel i ett kasino eller hasardspel på Internet. Spel på Internet är en internationell verksamhet, och spelare i Grekland kan få tillgång till tjänster av detta slag från aktörer i andra medlemsstater. Hasardspel på Internet omfattades faktiskt av den dom som Grekland hänvisat till (se punkt 108). De grekiska myndigheterna har ifrågasatt den möjlighet till konkurrens med andra former av hasardspel som anges i beslutet att inleda förfarandet med hänvisning till att hasardspel på Internet för närvarande är förbjudet i Grekland. Trots det aktuella rättsläget i Grekland har de grekiska myndigheterna emellertid själva medgett att hasardspel på Internet har växt till ”okontrollerbara proportioner” (69). Man bör i detta sammanhang även nämna domstolens dom i mål C-65/05, kommissionen mot Grekland, i vilken domstolen slog fast att lag 3037/2002, som syftar till att förbjuda hasardspel på Internet i Grekland, utgjorde ett omotiverat hinder för etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster (70).

(111)

Dessutom påverkar den allmänna ekonomiska krisen konsumenternas vanor och den disponibla inkomst som är tillgänglig för nöjesändamål, t.ex. användningen av kasinotjänster. I detta särskilda sammanhang påverkar en differentiering av inträdesavgifter i ännu högre grad konsumenternas val, vilket ökar sannolikheten för en snedvridning av konkurrensen på marknaden för kasinoverksamhet.

(112)

Myndigheterna och Mont Parnès har hävdat att även om man antar att den lägre inträdesavgiften på 6 euro kan ha påverkat eller skulle kunna påverka ett utländskt företags beslut att investera i ett kasino i Grekland, skulle detta utländska företag alltid kunna åberopa lagdekret 2687/1953. Kommissionen konstaterar att dekretet inte tillämpas per automatik, och skulle i själva verket tillåta att den förmånligare behandling som ges till de stödmottagande kasinona (dvs. den lägre inträdesavgiften på 6 euro) också beviljades till andra företag. Den åtgärden skulle därför ytterligare kunna förvärra den skattediskriminering som bedömningen gäller. Kommissionen konstaterar vidare att även om andra kasinon skulle ha kunnat åberopa lagdekret 2687/1953 om de hade dragit till sig utländskt kapital och skickat in en ansökan i god tid, omfattas dess tillämpning av särskilda skönsmässiga regler som gör det till en selektiv åtgärd. Det enda andra exemplet på en potentiell tillämpning av lagen som kommissionen har uppmärksammats på avser kasinot på Syros, som lämnade in en ansökan, men vars ansökan avslogs eftersom den hade skickats in efter det att det utländska kapitalet strömmat in och inte före.

(113)

När kasinot i Mont Parnès privatiserades innehöll avtalet dessutom en särskild bestämmelse om möjligheten att beviljas tillstånd för ett andra kasino i samma region. Sannolikheten för investeringar i en sådan verksamhet skulle definitivt vara beroende av konkurrensvillkoren i förhållande till den befintliga aktören. Eftersom det inte kan uteslutas att kasinon kan konkurrera med liknande företag i andra medlemsstater, måste detta villkor i artikel 107.1 i EUF-fördraget anses vara uppfyllt.

(114)

Kommissionen drar därför slutsatsen att den omtvistade åtgärden kan snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna genom att eventuellt förbättra driftsvillkoren för stödmottagarna, som direkt deltar i ekonomiska verksamheter och är skyldiga att betala denna skatt på kasinobiljetter i Grekland.

(115)

Kommissionen drar slutsatsen att villkoret för förekomsten av stöd enligt artikel 107 i EUF-fördraget är uppfyllt, och att åtgärden utgör statligt stöd till förmån för de kasinon som har en lägre inträdesavgift. Det rör sig om kasinona i Mont Parnès, på Korfu, i Thessaloniki och på Rhodos. Kommissionen har förstått att kasinot på Rhodos inte längre tar emot stöd, eftersom det slutade att ta ut den lägre inträdesavgiften när det privatiserades i april 1999. Kommissionen anser att varken de grekiska myndigheterna eller Mont Parnès har framfört några argument som skulle kunna ändra denna slutsats.

