(1)

Genom en dom av den 15 april 2008 (3) ogiltigförklarade Europeiska unionens tribunal (dåvarande förstainstansrätten) kommissionens beslut 2005/262/EG av den 20 april 2004 (4) om det stöd som Frankrike utbetalat till förmån för Coopérative d’exportation du livre français (nedan kallat CELF) (5).

(2)

Med anledning av domen måste kommissionen anta ett nytt beslut.

(3)

Domen följde på ett förfarande vars huvudetapper beskrivs nedan.

(4)

I en skrivelse av den 20 mars 1992 från företaget Société Internationale de diffusion et d’édition (nedan kallat SIDE) uppmärksammades kommissionen på stödåtgärder till marknadsföring, transport och försäljning som de franska myndigheterna beviljat CELF och som inte förhandsanmälts till kommissionen.

(5)

Genom en skrivelse av den 2 april 1992 påminde kommissionen de franska myndigheterna om att varje förslag om att inrätta eller ändra en stödordning ska förhandsanmälas till kommissionen och begärde information om karaktären hos de stödåtgärder som SIDE påtalat samt syftet med dem.

(6)

Genom en skrivelse av den 29 juni 1992 bekräftade de franska myndigheterna att CELF fick stöd. De preciserade att dessa åtgärder syftade till att sprida kännedom om den franska litteraturen och det franska språket i icke franskspråkiga länder och att CELF dessutom förvaltade tre projekt för punktstöd som också syftade till att göra det lättare för avlägsna läsare att få tillgång till franska böcker.

(7)

Den 7 augusti skickade kommissionen en skrivelse till SIDE med bekräftelse om att CELF fick stöd, klargjorde stödets syfte och uppgav att åtgärderna inte hade anmälts. Kommissionen uppgav emellertid också att det påtalade stödet inte verkade vara av ett slag som påverkade handeln mellan medlemsstaterna. Mot denna bakgrund uppmanades SIDE att inkomma med sina synpunkter.

(8)

Genom en skrivelse av den 7 september 1992 underrättade SIDE kommissionen om att företaget avsåg att påtala åtgärdernas diskriminerande karaktär och de därav följande effekterna på handeln mellan medlemsstaterna, men utan att bestrida det kulturella syfte som kulturministeriet eftersträvar genom att sprida det franska språket och den franska litteraturen.

(9)

I ett beslut av den 18 maj 1993 (6) ansåg kommissionen att det undantag som anges i artikel 92.3 c i EG-fördraget var tillämpligt på åtgärderna, med tanke på de särskilda konkurrensförhållandena inom bokbranschen och på den aktuella stödordningens kulturella syfte.

(10)

I en inlaga av den 2 augusti 1993 väckte SIDE talan om ogiltigförklaring av detta beslut. I en dom av den 18 september 1995 (7) gav förstainstansrätten SIDE delvis rätt och upphävde kommissionens beslut av den 18 maj 1993 i de delar som avser det stöd som beviljats CELF för små beställningar.

(11)

Förstainstansrätten fastställde att kommissionen kunde fatta ett förmånligt beslut avseende de tre stödprojekt som CELF förvaltade för statens räkning, nämligen:

(12)

Förstainstansrätten ansåg att kommissionen hade fått tillräcklig information om de tre stödprojekten för att styrka att deras inverkan på konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna var försumbar. För övrigt anförde förstainstansrätten att ”Vad gäller frågan om det omtvistade stödets syfte var av kulturell natur är parterna överens om att det ändamål som den franska regeringen strävar efter att uppnå är en spridning av det franska språket och den franska litteraturen”. Förstainstansrätten fastställde att bedömningen av syftet med det omtvistade stödet inte innebar några särskilda svårigheter för kommissionen och att det inte var nödvändigt för den att erhålla andra upplysningar för att kunna bekräfta att syftet var av kulturell natur.

(13)

Däremot ansåg förstainstansrätten att kommissionen vad gäller det stöd som beviljats uteslutande till CELF för små beställningar borde ha företagit en ingående undersökning av konkurrensvillkoren inom den berörda sektorn innan den fattade beslut om huruvida detta stöd var förenligt med den inre marknaden.

(14)

Förstainstansrätten konstaterade (i punkt 76 i domen) att kommissionen borde ha inlett det kontradiktoriska förfarandet i enlighet med artikel 93.2 i EG-fördraget (numera artikel 108.2 i EUF-fördraget) och att kommissionens beslut av den 18 maj 1993 därför borde upphävas ”i den mån som det rör det stöd som beviljats uteslutande till CELF för att kompensera den merkostnad som uppstår då man expedierar mindre beställningar på böcker på franska som gjorts av bokhandlare i utlandet”.

(15)

I enlighet med förstainstansrättens dom av den 18 september 1995 beslutade kommissionen den 30 juli 1996 att inleda ett formellt granskningsförfarande. Berörda parter, som uppmanats att inkomma med sina synpunkter till kommissionen, inkom med sina kommentarer under december 1996 och januari 1997.

(16)

Efter detta utredningsarbete antog kommissionen den 10 juni 1998 beslut 1999/133/EG (9). Kommissionen bekräftade med stöd i artikel 87.3 d i EG-fördraget att stöden hade ett kulturellt syfte och att det stöd som beviljades inom ramen för programmet för små beställningar inte var av det slag att det påverkade handelsvillkoren och konkurrensen inom gemenskapen i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset på marknaden för export av böcker på franska.

(17)

I en dom av den 28 februari 2002 (10) ogiltigförklarade förstainstansrätten artikel 1 sista meningen i detta beslut. Förstainstansrätten ansåg att kommissionen borde ha gjort den undersökning som krävs för att få fram relevant information i syfte att skilja mellan marknaden för exportförmedling och marknaden för export av böcker på franska i allmänhet.

(18)

Förstainstansrätten ansåg att kommissionen genom att inte göra denna kontroll gjort en uppenbart oriktig bedömning genom att välja marknaden för export av böcker på franska i allmänhet som referensmarknad, trots att det stod klart att det omtvistade stödet bara var riktat till exportombud.

(19)

Däremot avvisade domstolen i sin dom av den 22 juni 2002 (11), utan att pröva själva sakfrågan, Frankrikes överklagande av kommissionens beslut av den 10 juni 1998 och bekräftade att även om ett stöd är att anse som förenligt med den inre marknaden påverkar detta inte kravet på anmälan och att kravet på förhandsanmälan även förutsätter att stödet ännu inte börjat betalas ut.

(20)

Efter det att beslutet av den 18 juni 1998 delvis ogiltigförklarats begärde kommissionen genom två skrivelser av den 14 juni 2002 att de franska myndigheterna respektive SIDE skulle kommentera motiven för att ogiltigförklara beslutet, särskilt om de förhållanden som avsåg den relevanta marknaden.

(21)

De franska myndigheterna uppmanades att särskilt kommentera hur CELF:s utbud skiljer sig från övriga marknadsaktörers utbud, däribland SIDE:s. SIDE uppmanades att särskilt kommentera begreppet små beställningar och redogöra för hur dess utbud eventuellt skulle skilja sig från CELF:s och övriga marknadsaktörers utbud.

(22)

SIDE skickade sitt svar till kommissionen i en skrivelse av den 12 augusti 2002. De franska myndigheterna skickade sitt svar i en skrivelse av den 17 september 2002.

(23)

Efter att genom en skrivelse av den 19 september 2002 ha uppmanat SIDE att uppge huruvida dess svar innehöll konfidentiella uppgifter och fått ett nekande svar den 30 september 2002, skickade kommissionen genom en skrivelse av den 17 oktober 2002 SIDE:s svar med bilagor till de franska myndigheterna för kommentarer. Samtidigt ställde kommissionen en rad nya kompletterande frågor till de franska myndigheterna.

(24)

Genom en skrivelse av den 30 oktober 2002 ställde kommissionen även en rad kompletterande frågor till SIDE, som företaget svarade på genom skrivelser av den 31 oktober 2002 och den 9 december 2002. Efter kommissionens begäran av den 16 december 2002 underrättade SIDE, i en skrivelse av den 23 december 2002, kommissionen om att dess svar inte innehöll några konfidentiella uppgifter och att de kunde skickas till de franska myndigheterna för kommentarer.

(25)

Eftersom de franska myndigheterna inte hade svarat inom uppsatt tid tvingades kommissionen att skicka dem en påminnelse genom en skrivelse av den 27 november 2002. Genom en skrivelse av den 19 december 2002 riktade de franska myndigheterna en begäran om en ytterligare förlängning av tidsfristen till kommissionen.

(26)

Den 9 januari 2003 skickade kommissionen SIDE:s svar av den 23 december 2002 till de franska myndigheterna för att inhämta deras synpunkter. Genom en skrivelse av den 17 januari 2003 besvarade de franska myndigheterna kommissionens frågor av den 17 oktober 2002.

(27)

Genom en skrivelse av den 4 februari 2003 begärde de franska myndigheterna en ytterligare förlängning av tidsfristen avseende kommissionens begäran om synpunkter på SIDE:s andra svar av den 23 december 2002. Kommissionen godkände delvis denna begäran genom en skrivelse av 11 februari 2003. De franska myndigheterna skickade sitt svar till kommissionen genom en skrivelse av den 11 mars 2003.

(28)

På egen begäran tog kommissionen emot SIDE, som vid ett sammanträde den 4 mars 2003 kunde redogöra för sin syn på ärendet sedan dess början.

(29)

Därefter antog Europeiska kommissionen beslut 2005/262/EG och ansåg att det omtvistade stödet med stöd i f.d. artikel 87.3 d i EG-fördraget var förenligt med den inre marknaden, bland annat efter det att det fastställts att stöden inte kunde förmodas överkompensera de kostnader som genererats av expedieringen av små beställningar.

(30)

I dom av den 15 april 2008 ogiltigförklarade förstainstansrätten kommissionens beslut av den 20 april 2004.

(31)

Förstainstansrätten ansåg att kommissionen i fråga om den del av stödet som betalades ut till CELF före den 1 november 1993, dvs. innan EU-fördraget trädde i kraft, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att bedöma det omtvistade stödets förenlighet med den inre marknaden enligt artikel 87.3 d i stället för att tillämpa de materiella regler som gällde före den 1 november 1993. Förstainstansrätten tog i synnerhet fasta på att EU-fördraget inte innehåller några övergångsbestämmelser om tillämningen av artikel 87.3 d och att rättssäkerhetsprincipen utom i vissa undantagsfall i princip gör det omöjligt att tillämpa EU-lagstiftning retroaktivt i ärenden, innan den offentliggjorts.

(32)

Förstainstansrätten ansåg vidare att kommissionen gjort en uppenbart oriktig bedömning av det omtvistade stödets förenlighet med den inre marknaden därför att kommissionen övervärderat CELF:s verkliga kostnader för expediering av små beställningar. I beslutet av den 20 april 2004 beaktade kommissionen inte de verkliga kostnaderna för expediering av små beställningar utan gjorde i stället en uppskattning av dessa kostnader med utgångspunkt i CELF:s sammanlagda kostnader (genom att fördela en del av de sammanlagda kostnaderna på expediering av små beställningar med hjälp av en förutbestämd fördelningsnyckel som var olika för varje kostnadsslag). Vissa kostnadsslag multiplicerades med korrigeringskoefficienter på grund av de extra svårigheter som expediering av små beställningar medförde jämfört med vad som var fallet i CELF:s övriga verksamhet. Förstainstansrätten ansåg dock att dessa problem kunde lösas genom elektronisk överföring, något som skedde i två tredjedelar av de små beställningarna. Därför ansåg förstainstansrätten att kommissionen begått ett fel i bedömningen genom att tillämpa korrigeringskoefficienter på vissa kostnader (och även på elektroniskt översända beställningar) och fastslog att beräkningen av kostnaderna för expediering av små beställningar utan korrigeringskoefficienter hade varit mycket lägre och att ett överskott därmed uppstått i verksamheten med små beställningar (600 000 franska franc, dvs. cirka 91 469 euro). Förstainstansrätten ansåg att kommissionen inte kunnat visa att den inte överskattat kostnaderna.

(33)

Genom förstainstansrättens dom av den 15 april 2008 återupptogs alltså det granskningsförfarande som kommissionen inledde genom beslutet av den 30 juli 1996, varför kommissionen måste anta ett nytt beslut.

(34)

Med hänsyn till motiveringen i förstainstansrättens dom av den 15 april 2008 och med tanke på att beslutet att inleda ett granskningsförfarande togs redan den 30 juli 1996 ville kommissionen uppmana Frankrike och berörda parter att ånyo lämna sina synpunkter.

(35)

Kommissionen antog därför den 8 april 2009 (12) beslut K(2009) 2481 om ett utvidgat granskningsförfarande. Beslutet om ett utvidgat granskningsförfarande, med en ny frist för att inkomma med synpunkter, kompletterade beslutet av den 30 juli 1996 om att inleda ett granskningsförfarande. I beslutet sägs att de två besluten bör betraktas som delar av en helhet och att de ingår i ett och samma formella granskningsförfarande samt att beslutet om utvidgat granskningsförfarande ska ha företräde, om beskrivningen av faktiska eller rättsliga omständigheter eller kommissionens inledande bedömning i det utvidgade granskningsförfarandet skulle avvika från beslutet av den 30 juli 1996 om att inleda ett granskningsförfarande.

(36)

Kommissionen uppmanade berörda parter att lämna synpunkter på stödet i fråga.

(37)

Kommissionen mottog synpunkter från Frankrike den 9 juni 2009 och från SIDE den 23 juli 2009. SIDE:s synpunkter överlämnades till Frankrike den 24 augusti 2009 för svaromål och kommentarer inkom den 24 september 2009.

(38)

Frankrike lämnade dock inte de närmare upplysningar som kommissionen begärde i sitt beslut om ett utvidgat granskningsförfarande utan översände bara avseende stödets proportionalitet samma upplysningar som lämnats den 17 september 2002, den 17 januari 2003 och den 11 mars 2003 och som kommissionen inte kunde använda i befintligt skick med anledning av förstainstansrättens dom av den 15 april 2008.

(39)

I en skrivelse av den 8 oktober 2009 påminde därför kommissionen Frankrike om sin begäran om ytterligare upplysningar på dessa punkter och uppgav att om dessa upplysningar inte kunde lämnas inom tio dagar måste kommissionen fatta ett slutligt beslut med utgångspunkt i tillgänglig information, i enlighet med artikel 13.1 i tillämpningsföreskrifterna, i förekommande fall efter att ha utfärdat ett föreläggande om att lämna upplysningar i enlighet med artikel 10.3 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (13).

(40)

I en skrivelse av den 21 oktober 2009 informerade Frankrike kommissionen om att CELF upphört med sin verksamhet och försatts i likvidation genom beslut av den 9 september 2009 i Tribunal de Commerce i Paris. När det gäller de upplysningar som kommissionen efterfrågade i sin skrivelse av den 8 oktober 2009 uppgav Frankrike att de inte hade ytterligare information och hänvisade till sina synpunkter av den 9 juni 2009.

(41)

I beslut av den 20 november 2009 (beslut K(2009) 9256) förelade kommissionen därför Frankrike att lämna de begärda upplysningarna eftersom de inte inkommit trots upprepade påminnelser.

(42)

I en skrivelse av den 2 december 2009 uppgav Frankrike att det inte fanns ytterligare upplysningar att lämna till kommissionen och hänvisade till sina synpunkter av den 9 juni 2009.

(43)

Den 2 december 2009 översände Frankrike även en skrivelse om stödprogrammet ”Programme de Livres Universitaires et Scientifiques” med kortnamnet ”Plus”. Detta stödprogram prövas inte i det här beslutet.

(44)

I en skrivelse av den 22 december 2009 begärde kommissionen upplysningar från Frankrike om CELF:s situation och dess likvidering. De franska myndigheterna svarade den 27 januari 2010. Ytterligare upplysningar lämnades även den 9 mars 2010 och den 26 november 2010.

(45)

Noteras bör att förfaranden pågår vid nationell domstol i Frankrike vilket lett till anhängiggörande vid domstolen av frågor om grunden i artikel 267 i EUF-fördraget (f.d. artikel 234 i EG-fördraget). Huvudetapperna i dessa nationella förfaranden förklaras i korthet nedan.

(46)

SIDE väckte talan vid nationell domstol om den direkta effekten av f.d. artikel 88.3 i EG-fördraget. I en dom av den 5 oktober 2004 bekräftade Paris förvaltningsdomstol i andra instans (Cour administrative d’appel de Paris) den dom som tidigare meddelats av Tribunal administratif de Paris den 26 april 2001. Samtidigt uppmanades Frankrike att återkräva det stöd som betalats ut till CELF.

(47)

Saken överklagades till högsta instans, Conseil d’État, som i sin tur i dom av den 29 mars 2006 bekräftade vissa delar i andrainstansdomen, bland annat bedömningen att stöden i fråga inte endast kompenserade för skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster (14), att de inte av nationell domstol kunde anses utgöra befintliga stöd och att CELF inte kunde åberopa berättigade förväntningar.