(116)

Som anges i beslutet att inleda förfarandet anser kommissionen att åtgärden inte omfattas av något av de undantag som fastställs i artiklarna 106 eller 107 i EUF-fördraget.

(117)

Grekland har hittills hävdat att det inte föreligger något statligt stöd, och har inte framfört några argument för att visa att ett eventuellt stöd skulle vara förenligt.

(118)

Som förklarats tidigare erkänner kommissionen, om inte annat följer av EU-rätten, medlemsstaternas rätt att reglera hasardspel på sitt eget territorium, och godtar att reglering av detta slag, som syftar till att kontrollera och motverka hasardspel, är ett legitimt mål om allmän ordning. Även om detta faktiskt var syftet med stödet, anser kommissionen emellertid inte att stödet därigenom faller inom tillämpningsområdet för artikel 106.2 i EUF-fördraget. Hur som helst, vilket påpekats ovan, rimmar argumentet att åtgärden syftar till att motverka hasardspel illa med det faktum att några av de kasinon som tillämpar en inträdesavgift på 6 euro ligger närmast Greklands största befolkningscentrum. Det går heller inte ihop med den uttryckliga bestämmelse som gör det möjligt för kasinon att medge gratis inträde under förutsättning att 80 % av avgiften ändå överlåts till staten.

(119)

De undantag som fastställs i artikel 107.2 i EUF-fördraget och som rör stöd av social karaktär som ges till enskilda konsumenter, stöd för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller andra exceptionella händelser samt stöd som ges till vissa områden i Förbundsrepubliken Tyskland är inte tillämpliga i detta fall.

(120)

Det undantag som fastställs i artikel 107.3 a som tillåter stöd för att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på sysselsättning är inte heller tillämpligt, eftersom den åtgärd som bedömningen gäller inte är underkastad ett krav på att stödmottagaren bedriver något slags verksamhet i regioner där det råder särskilda omständigheter (71).

(121)

Den omtvistade åtgärden kan inte heller anses främja genomförandet av ett projekt av gemensamt europeiskt intresse eller avhjälpa en allvarlig störning i Greklands ekonomi enligt artikel 107.3 b. Syftet är inte heller att främja kultur och bevara kulturarvet enligt artikel 107.3 d.

(122)

Slutligen måste den omtvistade åtgärden granskas mot bakgrund av artikel 107.3 c, där det föreskrivs att stöd ska tillåtas för att underlätta utvecklingen av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner, när det inte påverkar handeln i en negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. Det ska emellertid påpekas att den omtvistade åtgärden inte omfattas av något av de fall för vilka kommissionen har godtagit att denna punkt är tillämplig, eller av några av de riktlinjer eller ramar som definierar de omständigheter inom vilka vissa typer av stöd kan anses vara förenligt med den inre marknaden.

(123)

Den omtvistade åtgärden utgör driftsstöd som på konstlad väg förstärker vissa företags konkurrensställning i förhållande till andra liknande företag och som inte är underkastat något krav på att stödmottagarna ska genomföra särskilda åtgärder som syftar till att uppnå politiska mål av gemensamt intresse.

(124)

Den fördel som den omtvistade åtgärden ger upphov till är inte kopplad till exempelvis investeringar, sysselsättningsskapande eller särskilda projekt. Den befriar endast de berörda företagen från kostnader som normalt belastar liknande företag, och måste därför betraktas som driftsstöd. Driftsstöd faller i princip inte inom tillämpningsområdet för artikel 107.3 c eftersom det snedvrider konkurrensen inom de sektorer där det ges, samtidigt som det som sådant inte är ägnat att uppnå de mål som fastställs i den bestämmelsen (72). Även om ett sådant stöd i undantagsfall kan beviljas i regioner som är stödberättigande enligt undantaget i artikel 107.3 c i EUF-fördraget, och även om vissa regioner i Grekland är stödberättigande, hyser kommissionen allvarliga tvivel om huruvida villkoren för driftsstödets förenlighet är uppfyllda i föreliggande ärende. I linje med kommissionens fasta praxis kan sådant stöd inte anses vara förenligt med den inre marknaden eftersom det varken underlättar utvecklingen av några näringsverksamheter eller regioner eller är tidsbegränsat, gradvist avtagande eller står i proportion till vad som är nödvändigt för att åtgärda ett visst ekonomiskt handikapp hos de berörda områdena.