(48)

I sin dom av den 29 mars 2006 sköt Conseil d’État upp sitt avgörande om överklagandet till dess att svar inkommit från EG-domstolen om de förhandsavgöranden som begärts i fråga om vilka skyldigheter de nationella domstolarna har när det gäller oanmält statligt stöd som i efterhand förklarats förenligt med den inre marknaden genom beslut från kommissionen.

(49)

I domen av den 12 februari 2008 (15) slog EG-domstolen fast följande:

”Artikel 88.3 sista meningen EG skall tolkas så, att den nationella domstolen inte är skyldig att förordna om återkrav av ett stöd som genomförts med åsidosättande av denna bestämmelse, när Europeiska gemenskapernas kommission har fattat ett slutgiltigt beslut där den slagit fast att nämnda stöd är förenligt med den inre marknaden i den mening som avses i artikel 87 EG. Den nationella domstolen skall med tillämpning av gemenskapsrätten ålägga stödmottagaren att betala ränta för den period som stödet varit rättsstridigt. Den nationella domstolen kan inom ramen för sin nationella rätt dessutom i förekommande fall förordna om återkrav av det rättsstridiga stödet, utan att detta inverkar på medlemsstatens rätt att vid en senare tidpunkt ånyo verkställa stödet. Nämnda domstol kan också nödgas bifalla en talan om ersättning för skada som orsakats av att stödet är rättsstridigt.

Den skyldighet som följer av artikel 88.3 sista meningen EG, att åtgärda verkningarna av att ett stöd är rättsstridigt, sträcker sig, när det gäller beräkningen av de belopp som stödmottagaren skall erlägga, och förutsatt att det inte föreligger några exceptionella omständigheter, till att – i en sådan förfarandesituation som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen – även omfatta den period som förflutit mellan ett beslut av Europeiska gemenskapernas kommission, i vilket den slår fast att detta stöd är förenligt med den inre marknaden, och gemenskapsdomstolens ogiltigförklaring av detta beslut”.

(50)

Mot bakgrund av EG-domstolens dom av den 12 februari 2008 och förstainstansrättens dom av den 15 april 2008 ogiltigförklarade Conseil d’État i dom av den 19 december 2008 artiklarna 2, 3 och 4 i den tidigare citerade domen av den 5 oktober 2004 från andrainstansrätten och meddelade följande:

(51)

Kultur- och kommunikationsministern uppmanas att återkräva räntan på det statliga stöd som erlagts till CELF sedan 1980 och fram till den dag denna dom meddelas. Räntan ska beräknas enligt kommissionens förordning (EG) nr 794/2004 (16). Samtidigt uppmanas ministern att i ett senare skede återkräva den ränta som upplupit från den dag denna dom meddelades och fram till dess att stödet antingen förklarats slutgiltigt förenligt med den inre marknaden eller återkrävts.

(52)

Conseil d’État sköt samtidigt upp den fortsatta prövningen till dess att EG-domstolen uttalat sig om följande förhandsavgöranden:

(53)

Den 11 mars 2010 (17) avgjorde domstolen dessa förhandsavgöranden och meddelade följande:

(54)

Frankrike uppgav till kommissionen att kulturministeriet 1980, i enlighet med den franska regeringens allmänna politiska riktlinjer för främjande av böcker och litteratur på franska, beslutade att bevilja stöd till exportombud som tar emot alla slags beställningar oavsett deras belopp och lönsamhet. Dessa åtgärder hade genomförts för att avhjälpa bristerna på marknaden och främja en fortsatt verksamhet avseende små olönsamma beställningar på marknaden för exportförmedling.

(55)

De franska myndigheterna förklarade att små bokhandlare i områden som i huvudsak inte är franskspråkiga, som ibland är svåra att nå och/eller avlägset belägna, hade stora problem att få dessa böcker levererade eftersom deras beställningar inte kunde tillgodoses av de traditionella distributionskanalerna när antalet beställda verk var otillräckligt eller när enhetspriset på de beställda böckerna inte var tillräckligt högt för att leveranserna skulle bli lönsamma.

(56)

Frankrike ansåg därför att de aktuella stöden syftade till att göra det möjligt för exportombuden att expediera alla beställningar från bokhandlare i områden i utlandet som i huvudsak inte är franskspråkiga oavsett beställningarnas belopp, lönsamhet och destination. Målet var att inom ramen för den franska politiken för främjande av kulturell mångfald säkerställa en optimal distribution av böcker på franska och därmed att främja spridningen av franskspråkig litteratur i hela världen.

(57)

Den stödordning som de franska myndigheterna valt, det så kallade programmet för små beställningar (Programme petites commandes), bestod i att ge driftsstöd i syfte att kompensera den merkostnad som uppstår då man expedierar mindre beställningar, som av Frankrike fastställts till ett belopp på högst 500 franska franc (cirka 76 euro).

(58)

Frankrike uppgav att programmet för små beställningar innebar att företag som får stöd ska tillställa kulturministeriets direktorat för litteratur och läsning alla upplysningar om sin allmänna verksamhet (total omsättning, räkenskaper, preliminära budgetar, kopior av de beslut som godkänner dessa uppgifter, i förekommande fall en rapport från företagets revisor, samt en sammanställning av sina löner) liksom alla handlingar som avser den understödda verksamheten, bland annat en redovisning av hur stödet använts, och som styrker att de tjänster som låg till grund för det stöd som tilldelades under föregående år verkligen tillhandahölls.

(59)

I praktiken har ett enda företag, nämligen CELF, fått stöd genom programmet för små beställningar. Frankrike uppger att företaget varje ska år styrka de merkostnader som uppstått när man har expedierat mindre beställningar som stöd för sin begäran om stöd för kommande år. Rent konkret betalas en fjärdedel av det stöd som beviljats under det föregående året ut i början av året, medan återstoden betalas ut under kommande höst efter det att myndigheterna har granskat det understödda företagets preliminära budget och de avvikelser som konstaterats under räkenskapsårets första del. Man hade kommit överens om att om stödet inte utnyttjats helt, så skulle resterande belopp dras av från det stöd som planerades för följande år. Dessutom deltar kulturministeriet i CELF:s styrelsemöten och bolagsstämmor som inbjuden observatör.

(60)

Efter att stadigt ha minskat sedan 1997 avskaffades stödet år 2002. CELF har alltså varje år mellan 1980 och fram till slutet av 2001 mottagit stöd som enligt Frankrike var avsett att minska kostnaderna för hanteringen av små beställningar från utlandet av böcker på franska. Mellan 1980 och slutet av 2001 fick CELF cirka 4,8 miljoner euro inom ramen för den aktuella stödordningen.

Tabell

Stödbelopp som beviljats CELF sedan 1980 för expediering av små beställningar

Uppgifter som lämnats av de franska myndigheterna

(avrundade belopp i euro)

(61)

I sin skrivelse av den 9 juni 2009 med anledning av beslutet om ett utvidgat granskningsförfarande framhöll Frankrike i synnerhet följande.

(62)

Inledningsvis uppgav Frankrike att man delade kommissionens åsikt att stödet till CELF utgjorde statligt stöd och att undantagen enligt artikel 107.2 och 107.3 a och 107.3 b i EUF-fördraget inte är tillämpliga.

(63)

När det gäller bedömningen av stöden i förhållande till artikel 107.3 c och 107.3 d i EUF-fördraget har Frankrike inte lämnat några nya uppgifter om stödens proportionalitet.

(64)

Frankrike uppgav vidare att man ansåg att CELF:s uppdrag utgjorde sådana allmännyttiga tjänster som avses i artikel 106.2 i EUF-fördraget.

(65)

Frankrike framhöll sist men inte minst att det förelåg särskilda omständigheter som gör att kommissionen inte bör återkräva stödet.

(66)

Såsom redan beskrivits lämnade Frankrike dock inte de närmare upplysningar som kommissionen begärt i sitt beslut om ett utvidgat granskningsförfarande, utan översände bara avseende stödets proportionalitet samma upplysningar som lämnats 2002 och 2003 och som kommissionen inte kunde använda i befintligt skick med anledning av förstainstansrättens dom av den 15 april 2008. Efter en skriftlig påminnelse av den 8 oktober 2009 beslutade kommissionen därför den 20 november 2009 att utfärda ett föreläggande till Frankrike om att lämna de begärda upplysningarna, i enlighet med artikel 10.3 i förordning (EG) nr 659/1999. I en skrivelse av den 2 december 2009 uppgav Frankrike att det inte fanns ytterligare upplysningar att lämna till kommissionen.

(67)

I sina synpunkter av den 23 juli 2009 framförde SIDE bland annat följande.

(68)

SIDE erinrade om att det enbart var CELF som fick stöd trots att deras verksamhet enligt SIDE inte på något sätt var specifik, eftersom det ju ingår i uppgiften att expediera samtliga beställningar, stora som små, från bokhandlare på små avlägset belägna orter och samla dem och göra större beställningar hos förläggarna. Detta är precis det exportförmedling går ut på. SIDE uppgav även att det inte berodde på den påstådda bristen på insyn att de själva inte fått stöd, utan på att de är ett privat företag och inte ett förlagskooperativ.

(69)

SIDE bestred även i detalj att stöden skulle ha varit nödvändiga. Bland annat ansåg SIDE att begreppet små beställningar var godtyckligt och avvisade de siffror som de franska myndigheterna lämnat.

(70)

SIDE ansåg vidare att stödet inte var motiverat med hänvisning till artikel 106.2 i EUF-fördraget och grundade sig därvid bland annat på de nationella domarna avseende CELF:s verksamhet.

(71)

SIDE uppgav slutligen att det enligt deras åsikt inte förelåg några exceptionella omständigheter som skulle begränsa skyldigheten att återkräva stödet i det aktuella ärendet.

(72)

Det bör bedömas om den aktuella åtgärden utgör statligt stöd och om det i så fall kan anses förenligt med den inre marknaden. Kommissionens bedömning kommer bland annat att ske med hänsyn till förstainstansrättens dom av den 15 april 2008.

(73)

I artikel 107.1 i EUF-fördraget står följande: ”Om inte annat föreskrivs i fördragen, är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna”.

(74)

Såsom redan framhölls i beslutet om ett utvidgat granskningsförfarande vill kommissionen inledningsvis erinra om att dess slutsats att den aktuella åtgärden utgör ett sådant statligt stöd som avses i fördraget aldrig ifrågasatts, vare sig i de olika etapperna av kommissionens handläggning eller i Europeiska unionens rättsliga instanser (18) och inte heller vid de nationella rättsliga instanserna (19). I sitt svar av den 9 juni 2009 med anledning av beslutet om ett utvidgat granskningsförfarande anförde Frankrike att man delade kommissionens slutsats om att stödet till CELF utgjorde statligt stöd.

(75)

Kommissionen anser att åtgärden i fråga utgör sådant statligt stöd som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget (f.d. artikel 87.1 i EG-fördraget) av följande orsaker.

(76)

För det första ger åtgärden CELF en fördel eftersom det minskar företagets kostnader för små beställningar. Åtgärden är selektiv eftersom den i praktiken bara gynnar CELF.

(77)

Vidare finansieras åtgärden med budgetmedel som förvaltas av franska staten, det vill säga med statliga medel. Genomförandet beslutades av kulturministeriet och åtgärden kan därför tillskrivas de franska myndigheterna.

(78)

Åtgärden kan vidare påverka handeln mellan medlemsstaterna på ett sätt som snedvrider konkurrensen. Stödet ges till franska exportombud som exporterar böcker på franska framför allt till icke franskspråkiga länder. Dessa franska exportombud konkurrerar därmed åtminstone potentiellt med andra exportombud för böcker på franska som kan finnas i andra franskspråkiga länder inom Europeiska unionen (Belgien och Luxemburg). Att åtgärdens påverkan på handeln och snedvridning av konkurrensen framstår som relativt liten inverkar inte på denna bedömning. Enligt fast rättspraxis från domstolen är kommissionen inte skyldig att påvisa en faktisk påverkan på handeln mellan medlemsstaterna och en faktisk snedvridning av konkurrensen, utan det är tillräckligt att åtgärden kan påverka denna handel och snedvrida konkurrensen.

(79)

Kommissionen anser vidare att tillämpningsvillkoren för Altmarkdomen inte är uppfyllda i det föreliggande ärendet. I domen av den 24 juli 2003 (20) i målet Altmark preciserade domstolen på vilka villkor ett bidrag till ett företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse inte utgör statligt stöd: ”För det första skall det mottagande företaget faktiskt ha ålagts skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, och dessa skyldigheter skall vara klart definierade. För det andra skall de kriterier på grundval av vilka ersättningen beräknas vara fastställda i förväg på ett objektivt och öppet sätt. För det tredje får ersättningen inte överstiga vad som krävs för att täcka hela eller delar av de kostnader som har uppkommit i samband med skyldigheterna att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, med hänsyn tagen till de intäkter som därvid har erhållits och till en rimlig vinst på grundval av fullgörandet av dessa skyldigheter. För det fjärde skall, när det företag som ges ansvaret för att tillhandahålla de allmännyttiga tjänsterna inte har valts ut efter ett offentligt upphandlingsförfarande, storleken av den nödvändiga ersättningen ha fastställts på grundval av en undersökning av de kostnader som ett genomsnittligt och välskött företag som är utrustat med transportmedel som är lämpliga för att fullgöra den allmänna trafikplikt som ålagts det skulle ha åsamkats vid fullgörandet av trafikplikten, med hänsyn tagen till de intäkter som därvid skulle ha erhållits och till en rimlig vinst på grund av fullgörandet av trafikplikten.”

(80)

Eftersom villkoren är kumulativa behöver inte resonemanget kring dem alla utvecklas fullständigt nedan. I det föreliggande ärendet konstaterar kommissionen att CELF inte valts ut genom ett offentligt upphandlingsförfarande och att ersättningens storlek inte fastställdes utifrån en analys av de kostnader som skulle ha uppkommit i ett genomsnittligt välskött företag utrustat med tillbörliga produktionsmedel.

(81)

Mot denna bakgrund utgör det stöd som CELF beviljats ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget eftersom det uppfyller villkoren för att definieras som statligt stöd.

(82)

Däremot har Frankrike inte anmält stödet till kommissionen. Därför har stödet beviljats i strid med artikel 108.3 i EUF-fördraget, som föreskriver att kommissionen ska underrättas i så god tid att den kan yttra sig om alla planer på att vidta eller ändra stödåtgärder. Beviljandet av stödet var således olagligt.

(83)

Eftersom den aktuella åtgärden utgör statligt stöd bör dess förenlighet med den inre marknaden bedömas.

(84)

Kommissionen anser att undantagen i artikel 107.2 i EUF-fördraget inte är tillämpliga i detta ärende, eftersom de aktuella åtgärderna uppenbarligen inte syftar till att uppnå de mål som anges i dessa artiklar.

(85)

Stödet uppfyller inte heller villkoren för det undantag som anges i artikel 107.3 a i EUF-fördraget, eftersom det inte syftar till att främja utvecklingen i regioner som omfattas av denna bestämmelse. Det undantag som anges i artikel 107.3 b om främjande av genomförandet av viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse kan inte heller tillämpas i detta ärende eftersom åtgärden i fråga inte syftar till att främja denna typ av projekt. Eftersom stödet inte heller syftar till att avhjälpa en allvarlig störning i den franska ekonomin är det undantag som anges i den andra delen av artikel 107.3 b inte heller tillämpligt i detta ärende.

(86)

Kommissionen måste därmed bedöma om artikel 107.3 c och 107.3 d i EUF-fördraget är tillämpliga (f.d. artikel 87.3 c och 87.3 d i EG-fördraget).

(87)

Mot bakgrund av förstainstansrättens dom av den 15 april 2008 måste de stöd som betalats ut efter det att EU-fördraget trädde i kraft (den 1 november 1993) skiljas från de stöd som betalades ut innan dess, som omfattas av de materiella regler som gällde under den perioden.

(88)

Kommissionen noterar att en fjärdedel av det stöd som beviljades under det föregående året hade betalats ut i början av året, medan återstoden betalades ut till CELF påföljande höst, efter det att myndigheterna hade granskat företagets preliminära budget och de avvikelser som konstaterats under räkenskapsårets första del. Om stödet inte utnyttjades helt skulle resterande belopp dras av från det stöd som planerades för följande år. Det stöd som betalades ut under 1993 erlades alltså delvis i början av år 1993 och resterande del under hösten 1993. Beslutet att bevilja stöd för 1993 fattades av de franska myndigheterna i slutet av 1992 eller i början av 1993 och i vilket fall innan fördraget om Europeiska unionen trätt i kraft. Kommissionen anser därför att det stöd som betalades ut 1993 bör bedömas enligt de materiella regler som var tillämpliga innan fördraget om Europeiska unionen trädde i kraft.

(89)

I artikel 107.3 d i EUF-fördraget (f.d. artikel 87.3 d i EG-fördraget) fastställs att stöd som ska främja kultur och bevara kulturarvet kan anses vara förenligt med den inre marknaden ”om stödet inte påverkar handelsvillkoren och konkurrensen inom gemenskapen i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset”.