(125)

Följaktligen dras slutsatsen att den åtgärd som bedömningen gäller är oförenlig med den inre marknaden.

(126)

Som anges i beslutet att inleda förfarandet har kommissionen, med tanke på att de första rättakterna som inför differentierad prissättning för kasinon härrör från 1994 och 1995, prövat om åtgärden i sin helhet utgör ”befintligt stöd” i den mening som avses i artikel 108.1 i EUF-fördraget.

(127)

Skattediskrimineringen infördes olagligt – dvs. i den mening som avses i EU:s regler om statligt stöd – 1995, då de grekiska myndigheterna valde att undanta vissa kasinon från den allmänna regeln enligt lag 2206/1994 och ministerbeslutet från 1995. De grekiska myndigheterna lät bland annat de statliga kasinona i Mont Parnès, på Korfu och på Rhodos fortsätta att tillämpa en lägre inträdesavgift på 6 euro i stället för standardavgiften på 15 euro, och beviljade 1995 även denna förmånligare behandling till kasinot i Thessaloniki enligt lagdekretet om utländskt kapital från 1953. Standardavgiften på 15 euro har fastställts för och tillämpas fullt ut av de övriga fem privata kasinon som sedan 1995 har etablerats och beviljats tillstånd enligt lag 2206/1994. Enligt lag 3139/2003 upprätthölls dessutom den lägre inträdesavgiften på 6 euro specifikt för kasinot i Mont Parnès och det på Korfu, vilket innebar att skattediskrimineringen olagligen förlängdes och bekräftades. Kasinot i Thessaloniki gynnas av diskrimineringen eftersom det behandlas på samma sätt det i Mont Parnès och det på Korfu, vilket bekräftades genom presidentdekret 290/1995, utfärdat inom ramen för lagen från 1953 (vilket förklarats tidigare). De bestämmelser som tillämpas på kasinot i Thessaloniki är nära kopplade till dem som tillämpas på det i Mont Parnès och på Korfu. De grekiska myndigheterna har uppgett att frågan om inträdesavgiften togs upp för behandling efter 1995, då verksamhetsledaren för kasinot i Thessaloniki begärde att inträdesavgiften till kasinot i Thessaloniki skulle fastställas till samma nivå som den för kasinot i Mont Parnès, dvs. 6 euro. Efter ett yttrande från statens rättsliga råd (yttrande 631/1997) godkändes denna begäran (73). Därför kan man anta att om behandlingen av Mont Parnès och det på Korfu hade ändrats 2003, så att de skulle ha behövt ta ut en inträdesavgift på 15 euro, skulle även behandlingen av kasinot i Thessaloniki ha ändrats. Detta skedde emellertid inte utan skattediskrimineringen enligt de nationella bestämmelserna fortsatte.

(128)

Ingen av de åtgärder som gynnar särskilda kasinon enligt vad som beskrivs ovan anmäldes någonsin till eller godkändes av kommissionen, förvisso inte enligt EU:s regler om statligt stöd.

(129)

Enligt Artikel 15 i procedurförordningen (74) har kommissionen befogenheter att återkräva stöd inom en preskriptionstid på tio år. Preskriptionstiden ska börja den dag då det olagliga stödet beviljas mottagaren antingen som individuellt stöd eller på grundval av en stödordning. Preskriptionstiden ska avbrytas av varje åtgärd avseende det olagliga stödet som vidtas av kommissionen eller av en medlemsstat som agerar på kommissionens begäran. Vid varje avbrott ska tiden börja räknas på nytt. Preskriptionstiden ska avbrytas under den tid då kommissionens beslut är föremål för förfaranden vid Europeiska unionens domstol. Varje stöd för vilket preskriptionstiden har löpt ut ska betraktas som befintligt stöd. Enligt artikel 1 c i samma förordning utgör emellertid eventuella ändringar av befintligt stöd nytt stöd.