(90)

Det bör därför bedömas om de stöd som betalades ut till CELF mellan 1994 och slutet av 2001 faktiskt hade ett kulturellt syfte och om de påverkade handelsvillkoren och konkurrensen i Europeiska unionen i en omfattning som stred mot det gemensamma intresset eller inte.

(91)

Inledningsvis erinrar kommissionen om att förstainstansrätten i den tidigare citerade domen av den 18 september 1995 ansåg att de stöd som betalades ut till CELF hade ett kulturellt syfte. För övrigt anförde förstainstansrätten att ”Vad gäller frågan om det omtvistade stödets syfte var av kulturell natur är parterna överens om att det ändamål som den franska regeringen strävar efter att uppnå är en spridning av det franska språket och den franska litteraturen. I detta avseende finner förstainstansrätten även att de upplysningar som kommissionen hade då den fattade sitt beslut – inbegripet de som fanns i skrivelsen av den 7 september 1992 från sökandens rådgivare – stödde kommissionens bedömning att detta faktiskt var ändamålet och att det var riktigt. Under dessa omständigheter fastställer förstainstansrätten att bedömningen av syftet med det omtvistade stödet inte innebar några särskilda svårigheter för kommissionen och att det inte var nödvändigt för den att erhålla andra upplysningar för att kunna bekräfta att syftet var av kulturell natur.”

(92)

Frankrike uppgav att de ifrågavarande stöden hade ett kulturellt syfte, nämligen att främja spridningen av böcker på franska i länder som inte är franskspråkiga. Det handlar alltså om en medveten politik för att bevara och främja den kulturella mångfalden internationellt.

(93)

En av de grundläggande principerna för Europeiska unionen är just att bevara och främja den kulturella mångfalden. Detta framgår av artikel 167.1 i EUF-fördraget (f.d. artikel 151.1 i EG-fördraget): ”Unionen ska bidra till kulturens utveckling i medlemsstaterna med respekt för dessas nationella och regionala mångfald samtidigt som unionen ska framhäva det gemensamma kulturarvet” och vidare fastställs följande i artikel 167.4: ”Unionen ska beakta de kulturella aspekterna då den handlar enligt andra bestämmelser i fördragen, särskilt för att respektera och främja sin kulturella mångfald.”

(94)

Därför anser kommissionen att de stöd som Frankrike beviljat CELF för att främja spridningen av böcker på franska faktiskt hade ett kulturellt syfte.

(95)

Kommissionen ska även bedöma om de aktuella åtgärderna faktiskt var nödvändiga och proportionerliga i förhållande till det kulturella syftet som de franska myndigheterna eftersträvade.

(96)

Enligt den tidigare citerade domen av den 28 februari 2002 ska de aktuella åtgärderna bedömas med avseende på marknaden för exportförmedling av böcker på franska.

(97)

För det första prövas om stödet var nödvändigt.

(98)

Frankrike uppger att åtgärderna utformades 1980 av kulturministeriet vid en tidpunkt när vissa aktörer i branschen (koncernerna Hachette och Messageries du livre) ville lämna marknaden för exportförmedling. Frankrike uppger att den omtvistade stödordningen infördes för att uppmuntra marknadsaktörerna att expediera alla beställningar från bokhandlare i icke franskspråkiga områden av böcker på franska. Detta skulle garantera att böcker på franska skulle nå ut till alla bokhandlare, även de minsta i avlägsna länder, även om de bara behövde ett fåtal böcker, ofta utgivna av olika förlag.

(99)

SIDE uppger å sin sida, bland annat i samband med de synpunkter som överlämnades efter beslutet om ett utvidgat granskningsförfarande, att det aktuella stödet inte var nödvändigt. Vissa aktörer lämnade visserligen exportförmedlingen 1980, men SIDE erinrar om att det var just då de själva startade sin verksamhet på marknaden. SIDE bestrider också att CELF:s expediering av små beställningar skulle vara specifik. SIDE ifrågasätter bland annat de siffror som de franska myndigheterna överlämnat och anser att uppgifterna om CELF och SIDE egentligen är relativt lika varandra med avseende på den proportionella fördelningen, omsättningen, faktureringen och antalet beställningar. SIDE ifrågasätter även mer generellt de franska myndigheternas definition av begreppet små beställningar. SIDE anser att detta är ett godtyckligt begrepp, eftersom kostnaderna för att behandla en beställning inte beror på slutbeloppet utan på antalet poster i beställningen.

(100)

Kommissionen anser att det inte är nödvändigt att slutgiltigt avgöra frågan om stödets nödvändighet, eftersom villkoren för nödvändighet och proportionalitet är kumulativa och det i skäl 121 i det här beslutet anges att proportionalitetsvillkoret inte bevisligen är uppfyllt.

(101)

För det andra anser kommissionen att åtgärden haft liten påverkan på handeln inom Europeiska unionen och snedvridningen av konkurrensen, med tanke på de berörda beloppens storlek, den mycket svaga utbytbarheten mellan böcker på franska och böcker på andra språk och den betydande skillnaden i fråga om den mängd franskspråkiga böcker som exporteras till icke franskspråkiga länder från Frankrike å ena sidan och från Belgien och Luxemburg å andra sidan.

(102)

När det gäller marknaden för exportförmedling av böcker på franska noterar kommissionen att CELF och SIDE inom ramen för sin verksamhet som exportombud distribuerar böcker till icke franskspråkiga länder och territorier. I franskspråkiga länder täcks den lokala marknaden i själva verket av de stora förlagen via dotterföretag eller representanter. Exportförmedling har därför bara en mycket marginell roll på de fransktalande marknaderna, trots att de är de viktigaste marknaderna för böcker på franska.

(103)

På den nationella marknaden för exportförmedling av böcker på franska finns allmänna exportombud som SIDE och CELF och i mindre mån även specialiserade exportombud som i viss utsträckning utför direktförsäljning till slutanvändare och därför i viss utsträckning konkurrerar med de båda allmänna exportombuden, på samma sätt som ett visst antal bokhandlare som emellanåt expedierar beställningar från utländska bokhandlare eller som Internetbokhandlare, som dock hade relativt begränsad verksamhet under den period stöden utbetalades.

(104)

På den berörda marknaden var alltså klaganden den aktör som i störst grad påverkades av de omtvistade åtgärderna. Å ena sidan anför Frankrike att programmet för små beställningar i princip var tillgängligt för alla företag som ansökte om det, förutsatt att de accepterade villkoren för att tilldelas stöd. Frankrike uppger att kulturministeriets vägran att bevilja SIDE stöd 1991 motiverades av att SIDE inte accepterade kravet på insyn för att tilldelas stöd. SIDE uppger för sin del att de franska myndigheternas vägran berodde på att de var ett privat företag och inte ett förlagskooperativ. Efter att kommissionens beslut av den 18 maj 1993 ogiltigförklarats påminde kulturministeriet, som ville få ett avslut på förfarandet, under 1996 för övrigt SIDE om att stödordningen för små beställningar inte per definition var reserverad för CELF. Genom en skrivelse av den 3 september 1996 föreslog kulturministeriet SIDE ett sammanträde för att undersöka om företaget kunde tillhandahålla samma tjänster som CELF under samma krav på öppenhet. Vid ett möte som hölls den 26 september 1996 lät SIDE:s ledning kulturministeriet veta att de inte ville delta i ett program vars förenlighet med gemenskapsrätten ifrågasatts av kommissionen.

(105)

De omständigheter som anförts ovan i skäl 101 ff. tycks i vilket fall som helst tyda på att de aktuella åtgärderna påverkat handelsvillkoren och konkurrensen inom Europeiska unionen i relativt begränsad omfattning.

(106)

För att avgöra om stödet är proportionerligt måste kommissionen dock för det tredje jämföra de belopp som betalats ut med de kostnader CELF hade för att uppfylla det kulturella syfte som de franska myndigheterna eftersträvade.

(107)

I sammanhanget erinrar kommissionen om de olika etapperna i behandlingen av beställningar, om vilka de olika parterna är eniga:

(108)

Frankrike anför att CELF haft vissa kostnader för att expediera små beställningar. Frankrike anser att vissa beställningar på marknaden för exportförmedling skapar sådana merkostnader att tjänsten inte blir lönsam. Frankrike uppgav att tröskeln på 500 franska franc (76,22 euro) användes för att definiera små beställningar och att denna tröskel fastställts på empirisk grund. De franska myndigheterna ansåg att vissa beställningar på under 500 franc kan vara lönsamma, medan vissa beställningar som överstiger detta belopp inte är det. Målet är att hitta en ekonomiskt godtagbar metod så att CELF skulle vilja expediera små beställningar trots att de inte är tillräckligt lönsamma.

(109)

Såsom kommissionen framhöll i beslutet om att utvidga granskningsförfarandet är det de franska myndigheterna som inom ramen för analysen av stödets förenlighet med den inre marknaden ska fastställa vilka belopp och faktiska kostnader som burits av CELF.

(110)

I beslutet om ett utvidgat granskningsförfarande uppmanade kommissionen därför de franska myndigheterna att lämna en rad upplysningar för att med anledning av förstainstansrättens dom kunna avgöra om stödet är proportionerligt eller ej. Kommissionen bad bland annat om följande upplysningar:

(111)

Såsom framhölls redan i beslutet om ett utvidgat granskningsförfarande behövde kommissionen kompletterande upplysningar och aktualiserade uppgifter från Frankrike eftersom den annars inte kunde använda de uppgifter om användningen av stödet för expedition av små beställningar som Frankrike lämnade för 1994–2001 i sina skrivelser av den 17 januari 2003 och inte heller analysen av de redovisningsuppgifter som lämnades i skrivelsen av den 5 mars 1998.

(112)

Frankrike lämnade dock inte de närmare upplysningar som kommissionen begärde i sitt beslut om ett utvidgat granskningsförfarande, utan översände bara avseende stödets proportionalitet samma upplysningar som lämnats den 17 september 2002, den 17 januari 2003 och den 11 mars 2003 och som kommissionen inte kunde använda i befintligt skick med anledning av förstainstansrättens dom av den 15 april 2008.

(113)

I en skrivelse av den 8 oktober 2009 påminde därför kommissionen Frankrike om sin begäran om ytterligare upplysningar på dessa punkter och uppgav att om dessa upplysningar inte kunde lämnas inom tio dagar måste kommissionen fatta ett slutligt beslut med utgångspunkt i tillgänglig information i enlighet med artikel 13.1 i tillämpningsföreskrifterna, i förekommande fall efter att ha utfärdat ett föreläggande om att lämna upplysningar i enlighet med artikel 10.3 i förordning (EG) nr 659/1999.

(114)

I en skrivelse av den 21 oktober 2009 uppgav Frankrike att de inte hade ytterligare upplysningar och hänvisade till sina synpunkter av den 9 juni 2009.

(115)

I ett beslut av den 20 november 2009 (beslutet om ett utvidgat granskningsförfarande) förelade kommissionen därför Frankrike att lämna de begärda upplysningarna, eftersom de inte inkommit trots upprepade påminnelser.

(116)

I en skrivelse av den 2 december 2009 uppgav Frankrike att det inte fanns ytterligare upplysningar att lämna till kommissionen och hänvisade till sina synpunkter av den 9 juni 2009.

(117)

Men i artikel 13 i tillämpningsföreskrifterna sägs följande: ”Undersökningen av eventuellt olagligt stöd skall leda till ett beslut (…) Om en medlemsstat underlåter att följa ett föreläggande om att lämna upplysningar, skall beslutet fattas på grundval av tillgängliga upplysningar.”

(118)

Såsom redan nämnts har Frankrike inte till kommissionen lämnat de upplysningar som begärts upprepade gånger, och senast i föreläggandet av den 20 november 2009.

(119)

I enlighet med artikel 13 i tillämpningsföreskrifterna måste kommissionen därför fatta sitt beslut på grundval av tillgängliga upplysningar, samtidigt som den erinrar om att det i vilket fall som helst åligger de franska myndigheterna att visa att det granskade stödet är förenligt med den inre marknaden, och därmed att det är proportionerligt.

(120)

Med tanke på förstainstansrättens dom av den 15 april 2008 och de upplysningar som är tillgängliga för kommissionen går det inte att göra en extrapolering av de beräknade kostnaderna för expediering av små beställningar för år 1994. Det går inte heller att använda de kostnadsfördelningsnycklar som inte motiverats eller att utgå från de uppgifter där ej motiverade korrigeringskoefficienter använts, i synnerhet när det gäller elektroniskt översända beställningar. Med tanke på den beräkning av kostnaderna för expediering av små beställningar som finns i förstainstansrättens dom, och eftersom Frankrike inte försett kommissionen med upplysningar som kunnat undanröja de tvivel som kommissionen redovisade i beslutet om ett utvidgat granskningsförfarande, är det inte påvisat att stödet är proportionerligt och inte heller att expedieringen av de små beställningarna inte varit vinstgivande.

(121)

Därför anser kommissionen att det inte har visats att de stöd som betalades ut mellan 1994 och 2001 uppfyller proportionalitetskriteriet.

(122)

Dessa stöd är därför inte förenliga med den inre marknaden i enlighet med artikel 107.3 d i EUF-fördraget.

(123)

I artikel 107.3 c EUF-fördraget (f.d. artikel 87.3 c i EG-fördraget) fastställs emellertid att stöd kan anses förenligt med den inre marknaden om det är avsett att ”underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset.”

(124)

Enligt förstainstansrättens dom av den 15 april 2008 är undantaget i artikel 107.3 d i EUF-fördraget (f.d. artikel 87.3 d i EG-fördraget) inte tillämpligt på de stöd som betalades ut till CELF mellan år 1980 och 1993. Därför måste det prövas om undantaget enligt artikel 107.3 c i EUF-fördraget (f.d. artikel 87.3 c i EG-fördraget) är tillämpligt.

(125)

Samma prövning bör göras avseende de stöd som betalades ut mellan 1994 och slutet av 2001, på vilka kommissionen i skäl 122 ansåg att undantaget i artikel 107.3 d i EUF-fördraget (f.d. artikel 87.3 d i EG-fördraget) inte var tillämpligt.

(126)

För att se om artikel 107.3 c i EUF-fördraget kan användas måste kommissionen pröva om de aktuella stöden faktiskt motsvarade ett gemensamt intresse och inte påverkade handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset.

(127)

Kommissionen anser att stöden faktiskt motsvarade ett sådant gemensamt intresse som angivits tidigare. Det bör på denna punkt erinras om att det faktum att undantaget i f.d. artikel 87.3 c i EG-fördraget fördes in i fördraget om Europeiska unionen (artikel 107.3 d i EUF-fördraget) bekräftar de bedömningar kommissionen gjort med anledning av f.d. artikel 92.3 c innan fördraget om Europeiska unionen trädde i kraft. Kommissionen har tidigare med utgångspunkt i denna artikel godkänt stöd som haft kulturella syften. Denna praxis får sin bekräftelse i domarna från Europeiska unionens rättsliga instanser, till exempel i den tidigare citerade domen från förstainstansrätten av den 18 september 1995 där denna konstaterade att kommissionen, med utgångspunkt i f.d. artikel 92.3 c i EG-fördraget, kunde fatta ett förmånligt beslut avseende de tre stödprojekt som CELF förvaltade (stöd till lufttransport, programmet ”Page à page” och programmet ”Plus”.

(128)

Kommissionen anser däremot att det inte är bevisat att stöden var proportionerliga i förhållande till det eftersträvade målet.

(129)

I beslutet om att utvidga granskningsförfarandet och i föreläggandet om att lämna upplysningar uppmanade kommissionen Frankrike att inkomma med synpunkter på stödens proportionalitet med avseende på artikel 107.3 c i EUF-fördraget.

(130)

Såsom redan nämnts försåg Frankrike inte kommissionen med upplysningar som skulle ha gjort det möjligt att visa att de stöd som betalades ut från och med 1980 var proportionerliga, upplysningar som kommissionen senast efterfrågade i föreläggandet av den 20 november 2009.

(131)

I enlighet med artikel 13 i tillämpningsföreskrifterna antar kommissionen därför sitt beslut på grundval av tillgängliga upplysningar, samtidigt som den erinrar om att det i vilket fall som helst åligger de franska myndigheterna att visa att det granskade stödet är förenligt med den inre marknaden, och därmed att det är proportionerligt.

(132)

Resonemanget om stödens proportionalitet enligt artikel 107.3 d i EUF-fördraget kan användas även här i tillämpliga delar.

(133)

Därför anser kommissionen att det inte har visats att stöden uppfyller proportionalitetskriteriet.

(134)

Sammanfattningsvis anser kommissionen därför att det ifrågavarande stödet inte är förenligt med den inre marknaden med hänvisning till artikel 107.3 c i EUF-fördraget.

(135)

Frankrike har vid upprepade tillfällen anfört att CELF hade ett uppdrag av allmänt intresse och att de omtvistade åtgärderna måste bedömas med hjälp av artikel 106.2 i EUF-fördraget (f.d. artikel 86.2 i EG-fördraget).

(136)

I den artikeln står följande: ”Företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse eller som har karaktären av fiskala monopol ska vara underkastade reglerna i fördragen, särskilt konkurrensreglerna, i den mån tillämpningen av dessa regler inte rättsligt eller i praktiken hindrar att de särskilda uppgifter som tilldelats dem fullgörs. Utvecklingen av handeln får inte påverkas i en omfattning som strider mot unionens intresse.”