(130)

Kommissionen konstaterar att enligt unionsdomstolarnas rättspraxis ger inte ”den preskriptionstid som angivits i artikel 15 i tillämpningsföreskrifterna för statsstöd uttryck för någon allmän princip enligt vilken nytt stöd omvandlas till befintligt stöd, utan endast medför att stöd som införts mer än tio år innan kommissionen först ingrep inte kan återkrävas” (75).

(131)

I detta ärende vidtog kommissionen inte åtgärder, och Grekland agerade inte på kommissionens begäran, förrän 2009. Kommissionen agerade den 21 oktober 2009 då den översände klagomålet till Grekland och bad Grekland att klargöra de punkter som tagits upp.

(132)

Följaktligen utgör allt stöd som beviljats enligt denna åtgärd på eller efter den 21 oktober 1999 (dvs. tio år efter den dag då kommissionen översände klagomålet till den grekiska staten och begärde upplysningar) nytt och olagligt stöd, som införts utan att först ha anmälts till kommissionen eller utan att kommissionen fattat ett beslut, om inte annat följer av tillämpningen av artikel 15 i procedurförordningen i fråga om återkrav (se nedan).

(133)

Den omtvistade åtgärden infördes utan att först ha anmälts till kommissionen i enlighet med artikel 108.3 i EUF-fördraget. Åtgärden utgör därför olagligt stöd.

(134)

I artikel 14 i procedurförordningen fastställs att när olagligt statligt stöd konstateras vara oförenligt med den inre marknaden ska stödet återkrävas från mottagaren, om detta inte skulle stå i strid med en allmän princip i unionsrätten. Genom att återkräva stödet återställs så långt som möjligt det konkurrensläge som rådde innan stödet beviljades. Inga argument från de grekiska myndigheterna eller Mont Parnès motiverar något generellt undantag från denna grundläggande princip.

(135)

I artikel 14.1 i procedurförordningen föreskrivs följande: ”Kommissionen skall inte återkräva stödet om detta skulle stå i strid med en allmän princip i gemenskapsrätten”. I domstolens rättspraxis och kommissionens egen beslutspraxis fastställs bland annat att ett återkrav av stödet skulle stå i strid med en allmän princip i EU:s lagstiftning om kommissionen genom sitt agerande har väckt berättigade förväntningar hos en stödmottagare om att stödet har beviljats i enlighet med EU-rätten (76).

(136)

I sin dom i målet Forum 187 slog domstolen fast följande: ”Rätten att åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar omfattar varje rättssökande hos vilken en gemenskapsinstitution har väckt grundade förhoppningar. Det går för övrigt inte att åberopa ett åsidosättande av denna princip om det allmänna inte har gett exakta försäkringar till nämnda personer. Likaså gäller att när en försiktig och medveten ekonomisk aktör skulle kunna förutse att en gemenskapsåtgärd kommer att vidtas som kan påverka hans intressen, kan han inte åberopa en sådan princip när denna åtgärd har vidtagits.” (77)

(137)

När det gäller de grekiska myndigheternas och Mont Parnès påstående att ett återkrav av stödet skulle strida mot principen om medborgarnas berättigade förväntningar, till följd av ett domslut enligt nationell rätt som utfärdats av det grekiska statsrådet, konstaterar kommissionen att det i det fallet rör sig om en nationell åtgärd som vidtagits av en nationell myndighet, och inte om en åtgärd som vidtagits av en EU-myndighet inom ramen för ovan angivna rättspraxis. Dessutom grundades statsrådets dom enbart på nationell rätt, och berörde inte några statsstödsfrågor eller klassificeringen av åtgärder som statligt stöd. Kommissionen kan därför inte avstå från att återkräva stödet på grundval av dessa argument.