(137)

För det första måste det prövas om det föreliggande ärendet faktiskt avser tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Det följer av domstolens rättspraxis att medlemsstaterna har ett stort utrymme för egna bedömningar när det gäller vilken typ av tjänster som ska klassificeras som tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, dock med undantag för sektorer där det finns EU-bestämmelser som reglerar detta. Det är alltså kommissionens uppgift att se till att detta utrymme för bedömningar tillämpas utan att det begås några uppenbara fel när tjänster klassificeras som tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

(138)

I det föreliggande ärendet hade Frankrike vid upprepade tillfällen anfört att CELF hade ett särskilt uppdrag i allmänhetens tjänst av kulturell natur som innebar expediering av alla beställningar av böcker på franska som inkom från utländska bokhandlar, oavsett beställningarnas omfattning eller natur. Kommissionen anser att detta uppdrag kan utgöra en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse.

(139)

För det andra ska det prövas om CELF faktiskt fått i uppdrag att utföra denna tjänst av allmänt ekonomiskt intresse. Enligt EU:s rättspraxis måste företaget av staten ha anförtrotts uppdraget att tillhandahålla tjänsten, med hjälp av en (eller flera) officiell(a) handling(ar) som kan vara utformad på det sätt som krävs i var och en av medlemsstaterna.

(140)

I det föreliggande ärendet har Frankrike sänt in flera avtal som ingåtts mellan CELF och kulturministeriet, som de anser visar att CELF faktiskt anförtrotts det aktuella uppdraget av allmänt ekonomiskt intresse. Frankrike uppger att kulturministeriets direktorat för litteratur och läsning fram till 2001 ingick årliga avtal med CELF.

(141)

Trots kommissionens uppmaningar, däribland i föreläggandet, har Frankrike inte lämnat in några kopior på dessa avtal om ett uppdrag i allmänhetens tjänst för vart och ett av åren.

(142)

I de avtal som kommissionen har tillgång till saknas närmare upplysningar om vilka skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster som avses (till exempel anges i avtalet inte under vilket belopp beställningarna är att betrakta som små beställningar). Därför finns det alltså inte ens för dessa år någon handling som tillräckligt tydligt anger vilka skyldigheter som ålagts CELF att tillhandahålla allmännyttiga tjänster.

(143)

Kommissionen anser därför att det inte kunnat visas att CELF i en officiell handling anförtrotts uppdraget att tillhandahålla allmännyttiga tjänster för vart och ett av åren.

(144)

Kommissionen anser slutligen att proportionalitetskravet inte är uppfyllt, medan nödvändighetskravet inte behöver prövas eftersom villkoren är kumulativa.

(145)

I de avtal som kommissionen har tillgång till saknas förklaringar av hur stödbeloppet beräknats. CELF:s skyldighet att redovisa hur stödet använts åtföljs inte heller av några sådana beskrivningar av enligt vilka parametrar beräkningarna gjorts eller av hur de allmännyttiga tjänsternas kostnader kontrollerats som gör det möjligt att kontrollera att kostnaderna inte överskattats. Avtalen tillåter att de delar av stöden som inte använts förs över från ett år till ett annat, men anger inte närmare hur detta ska gå till och detta system tycks inte heller ha använts. Såsom nämnts i analysen av stödens proportionalitet med avseende på artikel 107.3 i EUF-fördraget har Frankrike inte lämnat några upplysningar som visar att stöden är proportionerliga med hänsyn till de olika punkterna i förstainstansrättens dom.

(146)

Frankrike har alltså inte försett kommissionen med några sådana upplysningar gör det möjligt att visa att stöden var proportionerliga med avseende på artikel 106.2 i EUF-fördraget, upplysningar som kommissionen senast efterfrågade i föreläggandet av den 20 november 2009

(147)

I enlighet med artikel 13 i tillämpningsföreskrifterna antar kommissionen därför sitt beslut på grundval av tillgängliga upplysningar, samtidigt som den erinrar om att det i vilket fall som helst åligger de franska myndigheterna att visa att det granskade stödet är förenligt med den inre marknaden, och därmed att det är proportionerligt.

(148)

Av samma skäl som anges i analysen av stödens proportionalitet med avseende på artikel 107.3 d i EUF-fördraget anser kommissionen därför att det inte har kunnat visas att de utbetalade stöden uppfyller proportionalitetskraven.

(149)

Kommissionen anser därför att tillämpningsvillkoren för artikel 106.2 i EUF-fördraget inte är uppfyllda.

(150)

Kommissionen anser därför slutligen att stödordningen programmet för små beställningar (Programme petites commandes) som genomförts av Frankrike till förmån för CELF mellan 1980 och slutet av 2001 är oförenligt med den inre marknaden.

(151)

När statligt stöd som är oförenligt med den inre marknaden olagligen betalats ut ska kommissionen i princip beordra den berörda medlemsstaten att vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från mottagaren. Enligt artikel 14.1 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 sägs att ”Vid negativa beslut i fall av olagligt stöd skall kommissionen besluta att den berörda medlemsstaten skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från mottagaren”.

(152)

Kommissionen har dock att ta hänsyn till följande omständigheter:

(153)

För det första föreskriver artikel 15 i förordning (EG) nr 659/1999 att kommissionens befogenheter att återkräva stöd ska underställas en preskriptionstid på tio år. Preskriptionstiden börjar löpa den dag då det olagliga stödet beviljas mottagaren och avbryts av varje åtgärd avseende det olagliga stödet som vidtas av kommissionen eller av en medlemsstat som agerar på kommissionens begäran.

(154)

Såsom kommissionen framhöll redan i beslutet om ett utvidgat granskningsförfarande, utan att de berörda parterna lämnade några synpunkter på denna punkt, anser kommissionen att den preskriptionsregel som nämns i föregående skäl är tillämplig på det föreliggande ärendet. I dom av den 5 oktober 2006 i Transalpinemålet (21) preciserade domstolen att ”i den utsträckning som förordning nr 659/1999 innehåller processuella regler skall dessa tillämpas på alla administrativa förfaranden beträffande statligt stöd som hade anhängiggjorts vid kommissionen vid tidpunkten för ikraftträdandet av förordning nr 659/1999, det vill säga den 16 april 1999.” Det aktuella ärendet ingår i det formella granskningsförfarande som inleddes den 30 juni 1996.

(155)

I det föreliggande ärendet har stöd betalats ut varje år sedan 1980 och kommissionen begärde upplysningar från Frankrike i april 1992. De stöd som betalats ut till CELF 1980 och 1981 torde därför inte kunna återkrävas, eftersom preskriptionstiden har löpt ut.

(156)

För det andra ska kommissionen inte återkräva stödet om detta skulle stå i strid med någon av EU:s allmänna rättsprinciper. Enligt EU:s rättspraxis måste kommissionen överväga de exceptionella omständigheter som berättigar att den avstår från att yrka återbetalning av de stöd som olagligt beviljats när detta återkrav strider mot en allmän princip i EU-rätten.

(157)

Det är mot denna bakgrund som kommissionen i beslutet om att utvidga granskningsförfarandet uppmanade Frankrike, stödmottagaren och alla andra berörda parter att inkomma med synpunkter på tillämpningen i föreliggande ärende av principen om berättigade förväntningar, rättslig förutsebarhet, eller andra principer som kunde motivera att kommissionen inte skulle återkräva stödet.

(158)

Kommissionen noterar att Frankrike i sina synpunkter ansåg att det förelåg exceptionella omständigheter som kan begränsa återbetalningsskyldigheten. SIDE ansåg däremot att några sådana exceptionella omständigheter inte var förhanden.

(159)

Kommissionen erinrar om att frågan i den begäran om förhandsavgörande som ställdes till domstolen i CELF-målet huvudsakligen gällde huruvida den omständigheten att kommissionen fattat tre på varandra följande beslut, vari den förklarat ett stöd förenligt med den inre marknaden – beslut som därefter ogiltigförklarats av gemenskapsdomstolen – kan utgöra en sådan exceptionell omständighet som kan medföra en begränsning av skyldigheten att återbetala stödet.

(160)

I den tidigare citerade domen av den 11 mars 2010 hänvisade domstolen först och främst till sin dom av den 12 februari 2008, i vilken det i punkt 65 och framåt fastställs att ”Efter att ett positivt beslut av kommissionen har ogiltigförklarats kan möjligheten inte uteslutas för mottagaren av det i strid med lag verkställda stödet att åberopa exceptionella omständigheter, vilka har kunnat utgöra en giltig grund för mottagarens berättigade förväntningar om att stödet var lagenligt, något som följaktligen även gäller mottagarens möjlighet att motsätta sig återbetalning av stödet” (22).

(161)

Domstolen uppgav dock samtidigt att ett av kommissionen fattat positivt beslut inte kan väcka berättigade förväntningar hos stödmottagaren om detta beslut har bestritts inom fristen för talan vid domstol och därefter ogiltigförklarats av Europeiska unionens rättsliga instanser, och inte heller så länge som fristen för att väcka talan inte har löpt ut eller, för det fall talan väckts, så länge Europeiska unionens rättsliga instanser inte har meddelat något definitivt avgörande (23).

(162)

I sin dom av den 11 mars 2010 slog domstolen fast att ogiltigförklaringen av kommissionens tredje positiva beslut i det föreliggande ärendet genom förstainstansrättens dom av den 15 april 2008 inte i sig väcker berättigade förväntningar och inte heller utgör en exceptionell omständighet (24).

(163)

Domstolen tillade att den omständigheten att det är ovanligt med tre på varandra följande ogiltigförklaringar, a priori, visar på målets svårighetsgrad, men långt ifrån ger upphov till berättigade förväntningar, utan snarare ger stödmottagaren större anledning att tvivla på det omtvistade stödets förenlighet med den inre marknaden. Domstolen medgav att tre på varandra följande ogiltigförklaringar är mycket ovanligt, men ansåg att sådana omständigheter likväl ingår i ett rättssystems normala funktion, som ger de rättssubjekt som anser att de blir lidande av ett rättsstridigt stöd möjlighet att väcka talan om ogiltigförklaring av de på varandra följande besluten som gett upphov till situationen.

(164)

Domstolen ansåg vidare att ingen exceptionell omständighet heller kan anses föreligga i det aktuella ärendet med hänvisning till rättssäkerhetsprincipen (25). Så länge kommissionen inte har fattat något beslut om godkännande och så länge fristen för att väcka talan mot ett sådant beslut inte har löpt ut, kan stödmottagaren nämligen inte vara säker på att stödet är rättsenligt och varken åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar eller rättssäkerhetsprincipen.

(165)

Domstolen ansåg vidare i sin dom av den 11 mars 2010 (26) att inte heller enligt proportionalitetsprincipen kan, i en situation som den som är aktuell vid den nationella domstolen, förekomsten av en exceptionell omständighet beaktas. Följaktligen kan återkrav av stödet, i syfte att återställa den tidigare situationen, i princip inte betraktas som en oproportionerlig åtgärd i förhållande till målen med fördragets bestämmelser om statligt stöd.

(166)

Domstolen slog därför fast att den omständigheten att kommissionen fattat tre på varandra följande beslut, vari den förklarat ett stöd förenligt med den inre marknaden – beslut som därefter ogiltigförklarats av gemenskapsdomstolen – inte i sig kan utgöra en sådan exceptionell omständighet som kan medföra en begränsning av skyldigheten att återbetala ett olagligt och med den inre marknaden oförenligt stöd.

(167)

Med hänsyn till det ovanstående och i avsaknad av övriga uppgifter som skulle kunna tyda på exceptionella omständigheter, anser kommissionen därför att det i det aktuella ärendet inte föreligger några sådana exceptionella omständigheter som skulle kunna begränsa CELF:s skyldighet att återbetala stödet (utom när det gäller de belopp som betalades ut 1980 och 1981, vilket förklarats ovan).

(168)

I enlighet med artikel 14 i förordning (EG) nr 659/99 ska Frankrike därför från CELF återkräva det stöd som betalats ut inom ramen för programmet för små beställningar mellan år 1982 och 2001.

(169)

Det framgår av tabellen (27) att det sammanlagda stödbelopp som ska återvinnas från CELF och som motsvarar det stöd som betalades ut mellan åren 1982 och 2001 uppgår till 4 631 401 euro, till vilket kommer ränta.

(170)

I enlighet med artikel 14.2 i förordning (EG) nr 659/99 ska det stöd som ska återkrävas innefatta ränta som ska beräknas från och med den dag det olagliga stödet ställdes till mottagarens förfogande och fram till dess att det faktiskt återbetalats.

(171)

Av domstolens dom av den 12 oktober 2000 i Magefesamålet (28) framgår dock att man, när ett företag försatts i konkurs och det föreskrivs i nationell lagstiftning, inte behöver återkräva sådan ränta som upplupit efter det att företaget försattes i konkurs och som avser stöd som olagligen uppburits innan företaget försattes i konkurs.

(172)

I sin skrivelse av den 27 januari 2010 upplyste Frankrike kommissionen om den situation som CELF nu befinner sig i.

(173)

På grund av CELF:s ekonomiska situation inleddes ett skyddsförfarande den 25 februari 2009. En förvaltare har utsetts.

(174)

Franska staten har bekräftat följande fordringar avseende de belopp som berörs av tvisten om statligt stöd: 11 885 785,02 euro (för betalning av ränta enligt den tidigare citerade domen från Conseil d’État av den 19 december 2008) och 4 814 339,9 euro (för eventuell återbetalning av det stödbelopp som betalats ut under åren 1980–2001).

(175)

Frankrike uppgav att sammanställningen av fordringarna visade att de sammanlagda deklarerade skulderna uppgick till 21 254 232,29 euro, och att de tvistiga fordringarna uppgick till 17 045 039,50 euro.

(176)

Efter att ha konstaterat att det inte gick att lösa den ekonomiska situationen begärde förvaltaren att säkerhetsförfarandet skulle övergå i tvångslikvidation med tanke på de fordringar som staten deklarerat.

(177)

I beslut av den 9 september 2009 konstaterade Tribunal de Commerce de Paris att företagets skuldsättning uteslöt möjligheten att upprätta en plan för fortsatt verksamhet, och meddelade därmed att CELF skulle tvångslikvideras och utsåg en likvidator. Domstolen fastställde en frist på två år för att avsluta slutgranskningen av tvångslikvidationen. Frankrike uppgav att pågående eller eventuella framtida tvister dock kan göra det nödvändigt att skjuta upp slutdatum för likvidationen.

(178)

Frankrike meddelade även att alla anställda vid CELF sagts upp och att likvidationsenheten upplöstes den 31 december 2009. De enda pågående transaktionerna avser täckning av utestående kundfordringar.

(179)

Frankrike har via e-postmeddelande av den 9 mars 2010 uppgivit att likvidationen av CELF skett med vederbörlig hänsyn till gällande bestämmelser om likvidering av företag.

(180)

Enligt de uppgifter som lämnats till kommissionen av Frankrike bedriver CELF alltså inte längre någon ekonomisk verksamhet.

(181)

Under den pågående likvideringen av CELF bör Frankrike därför, med avseende på sin skyldighet att återkräva det olagliga stödet, i synnerhet bevaka att likvideringen av det mottagande företaget sker enligt tillämplig rättspraxis (29). Detta förutsätter i synnerhet att CELF:s tillgångar säljs till gällande marknadsvärde, att staten skriver in sina fordringar avseende återkravet av det olagliga stödet i skulden för det bolag som ska likvideras och sedan bevakar sina rättigheter i egenskap av fordringsägare i alla etapper av förfarandet, fram till dess likvideringen avslutats.

(182)

När det gäller beräkningen av räntan bör det framhållas att det i den franska handelsbalkens artikel L 622–28 sägs att ”beslutet om att inleda ett [säkerhets]förfarande avbryter de rättsliga och avtalsenliga fordringarna tillika med dröjsmålsräntor och påslag”.

(183)

I det föreliggande ärendet ska därför de stöd som betalats ut till CELF innefatta ränta som beräknas från och med den dag då stödet ställdes till stödmotttagarnas förfogande till och med den 25 februari 2009, då Tribunal de Commerce de Paris beslutade att inleda ett säkerhetsförfarande, som sedan i beslut av den 9 september 2009 omvandlades till tvångslikvidering.

(184)

Kommissionen konstaterar att Frankrike olagligen har genomfört ett stöd till CELF i strid med artikel 108.3 i EUF-fördraget.

(185)

Detta stöd är oförenligt med den inre marknaden och ska återkrävas av Frankrike, med undantag för de belopp som betalades ut 1980 och 1981, där preskription har inträtt.

(186)

Frankrike ska därför från CELF återkräva ett belopp på 4 631 401 euro, till vilket ska läggas ränta för alla stöd som betalats ut varje år från och med 1982. Det stöd som ska återkrävas ska innefatta ränta från och med den dag då stödet ställdes till stödmottagarnas förfogande till och med den 25 februari 2009, då Tribunal de Commerce de Paris beslutade att inleda ett säkerhetsförfarande.