(138)

Grekland och Mont Parnès har hävdat att Loutraki dröjde med att lämna in ett klagomål till kommissionen, och därmed kränkte principen om förbud mot rättsmissbruk. Kommissionen noterar att ett dröjsmål från en klagande under alla omständigheter inte kan förhindra återkrav av olagligt stöd, om inte annat följer av den preskriptionstid på tio år som fastställs i artikel 15 i procedurförordningen.

(139)

Kommissionen kan därför inte godta de argument som de grekiska myndigheterna och Mont Parnès har lagt fram om att undantagsvis avstå från återkrav.

(140)

Enligt vad som förklarats i detta beslut fastställdes både kravet att betala 80 % av inträdesavgiften till staten och en standardavgift på 15 euro för alla kasinon i de nationella åtgärder som genomfördes 1994 och 1995. Varken kravet att betala 80 % eller standardavgiften på 15 euro tillämpades emellertid på de stödmottagande kasinona, trots att de gällde för andra kasinon från och med 1995 och i praktiken har tillämpats ända sedan dess (alla privata kasinon beviljades tillstånd 1995 eller 1996, och började då tillämpa åtgärden, med Thessaloniki som enda undantag). Eftersom den skattediskriminering som följer av differentieringen av priser på inträdesbiljetter och den därtill hörande betalningen på 80 % till staten faktiskt började 1995, kan den period under vilken stödet har beviljats anses ha börjat 1995.

(141)

I enlighet med slutsatsen i avsnitt V.3 (”Stödets laglighet”) anser kommissionen att den preskriptionstid på tio år som fastställs i artikel 15 i procedurförordningen förhindrar återkrav av stöd som beviljats före den 21 oktober 1999.

(142)

Beräkningen av det belopp som ska återkrävas måste utgå från, vilket förklarats i detta beslut (se även punkt 85), att den grekiska staten har avstått från skatteintäkter från de statliga kasinona på 7,20 euro per inträdesbiljett, dvs. skillnaden mellan den skatt på 12 euro per inträdesbiljett som de privata kasinona betalat till staten och den skatt på 4,80 euro per inträdesbiljett som de statliga kasinona betalat till staten.

(143)

Vid beräkningen av det belopp som ska återkrävas från varje kasino måste man emellertid ta hänsyn till vissa aspekter rörande de omständigheter som föreligger för varje enskilt kasino (se nedan).

(144)

Kommissionen förfogar inte över ett tillräckligt bedömningsunderlag för att exakt uppskatta de belopp som ska återkrävas från varje stödmottagande kasino. Det föreskrivs emellertid inte i någon bestämmelse i unionsrätten att kommissionen ska fastställa det exakta belopp som ska återkrävas när den förelägger att ett stöd som har förklarats vara oförenligt med den inre marknaden ska återkrävas. Det är tillräckligt att kommissionens beslut innehåller uppgifter som gör det möjligt för medlemsstaten och det stödmottagande företaget att själva utan alltför stora svårigheter fastställa detta belopp. Kommissionen kan således under dessa omständigheter nöja sig med att fastställa skyldigheten att återkräva stödet i fråga och överlåta åt de behöriga nationella myndigheterna att ombesörja beräkningen av de exakta stödbelopp som ska återkrävas på grundval av den vägledning som kommissionen har lämnat i sitt beslut.

(145)

På grundval av den information som lämnats av medlemsstaten, lämnar kommissionen nedan den vägledning som behövs för återkrav.

(146)

I följande tabell ges en allmän översikt över det antal inträdesbiljetter som varje enskilt kasino utfärdat varje år (denna information är, vilket anges i tabellen, ofullständig), och en preliminär uppskattning av de belopp som ska återkrävas från varje kasino, med förbehåll för kompletterande synpunkter som Grekland kan vilja lämna sedan man slutfört beräkningarna om återkrav.

Uppskattning av det antal inträdesbiljetter som utfärdats av varje kasino

Preliminär uppskattning av det belopp som ska återkrävas från varje kasino

(miljoner euro, avrundade belopp)

(147)

Kommissionen konstaterar vidare att artikel 108.3 i EUF-fördraget har en uppskjutande verkan. Kommissionen har inte mottagit någon information om att den omtvistade åtgärden har upphävts sedan beslutet att inleda förfarandet togs. Åtgärden har av allt att döma därför genomförts oavbrutet av de grekiska myndigheterna fram till i dag (84). Grekland ska återkräva allt stöd som beviljats fram till antagandet av detta beslut från stödmottagaren. Kommissionen noterar att kasinot på Korfu slutade att ta ut 6 euro i inträdesavgift och började ta ut 15 euro när det privatiserades i augusti 2010. Beräkningen av det belopp som ska återkrävas ska därför endast omfatta perioden fram till augusti 2010.

(148)

Mot bakgrund av ovanstående argument borde kommissionen anmoda Grekland att återkräva det oförenliga statliga stöd som olagligt beviljats till stödmottagarna. Kommissionen påpekar att Grekland måste upphöra med alla utestående skattefördelar som beviljats inom ramen för den åtgärd bedömningen gäller med verkan från den dag då detta beslut antas.

(149)

Framöver har Grekland angett att man undersöker möjligheten att ändra sin avgiftspolicy för kasinon, i syfte att undanröja diskriminering mellan kasinon. Enligt Grekland kommer denna nya lagstiftning att leda till att åtgärden i fråga upphör. Grekland har emellertid inte informerat kommissionen om några steg som tagits i denna riktning eller om några faktiska ändringar. Kommissionen anser att antagandet av ny lagstiftning av detta slag är avgörande för att lösa frågan om diskriminering mellan kasinon i Grekland, och uppmanar Grekland att utan dröjsmål vidta de nödvändiga åtgärderna.

(150)

Mot bakgrund av ovan nämnda överväganden, relevant rättspraxis och de särskilda omständigheterna i detta ärende anser kommissionen att den omtvistade åtgärden, dvs. skattediskriminering till förmån för vissa kasinon som de grekiska myndigheterna har genomfört genom samtidig tillämpning av ett antal bestämmelser som

utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget. Kommissionen konstaterar dessutom att den berörda åtgärden har genomförts i strid med artikel 108.3 i EUF-fördraget och därför utgör olagligt stöd.

(151)

Kommissionen konstaterar att i enlighet med artikel 14 i procedurförordningen kan allt olagligt stöd återkrävas från mottagaren, och kommer att förelägga Republiken Grekland att återkräva det olagliga stöd som erhållits av vart och ett av de stödmottagande kasinona. Kommissionen noterar att den preskriptionstid på tio år som fastställs i artikel 15 i procedurförordningen förhindrar återkrav av stöd som beviljats före den 21 oktober 1999. Republiken Grekland måste upphöra med alla utestående skattefördelar som beviljats inom ramen för den åtgärd som är föremål för detta beslut med verkan från den dag då detta beslut antas.

—

fastställer en enhetlig avgift på 80 % av priset på inträdesbiljetter, och

—

fastställer olika reglerade priser på inträdesbiljetter för statliga respektive privata kasinon, på 6 euro respektive 15 euro,

a)

En förteckning över de stödmottagare som har tagit emot stöd enligt den stödordning som avses i artikel 1 och det totala stödbelopp som var och en av dem har tagit emot genom den omtvistade åtgärden, beräknat i enlighet med den vägledning som lämnas i detta beslut.

b)

Det totala belopp (kapital och räntor) som ska återkrävas från varje stödmottagare.

c)

En detaljerad beskrivning av de åtgärder som redan har vidtagits eller som planeras för att rätta sig efter detta beslut.

d)

Dokument som visar att stödmottagarna har anmodats att betala tillbaka stödet.

a)

För 15-dagarsbiljetter, 40 % av det totala värdet av 15 dagsbiljetter. Om sådana biljetter utfärdas för hälften av en kalendermånad, täcker den sista hälften av en månad den period som börjar den 16:e dagen i månaden och slutar vid månadens utgång.

b)

För 30-dagarsbiljetter eller månadsbiljetter, 50 % av det totala värdet av 30 dagsbiljetter.”